Att gå från att köra swimrun var och varannan dag till ett helt par års total träda gör någonting med en. Suget vaknar ju till liv förr eller senare. Men med brist på tillgängliga kamrater och det vanliga pusslandet med logistiken fanns det bara en sak att göra: leta soloklasser.
Problemet är ju att soloklasser oftast stannar vid typ sprint. De som känner mig vet ju vid det här laget att min gyllene regel om restid kontra sporttid är absolut. Jag åker faktiskt inte längre bil än att jag får sporta nästan lika länge som jag transporterats. Ren matematik och fullständigt rimligt!
Standardfråga innan jag ger mig ut på lopp i okända (och kända också för den delen) vatten
När Immeln Swimrun dök upp på radarn började miniräknaren snurra. Efter en hel del velande fram och tillbaka – och med en kropp som kändes som skit fram till två dagar innan – var det bara att köra lite klassiskt trolldomsgrejs på skavankerna, skicka in anmälan och packa bilen.
Fyra timmars bilresa enkel väg för lite slit, misär och en upplevelse rikare - helt enligt planen.
Immeln erbjuder tre sträckor: kort, medel och lång. Jag gick såklart långa. Cirka 25 km löpning och 5 500 meter simning. Ett ytterst trevligt dagsverke.
Rullade ner kvällen innan och hittade ett hotell mitt ute i ingenstans. Kastade in väskorna och drog bort till startområdet för att stämma av läget. Gott om parkering och ett fantastiskt fint grönområde. Efter lite skrotande i området stötte jag på en lokal dam i närheten av campingen och ställde den helt avgörande frågan: Var finns byns pizzeria?
– "Nej, den har stängt för säsongen..."
Alla vet ju att pizza dagen före race är den enda sanna uppladdningen. Det var bara att bita i det sura äpplet och hitta på något annat.
Hotellet
Duger åt en sån som mig
Tillbaka på rummet var det dags att hantera den klassiska ångest-pirr-peppen inför start. Men planen var ju faktiskt att bara uppleva loppet den här gången, inte tävla. Tog med min lilla sportkamera i en ficka för att dokumentera hela äventyret. Facit i hand? Tre sekunders film från starten. Sen var det slutfilmat.
Starten gick och vi inledde med en löploop på cirka 2 km innan första simningen. Några rusade iväg som om de hade jättebråttom, medan jag själv lufsade på i ett ytterst städat tempo. Jag hade inte lagt ner i närheten av det jobb som krävdes för timmarna jag skulle vara ute, men så brukar det ju vara för mig... så det gällde att spara på de krafter som fanns.
Det var fantastiskt skönt att hoppa i vattnet. Perfekt temperatur och armarna rörde sig faktiskt som de skulle.
Immeln har en riktigt fin detalj vid varje urstigning: stora skyltar som visar hur lång nästa löpning och nästa simning är. Helt guld värt! Man vet direkt om man ska trycka på, lufsa, ta av sig mössan eller bara mala vidare. Banan bjöd på hela 79 i- och urstigningar, vilket gör att avstånden oftast är relativt korta. Längsta löpet var 4 800 meter och längsta simmet 800 meter.
Klockan betedde sig lite skumt faktiskt..
Fina stigar, bra grusvägar och friskt vatten att svälja. Vattnet i Immeln får helt klart godkänt betyg.
Det som däremot inte fick godkänt var min energipåfyllnad. Den uteblivna pizzan kombinerat med en ganska snål tidig hotellfrukost (en påse med ett par torra mackor var för lite.
Tur var väl att arrangörerna bjöds på lite frukost på plats, men det räckte inte hela vägen.
Heja tröttman
Efter två timmar var illamåendet ett faktum. Kanske vätskebrist eller bara att magen inte orkade med allt socker. Att få i sig energi vid stationerna var en kamp, och sportdrycken var ytterst nära att komma upp igen vid flera tillfällen.
Och hur gick det med den där planen att bara "uppleva loppet"? Det sket sig såklart. Tävlingsdjävulen vaknar ju alltid. Eller tävling och tävling... man vill ju prestera så gott man kan oavsett. Man vill ju varken bli omsprungen eller omsimmad! Blev omsprungen två gånger på land, men simmade ikapp och förbi båda två. Blev inte omsimmad en enda gång under hela loppet, en liten vinst i sig. När några med spänstiga ben dundrade förbi mig mot slutet visade det sig som väl var att de körde medeldistansen... (och ja, jag simmade om dem också).
På den näst sista simningen dök målområdet upp i synfältet. Sträckte på ryggen och tog mig i mål med vad som var kvar av värdigheten.
Slutade som 7:a av 14 herrar (19 totalt) på det långa sololoppet. Tiden hade räckt till en 3:e plats i lagklassen, vilket var en fin lilla bonus.
Visst saknar man en partner ibland – framför allt någon att snacka ner loppet och gubba sig med efteråt – men vilket fantastiskt arrangemang. Funktionärerna vid varje i- och urstigning ska ha en enorm eloge. Glada, hejande och med koll på läget. Sånt gör att man orkar stompa vidare. Hatten av för Immeln Swimrun!
