Tankar om sommarens utmaningar

Jag är inte jätterädd för utmaningarna som jag har som mål under året. Faktum är att jag ser fram emot dom. Dock med en viss tillförsikt och mer idag än igår..Vi skall under Team Fillinge Ultras flagga delta i tre swimrun-tävlingar i år:

Borås Swimrun

Borås sträckor: 

Sträcka	Löpning	Simning
Löp 1-Prologen	2.1 km
Sim 1-På grunt vatten		270 m
Löp 2-Udden	0.3 km
Sim 2-Mot gräddhyllan		750 m
Löp 3-Stairway to heaven	4.0 km
Sim 3-Ättestupssimmet		800 m
Löp 4-Trollskogen	1.5 km
Sim 4-Bråddjupet		650 m
Löp 5-Bergaravinen	3.6 km
Sim 5-Inloppet		1200 m
Löp 6-Jungle Run	0.3 km
Sim 6-Jungle Swim		300 m
Löp 7-Kröklings hage	4.7 km
Sim 7-Fiskdammen		100 m
Löp 8-Hundraårsstigen	2.3 km
Sim 8-Skidåkarsjön		50 m
Löp 9-Klassikerspåret	4.0 km
Sim 9-Lejondalssimmet		330 m
Löp 10-Rot och spång	0.4 km
Sim 10-Glasögonsjön		180 m
Löp 11-Toppbestigningen	1.9 km
Sim 11-Roddklubbsbryggan		650 m
Löp 12-Amerikaön	0.01 km
Sim 12-Hemlängtan		750 m
Löp 13-Upploppet	0.35 km
Totalt	25,46 km	6030 m

----------------------------------------

Karlstad Swimrun

De ungefärliga distanserna i Karlstad:

Löpning                              6100

Simning                                                    2400

Löpning                              2200

Simning                                                    900

Löpning                              600

Simning                                                    700

Löpning                              4700             

Simning                                                    560

Löpning                              287

Simning                                                    363

Löpning                              1420

Simning                                                    424

Löpning                              635

Simning                                                    375

Löpning                              289

Simning                                                    526

Löpning                              1590

Simning                                                    435

Löpning                              290

--------------------------------------------

Amfibiemannen

Distanserna på Amfibiemannen: 

Lidö                                            2270 Run 

Lidö-Idö                                                                  1110 Swim 

Idö/Krokholmen                           3380 Run 

Krokholmen-Viberön                                                  400 Swim 

Viberön                                       70 Run 

Viberön - Västerören                                                  260 Swim 

Västerören                                   115 Run 

Västerören - L. Äspskär                                             675 Swim 

Arholma                                      5470 Run 

Riddarviksskär runt                                                   620 Swim 

Arholma                                     5370 Run 

L. Äspskär - Västerören                                            675 Swim 

Västerören                                  115 Run 

Västerören - Viberön                                                260 Swim 

Viberön                                       70 Run 

Viberön - Krokholmen                                              400 Swim 

Krokholmen/Idö                         3380 Run 

Idö - Lidö                                                              1110 Swim 

Lidö                                          2580 Run 

SUMMA 28330 

Dessa är ganska lika varandra till sin utformning. Dryga 2 mil att springa totalt och dryga 6 km att simma totalt. Att man sedan gör det omvartannat är bra både för ork och mental kapacitet. När man har sprungit ett tag och är trött på det så är det bara att hoppa i plurret..och när man har tröttnat på det så skall man upp på land och mosa på ett tag..lite intervallkänsla på det hela. 

Förra året när jag gjorde min debut i öppet vatten, så fasade jag mig ganska mycket för att simma + 1000 meter i Stockholms skärgård. När man har "lärt" sig simma via youtube och eget nötande så är cv:n inte så diger att man kan vifta bort mygg med den ens. Har dock ett minne som är som en guldfisk och åtar mig gärna utmaningar för upplevelsens skull. Så här i efterhand var det ett fantastiskt äventyr och faktum var att vi faktiskt simmade om ett par kombatanter då. Trots min "teknik". Ett roligt minne var när min tävlingskollega (som är sällsynt snabb) sa till mig "- håll koll på mina fötter, och daska till på dom om det går för snabbt.." ok sa jag (tror jag)...körde ner huvudet och började simma...och såg inte hans fötter någonstans. Precis becksvart överallt..

faan.

Men han hittade mig strax efter, låg och tittade lite på molnen, simmade ryggsim och planerade matlådor. Kan säga att det är ingen lek att skovla sig fram, försöka hålla kurs, andas och se var sin partner är. 

Nu när Karlstad släppte sina sträckor på distanserna så tappade jag hakan med ett bloff. Första simningen..."vad tusan har de skrivit"?! satt som en liten hopkrupen mormor med glasögon längst ner på näbben och kröp närmre och närmre skärmen...2,4 km....?...........

...DET STÅR 2400 METER FÖR HELVETE!!  

Wow vilken härlig utmaning!! 

Här snackar vi distans simning. För er som inte simmat frisim (crawl) så kanske inte vare sig 500 meter eller 2400 meter låter så speciellt långt. Men ner i bassängen med er. 25 meter crawl på stubben. Glöm inte andas..det är som man säger i de här traktera..."oätt jobbit". Jag både kittlas och får lite lite ångest av det. Men jag ser nog fram emot det mer än min simkompanjon..

..har peppat honom med bilder som den här: 

Visst ser det härligt ut? 

Men det kan ju också se ut så här: 

..ser ju lite mer lockande ut kanske? 

Hursomhelst så ser vi fram emot att få komma och tävla på dessa tävlingar. Stora utmaningar och stora upplevelser! 

se mer på: 

www.amfibiemannen.se

www.karlstadswimrun.se

www.borasswimrun.se

tror det kan finnas ett par platser kvar...

/Marcus 

Göteborgsvarvet - reflektioner dagen efter

Göteborgsvarvet är ett jäkla lopp! Alltid deltagarrekord och därmed fullt av löpare, funktionärer och publik överallt. Trots att många tusen (kanske 15 000!?) inte kommer till start efter att ha betalt startavgiften är det trångt i startleden och trångt längs hela banan. Emellanåt springer man på bredare vägar och då glesar leden ut sig något och man kan bedriva sin framfart på sitt eget vis och i egen takt. Alltid något.

Väldigt jobbigt är det också! Två större broar ska man över och uppförsbackarnas sugande elevation uppvägs bara nästan av att efterföljande nedförsbackar skänker lite av fartinjektion. Om man orkar släppa på och om låren inte dör av det excentriska arbetet vill säga. Ska man persa på halvmaran väljer man ju lätt en annan tävling.

Jag tycker orkestrarna, körerna och sambatakterna hörs alldeles för dåligt! Det är förstås trevligt att de släpat sig dit och står och lirar på något gammalt Scaniaflak men det ska väl ändå kännas ända in i skelettet att de är där för att pusha och peppa. Bubblan runt många av oss trötta löpare är så solid och motståndskraftig att bakgrundsskval hjälper föga. Mer tryck i PA:t tack!

Bortsett från dessa MINOR irritationsmoment är Varvet (man säger inte Göteborgsvarvet i Göteborg i alla fall, hallå från landet eller?) en riktigt MAJOR upplevelse. Jag var länge motståndare men efter att ha stått bredvid som åskådare ett år och skrikigt, hejat och försökt inspirerat alla möjliga deltagare så greps jag av den go'a stämning som ändå bitvis infinner sig. Det gemytliga i att vara på samma ställe som 60 000 andra löpare är rätt fräckt. Världens största halvmara! Trots allt folk är det väl egentligen inte så trångt om man bara planerar lite. Vill man kuta snabbare och ha en bättre startgrupp får man väl se till att förtjäna det. Eller ställa sig längst fram i den tilldelade och hoppas att formen är bättre i år.

Känslan i stan är att många drar till bansträckningen och deltar för att hjälpa alla löpare framåt. All heder till dom som står och applåderar och ropar, på just mig, när jag som mest behöver det dessutom. Och till alla som står och langar dricka och lämnar över blöta svampar att kyla sig med. Många av oss löpare tackar inte ens. Skäms.

Varvet är speciellt och bästa sättet att uppleva det är att testa. Alla kan springa, hasa, gå/lunka sig igenom 21 km efter målmedveten träning under vintern och våren. Kanske tycker man att det kul när man är i mål. Tycker man dessutom att det är kul också under resan mellan start och mål är det jackpott.

För egen del gick det bra i år. 1:31 är jag nöjd med. Det finns rätt många som springer lika fort eller fortare men i år motsvarade det vad jag kunde få ut av kroppen efter en period utan längre pass och utan egentlig fartträning. 1:31 är jag just nu. Förnuftig start och ett rätt konstant tempo lade grunden. Pannben och rutin hjälpte till på slutet. I mål väldigt trött. Men glad! Nu en dag senare utan vare sig ömhet eller trötthet i benen ställer jag mig frågan om jag inte safe:ade, men så tänker man ju alltid dagen efter. När man har glömt den tunga känslan i ben och bröstkorg och skallen som kräver ett lägre tempo.

Jag bestämde mig för ett skobyte i sista stund och valde Speed-pjucken från Salming. Lätta med bra respons och den lägre profilen ger inget av den svajighet man ibland upplever i lite mer uppbyggda skor. Övertygande. Men maradistans tror jag inte jag fixar i dom. Eller snarare, jag vinner inget på det.

Jag, Malin och Martin

Malin hade det lite knivigare i år och kämpade mot en orolig mage. Under färden önskade hon sig också några fler och längre pass, genomförda under mars och april. Svårt att ordna på beställning. Tyvärr. Martin (Malin bror) persade med några minuter till 1:38. Bra gjort!

Nästa år kommer vi tillbaka. Starkare. Snabbare. Och ännu mer motiverade. Hör du det Varvet?

Keep up that good running spirit!

/Andreas

Bokrecension: "Träna 3 minuter i veckan" av Dr Michael Mosley

De senaste tio åren har en ny diet lanserats efter varje nyår eller inför den annalkande semestern. Alla dieter fungerar. Alla nya dieter är bättre. Alla dieter vill oss väl. Få har väl kunnat undgå det genomslag som 5:2-dieten fått under det senaste året. Egentligen inte en diet utan istället ett sätt att äta, en metod. Dr Michael Mosley, läkaren och BBC-journalisten, som via ett program sänt i Vetenskapens värld i SVT, får en oerhörd spridning i Sverige. Med avstamp i västerlandets sjukdomar och frågan om vad som kan bidra till ett längre liv presenteras halvfasta (kalorireduktion) som en universalmetod för ett friskare, smalare och längre liv. BBC-dokumentären är ytterst välgjord och dr Mosley talar till oss på ett lika städat brittiskt som charmerande sätt om sina farhågor med de egna dåliga generna och riskerna med sitt ohälsosamma liv. Han själv agerar försökskanin och utsätter sig för två dagars energireduktion per vecka samt kompletterande högintensiv träning. Allt som händer med hans kropp analyseras och diskuteras i TV. Många tittare kunde förstås identifiera sig med Michaels liv, i Sverige och övriga europeiska länder.  Tillsammans med övrig efterföljande medial uppmärksamhet hade plattformen för en ny succédiet gjutits.

Nu kommer boken som sätter träningen i fokus. Nu har vi provat 5:2-metoden. Kanske är vi trogna periodisk fasta sedan en tid, har tappat ett par kilo och ändrat vår uppfattning om hunger. I den aktuella uppgraderingen tränar vi  högintensivt och effektivt, precis som dr Michael Mosley.

Läser man boken som ett inlägg i hälsodebatten, där den förhoppningsvis innebär en välbehövlig injektion i ett Sverige där ca halva befolkningen är överviktig och långt fler rör på sig skadligt lite, så är boken både väl underbyggd och lätt att ta till sig. Den omkullkastar gamla sanningar och under resan genom boken refereras kontinuerligt till källmaterial varpå innehållet vilar. Föredömligt. Förutom den del som teoretiskt behandlar effekterna av högintensiv träning, finns en del som enkelt beskriver konditionsträning utformad för motionscykel eller löpning. Varje övning med sitt eget syfte. Alla pass är dock varianter på intensiv träning där man under sammanlagt några minuter ger allt man har i konditions- och muskelarbete. Muskelstärkande övningar med kroppen som vikt kompletterar till en helhet. Budskapet är att ingen kan avstå effektiv motion på grund av tidsbrist. Det finns också en räcka tabeller där man kan bedöma graden av den egna styrkan eller konditionen eller uppskatta energiförbrukning vid olika aktiviteter.

Men om perspektivet antas vara det omvända: att träningen bör vara långvarig för att förbereda för långvarig tävling, stämmer inte det? Jo säkert men det boken till viss del visar är att högintensiv aktivitet under ett fåtal minuter KAN göra dig även uthålligare. Bland annat ger den ytterst ansträngande intensiteten att antalet mitokondrier ökar kraftigt, vilket väldigt förenklat är grunden till att orka springa, cykla eller simma längre än någon halvtimme. Så långt väl, men uthållighet innebär olika saker för oss. För oss som verkligen vill utsätta oss för långvarig utmattning och för egen maskin förflytta oss under en, två eller fem timmar, kan "Träna 3 minuter i veckan" hjälpa oss på vägen? Nja, är mitt högst personliga svar. Bokens fakta är baserad på studier men verkligheten är mer komplex än så. Speciellt när det gäller uthållighetsidrott. Några invändningar till högintensiv träning för förbättrad uthållighet följer: Det som avgör din prestation på ett maraton är förstås din fysik men den mentala inställning är avgörande för hur prestation genomförs, till vilken grad du lyckas och om du vill utsätta dig för utmattningen igen. Högst troligt kan du pressa dig mer om du är motiverad av hängivenhet och glädje än om polarna vänligt skänkt dig en startplats för att dom vet att du hatar löpning. Slitstyrkan i kroppen är vid uthållighetsaktiviteter över en timme också avgörande för genomförandet och en god slitstyrka minskar risken för överbelastningsskador. Komplexiteten i att springa 42 km eller längre är enorm. Till vilken grad kan du tillgodogöra dig vätska och energi? Hur hanterar du värme eller kyla? Osv...

Konklusionen blir att boken introducerar till en delvis omdanande syn på konditionsträning. Gamla sanningar ifrågasätts och nya rön tvingar oss att revidera våra uppfattningar. Det pågår massor av spännande forskning om fördelar och effekter av högintensiv träning och Michael Mosleys bok ger oss en sammanfattande lektion av dagsläget. Plus att boken är en bra sammanfattning för ett hälsosamt liv. Dessutom finns det också något här för redan etablerade konditionsutövare. I och för sig har vi redan frälsta länge vetat om att 200 meters-intervaller gör underverk inför helgens kommande Göteborgsvarv! Cirkeln är således sluten.

/Andreas

Kolmården Vertical - en blivande tradition

Jag åkte under tidig kväll till Yxbacken i Åby utanför Norrköping, där Salomon Trail Tour anordnade en vertikal-tävling. Vertikaler är riktigt stora tävlingar nere på kontinenten där höjdskillnaden normalt är 1000 meter fördelade på maximalt 4 km löpsträcka. Brant så man baxnar! Kolmårdsvarianten bjöd inte på samma respektingivande siffror men en utmaning ändå. Eftersom det är första gången tävlingen går av stapeln är det extra roligt att delta eftersom möjligheten till att ha gjort "alla" loppen uppenbarar sig. En slags trofé. Vad det nu ska vara bra för...
Regn regn och regn. Ock kallt. Perfekt väder för skitjobbig utomhusaktivitet således. Vi var väl knappa 100-talet löpare som samlats inför starten. Vid foten av Yxbacken var ett väldigt provisoriskt startområde organiserat. Arrangören ville stämma av om intresse fanns, vilket vi gav besked på och hela organisationen kring tävlingen kommer troligen se väldigt annorlunda ut kommande år. Men det är lite skönt med småtävlingar utan startskott, stora flaggor och massiv inramning av reklam.
När startskottet gick (som nu inte var något skott utan någon ropade bara att vi skulle dra iväg) sprang jag ett par meter och började därefter att gå. Hmm ovanligt. Verkligen. Men taktiken var att verkligen hushålla med krafterna och inte dra på mig syra tidigt. Gick riktigt bra, en bit innan toppen var det möjligt att trycka på och vid toppen var jag topp 10-15 nånstans. Strålande! Banan snirklar sig fram och jag kan fortsätta att trycka på och kommer om ett par löpare som flåsar mer än jag. Underbart, bästa kvittot! Efter en km har jag kommit ifatt några rivaler och vi öser på. Lite för ouppmärksamt visar det sig. Vi missar snitslingen och drar en extrarunda på upp mot 2 km med tillbakaturen. Satans irriterande och bra placering är ju helt uteslutet. Efter att ha kommit in på rätt stig står det ju helt klart att där vi tre fyra stycken sprang var ju alltför lätt. Här var det rakt upp, klättra, hoppa mellan klippblock, gå i branter osv. Mjuka klibbiga dubbar eller stål under sulorna är optimalt. Svårt att avancera i fältet även om jag försökte tappert. Sista backen upp till målet var en seg och brant rackare, kanske 700 m. Fick dimsyn och blodsmak och till sist gick jag som de andra. Väl i mål möttes man av applåder, tack, och banan och vatten. Gott. Tror jag kom 7 från slutet men är på något vis väldigt glad ändå. Utomordentligt bra backpass, kvitto på att vaden funkar (nåja, lite öm är den nu efteråt...) och möjlighet till en schyst framtida svit. Tänk 20 Kolmården Vertical i rad. Det ni! Jag rekommenderar alla nyfikna löpare att testa liknande lopp - annorlunda på ett riktigt bra sätt!

300 höjdmeter senare - jätteglad

Som Björn säger:
Keep on running!

//Andreas

Ultra trail camp spanien

Den 29/4 05:00 begav sig jag och Lisa mot Skavsta Airport för att ta oss vidare mot varmare breddgrader och bergslöpning. 04:55 insåg vi att Lisas resväska vägde 4kg för mycket (19kg) varpå panik utbrast och kläder och skor yrde omkring oss (hamnade i mitt handbagage istället) men iväg kom vi, det kan ju tilläggas att Lisa kvällen innan frågade om vi verkligen skulle ha med oss både resväska och handbagage, det verkade ju onödigt och dyrt (Ryanair) vi skulle ju bara ha med oss springkläder!!! Womenlogic :-)

Resan längs E4:an gick därefter i rasande takt men 5 min innan väskinlämningen stängde stod vi där nöjda och glada. Väl på planet vandrade blicken över resterande passagerare med förhoppning om att finna några likasinnade, nja några riktiga ultralöpare kunde vi inte gissa oss till.

Väl framme i Alicante hämtade vi väskorna och begav oss mot närmsta fik, nu började det hända grejer, vi såg Sugplopp, vän från Instagram och rätt som det var så var vi sju glada löpare som genast började mäta vadomfång och kika på skor etc... Vi fick i oss lite kaffe och satt och småtjatade lite när en lång herre närmade sig vårt bord. Han var solbränd och vältränad, iförd en sverigetröja och shorts, han log glatt och frågade på skånska om vi var de löptokiga ultralöparna han väntade på.
Mannen i fråga var Ingemar från InGo Active, researrangören och vår guide under veckan. Vi blev visade vår buss och den ca 1 timmes långa färden mot Denia kunde börja. Resan dit gick fort, vi pratade om förväntningar och bedrifter, ju närmre vi kom desto högre blev bergen!

Väl framme i Denia visade oss Ingemar de närmsta sportbutikerna och några mindre supermercado innan vi var framme vid hotellet, Loreto. Vi fick lite instruktioner och sedan var det fri hopp och lek tills nästa del av gänget skulle anlända några timmar senare.

Lisa och jag bestämde ganska snabbt att en snabb löptur kunde sitta fint så här efter all restid och innan lunchen, så vi kastade oss i salming runnings nya kollektion och snörade på oss våra Salming dojor och begav oss ner mot hamnen och strandpromenaden. Ca 25 grader varmt och strålande solsken, helt perfekt. Vi joggade lite lätt ut med vattnet och skrapade ihop 7 km vacker återhämtningslöpning. Tillbaks till hotellet och lunch innan det var dags att träffa alla deltagare och en liten guidningslöptur runt i Denia. Ingemar höll i taktpinnen och 25 ivriga löpare snurrade runt på Denias gator. Efter löpturen körde Ingemar och Paceonearths Ellen och Johnny en liten presentation av sig själva samt om lägrets upplägg. Vi käkade gemensam middag och presenterade sedan oss själva för gruppen, det fanns mycket löpning här kan jag säga!!

Dag 2 bjöd på en häftig löptur till berget Montgós fot. Vi började på strandpromenaden och begav oss upp mot berget på slingriga stigar, kantade av vassa buskar och klippor. Sträckan blev ca 23,5 km med några mindre stigningar. Mycket vackert var det i alla fall.

Dag 3 var det dags för det ultra långa passet. Vi startade 09:00 och var inte hemma igen förrän kl 19:00, det blev till sist ca 40 km och otroligt många höjdmeter, vi var uppe och vände på Montgó 3 gånger, det var stigningar rakt upp där man inte ens kunde mäta någon kilometertid på klockan, man fick klättra och hålla sig fast i klippor blandat med häftig stiglöpning på bergets yttersta kant och flera hundra meter ner till nästa avsatts, wow!!! Lika häftig utförslöpning blev det när man någon timme senare skulle ner från bergets topp, och sen upp igen! Aldrig har jag sprungit eller klättrat i så omväxlande och häftig miljö. Vid ca 14:30 kom vi till en liten by där lunchen inmundigades, 3 kannor bira och lika mycket vatten, bröd med aioli, musslor, bläckfisk, kött och sedan kaffe och avec och sen upp för Montgó igen. Vi passerade även stora grottor nere vid havet och fick bitvis klättra med rep och kätting för att klara de stundande förhållanden som bjöds. Vilken dag, det kan nog faktiskt varit en av de bästa dagarna i mitt liv!
Väl nere i Denia igen bjöd Ingemar in oss på bira och ett dopp i polen, det satt som ett smäck. Trötta men nöjda och glada käkade jag och Lisa lite tapas på hotellets terrass, tittade på solnedgången och somnade sedan gott i våra sängar.

Dag 4 bjöd på återhämtning. Frukost, shopping, lunch, solpromenad och sedan en mils återhämtningslöpning bland oliv och apelsinodlingar. Ingemar bjöd på lite löpteknink och gav även lite feedback på våra löpstilar ( min var korrekt och stark, Lisas var den mest varierande Ingemar hade sett, till en början stark och ståtlig för att sedan övergå till vobblande och ineffektiv), vi avslutade sedan med lite barfotalöpning på stranden.

Dag 5 var det dags för den inofficiella tävlingen (som jag hade längtat) men tyvärr blev det ingen tävling, kvällen innan hade det nämligen varit skogsbrand på ena sidan av Montg´o, delar av den tänkta sträckan var nedbrunnen och förbjuden att beträda. Loppet ställdes in och det blev istället ett långpass på andra delar av berget och ut mot kusten, bitvis helt fantastisk löpning.
Dagen avslutades med festmåltid och lite latjolajbans tillsammans med hela gänget, det var med vemod man kramades och sade adjö, men med tillförsikt mot nya mål där vi säkerligen kommer möta flera av dessa härliga människor igen.

Om man ska försöka summera en sådan resa som jag ovan beskrivit så är de första orden som kommer upp: glädje, eufori, runnershigh, gemenskap, galenskap, ultra, äventyr. Att tillsammans med sin fru få uppleva ett sådant äventyr (semester) är helt fantastiskt och kommer definitivt att genomföras igen, förmodligen redan nästa år.

Tack Ingemar, Paceonearth och alla fantastiska löpare för att just ni gjorde denna vecka så speciell och minnesvärd, nästa år åker hela Team Fillinge Ultra på träningsläger med er...

Fredrik och Lisa

Den ofrivilliga vilan

Alla har väl varit där någon gång? De ofrivilliga vilan relaterat till fysiska justeringar. I mitt fall så var det denna gång en stukning på vänster ankel. Smärta, stor svullnad och en färgsättning som var mycket svår att matcha övriga klädespersedlar med blev resultatet efter att ha varit lite oförsiktig i bemötandet av en rot.

Nu, efter ca tre veckors löp-vila, så tänkte jag försöka mig på ett litet test. Hade turen att precis dagen innan få hem ett par nya skor. Ett par Merrell Road Glove. Efter att ha läst och inspirerats av andra idrottsliga profiler så var jag tvungen att testa ett par Merrell. Hade i planen att försöka mig på 2 - 3 km för att testa både skor och fot. Det är egentligen första gången som jag har ett par "0 - drop" skor.

När jag snörade på mig skorna så var precis andra beskrivit dom: komfort. Mjuka, sköna och rymliga. Dämpningen är ju ganska minimalistisk vilket ger en fantastisk härlig kontakt och känsla vid löpningen. I alla fall så försökte jag att ta lite mindre steg och framförallt flertalet fotisättningar när jag sprang iväg. En del studier visar på att det kan minska skaderisken. I och med att jag sprang på det sättet så märkte jag även att jag sprang lite annorlunda på foten, lite mer på mellan och framdelen. 

När jag tittade till på min Tomtom multisport för första gången så hade jag redan passerat 3 kilometer. Hoppsan, det gick förvånansvärt lätt både orkesmässigt men även tekniskt. Rolig löpning helt enkelt. När jag kom fram till Vidingsjös motionscentrum så tog jag ett varv omkring 2 km spåret och vände hemåt. 

Kände efter hur kroppen mådde. Fötterna tillsammans med vristen hälsade och tackade för förfrågan, men hade inget att tillägga i sak. vader och lår hade egen konferens där de visade power point bilder över hur förvånade de var över att jag fortfarande sprang med tanke på den tid som förlupit sedan förra gången. Lungor och hjärtat låg i hängmattan och hade det bara gött när jag tittade in...så jag fortsatte helt sonika mot hemmet igen. 

Stegen och tekniken förändrades lite efter tid tillsammans med generell ork, men vid lite extra tanke på det så justerades det tillbaka till lite kortare och rappare steg. Kändes skönt att trippa omkring ( nåja, men med + 100 i bagaget så är det tripp tro mig) med lite högre frekvens istället. 

Det hela slutade i alla fall på att jag kom upp i en mil på distansen och med egentligen samma tid som innan uppehållet. Vet inte om jag var väldigt långsam förut eller om jag var jättebra nu.. Så här en dag efter då jag kan ha lite "skvalpiga knän" efter en mils löpning så har jag enbart ordinär träningsvärk, men den beror mer på att det var en övningsform som jag inte gjort på ett tag mer än exempelvis skorna. 

Lovar gott ! 

/Marcus 

Mer ultra än Team Fillinge Ultra?

Det finns faktiskt de som är mer ultra än Team Fillinge Ultra. Jo det är sant! För i strikt bemärkelse är vi väl inte så jättemycket ultradistanslöpning egentligen. Det finns många som springer längre, fortare och mer än vad vi gör tillsammans, men TFU är ändå ett bra och beskrivande namn :-)

Björn Suneson däremot, han är väldigt mycket ultra. Till vardags pensionerad journalist och halv-/maratonlöpare. Tillika kontinentlöpare. Nu luktar det onekligen ultra. Kust-till-kust-löpare. Vi snackar USA här. 4850 km under ca 100 dagar. Onekligen en helt underbar resa och en smått fantastik bedrift, speciellt av en lirare som för 1,5 år sedan fick diagnosen artros i ena knät och är närmare 70 år. Läs en välskriven och alldeles glimrande berättelse om hans upplevelser under detta fjärde kust-till-kust-löp: Björn Sunesons blogg.

Som Björn säger:
Keep on running!

/Andreas

Soligt Citylopp i Linköping

Lördagen bjöd på strålande sol, svag vind och ledighet. Bästa tänkbara förutsättningar för att stödja Barndiabetesfonden med deltagande i Cityloppet. Med hela familjens stöd i ryggen startade vi vid 11 på förmiddagen från Lilla Torget, ca: 300 springsugna individer. Sträckningen; ett 5 km-varv genom Hejdegården med blommande fruktträd, utmed ån till Tannefors slussar, tillbaka på andra sidan ån och upp till torget igen. Cityloppet-löpare sprang sida vid sida med andra löpare, änder och lördagsflanörer med hund. Många föräldrar tog med ryggsäck och barn och förflyttade sig i hastigheter av intervallkaraktär längs banan. Härligt att se en sexåring spurta efter en km och irriterat vända sig om efter pappa med ryggsäck, en pappa som med lite mer erfarenhet i bagaget vet att det kan vara bra att hushålla med krafterna i början... 

Hushöll själv lite med krafterna första varvet, eftersom jag också har lite erfarenhet, men ökade under varv två och klarade mina 10 km precis under 50 minuter! 

Glass i solen på torget efter detta, inte så dumt!

/ Malin

I tävlingsmundering, inklusive klocka (!), dagen till ära.

Äntligen semester

Att under semestern träna har fram tills denna gång varit främmande. Under semestern ska man ju ha det skönt, vara ute och se/uppleva mycket och äta gott, är iaf något jag brukar göra. Men varför har jag inte packat ner ett par sköna träningsdojjor vid sidan om solkrämen?! Troligtvis för att jag inte fattat att det är just med dessa man får göra precis det som jag önskar och brukar göra, fast på ett annat sätt! Tänk dig att byta ut och uppleva landet från stigarna, skogarna och vidderna istället för från beachen eller de sedvanliga turiststråken?!

Tillsammans med min fru åkte vi för andra gången till Madeira för att återuppleva den underbara naturen. Denna portugisiska vulkaniska ö reser sig majestätiskt ur Atlanten. Året-runt-värmen gör ön till ett resmål hela året och är man intresserad av vandring eller terränglöpning finns här många fina leder, stigar och levador (bevattningskanaler). Varje år anordnas en ultra trial tävling (Madeira Island Ultra Trial - MIUT) med olika distanser, från 20 till 115 km, som går över öns fantastiska terräng. Dessvärre missade jag anmälan till deras 20 km-lopp...

Nyligen inköpta Inov8 X-talon 212 och Salming Speed packades ner för att hantera den skiftande terrängen och underlagen!

Väl framme var det ett smörgåsbord av härliga turer som fanns att välja på, hela ön kryllar mer eller mindre av stigar och levador men även av områden lämpliga för riktig terränglöpning.

Terrängen underbar (löpning på platån, Vereda do Fanal)

I skogarna kring "Levada da Serra do Faial" gick min första tur. Dock hittade jag inte levadan så det blev en rejäl tur i skogen bland uppkörda spår av skogsmaskiner och stigar, mycket backe, vilket inte var sista gången under denna semester:) Cirka 15 km löpning senare hittade jag levadan... Invid min utgångspunkt!

Gjorde ett försök någon dag senare å lade Levada da Serra do Faial - Camacha, Choupana - Camacha - Choupana, 17 km (750/800 möh) bakom mig! En skön och omväxlande runda med stundom skog och bebyggelse.

Levada dos Tornos, Monte - Palheiro Ferreiro - Monte, 15 km (520/600 möh) blev min tredje löpning, väldigt lik den tidigare men med mer hundar som dreglade springande efter mig!

Nu upp på Vereda do Fanal, Assobiadores - 1/2 Fanal - Assobiadores, 10 km (1420/1130 möh) som ligger uppe på öns platå. Hela platån är ett fantastiskt område som är väldigt lämplig för terräng, inte konstigt att delar av MIUT gick här, måste upplevas!

 Löpningen gick delvis på en MIUT-led

Vädret var dåligt så tog en dag med kombinerad intervall/backträning invid hotellets backe!

Åter levadorna å Levada do Castelejo, Referta - Ribeiro Frio - Referta, 18 km (275/300 möh). Levadan eller stigen bredvid var bitvis riktigt dålig (mer åt farlig) och gjorde inte min rädsla för höjder bättre! Blev att man fick sakta ta sig över vissa partier och gå andra, kanske inte helt optimalt men kompenserades i hög grad av omgivningen som var så underbar!

 

 Levada do Castelejo inte gjort för snabba km-tider!

Levada Calheta - Prazeras, Calheta - Prazeras - Calheta, 16 km (650/680 möh) var en skön och lätt löpning genom skogarna längs med levadan. Kroppen kändes på topp och upplevde att jag kunde ha fortsatt i evighet men vände åter tillbaka då vädret växlade och försämrades men blev inte mer än ett lätt dugg regn på hemresan.

Utmaningen och något jag sett fram emot var Vereda da Ponta de São Lourenço, 8 km (5/110 möh). Väl på plats översvämmades leden av turister! Ok, visst är jag turist med, men! Hade kommit till platsen för att uppleva storslagenheten på egenhand så det fick bli en modifierad tur, ren terräng, undvek allt som innebar trängsel på lederna eller turister. Vilken tur det blev, oklart med distansen (måste fixa en klocka snart) men en hel del höjdmeter blev det dock å härligt mycket mjölksyra.

Ponta de São Lourenço

Nu återstår endast ett fåtal dagar men det ska allt bli några svängar till innan återfärden hem!

Så, ta med dojjorna nästa gång, man vet aldrig vad som döljer sig där ute!

/Benjamin

Simning och den skvalpiga känslan

Rackarns vad jag börjar längta efter utesimningen. Sjö eller pool spelar egentligen ingen roll bara det är ute. Helt annan känsla gentemot den sunkiga innemiljön. Frihetskänslan vid simning i öppet vatten är fantastisk! Du är ostoppbar! En blandning av romantiskt smidigt sim och lite HULK-känsla..typ.

Men för att det skall bli roligt att simma ute så måste man ju dock ha en liten grund att stå på orkesmässigt, annars så blir det ju inget kul. Så denna vecka har det hittills blivit två pass, ett med mini-ultra och ett själv idag. 3000 meter med paddlarna i 25 meters bassäng. Inte konstigt att man blir lite yr med så mycket vändningar. Det kräver lite pannben att orka köra längre distanser med sådana förutsättningar. Dock så gick det klart över förväntan med distanserna. Körde lite längre och baksidan på axlarna lade märke till det och signalerade med vimplar och självlysande koner om ett litet uppehåll efter ett par hundra meter. HA! jag sladdade snyggt förbi och pressade på dom lite bara för att markera vem som bestämde. Jag kom faktiskt aldrig till den där känslan där man håller på att sjunka av trötthet utan vattenläget höll sig på en vettigt nivå för att vara mig.

Körde ett gäng med 200, några på 300 och några på 500 m. Till att sluta av med så blev det även några längder med fullt ös, där jag fullkomligt körde max. "Väderkvarnssim"..Vågorna gick det vita gäss på och alla i simhallen visade med tysthet sitt medgivande om att det är något stort på gång. Simskoleungarna spolades upp på kant och fröknarna turades om att putta ner dom igen. Ungefär samtidigt som de lyckats skyva ner dom igen så kom jag igen på tillbakavägen och spolade upp dom igen..så där höll vi på ett tag. Lite som vågmaskinen..

Ännyhow, så blev det ett riktigt bra pass och en bra start på dagen.



/Marcus

Inför Ultra Trail Camp Spanien 29/4 till 4/5

Den 29 april åker jag och Lisa tillsammans med Pace on Earth och InGo Active samt ytterligare 18 löptokiga deltagare på träningsläger i Spanien. Precis som med #enmilvartredjetimme var det en impulsiv och spontan reaktion som föranledde denna bokning. I december såg jag en inbjudan på paceonearths instagramkonto, fiskade lite efter frugans inställning till en sådan resa och bokade sedan i smyg med tanken att bättre julklapp kan man ju inte få, semester + ultralöpning = win!!

Fick denna info i förra veckan, visst blir man både inspirerad och rädd???

Dag 1, 29 april – ankomst

• Kort löppass där vi tillsammans utforskar närområdet och presenterar oss för varandra

Dag 2, 30 april

• Långpass på förmiddagen uppåt berget Montgo ca 2,5-3 timmar, fantastisk och bitvis väldigt teknisk terräng
• Frivilligt långpass på eftermiddagen ca 2 timmar uppför bergskammen på Montgo, vi “springer på knivar” till den andra toppen som ligger 750 möh. Bitvis bland den mest tekniska terräng du testat. Kul och lite skrämmande, läderhandskar rekommenderas!
• Föreläsning: ”Mitt mål var att chocka ultravärlden!” Johnny Hällnebys inspirerande berättelse om ultradebuten på Black River Run 100 miles 2013 som inte bara gav en vinst utan också den tredje bästa tiden på 100 miles i Sverige genom tiderna

Dag 3, 1 maj

• Ultralångt långpass genom Denia, upp på kammen på berget Montgo, ner på andra sidan till byn Jesus Póbre. Matpaus i hamnen Javéa innan det bär av uppåt igen (ca 45 min, medtag pengar). Många höjdmeter och ca 4-5 timmars löpning
• Föreläsning/workshop: Mental träning inför ultralopp med Ingemar Wikman

Dag 4, 2 maj

• Återhämtningsdag med fria aktiviteter på förmiddagen, exempelvis besök på fredagsmarknaden, ett extra löppass eller en välförtjänt sovmorgon
• Föreläsning/Workshop: ”Smågodis eller vetenskapligt baserat näringsintag under ultralopp?” Om kost – något av det allra svåraste när det gäller att prestera bra på ett ultralopp. Hålls av Niklas Larsson och Ellen Westfelt
• Återhämtningslöpning ca 1-1,5 timmar. Vi springer genom apelsinodlingar, kanske någon vågar palla?
• Löpteknikpass på stranden med Ingemar Wikman. Få personlig feedback på din löpteknik. Ca 1 timme.

Dag 5, 3 maj

• The Montgo Challenge. Inofficiell trailtävling. Banan går uppför berget Montgo. Riktigt många höjdmeter och härlig utsikt! Ca 2,5-3 timmars löpning. 
• Gemensam nedvarvningsjogg för den som vill upp på berget igen, ca 1-1,5 timmars löpning
• Yoga for runners. Leds av yogainstruktör som är specialiserad på löpning. Tillval – ingår ej i grundpriset

Dag 6, 4 maj – hemresa

• Utcheckning kl 11
• För den som vill ta en sista löptur rekommenderas stranden i soluppgången

 

Mycket löpning lär det bli!

Återkommer med en detaljerad rapport om hur detta äventyr var när vi kommer hem

 

Fredrik

Runstreak day 140

Efter dag 130 började en anings överansträngning smyga sig på min kropp, lite ömmande ben och muskler men framförallt obehag från fötter och korta hälsenor. Jag bestämde mig för att försöka dra ner lite på tempot, inte avbryta gud förbjude, men lyssna på kroppen och i alla fall försöka ta det lite lugnt. Under kommande vecka jobbade jag även mycket nätter (nattarbete och löpning hör inte ihop, huvudet säger spring medans kroppen säger sov) så jag tänkte att lilla varvet runt Ekängen fick duga, 5 km flack bana från huset och tillbaks. De korta passen kändes ok, jag kunde hålla ett relativt högt tempo och betade av de 5 kilometrarna i hyggligt 4:30 tempo, oftast själv men ibland även med sonen i släptåg. Allt eftersom att veckan gick fick jag dock bara ondare och ondare i kroppen, fötter och hälsenor blev kanske bättre men knän, höfter och smalben gjorde riktigt ont. Jag undrade verkligen vad som var fel, hade jag  faktiskt åkt på en överansträngning??

Men HA, jag lurade kroppen och ökade istället distanserna, började springa som vanligt igen med rundor runt milen och svischade fram mellan stenar och träd på vackra skogsstigar. Kroppen reagerade instinktivt och ökade tempot efter kanske välbehövlig vila och ben, kropp och själ känns åter hela och börjar nu förbereda sig på Ultra trail camp i Alicante v18 tillsammans med Paceonearth.

 

Trailrunning runt Bysjön i Åtvidaberg med Lisa och lillebror + Vilda

 

De 10 dagarna mellan RSD 130 och 140 bjöd på 7,2 nya mil till samlingen i mitt runstreak

Fredrik

Den alternativa gymnastiken

Eftersom min ena ankel ser ut lite som den varit på pride-festival och är särdeles färggrann efter att ha blivit stukad på en elak rot ute i skogen så har det inte blivit många löpsteg denna vecka. Tänkte att det var lite osmart eller rent av dumt att påfresta den med ytterligare löpning innan svullnaden lagt ner sig något. Nu gör det  inte ont hela tiden i alla fall så lite bättre har vilan gjort det.

Som de flesta föräldrar med heltidsarbeten så är träningen ibland något som kommer lite sekundärt efter att alla måsten har gjorts. Hämta, lämna, laga, fixa, sy (nåja), skruva, köpa, bära, kommunicera, läsa osv...Gymnastiken får efter en tid väldigt tidskrävande och ett jäkla meck med att få till utan att resterande livsdelar i pusslet skall fungera utan att något blir lidande. Allt skall hinnas med och allt skall vara tipp topp. Alla dagar och hela tiden...men...är det verkligen så att det är tipp topp hela tiden? Hinner vi med allt? ..måste vi hinna med allt? schablonbilden för ett aktivt träningsliv ger inte helt osällan upphov till ångest över att man inte hinner det som "alla andra" hinner....nu är det ju inte så att "alla andra" hinner allting som du gör..lura dig inte att tro något annat.

 

Men...anpassning och smidighet kan göra underverk för att hinna med vissa saker. Eftersom jag inte hinner åka ner till gymmet exempelvis så har jag som många andra skaffat gymnastikleksaker för hemträning. 99 % av all hemköp gymutrustning ligger tyvärr antingen under en säng fullt med damm över sig eller i något förråd, längst in. Orörd sedan finska vinterkriget. 

Nu har jag i alla fall gett mig f**n på att det inte skall bli så hemma hos oss. Av en händelse så ramlade jag över ett gäng med kettlebells på en lokal firma. Rena och snygga. vanligtvis så kostar 16 kg ca 900-1000 spänn, men nu fick jag med mig en 12 kg:s, två 16 kilos och en 20 kg:s för knappt 500 kr. WIN!

Förutsatt att de används alltså..annars så är det ju bara väldigt otympliga brevpressar. Ännu så håller i alla fall jag mitt löfte och mina kettlebells är utan damm. Häromdagen så körde jag ett pass och idag blev det också en rejäl genomkörare. Svingar och pressar i pulshöjande tempo. Liknande lite HIIT-pass-variant. 

Så skönt att stå och svinga ute under bar himmel, solen mitt i ansiktet medan jag körde igenom en trött översköterskropp som arbetat hela veckan och har resten av veckan kvar med arbete..som alla vet kan man antingen lägga sig i soffan och halvdö eller försöka kräma ur det sista ur kroppen med lite träning efter avslutat arbete. Det sistnämnda är ju faktiskt bra mycket skönare. I alla fall i efterhand. 

Glad påsk!

/Marcus 

Passiv utövare

Sedan en vecka är jag en sådan. En passiv utövare. En passiv löpare. Jag är alltid löpare i själen. Löpare i hjärtat.  Men just nu en löpare med ett överbelastat underben. Kanske bara en tjurig benhinna. Kanske är det en muskel: del av soleus eller någon av de mindre som styr tårna? Gud förbjude att det är själva benet, dvs en stressfraktur. En veckas alternativ träning, rehab-träning, massage och kylbehandling har givit hoppet åter. Troligen inte stressfraktur. Hurra! Jag sprang en kort runda igår på 4 km utan besvär, vilket egentligen inte säger så mycket. Innan upphållet sprang jag 24 km utan egentliga besvär. Men efteråt smögs sig en ömhet på som kändes illavarslande. Ska sanningen fram så ömmade det lite under färd också... Det är ju så lätt att tänka bort den detaljen. The force of förnekelse is strong! Så, löpvilan avklarad och nu övergång till långsam upptrappning och fortsatt styrka, massage och stretch. Därtill kanske vadkompression vid löpning. Jag greppar efter halmstrån och är beredd att testa alla huskurer och all Carl-Einar-hokus pokus som finns. Kanske är det sista gången jag startar om efter ett upphåll och ökar för mycket, för fort under en halvårsperiod, för att återigen kvittera en ny överansträngning. Hittills har jag jobbat i 9-månaderscykler på detta sätt. Kanske har jag lärt mej?

När träningen måste ställas in ökar suget efter skogspass, långpass och hårda intervaller närmast löjligt. Rastlösheten tilltar. Cyklingen som substitut känns hånfullt tråkig. Löpning endast är det som räknas. För att härda ut ägnas mer tid till löpassocierade hemsidor och bloggar. Hittade några goa grejer för att lindra substitutet. Håll till godo!

The Barkley Marathon

Här blandas lika delar mystik och stenhård ultratävling. En blandning av Blair witch project och Spartathlon. Bara lite hårdare gallring och färre lagerkransar. Om några alls.

London Maraton 2014

Spännande! Tittar just nu och skriver. Stavas split screen och simultaneously. Håller på Mo. Han verkar vara en skön löpare med lite annorlunda erfarenheter. Sammanfattning: satan va snabbt dom springer! Ett klipp från Great North Run Half Marathon - Bekele och Farah. Kolla vilken spurt!

En rolig nyhet är att vinnaren av Stockholm Ultra 2013, Steve Way, utmanar Jonas Buud vid höstens UltraVasa 90K. Way är tydligen god för 2:19 på maran. Stort! Buud 2:22-någonting. Ett intressant möte där Buud borde ha en fördel av sin ultravana på underlag av stig, grus och sten i kuperad miljö.
Fortfarande är ju det även mitt stora mål under året. Själva tävlingen alltså. Inte att kriga med Buud och Way. Tyvärr saknar jag minst 10 mil i veckan under en period av 10 år. Skadefri helst. Mer än så behövs inte...

/Andreas

Runstreak day 130

Ha ha, nu trodde ni väl kära läsare att mitt runstreak hade avbrutits bara för att jag inte rapporterade om något efter 120 dagar, men ack så fel ni hade, runstreaket pågår fortfarande och det går precis lika bra som förut..

20 dagar sedan sista rapporteringen och ca 30 mil passerade. De sista veckorna har innehållit både ultraintervaller, kortpass, löpning med vänner, löpning med sonen och löpning med sponsorn Salming Running. Allt för att hitta variation och motivation för att fortsätta springa varje dag.

Delar av Team Fillinge Ultra + inbjudna gäster

 

 

 

Löpning med sonen Theo

 

 

Besöket hos Salming Running i Göteborg var både roligt och intressant och gav verkligen mersmak inför en spännande vår och sommar, Team Fillinge Ultra tillsammans med Salming Running = no nonsens! Natural running, precis som det ska vara.

 

 

Efter besöket i Göteborg med både tillskott av kläder och skor fick mina Nike pegasus anses som förbrukade och med 120 mil (september 13 till mars 14) bakom sig åkte de välförtjänt i soppen.

 

 

Mot nya mål gott folk

Fredrik



Att få möjligheten att byta träningsmiljö

det yrke som jag innehar kan bjuda på flertalet möjligheter om man vill. En är att man kan arbeta på flera olika ställen och flertalet varierande länder. Då och då händer det att jag åker över gränsen till Norge för att arbeta.  Denna gång tog jag bilen till Notodden. En liten by, inte helt olik alla andra små söta byar omgivna av en fantastisk natur. Berg på alla sidor om byn, och vatten... Massor med vatten.

Efter en mycket lång dag i bil och med begynnande ömhet på hälarna så kanske det inte var nobelpriskvalitet på handlingen om att springa så fort jag gjort mig "hemmastadd" på rummet. Bädda, in med maten i kylen, plocka i ordning jobbgrejer... Lite frukt, kaffe och vatten.. Och på med grejerna.

vädret tillät absolut inte stillasittande väntan på jobb inomhus. strålande sol och 15 grader varmt, gjorde att logiken med de fysiska hindren inte arbetades igenom helt och fullt.

Dels var det värt det,  och delvis inte.. Men med en fantastisk natur och miljö precis omkring husknuten så är det i vilket fall som helst extremt svårt att låta bli att irra sig ut bland skog och troll.

Norrmännen blandar och ger i sin miljö. Antingen är det toppskick eller så är det rivningsnivå på grejerna. På " Tinnemyra " har de i alla fall gjort ett väldigt bra jobb med flertalet motionsslingor mestadels omkring en mindre badsjö. Det finns till och med badplats som är rullstolsanpassad.  Det finns hoppmöjligheter ner i vattnet för dom som gillar det och en liten sandstrand längst bort på 2 km varvet.

Själva spåret som går omkring sjön har massor med bänkar och rastplatser. Grillmöjligheter och lampor som belyser på kvällsserenaden. Är det något som Norrmännen gillar så är det ju att "gå på tur". Hur lytt och svårt än de har med att ta sig ut så gör de det ändå. För det är sånt man gör.

Omkring denna motionsanläggning så fanns det 4 olika längder på spår. Det längsta var omkring 7 km. På grund av min trötthet och stumhet i benen så tog jag det lite piano första varvet och höll mig omkring 2 km spåret som gick omkring sjön. Dels det men även för att jag var helt häpen över natur och väder. Det var även shortspremiär för min del. Roligt för alla. Få saker är så roligt som bländande ben. Både hud och hår fladdrade likt tunna gardiner i korsdrag på vårstädningen. Vackert och filosofiskt skulle man kunna säga utan att behöva dosjustera alltför mycket.

Detta var även mitt första pass med nya pjucken - 'salming distance'. Tror löpningen passade bra för dom. Delvis ganska tekniskt underlag men även ett par stråk där jag kunde sträcka ut lite mer. Bra intervallmiljö där man inte blir trött på banan. Allt kändes bra med skorna framtill gnaget på hälarna blev för mycket till och med för mig. Det började med ett litet sött tryck, som en smekning på kinden men avslutningen var mer likt scenen där Anakin Skywalker förlorar benen i lava och sedermera blir Darth Vader. Jag gjorde mitt bästa och tog av mig tröjan för att sätta upp den som en cape. Funkade klart över förväntan... omgivningen var inte helt oimponerade.

Nu hindrar det ju inte översköterskan att trolla med distans och tid så efter att ha tvingats att pausa lite efter lava-attacken så fick jag se på min tomtom.. 4,2 km... Ppfftthh!!  Så det var ju inte mer än att snöra upp skorna (de satt skapligt i alla fall) för att stolpa runt de 800 metrarna för att jämna upp siffrorna. Ni som har gps-klockor vet vad jag pratar om... Och ni andra kan sluta skaka på huvudet nu. Man måste jämna ut siffrorna, sådan är lagen. Man kan ha tappat något ben eller att pesten kommit till byn men klockan måste jämnas till. Njutningen uteblev lite på sista metrarna. Euforin blev inte så pass att man kan skriva böcker om det i alla fall.. Men klockan visar på lagliga siffror. Win!

Nu får det nog bli lite vila för fossingarna någon dag och beroende på arbetsmängden så får vi se om det kanske blir simning några dagar istället. Men det beror ju såklart på hur det blir med jobb också.

Ha de'

/Marcus




Vet ni förresten vilken kroppsdel som är mest tjyvaktiga?


... Hälarna....

Team Fillinge Ultra gästspelar utanför kommungränsen

Morgonen hade knappt börjat gry före Teamet hade samlats för att i gemensam färd bege sig mot staden där Glenn bor. Stämningen var pillimarisk och förväntansfull. Jag tror att vi alla har sett fram emot den här träffen. Mötet med Jocke på Salming Running var verkligen trevligt första gången vi träffades och det kändes som att det "klaffade"mellan oss. Då i Linköping med löpningsmöte omkring Stångån.

Resan gick på utan några större skavanker och trafikhinder. Kaffe och macka ungefär halvvägs på frostig utebänk med någon minus grad i sol är makalöst underskattat. Vi kom fram ca tre minuter efter utsatt tid och körde faktiskt rätt på första försöket (bra Andreas). In och upp på kontoret som har expanderats och öppnats ordentligt bara någon dag innan vi kom. Det har varit en hektisk men rolig vecka för gänget i Salming Running förstod vi. Men om man trivs med sitt jobb och kontakter med andra likasinnade så blir jobbet inte betungande.

Efter ett kortare snack så blev det omklädning och utforskning av miljön. Måste nog erkänna mitt funderande om det gick att springa på något annat än asfalt i de där krokarna. Överallt köpcentrum, affärer och större vägar. Måste vi ta bil till någon förort nu tänkte jag stilla, men som tur var satte jag mig inte i bilen utan avvaktade snyggt. "Räddade" situationen galant kan man tycka..

However...så samlade vi ihop gänget samtidigt som Malins bror som bor i staden även han dök upp för lite samkväm med syster och hennes gäng. Vi började springa bortåt utåt från köpcentrumlokalerna och bakom ett par hus så skymtades det träd. Det finns hopp tänkte jag. Även om jag kanske inte är den som det lämpar sig allra bäst för i Fillinge Ultra så kan känslan att springa och prata, diskutera, blöta tankar vara att det är en härlig möjlighet att umgås. Prestigelöst och enkelt i sin utformning samtidigt som man gör något man tycker om..umgås och tränar. Det är ju lite det som Team Fillinge Ultra handlar om...i alla fall är det en stor grundbult.

Efter någon kilometer så kom vi fram emot ett skogsparti och ett ordinärt elljusspår utan elljus. Man skulle på östgötska kunna kalla det för spår. Snirkligt och stigande löpte vi på. Uppåt och lite mer uppåt.."- Det är värt det när vi kommer upp", hörde Jockes stämma. Spåret hade många avstickningar både till höger och vänster fler gånger och det verkade finnas hur mycket möjligheter att variera sitt springande i den här skogen hur mycket som helst. Solens och värmens intåg tillsammans med våren gör löpning, trots fysisk ansträngning, till en härlig upplevelse. Vacker natur och trevligt sällskap..behöver man mer?  Efter ytterligare stigningar och en ytterst krävande "trapp-stigning" på ca 22 000 m:ish..typ...så kom vi upp på en liten höjd med rätt häftig omgivning.

( "har man inte fotat det så har det inte hänt" )

Där såg man (förutom de knän och fötter som jag mestadels tittade på dubbelvikt) flera stigar och ytterligare möjligheter till härliga utmaningar. Nu kändes det som om vi hade vänt och rent geografiskt började hemförslöpningen. Fortsatt ganska teknisk och mysig miljö för löpning. Hit och dit, rötter och sten. Solen i plytet och björkar som höll på att slå ut. Magnifik miljö för uteliv.

De med rappaste benen trippade på medan jag höll ihop gruppen bakifrån. Åter mot kontoret och över lite mer "urban-trail-quest-löpning" (över vägar och broar på asfalt). Snabbdusch och mycket intressanta diskussioner om dels kommande modeller och hur man resonerar i utvecklingen av nya skor..spännande år 2015..

Sedan blev det utfodring av hungriga löpare och livliga diskussioner där det som jag mest kommer ihåg var nog att någon nämnde att det vore skönt att ha ett snabbare maratonlopp i kroppen innan "riktiga" tävlingen (Vasaloppetultra, 9 mil). Efter detta fick det bli testning av snabba skor och utprovning av klubboveraller. Kan nog med viss stolthet påskina att Team Fillinge Ultra kommer inte bara bli riktigt snabba i år utan även riktigt snygga..

Vi tackar Jocke och resten på Salming Running för förtroendet för samarbetet och dagens trevliga träff! Vi blev alla inspirerade av dagen!

Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Salmingrunning store, men om ni har långväga så finns ju möjligheten för er på: www.salmingrunning.com.

Lisa, Marcus, Malin, Benjamin, Andreas och Fredrik

TFU

genom Marcus

Swim - O - Run

Som den beläste kanske har insett så är jag i det närmaste förälskad i swimrun-sporten. Den oemotståndliga känslan över att vara ostoppbar och bara forcera genom naturen saknar motstycke. Kommer det en kulle springer jag över den..kommer det ett hav simmar jag över det. Underbar känsla.

Ännu är det lite för svalt i vattnet vilket gör att simningen får ske inomhus. För att försöka samköra dessa simma och springa övningar så körde ju jag och Fredrik ett liknande test för någon månad sedan där vi simmade först och sprang efteråt. Idag gjorde jag detsamma. Fredrik indisponibel på grund av arbete vilket gjorde att jag fick köra solo.

Gav mig ner till simhalen till öppning. Simningen flöt på bra och det blev till slut 2000 m. Körde nästan uteslutande 100 meters intervaller. Använde mig av paddlarna för att stärka upp muskulaturen för utesimningen. Paddlarna skapar ett väldigt mycket större motstånd i vattnet vilket gör att man måste arbeta lite hårdare men även att man kommer fram lite snabbare...så länge man orkar veva runt vill säga. Lite folk i bassängen vilket gjorde simningen till en trevlig tillställning. När jag var klar med detta så snörade jag på mig skorna och begav mig ut till Stångån.

Lite kylslaget och jag ångrade genast avsaknaden av mössa. Stångån är kanske inte det bästa underlaget att springa på då det mestadels består av asfalt eller hårt packad mark. Men omgivningen är trevlig för att vara citylöpning. Efter ett par kilometers knotande så stannade jag till för att mjuka lite och hämta andan. Återhämtar mig rätt snabbt vilket är skönt. Försökte ligga på ett skapligt tempo och hålla jämn fart under hela löpningen. Träffade på ett par triathleter som riktigt svischade förbi mig..känslan då är ju att man vill förklara sina stappliga steg genom att skrika " JAG HAR FAKTISKT SIMMAT FÖRE" ...men det gjorde jag inte..Jag försökte istället att lyfta på fötterna, tänka mer teknik och tugga på. I slutet så fick det bli tre varv runt ett kvarter nära simhallen för att komma upp i milen..Pannben!

Man får väl kalla sådana här pass "swim - o - Run - pass"...då det är lite mer uppdelat. Roligt även om det var ensamt. Stärker som sagt pannbenet när man pressar sig själv och utmanar sig.


/Marcus