Det blev en anmälan till Vansbros långa lopp till slut. Det var kanske inte tanken från början, men när simkompisarnas anmälningar började rulla in var det svårt att hålla sig. Tyvärr har det blivit alldeles för lite simning – och träning överhuvudtaget – den senaste tiden, och kontinuiteten har varit minst sagt medioker. Hund och hem har fått prioriteras, så passen har blivit av när det funnits tid. Så får det vara ibland, men det var med viss oro jag anmälde mig, och tiden fram till loppet var inte helt fri från ångest.
Vi gjorde som förra året och åkte upp en dag i förväg eftersom det är några timmars bilresa. Det tar ungefär fyra timmar att köra, och bussen till starten skulle gå klockan 08.30 morgonen därpå. Väl framme tog vi en rundvandring i Vansbro för att kolla in starten, känna på atmosfären och ladda med energi. Alla var peppade men så där smånervösa som man alltid blir inför ett lopp, vilket är en fin del av upplevelsen.
Vi bodde precis bredvid målområdet där bussarna skulle hämta oss, så vi pratade om att vi inte behövde gå upp så tidigt. Men precis som förra året var alla vakna redan klockan sex. Ett par timmar före utsatt tid stod vi i stort sett i dörröppningen, laddade och klara. Vi samlade ihop våra grejer och gick mot bussarna. I Vansbro 10 startar man ju lite längre upp i Vanån, för att sedan simma förbi den stora "huvudstarten" och vidare mot mål.
Det var mycket folk och flera bussar, men vi lyckades komma med en av de två första, vilket var skönt. Det innebar att vi hade ungefär en timme till start när vi kom fram. Vi fördrev tiden med att småäta lite, känna på vattnet, spankulera runt och klä på oss våtdräkterna. Jag kände det klassiska bruset i bröstet och fick lite tunnelseende. Eftersom jag inte hade de önskade metrarna i ryggen, hoppades jag mest på att orka ta mig i mål med värdigheten i behåll.
Elitgänget och tävlingsklasserna stack iväg ett par minuter före oss motionärer. Sedan var det vår tur – ner i vattnet och ut i forsen. Det finns ett litet vattenfall eller stenfyllning precis vid starten som gör att man får en skjuts initialt. Man märker inte av det senare när man väl har vant sig, men just där är det tacksamt. Sedan var det bara att ta en arm i taget och försöka hitta en någorlunda rytm. Jag hade det kämpigt i början; andningen stämde inte och jag kände mig lite uppjagad och stressad. Det släppte som väl var efter någon kilometer och blev mer hanterbart, med mer glid i vattnet i stället för bara kamp. Tyvärr var det också då, när det väl lugnade ner sig, som jag började känna mig trött i axlarna. "Oj, redan?" var väl min spontana tanke.
Det här var femte gången jag körde 10-kilometersloppet, så jag kände igen vissa markeringar längs banan. Det gav en trygghet i att veta var jag befann mig, men också en viss oro eftersom jag var smärtsamt medveten om hur långt det var kvar.
Vid den första energistationen tog jag två snabba gel och hoppade direkt i vattnet igen. Jag tänkte att jag inte var tillräckligt tränad för att stå på land och hänga, utan att jag verkligen behövde ligga i om jag skulle nå mitt egentliga (och ganska orimliga) mål att komma under tre timmar.
Målfållan
Mellan andra och tredje stationen började fältet glesas ut lite, vilket dock inte hindrade vissa simmare från att damma rakt in i mig. Det märktes att en del hade väldigt svårt att orientera sig och simma rakt. Om det är något jag faktiskt är bra på när det gäller simning, så är det just det. Jag kanske inte är snabbast eller har bäst teknik, men rakt, det kan jag simma.
Äntligen i gummi och ingen återvändo
Andra och tredje energistationen kom och gick. Det trycktes energigel, slank ner några klunkar vatten och tiden tickade på. Vid sista energistationen, när det var ungefär 1,6 kilometer kvar, kastade jag ett öga på klockan. Jag såg att det fortfarande fanns en liten möjlighet att nå målet under tre timmar. Det var bara att veva på allt vad det gick.
Vansbros upplopp kan vara världens längsta upplopp. Det tar en evinnerlig tid, och man är ju aningen seg efter att ha simmat i drygt två timmar. Men efter vad som kändes som en evighet slog jag äntligen handen i plattan och tittade på klockan: 2:45. Fan vad fint! Jag hann!
Det var en otroligt skön känsla i kroppen, och när jag granskade resultatet visade det sig dessutom vara personligt rekord. Både förvånande och väldigt roligt. Trots mindre simträning än planerat lyckades jag ändå leverera när det väl gällde.
Hela gänget kom i mål väldigt tätt och alla landade på sub 3 timmar! Att efteråt få sitta som små spralliga barn med proseccobubblor i bröstet och prata igenom loppet är guld värt. Efter ett kort besök på ett fantastiskt konditori så blev det dags för hemfärd och smälta intrycken..
En fantastisk helg med ett fint gäng! /Marcus
