söndag 23 mars 2014

#1milvartredjetimme

Ibland kan en bristande impulskontroll leda till stora utmaningar och mycket positiva upplevelser. För en tid sedan slängde jag av en händelse en blick på ett kommande löpevent "1milvartredjetimme" och innan jag riktigt hann tänka till öppnade jag munnen och sade till maken - Hörru det där skulle vi haka på! Han nappade direkt och saken var biff, nu fanns ingen återvändo.
Förra gången jag fick en snilleblixt ledde det till en promenad på 7 mil som tog 16 timmar att genomföra. Men det var ett par år sedan så det är tur att impulsgenombrotten inte är allt för frekventa.

1 mil var tredje timme är en möjlighet att träna ultraintervaller där man springer 1 mil var tredje timme under 24 timmar. Ultraintervaller ger mindre slitage på kroppen än ett sedvanligt ultralopp med väldigt många mil i följd och är en förträffligt bra uthållighetsträning.

Jag hade förberett kommande prestation med att baka nyttiga energitäta mellanmål och laddat fruktfatet för att kunna göra fruktsmoothies under dygnet.

 
 


De första två intervallerna som genomförde nattetid kl 24:00 respektive 03:00 var fantastiska. Vi sprang dessa tillsammans för att känna stöd vilket var välbehövligt. Våra kroppar hade ungefär denna dialog under tiden
 Lisa´s kropp: Vad tusan, nu har hon helt tappat greppet tanten. Ut och ränna mitt i natten på detta sätt. Vad ska det vara bra för?
Fredriks kropp: Ja nu lossnade visst den sista skruven Vi styr mot stigen därborta och snubblar på en rot så blir de nog inte så långlivade. Då blire sängen ingen som sig bör. Nån måtta får det ändå va på galenskapen!

Men vi lät oss inte fällas och lät heller inte lusten att krypa till kojs stå ivägen för vårt mål, att springa längre än vi någonsin gjort förut.

Det var en skön känsla att under nattens löpturer endast höra våra fotsteg mot marken. Det var stjärnklart och räcke faktiskt med månljuset som enda ljuskälla så pannlampan förblev avstängd.

Intervall nr 3 kl 06:00 var i särklass den härligaste. Gryningen var kommen med dagsljus, solsken och fågelkvitter. Övriga samhället tycktes fortfarande sova. Nu ville Fredrik sträcka ut benen lite så vi sprang åtskillda så han kunde hålla sin egna lite (okej mycket) högre fart.

Fram tills nu var både kropp och sinne pigga och allerta med tanke på omständigheterna (läs sömnbrist).



Intervall nr 4 bar iväg till skogs med vacker men bitvis tuff terräng. Denna mil tog längst tid då vi träffade på kärr, kullfallna träd, kisspaus och kort felspringning. Humöret började göra sig lite tilkänna så lite munnhuggning hann vi avklara.



Efter hemkomst från skogen börjar vi fantisera om lunchen som inte ligger allt för avlägset i tiden Vi beslutar oss därför att styra in mot city för att springa intervall nr 5 runt stångån och sedan festa loss inne på HälsoFreak
Efter 6 kilometer (eller 56 km) börjar jag sacka efter rejält. Jag kopplar på pannbenet och provar visualisering för att orka fortsätta. Föreställer mig att jag trippar fram som en fager nymf med håret böljande i vinden. Väcks dock snabbt ur tankarna av att jag hör ett studsande ljud, öppnar mina lätt slutna ögon och ser Fredrik som framför mig hoppar upp och ner på varje parkbänk vi passerar i ren tristess över mitt långsamma tempo. Det tog död på min självkänsla, jag bet ihop och sade det enda rätta
- Ett studs till och skjortan e tom!
Men innerst inne var jag jätte imponerad och stolt över den styrka han visade och fortfarande har.



KL 13:40 stegade vi in på lunchresturangen och möttes av, en KÖ!! Folket före stod och velade bland alternativen som fanns och verkade inte alls se eller förstå att här kommer utsvultna ultralöpare med magar att fylla och tider att passa så skynda på nu för BÖVELEN!
Salladen nästintill inhalerades stående innan det bar av igen för intervall nr 6.

Nr 6 bjöd på transportlöpning från stan och hem, med en extra krok runt stångån igen för att få till kilometerantalet.
Vad kan jag säga om den milen. Det var den bedrövligaste löpning jag någonsin utsatt mig själv och omgivningen för. Hade en svår smärta i hela benen, främst utsida och baksida av låren men även magmusklerna krampade likväl som käkarna, läpparna och händerna var helt blå. Men hem måste jag ju.
Fredrik slet upp mobilen och FILMADE!! när jag tappert stapplade iväg och skrockade kärvänligt att jag var en skymf mot löpsteget!

video

Jag lägger denna händelse i minnet, kan användas emot honom vid tillfälle framöver.
Fredrik däremot sprang som en hind som vanligt. Behöver väl knappast berätta att vi sprang var för sig.
Musik på högsta volym var det som möjliggjorde att jag faktisk fick upp farten trots allt och tog mig hem på straxt över timmen.

Haha, bra skrivet älskling nu tar jag, Fredrik över skrivandet, för mil nr 6 var den sista Lisa genomförde, hur mycket hon än ville ut på mil nr 7 så bar knappt benen och Lisa tog det kloka och vuxna beslutet att stanna där. Målet att springa mer än en maratondistans var uppnått. Jag var dock riktigt imponerad då jag aldrig ens trodde att hon skulle ta sig hem från stan tidigare under eftermiddagen.

Åter tillbaks till utmaningen och mil nr 7. Ekängen igen, var relativt trött på dessa vägar vid det här laget så det fick bli en repa ut mot Tegneby för att vända efter 5km och springa hemåt igen. En ganska tråkig men vacker mil blev det och ett hopp om att slutet nu närmade sig. Bara en mil kvar och benen kändes fortfarande oförskämt fräscha.



Hem och in med lite mat, satan vad energi det går åt att kuta hela tiden, och sedan umgås lite med familjen för att sedan ladda på för sista milen. Hade under dagen bestämt mig för att en kebabtallrik skulle vara belöning om alla 8 intervaller genomfördes och nu var jag ju snart i hamn, men hur skulle jag få tag i den Kebabtallriken? Kollade snabbt busstider och insåg att om jag tjuvstartar intervall nr 8 med 45 min så hinner jag springa in till stan, köpa mat och sedan kuta till bussen. Så fick det bli, snabbt på med grejerna igen och hejdå till familjen. Viss tidspress blev det men det var nog tur det för kroppen svarade bra och jag avslutade starkt in mot stan och kebabtallriken. Mannen bakom disken frågade om jag hade tränat mycket då jag bad om en STOR tallrik och när jag sa att jag sprungit 8 mil svarade han cyklat? Nej sprungit, då skrattade han bara och jag fick cola nr 2 på köpet.


Ja gott folk, så kan man fördriva ett dygn i mars om man vill. 6 respektive 8 mil på 24 timmar, rent vansinnigt men också stärkande och vansinnigt roligt. Mvh Lisa & Fredrik klubbens 2:a och 3:e ultralöpare



1 kommentar:

  1. Vilken fantastisk läsning Ni bjuder på!!!
    Är mäkta imponerad över denna "galenskap" som inte ligger så långt från vad jag själv skulle (kunna) vilja genomföra!

    SvaraRadera