Swimrun scenen breder ut sig. Engadin var föst ut förra året och sedan har det tillkommit lopp i ex Norge. Nu lockar även Skottland med ljuva löpningar och utmanande simsträckor...i Loch ness!
8,5 km simning och 63.5 km löpning i makalöst vacker natur.
12 löpsträckor ( längsta 12 km ) och 13 simsträckor ( längsta 2 km )
Vilken häftig grej att simma med "Nessie"...och typ lite läskigt...men bara lite..
www.lochguloch.com
torsdag 29 januari 2015
Lite spridda skurar från synapserna i punktform
* Ö till Ö:s meriterade swimrunners har fått sina startplatser. Avundsjuk så klart. Men de är ju duktiga på riktigt. Många av dom har mängder med imponerande meriter.
* Verkar som att just swimrunner-gängen är väldigt sugna på att börja köra öppet vatten. Ser på flera håll längtan efter upplevelsen.
När suget efter vatten gör sig påmint..
* Snö / blask / is gör inte längtan efter sommaren mindre.
jo visst..det kan vara lite fint ibland ändå..
* skulle ner till simhallen i Linköping tänkte jag. Finns en simhall med två bassänger. En träningsbassäng och en lek/motionsbassäng. I träningsbassängen så fanns det tid mellan 09-11 på ett par st banor sedan kom vattengympan och bokade hela hallen som vanligt, för att sedan avlösas med "simförening" som bokat nästan alla banor och timmar efter lunch till stängning. I motionsbassängen så är det samtidigt hopptorn och således avstängt allt utom två banor där det är sim-prat-tempo..
* Politikerna har bråkar under flera år om/var en ev ny simhall skall ligga. Det var bestämt innan valet..och gissa vad som hände efter valet..? Beslutet revs upp och skall behandlas på nytt..tråkigt.
Karlstad swimrun 2014. Varmt och roligt.
* Fler och fler lopp kommer upp på agendan. www.swimrunners.se skrev häromdagen om ett nytt lopp för swimrun i Falun. Hoppas att alla klarar sig.
Lite som en annan känner sig ibland...men roligt har jag..
* Roligt med "ny klassiker". Värmlandsklassikern med Pär och Camilla som arrangörer. kommer säkerligen bli succé. ( http://www.vf.se/sport/ovrig-sport/ny-variant-av-klassikern-pa-gang )
* I alla fall...lycka till med försäsongen och hoppas vi ses "på oiktit" som vi säger..
/Marcus
*
torsdag 22 januari 2015
Sponsorträff
Under gårdagen så hade vi ynnesten att åter träffa våran samarbetspartner Salming Running och Jocke som hade vägarna förbi Linköping. Löpning, 2015 års nyheter och lite snack inför framtiden stod på agendan. Ett lättare varv runt småbåtshamnen i snömodd samt lite skönt snack om tiden som varit och tiden som kommer. 2015 års skomodeller ser mycket spännande ut och ska bli kul att testa dom på riktigt. Salmings första trailsko visade Jocke upp också och hintade lite om 2016-års nyheter. Som vanligt mycket snygga och genomtänkta kläder. Vi har varit väldigt nöjda med våra hittills.
Framförallt så tycker vi att det är roligt att få ett utbyte där båda känner att det ger något samt att man vågar dela med sig av både kunskap och engagemang trots att vi inte tillhör Sverige-eliten..än..
i alla fall...2015 ser väldigt spännande ut idrottsmässigt.
//Marcus
måndag 19 januari 2015
Teamträff och skogsorientering
Årets första teamträff begav sig under gårdagen på markerna omkring Fillinge. Där finns stora möjligheter för löpning på naturens villkor med både distanser och krävande terräng. Vi var fyra som startade, Andreas, Fredrik, Malin och jag, men Malin avvek efter ett tag och körde ett lite kortare skogspass då en ansträngningsskada skall förhindras och minimeras så vi blev tre musketörer som fortsatte in i mörkret.
Underlaget bjöd på utmanande löpning. Bitvis riktigt halt med glans-is och alla körde dubbfritt för dagen. Men alla hade dobbar, Fredrik och jag körde Inov8:s 212:or och Andreas körde med sina Icebug:s. På det stora hela så tycker jag att vi klarade oss med den äran. Inga volter eller brutna ben. Tricket är väl lite att inte ändra riktning när man kommer ut på halt underlag utan fortsätta i samma tempo rakt fram, vilket ibland gjorde att man fick köra rejäl dikesterränglöpning. Ser rätt kul ut när man kommer som ett lok mosandes och frustandes, plötsligt så känner man att det är svinhalt så det är bara att fortsätta ut i skogen och ta en vända. TUUT TUUT!
I alla fall...initialt så blev det transportlöpning på asfalt för att komma ut till skogspartier där terrängen tog vid. In på stigar och där det inte fanns stig. Snällt av Andreas att springandes reka en mil på förmiddagen åt oss..hur eller hur så hade grabbarna ultra snabba ben men var snälla nog att hålla igen lite för att jag också skulle kunna hitta hem. Jag lyssnade mer än pratade i konversationerna om vi säger så. Men formen blir lite bättre efter varje pass. Trevligt med att gruppträna och sitta efteråt och småsnacka lite. Andreas och Malin hade gjort en härlig chiligryta. som åtnjöts som post-run-nutrition.
Lite småsnack om året som kommer och dess utmaningar och mål samt upplägg för ett riktigt krävande pass på onsdag då Salming Running kommer på besök till byn. Blir småsvettig bara jag tänker på det...puh!
/Marcus
Underlaget bjöd på utmanande löpning. Bitvis riktigt halt med glans-is och alla körde dubbfritt för dagen. Men alla hade dobbar, Fredrik och jag körde Inov8:s 212:or och Andreas körde med sina Icebug:s. På det stora hela så tycker jag att vi klarade oss med den äran. Inga volter eller brutna ben. Tricket är väl lite att inte ändra riktning när man kommer ut på halt underlag utan fortsätta i samma tempo rakt fram, vilket ibland gjorde att man fick köra rejäl dikesterränglöpning. Ser rätt kul ut när man kommer som ett lok mosandes och frustandes, plötsligt så känner man att det är svinhalt så det är bara att fortsätta ut i skogen och ta en vända. TUUT TUUT!
I alla fall...initialt så blev det transportlöpning på asfalt för att komma ut till skogspartier där terrängen tog vid. In på stigar och där det inte fanns stig. Snällt av Andreas att springandes reka en mil på förmiddagen åt oss..hur eller hur så hade grabbarna ultra snabba ben men var snälla nog att hålla igen lite för att jag också skulle kunna hitta hem. Jag lyssnade mer än pratade i konversationerna om vi säger så. Men formen blir lite bättre efter varje pass. Trevligt med att gruppträna och sitta efteråt och småsnacka lite. Andreas och Malin hade gjort en härlig chiligryta. som åtnjöts som post-run-nutrition.
Ni ser..de är inte så "oskyldiga" som de vill ge sken av
Lite småsnack om året som kommer och dess utmaningar och mål samt upplägg för ett riktigt krävande pass på onsdag då Salming Running kommer på besök till byn. Blir småsvettig bara jag tänker på det...puh!
/Marcus
torsdag 8 januari 2015
Fredriks årskrönika 2014
Vet inte hur jag ska sammanfatta år 2014 riktigt, mer än i siffror, det är ju väldigt enkelt och tydligt men kanske inte så beskrivande.
Jag avslutade ju år 2013 med att 1/12 inleda mitt runstreak, december gick ju oförskämt bra så varför inte fortsätta.. Jag sprang minst 5km varje dag och det höll i 218 dagar, vilket är ganska bra när man tänker tillbaka på året som gick. Den 7 juli bröt jag ett revben och var tvungen att vila ett par dagar. Det första jag tänkte när jag kände att det gick åt helvete var att "jaha där sket sig mitt runstreak" vet inte om det är friskt eller sjukt men det var det jävligaste med allt ihop...
Hur eller hur så blev det några vilodagar i samband med detta och det kunde ju vara skönt - NOT, fucking abstinens andra dagen, fortfarande för ont för att löpa men det blev i alla fall några mil på racern. Orkade inte riktigt ta mig i kragen efter det förlorade runstreaket så löpningen blev lite lidande resten av året även om jag han få ihop ett antal mil till..
Bara för att egoboosta lite skrev jag av lite träningsdata från Jogg.se:
Löpning
Jag sprang 325 av årets 365 dagar och hade bara 22 vilodagar helt utan registrerad aktivitet. Som sagt jag vet inte om detta är helt friskt eller om jag besitter någon form av diagnos men satan vad gött och titta tillbaks på dessa data och känna att man faktiskt har tränat en del.
Han ju även genomföra en del lopp och 2014 var nog det mest upplevelserika år, tränings och tävlingsmässigt, jag upplevt. Det inleddes med Pace on Earths träningsresa till Spanien, 1 mil var tredje timme (8mil på 24h), Blodomloppet i Linköping 10km, Salomon Trail Tour Kolmården 21,1km, Borås swimrun 31,5km, Kolmården Trail Marathon 42,195km, Karlstad swimrun 32km, Ultravasan 90km, Bysjöloppet i Åtvidaberg 18km, LIU-loppet i Linköping 10km, Tjurruste i Stockholm 10km.
Nu när 2014 är passé är det ju bara att blicka framåt och njuta av att planera tävlingskalendern för 2015 minst lika full, redan klart är att jag och frun även i år åker till Spanien i vår, ett nytt löparläger med Pace on Earth hägrar, Vätternrundan med dess 300km cykling väntar samt Amfibiemannen, Ångaloppet och Borås swimrun ska avverkas. Sist men inte minst är även Ultravasan 90 km inplanerad med ett ordentligt tidsmål att klara så nog ser 2015 spännande ut...
Vad väntar på dig 2015?? // Fredrik
Jag avslutade ju år 2013 med att 1/12 inleda mitt runstreak, december gick ju oförskämt bra så varför inte fortsätta.. Jag sprang minst 5km varje dag och det höll i 218 dagar, vilket är ganska bra när man tänker tillbaka på året som gick. Den 7 juli bröt jag ett revben och var tvungen att vila ett par dagar. Det första jag tänkte när jag kände att det gick åt helvete var att "jaha där sket sig mitt runstreak" vet inte om det är friskt eller sjukt men det var det jävligaste med allt ihop...
Hur eller hur så blev det några vilodagar i samband med detta och det kunde ju vara skönt - NOT, fucking abstinens andra dagen, fortfarande för ont för att löpa men det blev i alla fall några mil på racern. Orkade inte riktigt ta mig i kragen efter det förlorade runstreaket så löpningen blev lite lidande resten av året även om jag han få ihop ett antal mil till..
Bara för att egoboosta lite skrev jag av lite träningsdata från Jogg.se:
Löpning
- 3474,2 km
- 312:18:22 timmar
- 5,24 min/km i snitt
- 9,7 km/pass i snitt
- 358 pass
- 1408,8 km
- 59:33:20 timmar
- 62,7 km
- 21:47:17
Jag sprang 325 av årets 365 dagar och hade bara 22 vilodagar helt utan registrerad aktivitet. Som sagt jag vet inte om detta är helt friskt eller om jag besitter någon form av diagnos men satan vad gött och titta tillbaks på dessa data och känna att man faktiskt har tränat en del.
Han ju även genomföra en del lopp och 2014 var nog det mest upplevelserika år, tränings och tävlingsmässigt, jag upplevt. Det inleddes med Pace on Earths träningsresa till Spanien, 1 mil var tredje timme (8mil på 24h), Blodomloppet i Linköping 10km, Salomon Trail Tour Kolmården 21,1km, Borås swimrun 31,5km, Kolmården Trail Marathon 42,195km, Karlstad swimrun 32km, Ultravasan 90km, Bysjöloppet i Åtvidaberg 18km, LIU-loppet i Linköping 10km, Tjurruste i Stockholm 10km.
Nu när 2014 är passé är det ju bara att blicka framåt och njuta av att planera tävlingskalendern för 2015 minst lika full, redan klart är att jag och frun även i år åker till Spanien i vår, ett nytt löparläger med Pace on Earth hägrar, Vätternrundan med dess 300km cykling väntar samt Amfibiemannen, Ångaloppet och Borås swimrun ska avverkas. Sist men inte minst är även Ultravasan 90 km inplanerad med ett ordentligt tidsmål att klara så nog ser 2015 spännande ut...
Vad väntar på dig 2015?? // Fredrik
lördag 3 januari 2015
Äntligen nytt år
Äntligen kan den mentala härdsmältan som utgjorde slutet på 2014 avslutas och de nya målen utformas. Resterande delar i teamet har kört på något fantastiskt bra medan jag har varit sjuk en månad med 0 träningstimmar egentligen. Frustrerande att kapitulera men hellre det än att behöva uppsöka sjukvården med hjärtproblematik relaterat till träning under sjukdom. Så nu hoppas vi på en frisk och sund kropp..
2015 års utmaningar håller på att ta form för Team Fillinge Ultra. Klart och anmält redan nu är Ultravasan och Amfibiemannen. Därtill så finns det dels önskemål/realitetsutmaningar över flertalet tävlingar. Planeringen och viljan är inte helt i rät linje med realitetskurvan alltid tyvärr..men anpassning är vi som sjuksköterskor bra på och det utnyttjar vi även nu.
Det finns lite strimmor av planering där vi tänkte försöka ordna till lite träningstillfällen som en "öppen träning/tävling" inom swimrun. Där man kan komma och testa på och känna sig för. Testa grejer och bara träna i grupp. Träningarna vid Hellasgården ligger ju lite långt bort för oss även om det onekligen är väldigt lockande. Vi får återkomma till dessa träningstillfällen.
/Marcus
2015 års utmaningar håller på att ta form för Team Fillinge Ultra. Klart och anmält redan nu är Ultravasan och Amfibiemannen. Därtill så finns det dels önskemål/realitetsutmaningar över flertalet tävlingar. Planeringen och viljan är inte helt i rät linje med realitetskurvan alltid tyvärr..men anpassning är vi som sjuksköterskor bra på och det utnyttjar vi även nu.
Det finns lite strimmor av planering där vi tänkte försöka ordna till lite träningstillfällen som en "öppen träning/tävling" inom swimrun. Där man kan komma och testa på och känna sig för. Testa grejer och bara träna i grupp. Träningarna vid Hellasgården ligger ju lite långt bort för oss även om det onekligen är väldigt lockande. Vi får återkomma till dessa träningstillfällen.
Kolstubb.
/Marcus
måndag 15 december 2014
Hittade det här på Uhrboms blogg - löparhumor
Fredrik Uhrbom är en duktig svensk löpare. Här nedanför ser ni hur han ser ut ibland. Det sägs att han ger allt i löpningen. Vet inte exakt vilka meriter han har men enligt sin egen blogg är det rätt många.
Jag hittade en länk på hans blogg idag som bara måste passas vidare. En parodiserande gestaltning av Paula Radcliffes, Mo Farahs och så Uhrboms löpstil. Effektfullt och kul. Kolla här. Tycker också att det blir lite extra roligt när det hörs att personen som filmar fnissar lite.
Minns ni inte Uhrboms kollaps under Finnkampen 2013 så finns den här. Lite sorgligt att TVsportens kommentator Jacob Hård förklarar utmattningsfenomet vara orsakat av vätskebrist. Det är en vanlig tvärsäker uppfattning men tyvärr helt felaktig. Läs mer om det här.
Over and out,
Andreas
Jag hittade en länk på hans blogg idag som bara måste passas vidare. En parodiserande gestaltning av Paula Radcliffes, Mo Farahs och så Uhrboms löpstil. Effektfullt och kul. Kolla här. Tycker också att det blir lite extra roligt när det hörs att personen som filmar fnissar lite.
Minns ni inte Uhrboms kollaps under Finnkampen 2013 så finns den här. Lite sorgligt att TVsportens kommentator Jacob Hård förklarar utmattningsfenomet vara orsakat av vätskebrist. Det är en vanlig tvärsäker uppfattning men tyvärr helt felaktig. Läs mer om det här.
Over and out,
Andreas
onsdag 10 december 2014
Salming RunLAB i Göteborg
Med motion capture teknik som använder optiska markörer kan man bygga en 3D-modell av en löparkropp och studera löpningens biomekanik. Tekniken används i filmsammanhang vid animeringar. Gollum i Sagan om ringen-filmerna konstruerades genom en kombination av en skådespelare som var preparerad med dessa små optiska reflektorer och programvara som animerade en varelse av människans rörelser. Tidigare har sådana system inte varit tillgängliga för en bredare publik men hos SalmingRunning i Askim, Göteborg, har en sådan unik anläggning öppnats för intresserade löpare. I förmiddags var jag där och njöt av en dryg timmes analys och diskussion av mitt rörelsemönster vid löpning. Riktigt kul och givande!
Återkommer inom kort med bilder, grafer och kanske även en kort filmsnutt.
Stay tuned!
/Andreas
Återkommer inom kort med bilder, grafer och kanske även en kort filmsnutt.
Stay tuned!
/Andreas
lördag 6 december 2014
Känslan när det funkar
Ni vet den där känslan
när det bara är att ösa på och man inte behöver tänka
..när kroppen svarar utan
mankemang..
..när ”flow” kommer
som en skön endorfinvåg slöljandes över kroppen
..när vattnet känns
tungt och rejält så varje armtag kan man riktigt ta tag i vattnet och skovla
sig framåt
..när ben och fötter
liksom svävar framåt utan orkesnedsättning
..när man kommer in i
zonen utan att ens tänka sig dit
..när man till och
med har motvinden med sig
..när alla backar är
nedförsbackar
..när solen skiner
ner på just dig
..när man samlar
medaljerna på hög
..när hypoxin blir
din vän i vattnet
..när alla andra får
kämpa på medan just du bara glider fram
..så var det inte
alls idag
//Marcus
fredag 5 december 2014
Vad anser Korpen om oss löpare egentligen?
"Vi ser löpbanden som en uppvärmningsmaskin inför träningen med dom andra maskinerna". Orden kommer från en anställd vid Korpen US Linköping. "Blir det problem med köer och långa nyttjandetider så skyltar vi om en maxtid för användning". Korpen US har tre löpband och det kring dessa vi diskuterar; funktioner och möjligheten att programmera in ett intervallpass för att få den hyperavancerade maskinen att variera hastighet och tidsperioder efter min önskan.
Så här var det: vid ett besök på den lokala Korpen-inrättningen i källaren på vårt stolta Universitetsjukhus nyttjade jag ett av de tre löpbanden. Det var intervall-torsdag och tusingarna skulle bockas av. Det blir alltid lite bökigt att trixa med farten upp och ned och blippa mellan de olika infofönstren för att se tid och distans. Enklare vore ju att programmera in allt innan start och sedan bara tvingas till att följa med när maskinen ändrar hastighet. När bandet stannar är allt klart. Inte innan. Det går inte att glida på målet. Jag frågade ledaren som fanns i lokalen.
- Nja, det verkade inte fungera så, sa ledaren, ärtigt grönklädd med matchande svarta byxor. Hon såg ut att vara väldigt allroundtränad.
- Kanske är det så att vi i samband med service kan lägga till mjukvara för detta? sa hon.
-Jo det låter ju rimligt och skulle vara önskat, säkert av fler än mig, replikerade jag.
Vi pratade lite fram och tillbaka och jag tyckte mig komma ihåg att det hade funnits ett sådant val på den gamla, nu ersatta modellen. Bra servicekänsla och trevligt bemötande. Intresserad ledare. Som för att skämta och avrunda samtalet sa jag att jag tyckte det var trevligt att dom hade tagit bort texten på maskinerna som begränsade användningen till max 20 minuter. Nu kunde man ju springa på riktigt på banden.
-Jaha, sa hon, vi ser löpbanden som en uppvärmningsmaskin inför träningen med dom andra maskinerna. Gulp! Vad sa hon egentligen?
- Hahaha (lite nervöst inombords), jag ser gymmaskinerna som 10 minuter komplement till löpningen, sa jag, så olika man kan uppfatta det.
Lite mera skratt. Jag menar, tre hightechmaskiner för att gymfolket ska bli varma. Som Korpen primärt ser det. Sekundärt, förstås, kan man ju springa olika pass på banden också, tex intervaller, backpass eller bara vanliga jogg- eller distanspass. Enligt Korpen US. Men är det mycket folk så är det max 20 minuter som gäller. Eller så var det tidigare i alla fall. Blir det ett problem med köer och om klagomål framkommer så sätts OBS-skyltarna upp igen. Mina argument om att gymmet väl måste välkomna mångsidighet och att det faktiskt finns sammanlagt mer än tio maskiner för uppvärmning gav föga effekt. Även cyklarna, inklusive den avancerade spinningcykeln, var vid högtryck avsedda för korttidsanvändning. Kanske kunde man ha ett band och en cykel för långtidsanvändning? Näpp.
Jag nådde inte samförstånd. Vi tyckte olika helt enkelt. Sånt inträffar. Det jag tycker är anmärkningsvärt är att Korpen verkar blunda för den löparrörelse som är stor, stark och i fortsatt progress. Löparna blir fler och en del av oss väljer inomhusträning då vädret är lika intressant som en uppspydd hårboll på köksgolvet. Jag väljer inte band med glädje utan mest för att det är smidigt ibland. Har man inget eget band är det ju på gymmen löpbanden finns. Kanske resonerar alla gym på liknande sätt, jag vet inte.
Korpen har fastnat i en stenåldersloop - gymaktiviteter är primärt och därtill olika gympapass. Konditionsträning är sekundärt. För folkhälsan är Korpen bra men synen på oss löpare är trist om ni frågar mig. Frågan är vad man kan göra åt det? Om det finns möjlighet till en förändring? Kanske kan jag bojkotta dom och visa vad jag tycker genom att exkludera dom ur min träning, på samma sätt som jag är exkluderad i deras filosofi. Det håller max en vecka. Sedan är jag där och springer i alla fall. På en än mer udda tid för att inte behöva konfronteras med det prioriterade gymtränande folket.
Naturligtvis bjuder vi in Korpen US till en replik.
Keep up that true RUNNING spirit!
/Andreas
Så här var det: vid ett besök på den lokala Korpen-inrättningen i källaren på vårt stolta Universitetsjukhus nyttjade jag ett av de tre löpbanden. Det var intervall-torsdag och tusingarna skulle bockas av. Det blir alltid lite bökigt att trixa med farten upp och ned och blippa mellan de olika infofönstren för att se tid och distans. Enklare vore ju att programmera in allt innan start och sedan bara tvingas till att följa med när maskinen ändrar hastighet. När bandet stannar är allt klart. Inte innan. Det går inte att glida på målet. Jag frågade ledaren som fanns i lokalen.
- Nja, det verkade inte fungera så, sa ledaren, ärtigt grönklädd med matchande svarta byxor. Hon såg ut att vara väldigt allroundtränad.
- Kanske är det så att vi i samband med service kan lägga till mjukvara för detta? sa hon.
-Jo det låter ju rimligt och skulle vara önskat, säkert av fler än mig, replikerade jag.
Vi pratade lite fram och tillbaka och jag tyckte mig komma ihåg att det hade funnits ett sådant val på den gamla, nu ersatta modellen. Bra servicekänsla och trevligt bemötande. Intresserad ledare. Som för att skämta och avrunda samtalet sa jag att jag tyckte det var trevligt att dom hade tagit bort texten på maskinerna som begränsade användningen till max 20 minuter. Nu kunde man ju springa på riktigt på banden.
-Jaha, sa hon, vi ser löpbanden som en uppvärmningsmaskin inför träningen med dom andra maskinerna. Gulp! Vad sa hon egentligen?
- Hahaha (lite nervöst inombords), jag ser gymmaskinerna som 10 minuter komplement till löpningen, sa jag, så olika man kan uppfatta det.
Lite mera skratt. Jag menar, tre hightechmaskiner för att gymfolket ska bli varma. Som Korpen primärt ser det. Sekundärt, förstås, kan man ju springa olika pass på banden också, tex intervaller, backpass eller bara vanliga jogg- eller distanspass. Enligt Korpen US. Men är det mycket folk så är det max 20 minuter som gäller. Eller så var det tidigare i alla fall. Blir det ett problem med köer och om klagomål framkommer så sätts OBS-skyltarna upp igen. Mina argument om att gymmet väl måste välkomna mångsidighet och att det faktiskt finns sammanlagt mer än tio maskiner för uppvärmning gav föga effekt. Även cyklarna, inklusive den avancerade spinningcykeln, var vid högtryck avsedda för korttidsanvändning. Kanske kunde man ha ett band och en cykel för långtidsanvändning? Näpp.
Jag nådde inte samförstånd. Vi tyckte olika helt enkelt. Sånt inträffar. Det jag tycker är anmärkningsvärt är att Korpen verkar blunda för den löparrörelse som är stor, stark och i fortsatt progress. Löparna blir fler och en del av oss väljer inomhusträning då vädret är lika intressant som en uppspydd hårboll på köksgolvet. Jag väljer inte band med glädje utan mest för att det är smidigt ibland. Har man inget eget band är det ju på gymmen löpbanden finns. Kanske resonerar alla gym på liknande sätt, jag vet inte.
Korpen har fastnat i en stenåldersloop - gymaktiviteter är primärt och därtill olika gympapass. Konditionsträning är sekundärt. För folkhälsan är Korpen bra men synen på oss löpare är trist om ni frågar mig. Frågan är vad man kan göra åt det? Om det finns möjlighet till en förändring? Kanske kan jag bojkotta dom och visa vad jag tycker genom att exkludera dom ur min träning, på samma sätt som jag är exkluderad i deras filosofi. Det håller max en vecka. Sedan är jag där och springer i alla fall. På en än mer udda tid för att inte behöva konfronteras med det prioriterade gymtränande folket.
Naturligtvis bjuder vi in Korpen US till en replik.
Keep up that true RUNNING spirit!
/Andreas
måndag 1 december 2014
Att irra i mörkret
Var ute och lufsade omkring lite under gårdagen. Eftersom vi bor där vi gör och det sålunda blir totalt becksvart vid klockan 16 så här års så var det alltså klippt ogenomtränglig svärta som mötte mig när jag klev utanför dörren. Jag tog mitt ansvar och började glöda med den inre glädjen som upprymmer mig.
Gick sådär..
I alla fall så blev det löpning med ryggsäck och i Vidingsjös naturområde. Som de flesta pass som jag målar upp så tvärvänder det och jag gör något helt annat. Denna gång mestadels relaterat till mörker. I skogens mörker är det svårt att köra intervaller, vilket ledde mina fjäderlätta fossingar mot det någorlunda upplysta 2,5 km spåret. Jag började springa och försökte leta rätter och otyg på stigarna. Plötsligt när jag tittar upp så håller jag på att braka in i något! Puh, en annan irrande själ som kan ha undsluppit sin förstoppning. Tja, löpning fortskred och lampornas sken var flukturerande. Vissa partier var mycket riktigt upplysta, medan andra var gängrelaterade överfallspartier de lux. However...så slapp jag dom idag. Stötte på några löpare till vilka höll sig på sin kant ordentligt. Jag försökte att se så ofarlig ut som möjligt, men när man kommer älgandes i halvmörker, frustandes, spottandes och bonn-snytandes så kanske man kan förstå deras avvaktande reaktioner. Efter ett varv så stannade jag till vid utegymet och körde ett 40-tal chins.
Fortsatte ett varv till in i mörkret. Skymtade säkerligen flertalet hotfulla skuggor med liar och rep, sombreros och jättestora tänder. Så här i efterhand så kan det ha varit det halvdaskiga ljuset + mina opolerade synapser som spelade mig ett litet spratt. Kom i alla fall runt hel och oöverfallen. Flera chins igen och löpning hemåt via asfaltsvägar då skogen som är den brukliga vägen numera är vildsvinsnäste. Lite för mycket lufsande och lite för lite löpning på hemvägssträckan kan man tycka..men ändock snabbare än gång och som bekant är den träning som blir av den bästa.
Avslutade passet med intensiva kettelbells. Alltså jag var intensiv med kettelbellsen inte så att de höll på att fara omkring mig och retas eller så, men jag lyfte dom ihärdigt och snabbt lite hit och dit. Gött
Och sedan åt jag bullar stora som handflator...
/Marcus
Gick sådär..
I alla fall så blev det löpning med ryggsäck och i Vidingsjös naturområde. Som de flesta pass som jag målar upp så tvärvänder det och jag gör något helt annat. Denna gång mestadels relaterat till mörker. I skogens mörker är det svårt att köra intervaller, vilket ledde mina fjäderlätta fossingar mot det någorlunda upplysta 2,5 km spåret. Jag började springa och försökte leta rätter och otyg på stigarna. Plötsligt när jag tittar upp så håller jag på att braka in i något! Puh, en annan irrande själ som kan ha undsluppit sin förstoppning. Tja, löpning fortskred och lampornas sken var flukturerande. Vissa partier var mycket riktigt upplysta, medan andra var gängrelaterade överfallspartier de lux. However...så slapp jag dom idag. Stötte på några löpare till vilka höll sig på sin kant ordentligt. Jag försökte att se så ofarlig ut som möjligt, men när man kommer älgandes i halvmörker, frustandes, spottandes och bonn-snytandes så kanske man kan förstå deras avvaktande reaktioner. Efter ett varv så stannade jag till vid utegymet och körde ett 40-tal chins.
Finns inget att vara rädd för. Är ju snäll ju..
Fortsatte ett varv till in i mörkret. Skymtade säkerligen flertalet hotfulla skuggor med liar och rep, sombreros och jättestora tänder. Så här i efterhand så kan det ha varit det halvdaskiga ljuset + mina opolerade synapser som spelade mig ett litet spratt. Kom i alla fall runt hel och oöverfallen. Flera chins igen och löpning hemåt via asfaltsvägar då skogen som är den brukliga vägen numera är vildsvinsnäste. Lite för mycket lufsande och lite för lite löpning på hemvägssträckan kan man tycka..men ändock snabbare än gång och som bekant är den träning som blir av den bästa.
"Kettelbells in the night"
Avslutade passet med intensiva kettelbells. Alltså jag var intensiv med kettelbellsen inte så att de höll på att fara omkring mig och retas eller så, men jag lyfte dom ihärdigt och snabbt lite hit och dit. Gött
Och sedan åt jag bullar stora som handflator...
/Marcus
tisdag 25 november 2014
Recension av Björn Ferrys nya bok: Ferry tales - Inte så förbannat tillrättalagt
Jo, skulle jag säga. Jo, visst är det ändå rätt så tillrättalagt. Det är tillrättalagt, avvägt och genomtänkt. Det är strategiskt planerat och varumärkesbyggande. Långt ifrån inte så förbannat tillrättalagt. Om det nu är boken och berättelsen Björn Ferry syftar på. Men vi tar det från början.
Björn Ferry, skidskyttedemon från Storuman, Lappland. Aktiv skidskytt i världscupen från 2001/2002 till detta år. OS-guldmedaljör i Vancouver 2010, 12,5 km jaktstart. Sju segrar i världscupen. Ett VM-guld och ett brons i mixstafett. Utöver dessa medaljer har han flera topp-tre-placeringar och en lång rad placeringar strax utanför pallplats. Parallellt med skidskyttekarriären har Ferry ägnat sig åt skogsbrukande, styrelsearbete och expertkommenterande. Nu är han också författare till en andra bok. Tidigare har han gett ut "Ferry food: LCHF" tillsammans med Cathrine Schück.
Björn Ferry är förutom en skid-och-skjut-maskin även en citat-och-rubrik-maskin. Googlar man Björn Ferry och blåsväder får man 166 000 träffar. Gör man samma sökning på Madonna får man 25 700 träffar. Inte illa för en skidskytt. Om man får ha fördomar. En närmare granskning av innehållet i de 166 000 träffarna visar sig dölja även rubriker som Bryan Ferry genererat. Men åter till Björn; det har varit doping och dödsstraff, nära att bli diskad från OS, åsikter om andra skidåkare osv. Nu denna bok dessutom, som bidrar med verbala tjuvnyp, sågningar och aningen plumpa uttalanden och adderar än mer rockstar quality kring Ferry. Som fenomen och som varumärke. För i boken förmedlas återkommande tankar och handfasta tips kring varumärkesbyggande och värdeskapande aktiviteter som ett sätt att kunna leva på sin idrott även efter att skottsalvorna tystnat. Börja lokalt. Bygg inifrån. Några pallplatser i världscupen gör att man kan spela i den nationella och större sponsorligan. Ett OS-guld är förstås nästan ovärderligt om man spelar korten rätt. Det verkar Ferry ha gjort. I boken utvecklas också tankar om hållbar energi och miljö tillsammans med vardagsekonomiskt planerande för nuet och framtiden. Visst, summorna är annorlunda om man jämför med en genomsnittssvensk - Ferry och Helena Eklund får dela 10 000 euro för en tredjeplats i Gelsenkirchen. Prispengar och startpengar som motsvarar flera månadslöner. Ferry köper aktier för 70 eller 80 tusen. Placeringar. Planerande för framtiden. Karriären är kort och förstås finns inga garantier för ett rikt liv efter de aktiva åren. Jämfört med andra idrotter är i och för sig prispengarna snarare fickpengar. Man måste därtill komma ihåg att det ändå är ytterst få idrottare som kan leva rikt på sitt utövande.
Just planerandet och det strategiska tänkandet är något som Ferry ägnar tid. Skogsägande och förvaltande intresserar också. Men man finner en viss ängslan. Mellan raderna. Både inför mer avgörande delar av framtiden, tex miljön och de följder det eventuellt minskade oljeutvinnandet orsakar, men också ängslan för förkylningar, rubbade avföringsvanor och det obekväma med samboendet under lägerveckor. Tänkandet har en baksida. Oron verkar ibland bli förlamande. Ringande journalister och inbjudningar till event blir svåra att hantera, viljan att säga ja är stark (om pengar är inblandade) men nej är svårare att leverera. Ofta verkar frun Heidi Andersson ta den rollen. Problemen och vardagen är lika när man jämför Ferrys med den vardag man själv känner. Tiden, och planeringen av den för att ge utrymme för två träningspass om dagen plus mycket av andra obligatoriska moment känns definitivt igen. Skillnaden är att man själv försöker att hitta utrymme för bara ett pass på en eller två timmar. Pusslandet är dock detsamma. Det finns alltid obligatoriska moment att förhålla sig efter. Elit som motionär. Målen är olika men strävan och planeringen densamma.
Boken är Ferrys berättelse om sig själv och sitt liv. Många detaljer rörande onani, mobbing och mindre generösa beskrivningar av skidande kollegor har diskuterats under den tidigare veckan. Stora rubriker. Rört om lite. Visst, en del av dessa "påhopp" kan tyckas onödiga eller i alla fall tämligen ointressanta. Eller uppfriskande om man så vill. Helheten säger ändå något annat. På 450 sidor låter Ferry läsaren ta del av den vardagen en elitsatsande idrottare förhåller sig till. Han blottlägger oron för att dra på sig en viros under den tunga men danande träningsperioden och vad det praktiskt innebär för familjen. Uppoffringarna är påtagliga. Han förklarar sitt intresse för ekonomisk planering och varför det är så betydelsefullt.
Boken är skriven för rapp läsning; korta stycken, bra flyt i texten och ett intressant innehåll. Mycket rör sig i Ferry huvud. En rätt oblyg dos självhävdelse och egoism. Men eftertänksamt levererat och med ett visst mått av värme. En större dos citatmaskineri och rubrikretorik parat med de innehållsrika sidorna borde väl bygga varumärket Björn Ferry rätt bra. "Inte så förbannat tillrättalagt". Titeln känns just inte så. Uppseendeväckande tillrättalagt skulle jag vilja påstå. Men titeln kan ju tydas på flera sätt. Rakt, frispråkigt och innerligt är det verkligen. Rekommenderas.
Keep up the good skiing spirit!
/Andreas
Björn Ferry, skidskyttedemon från Storuman, Lappland. Aktiv skidskytt i världscupen från 2001/2002 till detta år. OS-guldmedaljör i Vancouver 2010, 12,5 km jaktstart. Sju segrar i världscupen. Ett VM-guld och ett brons i mixstafett. Utöver dessa medaljer har han flera topp-tre-placeringar och en lång rad placeringar strax utanför pallplats. Parallellt med skidskyttekarriären har Ferry ägnat sig åt skogsbrukande, styrelsearbete och expertkommenterande. Nu är han också författare till en andra bok. Tidigare har han gett ut "Ferry food: LCHF" tillsammans med Cathrine Schück.
Björn Ferry är förutom en skid-och-skjut-maskin även en citat-och-rubrik-maskin. Googlar man Björn Ferry och blåsväder får man 166 000 träffar. Gör man samma sökning på Madonna får man 25 700 träffar. Inte illa för en skidskytt. Om man får ha fördomar. En närmare granskning av innehållet i de 166 000 träffarna visar sig dölja även rubriker som Bryan Ferry genererat. Men åter till Björn; det har varit doping och dödsstraff, nära att bli diskad från OS, åsikter om andra skidåkare osv. Nu denna bok dessutom, som bidrar med verbala tjuvnyp, sågningar och aningen plumpa uttalanden och adderar än mer rockstar quality kring Ferry. Som fenomen och som varumärke. För i boken förmedlas återkommande tankar och handfasta tips kring varumärkesbyggande och värdeskapande aktiviteter som ett sätt att kunna leva på sin idrott även efter att skottsalvorna tystnat. Börja lokalt. Bygg inifrån. Några pallplatser i världscupen gör att man kan spela i den nationella och större sponsorligan. Ett OS-guld är förstås nästan ovärderligt om man spelar korten rätt. Det verkar Ferry ha gjort. I boken utvecklas också tankar om hållbar energi och miljö tillsammans med vardagsekonomiskt planerande för nuet och framtiden. Visst, summorna är annorlunda om man jämför med en genomsnittssvensk - Ferry och Helena Eklund får dela 10 000 euro för en tredjeplats i Gelsenkirchen. Prispengar och startpengar som motsvarar flera månadslöner. Ferry köper aktier för 70 eller 80 tusen. Placeringar. Planerande för framtiden. Karriären är kort och förstås finns inga garantier för ett rikt liv efter de aktiva åren. Jämfört med andra idrotter är i och för sig prispengarna snarare fickpengar. Man måste därtill komma ihåg att det ändå är ytterst få idrottare som kan leva rikt på sitt utövande.
Boken är Ferrys berättelse om sig själv och sitt liv. Många detaljer rörande onani, mobbing och mindre generösa beskrivningar av skidande kollegor har diskuterats under den tidigare veckan. Stora rubriker. Rört om lite. Visst, en del av dessa "påhopp" kan tyckas onödiga eller i alla fall tämligen ointressanta. Eller uppfriskande om man så vill. Helheten säger ändå något annat. På 450 sidor låter Ferry läsaren ta del av den vardagen en elitsatsande idrottare förhåller sig till. Han blottlägger oron för att dra på sig en viros under den tunga men danande träningsperioden och vad det praktiskt innebär för familjen. Uppoffringarna är påtagliga. Han förklarar sitt intresse för ekonomisk planering och varför det är så betydelsefullt.
Boken är skriven för rapp läsning; korta stycken, bra flyt i texten och ett intressant innehåll. Mycket rör sig i Ferry huvud. En rätt oblyg dos självhävdelse och egoism. Men eftertänksamt levererat och med ett visst mått av värme. En större dos citatmaskineri och rubrikretorik parat med de innehållsrika sidorna borde väl bygga varumärket Björn Ferry rätt bra. "Inte så förbannat tillrättalagt". Titeln känns just inte så. Uppseendeväckande tillrättalagt skulle jag vilja påstå. Men titeln kan ju tydas på flera sätt. Rakt, frispråkigt och innerligt är det verkligen. Rekommenderas.
Keep up the good skiing spirit!
/Andreas
måndag 24 november 2014
Planerna smids för 2015
När mörkret trycker sig på och kylan biter i märgen, det är då man värmer sig med minnena från i somras. Bilderna framkallar den där inre glädjen och man kan riktigt känna de känslorna som man upplevde då. Till exempel när jag höll på att koka bort på Borås Swimrun, innan jag klippte dräkten. Vi hade precis fått våra dräkter och var (så här i efterhand lite ogenomtänkt kanske) ekonomiska och ville inte gärna sätta saxen i dom. Där jag på Borås Swimrun räddades åter till livet tack vare en pissegöl. Världens bästa pissegöl. Hade tänkt att dricka upp hela en, men hejdade mig som tur var. Eller som på Karlstad Swimrun precis innan den långa simningen i början 2400 meter oätt ut..Ni vet känslan där man ser lite dimmigt och är extremt varm..och får skutta ner i vattnet och säla sig fram lite...det första "i-hoppet"...GGGAAAHHHH!!!
Sådana bilder och känslor gör höstens mörker och vindar lite lättare att uthärda. Även om inte hela programmet är klart och kanske inte blir det före matchstart så kan man ju planera lite för den mentala biten. Vi som inte är proffs ( än ) och sålunda arbetar 100 % (+ lite extra) och har familj har ju en ganska utmanande logistik att hantera. Ungefär som att sortera krafterna under ett lopp. Många parametrar att ta hänsyn till. Men vi gillar ju utmaningar, känslor och gemenskap, så det ska nog gå det här med.
Lite lösa planer läggs för att försöka få ihop lite swimrun-träningar för de som vill testa på. Kortare sprintdistanser mest för att fler ska få känna på hur roligt det är. Även våra "öppna" träningar där gemenskapen är limmet som håller ihop träffarna är i en utvecklingsfas.
Klart redan nu för gruppen är bland annat: Ultravasan (löpning), Vättern runt (cykel) och Amfibiemannen (swimrun). Mycket man skulle vilja uppleva. Men på grund av vårat arbete och allt annat så är det svårt att boka långt innan ibland. Tyvärr så är det ju precis tvärtom för många av de olika populära loppen. Där måste man boka jättelångt i förväg.
i alla fall...heja heja de sista metrarna för året...
/Marcus
Den där känslan.....första graciösa sälplöfset..
Friheten
Lite lösa planer läggs för att försöka få ihop lite swimrun-träningar för de som vill testa på. Kortare sprintdistanser mest för att fler ska få känna på hur roligt det är. Även våra "öppna" träningar där gemenskapen är limmet som håller ihop träffarna är i en utvecklingsfas.
Klart redan nu för gruppen är bland annat: Ultravasan (löpning), Vättern runt (cykel) och Amfibiemannen (swimrun). Mycket man skulle vilja uppleva. Men på grund av vårat arbete och allt annat så är det svårt att boka långt innan ibland. Tyvärr så är det ju precis tvärtom för många av de olika populära loppen. Där måste man boka jättelångt i förväg.
i alla fall...heja heja de sista metrarna för året...
/Marcus
fredag 21 november 2014
Jag hinner inte träna idag....??
Blir så trött på alla som säger att de inte hinner träna!
Vill du träna så finner du tid till träning punkt slut!!
Man måste bara finna olika sätt att träna.
Ett smidigt sätt att finna tid till träning är att gymma hemma med kroppen som vikt, det finns oändligt med övningar man kan göra med bara ett redskap, kroppen.
Ett annat sätt, och då mitt absoluta favorit sätt, är transportlöpning. Till och från jobbet, eller kanske bara hem från jobbet. Jag brukar göra så att jag åker buss på morgonen till jobbet, iförd träningskläder och sen så springer jag hem. Tränad och klar hämtar jag dottern på förskolan klockan fyra och sen har man hela kvällen kvar att umgås. Så himla tidseffektivt och så skönt, blir dessutom pigg och glad också..
Idag var jag ledig från jobb, dotter då också ledig från förskolan. Frugan är bortrest och möjligheterna för träning ser små ut, ICKE! Dottern hade bestämt att vi skulle till simhallen, ok sa jag då tar vi vagnen dit. Dottern i vagnen, en påse med badkläder och rena kläder under vagnen och sen bar det iväg. Vilda är ganska van att bli runt skuffad i vagn för att pappa ska få springa och hon gillar det riktigt bra. Idag letade vi efter spännande djur under vår resa in mot stan. Ett perfekt sätt att pressa in ca 10 kilometers löpning i vardagen. Efter simhallen käkade vi på stan och tog bussen hem mot Ekängen.
Alla glada och nöjda!!
Hitta inte på ursäkter för att inte träna, hitta möjligheter till att träna,
vila det gör du på natten när du sover
Fredrik
Man måste träna mycket för att kunna träna hårt säger Ferry
Ungefär så skriver han. Björn Ferry, i sin bok "Ferry tales - Inte så förbannat tillrättalagt". Man måste träna mycket för att kunna träna hårt. En kort enkel mening som innefattar det mesta som kanske all konditionsträning handlar om. Kroppen måste belastas mycket under längre tid för att absorbera hård träning utan att överbelastas. Just överbelastningsskador och överträning är vanligt bland motionärer. Ibland vill man allt på en gång. Målen är satta och nu jäklar ska det tränas. Beroende på tidigare träningsvolym och intensitet kanske det håller en vecka eller en månad. Ökar man för mycket, för snabbt börjar något ömma och man måste trappa ned eller hålla upp. Rehab och nystart.
När jag tänker tillbaka på mina överbelastningsskador genom åren är det precis så. För mycket, för hårt, för snabbt. Såväl parallellt som kombinerat. Plötsligt ömmar något när man stiger upp på morgonen. Jag har naturligtvis ignorerat detta och kört på ett tag till för att riktigt göra denna antydan till överbelastning övertydlig för mig själv. Och här inleds projektet med att vända oceanångaren. Det tar tid att komma åter. Det har tagit tid från träningen inför målet. Igenkänningsfaktorn är troligen hög i vårt gråmulna motions-Sverige.
Så. Träna mycket för att träna hårt. Kör volym, distans och styrka. Trappa upp under vinter och tidig vår. Växla sedan något eller några volympass till hårdare snabbare pass. Hårda pass ska vara hårda. När kroppen är mogen gör dom skillnad. Björn Ferry säger så. Jag håller med.
Keep up the preparing spirit!
/Andreas
En recension av Björn Ferrys redan omskrivna bok kommer 26/11.
När jag tänker tillbaka på mina överbelastningsskador genom åren är det precis så. För mycket, för hårt, för snabbt. Såväl parallellt som kombinerat. Plötsligt ömmar något när man stiger upp på morgonen. Jag har naturligtvis ignorerat detta och kört på ett tag till för att riktigt göra denna antydan till överbelastning övertydlig för mig själv. Och här inleds projektet med att vända oceanångaren. Det tar tid att komma åter. Det har tagit tid från träningen inför målet. Igenkänningsfaktorn är troligen hög i vårt gråmulna motions-Sverige.
Så. Träna mycket för att träna hårt. Kör volym, distans och styrka. Trappa upp under vinter och tidig vår. Växla sedan något eller några volympass till hårdare snabbare pass. Hårda pass ska vara hårda. När kroppen är mogen gör dom skillnad. Björn Ferry säger så. Jag håller med.
Keep up the preparing spirit!
/Andreas
En recension av Björn Ferrys redan omskrivna bok kommer 26/11.
tisdag 18 november 2014
Att tappa en sug
Ibland skiner solen mitt i plytet. Allting känns som en
smekande sommarvind och möjligheterna överskuggar alla hinder som kan tänkas
komma i vägen. Huvudet är med och målet uppmålat, armarna är starka och vilda,
bålen är stabil som en gammal ek, ben och fötter spänstiga som små skuttiga
harpaltar. Dessa dagar och tillfällen är underbara. Man ser helt enkelt bara
möjligheter och knappt tänka sig en uppförsbacke på något sätt. Utom om det är
just en uppförsbacke man springer i alltså..och vill det..för då är det ju bra
såklart..
Men..ibland så är det mer hällregn från sidan och snålblåst
från den andra. Man vet inte riktigt vilket håll man ska åt och man hasar sig
fram liggande med gamla järn-strykjärn. Man kan stå där och se ut som ett
ösregn, glåmig och uschlig. Ben och armar är så tunga att inte ens framdukade semlor
och ostkakor kan förmå dom att röra på sig..
Jag pratar inte om en kemisk depression utan mer om att
träningslivscykel går upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit. Ibland är
det skitkul och ibland är det kognitiv svikt gällande gymnastikens varande. Jag
har tränat på något sätt så länge jag kan minnas. I stort sett alltid
prioriterat träningen före det mesta. Men liksom livet så går även
träningshjulet i cykler (flåt för ordvitsen).
Ibland är man flugan och ibland är man vindrutan. Det finns
en devis om att ”go with the flow”..att följa med känslorna och gilla läget.
Jag kan hålla med om det. Ibland. För ibland måste man helt enkelt bestämma sig
at nu är det nog med nedförsbacke. Nu vill jag ha en intervallbacke at springa
i. Jag vill springa 720000 mil med håret fladdrandes som en liten cape´bakom,
ha en miljon kilo att lyfta jättejättemånga gånger upp i luften, jag vill slita
upp ekar med rötterna och kasta till nästa socken (bara en sak man säger,
gillar träd och vill gärna att de ska stå kvar och vara fin och lukta gott och
så…).
För viss kan man tappa en sug. Det händer alla och man får
anpassa sig lite efter hur det känns. För livet är mer än träning även om det
för mig och många andra är en stor och viktig del. Även om min beskrivning av
känslan kanske är lite rörig och ibland lika motsägelsefull som att våffla med
brunost och sylt skulle passa tillsammans (vilket det faktiskt gör!) så hoppas
jag att ni fattar lite av vad jag försöker påskina…
Go with the flow och gilla läget…men ibland så får man trycka
ner tårna i backen och spotta i nävarna, grabba yxan och klyva ved som
försäsongsträning.
Må eran träning aldrig bli tråkig och att eran anpassning
lyser av glädje.
/Marcus
söndag 16 november 2014
Stickade HM-tröjor
En favvo just nu. Eller sedan något år. En stickad tröja från HM. Den fungerar utmärkt vid löpning och är kanske tre år. Billig, sliten och med färgstänk. Men tusan så skön att köra långpass i. Några plusgrader, lite vind, shortsen är på, liksom underställströjan i ull. Pang! Bara att sticka iväg när den inkamönstrade gamla HM-tröjen glidit över knoppen.
Löpningen har ju blivit alldeles till bredden injicerad med prylar, coola material och termer som närmare associeras till rymdindustrin. Vi löpare har skänkts möjligheten att skaffa oss teknik som snart kan mäta alla aspekter av löpningen. Vi har kläder för ALLA väder: +10 grader, med lätt molntäcke och nordostlig vind, ca 4 sekundmeter föranleder att vi kan välja ett plagg som absolut inte bör användas när temperaturen sjunker under nollan och underlaget riskerar att vara underkylt. Lätt överdrivet. Visst. Dessutom springer jag nästan alltid med GPS-klocka. Motsägelse! Men poängen är att det är lätt att snärja in sig i detaljer när det ändå bara handlar om att springa en sväng. Arbeta sig varm och bli svettig. Kanske nå ett tillstånd då tröttheten avskärmar mot omvärldens ständiga behov av uppmärksamhet. Löpning som skänker lite go lugn och ro.
Här passar den sketna HM-tröjan perfekt. Billig, inte så snygg, stickad för ett annat ändamål och den signalerar varken fart eller distans. Men den passar riktigt bra för båda. Den är bra ventilerad när man springer snabbt och den värmer alltså mer när man lökar. Den blir också ett kamouflage. -Haha ni trodde varken fart eller distans, kolla här då! Lite åt det hållet även om jag naturligtvis vet att det säkert finns massor med människor i simpla, slitna och otrendiga kläder som både är snabbare och mer uthålliga än jag är. Men man ser dom inte så ofta. Analogt med detta resonemang var det härligt att läsa i senaste numret av Runner's World att Anders Gärderud hade "dom billigaste skorna" som favoritskor.
Löpningen är det mest betydelsefulla vid löpning. Kom ihåg det!
/Andreas
Löpningen har ju blivit alldeles till bredden injicerad med prylar, coola material och termer som närmare associeras till rymdindustrin. Vi löpare har skänkts möjligheten att skaffa oss teknik som snart kan mäta alla aspekter av löpningen. Vi har kläder för ALLA väder: +10 grader, med lätt molntäcke och nordostlig vind, ca 4 sekundmeter föranleder att vi kan välja ett plagg som absolut inte bör användas när temperaturen sjunker under nollan och underlaget riskerar att vara underkylt. Lätt överdrivet. Visst. Dessutom springer jag nästan alltid med GPS-klocka. Motsägelse! Men poängen är att det är lätt att snärja in sig i detaljer när det ändå bara handlar om att springa en sväng. Arbeta sig varm och bli svettig. Kanske nå ett tillstånd då tröttheten avskärmar mot omvärldens ständiga behov av uppmärksamhet. Löpning som skänker lite go lugn och ro.
Här passar den sketna HM-tröjan perfekt. Billig, inte så snygg, stickad för ett annat ändamål och den signalerar varken fart eller distans. Men den passar riktigt bra för båda. Den är bra ventilerad när man springer snabbt och den värmer alltså mer när man lökar. Den blir också ett kamouflage. -Haha ni trodde varken fart eller distans, kolla här då! Lite åt det hållet även om jag naturligtvis vet att det säkert finns massor med människor i simpla, slitna och otrendiga kläder som både är snabbare och mer uthålliga än jag är. Men man ser dom inte så ofta. Analogt med detta resonemang var det härligt att läsa i senaste numret av Runner's World att Anders Gärderud hade "dom billigaste skorna" som favoritskor.
Löpningen är det mest betydelsefulla vid löpning. Kom ihåg det!
/Andreas
 |
| Tröjan och jag. Upplysta. Jag håller ner vänster arm så att inte GPS-klockan ska syns. |
fredag 14 november 2014
Roger Bannister och jag
1609,334 m. Ungefär. Så lång är en engelsk mil. En tidigare väldigt populär distans inom löpningen. Idag har den inte alls samma klassiska status.
Men igår kl 18:00 runt Stångån använde jag distansen under mitt intervallpass - torsdagsintervallerna. En återkommande aktivitet. En rutin jag lyckats etablera. 4 x 1609 m. Ungefär. GPS:en är ju inte så exakt och eftersom inte ens de 1,6 km som går att programmera och min metod för att nå nio meter längre bestod i att springa ytterligare någon sekunds eller två är osäker, så blir väl noggrannheten åt det mediokra hållet. Strunt samma. Passet blev bra. Jag planerade att hålla farten strax under 4 min/km och att försöka springa effektivt. Det verkar som de tidigare ca 6 veckorna med regelbundna intervaller har gjort susen - det var helt ok att hålla farten utan att behöva använda alla mentala knep och trick.
Tänk Bannister. Roger Bannister, som först av alla sprang den engelska milen under 4 minuter, alltså hela sträckan, inte snittfart under 4 min/km som jag hade. Bannister studerade till läkare och hade löpningen som en hobby. En rätt seriös fritidssysselsättning. En del spelar bridge, andra vill bli bäst i världen på en engelsk mil. Ögonblicket lever kvar ännu idag. Sjätte maj 1954 i Oxford. Pang! Nytt världsrekord, 3:59,4. Gunder Hägg hade haft världsrekordet i nio år med tiden 4:01,3 men Bannister fick bara glädjas över sitt rekord i 46 dagar. Australiensaren John Landy knäckte också drömgränsen den 21 juni och fick tiden 3:57,9. Både Roger och John hade under våren jagat de magiska sub 4:00. Herrarna representerade tydligen lite olika löptyper: John mer av en tempolöpare som höll ett högt tempo hela loppen igenom. Roger en klassisk spurtare som hade förmågan att explodera och kunna mobilisera alla reserver för en knäckande tempoökning. En spurtare kan förstås knäckas av ett högt tempo från start. En tempolöpare måste springa till sig ett försprång som spurtaren inte kan hämta in. Taktik. Båda möttes i Vancouver den 9 augusti och man talade om "the mile of the century". Åtta startande löpare, men ändå blev loppet mest av en tvekamp mellan Bannister och Landy. Någon som kommer ihåg trean? Efter halva loppet ledde Landy med nästan 10 meter. Men vid sista kurvan har Bannister hämtat in och ett foto taget vid detta tillfälle visar att Landy vrider huvudet bakåt vänster för att kolla var duellanten är. Bannister är istället på Landys högra sida och går om och vinner på 3:58,8. Rysningar. Landy behåller rekordet men Bannister är ändå den som blivit odödlig och som det skrivits flera böcker om. En film därtill. Nu ligger världsrekordet på 3:43,13 och sattes i Rom den 7 Juli 1999 av Hicham El Guerrouj. Dagens världsrekord innebär att Bannister lämnas 100 meter bakom när El Guerrouj går i mål. Omkring 1000 löpare har idag tagit sig under 4:00 minuter och Anders Gärderuds tid på 3:54,45 från 1977 är den bästa svenska tiden. Undrar vad jag själv skulle kunna prestera vid ett planerat försök?
Kolla bilden från stormötet mellan Bannister och Landy. Speglar känslor som nästan går att ta på. Klassisk!
Så, vad gör ni för tid på en engelsk mil?
/Andreas
Men igår kl 18:00 runt Stångån använde jag distansen under mitt intervallpass - torsdagsintervallerna. En återkommande aktivitet. En rutin jag lyckats etablera. 4 x 1609 m. Ungefär. GPS:en är ju inte så exakt och eftersom inte ens de 1,6 km som går att programmera och min metod för att nå nio meter längre bestod i att springa ytterligare någon sekunds eller två är osäker, så blir väl noggrannheten åt det mediokra hållet. Strunt samma. Passet blev bra. Jag planerade att hålla farten strax under 4 min/km och att försöka springa effektivt. Det verkar som de tidigare ca 6 veckorna med regelbundna intervaller har gjort susen - det var helt ok att hålla farten utan att behöva använda alla mentala knep och trick.
Tänk Bannister. Roger Bannister, som först av alla sprang den engelska milen under 4 minuter, alltså hela sträckan, inte snittfart under 4 min/km som jag hade. Bannister studerade till läkare och hade löpningen som en hobby. En rätt seriös fritidssysselsättning. En del spelar bridge, andra vill bli bäst i världen på en engelsk mil. Ögonblicket lever kvar ännu idag. Sjätte maj 1954 i Oxford. Pang! Nytt världsrekord, 3:59,4. Gunder Hägg hade haft världsrekordet i nio år med tiden 4:01,3 men Bannister fick bara glädjas över sitt rekord i 46 dagar. Australiensaren John Landy knäckte också drömgränsen den 21 juni och fick tiden 3:57,9. Både Roger och John hade under våren jagat de magiska sub 4:00. Herrarna representerade tydligen lite olika löptyper: John mer av en tempolöpare som höll ett högt tempo hela loppen igenom. Roger en klassisk spurtare som hade förmågan att explodera och kunna mobilisera alla reserver för en knäckande tempoökning. En spurtare kan förstås knäckas av ett högt tempo från start. En tempolöpare måste springa till sig ett försprång som spurtaren inte kan hämta in. Taktik. Båda möttes i Vancouver den 9 augusti och man talade om "the mile of the century". Åtta startande löpare, men ändå blev loppet mest av en tvekamp mellan Bannister och Landy. Någon som kommer ihåg trean? Efter halva loppet ledde Landy med nästan 10 meter. Men vid sista kurvan har Bannister hämtat in och ett foto taget vid detta tillfälle visar att Landy vrider huvudet bakåt vänster för att kolla var duellanten är. Bannister är istället på Landys högra sida och går om och vinner på 3:58,8. Rysningar. Landy behåller rekordet men Bannister är ändå den som blivit odödlig och som det skrivits flera böcker om. En film därtill. Nu ligger världsrekordet på 3:43,13 och sattes i Rom den 7 Juli 1999 av Hicham El Guerrouj. Dagens världsrekord innebär att Bannister lämnas 100 meter bakom när El Guerrouj går i mål. Omkring 1000 löpare har idag tagit sig under 4:00 minuter och Anders Gärderuds tid på 3:54,45 från 1977 är den bästa svenska tiden. Undrar vad jag själv skulle kunna prestera vid ett planerat försök?
Kolla bilden från stormötet mellan Bannister och Landy. Speglar känslor som nästan går att ta på. Klassisk!
 |
| Vancouver den 9 augusti 1954 |
Så, vad gör ni för tid på en engelsk mil?
/Andreas
lördag 8 november 2014
Colting vs Roberto och andra funderingar kring löpning
Höstens mest ointressanta fight
Ja, vem vann fighten egentligen - Jonas Colting eller Paulo Roberto? Instagram-flödet fullständigt översvämmades av verbala örfilar och lårkakor. Colting kallade Roberto oseriös och ifrågasatte hans roll som kostrådgivare (som om han någonsin varit det!). Med smort munläder fortsatte han och förklarade att Roberto bara hade ekonomiska intressen i att lägga upp träningsbilder om mat och träning - han vill bara sälja sin pasta. Och pasta är ju djävulen klädd i kolhydrater. Typ så skrev han. Ni förstår. Roberto i sin tur attackerade med bilder på Colting i symbios med RedBull. Kasta sten i glashus nämndes. LCHF förklarades med Lazy celebrities hating fitness. Verkligen fyndigt. Han fortsatte om att vi i Sverige är ett av världens mest bantande folk och att ungdomar begår självmord mest i Europa. Man kunde tolka det som att även det var LCHFs fel. Typ så skrev han. Ni förstår. Inläggen på Instagram gav flera miljarder kommentarer och pastaälskare och LCHF:are hånade varandra i flera veckor.
Men vem vann egentligen? Colting, som uppenbarligen inte har ekonomiska intressen alls i att debatera kost och hälsa? Eller Roberto, som uppenbarligen mest vill håna alla som äter annorlunda än han och har lätt att kalla folk idioter. Någon debatt är det ju inte och i mina ögon är båda rätt körda vad gäller anständighet och kanske även trovärdighet.
När kommer svar från B-provet?
Den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängdes av i slutet av september för misstanke om dopning. Adil har tagit SM-guld på distanser som 5000 och 10000 m samt maraton. Han har deltagit i Finnkampen och kvalade till EM i Zürich. Nu är han misstänkt för dopning. Det är förstås tragiskt för svensk friidrott. Läste någonstans att det spekulerades om EPO. Kanske är det så. Kanske är han oskyldig. Men när får vi svar på B-provet egentligen? När ska vi få reda på om hans tid som löpare är över?
Runner's World utmanas av Spring
Under alldeles för många år har vi bara haft en tidning för löpare i Sverige - den svenska utgåvan av Runner's World. Den har presenterat löpning med bredd och djup och det blir som oftast en blandning som lämnar läsaren till hälften nöjd. Under några år läste jag verkligen hela tidningen. Men allt eftersom årgångarna gick återkom många reportage och ämnen och mitt intresset har svalnat något. Jojje Borssén skrev för en tid sedan på Instagram att RW hade fler läsare än någonsin, kanske var det 112000. Många läsare och verkligen roligt för RW. Men egentligen blir ju inte tidningen bättre för det. Eller, det är i alla fall inget som bevisar att innehållet är bra. Spring tar sig an löpning på ett annat sätt. Mer löpnära. Mindre yta. Mer svett och blodsmak. Bara svenskt. För alla som vill bättre på att - springa! Helt fantastiskt att få inblick i den svenska löparvärlden så nära och så ärligt. Så löpnära. Det är något med tidningens format och perspektiv som har sorterat bort det moderiktiga och polerade och visar löpningens själ. Hurra!
Hysterin kring Tjurruset
Tre veckor efter höstens Tjurruset hade över tretusen män och kvinnor anmält sig till 2015 års upplaga av tävlingen. Tre veckor efter. 49 Veckor i förväg! Helt sjukt egentligen. Hur ska det sluta? Kommer man alls att kunna delta i storloppen i framtiden? Dinosaurierna inom konditionsevenemangen, Vasaloppet och Vätternrundan, säljer slut på startplatserna på några minuter. Kommer vi få se samma utveckling även för de något mindre loppen som inte har möjlighet att expandera på samma sätt? Själv hoppas jag på fler tävlingar, arrangerade på enklare vis.
Det här var bara några iakttagelser av fenomen från löpningens horisont.
Keep up that good running spirit!
/Andreas
Ja, vem vann fighten egentligen - Jonas Colting eller Paulo Roberto? Instagram-flödet fullständigt översvämmades av verbala örfilar och lårkakor. Colting kallade Roberto oseriös och ifrågasatte hans roll som kostrådgivare (som om han någonsin varit det!). Med smort munläder fortsatte han och förklarade att Roberto bara hade ekonomiska intressen i att lägga upp träningsbilder om mat och träning - han vill bara sälja sin pasta. Och pasta är ju djävulen klädd i kolhydrater. Typ så skrev han. Ni förstår. Roberto i sin tur attackerade med bilder på Colting i symbios med RedBull. Kasta sten i glashus nämndes. LCHF förklarades med Lazy celebrities hating fitness. Verkligen fyndigt. Han fortsatte om att vi i Sverige är ett av världens mest bantande folk och att ungdomar begår självmord mest i Europa. Man kunde tolka det som att även det var LCHFs fel. Typ så skrev han. Ni förstår. Inläggen på Instagram gav flera miljarder kommentarer och pastaälskare och LCHF:are hånade varandra i flera veckor.
Men vem vann egentligen? Colting, som uppenbarligen inte har ekonomiska intressen alls i att debatera kost och hälsa? Eller Roberto, som uppenbarligen mest vill håna alla som äter annorlunda än han och har lätt att kalla folk idioter. Någon debatt är det ju inte och i mina ögon är båda rätt körda vad gäller anständighet och kanske även trovärdighet.
När kommer svar från B-provet?
Den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängdes av i slutet av september för misstanke om dopning. Adil har tagit SM-guld på distanser som 5000 och 10000 m samt maraton. Han har deltagit i Finnkampen och kvalade till EM i Zürich. Nu är han misstänkt för dopning. Det är förstås tragiskt för svensk friidrott. Läste någonstans att det spekulerades om EPO. Kanske är det så. Kanske är han oskyldig. Men när får vi svar på B-provet egentligen? När ska vi få reda på om hans tid som löpare är över?
Runner's World utmanas av Spring
Under alldeles för många år har vi bara haft en tidning för löpare i Sverige - den svenska utgåvan av Runner's World. Den har presenterat löpning med bredd och djup och det blir som oftast en blandning som lämnar läsaren till hälften nöjd. Under några år läste jag verkligen hela tidningen. Men allt eftersom årgångarna gick återkom många reportage och ämnen och mitt intresset har svalnat något. Jojje Borssén skrev för en tid sedan på Instagram att RW hade fler läsare än någonsin, kanske var det 112000. Många läsare och verkligen roligt för RW. Men egentligen blir ju inte tidningen bättre för det. Eller, det är i alla fall inget som bevisar att innehållet är bra. Spring tar sig an löpning på ett annat sätt. Mer löpnära. Mindre yta. Mer svett och blodsmak. Bara svenskt. För alla som vill bättre på att - springa! Helt fantastiskt att få inblick i den svenska löparvärlden så nära och så ärligt. Så löpnära. Det är något med tidningens format och perspektiv som har sorterat bort det moderiktiga och polerade och visar löpningens själ. Hurra!
Hysterin kring Tjurruset
Tre veckor efter höstens Tjurruset hade över tretusen män och kvinnor anmält sig till 2015 års upplaga av tävlingen. Tre veckor efter. 49 Veckor i förväg! Helt sjukt egentligen. Hur ska det sluta? Kommer man alls att kunna delta i storloppen i framtiden? Dinosaurierna inom konditionsevenemangen, Vasaloppet och Vätternrundan, säljer slut på startplatserna på några minuter. Kommer vi få se samma utveckling även för de något mindre loppen som inte har möjlighet att expandera på samma sätt? Själv hoppas jag på fler tävlingar, arrangerade på enklare vis.
Det här var bara några iakttagelser av fenomen från löpningens horisont.
Keep up that good running spirit!
/Andreas
lördag 1 november 2014
Ett poem om gummit
Dräkten smiter tätt omkring kroppen
Nu hör man snart hejaropen
Stock och sten har varit oss utmanande
Men vattnet givit oss svalkande
Trägna och starka ben trummar på
Ångest och ängslan avviker då
Motståndare som svischar förbi
Fan! kom igen nu stockar och bakparti
Paddlar, mössa och glasögon på
Ser min kompanjon i min ögonvrå
Hålla takten, veva armarna och sparka lätt
Det är rätt angreppssätt
Gummits temperatur sjunker så sakta
I den vi känner oss ganska kompakta
Upp på sten och riv med tassar
Hejaropen skalla: Sassa brassa mandelmassa!
" - Mesta nedför" lurar mig min kumpan
Han försvinner som ett propellerplan
Häng på, häng på stubbar små
Låter sången som studsar omkring i pannbenets vrå
Lockelser med ostkaka och sylt
Jag ser det som om det är förgyllt
Svetten lackar och törsten svider
Vi älskar det som högtider
Rakt in i möljet oavsett var
Känslan är oöverträffbar
Endofinist är jag, javisst!
Det är nog samma för en exhibitionist
onsdag 29 oktober 2014
Swimrunner - the försäsong
Jaha....tomheten som sprider sig i kroppen efter säsongens sista pass är en endofinists ok att bära. Att tvingas räkna kakelplattor har inte samma charm som att sila alger mellan tänderna, känna jordsmaken på tungan och känna solen steka den gummibeklädda lekamen.
Även en upplevelsejagande sjuksköterska vill känna berget under fötterna, känna vinden smeka den grovhuggna hyn i hopp och tron om att man förhoppningsvis ser ut som en "lumberjack" fast i gummi då..och utan yxan..och utan det där väldigt manliga skägget..och alla muskler..men i övrigt svävandes som att vara ett med naturen.
Nu när det är försäsong så kommer ju framtiden som ett hemlighetsfullt kinderägg glidandes i tankarna. Man vill ju så mycket..många tävlingar som man skulle vilja uppleva. Vatten att erövra, mark att remma över, folk att träffa och tjata med. Verkligheten läggs som en blöt yllefilt över boetten och sanningen skådar likt ilskna hungriga igelkottar under tuja-häcken. Man kan riktigt höra verkligheten nafsandes..usch! jag vill inte veta av den, jag vill uppleva! tävla! simma! springa! hugga stora timmerstockar i djupaste skogarna i Kanada!...typ...
Verkligheten måste dock få sitt. Oavsett om jag vill eller inte. Planeringen får göras och justeras under tiden..det jag kan göra är att sköta försäsongens upplägg på ett jävlaranamma sätt som bara en manlig sjuksköterska kan göra - välgrundat, logiskt och med mål i sikte!
I hopp om att även ni sköter er försäsong och med den stimulerar även mig och vårat gäng så är det rätt kul med alla kontakter på olika forum. Vet inte om det bara är jag, men visst håller swimrun-sporten rätt skön stämning mellan kombatanterna? Sånt gillar jag!
Över och ut!
//Marcus
Även en upplevelsejagande sjuksköterska vill känna berget under fötterna, känna vinden smeka den grovhuggna hyn i hopp och tron om att man förhoppningsvis ser ut som en "lumberjack" fast i gummi då..och utan yxan..och utan det där väldigt manliga skägget..och alla muskler..men i övrigt svävandes som att vara ett med naturen.
Önskvärd tuffhet
Nu när det är försäsong så kommer ju framtiden som ett hemlighetsfullt kinderägg glidandes i tankarna. Man vill ju så mycket..många tävlingar som man skulle vilja uppleva. Vatten att erövra, mark att remma över, folk att träffa och tjata med. Verkligheten läggs som en blöt yllefilt över boetten och sanningen skådar likt ilskna hungriga igelkottar under tuja-häcken. Man kan riktigt höra verkligheten nafsandes..usch! jag vill inte veta av den, jag vill uppleva! tävla! simma! springa! hugga stora timmerstockar i djupaste skogarna i Kanada!...typ...
Verkligheten måste dock få sitt. Oavsett om jag vill eller inte. Planeringen får göras och justeras under tiden..det jag kan göra är att sköta försäsongens upplägg på ett jävlaranamma sätt som bara en manlig sjuksköterska kan göra - välgrundat, logiskt och med mål i sikte!
Mer realistisk tuffhet
I hopp om att även ni sköter er försäsong och med den stimulerar även mig och vårat gäng så är det rätt kul med alla kontakter på olika forum. Vet inte om det bara är jag, men visst håller swimrun-sporten rätt skön stämning mellan kombatanterna? Sånt gillar jag!
Över och ut!
//Marcus
måndag 20 oktober 2014
Test - Tailwind Nutrition
Vi fick möjligheten att testa Tailwind Nutritions produkter för att se om de kunde hjälpa oss att bege oss bortom och längre från comfort zone. I beskrivningen av produkterna så finns förklaringar om att de framtogs efter Leadville 100 för att framförallt ge energi men även inte skapa härdsmälta i magen.
Vi fick en större påse samt flertalet engångspåsar.
Smakerna är väldigt neutrala trots att de har god smak. Svår beskrivning kanske men Mandarin, som på bilden ovan, smakar väldigt lätt men på ett bra sätt. Inte som alldeles för utspädd saft som man kan råka ut för ibland.
Vi fick många olika smaker, däribland "neutral" som smakade just neutralt..men lite som resorb fast mycket lättare. Väldigt bra med dessa smaker tycker jag. De tar inte över hela sinnebilden och kletar sig fast. Ner direkt i magen och ger energi. Ett annart stort plus är att de blandar sig väldigt lätt. Testade ett annat märke där jag hällde den energin i en vattenflaska innan biltransport i två timmar vilket resulterade i vääldigt utspädd saft och en tjock klump på botten som jag märkte strax innan loppet...måttligt nöjd.
I alla fall så har jag framförallt använt Tailwind när jag kört mina längre pass i simhallen men även när vi i Teamet körde kombinerat pass där vi sprang omkring Stångån först för att sedan gå ner i bassängen och simma också. Ett slags Swim - o - run pass. Mina längre simningar var 5 km samt 8 km pass i simhallens 25 meters bassäng, vilket krävde lite energi för att ha pannben nog att köra igenom. Funkade toppen alla dessa pass för mig. Kände att jag hade energi och mental stabilitet (nåja) genom hela passen.
Jag skulle dock blanda lite skarpare och kanske hälla i en halv skopa till för att få lite mer krut i flaskan. Kände även att jag behövde kissa oftare, men vid en närmare analys så inför dessa längre pass så fyllde jag även på med utökad vätskemängd vilket kan förklara en högre mängd diures.
//Marcus
Min erfarenhet av Tailwind är förstås färgad av mina högst personliga åsikter om nutrition, sportdryck och vätskeintag. Allt annat vore konstigt. Under träningspass är min grundinställning att kroppen, och därmed jag, klarar sig bra utan vare sig vätska eller tillförd energi. Behöver inte. Ska inte ha. Punkt. Kommersiella krafter och en intensiv lobbying har skapat bestående och långvariga negativa effekter för genomsnittsmotionären genom tossiga råd om vätskeintag vid fysisk aktivitet. Mycket talar för att vätskebrist inom tex löpningen aldrig har varit orsaken till dödsfall. Däremot är det helt klarlagt att för stort vätskeintag, enligt tidigare rekommendationer, har orsakat flera dödsfall i samband med löpartävlingar. Man har kunnat se en korrelation mellan reklam- och lobbyingbudget och antal rekommenderade ml sportdryck - fler satsade kronor har ökat friidrottsförbundens rekommenderade volymer sportdryck. Sjukt! Trenden har som tur var vänt och en mer sansad bild av försluster, behov och intag sprider sig sakta.
Alltså, jag är skeptisk och mitt förhållande till sportdrycken är svalt. Kroppen behöver mindre vätska än man tror och törst är ofta en bra indikator på om man behöver fylla på. Vid tävling på halvmaradistansen och uppåt och vid träningspass över två timmar eller vid löpning i intensiv värme så dricker jag oftast något med jämna intervall. Gärna något med energi. I första hand för att hålla hjärnan glad. Som för att signalera att "det finns plenty av energi, ingen fara, det är bara att låta benen fortsätta trumma på". Får hjärnan för sig att energi är en bristvara, då är det kört. Systemen sätts på sparlåga, farten sjunker och känslan av trötthet sprider sig i kroppen. Kanske kan man stapplande ta sig hem. Kanske måste man ringa efter skjuts. Kanske överdriver jag lite. I vilket fall kan fettförbränningen tränas så att även 90 till 120 minuters aktivitet kan funka bra utan sportdryck, geléer eller annat. Vid träning alltså - vid tävling pytsar nog de flesta på med energi.
På Tailwinds hemsida står att läsa att drycken:
1. täcker både behovet av vätska, energi och salt
2. tas upp snabbt
3. är snäll mot magen
4. är enkel att använda och dessutom billigare än vissa konkurrenters
Det är rätt mycket lovat. Jämför man texten med hur andra tillverkare beskriver sina produkter är jargongen rätt lika: vi har en produkt för dig som är unik i sitt slag. Så är det ju och det är man som konsument förstås medveten om. Tailwinds hemsidan är enkel och sprider inte osanna budskap. Förutom när det gäller enstaka detaljer som beskrivs väl naivt. Tex läser man att produkten inte innehåller "konstiga E-nummer" och då verkar det som att den är fri från E-nummer om man betonar just konstiga. Såklart innehåller även denna dryck tillsatser, tex E170, E331 och E508. Just dom här surhetsreglerande tillsatserna brukar associeras med magproblem, men dom finns kanske i mindre mängd i denna sportdryck. Bortsett från detta och enstaka andra detaljer man kan anmärka på är hemsidan personlig och tilltaland okommersiell. Skönt!
Tailwinds sportdryck tycker jag vinner på smaken och enkelheten. Smaken är neutral och fungerar säkert väldigt bra efter många timmars sippande. Söta och kladdiga smaker blir ju snart outhärdliga. Mina test av Tailwind har varit vid kortare aktiviter, inte under många timmar, men erfarenhetsmässigt vågar jag nog påstå att den skulle funka bra. Om själva idén med tre-i-ett systemet (vätska, energi och salter) verkligen fungerar under långa tävlingar eller långa långpass skulle drycken bjuda på en enkelhet och smak som verkligen är svårslagen. Hade jag testat Tailwind under mina långa långpass (ca 50 km i 30 graders sommarvärme) inför UltraVasan hade jag kunnat uttala mej mer exakt om hur den funkar. Kanske får jag tillfälle att komma med ett utlåtande efter ett +30 km pass under hösten?
//Andreas
Mina (något för få) erfarenheter av Tailwind är både positiva och negativa. Jag gillar konceptet och helheten i att täcka både vätske, energi och saltbehovet samtidigt som smaken var väldigt lätt och god. Den var neutral och min mage gillade verkligen Tailwind, jag har en känd löparmage (fråga sträckan mellan Ekängen och city, finns inget mer välgödslat område i Linköping). De mindre bra sidorna var att jag precis som Marcus fick en känsla av ökad urinproduktion samt att jag behövde blanda mycket mer koncenterart än rekommenderat för att få tillräckligt med energi. Jag är nog också som Andreas och kör sällan träningspass med ryggsäck för vätska och energi men för de längre passen har jag gärna Tailwind i ryggan i framtiden.
//Fredrik
Vi fick en större påse samt flertalet engångspåsar.
Smakerna är väldigt neutrala trots att de har god smak. Svår beskrivning kanske men Mandarin, som på bilden ovan, smakar väldigt lätt men på ett bra sätt. Inte som alldeles för utspädd saft som man kan råka ut för ibland.
Vi fick många olika smaker, däribland "neutral" som smakade just neutralt..men lite som resorb fast mycket lättare. Väldigt bra med dessa smaker tycker jag. De tar inte över hela sinnebilden och kletar sig fast. Ner direkt i magen och ger energi. Ett annart stort plus är att de blandar sig väldigt lätt. Testade ett annat märke där jag hällde den energin i en vattenflaska innan biltransport i två timmar vilket resulterade i vääldigt utspädd saft och en tjock klump på botten som jag märkte strax innan loppet...måttligt nöjd.
I alla fall så har jag framförallt använt Tailwind när jag kört mina längre pass i simhallen men även när vi i Teamet körde kombinerat pass där vi sprang omkring Stångån först för att sedan gå ner i bassängen och simma också. Ett slags Swim - o - run pass. Mina längre simningar var 5 km samt 8 km pass i simhallens 25 meters bassäng, vilket krävde lite energi för att ha pannben nog att köra igenom. Funkade toppen alla dessa pass för mig. Kände att jag hade energi och mental stabilitet (nåja) genom hela passen.
Jag skulle dock blanda lite skarpare och kanske hälla i en halv skopa till för att få lite mer krut i flaskan. Kände även att jag behövde kissa oftare, men vid en närmare analys så inför dessa längre pass så fyllde jag även på med utökad vätskemängd vilket kan förklara en högre mängd diures.
//Marcus
Min erfarenhet av Tailwind är förstås färgad av mina högst personliga åsikter om nutrition, sportdryck och vätskeintag. Allt annat vore konstigt. Under träningspass är min grundinställning att kroppen, och därmed jag, klarar sig bra utan vare sig vätska eller tillförd energi. Behöver inte. Ska inte ha. Punkt. Kommersiella krafter och en intensiv lobbying har skapat bestående och långvariga negativa effekter för genomsnittsmotionären genom tossiga råd om vätskeintag vid fysisk aktivitet. Mycket talar för att vätskebrist inom tex löpningen aldrig har varit orsaken till dödsfall. Däremot är det helt klarlagt att för stort vätskeintag, enligt tidigare rekommendationer, har orsakat flera dödsfall i samband med löpartävlingar. Man har kunnat se en korrelation mellan reklam- och lobbyingbudget och antal rekommenderade ml sportdryck - fler satsade kronor har ökat friidrottsförbundens rekommenderade volymer sportdryck. Sjukt! Trenden har som tur var vänt och en mer sansad bild av försluster, behov och intag sprider sig sakta.
Alltså, jag är skeptisk och mitt förhållande till sportdrycken är svalt. Kroppen behöver mindre vätska än man tror och törst är ofta en bra indikator på om man behöver fylla på. Vid tävling på halvmaradistansen och uppåt och vid träningspass över två timmar eller vid löpning i intensiv värme så dricker jag oftast något med jämna intervall. Gärna något med energi. I första hand för att hålla hjärnan glad. Som för att signalera att "det finns plenty av energi, ingen fara, det är bara att låta benen fortsätta trumma på". Får hjärnan för sig att energi är en bristvara, då är det kört. Systemen sätts på sparlåga, farten sjunker och känslan av trötthet sprider sig i kroppen. Kanske kan man stapplande ta sig hem. Kanske måste man ringa efter skjuts. Kanske överdriver jag lite. I vilket fall kan fettförbränningen tränas så att även 90 till 120 minuters aktivitet kan funka bra utan sportdryck, geléer eller annat. Vid träning alltså - vid tävling pytsar nog de flesta på med energi.
På Tailwinds hemsida står att läsa att drycken:
1. täcker både behovet av vätska, energi och salt
2. tas upp snabbt
3. är snäll mot magen
4. är enkel att använda och dessutom billigare än vissa konkurrenters
Det är rätt mycket lovat. Jämför man texten med hur andra tillverkare beskriver sina produkter är jargongen rätt lika: vi har en produkt för dig som är unik i sitt slag. Så är det ju och det är man som konsument förstås medveten om. Tailwinds hemsidan är enkel och sprider inte osanna budskap. Förutom när det gäller enstaka detaljer som beskrivs väl naivt. Tex läser man att produkten inte innehåller "konstiga E-nummer" och då verkar det som att den är fri från E-nummer om man betonar just konstiga. Såklart innehåller även denna dryck tillsatser, tex E170, E331 och E508. Just dom här surhetsreglerande tillsatserna brukar associeras med magproblem, men dom finns kanske i mindre mängd i denna sportdryck. Bortsett från detta och enstaka andra detaljer man kan anmärka på är hemsidan personlig och tilltaland okommersiell. Skönt!
Tailwinds sportdryck tycker jag vinner på smaken och enkelheten. Smaken är neutral och fungerar säkert väldigt bra efter många timmars sippande. Söta och kladdiga smaker blir ju snart outhärdliga. Mina test av Tailwind har varit vid kortare aktiviter, inte under många timmar, men erfarenhetsmässigt vågar jag nog påstå att den skulle funka bra. Om själva idén med tre-i-ett systemet (vätska, energi och salter) verkligen fungerar under långa tävlingar eller långa långpass skulle drycken bjuda på en enkelhet och smak som verkligen är svårslagen. Hade jag testat Tailwind under mina långa långpass (ca 50 km i 30 graders sommarvärme) inför UltraVasan hade jag kunnat uttala mej mer exakt om hur den funkar. Kanske får jag tillfälle att komma med ett utlåtande efter ett +30 km pass under hösten?
//Andreas
Mina (något för få) erfarenheter av Tailwind är både positiva och negativa. Jag gillar konceptet och helheten i att täcka både vätske, energi och saltbehovet samtidigt som smaken var väldigt lätt och god. Den var neutral och min mage gillade verkligen Tailwind, jag har en känd löparmage (fråga sträckan mellan Ekängen och city, finns inget mer välgödslat område i Linköping). De mindre bra sidorna var att jag precis som Marcus fick en känsla av ökad urinproduktion samt att jag behövde blanda mycket mer koncenterart än rekommenderat för att få tillräckligt med energi. Jag är nog också som Andreas och kör sällan träningspass med ryggsäck för vätska och energi men för de längre passen har jag gärna Tailwind i ryggan i framtiden.
//Fredrik
tisdag 14 oktober 2014
Gör något du inte brukar göra!
Måndagar står det korta backar i löpschemat. Korta backar sedan tre veckor. Alltså tredje passet igår. Mitt löpschema har injicerats med en välbehövlig dos struktur och eftertanke. Under flera år har jag samlat distans och träningstid och min förkärlek för längre distanser har bidragit till att jag periodvis lyckats samla på mig rätt ok vecko-, månads- och årsvolymer. Men nu har jag delvis bytt fokus.
För att utvecklas vidare måste jag få in mer kvalitetsträning. Jag måste bli snabbare. Snabbare på korta distanser. Snabbare på längre distanser. Den bästa tid man gör på 10 km står i proportion till den bästa tiden man gör tex på marathon. Låter ju rimligt förstås. Men miltiden står också i proportion till bästa tiden på längre distanser, även om fler faktorer samvarierar. Nu närmar vi oss alltså pudelns kärna. 2015 års upplaga av UltraVasan 90 km ska enligt undertecknad avverkas 1h 10min snabbare än årets förstaupplaga. Ett styvt mål som kräver något annat. Tränar jag som jag har gjort under tidigare år presterar jag rimligen jämförbart med tidigare år. Alltså måste jag göra annorlunda under kommande år. Därför mer kvalitetsträning. Som komplement till en ok volym.
Kvalitetsträning kan se olika ut. Det finns en uppsjö böcker, nätsidor, träningsprogram och bloggar som gladeligen berättar hur man ska göra. Det är bara att söka, läsa och välja något som passar. Själv tänker jag bli riktigt riktigt trött två gånger i veckan. Svårare än så behöver det inte vara. Måndagsbackarna är ett av dom passen där tröttheten ska lockas fram. I går efter tionde och sista backen blev jag under en kort stund yr och tog några snedsteg innan jag återfick balansen. Tog ut mig helt ok alltså. 2 x 5 backar, lite drygt 70 meter i maxfart med ca 3 minuters joggvila mellan de båda serierna. Det andra passet kommer troligen växelvis att bestå av långa intervaller, tröskelpass och snabbdistans.
Mitt förslag till dig som vill utvecklas är: gör något du inte brukar göra!
1. Välj bort ett av veckans trevliga jogg-pass till förmån för något som gör dig riktigt trött. Börja försiktigt dock.
2. Två serier med tre korta backar är en bra start. Sex sprint-attacker mellan lyktstolpar ett annat alternativ. Antalet backar eller stolpar kan ökas för varje genomfört pass. Vitsen är att bestämma vad som ska genomföras, genomföra det trots att det är motigt och sedan njuta av att ha bockat av passet. 3. Gör passet till en rutin. Samma veckodag eller med ett antal dagars mellanrum beroende på hur van löpare du är (tex var tionde dag eller vart fjärde pass).
4. Kör ditt pass fyra gånger, därefter ändrar du innehållet något. Kroppen och hjärnan anpassar sig snabbt och ska du även fortsättningsvis få en bra träningseffekt ska du ändra förutsättningarna för vägen till trötthet. Du vet, det växer ingen mossa på rullande stenar!
Keep up the hard work!
//Andreas
måndag 6 oktober 2014
Tjurruset Hässelby - en bildkavalkad
Vi tog en del kort under lördagens Tjurruset, se nedan. Kanske har vi fångat en del av vad träning och tävling innebär för oss - glädje, gemenskap och utmaningar!
Obligatorisk fika/ostkakebuffe´på vägen upp till loppet
 |
| Häng innan loppen |
 |
| Twitter, FB, Instagram eller annat? |
 |
| Mera häng |
 |
| Populärt skoval |
 |
| Årets bansträckning |
 |
| Pre-race. Ren. |
 |
| Innan kalvarnas start |
I väntan på Theo:s målgång
 |
| Spurt mot mål |
 |
| Smälter sin åttondeplats |
 |
| Efter 8 km |
 |
| Ombyte innan start |
 |
| Post-race. Skitig. |
 |
| Omvänd teknik |
 |
| Målgången känns som en seger. För alla. |
 |
| Fokuserad |
 |
| Fokuserad 2 |
 |
| Posering |
 |
| Lycka |
Team Fillinge Ultra Tjurruset 2014
Nästa oktober återvänder vi till Stockholmstrakten för det ännu hårdare Tjurruset 2015. Anmäl dig du också!
/Team Fillinge Ultra
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)