Självdiagnostisering

Jomenvisst, idag fick jag lite mer input om varför mina graciösa och smäckra vader försöker att förhindra mina skogserövringar till fots. Var hos en naprapat som heter Johan som jag har gått hos under flera år. Utomordentligt hårdhänt och pricksäker.

Det blev en liten genomgång, lite beskrivning av symtom och övrig anamnes. Sedan knåd, knäck, stöt och rekommendationer. Gick därifrån som en höftopererad senior med två tunga kassar med muffins.

Min tanke om att höfterna är problemet som stökar till det verkar stämma med två kunniga konsulter i alla fall. En fruktansvärt massa belastade och arga triggerpunkter som tydligen inte var alls svåra att hitta verkar ligga bakom det hela.

Så fortsatt mjukning, stretch och yoga för att stegvis öka upp löpningen del för del är väl planen nu.

Vi får väl, som man brukar säga: hålla tummarna

Testakutade lite i går i alla fall. 2,5 km till yoga och samma hemåt. Underbart skönt att känna lungorna jobba. Löpningen är fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.

Synd att det använd så ofta som bestraffning istället för belöning

Today we die a little

Jag har precis läst ut en bok som handlar om löparen och människan Emil Zatopek. Är man lite  sportintresserad så har man nog stött på namnet några gånger och då framförallt kanske beskrivet i samband med de enorma träningsdoserna som han gav sig på.

Emil var mer än så.

I den här boken så skildrar Richard Askwith Emils liv både som idrottsmänniska och mer privat. En häpnadsväckande och historisk inblick om hur det var i Tjeckoslovakien vid den tiden. Att kunna sin historia är viktigt!
#testschwester rekommenderar den starkt. 

Vi får berättat om träningspassen där mängderna var helt sjuka, så som 40*400 och sedan nästa dag 30*400 osv.. hur han lyckades ta tre guldmedaljer i Helsingfors på 5000, 10 000 och marathon..men vi får också lära känna den privata Emil och hans fru Dana. Hur de levde både under och efter berömmelsen. 

Emil fick ofta kritik för sin löpstil. Om man skall tolka beskrivningen så sprang han mer "köttigt" än graciöst. Dessutom nästan alltid med ett plågat anlete. Han förklarade för någon att han var inte tillräckligt talangfull för att springa och le samtidigt. Rimligt.

Imponerande människa ändå. Livet kan inte ha varit lätt för dom. Pressad från flera håll att upprätthålla Tjeckoslovakiens officiella hållning och följa regeringens linje. 

Nu är ju jag av den känsligare sorten, men inte utan att det hugger till i bröstet i slutet. 

Emil Zatopek

//Marcus

2020 ska jag springa mest

Om man år 2019 har sprungit 3742km (ja nytt mängdrekord för mig), varit i stort sett skadefri och frisk så vill man ju i år springa ännu mer.. Logiskt? Vet faktiskt inte men jag mår så pass bra av volym och mängd så jag försöker nog.

De stora målen 2020 är ju Göteborgsvarvet sub 85min, Stockholm Marathon sub 3h, Jönköping Ironman 70,3 sub 5h, Loftahammar Endurance Day ska man ju bara överleva och att man lyckas släpa Andreas runt Lidingö under 2:15 så att han kan få sin silvermedalj.

Detta är rätt tufft uppsatta mål men fullt görbara om volym och kvalité harmonerar med en frisk och skadefri kropp. Därför har jag inlett 2020 med 10-milsveckor och i januari samlade jag ihop 437km, en bra start helt enkelt. Nu gäller det bara att hålla motivationen uppe och kämpa även de dagar det känns lite tuffare..

Fortsätt kuta..

Fredrik

Skador och sjukdomar

Jovisst är det en knapphändig start på året. Blandat den med både sjukdomar och skador tyvärr. ooptimalt och tråkigt såklart. Det finns dom som har det så sjukt mycket värre så det är ju egentligen löjligt att gnälla om sånt här.

Efter en höst utan egentliga skavanker, eller om jag redan har glömt bort dom så kom det lite stökigt nu till vårkanten. I alla fall så har alla tre hemmavid legat varsin vecka i sjukma. Efter det så kom en vad och började strula. Jag vet ju varför så det känns lugnt faktiskt.

Bäst i motljus

Efter en kortare sökning så verkar det inte vara så ovanligt trots allt. I min iver att inte bli skadad och således köra på så att jag blir stark så har det i sin tur lett till att jag även blivit lite stelare.

Häpnadsväckande!

Således så har min stelhet i rygg/säte givit rörelseomfånget en reaktion vilket gjort att mina vader har åkt på däng. Superdumt men förhållandevis logiskt. Så nu är det annan aktivitet med rörelse och mjukma som gäller. Jag föreslog vin som mjukmedel men det var tydligen "tramsigt och löjeväckande".

Lite rehabilitering är på sin plats

Misströstar inte då jag kan roa mig med mina endorfiner genom annat och ser det inte som livets undergång, men det svåra blir väl som vanligt att hålla i med mjuka rörelser och streching. Som vanligt.

Undrar varför jag prioriterar bort sånt? Det är ju rätt gött att sitta och mjuka och dra lite i kroppen. Superdumt att inte göra ju.

Håller ju faktiskt på att testa nytt gym nu också. Efter alldeles för många år på ett supertråkigt gym som ligger i en källare, men inte så där coolt som man skulle vilja ha det som ex "Tempel Gym" eller "Metroflex gym" utan bara sunk. Ingen utsikt och plastiga grejer som inte har förnyats eller rengjorts på evigheter. Riktigt dåligt alltså. Så nu, lite nytändning och massa nya leksaker att roa sig med.




//Marcus