Men igår kl 18:00 runt Stångån använde jag distansen under mitt intervallpass - torsdagsintervallerna. En återkommande aktivitet. En rutin jag lyckats etablera. 4 x 1609 m. Ungefär. GPS:en är ju inte så exakt och eftersom inte ens de 1,6 km som går att programmera och min metod för att nå nio meter längre bestod i att springa ytterligare någon sekunds eller två är osäker, så blir väl noggrannheten åt det mediokra hållet. Strunt samma. Passet blev bra. Jag planerade att hålla farten strax under 4 min/km och att försöka springa effektivt. Det verkar som de tidigare ca 6 veckorna med regelbundna intervaller har gjort susen - det var helt ok att hålla farten utan att behöva använda alla mentala knep och trick.
Tänk Bannister. Roger Bannister, som först av alla sprang den engelska milen under 4 minuter, alltså hela sträckan, inte snittfart under 4 min/km som jag hade. Bannister studerade till läkare och hade löpningen som en hobby. En rätt seriös fritidssysselsättning. En del spelar bridge, andra vill bli bäst i världen på en engelsk mil. Ögonblicket lever kvar ännu idag. Sjätte maj 1954 i Oxford. Pang! Nytt världsrekord, 3:59,4. Gunder Hägg hade haft världsrekordet i nio år med tiden 4:01,3 men Bannister fick bara glädjas över sitt rekord i 46 dagar. Australiensaren John Landy knäckte också drömgränsen den 21 juni och fick tiden 3:57,9. Både Roger och John hade under våren jagat de magiska sub 4:00. Herrarna representerade tydligen lite olika löptyper: John mer av en tempolöpare som höll ett högt tempo hela loppen igenom. Roger en klassisk spurtare som hade förmågan att explodera och kunna mobilisera alla reserver för en knäckande tempoökning. En spurtare kan förstås knäckas av ett högt tempo från start. En tempolöpare måste springa till sig ett försprång som spurtaren inte kan hämta in. Taktik. Båda möttes i Vancouver den 9 augusti och man talade om "the mile of the century". Åtta startande löpare, men ändå blev loppet mest av en tvekamp mellan Bannister och Landy. Någon som kommer ihåg trean? Efter halva loppet ledde Landy med nästan 10 meter. Men vid sista kurvan har Bannister hämtat in och ett foto taget vid detta tillfälle visar att Landy vrider huvudet bakåt vänster för att kolla var duellanten är. Bannister är istället på Landys högra sida och går om och vinner på 3:58,8. Rysningar. Landy behåller rekordet men Bannister är ändå den som blivit odödlig och som det skrivits flera böcker om. En film därtill. Nu ligger världsrekordet på 3:43,13 och sattes i Rom den 7 Juli 1999 av Hicham El Guerrouj. Dagens världsrekord innebär att Bannister lämnas 100 meter bakom när El Guerrouj går i mål. Omkring 1000 löpare har idag tagit sig under 4:00 minuter och Anders Gärderuds tid på 3:54,45 från 1977 är den bästa svenska tiden. Undrar vad jag själv skulle kunna prestera vid ett planerat försök?
Kolla bilden från stormötet mellan Bannister och Landy. Speglar känslor som nästan går att ta på. Klassisk!
 |
| Vancouver den 9 augusti 1954 |
Så, vad gör ni för tid på en engelsk mil?
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar