Colting vs Roberto och andra funderingar kring löpning

Höstens mest ointressanta fight

Ja, vem vann fighten egentligen - Jonas Colting eller Paulo Roberto? Instagram-flödet fullständigt översvämmades av verbala örfilar och lårkakor. Colting kallade Roberto oseriös och ifrågasatte hans roll som kostrådgivare (som om han någonsin varit det!). Med smort munläder fortsatte han och förklarade att Roberto bara hade ekonomiska intressen i att lägga upp träningsbilder om mat och träning - han vill bara sälja sin pasta. Och pasta är ju djävulen klädd i kolhydrater. Typ så skrev han. Ni förstår. Roberto i sin tur attackerade med bilder på Colting i symbios med RedBull. Kasta sten i glashus nämndes. LCHF förklarades med Lazy celebrities hating fitness. Verkligen fyndigt. Han fortsatte om att vi i Sverige är ett av världens mest bantande folk och att ungdomar begår självmord mest i Europa. Man kunde tolka det som att även det var LCHFs fel. Typ så skrev han. Ni förstår. Inläggen på Instagram gav flera miljarder kommentarer och pastaälskare och LCHF:are hånade varandra i flera veckor.

Men vem vann egentligen? Colting, som uppenbarligen inte har ekonomiska intressen alls i att debatera kost och hälsa? Eller Roberto, som uppenbarligen mest vill håna alla som äter annorlunda än han och har lätt att kalla folk idioter. Någon debatt är det ju inte och i mina ögon är båda rätt körda vad gäller anständighet och kanske även trovärdighet.

När kommer svar från B-provet?

Den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängdes av i slutet av september för misstanke om dopning. Adil har tagit SM-guld på distanser som 5000 och 10000 m samt maraton. Han har deltagit i Finnkampen och kvalade till EM i Zürich. Nu är han misstänkt för dopning. Det är förstås tragiskt för svensk friidrott. Läste någonstans att det spekulerades om EPO. Kanske är det så. Kanske är han oskyldig. Men när får vi svar på B-provet egentligen? När ska vi få reda på om hans tid som löpare är över?

Runner's World utmanas av Spring

Under alldeles för många år har vi bara haft en tidning för löpare i Sverige - den svenska utgåvan av Runner's World. Den har presenterat löpning med bredd och djup och det blir som oftast en blandning  som lämnar läsaren till hälften nöjd. Under några år läste jag verkligen hela tidningen. Men allt eftersom årgångarna gick återkom många reportage och ämnen och mitt intresset har svalnat något. Jojje Borssén skrev för en tid sedan på Instagram att RW hade fler läsare än någonsin, kanske var det 112000. Många läsare och verkligen roligt för RW. Men egentligen blir ju inte tidningen bättre för det. Eller, det är i alla fall inget som bevisar att innehållet är bra. Spring tar sig an löpning på ett annat sätt. Mer löpnära. Mindre yta. Mer svett och blodsmak. Bara svenskt. För alla som vill bättre på att - springa! Helt fantastiskt att få inblick i den svenska löparvärlden så nära och så ärligt. Så löpnära. Det är något med tidningens format och perspektiv som har sorterat bort det moderiktiga och polerade och visar löpningens själ. Hurra!

Hysterin kring Tjurruset

Tre veckor efter höstens Tjurruset hade över tretusen män och kvinnor anmält sig till 2015 års upplaga av tävlingen. Tre veckor efter. 49 Veckor i förväg! Helt sjukt egentligen. Hur ska det sluta? Kommer man alls att kunna delta i storloppen i framtiden? Dinosaurierna inom konditionsevenemangen, Vasaloppet och Vätternrundan, säljer slut på startplatserna på några minuter. Kommer vi få se samma utveckling även för de något mindre loppen som inte har möjlighet att expandera på samma sätt? Själv hoppas jag på fler tävlingar, arrangerade på enklare vis. 

Det här var bara några iakttagelser av fenomen från löpningens horisont.

Keep up that good running spirit!
/Andreas