Den ofrivilliga vilan

Alla har väl varit där någon gång? De ofrivilliga vilan relaterat till fysiska justeringar. I mitt fall så var det denna gång en stukning på vänster ankel. Smärta, stor svullnad och en färgsättning som var mycket svår att matcha övriga klädespersedlar med blev resultatet efter att ha varit lite oförsiktig i bemötandet av en rot.

Nu, efter ca tre veckors löp-vila, så tänkte jag försöka mig på ett litet test. Hade turen att precis dagen innan få hem ett par nya skor. Ett par Merrell Road Glove. Efter att ha läst och inspirerats av andra idrottsliga profiler så var jag tvungen att testa ett par Merrell. Hade i planen att försöka mig på 2 - 3 km för att testa både skor och fot. Det är egentligen första gången som jag har ett par "0 - drop" skor.

När jag snörade på mig skorna så var precis andra beskrivit dom: komfort. Mjuka, sköna och rymliga. Dämpningen är ju ganska minimalistisk vilket ger en fantastisk härlig kontakt och känsla vid löpningen. I alla fall så försökte jag att ta lite mindre steg och framförallt flertalet fotisättningar när jag sprang iväg. En del studier visar på att det kan minska skaderisken. I och med att jag sprang på det sättet så märkte jag även att jag sprang lite annorlunda på foten, lite mer på mellan och framdelen. 

När jag tittade till på min Tomtom multisport för första gången så hade jag redan passerat 3 kilometer. Hoppsan, det gick förvånansvärt lätt både orkesmässigt men även tekniskt. Rolig löpning helt enkelt. När jag kom fram till Vidingsjös motionscentrum så tog jag ett varv omkring 2 km spåret och vände hemåt. 

Kände efter hur kroppen mådde. Fötterna tillsammans med vristen hälsade och tackade för förfrågan, men hade inget att tillägga i sak. vader och lår hade egen konferens där de visade power point bilder över hur förvånade de var över att jag fortfarande sprang med tanke på den tid som förlupit sedan förra gången. Lungor och hjärtat låg i hängmattan och hade det bara gött när jag tittade in...så jag fortsatte helt sonika mot hemmet igen. 

Stegen och tekniken förändrades lite efter tid tillsammans med generell ork, men vid lite extra tanke på det så justerades det tillbaka till lite kortare och rappare steg. Kändes skönt att trippa omkring ( nåja, men med + 100 i bagaget så är det tripp tro mig) med lite högre frekvens istället. 

Det hela slutade i alla fall på att jag kom upp i en mil på distansen och med egentligen samma tid som innan uppehållet. Vet inte om jag var väldigt långsam förut eller om jag var jättebra nu.. Så här en dag efter då jag kan ha lite "skvalpiga knän" efter en mils löpning så har jag enbart ordinär träningsvärk, men den beror mer på att det var en övningsform som jag inte gjort på ett tag mer än exempelvis skorna. 

Lovar gott ! 

/Marcus 

Mer ultra än Team Fillinge Ultra?

Det finns faktiskt de som är mer ultra än Team Fillinge Ultra. Jo det är sant! För i strikt bemärkelse är vi väl inte så jättemycket ultradistanslöpning egentligen. Det finns många som springer längre, fortare och mer än vad vi gör tillsammans, men TFU är ändå ett bra och beskrivande namn :-)

Björn Suneson däremot, han är väldigt mycket ultra. Till vardags pensionerad journalist och halv-/maratonlöpare. Tillika kontinentlöpare. Nu luktar det onekligen ultra. Kust-till-kust-löpare. Vi snackar USA här. 4850 km under ca 100 dagar. Onekligen en helt underbar resa och en smått fantastik bedrift, speciellt av en lirare som för 1,5 år sedan fick diagnosen artros i ena knät och är närmare 70 år. Läs en välskriven och alldeles glimrande berättelse om hans upplevelser under detta fjärde kust-till-kust-löp: Björn Sunesons blogg.

Som Björn säger:
Keep on running!

/Andreas

Soligt Citylopp i Linköping

Lördagen bjöd på strålande sol, svag vind och ledighet. Bästa tänkbara förutsättningar för att stödja Barndiabetesfonden med deltagande i Cityloppet. Med hela familjens stöd i ryggen startade vi vid 11 på förmiddagen från Lilla Torget, ca: 300 springsugna individer. Sträckningen; ett 5 km-varv genom Hejdegården med blommande fruktträd, utmed ån till Tannefors slussar, tillbaka på andra sidan ån och upp till torget igen. Cityloppet-löpare sprang sida vid sida med andra löpare, änder och lördagsflanörer med hund. Många föräldrar tog med ryggsäck och barn och förflyttade sig i hastigheter av intervallkaraktär längs banan. Härligt att se en sexåring spurta efter en km och irriterat vända sig om efter pappa med ryggsäck, en pappa som med lite mer erfarenhet i bagaget vet att det kan vara bra att hushålla med krafterna i början... 

Hushöll själv lite med krafterna första varvet, eftersom jag också har lite erfarenhet, men ökade under varv två och klarade mina 10 km precis under 50 minuter! 

Glass i solen på torget efter detta, inte så dumt!

/ Malin

I tävlingsmundering, inklusive klocka (!), dagen till ära.

Äntligen semester

Att under semestern träna har fram tills denna gång varit främmande. Under semestern ska man ju ha det skönt, vara ute och se/uppleva mycket och äta gott, är iaf något jag brukar göra. Men varför har jag inte packat ner ett par sköna träningsdojjor vid sidan om solkrämen?! Troligtvis för att jag inte fattat att det är just med dessa man får göra precis det som jag önskar och brukar göra, fast på ett annat sätt! Tänk dig att byta ut och uppleva landet från stigarna, skogarna och vidderna istället för från beachen eller de sedvanliga turiststråken?!

Tillsammans med min fru åkte vi för andra gången till Madeira för att återuppleva den underbara naturen. Denna portugisiska vulkaniska ö reser sig majestätiskt ur Atlanten. Året-runt-värmen gör ön till ett resmål hela året och är man intresserad av vandring eller terränglöpning finns här många fina leder, stigar och levador (bevattningskanaler). Varje år anordnas en ultra trial tävling (Madeira Island Ultra Trial - MIUT) med olika distanser, från 20 till 115 km, som går över öns fantastiska terräng. Dessvärre missade jag anmälan till deras 20 km-lopp...

Nyligen inköpta Inov8 X-talon 212 och Salming Speed packades ner för att hantera den skiftande terrängen och underlagen!

Väl framme var det ett smörgåsbord av härliga turer som fanns att välja på, hela ön kryllar mer eller mindre av stigar och levador men även av områden lämpliga för riktig terränglöpning.

Terrängen underbar (löpning på platån, Vereda do Fanal)

I skogarna kring "Levada da Serra do Faial" gick min första tur. Dock hittade jag inte levadan så det blev en rejäl tur i skogen bland uppkörda spår av skogsmaskiner och stigar, mycket backe, vilket inte var sista gången under denna semester:) Cirka 15 km löpning senare hittade jag levadan... Invid min utgångspunkt!

Gjorde ett försök någon dag senare å lade Levada da Serra do Faial - Camacha, Choupana - Camacha - Choupana, 17 km (750/800 möh) bakom mig! En skön och omväxlande runda med stundom skog och bebyggelse.

Levada dos Tornos, Monte - Palheiro Ferreiro - Monte, 15 km (520/600 möh) blev min tredje löpning, väldigt lik den tidigare men med mer hundar som dreglade springande efter mig!

Nu upp på Vereda do Fanal, Assobiadores - 1/2 Fanal - Assobiadores, 10 km (1420/1130 möh) som ligger uppe på öns platå. Hela platån är ett fantastiskt område som är väldigt lämplig för terräng, inte konstigt att delar av MIUT gick här, måste upplevas!

 Löpningen gick delvis på en MIUT-led

Vädret var dåligt så tog en dag med kombinerad intervall/backträning invid hotellets backe!

Åter levadorna å Levada do Castelejo, Referta - Ribeiro Frio - Referta, 18 km (275/300 möh). Levadan eller stigen bredvid var bitvis riktigt dålig (mer åt farlig) och gjorde inte min rädsla för höjder bättre! Blev att man fick sakta ta sig över vissa partier och gå andra, kanske inte helt optimalt men kompenserades i hög grad av omgivningen som var så underbar!

 

 Levada do Castelejo inte gjort för snabba km-tider!

Levada Calheta - Prazeras, Calheta - Prazeras - Calheta, 16 km (650/680 möh) var en skön och lätt löpning genom skogarna längs med levadan. Kroppen kändes på topp och upplevde att jag kunde ha fortsatt i evighet men vände åter tillbaka då vädret växlade och försämrades men blev inte mer än ett lätt dugg regn på hemresan.

Utmaningen och något jag sett fram emot var Vereda da Ponta de São Lourenço, 8 km (5/110 möh). Väl på plats översvämmades leden av turister! Ok, visst är jag turist med, men! Hade kommit till platsen för att uppleva storslagenheten på egenhand så det fick bli en modifierad tur, ren terräng, undvek allt som innebar trängsel på lederna eller turister. Vilken tur det blev, oklart med distansen (måste fixa en klocka snart) men en hel del höjdmeter blev det dock å härligt mycket mjölksyra.

Ponta de São Lourenço

Nu återstår endast ett fåtal dagar men det ska allt bli några svängar till innan återfärden hem!

Så, ta med dojjorna nästa gång, man vet aldrig vad som döljer sig där ute!

/Benjamin

Simning och den skvalpiga känslan

Rackarns vad jag börjar längta efter utesimningen. Sjö eller pool spelar egentligen ingen roll bara det är ute. Helt annan känsla gentemot den sunkiga innemiljön. Frihetskänslan vid simning i öppet vatten är fantastisk! Du är ostoppbar! En blandning av romantiskt smidigt sim och lite HULK-känsla..typ.

Men för att det skall bli roligt att simma ute så måste man ju dock ha en liten grund att stå på orkesmässigt, annars så blir det ju inget kul. Så denna vecka har det hittills blivit två pass, ett med mini-ultra och ett själv idag. 3000 meter med paddlarna i 25 meters bassäng. Inte konstigt att man blir lite yr med så mycket vändningar. Det kräver lite pannben att orka köra längre distanser med sådana förutsättningar. Dock så gick det klart över förväntan med distanserna. Körde lite längre och baksidan på axlarna lade märke till det och signalerade med vimplar och självlysande koner om ett litet uppehåll efter ett par hundra meter. HA! jag sladdade snyggt förbi och pressade på dom lite bara för att markera vem som bestämde. Jag kom faktiskt aldrig till den där känslan där man håller på att sjunka av trötthet utan vattenläget höll sig på en vettigt nivå för att vara mig.

Körde ett gäng med 200, några på 300 och några på 500 m. Till att sluta av med så blev det även några längder med fullt ös, där jag fullkomligt körde max. "Väderkvarnssim"..Vågorna gick det vita gäss på och alla i simhallen visade med tysthet sitt medgivande om att det är något stort på gång. Simskoleungarna spolades upp på kant och fröknarna turades om att putta ner dom igen. Ungefär samtidigt som de lyckats skyva ner dom igen så kom jag igen på tillbakavägen och spolade upp dom igen..så där höll vi på ett tag. Lite som vågmaskinen..

Ännyhow, så blev det ett riktigt bra pass och en bra start på dagen.



/Marcus

Inför Ultra Trail Camp Spanien 29/4 till 4/5

Den 29 april åker jag och Lisa tillsammans med Pace on Earth och InGo Active samt ytterligare 18 löptokiga deltagare på träningsläger i Spanien. Precis som med #enmilvartredjetimme var det en impulsiv och spontan reaktion som föranledde denna bokning. I december såg jag en inbjudan på paceonearths instagramkonto, fiskade lite efter frugans inställning till en sådan resa och bokade sedan i smyg med tanken att bättre julklapp kan man ju inte få, semester + ultralöpning = win!!

Fick denna info i förra veckan, visst blir man både inspirerad och rädd???

Dag 1, 29 april – ankomst

• Kort löppass där vi tillsammans utforskar närområdet och presenterar oss för varandra

Dag 2, 30 april

• Långpass på förmiddagen uppåt berget Montgo ca 2,5-3 timmar, fantastisk och bitvis väldigt teknisk terräng
• Frivilligt långpass på eftermiddagen ca 2 timmar uppför bergskammen på Montgo, vi “springer på knivar” till den andra toppen som ligger 750 möh. Bitvis bland den mest tekniska terräng du testat. Kul och lite skrämmande, läderhandskar rekommenderas!
• Föreläsning: ”Mitt mål var att chocka ultravärlden!” Johnny Hällnebys inspirerande berättelse om ultradebuten på Black River Run 100 miles 2013 som inte bara gav en vinst utan också den tredje bästa tiden på 100 miles i Sverige genom tiderna

Dag 3, 1 maj

• Ultralångt långpass genom Denia, upp på kammen på berget Montgo, ner på andra sidan till byn Jesus Póbre. Matpaus i hamnen Javéa innan det bär av uppåt igen (ca 45 min, medtag pengar). Många höjdmeter och ca 4-5 timmars löpning
• Föreläsning/workshop: Mental träning inför ultralopp med Ingemar Wikman

Dag 4, 2 maj

• Återhämtningsdag med fria aktiviteter på förmiddagen, exempelvis besök på fredagsmarknaden, ett extra löppass eller en välförtjänt sovmorgon
• Föreläsning/Workshop: ”Smågodis eller vetenskapligt baserat näringsintag under ultralopp?” Om kost – något av det allra svåraste när det gäller att prestera bra på ett ultralopp. Hålls av Niklas Larsson och Ellen Westfelt
• Återhämtningslöpning ca 1-1,5 timmar. Vi springer genom apelsinodlingar, kanske någon vågar palla?
• Löpteknikpass på stranden med Ingemar Wikman. Få personlig feedback på din löpteknik. Ca 1 timme.

Dag 5, 3 maj

• The Montgo Challenge. Inofficiell trailtävling. Banan går uppför berget Montgo. Riktigt många höjdmeter och härlig utsikt! Ca 2,5-3 timmars löpning. 
• Gemensam nedvarvningsjogg för den som vill upp på berget igen, ca 1-1,5 timmars löpning
• Yoga for runners. Leds av yogainstruktör som är specialiserad på löpning. Tillval – ingår ej i grundpriset

Dag 6, 4 maj – hemresa

• Utcheckning kl 11
• För den som vill ta en sista löptur rekommenderas stranden i soluppgången

 

Mycket löpning lär det bli!

Återkommer med en detaljerad rapport om hur detta äventyr var när vi kommer hem

 

Fredrik

Runstreak day 140

Efter dag 130 började en anings överansträngning smyga sig på min kropp, lite ömmande ben och muskler men framförallt obehag från fötter och korta hälsenor. Jag bestämde mig för att försöka dra ner lite på tempot, inte avbryta gud förbjude, men lyssna på kroppen och i alla fall försöka ta det lite lugnt. Under kommande vecka jobbade jag även mycket nätter (nattarbete och löpning hör inte ihop, huvudet säger spring medans kroppen säger sov) så jag tänkte att lilla varvet runt Ekängen fick duga, 5 km flack bana från huset och tillbaks. De korta passen kändes ok, jag kunde hålla ett relativt högt tempo och betade av de 5 kilometrarna i hyggligt 4:30 tempo, oftast själv men ibland även med sonen i släptåg. Allt eftersom att veckan gick fick jag dock bara ondare och ondare i kroppen, fötter och hälsenor blev kanske bättre men knän, höfter och smalben gjorde riktigt ont. Jag undrade verkligen vad som var fel, hade jag  faktiskt åkt på en överansträngning??

Men HA, jag lurade kroppen och ökade istället distanserna, började springa som vanligt igen med rundor runt milen och svischade fram mellan stenar och träd på vackra skogsstigar. Kroppen reagerade instinktivt och ökade tempot efter kanske välbehövlig vila och ben, kropp och själ känns åter hela och börjar nu förbereda sig på Ultra trail camp i Alicante v18 tillsammans med Paceonearth.

 

Trailrunning runt Bysjön i Åtvidaberg med Lisa och lillebror + Vilda

 

De 10 dagarna mellan RSD 130 och 140 bjöd på 7,2 nya mil till samlingen i mitt runstreak

Fredrik

Den alternativa gymnastiken

Eftersom min ena ankel ser ut lite som den varit på pride-festival och är särdeles färggrann efter att ha blivit stukad på en elak rot ute i skogen så har det inte blivit många löpsteg denna vecka. Tänkte att det var lite osmart eller rent av dumt att påfresta den med ytterligare löpning innan svullnaden lagt ner sig något. Nu gör det  inte ont hela tiden i alla fall så lite bättre har vilan gjort det.

Som de flesta föräldrar med heltidsarbeten så är träningen ibland något som kommer lite sekundärt efter att alla måsten har gjorts. Hämta, lämna, laga, fixa, sy (nåja), skruva, köpa, bära, kommunicera, läsa osv...Gymnastiken får efter en tid väldigt tidskrävande och ett jäkla meck med att få till utan att resterande livsdelar i pusslet skall fungera utan att något blir lidande. Allt skall hinnas med och allt skall vara tipp topp. Alla dagar och hela tiden...men...är det verkligen så att det är tipp topp hela tiden? Hinner vi med allt? ..måste vi hinna med allt? schablonbilden för ett aktivt träningsliv ger inte helt osällan upphov till ångest över att man inte hinner det som "alla andra" hinner....nu är det ju inte så att "alla andra" hinner allting som du gör..lura dig inte att tro något annat.

 

Men...anpassning och smidighet kan göra underverk för att hinna med vissa saker. Eftersom jag inte hinner åka ner till gymmet exempelvis så har jag som många andra skaffat gymnastikleksaker för hemträning. 99 % av all hemköp gymutrustning ligger tyvärr antingen under en säng fullt med damm över sig eller i något förråd, längst in. Orörd sedan finska vinterkriget. 

Nu har jag i alla fall gett mig f**n på att det inte skall bli så hemma hos oss. Av en händelse så ramlade jag över ett gäng med kettlebells på en lokal firma. Rena och snygga. vanligtvis så kostar 16 kg ca 900-1000 spänn, men nu fick jag med mig en 12 kg:s, två 16 kilos och en 20 kg:s för knappt 500 kr. WIN!

Förutsatt att de används alltså..annars så är det ju bara väldigt otympliga brevpressar. Ännu så håller i alla fall jag mitt löfte och mina kettlebells är utan damm. Häromdagen så körde jag ett pass och idag blev det också en rejäl genomkörare. Svingar och pressar i pulshöjande tempo. Liknande lite HIIT-pass-variant. 

Så skönt att stå och svinga ute under bar himmel, solen mitt i ansiktet medan jag körde igenom en trött översköterskropp som arbetat hela veckan och har resten av veckan kvar med arbete..som alla vet kan man antingen lägga sig i soffan och halvdö eller försöka kräma ur det sista ur kroppen med lite träning efter avslutat arbete. Det sistnämnda är ju faktiskt bra mycket skönare. I alla fall i efterhand. 

Glad påsk!

/Marcus 

Passiv utövare

Sedan en vecka är jag en sådan. En passiv utövare. En passiv löpare. Jag är alltid löpare i själen. Löpare i hjärtat.  Men just nu en löpare med ett överbelastat underben. Kanske bara en tjurig benhinna. Kanske är det en muskel: del av soleus eller någon av de mindre som styr tårna? Gud förbjude att det är själva benet, dvs en stressfraktur. En veckas alternativ träning, rehab-träning, massage och kylbehandling har givit hoppet åter. Troligen inte stressfraktur. Hurra! Jag sprang en kort runda igår på 4 km utan besvär, vilket egentligen inte säger så mycket. Innan upphållet sprang jag 24 km utan egentliga besvär. Men efteråt smögs sig en ömhet på som kändes illavarslande. Ska sanningen fram så ömmade det lite under färd också... Det är ju så lätt att tänka bort den detaljen. The force of förnekelse is strong! Så, löpvilan avklarad och nu övergång till långsam upptrappning och fortsatt styrka, massage och stretch. Därtill kanske vadkompression vid löpning. Jag greppar efter halmstrån och är beredd att testa alla huskurer och all Carl-Einar-hokus pokus som finns. Kanske är det sista gången jag startar om efter ett upphåll och ökar för mycket, för fort under en halvårsperiod, för att återigen kvittera en ny överansträngning. Hittills har jag jobbat i 9-månaderscykler på detta sätt. Kanske har jag lärt mej?

När träningen måste ställas in ökar suget efter skogspass, långpass och hårda intervaller närmast löjligt. Rastlösheten tilltar. Cyklingen som substitut känns hånfullt tråkig. Löpning endast är det som räknas. För att härda ut ägnas mer tid till löpassocierade hemsidor och bloggar. Hittade några goa grejer för att lindra substitutet. Håll till godo!

The Barkley Marathon

Här blandas lika delar mystik och stenhård ultratävling. En blandning av Blair witch project och Spartathlon. Bara lite hårdare gallring och färre lagerkransar. Om några alls.

London Maraton 2014

Spännande! Tittar just nu och skriver. Stavas split screen och simultaneously. Håller på Mo. Han verkar vara en skön löpare med lite annorlunda erfarenheter. Sammanfattning: satan va snabbt dom springer! Ett klipp från Great North Run Half Marathon - Bekele och Farah. Kolla vilken spurt!

En rolig nyhet är att vinnaren av Stockholm Ultra 2013, Steve Way, utmanar Jonas Buud vid höstens UltraVasa 90K. Way är tydligen god för 2:19 på maran. Stort! Buud 2:22-någonting. Ett intressant möte där Buud borde ha en fördel av sin ultravana på underlag av stig, grus och sten i kuperad miljö.
Fortfarande är ju det även mitt stora mål under året. Själva tävlingen alltså. Inte att kriga med Buud och Way. Tyvärr saknar jag minst 10 mil i veckan under en period av 10 år. Skadefri helst. Mer än så behövs inte...

/Andreas

Runstreak day 130

Ha ha, nu trodde ni väl kära läsare att mitt runstreak hade avbrutits bara för att jag inte rapporterade om något efter 120 dagar, men ack så fel ni hade, runstreaket pågår fortfarande och det går precis lika bra som förut..

20 dagar sedan sista rapporteringen och ca 30 mil passerade. De sista veckorna har innehållit både ultraintervaller, kortpass, löpning med vänner, löpning med sonen och löpning med sponsorn Salming Running. Allt för att hitta variation och motivation för att fortsätta springa varje dag.

Delar av Team Fillinge Ultra + inbjudna gäster

 

 

 

Löpning med sonen Theo

 

 

Besöket hos Salming Running i Göteborg var både roligt och intressant och gav verkligen mersmak inför en spännande vår och sommar, Team Fillinge Ultra tillsammans med Salming Running = no nonsens! Natural running, precis som det ska vara.

 

 

Efter besöket i Göteborg med både tillskott av kläder och skor fick mina Nike pegasus anses som förbrukade och med 120 mil (september 13 till mars 14) bakom sig åkte de välförtjänt i soppen.

 

 

Mot nya mål gott folk

Fredrik



Att få möjligheten att byta träningsmiljö

det yrke som jag innehar kan bjuda på flertalet möjligheter om man vill. En är att man kan arbeta på flera olika ställen och flertalet varierande länder. Då och då händer det att jag åker över gränsen till Norge för att arbeta.  Denna gång tog jag bilen till Notodden. En liten by, inte helt olik alla andra små söta byar omgivna av en fantastisk natur. Berg på alla sidor om byn, och vatten... Massor med vatten.

Efter en mycket lång dag i bil och med begynnande ömhet på hälarna så kanske det inte var nobelpriskvalitet på handlingen om att springa så fort jag gjort mig "hemmastadd" på rummet. Bädda, in med maten i kylen, plocka i ordning jobbgrejer... Lite frukt, kaffe och vatten.. Och på med grejerna.

vädret tillät absolut inte stillasittande väntan på jobb inomhus. strålande sol och 15 grader varmt, gjorde att logiken med de fysiska hindren inte arbetades igenom helt och fullt.

Dels var det värt det,  och delvis inte.. Men med en fantastisk natur och miljö precis omkring husknuten så är det i vilket fall som helst extremt svårt att låta bli att irra sig ut bland skog och troll.

Norrmännen blandar och ger i sin miljö. Antingen är det toppskick eller så är det rivningsnivå på grejerna. På " Tinnemyra " har de i alla fall gjort ett väldigt bra jobb med flertalet motionsslingor mestadels omkring en mindre badsjö. Det finns till och med badplats som är rullstolsanpassad.  Det finns hoppmöjligheter ner i vattnet för dom som gillar det och en liten sandstrand längst bort på 2 km varvet.

Själva spåret som går omkring sjön har massor med bänkar och rastplatser. Grillmöjligheter och lampor som belyser på kvällsserenaden. Är det något som Norrmännen gillar så är det ju att "gå på tur". Hur lytt och svårt än de har med att ta sig ut så gör de det ändå. För det är sånt man gör.

Omkring denna motionsanläggning så fanns det 4 olika längder på spår. Det längsta var omkring 7 km. På grund av min trötthet och stumhet i benen så tog jag det lite piano första varvet och höll mig omkring 2 km spåret som gick omkring sjön. Dels det men även för att jag var helt häpen över natur och väder. Det var även shortspremiär för min del. Roligt för alla. Få saker är så roligt som bländande ben. Både hud och hår fladdrade likt tunna gardiner i korsdrag på vårstädningen. Vackert och filosofiskt skulle man kunna säga utan att behöva dosjustera alltför mycket.

Detta var även mitt första pass med nya pjucken - 'salming distance'. Tror löpningen passade bra för dom. Delvis ganska tekniskt underlag men även ett par stråk där jag kunde sträcka ut lite mer. Bra intervallmiljö där man inte blir trött på banan. Allt kändes bra med skorna framtill gnaget på hälarna blev för mycket till och med för mig. Det började med ett litet sött tryck, som en smekning på kinden men avslutningen var mer likt scenen där Anakin Skywalker förlorar benen i lava och sedermera blir Darth Vader. Jag gjorde mitt bästa och tog av mig tröjan för att sätta upp den som en cape. Funkade klart över förväntan... omgivningen var inte helt oimponerade.

Nu hindrar det ju inte översköterskan att trolla med distans och tid så efter att ha tvingats att pausa lite efter lava-attacken så fick jag se på min tomtom.. 4,2 km... Ppfftthh!!  Så det var ju inte mer än att snöra upp skorna (de satt skapligt i alla fall) för att stolpa runt de 800 metrarna för att jämna upp siffrorna. Ni som har gps-klockor vet vad jag pratar om... Och ni andra kan sluta skaka på huvudet nu. Man måste jämna ut siffrorna, sådan är lagen. Man kan ha tappat något ben eller att pesten kommit till byn men klockan måste jämnas till. Njutningen uteblev lite på sista metrarna. Euforin blev inte så pass att man kan skriva böcker om det i alla fall.. Men klockan visar på lagliga siffror. Win!

Nu får det nog bli lite vila för fossingarna någon dag och beroende på arbetsmängden så får vi se om det kanske blir simning några dagar istället. Men det beror ju såklart på hur det blir med jobb också.

Ha de'

/Marcus




Vet ni förresten vilken kroppsdel som är mest tjyvaktiga?


... Hälarna....

Team Fillinge Ultra gästspelar utanför kommungränsen

Morgonen hade knappt börjat gry före Teamet hade samlats för att i gemensam färd bege sig mot staden där Glenn bor. Stämningen var pillimarisk och förväntansfull. Jag tror att vi alla har sett fram emot den här träffen. Mötet med Jocke på Salming Running var verkligen trevligt första gången vi träffades och det kändes som att det "klaffade"mellan oss. Då i Linköping med löpningsmöte omkring Stångån.

Resan gick på utan några större skavanker och trafikhinder. Kaffe och macka ungefär halvvägs på frostig utebänk med någon minus grad i sol är makalöst underskattat. Vi kom fram ca tre minuter efter utsatt tid och körde faktiskt rätt på första försöket (bra Andreas). In och upp på kontoret som har expanderats och öppnats ordentligt bara någon dag innan vi kom. Det har varit en hektisk men rolig vecka för gänget i Salming Running förstod vi. Men om man trivs med sitt jobb och kontakter med andra likasinnade så blir jobbet inte betungande.

Efter ett kortare snack så blev det omklädning och utforskning av miljön. Måste nog erkänna mitt funderande om det gick att springa på något annat än asfalt i de där krokarna. Överallt köpcentrum, affärer och större vägar. Måste vi ta bil till någon förort nu tänkte jag stilla, men som tur var satte jag mig inte i bilen utan avvaktade snyggt. "Räddade" situationen galant kan man tycka..

However...så samlade vi ihop gänget samtidigt som Malins bror som bor i staden även han dök upp för lite samkväm med syster och hennes gäng. Vi började springa bortåt utåt från köpcentrumlokalerna och bakom ett par hus så skymtades det träd. Det finns hopp tänkte jag. Även om jag kanske inte är den som det lämpar sig allra bäst för i Fillinge Ultra så kan känslan att springa och prata, diskutera, blöta tankar vara att det är en härlig möjlighet att umgås. Prestigelöst och enkelt i sin utformning samtidigt som man gör något man tycker om..umgås och tränar. Det är ju lite det som Team Fillinge Ultra handlar om...i alla fall är det en stor grundbult.

Efter någon kilometer så kom vi fram emot ett skogsparti och ett ordinärt elljusspår utan elljus. Man skulle på östgötska kunna kalla det för spår. Snirkligt och stigande löpte vi på. Uppåt och lite mer uppåt.."- Det är värt det när vi kommer upp", hörde Jockes stämma. Spåret hade många avstickningar både till höger och vänster fler gånger och det verkade finnas hur mycket möjligheter att variera sitt springande i den här skogen hur mycket som helst. Solens och värmens intåg tillsammans med våren gör löpning, trots fysisk ansträngning, till en härlig upplevelse. Vacker natur och trevligt sällskap..behöver man mer?  Efter ytterligare stigningar och en ytterst krävande "trapp-stigning" på ca 22 000 m:ish..typ...så kom vi upp på en liten höjd med rätt häftig omgivning.

( "har man inte fotat det så har det inte hänt" )

Där såg man (förutom de knän och fötter som jag mestadels tittade på dubbelvikt) flera stigar och ytterligare möjligheter till härliga utmaningar. Nu kändes det som om vi hade vänt och rent geografiskt började hemförslöpningen. Fortsatt ganska teknisk och mysig miljö för löpning. Hit och dit, rötter och sten. Solen i plytet och björkar som höll på att slå ut. Magnifik miljö för uteliv.

De med rappaste benen trippade på medan jag höll ihop gruppen bakifrån. Åter mot kontoret och över lite mer "urban-trail-quest-löpning" (över vägar och broar på asfalt). Snabbdusch och mycket intressanta diskussioner om dels kommande modeller och hur man resonerar i utvecklingen av nya skor..spännande år 2015..

Sedan blev det utfodring av hungriga löpare och livliga diskussioner där det som jag mest kommer ihåg var nog att någon nämnde att det vore skönt att ha ett snabbare maratonlopp i kroppen innan "riktiga" tävlingen (Vasaloppetultra, 9 mil). Efter detta fick det bli testning av snabba skor och utprovning av klubboveraller. Kan nog med viss stolthet påskina att Team Fillinge Ultra kommer inte bara bli riktigt snabba i år utan även riktigt snygga..

Vi tackar Jocke och resten på Salming Running för förtroendet för samarbetet och dagens trevliga träff! Vi blev alla inspirerade av dagen!

Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Salmingrunning store, men om ni har långväga så finns ju möjligheten för er på: www.salmingrunning.com.

Lisa, Marcus, Malin, Benjamin, Andreas och Fredrik

TFU

genom Marcus

Swim - O - Run

Som den beläste kanske har insett så är jag i det närmaste förälskad i swimrun-sporten. Den oemotståndliga känslan över att vara ostoppbar och bara forcera genom naturen saknar motstycke. Kommer det en kulle springer jag över den..kommer det ett hav simmar jag över det. Underbar känsla.

Ännu är det lite för svalt i vattnet vilket gör att simningen får ske inomhus. För att försöka samköra dessa simma och springa övningar så körde ju jag och Fredrik ett liknande test för någon månad sedan där vi simmade först och sprang efteråt. Idag gjorde jag detsamma. Fredrik indisponibel på grund av arbete vilket gjorde att jag fick köra solo.

Gav mig ner till simhalen till öppning. Simningen flöt på bra och det blev till slut 2000 m. Körde nästan uteslutande 100 meters intervaller. Använde mig av paddlarna för att stärka upp muskulaturen för utesimningen. Paddlarna skapar ett väldigt mycket större motstånd i vattnet vilket gör att man måste arbeta lite hårdare men även att man kommer fram lite snabbare...så länge man orkar veva runt vill säga. Lite folk i bassängen vilket gjorde simningen till en trevlig tillställning. När jag var klar med detta så snörade jag på mig skorna och begav mig ut till Stångån.

Lite kylslaget och jag ångrade genast avsaknaden av mössa. Stångån är kanske inte det bästa underlaget att springa på då det mestadels består av asfalt eller hårt packad mark. Men omgivningen är trevlig för att vara citylöpning. Efter ett par kilometers knotande så stannade jag till för att mjuka lite och hämta andan. Återhämtar mig rätt snabbt vilket är skönt. Försökte ligga på ett skapligt tempo och hålla jämn fart under hela löpningen. Träffade på ett par triathleter som riktigt svischade förbi mig..känslan då är ju att man vill förklara sina stappliga steg genom att skrika " JAG HAR FAKTISKT SIMMAT FÖRE" ...men det gjorde jag inte..Jag försökte istället att lyfta på fötterna, tänka mer teknik och tugga på. I slutet så fick det bli tre varv runt ett kvarter nära simhallen för att komma upp i milen..Pannben!

Man får väl kalla sådana här pass "swim - o - Run - pass"...då det är lite mer uppdelat. Roligt även om det var ensamt. Stärker som sagt pannbenet när man pressar sig själv och utmanar sig.


/Marcus

Öppen träning i Tinnerö

Kamrater!

Ni ska veta att vi mötte många avundssjuka och längtansfulla blickar idag. Vi sex tappra som enligt annonseringen samlades vid Universitetssjukhusets södra entré för en gemensam och stärkande löprunda inför helgens sus och dus. I de mötandes ögon tyckte vi oss se en längtan efter att följa med i vårt glada sällskap längs stigar och grusvägar, över ängar, i Tinneröområdet. Vi såg hur gärna dom också ville kasta sig uppför ett par sprintbackar i fullt ställ. Låta benen trumma virvelvindar. Hur väldigt gärna dom också ville stoja och flåsa och prata så att lungorna liksom inte riktigt räcker till.

För det ÄR verkligen ett fredagsnöje att springa en sväng tillsammans. Men det är ett ansträngande nöje. Vi nöjer oss självklart inte med mindre.

Så, snälla kamrater, gör oss sällskap! Vi vill gärna att just DU ska springa med oss och få känna trötthetens och gemenskapens glädje. Kan du springa en dryg halvmil är det verkligen inte mycket att fundera på. Vi hjälper dig om det blir längre än så. Kanske kommer kl 15:45 på fredagar att bli en kronisk glädjestund!?

Trevlig helg!

/Andreas

Det är bara att springa

Petra Månström – Det är bara att springa

 

Har precis läst färdigt Petra Månströms bok ”Det är bara att springa”. När jag läst det sista kapitlet så blev jag sittandes och funderade lite på de olika känslorna som kommit av intrycken. Jag tror att för att sammanfatta den med ett ord så kan nog ”glädje” vara det som överensstämmer bäst.

 

Petra är fylld med glädje till löpningen. Hennes blogg är en av de mest lästa idrottsbloggarna och hennes passion för löpningen genomsyrar den tydligt. På ett mycket inspirerande sätt både för den som funderar på att börja springa till den som har sprungit ett tag berättar hon om just glädjen. Hur hon hittade den och fortsatte att glädjas. Dock inte helt utan vissa gropar på vägen, men att med rätt peppning och stöd från sin omgivning gav hon inte upp.

 

 

 

Den är lite både / och, boken. Den passar både för nybörjaren som funderar på om man vågar springa till den mer erfarne som kan få bra tips av de inspirerande löparna som Petra har intervjuat. De ger många bra tips, berättar om sin egen träning och styckar in löpningen med ordentliga ”hands-on-tips”. Sådan kunskap är guld värd. Intervjuerna med karismatiska och erfarna löparkollegor är uppfriskande lektyr och skapar motivation för att bege sig ut i spåret ögonaböj.

 

Sedan känns boken rätt skön på det stora hela..det behöver inte vara så knussligt, ge dig ut och spring, känn luften, känn marken, upplev löpningen. Men om du vill utvecklas och suktar efter mer utmaningar så finns det även idéer och tankar hur du skall gå vidare med det. Allt beror på dig själv och dina mål. Kan mer än väl rekommendera Petra Månströms bok, oavsett om du tvekar till löpningen eller om du har ett par tävlingar redan gjorda. Läs, spring och upplev!  

 

/Marcus

 

 

Fredagsmys med Team Fillinge Ultra

/Marcus

Maraton och andra långlopp - Träna med Anders Szalkai

Anders Szalkais bok om långdistanslöpning är ute i handeln sedan ett par veckor. Det är en detaljerad hjälp med mycket av det du behöver veta om du ska springa en halvmara eller ett ultralopp. Men fokus för boken är just som titeln antyder, maraton. Det finns en uppsjö svenska böcker om löpning och konditionsträning, men få som så helhjärtat och initierat tar hand om att förmedla essensen av vad långlöpning egentligen handlar om och hur man blir snabbare och uthålligare.

Anders Szalkai själv borde ju veta. Han är en av få svenska löpare som gjort riktigt bra tider på maraton. Som bäst 2:12:43. För vanliga motionärer ofattbart snabbt. För de flesta av oss är det svårt eller omöjligt att hålla den farten om så bara i en km. En km på tiden 3 min och 9 sek. Upprepat 42 gånger. Helt ofattbart snabbt!

Boken har en lättsam ton och är skriven utan att krångla till för mycket. Här finns detaljer och djup som gör att även den insatta eller duktiga löparen får specifik information. Anders blandar och ger utav egna erfarenheter, vedertagen kunskap och forskningsresultat. Framför allt finns i all information en ödmjukhet inför och en vetskap om att olika detaljer passar olika löpare, och att flera vägar kan bära till samma mål. Den egna erfarenheten kolliderar ibland med nya studieresultat och ofta använder Anders ett helhetsresonemang för att legitimera sin uppfattning. Inget är svart eller vitt, gråskalan finns i allt.

Personligen hyser jag stor respekt för Anders Szalkai. Boken strukturerar och sammanställer det viktigaste inom träning, kost, tävling och utrustning. Den är heltäckande såtillvida att de flesta områden berörs men utelämnar mycket av ren fysiologi och nutrition; det finns andra böcker som avhandlar det. De gedigna erfarenheter han själv har som löpare och tränare har saknats i tidigare böcker och ges här lyckligtvis stort utrymme. Hans ord har alltid haft eftertanke och tyngd i mina öron - jag tror på det han säger helt enkelt. I stort i alla fall. För ett av budskapen i boken är också att anpassa träning och teorier efter den egna smaken. Det ska passa in i helheten.

Är du intresserad av och vill ha nyttig input för din träning till halvmaran eller maran är jag tämligen övertygad att "Maraton och andra långlopp" hjälper dig på vägen.

//Andreas

#1milvartredjetimme

Ibland kan en bristande impulskontroll leda till stora utmaningar och mycket positiva upplevelser. För en tid sedan slängde jag av en händelse en blick på ett kommande löpevent "1milvartredjetimme" och innan jag riktigt hann tänka till öppnade jag munnen och sade till maken - Hörru det där skulle vi haka på! Han nappade direkt och saken var biff, nu fanns ingen återvändo.
Förra gången jag fick en snilleblixt ledde det till en promenad på 7 mil som tog 16 timmar att genomföra. Men det var ett par år sedan så det är tur att impulsgenombrotten inte är allt för frekventa.

1 mil var tredje timme är en möjlighet att träna ultraintervaller där man springer 1 mil var tredje timme under 24 timmar. Ultraintervaller ger mindre slitage på kroppen än ett sedvanligt ultralopp med väldigt många mil i följd och är en förträffligt bra uthållighetsträning.

Jag hade förberett kommande prestation med att baka nyttiga energitäta mellanmål och laddat fruktfatet för att kunna göra fruktsmoothies under dygnet.

 

 

De första två intervallerna som genomförde nattetid kl 24:00 respektive 03:00 var fantastiska. Vi sprang dessa tillsammans för att känna stöd vilket var välbehövligt. Våra kroppar hade ungefär denna dialog under tiden
 Lisa´s kropp: Vad tusan, nu har hon helt tappat greppet tanten. Ut och ränna mitt i natten på detta sätt. Vad ska det vara bra för?
Fredriks kropp: Ja nu lossnade visst den sista skruven Vi styr mot stigen därborta och snubblar på en rot så blir de nog inte så långlivade. Då blire sängen ingen som sig bör. Nån måtta får det ändå va på galenskapen!

Men vi lät oss inte fällas och lät heller inte lusten att krypa till kojs stå ivägen för vårt mål, att springa längre än vi någonsin gjort förut.

Det var en skön känsla att under nattens löpturer endast höra våra fotsteg mot marken. Det var stjärnklart och räcke faktiskt med månljuset som enda ljuskälla så pannlampan förblev avstängd.

Intervall nr 3 kl 06:00 var i särklass den härligaste. Gryningen var kommen med dagsljus, solsken och fågelkvitter. Övriga samhället tycktes fortfarande sova. Nu ville Fredrik sträcka ut benen lite så vi sprang åtskillda så han kunde hålla sin egna lite (okej mycket) högre fart.

Fram tills nu var både kropp och sinne pigga och allerta med tanke på omständigheterna (läs sömnbrist).

Intervall nr 4 bar iväg till skogs med vacker men bitvis tuff terräng. Denna mil tog längst tid då vi träffade på kärr, kullfallna träd, kisspaus och kort felspringning. Humöret började göra sig lite tilkänna så lite munnhuggning hann vi avklara.

Efter hemkomst från skogen börjar vi fantisera om lunchen som inte ligger allt för avlägset i tiden Vi beslutar oss därför att styra in mot city för att springa intervall nr 5 runt stångån och sedan festa loss inne på HälsoFreak
Efter 6 kilometer (eller 56 km) börjar jag sacka efter rejält. Jag kopplar på pannbenet och provar visualisering för att orka fortsätta. Föreställer mig att jag trippar fram som en fager nymf med håret böljande i vinden. Väcks dock snabbt ur tankarna av att jag hör ett studsande ljud, öppnar mina lätt slutna ögon och ser Fredrik som framför mig hoppar upp och ner på varje parkbänk vi passerar i ren tristess över mitt långsamma tempo. Det tog död på min självkänsla, jag bet ihop och sade det enda rätta
- Ett studs till och skjortan e tom!
Men innerst inne var jag jätte imponerad och stolt över den styrka han visade och fortfarande har.

KL 13:40 stegade vi in på lunchresturangen och möttes av, en KÖ!! Folket före stod och velade bland alternativen som fanns och verkade inte alls se eller förstå att här kommer utsvultna ultralöpare med magar att fylla och tider att passa så skynda på nu för BÖVELEN!
Salladen nästintill inhalerades stående innan det bar av igen för intervall nr 6.

Nr 6 bjöd på transportlöpning från stan och hem, med en extra krok runt stångån igen för att få till kilometerantalet.
Vad kan jag säga om den milen. Det var den bedrövligaste löpning jag någonsin utsatt mig själv och omgivningen för. Hade en svår smärta i hela benen, främst utsida och baksida av låren men även magmusklerna krampade likväl som käkarna, läpparna och händerna var helt blå. Men hem måste jag ju.
Fredrik slet upp mobilen och FILMADE!! när jag tappert stapplade iväg och skrockade kärvänligt att jag var en skymf mot löpsteget!

Jag lägger denna händelse i minnet, kan användas emot honom vid tillfälle framöver.
Fredrik däremot sprang som en hind som vanligt. Behöver väl knappast berätta att vi sprang var för sig.
Musik på högsta volym var det som möjliggjorde att jag faktisk fick upp farten trots allt och tog mig hem på straxt över timmen.

Haha, bra skrivet älskling nu tar jag, Fredrik över skrivandet, för mil nr 6 var den sista Lisa genomförde, hur mycket hon än ville ut på mil nr 7 så bar knappt benen och Lisa tog det kloka och vuxna beslutet att stanna där. Målet att springa mer än en maratondistans var uppnått. Jag var dock riktigt imponerad då jag aldrig ens trodde att hon skulle ta sig hem från stan tidigare under eftermiddagen.

Åter tillbaks till utmaningen och mil nr 7. Ekängen igen, var relativt trött på dessa vägar vid det här laget så det fick bli en repa ut mot Tegneby för att vända efter 5km och springa hemåt igen. En ganska tråkig men vacker mil blev det och ett hopp om att slutet nu närmade sig. Bara en mil kvar och benen kändes fortfarande oförskämt fräscha.

Hem och in med lite mat, satan vad energi det går åt att kuta hela tiden, och sedan umgås lite med familjen för att sedan ladda på för sista milen. Hade under dagen bestämt mig för att en kebabtallrik skulle vara belöning om alla 8 intervaller genomfördes och nu var jag ju snart i hamn, men hur skulle jag få tag i den Kebabtallriken? Kollade snabbt busstider och insåg att om jag tjuvstartar intervall nr 8 med 45 min så hinner jag springa in till stan, köpa mat och sedan kuta till bussen. Så fick det bli, snabbt på med grejerna igen och hejdå till familjen. Viss tidspress blev det men det var nog tur det för kroppen svarade bra och jag avslutade starkt in mot stan och kebabtallriken. Mannen bakom disken frågade om jag hade tränat mycket då jag bad om en STOR tallrik och när jag sa att jag sprungit 8 mil svarade han cyklat? Nej sprungit, då skrattade han bara och jag fick cola nr 2 på köpet.

Ja gott folk, så kan man fördriva ett dygn i mars om man vill. 6 respektive 8 mil på 24 timmar, rent vansinnigt men också stärkande och vansinnigt roligt. Mvh Lisa & Fredrik klubbens 2:a och 3:e ultralöpare

Teamträff

Så var det dags för ytterligare en teamträff. Dagen bjöd på underbar löpning i motionsspår i Vidingsjö. Marcus, Andreas, Fredrik, Johan, Benjamin och ny för dagen Robert samlades på eftermiddagen för att värma upp LOKEN-milen så här en vacker vårdag. Spåren bjuder på varierad terräng, skog, hygge och öppna fält, relativt torrt i spåren men med viss väta i de skuggiga partierna. En hel del löpare var ute men vilka fick se sig passeras. I mer eller mindre samlad trupp avverkades milen och avslutades med lite matsäck för att återfå krafterna.

Johan, Fredrik, Marcus, Andreas, Robert, Benjamin

Efter att gruppen efterhand upplöstes anslöt Malin som inte hade möjlighet att närvara tidigare men som var sugen på att dra en repa på 5:an. Benjamin gjorde henne sällskap för att varva ner dagens pass.

Ännu en lyckad tematräff med Team Fillinge Ultra! 

Fler kommer, kanske vill du haka, håll ögonen öppna?!

Team träff med öppen träning

Nu på söndag den 23 mars så kommer vi ha en öppen träning.

Vi samlas i Vidingsjös motionscentrum kl 13:45

Man väljer själv vilken sträcka eller hur länge man vill springa. Man kan springa "offroad", intervaller eller i de ordinära spåren. 

Men eftersom vi blir ett par stycken så kan det vara roligt att springa tillsammans.

Alla är välkomna !

Ta gärna med lite matsäck så fikar vi lite tillsammans efteråt. 

Salomon Trail Tour Kolmården

Har länge velat springa detta lopp och tänkte passa på att informera våra läsare om detta traillopp, då det inte alltid är så lätt att hitta sådan information.

KolmårdsTrailen (Salomon Trail Tour Kolmården) är ett trail-lopp som avgörs i Kolmården norr om Norrköping den 24 maj 2014. Här bjuds på en utmanande bana i naturskön terräng där vi lägger stor vikt på upplevelsen. Tävlingen är en deltävling av Salomon Trail Tour och går över distanserna 21, 10 och 5,7 kilometer. Vi kommer även att ha en bana för de upp till 12 år på 2,6 km.

 

21 km-banan

Startrakan bjuder på härlig gräslöpning i nedförsbacke. Efter 300 meter viker banan in på en bred skogstig och banan får en böljande karaktär som följer den naturliga kuperingen. Brunnsgölens kärrpartier passeras denna gång på en träbrygga värre blir det nästa gång…
Efter 1,3 km svänger banan österut och följer östgötaleden. Vissa partier innehåller berghällslöpning så var försiktig om underlaget är blöt. Strax innan Skogstorp (F.d IFK Norrköping Orienteringssektions klubbstuga) passeras sjön Skomakaren på vänster sida där en lomfamilj häckar varje sommar.
Banan fortsätter över porlande bäckar och storstammig granskog. Två ödetorp passeras: Valknuten och Tryggerslund. Här har det nog svettats förr, kolmårdsjorden var nog inte lätt att bruka, bara sten och mera sten. Banan går vidare på härliga mjuka singeltracks med inslag av öppna berghällar då och då. Här finns det ingen anledningen att kolla puls, hastighet eller sträcka, det är endast du, dina skor och stigen som existerar, passa på och njut det blir kanske inte bättre.
Nu närmar sig den första vätskekontrollen som finns efter 8,5 km vid Scoutstugan vid Gransjön. Här passar det bra att fukta strupen och få lite energi för här följer ett tufft avsnitt. Efter vätskekontrollen är det ca 1 km uppför till Kolmårdens högsta topp som ligger 171 m.ö.h. Väl uppe på toppen får du njuta av utsikten över Ågelsjön. Nästan omgående bär det iväg nerför och strax därefter passerar du eremitens Jakobs grotta som ligger på höger sida under en stor granitklippa. Stigen fortsätter upp genom ”koklämman” där en vänlig själ har placerat ett rep så att man kan hjälpa till med att dra sig upp med armarna. Nu kommer man upp på en bergsplatå som man kommer att springa på ett tag och Ågelsjöns yta ligger ca 60 meter ner. Ön Killingen som syns vid utsiktplatsen påminner om formen på Sverige.
Man fotsätter uppe på platån på fina småstigar och långt därnere skymtar vattnet. Strax vänder banan tillbaka österut och man kommer in i storlummig John Bauer skog nu är man inne i Rödgölens naturreservat. Nu kommer en hel del nerförslöpning och du kommer till vätskekontrollen för andra gången du har nu sprungit 13,5 km. Du fortsätter nu upp i den södra dalgången på reservatet och skogen ger ett oerhört vilt intryck med en djup bäckfåra, höga berg och ståtliga granar. Döda träd ligger orörda. Skogens ålder och orördhet gynnar många djur, svampar, mossor och lavar.
Efter några ”snälla” meter på en skogsväg svänger banan ner längst en vandringsled som passerar förbi St. Namnsgölen och vidare upp i en stor sänka där stora träd ligger huller om buller som om jättar har spelat plockepin.Nu börjar det nog kännas i benen och här kommer det ett lättlöpt parti som innehåller 1 km skogsväg mestadels nerför. Precis när du känner att benen har återhämtat sig en aning bär det av in i skogen igen till en början på en liten stig med härligt mjukt sviktande underlag sedan upp i stor sänka med grönmossa och granskog.
När du kommer upp på höjden hinner du njuta av utsikten och den öppna skogen en stund innan det bär av på skrå nerför mot en liten skogsgöl. Sedan följer ett obanat parti och del myrlöpning innan du når fram till Holmsjön och Norrköpings Vildmarksklubb kåta och vindskydd. om du känner för ett litet stopp kan du skriva in dig i gästboken. Efter ytterligare 500 meter kommer du fram till vätskekontrollen. Efter vätskekontrollen får du några sköna höjdmetrar innan du kommer in på Sörsjöns milspår och den annalkande varvningen.
Efter varvningen blir det in bland stock och sten och upp på en gles tallskogshöjd. Sedan vänder det nerför och du får springa rakt igenom en gammal kolbotten. Därefter ut i härlig myrmark för att tömma det sista ur låren. Sedan är det bara en barkbelagd stig innan du kommer ut på det öppna fältet igen och den längtande målgången. Du är nu i mål och du tänker nästa gång…

Visst låter det häftigt och fantastiskt vackert! För beskrivning utav de övriga sträckorna så kan ni gå in på www.kolmardstrailen.se där det även finns mer info om anmälan osv..

Den 24 maj står jag på startlinjen, hoppas du också gör det...

 

 

Fredrik

 

"Run Forrest Run!"

Det var sannerligen länge sedan jag tillförde forumet ett inlägg. Detta beror inte på att jag inte haft något att förtälja utan snarare bristen på kunskap gällande inloggning på bloggen:)
Jag är rätt ovan att berätta om mig själv och framför allt vad jag gjort och presterat. Att berätta vad man gjort kan för vissa ibland vara en styrka men för mig kan det vara tvärtom, jag gillar att ligga lågt och slita i det tysta å överraska både mig själv å andra! Att däremot läsa om andra är inspirerande och triggar min iver att hela tiden bli bättre!
Hur som haver, nu gör jag ett inlägg och utmanar mig själv i denna sociala aktivitet då jag hoppas att detta kan inspirera andra såsom "de andra" inspirerar mig!

Hade redan under förra veckan med vårens inträde känt att ett distanspass skulle vara fint att komma ut på. Har under vinter inte haft några längre distanser utan fokuserat bra tider på distanser mellan 10-15 km. Mina drömmar grumlades dock då jag insåg att diverse aktiviteter omöjliggjorde detta.

Idag, söndag, såg jag dock min chans!
Med härligt vårväder, skönt i solen men lite kyligt i skuggan och lite vind, tog jag sikte mot Bergs slussar strax norr om Linköping. Har sedan två veckor prövat Salming nya skor "Speed" vilka gjort min löpning på lättare och skönare, både på grus och asfalt. Dessa skulle idag få lufta sig lite på asfaltsvägarna till och från Berg slussar. Vägen till slussarna går ut från stan och längs naturreservatet längs sjön Roxens sydvästliga strand med fantastisk utsikt över sjön på ena sidan å slätten på andra. Innan man når Berg får man en härlig backe vilket känns underbart efter den i annars raka och platta vägen dit. Sen följer en en avslappnande väg ner till Roxen längs slussarna.

Att nå målet vid strandkanten av Roxen fick mig att minnas när "Forrest Gump" nådde havet (Amerikas västkust) efter att ha fått för sig att sticka ut å springa, å när han nådde havet vände han på klacken å sprang åt andra hållet till östkusten, likaså gjorde jag (även om havet inte fanns varken vid mitt mål eller hemma hos mig).

 Sjön "Roxen" vi Bergs slussar

Men olikt Forrest fick jag dock en fantastisk skön backträning upp för slussarna, vilket vid toppen kändes i vaderna!

Åter ut på slätten och efter 2h05min var jag åter hemma efter ca 25 km löpning.

/ Benjamin