I de ostrukturerade planerna inför Idre Fjällmaraton så har det ingått att försöka springa lite längre för varje vecka. På grund av smärre haverier på lekamen så har det blivit.. tja inte så långt som planerat eller önskat.. utan snarare att det har uteblivit.
Under helgen lyckades vi i herrsektionen i alla fall med kort varsel få till ett tillsammanslöp. Målet var tre timmars aktivitet i lugnt tempo. När jag är med så blir det måhända lite för lugnt för de stryktåliga men oftast har de överseende även om smädelser och larv blir en del av samvarons krydda.
Andreas hade rekat bana med start och mål hemma på godset. Det visade sig att vi skulle springa runt Ärlången. Den sjö som vi då och då brukar simma i. Blandat underlag med mestadels grusväg och asfaltsväg men sparsamt med höjdmeter enligt klockan, medan benen tyckte annorlunda efter ett tag.
I planeringen har det funnits ett försök och planering för att kunna hantera näringstillförseln under loppet. Jag har upplevt det rätt jobbigt att tugga i mig energi vilket gjort att jag kommer (nog) köra på sportdryck framförallt. Jag verkar ha ett oerhört stort behov jämfört med de små människorna som var med på varvet. En tog en gel och den andra 5-6 gel och lite saft. Jag hade räknat med att behöva minst två liter vätska och ett kraftigare kaloriintag än de tillsammans. Så här i efterhand kanske ett lätt överslag för mycket.'
Trots trevligt väder med lagom temperatur, stundom lätt duggregn och lite solglimtar blev det arbetsamt för mig alldeles för snabbt. En semester med flukturerande rutiner som precis avslutats är förhoppningsvis huvudorsaken och inte stenlunga. Börjar försiktigt men lagom sippa på vätskan. Börjar strax efter höra troll mullra omkring mig. Men ack! Det var icke troll, det var min mage.
Vi lufsar på med mig lätt kvidande och svärande. Dock intet nytt utan mer samma rutin som vanligt. Men denna gång börjar magen låta än mer och bli sådär "skvalpig" som ett hav i storm. Allting kändes löst hängande i torson och ingen styrsel alls. Otrevligt och hotfullt. Men jag försökte i alla fall traggla på. Men det var svårt att få i mig näring. De små studsade omkring, pratade lite glatt medan mina ögonbryn sjönk djupare och djupare, orden blev färre och färre. Mest grymt och osammanhängande läten.
Plötsligt fick jag nog och blev tvungen att dra till skogs. Många löpare har ju stora problem med magen under aktivitet. Men jag brukar aldrig ha det. Fick kallsvettig och darrande tag i ett jakttorn att hålla mig i medan flistuggmaskinen gjorde sitt. Det kommer inte skjutas djur där på decennier. Efter att ha tappat blodtryck, bleknat betydligt men dock lättad och matt fortsatte våra strapatser. "- Nu är du en riktig löpare" fick jag höra unisont av de andra.
Vi beslutade att dela på oss vid ett kors och jag tog en lite kortare väg hemåt till Andreas. Det var ganska sparsamma krafter och det gick oerhört långsamt. Lärorikt och utvecklande får vi hoppas. Efter att ha försökt att fundera på det som inte fungerade som tidigare har fungerat så kom jag nog till insikt att hela sanningen kanske inte var sus och dus under semestern utan snarare en tankevurpa som gör de som förhandlat åt Karolinska att se ut som Nobelprisvinnare.
Det ter sig inte bättre än att i min iver att blanda ihop rätt energimängd överdoserat "lite". Jag har istället för att blanda 100 mg/100 ml tryckt i 300 mg/100ml * 2 flaskor. Detta hade jag då tänkt trycka i mig under en timme vilket ter sig lätt överdrivet då rekommenderad dos för intag är omkring 90 på en timme... hej lärdom!
Efter passet så fick jag även möjligheten att ge bort lite presenter till Andreas och Fredrik. Så nu har alla varsin egen cape! Alla glada!
I alla fall så fick vi jättegod mat efteråt och som vanligt toppen att hänga med pojkarna!
//Marcus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar