Äntligen transportlöpning

Efter att ha varit skadad och löpningen har frustrerande lyst med sin frånvaro så fick jag igår till första transportlöpningen sedan urminnes tider. Den enkla träningen som bara blir av förgyller ju verkligen tycker jag. Vädret var lagom bra..inte för kallt och inte för varmt. Solen kom och kramades lite längs med vägen vilket var en uppskattad gest. Vågade inte sticka av så långt utan körde kortaste vägen hem för att inte gå sönder. Jobbigt med den ständiga oron för att det skall säga pang i vad igen.

 En av fördelarna med att transportlöpa är ju att man ibland kan sätta sig på en sten och filosofera lite

Sprang med mina Salming Miles då mina nybeställda EnRoute inte har kommit än. Mjukt, fint och skönt gick det i alla fall. På större stigar och transportlöpningen så är de perfekta.

 Tinnerö i pre-vår-skrud

 

Blev försiktig löpning hemåt från jobbet via Tinnerö Eklandskap. Flertalet stopp för att mjuka vaderna ( och återfå lite rimlig andning igen). Kammade hem dryga 8 km rätt enkelt i alla fall. Längst hittills sedan skadan och ingen smärta under eller efter. Hoppet lever!

Geggiga stigar är toppen

//Marcus

Offerstenen Sten

Efter att ha ynkat och haft mig så kände jag idag att det var dags att ta tag i det hela. Många tips har jag fått om hur jag skall äta: ingefära, drakolja, russin, kummin och sånt där annat jättenyttigt grejs ..men icke. Jag har såklart även testat konventionell diet vid sjukdom och ynk: överäta-av-allt-som-finns-hemma.. men intet har egentligen hjälpt mer än tiden som gått. I och med att 50 % av familjemedlemmarna är/har varit fulla med sjukdom så är det kanske inte konstigt egentligen.

 Underbar vårsol och lätt duggregn från träden

Idag gick jag i alla fall ut i skogen för att söka mig en rejäl offersten där jag kunde skynda på djävulsutdrivningen. Nu är jag ju inte så där himlans sjuk utan mestadels ämlig och sub-sjukdomskänsla. Som jag likväl ogillar väldigt väldigt mycket. Man är lite för frisk, men samtidigt lite för sjuk. Ousscchhaann.

 

Geggamojja

i alla fall...




Jag strosade iväg planlöst ut och förbi de vanliga stigarna. Samlade ihop lite smådjur på vägen när jag letade efter rätt miljö och rätt altare. Skogen vaknade samtidigt som mina sinnen öppnade sig. Solen sken vänligt på den geggiga trailstigen och beredde mig ett själavarmt välkomnande. Plötsligt i en solbeklädd glänta så uppdagades det en spännande och välkomnande känsla. Som om att det var meningen att just jag skulle komma till denna plats. Efter att ha gått längre och längre in, så pass långt att ingen männsika tidigare satt sin fot så fann jag den.

Min vän Sten

Där var den. En lugn puffande och hummande, trygg gedigen klump. Den låg där i solen och vilade medan dropparna från de sjungande träden försiktigt föll över oss. Vi kände nog båda att vi direkt knöt an. Sten sa inte så mycket men kroppsspråket talade desto mer.

Vi satt tillsammans där ett tag och lät tystnaden göra jobbet. Den gör ju det ibland. Vi kom överens om att jag är frisk nu. Det kändes bra. Han är vis min vän Sten.

Tillsammans så sjöng vi ett par ålderstigna skogsvisor och gjorde hemliga hälsningsfraser som bara invigda känner till. Vi var båda glada över vår nyfunna vänskap och kom överens om att vi skall ses snart igen.



//Marcus 

Det man inte har i benen får man ha i biceps

Vi har alla olika föreställningar om vad som är romantiskt. I de flesta parförhållandena firas kärleken lite extra vid högtidsdagar såsom bröllopsdagar eller den specifika dagen man etablerade sig som ett par. För egen del är jag helt oduglig på att komma ihåg såväl vilka datum dessa dagar infaller på året samt hur många år vi egentligen hållit ihop. Min man däremot har järnkoll på detta och alla andra saker som är nödvändiga att minnas.
Som kompensation för mina uppenbara brister att uppmärksamma särskilda datum slog jag till på stort för att fira alla hjärtans dag i år. Man får ju god hjälp av samhället i övrigt att komma ihåg just denna dag.

Barnvakt var fixad och av alla olika romantiska scenarion jag kunde föreställa mig så föll valet slutligen på långfärdsskridskor. Romantik för mig är att göra något som jag vet att min käresta skulle uppskatta och för honom och oss innebär det alla typer av fysisk aktivitet. När man tränar tillsammans, tar i och svettas, utmanas och kanske till och med skräms lite så stärks banden mellan människor. Träning frisätter ju som bekant diverse signalsubstanser och hormoner som är välgörande för oss både kroppsligt och mentalt. Och när jag och min man tränar tillsammans blir det liksom dubbelt upp av allt. Underbart.

Solen strålade och eftersom vi var lediga på eftermiddagen kunde vi ge oss ut innan de flesta andra och ha isen helt för oss själva.  Dagar som dessa är vi särskilt nöjda över att vi valde att bosätta oss nära natur och vatten.

Sjön Roxen

Vi satte av från Ekängen mot Östra Harg. En tripp på ca: 8 km. Fredrik visade sig ha fallenhet för skridskoåkning medans jag blev varse att det man inte har i benen får man ha i biceps. I frånvaro av teknik med fötter och ben tog jag mig framåt genom frenetisk stakning.
Vi stannade och fikade på en liten kubbe. Det är verkligen makalöst vackert att se landskapet utifrån isen. Och tystnaden. Det är först när vi sitter i total tystnad jag förstår hur mycket ljud och andra störande stimulin vi utsätts för dagligen i det vanliga livet. Här sitter vi helt plötsligt och fån-ler över tystnaden. Det enda som hörs är den ljuva stämman av isen som sjunger.

Efter en styrketår kände jag mig stursk och ville fortsätta ett par kilometer till i riktning mot Norsholm men när vi rekade isen lite så kom vi fram till att de var tryggast att vända hemåt igen. Och  det var nog tur för det blev en kapplöpning mot solnedgången.
Tur också att jag tog de flesta fotona under den första delen av äventyret. För hur romantiskt och bildvackert det än är att skejta in i solnedgången tillsammans så innefattade det även ett femtiotal spottloskor, snorskägg och slemhosta. Men det är så vill ha det. Autentiskt.

Två timmar och dryga 17 km senare lullade vi hemmåt på vingliga ben och med sladdriga armar. Lyckliga och fullständigt uttömda.
Jag kan varmt rekommendera till alla nyfikna att prova på långfärdsskridskor. Jag hade turen att kunna låna all utrustning av två familjemedlemmar av ungefär samma längd och skostorlek. Annars har jag kollat upp att det går att hyra utrustning av friluftsfrämjandet till en billig penning. Det är viktigt att ha respekt för isen så utöver själva skridskorna ska man ha med sig både isdubbar, kastlina, ombyte med extrakläder mm och då kan det vara lättare att hyra än att köpa alla prylar.

Nu räknar vi ner dagarna till sportlovet. Då drar vi till fjällen och ägnar oss åt vintersport som sig bör.

Önskar Er en fin vecka/ vänligen Lisa

Lagen om vad man måste göra vid sjukdom

Först och främst..ja, jag vet att det finns olika typer av sjukdomar. Jag är sjuksköterska och har träffat patienter som är sjuka på riktigt. Ändock så tycker jag att det är tråkigt att vara tillräckligt ofrisk för att kunna röra på sig i ett träningsändamål. Så det här är inget gnäll över att jag är så sjuk..buhu  buhu..utan bara ett litet avstick från all pepp som ni möter här.. 

eftersom jag har jobbat på ett par IVA avdelningar så vill jag icke hamna där. Inte för att jag inte tror på deras kunskap utan mer för att de säkerligen kommer testa alla grejer de kan sticka i mig bara för att... ; ) 

Först fick / kunde jag inte springa på grund av skada och nu åkte jag på halsont och feber. Sol och vårliknande förhållanden i skogen gör ju inte längtan mindre till skogen. 

Jag gör som lagen föreskriver när man är sjuk: 

- Äter överdrivet mycket onyttigt (eftersom man är värd det) 

- Söker efter lopp och utmaningar 

- Letar och köper produkter till träning

- söker igenom hela youtube efter fantastiska utmaningar

Hmm..är jag inte liite friskare...?  EEhh..nej.

Tråkigt likväl..Underbar sol och knappt en minusgrad..så där innan våren spruckit opp. Stigarna ropar ju, hör ni inte det?!

Skrev till styrelsen om att vi skulle kunna ordna ett utegym till föreningen. Well.....är inte helt säker på att vi förstod varandra riktigt..

Föreningens utegym.

Nåväl..snart på benen igen får vi hoppas. Man får ju kalkylera med lite skador och sjukdomar, man vet ju att de kommer likväl.

hoppas att ni har det bra och att era stigar är sköna!

//Marcus 

Semmeldieten fungerar!

Fick den roliga möjligheten att testa rörligheten hos mig. Daniel håller på med sin utbildning och frågade han i studiesyfte om jag hade lust att testa lite. Såklart jag ville! Det hade jag ju inte gjort förut så självfallet hoppar jag på sånt.

Daniel berättade lite om testerna, funktion och upplägget sedan var det bara att sätta igång. Övningarna är inte sådana som jag gör dagligen och man avslöjas tämligen snabbt var man har sina svagheter.

Så här skriver SISU som givit ut boken om testerna:

Vad är 9+ screening batteri?9+ screening batteri är en funktionell rörelseanalys som består av elva olika funktionella och komplexa rörelsetester, samt tre tilläggstester. Testbatteriet har sammanställts, vidareutvecklats och reliabilitetstestats av en grupp sjukgymnaster på Riksidrottsförbundets Idrottsmedicinska klinik, Bosön.
 
Skapa förutsättningar för ett skadefritt idrottande
Det som ofta symboliserar en framgångsrik idrottare är kvaliteten och timingen i en utförd rörelse. Om en idrottare har begränsningar i rörlighet eller nedsatt stabilitet finns det en risk att han eller hon per automatik utvecklar kompensatoriska mönster för att klara vissa idrottsprestationer. Det är därför viktigt att fokusera på idrottarens utförande, det vill säga hur han eller hon rör sig. 

En metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme

9+ screening batteri är en metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme; att skapa goda förutsättningar att kunna tillgodogöra sig idrottens hårda och kravfyllda träning. Testbatteriet kan också vara ett verktyg för att hitta svaga länkar under en rehabiliteringsperiod, så att den aktive kan återvända mer vältränad och välbalanserad än innan skadan uppstod.

 

Manualen för testerna

 

Just själva knäböjen var inte några problem, men att hålla en pinne (utan vikt) med raka armar i rätt nivå lodrätt visade på lite stramhet i bröst/ryggpartiet. Även att sitta i "pistolen" var ganska utmanande.. Du står på ett ben, armarna rakt fram samt det andra benet. Sätt dig ner så långt du kan och ställ dig upp. Låter lätt, men rätt knepigt för mig.

 

Resten av övningarna gick faktiskt ganska bra och jag landade på 27 poäng av 34 som max. Framförallt att bålen har faktiskt blivit mycket starkare de sista åren. Roligt när träningen ger lite resultat.

 

 

 

 Poäng per övning

 

Fick även förödmjuka mig med att mäta kroppsfettet. Med en calliper mätare så mäts fettet på flera olika delar av kroppen och summeras enligt vetenskapen ner till en siffra. Trodde att det låg betydligt högre och är ändå glad över att det inte var omkring 50 %..

 

Landade på dryga 13 vilket är riktigt bra för att vara mig och det finns ju dom som både är i bättre form och sämre form i min åldersklass..

The bitter truth..typ

 

 

Kan med lätthet nu säga att semmeldieten fungerar och jag är den empiriska vetenskapens resultat efter många års dietande.

 

Om du vill testa dig och göra liknande tester så ta kontakt med Daniel. Han finns på instagram föreslagsvis: @danielojergren och så håller han i löpkurser på gymmet FRISK i Linköping.

 

 

Lycka till!

 

///Marcus