Efter dag 130 började en anings överansträngning smyga sig på min kropp, lite ömmande ben och muskler men framförallt obehag från fötter och korta hälsenor. Jag bestämde mig för att försöka dra ner lite på tempot, inte avbryta gud förbjude, men lyssna på kroppen och i alla fall försöka ta det lite lugnt. Under kommande vecka jobbade jag även mycket nätter (nattarbete och löpning hör inte ihop, huvudet säger spring medans kroppen säger sov) så jag tänkte att lilla varvet runt Ekängen fick duga, 5 km flack bana från huset och tillbaks. De korta passen kändes ok, jag kunde hålla ett relativt högt tempo och betade av de 5 kilometrarna i hyggligt 4:30 tempo, oftast själv men ibland även med sonen i släptåg. Allt eftersom att veckan gick fick jag dock bara ondare och ondare i kroppen, fötter och hälsenor blev kanske bättre men knän, höfter och smalben gjorde riktigt ont. Jag undrade verkligen vad som var fel, hade jag faktiskt åkt på en överansträngning??
Men HA, jag lurade kroppen och ökade istället distanserna, började springa som vanligt igen med rundor runt milen och svischade fram mellan stenar och träd på vackra skogsstigar. Kroppen reagerade instinktivt och ökade tempot efter kanske välbehövlig vila och ben, kropp och själ känns åter hela och börjar nu förbereda sig på Ultra trail camp i Alicante v18 tillsammans med Paceonearth.
Trailrunning runt Bysjön i Åtvidaberg med Lisa och lillebror + Vilda
De 10 dagarna mellan RSD 130 och 140 bjöd på 7,2 nya mil till samlingen i mitt runstreak
Fredrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar