tisdag 2 oktober 2018

TCS Lidingöloppet 30km


.. efter att årets stora mål, ultravasan 90, blev lite spolierat av skada, även om jag tog mig i mål, valde jag att ladda om batterierna och ändå försöka avsluta snyggt. Knät som spökat läkte ju ändå bra och träningen flöt på. Nu skulle jag avsluta klassikern med lillebror riktigt vasst.

Målet var att träna backar och framför allt då utförslöp innan man ställde sig på Koltorps gärde, nja blev visst inte så. Sista månaden har volym och fart känts hur bra som helst, persade på km/dm för bara ett par veckor sedan, tartan och 400 metersbana resulterade i 37:46 på 10 000m så farten hade jag.
Jobbade dock ganska intensivt både på jobb och hemma och drog till muskelaturen i ryggslutet, gick som en gammal gubbe och kunde knappt ligga ned så lite orolig blev jag allt. Funkade dock otroligt nog att jogga/springa, i alla fall lättare distanspass. Frun fick knåda och det gick åt litervis med linement samt flera spikmattor. Fick hyfsat ordning på ryggen även om det fortfarande kändes och stramade lite snällt när jag tog i uppför.
Brände ett sista hårt pass 6 dagar inna loppet, 2 varv i LOK-milen, ett terränbaserat motionsspår i Linköping. Klarade att hålla fart och steg både uppför och utför och kändes lätt på platten, mitt mål var att klara Lindingös beryktade silvermedalj vilket innebär under 2:15:00 och ett snitt på 4:30 vilket jag kontrollerade i 14km för att sedan jogga resterande del med Marcus..
Det här blev mitt tredje Lidingö, så tredje gången gilt och bättre tränad än någonsin.

.. lördag 29/9

Avfärd mot Stockholm, hämta nummerlapp, äta det sista och ladda! Lite knöligt Lidingöloppet då det är 3 olika ställen att förhålla sig till. Hämta nummerlappar samt expo på Lidingövallen, starten på Koltorps gärde och mål på Grönsta.. Ändå gillar jag Lidingöloppet som känns genuint och minst uppköpt.
Jag och bror startade i olika startgrupper, jag i 2 och han i 10. Så jag bytte om vid bilen och joggade upp till starten. Träffade lite olika sprinmänniskor, morsade och hejjade lite, för att sedan springa in och ställa mig typ först i startgrupp 2. Eliten hade precis kutat iväg och nu var det vår tur..
Hade bestämt mig! I dag ska det göra ont, jag ska ha silvermedaljen och jag ska ha roligt.
Startskottet gick, och vi satte av.. Drog i väg, gav lite extra för att få en gynsam start och hamnade väl topp 20 när vi kom ut på grusvägen. Skrek till lite på någon bredvid som inte hejade och fick ett asgarv av dem som sprang bredvid mig. Började snacka med en utav dem och det visade sig att vi hade samma mål, sub 2:15. Kilometrarna ramlade på, farten var god och känslan fin. Rätt vackert på Lidingö såhär års och försökte njuta. Klockan pep med jämna mellanrum och de första böljande backarna avlöste varandra.


Lyckades hålla ett jämnt tempo oavsett banprofil och klockan visade något snabbare fart än planerat, men jag tänkte att det får bära eller brista. Fortsatt att kuta jämsides med den här killen Adam, jag drog ifrån uppför, han utför och så synkade vi på platten. Gav varandra lite glada tillrop och puschade varandra framåt. Passerade 15km och kände mig allt lite tagen, ffa i ryggen. Bara att gasa vidare. Efter 20km börjar de stora backarna men vi lyckades hålla fart uppför även om det gick lite sämre för mig utför så knaprade jag mig ifatt varje gång det blev platt. Efter ca 22km får man skithugg, lyckas ducka det oifrånkomliga 2 gånger medan blicken letar buskar. Tittade på klockan och försökte kalkylera om jag skulle hinna stanna (inte snabbast i hjärnan just nu) Kommer turligt nog lagom fram till en energidepå med bajamajor, kastar upp en dörr, skiter i farten och är fan färdig innan dörren hinner slå igen.. tror den kilometern gick på 5:02 så bra fart på dass iaf!
Lättad på flera sätt spanade jag på klockan, betade av Aborrebacken, Sophias och Karins backe i ett nafs och sen var det bara upploppet kvar. Jag skulle klara det! Blev lite lätt euforisk och nästan lite gråtmild när jag spurtade ned någon som försökte komma före. In under portalen och stanna klockan, 2:11:38 så jävla glad, vilken jävla tid och faktiskt lite stolt!
Letade upp Adam och grattiskramdes.
Åt och drack massor, för att sedan rör mig mot resultattältet och uppdatera min medalj till en i silver.



Sedan var det bara att vänta.. och vänta! Brorsan passerade Grönsta rätt sliten när jag hade väntat ca 1:30, bestämde mig för att jogga med honom sista 10km, eller ja, jag orkade inte sitta o vänta och frysa längre. Jag peppade honom så gott jag kunde även om det slank in ett och annat hån så hade vi roligt hans sista mil. Helt otränad stapplade han in på 3:49, eller ja han spurtade säker om 100pers sista 100 metrarna och gick i mål helt slut men lycklig över att ha klarat det.




Ett helt perfekt lopp av mig, även om man kunde skippat toastoppet, men nu när allt gick bra är det ju bara extra roligt. Sjukt nöjd med min silvermedalj och att klassikern är avklarad.. så vad gör man nu då?

Fredrik





söndag 16 september 2018

Åtvidaberg Swimrun och VINST!!

Lokalt swimrun med sportiskompis som arrangör går ju inte att missa. Därför begav jag och Fredrik ner till Åtvidaberg för att kräma ur det sista av säsongens swimrun.

Första året för loppet och ett 50-tal som skulle passa på att köra. Man kunde välja både på singelklass och par klass. Erfarenheterna varierade, men förväntningarna var höga hos alla. Samling vid start och målområdet som var beläget på Åtvidabergs golfbana. Stor eloge till dom som lät oss springa omkring där. 


Åtvidabergs golfbana och Bysjön


Distanserna var på totalen: sim ca 1300 m och löpningen ca 13 km. Längsta löpet var ca 3 km och längsta simmet ca 600 meter (om man simmar rakt). Det var ganska många i och ur vattnet strapatser vilket gjorde att distanserna inte var så långa utan det gick även för mig att hålla någorlunda fullt spett rakt igenom. 

Vi hade i alla fall som mål att gå för fullt och inte spara på krutet. Eftersom jag fortfarande har något slags trötthetssymtom efter sommarens lopp och grejs men kanske framförallt Ultravasan (både fysiskt och mentalt) så var jag inte helt övertygad om att orka köra järnet hela vägen, men räknade lite med att Fredrik skulle hjälpa till och dra lite. 


Start o målområdet


Vi hade även beslutat oss för att testa att köra med lina mellan oss på simningarna. Eftersom jag har varit lite snabbare i vattnet så var tanken att jag skulle dra och ta riktningen. Vi fick låna en lina av Mattias Törnkvist (som kom tvåa). Stort tack för det!

Starten gick och dagens längsta löp låg framför oss. Första km gick på 4:14. Jag har lufsat omkring i mellanmjölksläge på 5:30 de sista skogsrundorna... Jag pratade inte jättemycket här..koncentrerade mig på att andas och bara hänga på resten av täten. Men de gled iväg. in i första simmet och koppla på linan.

Fredrik stormar på. Här jämsiden med Martin (lånad bild från Åtvidaberg swimrun)

 Jag efter och försöker tänka teknik, hållning, ägg i händerna och stekpanna mellan skinkorna och andas tre-takt.. (bild lånad av Åtvidaberg Swimrun)


Vi hade inte simmat många meter innan Fredrik dök upp jämsides med mig. AAAHH VAA FAAAN!!?? Har iofs inte simmat så mycket efter Vansbro 10 km,  men det här var väl ändå.. skulle han behöva vänta på mig i vattnet också tänkte jag. Skärpte till mig lite på slutet och upp samt vidare på ett par fina stigar. 

Härlig terräng med mycket obanat och stigar som var riktigt tekniskt utmanande. Eftersom det var korta sträckor så vågade jag att inte ligga och spara på krafterna utan körde så gott jag kunde. Kändes bra. Skog och stig gillar jag så det blev lite lättare mentalt också.


Härliga sim (bild lånad av Åtvidaberg swimrun) 


Ner i vattnet och simmade på lite bättre, upp och sprang vidare utan att vänta på Fredrik. Han hinner ju ikapp alldeles strax ändå tänkte jag. Ner i vattnet och lyckades faktiskt få bra fart. Simmade om ett gäng killar som låg bra långt före. Självförtroendet steg och jag vågade sträcka ut mig lite mer i vattnet sedan också. 


Arrangören Nils Winge o så vi då..



Många fina små sträckor både för löpningen och simningen. Sedan kom vi inför sista långlöpningen, också den på ca 3 km. Kändes bra. Vi låg omkring 4:45 i tempo vilket nog var min gräns för dagen på de lite längre sträckorna. Sista simmet var i Bysjön och 600 meter drygt. Sol och blå himmel gjorde vyn lockande. Dock hade blåsten tilltagit eller om vi kanske inte hade märkt av den egentligen då vi sprungit omkring i väldigt kuperad terräng. Vi kopplade på linan och jag började veva. Simmade om en kille som hade ca 100 meters försprång när vi väl var färdiga med linan. Den här gången funkade linan i alla fall bättre. Vi hade kört utan lina på småsimningarna. Höll på att komma ikapp en kille till men han sprang före oss i mål. Påhejade av massa människor som stod vid uppgången. Men trött som man är där så orkade jag knappt le, men det värmde gott ändå. Sprang sista 5-600 metrarna och kände ändå en väldigt stor tillfredsställelse över att ha kunnat och orkat ge så mycket under loppet.  



Jonglerande lite med vanten efter målgång

Update på måndagen: VI VANN PARKLASSEN!! GODDAMMITT!! 

Stort tack till Nils Winge som gjort ett superduperlopp! Även ett jättetack till alla funktionärer. Ni var toppen på alla sätt!

Finns även en artikel i lokalpressen om loppet innan racet: www.corren.se/nyheter/atvidaberg/vaxlar-lopning-och-simning-i-nytt-lopp-om5452470.aspx




Störst tack till dig Fredrik som hjälpte mig runt! Jävla roligt! 



Fredrik ba: "aha..är det så där den ska se ut...."




//Marcus






onsdag 5 september 2018



"Smartare löpning - 100 hacks för roligare rundor och bättre träning" av Petra Månström

Mitt första möte med Petra Månström var genom webb-programmet Spring! där hon och Anders Szalkai bearbetade olika aspekter av löpning. Jag kommer ihåg det som för tio år sedan. Han stod för löpkompetens och erfarenhet, om än lite stelt gestaltat. Hon var den drivna journalisten som förde sig naturligare och i den rollen växlade hon mellan att intervjua, ställa nybörjarfrågor till Anders och diskutera klädmode för löpare. Ett lite trevande och rart program. Nördigt men ändå inkluderande. Jag tror det var då jag hörde ordet snorsport för första gången. Alltså ordet snorsport, synonymen till konditionsidrott. Nu har Månström etablerat sig som en tongivande löparkonessör och informationsspridare i flera olika sammanhang. Härligt!

Efter bokdebuten, Det är bara att springa, släpper Månström nu sin andra bok om löpning, Smartare löpning. Medan första boken avhandlade ämnet varför vi springer och delvis hade intentionen att inspirera bland annat genom intervjuer med löpstorheter som den svenska rekordhållaren på maratondistansen Kjell-Erik Ståhl, så är den nya boken Smartare löpning uppbyggd omkring tips, knep och erfarenheter till löpare. Etthundra till antalet. Så kallade "hacks". Inom datavärlden och speciellt programmeringen är ett "hack" en lite ful lösning på ett problem, som inte avhjälps med en regelmässig lösning. Annars verkar ordet mest betyda förändring eller förbättring. Eller kanske bara tips.

Tipsen är löst sammanhållna i kapitel som kan heta Det perfekta passet, Utveckla din löpteknik eller En fråga om känsla. Kapitelindelningen är kanske inte alldeles självklar och delvis bidragande är nog att det saknas en genomgripande röd tråd i tipsen. Texten kan upplevas lite stolpig eftersom tipsen ibland är enkelt skissade, medan andra gånger mer detaljerade. Tipsen är vidare inte säkert länkade till tipset före eller efter. Formalia kan ju tyckas, men min upplevelse är att innehållet blir osammanhängande och att vissa tips inte riktigt får utrymme nog. Effekten kan liknas vid att man läser en rad söta citat av barn. Tokiga och gulliga och man skrattar men fortsätter genast till nästa och nästa utan närmare reflektion. Utformningen tillhandahåller innehållet lite väl upphackat. Det är synd för det är ändå en journalistiskt skolad författare som skriver.

Men innehållet då? Jo tack bra. En hel del är känt sedan tidigare, tex om man redan springer eller om man kallar sig löpare och har läst nån bok om löpning innan denna. Känt sedan tidigare kan exempelvis vara sånt som att det är helt ok att gå ibland, när man är ute på längre pass. Tja det bestämmer ju inte Månström förstås, att det är ok att gå, men för nybörjaren kan det vara befriande att höra att det är ok att göra så. Andra bra grejer är ostbågar i händerna, antalet fotisättningar, magiska salvan (som inte nämns vid namn, hallå?!), mantran och prestation. Ämnena är många, olika och det finns definitivt en hel del matnyttigt. Tipsen tenderar bli som korta påminnelser när den luttrade löparen läser. När nybörjaren läser, mer av överlevnadsknep. Alltid tar man till sig något. Men ungefär här kommer det där med röd tråd tillbaka. För boken siktar nog mest in sig på den framtida löparen ändå. Färskingen. Den som behöver starthjälp. Den som inte tänker på att skor kan knytas på fler sätt än som man lärde sig på dagis. För den erfarna snorsportaren däremot, blir det mer av en rapsodisk lista av kom ihåg varvat med enstaka nya grejer. Om kapitelindelningen hade gjorts annorlunda så kanske en sektion hade kunnat fokusera mer på löpträning 2.0, efter en inledande nybörjardel. Till räddning kommer insprängd längre text som beskriver styrketräning, mentala aspekter av löpning och annat. Dessa delkapitel är bra och ger lite mer substans till den vetgirige och står också i kontrast till väl platta tips som att fira uppnådda delmål med glass. Eller ja, det var glass på bilden vid den uppmaningen i alla fall. Eller tipset som handlar om att ta bra löparbilder med mobilen. Voilá!

Sammantaget är innehållet helt ok. En del är väldigt bra. En del annat har sagts tidigare men sägs nu med andra ord. Det är bra, för att vissa saker kan inte sägas för många gånger om löpning. Löpning är egentligen inte svårt och ska ju egentligen inte behöva så mycket instruktioner. Det är bara att springa. Spring som du vill. Och just här någonstans uppstår ett frågetecken som är svårt att räta ut: vem adresseras budskapet till? Nybörjaren är ju en av mina första tankar, men samtidigt som boken då vill förmedla en känsla av att det är helt ok att gå under sina träningspass, att löpning är enkelt, så presenteras samtidigt att det är bra att göra egen vätskeersättning (som att det behövs för nybörjare), springa som kenyaner, bli bäst när det gäller mm. I mitt tycke blir det högt och lågt om vartannat. Boken tappar fokus. Vidare finns en detalj som också upplevs lite störande. Texten ackompanjeras av bilder. Bilder uteslutande på Månström. Hon är ju ändå författaren, så klart är det hon på bilderna. Så är det i de flesta böcker om löpning. Men bilderna presenteras på ett något tröttsamt ytligt och enkelspårigt sätt. Det blir för många höga och spänstiga löpsteg, för snygga fläckfria kläder och idel stora leenden. Jag kan inte undgå att associera till storstad, nya fräscha kläder, konsumtion och en glättighet som mer andas tillrättalagda bilder för Instagram än löpträning. Jag längtar sedan länge efter en bok om löpning som är mer sanningsenlig i sitt bildspråk. Som är närmare känslan av all löpning. Novemberlöpning. Slasket i februari. Snoret på överläppen. Svettfläcken i byxbaken. Eller varför inte lite av varje. Solnedgång och hällregn. Den blandningen skulle kännas ärligare och förmedla mer autenticitet. Bildspråket skulle kanske då verka mindre oärligt gentemot nybörjaren och kanske kännas mindre som att författaren bygger ett varumärke av att vara en väldigt energisk, glad och inspirerande löpare. Det hela ligger ju återigen i vad man vill förmedla och vem man adresserar.

I alla fall, jag läste boken och fick en del inspiration och två delar tips och tricks. Det är ju helt ok! Boken får 3 stafettsträckor av 5 möjliga. Inför den tredje boken som kan heta Löpning på riktigt? erbjuder jag mig själv som modell. Jag har en exklusivt svettig byxbak som efter 90 minuters löpning  gör sig suverän till halvsmält snö i novembermörker. 

Keep up that good true running spirit!
//Nilsson









måndag 3 september 2018

Karlstad Triathlon 2018

Så där..äntligen så blev det dags för TSTMI och sporthelg med Team Salming. Vi hade sett fram emot den här helgen länge och nu blev den förlagd till härliga Karlstad och stor tävlingshelg i samband med att CaPa Karlstad brände av Karlstadsimmet och Karlstad triathlon.

Vi (Team Fillinge Ultra) lyckades samla ihop 4 1/2 femtedelar av teamet. Andreas, Malin, Fredrik, Marcus och den halva är då juniorsektionens: Vilda.

Åkte upp på fredagen för att delta i Karlstadsimmet där vi var tre herrar anmälda till 3000 m:s loppet.

Kom upp i lagom tid och träffade på Jocke och Oskar från Team Salming Running som försökte få ordning på alla grejer. Samtidigt så dök Frida och Tommy upp. Tommy skulle också simma de 3000 metrarna.



Det är som vanligt, senioren arbetar och junioren leker



I alla fall så var det ganska ruggit väder med typ 10 grader och regn hängandes i luften. Vi blev mindre och mindre sugna på att bada. 17 grader i vattnet kändes initialt som - 3. Men lättade lite efter att lekamen domnade. 



 Efteranmälningar och nummerlappshämt



Inte propagandasimvänligheter



Vi simmade galant..eller i alla fall så tog vi oss igenom det. Vann gjorde galet snabba Anton som hade vunnit året innan också. 36 minuter på 3 km....galet. 

Tommy kom in på en tredje plats, jag på en fjärde, Andreas 7:a och Fredrik på 9:e plats. Alla glada och tillfreds över att få åka och värma sig lite. 




Tommy och jag 



Gummigubbarna i TFU



In till hotellet för att kasta av grejer och leta mat. Vi slog oss samman tillsammans med Team Salmings representanter och hade en skön kväll med mycket sportsnack och trevligt käk. 




Fredrik var trött och hade blykepa redan innan maten




Åter till hotellrummet, attacksova med handflatera´uppåt o nyllet i kudden. 

Lördagen bjöd på triathlon i form av Sprint och Olympisk distans. Jag och Fredrik skulle köra sprinten. Malin och Andreas skulle köra olympiska samtidigt som Jag, Fredrik och Tommy skulle köra olympisk stafett. 

Spännande dag minst sagt. Många duktiga på plats så det var inspirerande bara det. Massor med skönt hejande lite varstans. 

Lördagen bjöd på Karlstadväder med sol och 20 grader. Helt perfekt. 




 Arrangör Pär kan cykla med en hand på styret. 




 Förtävlingssnack




Mycket inbjudande väder



En sprint är ju ganska kort. Oftast så är distanserna omkring 300-400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Så även här. De snabbaste klarar det på strax under timmen. Men det som är roligast är att alla kan köra den här distansen oavsett om man inte är en toppensimmare eller har dyraste cykeln. 

Fredrik och jag körde på i alla fall. Fullt spett från början där jag simmade lite bättre men han cyklade om mig ganska snart. Jag hade nog billigast cykel och enda löparskorna på själva cykelmomentet så högt upp i listorna i alla fall. 

Fredrik fortsatte sitt ursinniga tempo och sprang svinsnabbt. Jag gjorde nog mitt snabbaste 5 km lopp på väldigt länge tack vare alla hejan och allmän eufori. 

Fredrik kom in på en 6:e plats och jag ramlade in på en 13:e plats. Roligt. 

 Tommy urstark på cyklingen




 Fredrik sliter ingen asfalt i onödan




Stompar på efter cyklingens stockben




Övriga i Team Salming: Kalle Wickström in på en imponerande men snöplig 4:e plats och Marcus Aronsson på en härlig 5:e plats (fast i tävlingsklassen) ..som förövrigt Tommy Jansson vann. Tommy körde förövrigt alla tävlingar hela helgen. Det är rätt imponerande och mastigt.. 


Glada och endorfinstinna efter målgång av sprinten



Sedan var det omladdning inför den olympiska tävlingen ett par timmar senare. Andreas och Malin skulle ju köra hela, medan jag, Fredrik och Tommy skulle köra stafett. 

Samtidigt så visade det sig att det tillkommit ett stafettlag till för Team Salming, fast på damsidan. Efter snabb jämförelse så var det egentligen likartade tider både på cykel och löpning mellan oss..medan simningstiden var ganska mycket i damernas favör. 

Kröp i den blöta våtdräkten igen (tämligen oskönt) för att veva de 1500 metrarna i raskt tempo. Innan den här helgen så har jag faktiskt inte simmat en meter efter Vansbrosimningen. Kroppen inställd på långsim och inte snabbsim. I alla fall gjorde jag vad jag kunde och kom upp ca 5 minuter efter damlaget. Tommy cyklade in de minutrarna och Fredrik drog på högsta växeln vilket innebar nytt personligt på milen: 38:55!! Så galet snabbt! 

Det visade sig att damerna vann sin klass och vi kom tvåa i våran! Så härligt!! 

Väldigt oväntat med kul! 


Andreas körde på jättebra men tyckte inte att benen var i den bästa formen. Typisk triathlonursäkt. Han kom in på en fin 13:e plats i alla fall. Malin körde på bra även om hon passade på att städa halva banan samtidigt som hon sprang. Hon tycker inte om nedskräpning heller. Malin kom in på en fenomenal 5:e plats!



Malin på cykling


Björnglad av allt pepp längs med banan




 "Äntligen"


 Fredrik tycker om att springa



 Andreas tycker så mycket om att cykla så han låter ibland som ett flyglarm



Här ropade Andreas något som lät som: "Benen känns så lätta så jag känner dom knappt" 



 Vilda och jag hejade jättejättemycket


Frida jagade efter Fredrik



YAY!

Återigen, en mycket rolig sportishelg med mycket skratt, kramar, hejanden och allmänna påhopp. Härligt gäng som var där och sportade med fina resultat. 


Stort tack till dig Pär och din organisation! Superbt ordnat och härliga funktionärer som alla hejade och var proffsiga hela tiden! 

Stort tack till Team Salming (Jocke och Oskar) för att ni låter oss leka så här mycket tillsammans! Det betyder väldigt mycket för oss! 

Stort tack till alla sportisar som vi hängt med i helgen! Ni är förjäkla roliga och vi i TFU har haft en toppenhelg med er! Ingen nämnd ingen glömd! Ni både inspirerar och är beundransvärda!! 


*Handhjärta


//TFU genom Marcus  



tisdag 28 augusti 2018

Ekängen Triathlon

En vecka efter ultravasan 90km, hyfsat återhämtad efter en ok löpvecka.

Bestämde mig först på morgonen att delta, och då i par med min svåger Kaj, som gärna ville prova triathlon. Jag skulle simma och cykla så fick Kaj springa... min paradgren förtusan, men men så fick det bli.

Start av simmet ner vid ekängsbadet, visade bli ett rätt stökigt sim och blev översimmad redan vid första bojen, lite skräck och panik. Fick sätta ned fötterna och gå några steg för att komma tillbaks, skar då samtidigt upp tår och fötter på satans snäckskal.. Tog mig i alla fall bort den 400m långa simsträckan och möttes av Marcus härligt fördömande påhejande, bra simmat, du ligger bara efter typ 20min!!! Så illa var ju inte fallet (riktigt) men snabbt byte av utrustning och upp på cykeln.

Cyklingen gick bra, kom snabbt upp i tempo och benen kändes starka. Ca 16km cykling och cyklade glatt om 7 personer. Tog sikte på en åttonde men kom inte riktigt i fatt innan vi kom in i Ekängen igen..

Slängde mig av cykeln och gav Kaj nummerlappen inför slutsträckan. Kaj lubbade iväg som en gasell så det såg lovande ut. Jag kände mig pigg och det kändes lite snopet att inte få springa, så skrek till Marcus att han skulle kasta till mig mina skor. Frågade en funktionär om jag fick springa ifatt min kompanjon och ja det kunde väl gå bra. Sagt och gjort, knölade ner mina blodiga fötter i skorna och drog efter Kaj. Hann ifatt honom vid 1km markeringen och han blev glad. Såg ett par löpare lite längre fram så vi höll god fart och knappade in, vid 3km skylten bad dock Kaj om att få sänka farten något så det gjorde vi. Knaprade fortfarande metrar på de framför och snart var vi förbi, jag kände mig stark men Kaj frustade rätt bra. Efter 4km fick vi gå lite för att sedan sträcka upp kroppen och springa snyggt in mot mål.

Visade sig att vi vann lagtävlingen och inte så många minuter efter segraren i singelracet.. Kul med vinst ändå! Kaj var trött men lyrisk!  Vann en starplats till nästa år-win!




Fortsätt simma, cykla och springa//Fredrik

måndag 20 augusti 2018

Team Fillinge Ultra - Ultravasan 2018

Tja, hur sammanfattar man en extraordinär sporthelg deluxe? Jag skall försöka lite i alla fall..

Vi åkte upp faktiskt hela Team Fillinge Ultra + Fredriks och Lisas granne Horiye.

Mer eller mindre kantstötta redan innan så var delar av teamet lite försiktiga i sina önskningar om valda distanser.




Fredrik hade dammat i under en tävling 10 dagar innan och knät hade svullnat upp och tvingat fram löpvila 9 dagar innan loppet. Han lufsade runt lite ett par dagar innan och bestämde att han skulle köra 90 km dagen innan, men då springa tillsammans med Lisa. Malin hade åkt på en sträckning i ena vaden och hade även hon löpvilat sig i form till 45:an. Andreas nyligen återkommen till sportform men inte tillräckligt för 90 tyckte han så han valde att köra 45:an också. Horiye hade följt www.paceonearth.se:s träningsprogram och var garanterat den som hade förberett sig bäst inför detta. Jag hade sprungit alldeles för lite egentligen. 2 mils "långpass" är lite futtigt i sammanhanget..



Äntligen framme i Sälen


I alla fall åkte vi upp på torsdagen i lånad buss vilket var toppen. Inga problem med att få med all packning och kul att sitta och tramsa tillsammans. Alla mer eller mindre pepp/ångest/förväntansfulla inför drabbningen. Jag hade bestämt mig ganska kort inpå tävlingen för att köra. Bara jag var någorlunda hel efter Loftahammar Endurance Day så skulle jag köra 90:an hade jag sagt.. så då kan man ju inte backa.



Stuga och bil



På fredagen så blev det lite morgonjogg innan vi gick lite i naturen för att komma fram till våffelstället. Mycket trevligt alltihopa.



Morgonjogg på löpvägen


 Natur



 Natur del två



Glatt gäng och handhjärtan




Varierande underlag kräver varierande skor



Efter en sväng i naturen så kom vi fram till gammelgården. Toppenmysigt litet ställe som har väldigt goda våfflor. Men konstigt nog sprutgrädde till. Underligt. 



 5, 6:e delar



 Våffla



 Göran




Ljusstakar


Jomen efter lite samkväm i stugan så åkte vi ner och hämtade nummerlappar och kände lite på startfållan. Inte helt utan nervositet. Känslan inför loppet och att det var på riktigt smög sig på som ett spöke om natten. 



Påshämtma



Hem igen och tokäta, mjuka och ladda för att gå upp vid 03. Vi bodde ju en bit utanför Sälen. Fördel: att inte behöva åka lika långt på morgonen innan starten. Nackdel: att behöva åka en bit efter målgång. Hugget som stucket egentligen. 


Upp vid 03 och moffa "lagom" med mat. Har jag med mig alla grejer, ombyte,jadi jadi jadi...nervositeten gick det inte att ta miste på. Kommer ner till Berga By vid 04:30 där det är smockat med massa andra sportisar. Bra väderförhållanden och go känsla. Träffade även på Frida Södermark som är duktig på riktigt. Hon skulle köra igenom 90:an "utan att förta sig" då det stundar ett VM alldeles strax som hon skall vara med i. Roligt!





 Peppen (och oinsikten) precis innan starten



Andreas och Malin vinkade av oss när vi stack iväg. De åkte sedan ner till Mora och blev bussade fram till starten för 45:an.


Själva loppet då..? jo 90 km är väldigt långt. Vi stack iväg i ganska lugnt tempo joggandes uppför låång uppförsbacke. Några gick men jag ville jogga igång kroppen. kilometer efter kilometer rullade på. Horiye sprang lite före och försvann i folkhavet, Fredrik och Lisa tuggade på bakom men hade sett min rygg ett tag i alla fall. Första delen är ganska mycket transport på asfalt och grusväg innan det blir härlig stiglöpning och spring på spångar över myrarna. Fantastiskt fint bitvis och kul också att man orkar ta in alla intryck då. I slutet så var det lite mer tunnelseende om man säger så.


 Perfekt för naturschwester att se solen gå upp


 En myr och tallar i motljus



 Lite sugen på att köra myrintervaller


 Han som är till vänster i bild gick om mig. Gick. såg honom inte mer trots att jag sprang. 



De första två tre milen gick bra och var rätt trevliga. Orken fanns där och lugn löpning funkade bra. Klart att kroppen började säga till lite då och då. Det gör den ju. Jag har ju varit igång på tävlingar ganska länge och vet hur den känns respektive hur jag ska göra så själva aktivitetstiden var jag inte orolig inför. Tyvärr så ingick ju inte några bad.

Men där har ni utvecklingsmöjligheter Vasaloppet! Ultravasan 90 swimrun!!  Det vore nåt!!

Gött nu är det nedför resten..

Lite svårt att samla ihop tankarna från loppet. Kosthållningen var ...mindre bra. Vågade inte äta allt som bjöds utan det blev pannkakor och gel som basmat. Ville ju inte björna ur och stå där som någon flistuggsmaskin med sprakande bak. 

Smärtan började komma mer och mer allteftersom målet närmade sig. Varje steg är ett steg närmare mål intalade jag mig. Löpningen blev mer och mer stapplande lufs blandad med gång. Problemet var att det gjorde mer ont att gå än att småjogga. Tyvärr så var mitt pannben inte det starkaste så jag kunde fortsätta jogga utan det blev någon konstig mix av de olika färdtakterna. Säkert både uttorkad och alldeles för låg på energi. Hade i alla fall huvudet med mig så jag kunde inse det. Lite vingligt på slutet. 

Fick några sporadiska heja-rop från någon snäll som stod och hejade. Äsch, det inte vackert just nu svarade jag. Du kämpar ju på jättebra svarade vederbörande och jag i mitt känslomässiga vågskvalp väste ur mig ett litet tack med darrande underläpp..


Den breda vägen är sällan den bästa


Efter att jag kom fram till Eldris där sista reptiden var belägen och klarade den med råge så sköljde det över mig ett litet lyckorus. Sånt där som händer då och då ni vet..

Kommer upp på målrakan och försöker jogga med lite stolthet och ihopsamlande av all den lilla kraft som finns kvar. När jag passerar målet så släpper allt. Blir ståendes, utmattad och fylld med känslor gråtandes och får syn på lisa sittandes omklädd. Förstår att hon brutit. Precis då kommer även Fredrik inspringandes en minut efter mig. Här är jag lite omtöcknad och ganska full med känslor men många kramar både till höger och vänster. Underbart! Sportglädje är bäst!

Andreas hade sprungit på bra och var toppennöjd. Kom in på en 38:e plats och 4:e i åldersgruppen!! Malin var också nöjd då hon hade klarat att springa alltihopa utan att gå sönder! Horiye kom in på 55:e plats i sin debut och 11 i sin åldersklass! grym debut! 

Det visade sig att Fredrik och Lisa hade kämpat ihop och försökt att slita sig framåt men att kroppen till slut sa ifrån. Vid 70 km... "rätt bra pannben"..Ledsamt som tusan med DNF, men säkert smart. Fredrik fortsatte själv och sprang ikapp mig..men bara nästan.. 

 Hela gänget efter målgången



 Glädgråtma



 Stoltma



 "hade jag bara vetat att Marcus låg så lite före så...."



tja..


Som något slags summering då...  en enormt rolig sporthelg med det här härliga gänget! Fylld med glädma (och svullna leder, avsaknad av ett par tånaglar samt sport-gels överdoserad mage). 

Någon av er kanske tänker: hur i hela helvete tänkte han där? att springa 9 mil?!. 100 kg och tycker att en mil är långt och jobbigt..Jo men alltså...jag kan ju jogga och röra på mig. Inte så snabbt, men det går ju framåt. Självklart helt orimligt långt.. men tänk vad coolt att ha sprungit på så klassisk mark som vasaloppet! Jag såg nog mest möjligheter med att köra det här loppet. Om man aldrig vågar testa nåt man aldrig gjort förut så vet man ju inte att man kan..eller hur? och nu sitter jag här med en härlig smärtsam lekamen och gubb-pustar samtidigt som jag letar nya utmaningar... konstigt.



Får ta tillfället i akt att för hela gänget tacka för alla hejan och lycka till inför helgen samt även för alla hälsningar efteråt!!


Tack till hela vasaloppsgänget för helgen! 











//Marcus