måndag 2 september 2019

Vadstena Triathlon 2019

Jovisst, så blev det dags att tävla lite lokalt igen. Triathlon stod på agendan och det skulle tävlas i Vadstena denna gång. TFU levererade tävlanden i tre grupper: Andreas på herrsprinten, Malin på dam olympisk och jag (Marcus) på den herr olympiska. 

Sprint innebär 750 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning, medan den olympiska distansen är 1500 meter simning, 40 km cykling och 10 km att springa. 

Toppenförutsättningar med sol och blå himmel, lite vind och allmänt glada synapser. Vi åkte ner till Vadstena så vi var där vid 12 och två timmar till start. Det visade sig vara precis lagom. Lite tjena hej till andra sportisar, gamla handbollskompisar och lite löst folk i allmänhet. Kolla omkring lite på området och vad som gällde med bytesområdet, utspring och sånt runtomkring. 


Markerar revir


Pm:et inför loppet var ganska ambitiöst men några saker visade sig mest vara teoretiska. Att "checka in" cyklarna och "hämta ut" cyklarna visade sig vara: "ställa in en cykel" och efter loppet "hämta en cykel". Enligt pm:et så skulle det kontrolleras nummer på cykel (som bara kunde hämtas ut om du hade din nummerlapp med dig efter loppet), bromsar, hjälm och sånt, men vi såg inte röken av någon sådan kontroll. Några av de här cyklarna har ju prislappar uppemot 60-100 000 kr.. Men det gick vanligt folk lite varstans härinne. Lite underligt. 


Sedan hade tävlingsledningen bestämt att simningen skulle ske enligt följande: de som skall köra sprint, företagsstafett och vanlig stafett skulle starta 8 minuter före de olympiska deltagarna...Alltså de som kanske testar triathlon för första gången skall alltså köra precis före de som troligen har kört liknande lopp tidigare. Om man inte kan simma alls eller har lite vattenvana så brukar man inte ge sig på en olympisk distans med 1500 meter simning initialt. 

hhrrmm..  

Om man som lite ovan simmare eller triathlontävlande känner att man vill testa en triathlon så börjar man ju således med den kortare varianten. Låter väl rimligt? Då kanske man inte är den starkaste simmaren i hela startfältet? Utan kanske bröstsimmar hela sträckan (vilket är så sjukt jobbigt och svårt tekniskt). 


Simningen bjöd på utmärkta förhållande 
(Bild lånad från Vadstena Triathlon)


Betänkt då att det kommer ett olympiskt gäng där de första troligen är ganska snabba (han som kom upp först hade ex tiden 16 minuter på 1500 meter!) och kommer då alltså att behöva simma förbi, bredvid och över de som kanske inte är så trygga i vattnet. Inget bra upplägg alls. För någon. 

Jag började simma om det första släppet tävlande mellan boj 1 och 2 vilket blir ca 300 meter. Sedan blev det en del kryssande för att inte simma på/över någon och undvika sparkar. 



Tunnelseende i dubbelbemärkelse
(Foto lånad av Linda Eriksson)

I alla fall så blev jag ganska nöjd över den tiden på simmet och kom upp ur vattnet som 7:e herre och 23 minuter. Upp från stranden och springa i en smal smal gång in till borggården för att byta om. Tog det lugnt och behärskat vilket lönade sig. På med löparskorna (ja, jag cyklar i löparskor). Var nog enda på den olympiska distansen som hade skärmarna kvar på cykeln också för den delen, men det har ju varit ganska ostadigt väder den sista tiden så man vet ju aldrig om det skulle börja regna.. Skämt åsido.. har en Cyclocross-hoj som jag kör på. Den är ju lite grövre i modellen än de racercyklar som finns men den funkar bra för mig och de här distanserna som jag har hållit på med. 

Cyklingens miljö erbjöd oskyddad slättmark med sega långa backar, men mestadels plattmark. Vilket i sig kan vara nog så utmanande när vinden ligger på. Jag trampade så fort jag både kunde och orkade. Försökte hitta någon position som liknade de andra snabba men bitvis väldigt svårt och utmanande. Märkte framförallt av ovanan att cykla i den positionen. Ont lite varstans, bortdomnade anatomiska delar och gubbig stelhet i alla andra partier. I alla fall så får jag väl ändå vara någorlunda nöjd med det att jag orkade snitta 30 km/h och att det kom snabba och dyra cyklar omcyklandes ända fram till 36-37:e kilometern. 

In och kasta av cykeln för att få benen att leverera. Hade som mål att slå pb på milen då det hade utlovats folkfest omkring loppet med massor av hejande människor längs hela banan. Man hade till och med lagt om banan in bland husen för att få riktigt bra stämning. Börjar jogga ut så sakteliga och det känns som att jag står stilla. Lite "fartblind" i jämförelsen med cyklingen kanske. Springer om några och försöker hålla takt och hållning. Märker direkt att magen är lite... trumpen.. och att det är så sjukt varmt. Inga vattenstånd syntes till. Dammit! 

Ganska många människor här nere i parken men de enda som hejade och tjoade var de som jag redan kände: Bästa klacken med  Fredrik och Andreas, och som de hejade! Superglada tjo och tjim från de små björnarna! Det gjorde susen för det mentala debaclet!

Värmen slet hårt och magkrampen kom och gick. Ömsom ett par steg för att gå och ömsom stomp/löp. Klockans tider visade ändå inte på ett fullständigt haveri så jag fortsatte. Ett vattenställe på en milbana kändes lite snålt i den här värmen. Längst bort så stod det två snälla tjejer och delade upp vatten tillsammans med en diskjockey som hade... disco. Själv. På en parkering. Längst bort i byn. FOLKFEST!

Runt ett hörn och där fanns två snälla grannar som hade satt ut vattensprinklar. Fruktansvärt skönt i värmen! 

Jag fortsätter slita och springa i värmen. Intalar mig att det blir kortare hela tiden. Då, när jag ser ut som en gråtande säck potatis så hör jag en funktionär som skriker: KÄMPA! Menvaihelvete ser det ut som jag gör??!! 

Zickzackar lite mellan husen där det skulle vara FOLKFEST! inte en käft. Inte ett heja, inte någon som ens står och fån-glor. Springer förbi gågatan och vidare genom torget. Alla butiker stängda och inte någon som knatar omkring där. Innan jag kommer fram till torget så stod det några som hejade så där toppen så man blev glad. Kommer ut på torget, fullt med folk på alla uteserveringarna....... inte ett ljud. FOLKFEST!





In i vändzonen och känslan av att äntligen, bara 5 km kvar. Höll på att törsta ihjäl och fick hjälp med en liten skvätt vatten från ett par sportiskompisar som satt och hejade. STORT TACK!

Fortsatte och försökte hitta något slags takt. Äntligen vatten och sprinklar, vände hemåt och insåg att det bara var två km kvar. Det fanns ork kvar och jag samlade ihop mig för någorlunda värdig målgång. Svängde in på målrakan och defilerade in i mål. 

Framförallt en mycket tillfredsställande skön känsla över att det är över. Lite glad att klarat det med någorlunda värdighet. Svävade i ovisshet om jag skulle vomera eller tappa kontrollen över andra sfinktrar men lyckades att hålla det borta. 

In som 35:a av 73 med tiden 2:41. Tappade ganska många placeringar på cyklingen, som i och för sig var ganska väntat men faktiskt bara en på löpningen vilket istället var väldigt glädjande! 
Nytt pb och förhållandevis nöjd. Det borde jag väl ändå vara eller hur?! Man ska ju inte jämföra sig med andra... eller sätta för höga mål. Sånt leder bara till elände. however...

Noterar även att olympiskt tempo är ju som sprinttempo för böfvelen. Det behöver hållas fullt spett hele tin och det är så där i gränslandet att man kan det. Det gäller att känna sin kropp så att man kan ligga strax under gränsen. Djupt imponerad av de som är, som vi brukar kalla det: "duktiga på riktigt". De som lägger ner så sjukt mycket tid på det här och har talangen för det. 


The joy of tröttman


Andreas körde sprinten och kändes sig sliten efter Kalmar Ironman. Rimligt då det är en enorm kraftansträngning. Men även om hans känsla kanske inte var att han, som han beskrev det: kunde leverera i toppregistret.. så lyckades han ändå knipa en 13:e plats! Mycket bra tider på varje distans. 



Äntligen



Malin som också körde den olympiska kom in strax efter mig. Hade haft en bra resa på alla distanserna och kom in på plats 6!! Galet bra! Glad och tillfreds med kroppen. Inte alls lika sliten som mig utan pigg och sprudlande. Bara en sån sak! 


6:e dam!! 




Några saker lite i punktform:

Positiva grejer: 

- Härlig miljö att tävla i. Bra vatten, cyklingen har ju fantastiska vidder att beskåda och löpningens sträckning var mestadels ok.

- Alla funktionärer som stod och visade väg längs sträckorna. Glada tillrop från många och sånt gör mycket för upplevelsen - stort tack för eran hjälp! Ni var toppen på alla sätt! 



Saker som man kanske skulle kunna göras annorlunda:

- Att låta de olympiska deltagarna starta ex en halvtimme för de som skall köra sprint så slipper man flera krockar på simmet

- Fler vätskestationer. En station är ju uppenbart för lite. Jo, det tillkom visst en nödlösning vid vändningen efter ett tag, men den hade jag passerat innan den kom upp. 

- "Folkfest". Att det är mycket folk är det folkfest? Vid starten var det ganska mycket folk. Men har nog bara varit på enstaka tävlingar det det varit färre heja-rop, tjo och tjim.. och det har varit terränglöpning mitt ute i skogen. Svårt att ta till sig "folkfest-lanseringen" då.

- Olikfärgade simhuvor hade nog varit en bra grej så att man vet vilka som skall starta när och vilken grupp man ska stå med. Likaså vilka som är i vattnet för publiken och funktionärerna. 

- Medalj kanske? När vi kom i mål så fick vi två muggar vatten...i och för sig vääldigt eftertraktat men.. Och så fick vi faktiskt en finishertröja. Innan loppet ens hade startat...  Rejäla medaljer tycker jag är en härliga symbol för kämpet och känslorna. 

---

Ännyhow även om jag kanske lät lite gnällig nu så hade vi en härlig dag med sport, kompishäng och den där härliga trötthetsglädjen som infinner sig efter ett lopp. 


//Marcus 













fredag 30 augusti 2019

Jönköping marathon

Hur sammanfattar man ett lopp man inte är nöjd med?

Målet var att för första gången springa snabbare än tre timmar (sub 3), vilket ger en snitthastighet på 4:15/km i lite drygt 4 mil eller rättare sagt 42 195m, fan det är både långt och hårt. Vet att jag har gjort halvmaror i det tempot men skulle man klara hela distansen? Tiden fick utvisa..

Tycker nog att jag hade gjort träningen jag skulle, tycker nog att jag var förberedd som jag ville men ändå.. visst jag borde sprungit fler riktigt långa långpass och jag borde nog ha sprungit några fler hårdare pass också men va fan!

Hur eller hur, dagen var kommen, Marcus var snäll att följa med som support ned till Jönköping, han gillar ju att både heja och håna.. Ett par dagar innan race blev dottern sjuk och jag hade några tveksamma dagar med lätt halsont och ångest, men på tävlingsdagen vaknade jag pigg och frisk.

Väl i Jönköping, hämta nummerlapp, besöka bajjamajja och ta sig till starten. Värmde upp och allt kändes ok.
 Starten gick och vi satte av, fin men krävande bana skulle det visa sig.
Höll ihop det lugnt och kontrollerat, snackade lite med en kille som var god för 2:50 men som för dagen oxå siktade på sub 3, så vi slog följe. Snackade lite i mellanåt och skönt att liksom hålla lite i handen när man provar något för första gången.. Passerade 10km utan problem och med någon minut till godo, lika så vid 20km kändes allt bra och vi hade här sprungit in flera minuter.. var det för hårt?
 Strax efter detta gör sig magen påmind och det bubblar till, var bara att leta efter fickor, sticka ut skinkorna i naturen och sedan springa vidare (både panikartat och inte särskilt glamoröst) fick jobba för att komma upp i fart igen och min löparkompis var ju såklart som bortblåst. Inte nog med detta visade sig just här Jönköping från sin elakaste sida och backarna avlöste varandra i ca 8 km. Fick små krampkänningar i hö baksida och energin började tryta, försökte hålla fart men det var slitigt, när jag passerade 30km var jag fortfarande inom min tänkta måltid men då skulle jag behöva hålla 4:15/km ändå in i mål och det gjorde jag inte nu.. Vid 31km högg höger baksida i den sjukaste krampen jag någonsin upplevt, fick stanna strecha, lägga mig ned, fick hjälp att strecha av killar och lade mig sedan på sidan och rullade ned för grässlänten som en 4:a åring, väl nere kunde jag kravla mig upp, börja gå och sakta lunka igen.
 Nu hade ju allt hopp försvunnit, funderade på om jag skulle bryta, eller gråta eller bara skita i allt. Bet ihop och joggade på, mer bajsnödighet gjorde att jag fick besöka bajjamajja två gånger till.. Försökte hålla god min, men när Marcus skrek "hoppas att du är piggare än vad du ser ut" vid 34km kunde jag laggt till honom.. krigade ändå mig i mål, mitt på en bro på tiden 3:11:52 vilket gav 4:30/km i snittfart och ett nytt PB.

Var riktigt besviken på hur loppet artade sig och kan inte vara riktigt nöjd hur jag än vrider och vänder på det så här i efterhand, men men en rätt bra tid om man räknar in all tid som gick till annat och målet på sub 3 finns alltså kvar att jaga..



torsdag 8 augusti 2019

Loftahammar Endurance Day 2019 - en någotsånär anständig lopprapport

Efter en eon av tid med vånda, sjukma och längt så stod vi äntligen där på startlinjen igen. Årets stora swimrunbegär och utmaning.

Loftahammar Endurance Day.. detta fantastiska lopp. Denna fysiologiska utmanande och mentala berg-o-dalbane upplevelse.

Loftahammar Endurance Day är inget vanligt lopp. Det är en fantastisk, sporrande, krävande, älskvärd, bitvis avskyvärd, och episkt älskvärd resa i ett fysiskt och känslopotpurri.


Start och mål området


Fredrik och jag skulle alltså köra igen. Vi kämpade igenom loppet 2016 tillsammans. Redan då sa vi att det här loppet ville vi köra igen! Sedan kom det saker emellan och andra lopp som gjorde att det inte gått att få ihop. Tills nu. Tyvärr så har vi inte hunnit köra så många specifika swimrunpass ihop som vi hade önskat. 

Men som jag brukar säga - flera inom swimrun pratar om att man ska köra med någon som är ungefärlig lika jämn på sim/löp som man själv. Jag säger: Nonsens! Kör med någon du har kul med och framförallt står ut med i de timmarna som ni ska köra! 

Förra året hade ju jag ändå ynnesten att köra med en annan Fredrik. 


Fredrik och jag från LED förra året


Vi kämpade på rejält och hade det skitkul. Han körde i år med Pontus som är en extraordinärt bra simmare och som körde sitt första swimrunlopp.


I år fick vi även med Andreas och Malin som skulle köra "halva loppet", Hasselö Challenge. Det är ju faktiskt i praktiken kanske mer än två tredjedelar.. Visst det låter ju som att det är bara halva loppet men kollar man siffrorna så är det ingen lek: 27 km löpning och 5 km simning. Acceptabel utmaning!



Peppen och nervositeten strax innan start



När man väl står där på startlinjen så tänker i alla fall jag lite för ofta på att man borde ha gjort annorlunda, bättre och mer inför själva loppet. Men som en pedagogisk förebild sa en gång: "Man spelar alltid med bästa laget".


Med det så menade han att har man någon sjuk i laget så den inte kan spela så spelar man ju med en spelare som är frisk. Då är ju den bäst för tillfället. Likväl går det ju att översätta till sig själv: man gör alltid sitt bästa med det man orkar med för stunden.



Sista simmet till mål


I alla fall...



Vi hade åkt ner till Loffe (Fredrik) som har boende i Loftahammar, för övernattning och häng dagen innan. Perfekt att få vakna strax intill starten och inte behöva åka några timmar i bil först + skönt att slöhänga lite innan, prata sport och trams.


 Grill och häng inför morgondagens batalj



                                         Grill och häng inför morgondagens batalj



Starterna till både LED och Hasselö gick samtidigt så både Andreas och Malin, Loffe och Pontus och jag och Fredrik behövde ju alltså stå på startlinjen samtidigt. Det var skönt. 


Många sportkompisar både från Linköping och annorstädes som också skulle köra vilket var roligt. Många som vi tränat ihop med under året. Kul att känna peppen och den förväntansfulla stämningen inför racet.


In i fållan och trängas lite - heja heja - kör hårt - ha kul - peppa alla omkring - spända och förväntansfulla leenden - nedräkning - och så där plötsligt så springer vi uppför första backen. Det är en ganska lång och seg asfaltsbacke som leder oss uppåt emot och in på första stigen. 

Har ofta tänkt på den där känslan som inträffar precis efter startskottet gått. Man laddar inför ett lopp, ser fram emot det mer eller mindre lång tid.. för att sedan plötsligt bara vara i loppet. Lite som en plötslig minneslucka där tiden före är som helt bortblåst.


LED är ett tämligen långt lopp. Enligt arrangören 37 km löpning och 9 km simning. Förutsatt att man springer och simmar spikrakt.. Således även ganska lång tid i aktivitet. Inte bara distansen kräver sitt utan även rent tidsmässigt så är det ju en rejäl utmaning att hålla på så länge på flera sätt.


Vi kom iväg ganska bra och allt kändes helt ok. De som är duktiga på riktigt ser man ju egentligen bara vid starten och sedan är de borta. Sedan brukar man ju hänga med de som håller ungefär samma tempo som en själv under loppet. Alltid spänd över hur kroppen ska reagera och kännas initialt på lopp. 


Första löpningen är ganska lång, men det gick bra. Första simmet likaså. Även om nedgången till första simmet var lite som Västra Väggar på Omberg. 300 meter ner till vattnet nästintill spikrakt vilket gjorde nedgången dit "ganska" djärv. Ändå skönt med den första känslan att kropp och knopp var med på banan. Det underlättar liksom helheten.


En kobbe och några gummigubbar 

En sak som är väldigt rolig med LED är att det en massa människor som har tagit sig ut till mer eller mindre konstiga och oväntade platser längs banan för att titta och heja. Plötsligt så hör man någon röst: "Heja Heja, bra kämpat", så sitter det någon i båt eller på en kobbe som man knappt hinner identifiera. Man försöker le men det ser nog mer ut som en krystad grimas. Vid en kobbe på slutet så hejade en tjej väldigt, väldigt glatt och tjoade: "ÄR DET MARCUS OCH FREDRIK??!!, HEJA HEJA" Ingen av oss hann identifiera henne tyvärr, men blev båda glatt överraskade.



 Lilla björn som vanligt fylld av glädje



I och ur, förbi en camping, i och upp på lite mer berg. Svårsprunget på blöta bergknallar då det hade regnat på natten. Här hjälper inga skor i världen. Mycket teknisk löpning och några hastigt djupa andetag när lekamen höll på att ramla ner i någon grop och två studs ner till sjön. Vissa delar av banan hade jag glömt, men minnet kom tillbaka när vi väl var tillbaka i miljön.


Efter ett tag så frågade jag Fredrik hur länge vi kört och han svarar "- 3 timmar".. sjukt att veta att man ska hålla på i 5 timmar till då. Dels med hetsen att slå vår tid från förra gången, men även för att stå pall hela vägen och även inte bli omkörda.






Själva loppet är ju en enastående upplevelse i en omväxlande miljö. Över karga klippor, in i en skog utan stig, över en äng, simma i stökigt vatten med gulliga maneter. Makalöst omväxlande. En annan sak som gör loppet så roligt är alla som kommit för att titta och heja längs banan. Men bäst är nog alla glada funktionärer. Vid varje depå så får man ett par garv, service och flertalet heja! För att inte tala om äppelkaka och vaniljsås! Vilken ynnest ändå!


Vid ett tillfälle så kommer fram till en större brygga där det var läge för att bomba, vilket vi gjorde såklart. Sådana tillfällen missas icke! Vi poängdömdes av åskådarna till 8,7. Obs sant!


Väl uppe till ytan igen så säger Fredrik med darrande underläpp: "- jag tappade glajjerna".. Varpå jag avgrundsskrattade såklart. Efter att ha blängt lite förstrött omkring där han damp i, så beslöt vi oss för att fortsätta ändå.


Trevlig liten utflykt bland öar, kobbar och skär



Efter en kortare löpsväng så kom vi fram till ett fikabord där ett par funktionärer stod och hejade på oss. Fredrik frågade om de inte hade ett par simglasögon att låna ut? och tror ni inte att de hade det! Han blev så glad så att tjejdamen fick både kram och kindpuss. Hurra vad bra!


Här på Hasselö så gick Andreas och Malin i mål som mixlag nummer sex! Wohoo! Deras uttalade mål var att ha det kul och trevligt på resan och det lyckades de med. Andreas har ju som huvudmål i år Ironman i Kalmar. 

Men vilken rolig grej - de bestämde sig för att köra nästa år med! 


I mål, tillfredsställda och swimrunuppspelta


Vi kände nog någonstans att det hade varit gött att ramla ner där i vattenbrynet också. Men det var ju bara att hänga i. 

Långlöpet på Hasselö där det verkligen går att springa på fina vägar påverkas av solgass, öppna ytor och att man har hållit på i omkring fem timmar med mer eller mindre stor aktivitet. Efter det fantastiska fikabordet och glada hejarop vid Hasselös cafe´och målgång så kopplade vi på repet mellan oss på löpningen också. Lite lättare att stappla framåt för mig, medan Fredrik gnällde över hur tjock jag var. Läste resultatlistan nu efteråt och såg till min lilla glädje att hade vi kört Hasselö Challenge så hade vi kommit tvåa i herrklassen. Ändå en liten tröstelig känsla.


Vi kommer äntligen fram till ännu en fikastation, som låg efter den långa grusvägen och en liten bit innan manet-simmet som är långst bort från mål fågelvägen. Här har de även en dusch så man kan svalka sig lite. Jag duschar av mig, dricker rejält och ska precis ta lite energi då Fredrik gormar: "- Nej, för i faaeen! Du är tillräckligt tung ändå!" Jag tittar upp med en utskjutande underläpp och tårar stigandes i ögonen och får ögonkontakt med en sittande farbrorfunktionär. Han vet inte hur han ska tolka det hela men försöker nog att le lite överseende åt mig..


Fredrik springer och jag stompar vidare med det sandpappertunna pannbenet, raspigt, nötande och felvänt, sluttande in i skogspartiet. Skönt med svalka i skuggan. Nu med vetskapen och det lilla hoppet om överlevnad om att vi vänder hemåt och det "bara" är ca 9 km löpning och 4 km simning kvar.


De sista kobbarna som vi hasar oss över och förbi är av kämpig natur. Stigar som ingen verkar utnyttja till vardags. Daskad, riven och slagen av allsköns växter. Både i och urgångar är knixiga, hala och oftast branta. Tröttman gör sig påmind, men lukten av målgång, eller om det är ångesten för att bli omsprungen gör att vi fortsätter slita oss framåt. Tittar oroligt bakåt då och då.. ingen där än. Bra.


Kommer efter ett tag i alla fall fram till Tättö Camping. 1100 m löpning följt av sista simmet på 1100 m. Har precis sett folk i vattnet efter oss - kaffe en näve chokladbollar, två gel och järnet runt campingen påhejad av yatzy och vinbox-fryntliga campinggäster så kommer vi äntligen fram till sista simmet. På med linan och dags för ångbåtsschwester att börja tokveva. Bra köttande på den här sträckan och det sista urkramandet av ork. Ofta på lite längre sim så känns det knappt att man kommer framåt men känslan är ändå att vi kommer framåt och vi betar av en flagga i taget.


När buken skrapar i sandbotten vid målgången så är det en oerhörd mixtur av lättnad, upprymdhet och tillfredställelse som fyller lekamen. 


Äntligen!


Den sista delen då vi var jämförelsevis tilltygade så nämndes det inte bara vid enstaka tillfällen att det här med swimrun kan: "fara åt helvete", "aldrig mer", "vi knycker en Hasselö väst och går i mål där" och "vi lägger oss här i gropen så får de hämta oss istället".


Men vi tog oss lite samman och kom alltså i mål. Precis när lättnaden börjar skölja över oss så kommer Mattias Evald (arrangör) samt medaljfunktionär fram och gratulerar oss till att ha vunnit "guldmedaljen". Det är en medalj som lottas ut till alla fullföljande lag på LED och gör att man har vunnit en startplats till nästa år! Även om vi blev lite förbluffade och mitt i all tröttma och känslostorm fick denna så blev vi väldigt väldigt väldigt glada! Såklart!

Vi kom in på plats 13 i herrklassen och slog vår förra tid med 20 minuter! Ändå väldigt bra.. så här i efterhand. Flertalet lärdomar om hur vi ska förändra och förbättra till nästa år. 


Puh! vilket lopp, vilken upplevelse, vilken bergochdalbana för det mentala, vilken möda för den fysiska ansträngningen. Vilket ÄLSK!


 Värt allt slit



 Alla race-västar tillverkas bara i en storlek. Small.




Glädje, stolthet, lättnad och tröttma



Härlig sportishelg!!




Småsaker som vi har tänkt lite på i allmän oordning:

-  Våra i och urgångar kunde varit smidigare (snabbare). Trötthet och oviljan att slå sig fördärvad satte bitvis stopp för den hastigheten


- Ni funktionärer! Goddammit! Ni är så fruktansvärt bra! Har aldrig kört ett lopp med trevligare, gladare och servicefokuserade medhjälpare! Ni gör så galet mycket för upplevelsen av ett lopp! Även om vi kanske inte orkar (även om vi försökte oftast) le och slänga lite käft med er så älskar vi er!


- Träna som du kommer tävla. Är ett lopp i rejäl terräng och hala klippor - träna på det!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Salming Running! Fantastiskt roligt att kunna både ha bra och snabba grejer! Ynnest!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Olander Swim ! Kändes väldigt tryggt med bra simgrejer som verkligen är en tillgång på loppet! 


- Stort tack till dig Fredrik Haglind för mat, logi och utmärkt värdskap!


- Störst tack till dig Fredrik, Lilla Björn, som trots ett jävelslit med mig ändå log och körde på, slet och drog så vi kom framåt!


- Såna här sportishelger lever man länge på


- Kom på mig själv att ha lucköppning efter målgången. Ett töcken liksom där jag kommer på att jag har pratat med andra som kört. Ett endorfinrus blandat med tröttheten och glädjen antar jag.


- Också ett stort tack till alla andra swimrunners på LED, tillsammans gör vi den här sportisgrejen till en väldigt trevlig tillställning. Alla är välkomna oavsett om man siktar på att vinna eller uppleva. Sånt är toppen tycker vi! 


// TFU Genom Marcus




fredag 2 augusti 2019

Nåja..

Tja det är väl som det är.. Som vanligt innan lopp så kommer ju skavankerna till sin fullo. Är det inte fysiologiska rörelse-fenomen så ventilationsbekymmer.

Förhoppningsvis psykisk åkomma av nervositet och pepp.

Idag åker vi i alla fall ner till Loftahammar för övernattning intill starten. Inte i tält som väl är.. men en knapp km ifrån starten. Den går vid 08 imorgon så det är skönt att vara på plats och inte behöva åka mitt i natten.

Får hoppas att man har "dagen" och att både kropp och psyket kan leverera.

Heja oss! (och lite dom andra också såklart...)

Andreas och Maalin kommer köra Hasselö. Det är första delen av LED. 2 mil löp och 5 km sim, så det är inte helt osnutet det! Vackert lopp hursomhelst! Heja dom också!


lördag 27 juli 2019

En vecka kvar till race

Spänningen och längtet är påtaglig. En vecka kvar nu till ett av årets största mål, Loftahammar Endurance Day. Träningen är gjord, planeringen är även den gjord... det är bara att hoppas att man "har dagen" så att säga, när det väl är dags att köra.


Förra gången vi körde (2016)

Håller på att försöka memorera banan och komma ihåg lite var man är när man håller på där ute. Vårat uttalade mål är ju att vi ska slå våran egen tid sedan sist vi körde. Placering och de andra som kör är en biprodukt.

Många sportiskompisar som ska köra i år också. Roligt!

Fokus på att ha kul på vägen och kötta framåt hela tiden. Sedan blir det ju som det blir i alla fall. Ett lopp där man håller på mellan 6 - 9 timmar tar ju på krafterna så att säga. Hade bränt drygt 7000 kalorier förra året. Rätt skapligt ändå.. då får man äta vad man vill efteråt.

Viktigt med uppvärmning





//Marcus 

tisdag 23 juli 2019

Swimrun med TFU

Igår hade vi lyckats få till en gemensam träff med vi som ska ner till Loftahammar i TFU. Vi skulle testa nya banor för de flesta och nya vatten att veva i. Valet föll på Viggeby naturreservat.


Produktjustering


Inte så långt i den varvbanan men den går ju köra flera gånger. Molningt och lite blåsigt gjorde att det inte var så många på badplatsen så då störde vi inte så många heller. Bra för alla.



Andy vevar på


Löpvarvet var ca 3 km totalt. Krävande stigar och upp- och ner hele tin. Simmet var ca 700 fördelat på två sim. Härligt vatten.


Tre små vattensvampar


Förutom ett trilskande knä så var allt toppen. Varmt och skönt i vattnet.

 
Fredrik tycker att det skulle underlätta för honom på simmet om vi satt ihop. JAg ser honom mest som bete


//Marcus 

måndag 15 juli 2019

Swimrun i nya marker

Fick ihop ett par minuter swimrun med ett par sportisar. Viggeby blev platsen för dagen. Det är ett klassiskt bad och strövtågsområde intill Järnlunden.





Järnlunden är mycket bra vatten. Brukar vara sval ganska långt in på sommaren, men när den väl bli badvänlig så är den fantastisk. Friskt vatten.





Vi körde omkring ett tag i alla fall vilket var toppen. Inte så långt men gött. Skönt och roligt att grejerna funkade, och kroppen med för den delen.

Garmin har ju en funktion där man kan köra "swimrun". Då får man alla delar uppdelade till slut och total distans. Men bara om man går in på varje speciell sim eller löpsträcka. Man får inte den totala simsträckan eller löpsträckan var för sig. Det är synd.



Sjukt nöjd med min nya våtdräkt från Sailfish. Sitter tight men är så mjuk så man känner inget motstånd. Härligt.


//Marcus

måndag 8 juli 2019

Swimrun träning

Äntligen dags för att köra lite swimrun med oss igen. Det var ju jättepoppis sist och vi var väldigt många. Så pass många att vi fick stänga anmälan. Men nu kör vi igen på torsdag den 11:e igen

Häng med !



torsdag 4 juli 2019

Första lufset efter ofrivillig vila

Kanske lite för tidigt men igår så joggade jag omkring lite i grannskapet. När man är sjuk på riktigt så vill man ju inte träna men när man börjar bli frisk så kommer träningssuget ivrigt påkallande. Målet var egentligen bara att röra på sig. Sprang ett varv som jag brukar göra vilket är dryga 7 km. Gick över förväntan som det brukar första gången. Andra och tredje träningstillfället brukar enligt min erfarenhet vara tyngre. Men det är kanske för att man börjar trycka på då på ett annat sätt.

I alla fall så missade jag ju ett av huvudmålen för året: Vansbro 10 km. De andra hade skoj som väl var även om det tydligen var en väldans motvind på sista delen.




Nu ligger målet mot Loftahammar Endurance Day och en blandning av önskan och ångest över att jag inte har tappat så jättemycket kraft, ork och fart under sjukman.



Jag mår inte sämre idag vilket är skönt. Har dessutom fått lovat att jag ska få jättebra omvårdnad om jag kommer på sjukhus..


//Marcus

torsdag 27 juni 2019

Inga 10 km bad i Vansbro

Nej, det blev inget tredje långbad uppe i Vansbro. Har nu legat över en vecka med feber, ont i halsen och allmänt möög så jag beslöt mig för att ställa in. Superkasst på alla sätt och vis. Har sett fram emot det här koppet enormt mycket.

Supermegakasst såklart, men förhoppningsvis smart. Att pressa kroppen i tre timmar när den varit sjuk och ynklig är ju inte särdeles smart. Vansbro 10 k är ett kraftprov. Att vara sjuk innan och ändå simma är nog gångbart, men om jag inte ska riskera hela sommaren med hjärtfel och allsköns jävelskap så är det nog bättre att ställa in.


Hoppas att alla ni andra som ska köra kommer få en härlig dag! Inte minst gänget som jag skulle åkt upp med! Heja er jättemycket!




//Marcus

tisdag 25 juni 2019

Linköping Triathlon

O så drog triathlonsäsongen igång, alltid denna skräckblandade förtjusning. Tre grenar till priset av en.. eller en sport med tre läskiga former av uttömmande svett-sport glädje, ja jag vet inte riktigt.

Denna helg anordnade iaf Linköping sitt första Triathlon och då tillsammans medsvenska triathlon förbundet och med SM-klass på sprintdistansen. Man kunde även välja olympisk distans alltså typ dubbla distanserna för samma peng, tror dom man är dum eller, klart man väljer den längre varianten. Man är ju inte född i farstun, mer tid för pengarna och mer svett för samma peng, ja ni fattar, även om många säkert hade tänkt tvärt om.. så snabbt som möjligt så att det är över - glöm det!

Start kl 08:00 i stångåns vatten, inte helt lockande men gick helt ok, man är ju inte där för att bada liksom.. 1500 meter i 19 gradigt vatten, gick som förväntat och kom upp skapligt. Tråcklar sig ur våtdräkten springandes mot cykeln, inte helt lätt det där när man bara gör det några gånger per år, o då alltid på tävling..

Cyklade en 40 kilometer lång snirklig cykling runt Linköpings industriområden härligt påhejad av Marcus och Andreas som ömsom hånades och ömsom hejade.. kärlek med hån smakar bäst! Cyklade här snabbare än väntat och hade riktigt kul. Cyklade om fler än vad jag blev om cyklad av..

Hopp och skutt av på stumma ben, byta till löparskor och iväg.. öppnade hårt och kunde nästan hålla jämn fart hela 10 kilometers sträckan in i mål. Mer spott och spe från de påhejande och nu hade även Malin slutit upp till min fanclub. Kutade om en satans massa folk och det är ju alltid skönt för psyket.

Kom in på målrakan och avslutade med ett glatt hopp, som sig bör när man är glad och trött! Kämpade mig till en totaltid på 2:28:22 vilket jag är riktigt nöjd med. Första gången jag körde olympisk distans så alltså pb.. och en sjuttonde plats bland herrar motion, det är ju kul!





 Fredrik

fredag 7 juni 2019

Sista svängen med swimrun i Himnabadet

Jodå.. då kom sista tillfället för första omgången av swimrun i Himnabadet. Vi har haft väldigt roligt under de här tillfällena och jag tror att det är fler som har haft det. Glädje, trötthet och gemenskap i sann sportisanda.

Många som har utvecklats på den korta tiden vi har kört. Några som inte kunde simma alls simmade nu 150 meter frisim! Stort ju!

Några som hade kört innan och andra som körde för första gången och fick känna på hur roligt det kan vara.

Igår: propaganda väder där vi verkligen fick känna på värmen i kombination med våtdräkten.


Björnkul


Sportisgänget som kom och körde sista kvällen. Stora framsteg hos många! 


 Intervaller och ihopp i en salig blandning


Grym säkerhet


Vi har haft tre stora sponsorer som har bidragit mycket till att det blev så bra som det blev: Framförallt Himnabadet som gjorde det möjligt för flera att testa på swimrun, Olander swim som kom och visade dräkter, grejer och pratade simning och Salming running som skickade skor som vi kunde köra i. Härligt!

Det kommer nog att bli fler omgångar i sommar så se till att hålla utkik för att få plats.


//Marcus

söndag 2 juni 2019

Åtvidaberg Swimrun 2019

Jodå.. dags för race igen. Den här gången så åkte vi ner till Åtvidaberg för att för andra året köra Åtvidaberg swimrun. Förra året så var det en längre "vanlig" rundbana över ganska stora områden. Av flera skäl så hade man till i år kortat ner banan och valt alternativet varvbana. Initialt så kände jag: crap. Men allteftersom tiden gick så lät det som en bra och smart ide. En kortare varvbana passar ju alla, säkerheten blir lättare att hålla, energi finns på ett ställe och man behöver inte köra ut den i skogen på flera ställen, man kan heja på varandra och åskådarna får det lite roligare också.


 Härligt gäng sportisar



Västutlämning och efteranmälningar till några sena indroppare som ville vara med


Samling och information från ledningen i form av Nils Winge, som förutom utomordentlig arrangör, både erfaren och duktig sportare själv. Vädret varierade under tävlingen i allt från regn och snålblåst till vindstilla och (nästan) blå himmel. Lite ruggigt innan start, men ingen fara under själva loppet tyckte jag som brukar vara väldigt temperaturkänslig.


Småbjörnarna påpekar att västen sitter lite tight.
DEN SKA VARA TIGHT! DET ÄR AERODYNAMISKT!


Olander swim hade varit snälla nog att skicka ner en massa våtdräkter och där så lånade jag faktiskt en "light". Det visade sig så här i efterhand att den var helt superb att köra i. Hade inte testat den innan. Roligt!

Lite konstig känsla innan.. hade ett mentalt status att det är bara lufsa runt och köra ett par varv.. och var inte supersugen på att köra skiten ur mig.. (det gör ju lite ont att göra det) kanske räckte att bada omkring lite hade jag tänkt.. Men.. tja ni vet.. det blir ju som det blir ibland. Men det blev ganska bra till slut. Andreas hade i förväg uttalat målet att köra ett par varv lugnt då han har sin plan lagd inför Kalmar Ironman. Han passade på att värma upp på cykel till racet och varva ner på cykel på hemfärden.


Herrsektionen i TFU och Nils


När starten gick så hängde jag med de snabba.. och då kunde jag ju inte riktigt släppa heller.. så det var bara att fortsätta trycka på. Löpningen vet jag ju att jag brukar ha det lite mer kämpigt på och att så fort vi kommer till vatten så ordnar det till sig. Så även denna gång. Låg skapligt med till vattnet, kanske omkring top 10 och sedan badade jag om nästan alla. Go känsla. Sedan gäller det ju att klippa på. Fredrik och Mattias Törnqvist kom ifatt och låg i hasorna mest hela tiden.



 Starten Åtvidaberg swimrun 2019
(Bild från Henrik Carlberg)


Starten Åtvidaberg swimrun 2019
(Bild från Henrik Carlberg)


Första löpningen var 1000 meter och första simningen var 230 ca sedan blev det kortare och kortare sträckor innan man började på nytt varv igen. Sjukt bra upplägg. Passar ju både den som kör för första gången och andra som har kört lopp tidigare. Det blir ju "lättare och lättare" allteftersom.. men det kan ju också vara så att det piper i bröstet på grund av att man ökar farten hela tiden och hetsen att öka ligger på konstant. Hade ju gärna sett det omvända förhållandet i löp/sim.. men det här upplägget passar ju alla så bra och smart tänkt.





Delsträckorna. Kör så många varv du hinner på 99 minuter


Spännande är också att raketsimma in och ibland näckrosor. De liksom slingrar in sig överallt och fastnar i alla attiraljer och utstickande delar. Det gäller att ha bra fart när man dammar in ibland dom.



Sedvanlig björnuppvärmning 


Jag hängde med bra och simmade om alla utom en kille som for iväg och honom såg jag nog knappt mer i tävlingen.. hhrrmm, tja duktig på riktigt. Fredrik och Mattias Törnqvist och jag hängde ihop ett tag.. jag simmade lite bättre idag och de springer betydligt bättre. Alltid. Men jag hade hela tiden den där jobbiga känslan när man hela tiden har flåset i nacken och man vet att det inte är så lågt utan att det bara är att kötta!



Templet i bakgrunden och ner till första simmet efter långa löpningen
(lånad bild av Åtvid swimrun) 


Ingången vid det första simmet
(bild från Åtvidaberg swimrun) 


I och med att det är varvbana så träffade man ju på några andra också lite då och då. Tror att jag orkade heja någongång på någon.. men annars så var det ganska hårt tunnelseende. Låg strax under gränsen hela tiden. Jävla gott att kunna känna att man kan och orkar det.


Monstret från den blå lagunen
(Foto: Henrik Carlberg)


Efter något varv så rök snodden till pullboy:en OCH finger snoddarna till paddlarna. KANADA! Så resten av loppet fick jag hålla i flytmojjen när jag sprang och när jag simmade så fick jag hålla med fingrarna omkring paddlarna som man kan göra vid vissa simövningar. Lite struligt ändå!



Jag och Fredrik hängde ihop bra
(Foto: Henrik Carlberg)


Till slut så var det tydligen bara Torbjörn Annell och jag som körde ut på det femte varvet. Efter ett tag så blev jag lite frågande varför ingen kom ikapp och klappade mig i häcken som är brukligt.. vad tusan.. ingen verkligen? Har vi slutat leka? Har jag sprungit fel? Ah, jag rullar väl på tänkte jag så jag fortsatte lite lugnare till målet.



Alla snoddar åt fanders så jag fick hålla i alla grejer, glad ändå
(Foto av Nils Winge)


Ja, i alla fall så fortsatte jag men lätt frågande och kanske lite avtagande fart tyvärr. Drog om några till på sista löpet och sista simmet och sedan i mål. Missade att få ett "riktigt" femte varv med 38 sekunder....  gooddammiittt!! Men det visade sig att jag kom tvåa! Superkul !! (jag är inte så van att stå på pallen...)



 Dampallen: Josefin Axelsson 1:a, Jessica Lundberg 2:a och Kristina (som tävlar för Team Fillinge Ultra) knep 3:e platsen! 


Herrpallen: Torbjörn Annell 1:a, Jag 2:a och Fredrik 3:a


Bra facit nere i Åtvid nu. Förra året vann Fredrik och jag parklassen och i år båda på pallen. Härligt!
Härligt race och så jäkla glad över att kunna kötta omkring när jag vill och att kroppen svarar.



Delar av TFU och Nils i väntan på de som höll på lite längre
(Foto: Lånad bild från Corren) 

Stort tack till Nils Winge och alla som har hjälpt honom med allt omkring. Funktionärer - ni är toppen!


Skönt sportishäng vid prisutdelningen



Tack till alla andra sportisar som var med och tävlade också! Härlig stämning och roligt att sporta tillsammans!


//Marcus