fredag 30 augusti 2019

Jönköping marathon

Hur sammanfattar man ett lopp man inte är nöjd med?

Målet var att för första gången springa snabbare än tre timmar (sub 3), vilket ger en snitthastighet på 4:15/km i lite drygt 4 mil eller rättare sagt 42 195m, fan det är både långt och hårt. Vet att jag har gjort halvmaror i det tempot men skulle man klara hela distansen? Tiden fick utvisa..

Tycker nog att jag hade gjort träningen jag skulle, tycker nog att jag var förberedd som jag ville men ändå.. visst jag borde sprungit fler riktigt långa långpass och jag borde nog ha sprungit några fler hårdare pass också men va fan!

Hur eller hur, dagen var kommen, Marcus var snäll att följa med som support ned till Jönköping, han gillar ju att både heja och håna.. Ett par dagar innan race blev dottern sjuk och jag hade några tveksamma dagar med lätt halsont och ångest, men på tävlingsdagen vaknade jag pigg och frisk.

Väl i Jönköping, hämta nummerlapp, besöka bajjamajja och ta sig till starten. Värmde upp och allt kändes ok.
 Starten gick och vi satte av, fin men krävande bana skulle det visa sig.
Höll ihop det lugnt och kontrollerat, snackade lite med en kille som var god för 2:50 men som för dagen oxå siktade på sub 3, så vi slog följe. Snackade lite i mellanåt och skönt att liksom hålla lite i handen när man provar något för första gången.. Passerade 10km utan problem och med någon minut till godo, lika så vid 20km kändes allt bra och vi hade här sprungit in flera minuter.. var det för hårt?
 Strax efter detta gör sig magen påmind och det bubblar till, var bara att leta efter fickor, sticka ut skinkorna i naturen och sedan springa vidare (både panikartat och inte särskilt glamoröst) fick jobba för att komma upp i fart igen och min löparkompis var ju såklart som bortblåst. Inte nog med detta visade sig just här Jönköping från sin elakaste sida och backarna avlöste varandra i ca 8 km. Fick små krampkänningar i hö baksida och energin började tryta, försökte hålla fart men det var slitigt, när jag passerade 30km var jag fortfarande inom min tänkta måltid men då skulle jag behöva hålla 4:15/km ändå in i mål och det gjorde jag inte nu.. Vid 31km högg höger baksida i den sjukaste krampen jag någonsin upplevt, fick stanna strecha, lägga mig ned, fick hjälp att strecha av killar och lade mig sedan på sidan och rullade ned för grässlänten som en 4:a åring, väl nere kunde jag kravla mig upp, börja gå och sakta lunka igen.
 Nu hade ju allt hopp försvunnit, funderade på om jag skulle bryta, eller gråta eller bara skita i allt. Bet ihop och joggade på, mer bajsnödighet gjorde att jag fick besöka bajjamajja två gånger till.. Försökte hålla god min, men när Marcus skrek "hoppas att du är piggare än vad du ser ut" vid 34km kunde jag laggt till honom.. krigade ändå mig i mål, mitt på en bro på tiden 3:11:52 vilket gav 4:30/km i snittfart och ett nytt PB.

Var riktigt besviken på hur loppet artade sig och kan inte vara riktigt nöjd hur jag än vrider och vänder på det så här i efterhand, men men en rätt bra tid om man räknar in all tid som gick till annat och målet på sub 3 finns alltså kvar att jaga..



torsdag 8 augusti 2019

Loftahammar Endurance Day 2019 - en någotsånär anständig lopprapport

Efter en eon av tid med vånda, sjukma och längt så stod vi äntligen där på startlinjen igen. Årets stora swimrunbegär och utmaning.

Loftahammar Endurance Day.. detta fantastiska lopp. Denna fysiologiska utmanande och mentala berg-o-dalbane upplevelse.

Loftahammar Endurance Day är inget vanligt lopp. Det är en fantastisk, sporrande, krävande, älskvärd, bitvis avskyvärd, och episkt älskvärd resa i ett fysiskt och känslopotpurri.


Start och mål området


Fredrik och jag skulle alltså köra igen. Vi kämpade igenom loppet 2016 tillsammans. Redan då sa vi att det här loppet ville vi köra igen! Sedan kom det saker emellan och andra lopp som gjorde att det inte gått att få ihop. Tills nu. Tyvärr så har vi inte hunnit köra så många specifika swimrunpass ihop som vi hade önskat. 

Men som jag brukar säga - flera inom swimrun pratar om att man ska köra med någon som är ungefärlig lika jämn på sim/löp som man själv. Jag säger: Nonsens! Kör med någon du har kul med och framförallt står ut med i de timmarna som ni ska köra! 

Förra året hade ju jag ändå ynnesten att köra med en annan Fredrik. 


Fredrik och jag från LED förra året


Vi kämpade på rejält och hade det skitkul. Han körde i år med Pontus som är en extraordinärt bra simmare och som körde sitt första swimrunlopp.


I år fick vi även med Andreas och Malin som skulle köra "halva loppet", Hasselö Challenge. Det är ju faktiskt i praktiken kanske mer än två tredjedelar.. Visst det låter ju som att det är bara halva loppet men kollar man siffrorna så är det ingen lek: 27 km löpning och 5 km simning. Acceptabel utmaning!



Peppen och nervositeten strax innan start



När man väl står där på startlinjen så tänker i alla fall jag lite för ofta på att man borde ha gjort annorlunda, bättre och mer inför själva loppet. Men som en pedagogisk förebild sa en gång: "Man spelar alltid med bästa laget".


Med det så menade han att har man någon sjuk i laget så den inte kan spela så spelar man ju med en spelare som är frisk. Då är ju den bäst för tillfället. Likväl går det ju att översätta till sig själv: man gör alltid sitt bästa med det man orkar med för stunden.



Sista simmet till mål


I alla fall...



Vi hade åkt ner till Loffe (Fredrik) som har boende i Loftahammar, för övernattning och häng dagen innan. Perfekt att få vakna strax intill starten och inte behöva åka några timmar i bil först + skönt att slöhänga lite innan, prata sport och trams.


 Grill och häng inför morgondagens batalj



                                         Grill och häng inför morgondagens batalj



Starterna till både LED och Hasselö gick samtidigt så både Andreas och Malin, Loffe och Pontus och jag och Fredrik behövde ju alltså stå på startlinjen samtidigt. Det var skönt. 


Många sportkompisar både från Linköping och annorstädes som också skulle köra vilket var roligt. Många som vi tränat ihop med under året. Kul att känna peppen och den förväntansfulla stämningen inför racet.


In i fållan och trängas lite - heja heja - kör hårt - ha kul - peppa alla omkring - spända och förväntansfulla leenden - nedräkning - och så där plötsligt så springer vi uppför första backen. Det är en ganska lång och seg asfaltsbacke som leder oss uppåt emot och in på första stigen. 

Har ofta tänkt på den där känslan som inträffar precis efter startskottet gått. Man laddar inför ett lopp, ser fram emot det mer eller mindre lång tid.. för att sedan plötsligt bara vara i loppet. Lite som en plötslig minneslucka där tiden före är som helt bortblåst.


LED är ett tämligen långt lopp. Enligt arrangören 37 km löpning och 9 km simning. Förutsatt att man springer och simmar spikrakt.. Således även ganska lång tid i aktivitet. Inte bara distansen kräver sitt utan även rent tidsmässigt så är det ju en rejäl utmaning att hålla på så länge på flera sätt.


Vi kom iväg ganska bra och allt kändes helt ok. De som är duktiga på riktigt ser man ju egentligen bara vid starten och sedan är de borta. Sedan brukar man ju hänga med de som håller ungefär samma tempo som en själv under loppet. Alltid spänd över hur kroppen ska reagera och kännas initialt på lopp. 


Första löpningen är ganska lång, men det gick bra. Första simmet likaså. Även om nedgången till första simmet var lite som Västra Väggar på Omberg. 300 meter ner till vattnet nästintill spikrakt vilket gjorde nedgången dit "ganska" djärv. Ändå skönt med den första känslan att kropp och knopp var med på banan. Det underlättar liksom helheten.


En kobbe och några gummigubbar 

En sak som är väldigt rolig med LED är att det en massa människor som har tagit sig ut till mer eller mindre konstiga och oväntade platser längs banan för att titta och heja. Plötsligt så hör man någon röst: "Heja Heja, bra kämpat", så sitter det någon i båt eller på en kobbe som man knappt hinner identifiera. Man försöker le men det ser nog mer ut som en krystad grimas. Vid en kobbe på slutet så hejade en tjej väldigt, väldigt glatt och tjoade: "ÄR DET MARCUS OCH FREDRIK??!!, HEJA HEJA" Ingen av oss hann identifiera henne tyvärr, men blev båda glatt överraskade.



 Lilla björn som vanligt fylld av glädje



I och ur, förbi en camping, i och upp på lite mer berg. Svårsprunget på blöta bergknallar då det hade regnat på natten. Här hjälper inga skor i världen. Mycket teknisk löpning och några hastigt djupa andetag när lekamen höll på att ramla ner i någon grop och två studs ner till sjön. Vissa delar av banan hade jag glömt, men minnet kom tillbaka när vi väl var tillbaka i miljön.


Efter ett tag så frågade jag Fredrik hur länge vi kört och han svarar "- 3 timmar".. sjukt att veta att man ska hålla på i 5 timmar till då. Dels med hetsen att slå vår tid från förra gången, men även för att stå pall hela vägen och även inte bli omkörda.






Själva loppet är ju en enastående upplevelse i en omväxlande miljö. Över karga klippor, in i en skog utan stig, över en äng, simma i stökigt vatten med gulliga maneter. Makalöst omväxlande. En annan sak som gör loppet så roligt är alla som kommit för att titta och heja längs banan. Men bäst är nog alla glada funktionärer. Vid varje depå så får man ett par garv, service och flertalet heja! För att inte tala om äppelkaka och vaniljsås! Vilken ynnest ändå!


Vid ett tillfälle så kommer fram till en större brygga där det var läge för att bomba, vilket vi gjorde såklart. Sådana tillfällen missas icke! Vi poängdömdes av åskådarna till 8,7. Obs sant!


Väl uppe till ytan igen så säger Fredrik med darrande underläpp: "- jag tappade glajjerna".. Varpå jag avgrundsskrattade såklart. Efter att ha blängt lite förstrött omkring där han damp i, så beslöt vi oss för att fortsätta ändå.


Trevlig liten utflykt bland öar, kobbar och skär



Efter en kortare löpsväng så kom vi fram till ett fikabord där ett par funktionärer stod och hejade på oss. Fredrik frågade om de inte hade ett par simglasögon att låna ut? och tror ni inte att de hade det! Han blev så glad så att tjejdamen fick både kram och kindpuss. Hurra vad bra!


Här på Hasselö så gick Andreas och Malin i mål som mixlag nummer sex! Wohoo! Deras uttalade mål var att ha det kul och trevligt på resan och det lyckades de med. Andreas har ju som huvudmål i år Ironman i Kalmar. 

Men vilken rolig grej - de bestämde sig för att köra nästa år med! 


I mål, tillfredsställda och swimrunuppspelta


Vi kände nog någonstans att det hade varit gött att ramla ner där i vattenbrynet också. Men det var ju bara att hänga i. 

Långlöpet på Hasselö där det verkligen går att springa på fina vägar påverkas av solgass, öppna ytor och att man har hållit på i omkring fem timmar med mer eller mindre stor aktivitet. Efter det fantastiska fikabordet och glada hejarop vid Hasselös cafe´och målgång så kopplade vi på repet mellan oss på löpningen också. Lite lättare att stappla framåt för mig, medan Fredrik gnällde över hur tjock jag var. Läste resultatlistan nu efteråt och såg till min lilla glädje att hade vi kört Hasselö Challenge så hade vi kommit tvåa i herrklassen. Ändå en liten tröstelig känsla.


Vi kommer äntligen fram till ännu en fikastation, som låg efter den långa grusvägen och en liten bit innan manet-simmet som är långst bort från mål fågelvägen. Här har de även en dusch så man kan svalka sig lite. Jag duschar av mig, dricker rejält och ska precis ta lite energi då Fredrik gormar: "- Nej, för i faaeen! Du är tillräckligt tung ändå!" Jag tittar upp med en utskjutande underläpp och tårar stigandes i ögonen och får ögonkontakt med en sittande farbrorfunktionär. Han vet inte hur han ska tolka det hela men försöker nog att le lite överseende åt mig..


Fredrik springer och jag stompar vidare med det sandpappertunna pannbenet, raspigt, nötande och felvänt, sluttande in i skogspartiet. Skönt med svalka i skuggan. Nu med vetskapen och det lilla hoppet om överlevnad om att vi vänder hemåt och det "bara" är ca 9 km löpning och 4 km simning kvar.


De sista kobbarna som vi hasar oss över och förbi är av kämpig natur. Stigar som ingen verkar utnyttja till vardags. Daskad, riven och slagen av allsköns växter. Både i och urgångar är knixiga, hala och oftast branta. Tröttman gör sig påmind, men lukten av målgång, eller om det är ångesten för att bli omsprungen gör att vi fortsätter slita oss framåt. Tittar oroligt bakåt då och då.. ingen där än. Bra.


Kommer efter ett tag i alla fall fram till Tättö Camping. 1100 m löpning följt av sista simmet på 1100 m. Har precis sett folk i vattnet efter oss - kaffe en näve chokladbollar, två gel och järnet runt campingen påhejad av yatzy och vinbox-fryntliga campinggäster så kommer vi äntligen fram till sista simmet. På med linan och dags för ångbåtsschwester att börja tokveva. Bra köttande på den här sträckan och det sista urkramandet av ork. Ofta på lite längre sim så känns det knappt att man kommer framåt men känslan är ändå att vi kommer framåt och vi betar av en flagga i taget.


När buken skrapar i sandbotten vid målgången så är det en oerhörd mixtur av lättnad, upprymdhet och tillfredställelse som fyller lekamen. 


Äntligen!


Den sista delen då vi var jämförelsevis tilltygade så nämndes det inte bara vid enstaka tillfällen att det här med swimrun kan: "fara åt helvete", "aldrig mer", "vi knycker en Hasselö väst och går i mål där" och "vi lägger oss här i gropen så får de hämta oss istället".


Men vi tog oss lite samman och kom alltså i mål. Precis när lättnaden börjar skölja över oss så kommer Mattias Evald (arrangör) samt medaljfunktionär fram och gratulerar oss till att ha vunnit "guldmedaljen". Det är en medalj som lottas ut till alla fullföljande lag på LED och gör att man har vunnit en startplats till nästa år! Även om vi blev lite förbluffade och mitt i all tröttma och känslostorm fick denna så blev vi väldigt väldigt väldigt glada! Såklart!

Vi kom in på plats 13 i herrklassen och slog vår förra tid med 20 minuter! Ändå väldigt bra.. så här i efterhand. Flertalet lärdomar om hur vi ska förändra och förbättra till nästa år. 


Puh! vilket lopp, vilken upplevelse, vilken bergochdalbana för det mentala, vilken möda för den fysiska ansträngningen. Vilket ÄLSK!


 Värt allt slit



 Alla race-västar tillverkas bara i en storlek. Small.




Glädje, stolthet, lättnad och tröttma



Härlig sportishelg!!




Småsaker som vi har tänkt lite på i allmän oordning:

-  Våra i och urgångar kunde varit smidigare (snabbare). Trötthet och oviljan att slå sig fördärvad satte bitvis stopp för den hastigheten


- Ni funktionärer! Goddammit! Ni är så fruktansvärt bra! Har aldrig kört ett lopp med trevligare, gladare och servicefokuserade medhjälpare! Ni gör så galet mycket för upplevelsen av ett lopp! Även om vi kanske inte orkar (även om vi försökte oftast) le och slänga lite käft med er så älskar vi er!


- Träna som du kommer tävla. Är ett lopp i rejäl terräng och hala klippor - träna på det!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Salming Running! Fantastiskt roligt att kunna både ha bra och snabba grejer! Ynnest!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Olander Swim ! Kändes väldigt tryggt med bra simgrejer som verkligen är en tillgång på loppet! 


- Stort tack till dig Fredrik Haglind för mat, logi och utmärkt värdskap!


- Störst tack till dig Fredrik, Lilla Björn, som trots ett jävelslit med mig ändå log och körde på, slet och drog så vi kom framåt!


- Såna här sportishelger lever man länge på


- Kom på mig själv att ha lucköppning efter målgången. Ett töcken liksom där jag kommer på att jag har pratat med andra som kört. Ett endorfinrus blandat med tröttheten och glädjen antar jag.


- Också ett stort tack till alla andra swimrunners på LED, tillsammans gör vi den här sportisgrejen till en väldigt trevlig tillställning. Alla är välkomna oavsett om man siktar på att vinna eller uppleva. Sånt är toppen tycker vi! 


// TFU Genom Marcus




fredag 2 augusti 2019

Nåja..

Tja det är väl som det är.. Som vanligt innan lopp så kommer ju skavankerna till sin fullo. Är det inte fysiologiska rörelse-fenomen så ventilationsbekymmer.

Förhoppningsvis psykisk åkomma av nervositet och pepp.

Idag åker vi i alla fall ner till Loftahammar för övernattning intill starten. Inte i tält som väl är.. men en knapp km ifrån starten. Den går vid 08 imorgon så det är skönt att vara på plats och inte behöva åka mitt i natten.

Får hoppas att man har "dagen" och att både kropp och psyket kan leverera.

Heja oss! (och lite dom andra också såklart...)

Andreas och Maalin kommer köra Hasselö. Det är första delen av LED. 2 mil löp och 5 km sim, så det är inte helt osnutet det! Vackert lopp hursomhelst! Heja dom också!