Jag sprang till jobbet i morse. Jag gör det ibland. Transportlöpning är en bra och tidseffektiv form av konditionsträning. Eftersom sträckan är knappa två mil erbjuder det dessutom en stadig injektion i veckovolymen. En eller möjligen två gånger per vecka är lagom eftersom ryggsäcken ökar belastningen och tynger mer än man tror (om nu matlådor och ombyte och andra tillbehör inte planerats till jobbet tidigare).
Idag var det fasligt segt och tråkigt. Den första sträckningen letar sig fram genom ett skogs- och åkerlandskap och inte ens det eventuella mötet med vildsvin bidrog till en mer spännande resa. Benen kändes stela, ryggsäcken var tung och löpstilen sittande. Farten makliga 5:20/km. Det slår mig: Vad tänkte Emil Zátopek på när han tränade? Denne Tjeckoslovakiske friidrottare med den otroliga trippeln under Olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952 (guld på 5000 och 10 000 meter och maraton). Hans träningsvolym och framför allt intensitet är legendarisk och just 400 m-intervallerna har det skrivits mycket om. En sökning antyder omfånget till 20 x 400, 40 x 400 och till och med 100 x 400 meter! Det troligaste är väl omkring 40 upprepningar. Farten verkar har varit omkring 3:00/km. Det går undan! Tänk er att upprepa 400 m 40 gånger med den farten. Det svartnar för ögonen vid blotta tanken.
Så, vad tänkte han på när orken tröt någon gång mellan intervall 25 och 35? När han var så trött att enklaste matematik är omöjlig och benen bara vill vila. Vad drev honom att obönhörligen fortsätta trots smärta och utmattning? Idag använde jag herr Zátopek som motivationsmotor för mina tröga ben. Kunde han pressa sig till ett ca två mil långt intervallerpass så kan jag jogga samma sträcka till jobbet. Troligen är det en fråga om inställning. Att ha bestämt sig innan och jobba mot tydliga mål. Och att hitta en fungerande omväg runt dom negativa tankarna. Inte så lätt.
Vad motiverar dig att fortsätta trots blodsmak och tömda glykogendepåer?
/Andreas
Bra tänkt
SvaraRadera