Varför springer jag?

Den frågan ställer jag mig då och då. "Varför springer jag?" Tre ord. En kort fråga. Ibland greppbar, ibland som en flyktig tanke. Tillfällena då den dyker upp varierar, plötsligt är den där. Jag har ställt den under långpass där euforin nästan har densitet. Jag har ställt den i motgång, då det på kvällen planerade morgonpasset till jobbet plötsligt ter sig övermäktigt. Samma tre ord men beroende på situation formulerar jag mina svar olika. Fokus för svaret kan kretsa kring bibehållen hälsa och ungdom eller en kommande inplanerad tävling under vilken stordåd ska presenteras. Svaret kan också ha ett evolutionsfilosofisk anslag av sorten "jag springer, därför är jag människa". Mina svar är mina. Högst personliga och under ständig förändring. Så, därför frågar jag dig: varför springer du?

Ibland är motivation en kaka

Efter detta försök till en intressant inledning, en presentation av mig själv:

Jag heter Andreas och är en del av Team Fillinge Ultra. Jag är även medlem i IK NocOut.se. Jag ser mig främst som löpare, även om jag ibland testar andra konditions- och idrottsformer. Efter en lång mörk period av väldigt lite konditionsförbättrande aktiviteter anmälde jag mig 2006 till Lidingöloppet. Tiden till träning var begränsad både i antal månader och antal möjliga pass per vecka. Jag drog ändå med tillförsikt till Lidingö med i alla fall några långpass om 13, kanske 14 km som längst. Det blev förstås riktigt jobbigt men jag gladdes åt att ha hittat något att utvecklas inom. Något som inte var lagidrott. Något som passade mig utmärkt.

Ekängen Triathlon 2013

Ett riktigt dåligt första tävlingsresultat ger enorm träningsmotivation. Så var det för mig i alla fall. Totalt har jag återvänt till LL 4 gånger för 30K och gjorde även 50K ett par år för att slippa tänja gränserna med en anmälan till något stadsmarathon. Har alltid dragits mer till naturupplevelse (om man nu kan säga det om LL...) än till stadslopp på asfalt. Allt eftersom har jag testat olika lopp av olika karaktär: halvmara, 100K, 6-timmars, 12-timmars, terränglopp och ytterligare fler. Ännu aldrig ett marathon. Det kommer bli av. Senare. För mig är upplevelsen och inramningen av tävlingen det essentiella. Hellre en oortodox distans i en naturskön miljö än en snabb kontrollmätt definierad flack sträckning i stadsmiljö.

Återigen: Varför springer jag? Jo just nu vill jag uppleva något tillsammans med andra, tillsammans med vänner och samtidigt utforska mina gränser för snabbhet (nåja...), uthållighet och motivation. Team Fillinge Ultra helt enkelt!