UltraVasan del 3 - 90 km mellan Sälen och Mora

Klockan var halv fem på lördags morgon när vi anlände till Berga by strax utanför Sälen. Startområdet såg rätt ödsligt ut jämfört med hur man ser det på tv då det är dags för skidåkarnas Vasaloppet. Halvmörker och dimma. Fuktig och kylig luft. Alla löpare är samlade i tältet eller strax utanför vid startfållan och man kan känna både förväntningen från löparna och doften av liniment. Underbart!

Vanligtvis brukar jag få tunnelseende så här nära tävling och världen runt omkring krymper ihop. Kanske har jag det även innan denna start men jag lägger ändå märke till att många löpare har klätt på sig vätskesystem. Hmm det kanske är bra, men det väger ju onekligen en del att bära med sig. Jag ser också fladdrande ljus från marschaller som är tända längs uppförsbacken efter startfållan. Riktigt snyggt. Ur högtalarna hörs stämningshöjande musik. När "Misty Mountains" spelas dovt och storslaget är ståpälsen total.

Fredrik och jag petar oss in i startfållan med ungefär en kvart kvar. Anspänningen tilltar. På ett bra sätt. Fredrik träffar några kompisar och snackar lite. Fem minuter kvar och folk börjar trycka ihop sig i fållan. När starten går är det bara skönt. Skönt att äntligen få starta resan mot Mora. Start och målgång i alla slags lopp är ju oftast garanterat ljuvliga. Det är där emellan det kan svida ordentligt.

Efter backen upp, den som är kantad av marschaller, går det fortsatt omväxlande uppför till första riktiga kontrollen vid Smågan. Knappt en mil har passerat och vi har väldigt medvetet hållit ett lågt tempo omkring 5:30-6:00 min/km. Tror man sig kunna springa 90 km springer man ju högst sannolikt en mil med lätthet och det lätt att falla in i sitt vanliga löptempo. Det blir sannolikt rätt jobbiga mil på slutet då...

Färden fortsätter in på banans knivigare del mot nästa stora station med båda mat och dryck, Mångsbodarna. Här handlar det om stiglöpning i sin ädlaste form - stenar, rötter, spänger och ett satans hit och dit för fötterna. Jag önskar stundtals att jag tränat mer på liknande underlag. Minnen från den härliga med ack så jobbiga Kolmårdsmaran poppar upp som vattkoppor på minnesbarken. Spängerna är kul att springa på eftersom de fjädrar tillbaka och skänker lite höjd till löpsteget. Men dom är hala, steget blir lite försiktigt och summan blir nog att farten är konstant. Hade valt mina IceBug Enlight som följeslagare och inte en gång halkade jag till på dom blöta planken eller stenarna - imponerande. Sulan i skorna är lite tjockare och med mer dämpning/stabilitet än i de modeller från IceBug jag annars använder och det passade prima för de många km som skulle avverkas. Speciellt fötterna tycker jag tar lite stryk av långlopp.

När Mångsbodarna dök upp framför oss kände både Fredrik och jag av en lättare hunger. Kort på energi kändes dåligt, rent av lite illavarslande. Här fanns möjlighet till korv-/ostmacka, pannkakor, bananer, saltgurka och mer därtill. Blåbärssoppa förstås. Alla stationer med blåbärssoppa var riktiga höjdare, särskilt där soppan var varm. Likaså gick vi båda igång på att energidrycken var varm ibland. Gick i gång på ett positivt sätt alltså. Minnen från barndomens termosar med varm saft smekte våra stenhårda ultrasjälar. Det här med att springa långt handlar också så mycket om vad som serveras vid nästa station och vad man ska välja att dricka och äta! Ibland kan ju tanken på ett glas varm blåbärsdryck vara det som gör att man håller det tänkta tempot ända till stationen. Det är smart att dela upp sträckan i ett ultralopp och avståndet mellan vätskestationerna är lagom delmålsdistanser att bryta ned hela sträcka på. Ett stort plus var också att alla funktionärer var så engagerade och uppmuntrade under hela sträckan.

Efter mångsbodarna var det nerför i flera km och farten ökade förstås. Sedan blev det stigning om ca 150 höjdmeter upp till Risberg. Har inget direkt minne av den stationen, men det var nog trevligt där också. Så här långt, alltså med 56 km kvar, riktades kompassen i på Evertsberg som utgör ca halvvägs i loppet. Dit kunde man skicka en påse med ombyte, nya skor och lite vad man ville. Halvvägs är ju en milstolpe och vägen dit var rätt flack om jag kommer ihåg rätt.

Översikt över bansträckningen

Vi hamnade i en skön stämning, Fredrik och jag, då vi stundtals pratade mycket om allt möjligt. Det funkar ju verkligen då tempot är lägre och syreatomerna räcker till mer än bara framfart. Ibland var vi tysta och gick in i oss själv. Samarbetet under resan funkade suveränt och en tråkig timme blir ju mindre tråkig om man kan snacka med någon. Förstås pratade vi också en hel del med medtävlare runt omkring oss men där riskerar man ibland att inte synka varandra och kan tvingas lyssna på en utläggning om en väldigt väldigt enkel och problemfri Vätternrunda, cyklad på ca 10 tim, när man bara vill tänka på om och i så fall när man ska kissa.

Efter ett kortare stopp i Evertsberg, där vi egentligen bara åt och drack utan att nyttja våra ditskickade påsar, var det utförslöpning i ca en mil med ca 250 tappade höjdmeter. Nedför på det sätter sliter lite på låren. En bra teknik för utförslöpning är en riktigt vettig investering. Jag har tränat i alla fall en gång i sommar så det gick naturligtvis strålande.

Under vägen till Oxberg började det väl ibland bli lite tungt. Vi hade hela tiden strategin att gå i alla längre och brantare uppförsbackar, för att spara kraft. Väl framme i Oxberg var det bara 29 km kvar. Ett knappt Lidingölopp. Ingenting att orda om. Det har vi gjort förr. Bara att ställa om och beta av. I Oxberg insåg vi också att alla större stationer verkade vara placerade på en höjd. Så innan blåbärssoppa, en uppförsbacke. Helt ok. Först prestera, sedan belöning.

Efter Oxberg är banan flack med bara mindre backar och egentligen är det ett svagt nedförslut hela vägen till mål. Vi märkte inte riktigt av det men gladdes i vilket fall av att strax efter Oxberg plötsligt vara i Hökberg. Väl här var det bara 19 km och nu snackar vi nedräkning. Hårt packad sand eller grusvägar och liknande underlag gjorde att löpningen blev enklare. Nu börjar låren svida lite. Tröttheten efter 7 mil är helt annorlunda jämfört med tröttheten i tex en halvmara med 5 km kvar. Efter 70 km är tröttheten närmast som en slags fantomsensation som är diffust pirrande. Benen är lite avdomnade och man uppfattar tydligt att dom vill stanna och vila lite. Omkring här, kanske lite tidigare, får vi besked om att Jonas Buud vunnit hela rasket och krossat allt motstånd genom att troligen springa på 6 timmar. Just vinnartiden råder det lite osäkerhet omkring och vi säger att 6 timmar är väl ändå helt omöjligt... Jo omöjlig, om man inte är från yttre rymden, som någon skrev dagen efter loppet.

Sista milen och kilometrarna går lite i trans. Benen bara rör sig. Inte av sig själva dock, man får piska på dom hela tiden. Men rörelsen framåt är det som upptar vårt medvetande. Här är vi trötta och bara matar på för att komma i mål någon gång. Väl i mål får man ju sluta spring. Nu pratar vi mindre. Vi bara tuffar på. Jag försöker boosta oss med positiva utrop, men jag vet inte riktigt om Fredrik hör. När vi kommer in i Mora händer ingenting alls. Nästan inga människor, nästan ingen aktivitet. Men när vi närmar oss målet med den klassiska portalen och alla människor står och applåderar oss den sista biten mot målgången - ja då kommer känslan av att vara oövervinnelig. Vi klarade det Fredrik! 9:41:12 tog det. Medaljtid och allt. För egen del blev jag alldeles vek i sinnet och ögonen tårades några sekunder. Så skönt att vara framme! Dessutom hade Malin och Lisa precis gjort sig i ordning och var på väg mot målet för att möta oss. Timing.

Lika glada som stela

Efteråt hängde vi i tältet med matserveringen. Satt och började eftersnacket. Frågade varandra om respektive lopp, tider, medlöpare, svackor, glädjen och allt annat som hör till. Stelheten tilltar och när man sedan ska resa sig känns plötsligt 90 km lite för långt. Efter långa löpningar brukar jag bli konstig i kistan och känner av ett lätt illamående samtidigt som jag är hungrig. Så inte denna gång. Köttbullar och potatismos satt fint och hemfärd till Sälen med Vasaloppsbussarna gick förvånansvärt fort. Hela kvällen fortsatte vi eftersnacka. Hela tiden med ett närmast ohämmat intag av mat och dryck i stugan. Rätt omedelbart efter loppet tror jag vi alla konstaterade att det här måste vi göra igen. Det är ju ett rätt ok betyg till både arrangör och till oss själva!

Vilka hänger på 2015?
/Andreas

Styrkan dröjer sig kvar

Så har då en vecka gått sedan Vasan gick av stapeln. En allt igenom positiv erfarenhet, så här i backspegeln. Bansträckningen går genom underbar natur med små sjöar som skymtar bakom vita björkstammar, alla trevliga människor i spåren som orkar växla några ord och de välorganiserade och fräscha depåerna med pannkaka (!), blåbärsoppa och bullar (att jag tränat på att äta under längre löprundor under sommaren har varit bra). Den uppmuntran man fick av publik och funktionärer var också ovärderlig, vissa personer dök upp och hejade åtskilliga gånger utmed banan. I och med att loppet var långt var det stundtals glest mellan löparna. På upploppet mot portalen i Mora kändes det som att alla, som stod där och hejade, bara hejade på mig och fånigt flinande med gråten i halsen orkade jag länga någon centimeter extra på stegen.

Spåren i kroppen börjar blekna, förutom en ömmande fotrygg, men i huvudet finns de kvar.  Främst är det fortfarande en allmän tillfredställelse, en känsla av att vara stark. Andra besvärliga saker förlorar sin udd i jämförelse.

Låst in bilnyckeln i bilen?  - Jag kan i alla fall springa 45 km!

Kostar det 6 500 kr att laga AC:n?- Jag kan i alla fall springa 45km!

Är det tre föräldramöten under kommande vecka?- Jag kan i alla fall...

Det tycker jag är skönt.

/Malin

2XU Karlstad Swimrun - The movie

Snygg film från kalaset i Karlstad..klart värt att vänta på..

 

UltraVasan del 2 - Förberedelser i Sälen

Organisationen Vasaloppet är som en fabrik. En fabrik som tillverkar tävlingar som fraktas ut som paket till oss sökande och längtande. Till oss som vill hitta en lämplig utmaning. Förutom det traditionella Vasaloppet 90 km har fabriken Vasaloppet tillverkat Öppet spår, TjejVasan, UngdomsVasan, CykelVasan med olika distanser, VasaStafetten med flera. Allt för att vi som upplevelsesökare ska kunna hitta det som passar oss bäst.

Det här året har turen kommit till UltraVasan 45 eller 90 km. Äntligen! Liksom CykelVasan tillverkades och började säljas i en tid då mountainbike snabbt blev en populär aktivitet så lanseras nu UltraVasan i en tid när vi törstar efter fler terränglopp med längre distanser; dessa utgör det lite hetare inslaget inom den andra löpboomen vi nu upplever. Den första löpboomen inträffade under 80-talets första hälft, då alla skulle jogga. Som det hette. Förresten heter det inte terränglöpning längre, som när jag var yngre. Nu heter det helst "trail" och alla tränare eller snarare inspiratörer, som till antalet är jättemånga och ordnar "event" och "camps" överallt i Sverige, kallar sig med självklarhet "coach". Ord och begrepp byts ut men löpningen består. Det är tur det.

Fabriken Vasaloppet är verkligen professionella! Dom har vanan att arrangera stora tävlingar och vet vad som krävs för glada deltagare. Det skapar en lugn och välkomnande stämning. Å andra sidan är det kanske det man betalar för när anmäler sig? En startavgift ett stycke över 1000 kr förpliktigar verkligen.

Vi åkte upp till Sälen redan under onsdagen och passade på att lägga in några dagar rekreation med turer till fjälls. Liten fjällstuga, gå eller springa i fjällen, mycket mat och vila med goda vänner innebär verkligen livskvalitet. Under torsdag och fredag innan tävlingen hann vi med tre turer på närliggande fjäll, varav två var löpturer. Löpningen under fredagen blev kanske längre och framför allt lite brantare än vi planerat men det var så inspirerande att trippa omkring på fjällryggen, omringad av ljungris och närmast oändlig utsikt. Fotlederna blev bara lite trötta som tur var.

På fjällryggen vid Tandådalen

Dramatisk sky

Mot Östfjäll stugan

Hur mycket vi än åt, gick på tur, löpte dom undersköna lederna över berg och genom dalar så kunde vi inte bromsa tiden - lördagen närmade sig. Tävlingsdag. Som vi hade längtat. För egen del så var det inte bara en alldeles angenäm väntan. Efter att ha drabbats av vad som kändes som total fysisk och psykisk utmattning efter drygt sex mil under Stockholm Ultra förra hösten så var jag lite skraj för att fullständigt ta slut igen. Där och då med kramp och leda hade jag 4 mil kvar att plåga mig igenom. Då och då frågar man sig helt enkelt: Varför? Ett enkelt svar för min del är: Att det är så skönt när man är klar.

/Andreas

Simsallabim och påbörjad försäsong

Då merparten av Teamet är uppe och skall springa Ultravasan så fick jag bege mig i ensamt majestät ner till simhallen. Tyvärr så har utebassängen stängt för säsongen och således blev det att nöta omkring i en 25 meters bassäng. Nästintill att man behöver antiemetika (läkemedel mot illamående/åksjuka) ..inte för att jag är särskilt snabb, men när man kommer upp över 4 vändor så blir det nästan yrsligt..

Hade innan en liten plan om att försöka nöta på och nå upp till kanske 4000 meter. Kropp och knopp kändes helt ok..i stort sett. Ibland får man ju sänka kraven lite så att det är lättare att nå målen..eller hur?

Jag och Johann under årets upplaga av Amfibiemannen. Siktar på att han skall få slita ordentligt nästa år..

Körde första 1000 au naturell´som vår franske vän skulle sagt, tror jag.. inga hjälpmedel alltså. Hittade riktning och nivå ganska snabbt. Även om andningen de första, kanske 600 metrarna oftast är lite "stressad"..efter det så kommer jag oftast in i "andra andningen" och kom på mig själv i slutet att glömma att andas men klarade mig bra ändå då stressen var som bortblåst.


Efter de första 1000 så blev det materialsim med pullboy och large paddlarna. Körde på och kände att jag kanske borde stanna lite..men tänkte till och framförallt kände efter...varför ska jag stanna? jag 'r inte trött, har inte ont, inte törstig (då jag oftast råkar dricka i genomsnitt en kubik vatten under simning..lite oplanerat) ..så jag fortsatte att skovla på. Tittade till på klockan och 1000 till hade passerats..tog lite vatten, ordnade till glasögonen och körde nästa 1000 efter ngn minuts pustande.

Samma sak nu..allt gick väldigt bra på alla sätt och vis, lite vatten efter 1000 till och så fortsatte det..

plötsligt så stod klockan på 6000 meter. High score för mig inomhus. Lite retsamt att jag kunnat fortsätta orkesmässigt men var tvungen att bege mig ut till bilen då parkeringstiden tog slut...Bra att jag hade ork kvar..dåligt att jag var tvungen att "avbryta"..

men ändå..kul pass på riktigt och eftersom jag har anmält mig till distanskurs till hösten där distanserna ligger på 3-4000 meter per pass så gäller det väl att vara förberedd antar jag..

Tidsmässigt så blev det inte rekordtider, men klarade det hela på strax under 2 timmar vilket jag är rätt nöjd med med tanke på min cv i simning..

Har ett lite mål om att köra en mil vid samma pass..men då får jag nog ställa mig på annan parkering..

UltraVasan del 1 - Inför

Tisdag kväll, halvsent. Väskorna är packade och en lista över sista-minuten-packningen vilar tryggt på köksbänken. Kläder, mat, skor och prylar. Hur mycket kan man behöva under fyra dagar i en stuga? Rätt mycket tydligen om man tittar på de två resväskorna och diverse andra påsar och väskor. I morgon, strax efter lunch, startar färden mot Sälen för lördagens UltraVasa - 45 alternativt 90 km att avverka löpandes. Fredrik, Lisa, Malin och jag. Fredrik och jag 90 km. En ansenlig andel av Team Fillinge Ultra är under helgen verkligen ultra. Smakar fint!

UltraVasan 2014

Känslorna är ändå blandade. Som vanligt infinner sig osäkerhetens fula tryne: är inte långpassen du avverkat rätt få till antalet? Du kanske hade behövt fler av de långa backpassen va? Överhuvudtaget, är inte 90 km onödigt långt? Dessa frågor hör till, för egen del i alla fall, och bidrar till att öka fokuseringen på uppgiften. Ett sätt att titta tillbaka och analysera planeringen och utfallet. Värre är det med rädslan. Den finns där också. Rädslan för smärtan. Och tröttheten. Och att bryta. Rädslan att bryta är egentligen obefogat störst. Att bryta framkallar känslor av misslyckande efteråt men samtidigt vet jag att risken är rätt liten. Jag bryter inte. Rädslan för smärta och trötthet är mer av det verkliga slaget. Det gör ont och man blir trött. Punkt. Men samtidigt söker jag ju tröttheten. Jag vill kämpa under lång tid och övervinna tröttheten och min egen litenhet inför en annalkande utmattning. Det är en del av upplevelsen att vid målgång känna sig större än tävlingens motståndet. Att få vara klar, att komma i mål, är verkligen omvälvande. En storhet i att jag inte gav vika. För att inte tala om att fullständigt ge sig hän i eftersnack med andra som delar upplevelsen. Smärtan under resan skulle jag däremot mycket gärna vara utan, den tillför inget speciellt. Visst är det skönt att komma i mål och slippa springa med en kropp som gör ont men det onda brukar ändå finnas med ett par extra dagar och innebär för mig ingen dimension av upplyftande upplevelser.

Jag är nöjd till 90 % med mina förberedelser. Jag har haft en hygglig volym av löpning räknat i km. Jag har tränat varierat: långa långpass, vanliga långpass, intervaller, snabbdistans och backar. Och en del utfyllnadspass. För 10 extra procent skulle jag vilja ha haft några fler långa långpass och lite mer av styrketräning för ben och bål. Men jag är ändå i stort nöjd. Kanske några fler km/vecka också...

Rädsla och tvekan till trots, UltraVasan är en riktig käftsmäll till äventyr! Bara att försöka njuta lite av smällen också...

/Andreas

Lite Inspiration..

Här kommer det lite inspiration..snart dags för Ö till Ö..sedan är det dags att börja förbereda sig för nästa säsong..Hoppas någonstans att kunna få möjligheten till att medverka och uppleva just Ö till ö..Dock så finns det en del praktiska grejer till att lösa det hela. Vi får hoppas att framtiden är med oss och att vi hittar någon som tycker vi är värda att satsa på till den tävlingen + lite flyt..






Ö till Ö

 

Amfibiemannen

 Engadin

 

Karlstad Swimrun Racerapport

Vi åkte upp till Karlstad på morgonen, tävlingsdagen tillsammans med Mia och Rebecka som skulle ge sig på sprint-versionen. Det var deras första tävling så det var nog smart att köra sprint första gången för att se hur allt känns och hur kroppen mår efter ett par timmars tävlande. Åkte med ganska bra marginal för att hinna stanna och äta på vägen och inte känna stress. Allt flöt på bra och en härlig pepp bubblade i oss alla. Den där före-tävlings-pirret är underbart. Oavsett om man har som mål att vinna eller överleva. När vi fick möjligheten att tävla på Karlstad swimrun så sa vi direkt ja! Sedan kollade vi datum och sedan vad det var för distanser..När det visade sig att första simningen var 2,4 kilometer så fick Fredrik något glansartat i blicken..va faan....kved han ur sig..WOHHOOO!! tänkte jag utan insikt. Vad mycket vatten det måste finnas där! Den kör vi! Sedan har vi haft den som mål och nu också upplevt den!

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Långdistansgänget före start. Jag längst till höger och Fredrik strax intill.

Strax innan loppet så beslutade vi oss för att köra med "raka" paddlar. Vi har i gruppen även ett par lite mer handformade från Head, men de gräver ibland ner sig och blir lite bottensökande när man blir lite trött. Då fick Fredrik ta den mindre varianten och jag fick gå upp ett steg till xl. Dessa har jag endast tränat lite kortare sträckor med, så så här dagen efter så pockar baksidorna på axlarna om uppmärksamhet som trotsiga treåringar. Men under loppet så gick det faktiskt bra.
Vi har en liten tanke om att inte ta med oss för mycket grejer ut på banan. Vi hade denna tävling endast en liten tunn "magväska" som jag hade innanför våtdräkten. Den innehöll lite nötcreme och någon oätbar energi-gel. Nötcreme har visat sig vara ett väldigt trevligt inslag både för smak, men även för den snabba energin den ger. Visst blir man glad av choklad?

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pigga och fräscha..strax innan starten. 

Vi samlades på Scandic city för gemensam transport ut till starten. Uppläggen på loppet var rätt snyggt, att starten och målet inte låg vid samma plats utan att man tar sig utifrån och in mot citykärnan för målgång på torget. Det var inte så många lag som skulle köra den långa distansen så det blev ganska skön stämning direkt. Alla hejade och var rätt avslappnade, men "tävlingstaggade". Vi blev bussade ut starten. Fick ett par minuter för omklädning sedan gruppfoto och även lagfoto. Snyggt med hela den grejen, ska bli spännande att se både foton och film från loppet. Starten gick och vi fick de första 6 km gemensamt springa bakom organisatören Pär Johansson när han cyklade. Skönt för oss faktiskt. Värmen höll som vanligt på att ta kål på mig. Pär hade med sig ett par vattenflaskor som tur var. Gjorde att jag i alla fall orkade lufsa vidare. Vetifan vad det är med mig och värme..verkar uppleva det där lite för ofta. Eller kanske bara behöver träna mer..

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Bussen och några kombattanter.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pär håller genomgång inför racet. 

Inför skovalet till Karlstad swimrun så fick vi lite bryderier. Eftersom de flesta av de lopp som vi har kört har mer eller mindre terrängavsnitt och det här var ett asfalt - grusvägs löpning så fick vi tänka om. Vi brukar köra med Inov8:s 212:or. De har lite dubb och är fantastiskt sköna på alla sätt, men kanske inte till det här underlaget. Fredrik körde med Salming speed och jag körde med Merrell All out fuse. Fredrik bara studsade fram, inget trött under löpningarna och sprang i cirklar omkring mig peppades o hejandes. Mina fossingar hade ju inte haft nöjet att springa så långt med dessa som jag valde utan det blev ju ett ganska stort test direkt huruvida det skulle funka. Lade in en tunn extrasula för att försöka få någon millimeter mer dämpning. På första löpsträckan ca 7 km asfalt/grus så presenterar först höger vad en liten klump med smärta mitt inne i vaden och strax efter vänster vad även den. Förbannelse! det var ju ett par meter kvar att beta av..Försökte att ändra fotisättning och längd på stegen lite vilket faktiskt gjorde att smärtan i alla fall inte ökade. Skorna höll måttet även om benen kanske borde sett fler intervallpass under längre tid.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Precis innan första simmet på 2400 meter..

Efter ökenlöpningen så kom frälsningen: 2400 meter simning! WOHOO!! på med kläderna och i spat, nästan direkt så stack resterande delar av grupperna. Man tjänar så otroligt mycket på swimrun om man är duktig simmare. Vi paddlade på och jag fick tillbaka lite ork igen. Här ute var det ett härligt och friskt vatten. Ju närmre vi kom mot mål och kanalen så ändrades smaken markant..lite mer jord och järnsmak mer mot mitten..Simningen gick bra och vi höll ett jämnt tempo. Fredrik har inte simmat så här långt någon gång i ett svep så det var en härlig bedrift att bara orka och skovla på. Han bet i och slet. Imponerande på en sådan längd. Efter att ha kollat på gps-klockan efter loppet så hade Fredrik en total längd på den simningen på 4 kilometer..hahahah "- tyckte att det var långt, sa han"..

Bild från www.karlstadswimrun.se

Utmanande, men skön simning..Målet var att sikta mot de två tallarna, sedan var det en bit till efter det..

Upp på en kobbe och en kortare löpning på omkring 2 km. Här höll vi ett rätt bra tempo. Kunde sträcka ut. Mina vader stramade lite men de var funktionella för ändamålet. Sedan dags för simning igen, ca 900. Här började vi tampas med ett damlag som vi sprang om och de simmade om oss. Rätt kul när man tampas och hejar på varandra. De simmade om oss på den här sträckan. När vi kom till land igen så var det där som sprintstarten hade startat ifrån. Här blev det bullar och saft. Wohoo!  De tjejerna som simmade om oss hade försvunnit ur synfältet och ingen hotade oss bakifrån. "Va faan är vi sist??!!" Svordomar och jävlaranamma! I med bullar och nötcreme ut och springa. Nu blev det cykelvägar och en ganska karg "förortslöpning" på ca 5 km. I ett bostadsområde så fick vi syn på damlagets ryggar. GGRRRR !!  Fötterna lite snabbare och armpendlingen lite mer aktiv..vi knappade in meter för meter och hälsade artigt. De hejade tillbaka och sa att vi fick se upp i vattnet med glimten i ögat. Efter någon kilometer till så fick vi se ett par ryggar till..och siktade givetvis på att försöka knappa in på dom. För sådan är ju tävlingslagen, eller hur?

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Upp mot land efter långsimmet. 

Äntligen vatten igen, denna gång så började det kännas att vi kom närmare mål vilket väckte hoppet i mina ben. knappt 600 meter simning mellan lite båtar. Här började även frekvensen av båtlivet öka vilket gjorde att vi fick se upp för sånt också. Vi hade kanske 100 meters försprång, men damlaget segade sig förbi igen. Starkt. Upp vid en brygga och lite skogslöpning med en miljard rötter. Försiktig löpning för att inte damma i, vilket nästan hände i alla fall..men lyckade att hämma fallet och återfå balansen.  Här kom vi ifatt damerna igen och lufsade om. "Vi tar er i simningen sen" sa dom och garvade. Sista sträckan är löpning sa jag...

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Fredrik upp mot land efter långsimmet

Nu kom vi ut på en spång över något träsk-liknande ställe..och ett fågeltorn. Ute på spången så fick vi se laget före igen, deras ryggar var inte så långt borta trots allt.. Utökade stegen och försökte pressa pannbenet. När vattnet kom så hade de precis hoppat i och kämpade sig igenom näckrosorna en bit ut i sjön. Ogillar verkligen näckrosor när det är simning. Man fastnar, de klibbar fast och är allmänt osköna. Vi knappade in på dom under simningen och såg att damerna som vi sprungit om var kanske mitt ute på sjön när vi gick upp. Här mötte Pär oss med vatten och glada tillrop. Kul, Sånt skapar riktigt bra stämning. Asfaltslöpning runt en udde och sedan ner i ett dieselsmakande vattendrag på ca 400 meter.

Vi kände att vi knappade in en liten bit hela tiden. kortare löpning där vi tjoade och hejade på glada flanörer. Trots utmaningen fysiskt så klarade vi av att njuta och garva på vägen. Minst lika viktigt. Nu kände vi verkligen att vi var på gång igen och när vi skulle i för att simma över mot bryggan med uteserveringar så höll jag på att få med mig en liten dam som stod och tog kort, men hon tackade för uppmärksamheten och avböjde. Självklart så bombade jag från bryggan istället. Som alla måttligt vuxna män skulle gjort. Här lyckades vi simma om gruppen som visade sig vara ett mix-lag. Uppför stegen och löpning på brygga, här var det lite sparsamt med vimplar och grejer så jag fick försöka minnas lite hur filmen som släpptes över sprinten såg ut. Förbi alla glada semesterfirande matälskare på uteserveringarna HHALLÅÅÅ ALLIHOOPPAA!!  HHALLÅÅ hälsade de flesta tillbaka..


Ner i spat igen och ännu en bra chans för att bomba, WOHOO!! Hetssimning där mixlaget kom ifatt och förbi. Rätt trötta och sega i kropparna nu, men den där känslan när man nästan kan känna lukten av buffe´n och känna målet komma närmre gjorde att benen fick spring igen..eller tja..ni fattar..I alla fall lyckades vi springa om mix-laget strax efter uppgången och hålla dom en bit bort. Löpning runt en udde och sedan ner i sista simmet. Här smakade vattnet ganska ogott. Långgrunt och lite badande gjorde simning till en utmaning. kanske även att axlarna lade in ett veto. Vilket nekades och vi kämpades oss mot uppgången. Vad vi inte visste här (tyvärr) var att damsektionen (Mia och Rebecka) som hade hängt med och kört sprinten gick precis upp före oss. Vi hade ju tjatat lite på dom att vi skulle komma ikapp dom och försökt att peppa lite på..

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Mia och Rebecka hetsar i mål med oss efter sig

Upp på stenarna hejandes med massor med folk, både uppe på bron och på uteserveringarna gjorde ju att alla krämpor försvann. Härligt med hejarop, det betyder mer än man tror. Sista löpningen, där vi sträckte upp oss och var riktigt glada när vi kom i mål! Det visade sig att damlaget kom 30 sekunder före oss i mål! Bra kämpat!!

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Målgången och den där sköna känslan av tillfredsställelse!

Vi kom på fjärde plats av de sex herrlag som körde långdistansen. 

Några spridda tankar

* På grund av att det inte var 500 pers som tävlade utan mer hanterlig skara så blev det nästintill famlijär känsla över det hela. Hej, och tjena, materialsnack, lopp-snack och allt sånt. Härligt. Ett skönt ödmjukt gäng även mot oss som inte stod på pallen. Att Pär med organisation är personliga mot alla gör självklart sitt till.


* Bra post-race mat. Härlig buffe´som ingick i priset är ju kraftigt underskattat. Kul att sitta med deltagarna och snacka minnen från loppet. Man behöver ju snacka av sig sånt.


* Under buffe´n så ramlade vi in på yrken och när jag berättade för min bordsdam att vi fyra var från samma arbetsplats och att vi alla var sjuksköterskor så tittade hon på mig och sedan på en kvinnlig kollega mitt emot och säger helt spontant: "Jaså, jag du ser ju trevlig ut pekandes på mig kvinnliga kollega men ......(tittandes på mig)...


* Kul att få höra lite om Petter:s viner och lite tänk omkring dom. Vi fick det röda Plex reserva till maten vilket var riktigt gott.


* Även riktigt roligt att träffa lite av de folk man "stöter på" på sociala medier, men på riktigt.


* Kul med målgången på torget. Dels känslan av att man närmar sig målet, men folk som hejar och hurrar är rätt kul.



* Stort till alla som deltog, frivilliga som hjälpte till, Organisationen med Pär och Camilla i spetsen, kombattanter, allt skönt snack mellan deltagarna både före, under och efter loppet.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pär som höll i organisationen tillsammans med Camilla, skapade en härlig familjär känsla över hela loppet. 

* Ett stort tack Salming Running, och Jocke som gjorde det möjligt för oss att kunna tävla på karlstad swimrun! (www.salmingrunning.com)



* Även stort tack till vår leverantör av våtdräkter: Surfspot (www.surfspot.se). Riktigt bra dräkter vi har haft med våra Zone3.

Glada och lite trötta efteråt...

Genrep inför 2XU Karlstad Swimrun

Inför 2XU Karlstad Swimrun kände jag och Marcus att vi behövde ett sista träningspass för att riktigt toppa formen och träna tillsammans så matchlikt som möjligt.

Med hot om regn och åska tog vi bilen mot Mjölby och Skogssjön. Ett alldeles utmärkt swimrun place med en fin liten sjö och intilliggande elljusspår. Sjön kanske egentligen är lite för liten men simmar man tvärs över, klappar i bryggan och sedan vänder tillbaka får man i alla fall en hyfsad distans. I spåret finns det både möjlighet till utmanande 2,5 km spår alternativt det längre på 6 km.

Väl framme bytte vi om, jag skulle prova Salming speed och Marcus sina nya Merrell som swimrunskor, vilket fungerade bra för båda! KUL och tur för på lördag blir det mycket asfaltslöpning och då passar inte våra ordinarie swimrunpjuck.

Vi startade sedan med löpning, nedcabbat precis som det är tänkt på lördag, ett härligt duggregn föll över oss i den vackra skogen. När vi hade kutat ca 2km började vi klä på oss, allt för att spilla så lite tid som möjligt vid växlingarna. Det gick helt ok även om man får sänka löptempot lite men väl vid vattnet kunde vi bara gå i och börja simma direkt vilket är ett stort plus.

Simningen gick bra, Marcus paddlar som vanligt iväg som en rysk torped och jag ligger och sliter i bakvattnet, lite tipps och trix vid andra sidan, sedan tillbaks! Upp på land och förbi bilen för lite vätska och energi och sen ut på nästa varv. Just eftersom det var pre-race träning körde vi bara 2 varv med inriktning på teknik och nöjde oss med det, ett bra träningspass som verkligen taggade oss inför lördag.

Kom och heja vetja, det är inte så långt till Karlstad, det ligger ju bara på andra sidan Vänern ;)

Markerade även för andra att skogssjön nu är Fillinge Ultras

Nu på lördag!

Karlstad swimrun! Häng med och testa! Sprintversionen kan vara ett bra instegstest till sporten. Du behöver inte ha alla superdupergrejer eller kört förut. Testa! Kommer bli ett toppenrace! Läs mer på: www.karlstadswimrun.se

Utrustning och lite spridda tankar om swimmrun från mitt synsätt

Jag gillar swimrun. Jag är inte särskilt duktig, särskilt uthållig, duktig simmare eller springer snabbt.

..men jag gillar upplevelser och jag gillar swimrun eftersom den passar både för dig och mig. Man kan sikta på medaljer och vara svinduktig på alltihopa, och så kan man som jag vilja prestera lite bättre ocvh framförallt uppleva mixen av olika sporter.

När jag fick nys om sporten så hade jag inte tagit simborgarmärket på kanske 20 år..kunde absolut inte simma crawl. Men möjligheten till denna enastående upplevelsesport var för stark för att jag skulle kunna neka den umgänge. En liten fråga från en kollega som undrade om jag inte ville hänga med och köra Amfibiemannen för ca ett år sedan triggade igång med något hejdlöst. Jag såg bara möjligheterna och den fantastiska chansen att uppleva denna häftiga tävlingsform.

Att jag helt avsaknade egentligt löpsteg och inte orkade springa en knapp halvmil utan att stanna och den totala frånvaron av simkunnighet spelade ingen roll. JAG VILLE GÖRA DET HÄR!


så jag gjorde vad varje förvuxen tonåring skulle gjort: jag sökte på internet och framförallt youtube. de flesta sökningarna handlade om hur man simmar och öppet vatten. Allt finns på internetet. Dock så var det lite knepigt att överätta det i praktiken. Innan jag blev "godkänd" partner så fick jag komma ner till simhallen och visa mitt nuvarande status över simningen för Johann..gissa om jag var nervös?! tänk ocm han inte godkänner mig och bara skrattar, eller ratar mig...vilket besvikelse!! Nervöst så kom jag ner i fluffiga badbyxor, inte så där slimmade som man ser på riktiga simmare...det tar ett tag innan man tar på sig ett par sådana. I alla fall så var det simkurser då jag skulle komma ner. Alla andra var ju skitduktiga, GGAAHH ANGST!! I alla fall så fick jag hoppa ner och simma en längd. Kommer inte ihåg så mycket av den, eller om jag ens andades...men vilket lyckorus när jag hörde: "-Vi kör" .

Efter det så blev det ännu mer sökande och tittandes på filmer hur man skulle göra och inte göra. Ner till simhallen och nöta och nöta och nöta. Jag försökte med snorkel, andas åt ett håll och veva som faan. Fick inte riktigt till det, men Johann och jag träffades ett par gånger, fick lite tips, mera internet och mera nötande.

Till slut så fick vi tävlingen genomförd. Stolt som en tupp när jag fick beröm över simningen, (blir fortfarande det iofs..) Min simning är fortfarande tämligen medioker, men lite bättre än först i alla fall. Simning är en sport där mängd spelar roll. Mycket nötande ger resultat.


Efter mycket letande och kollande så har jag märkt att det finns väldigt många som har extremt mycket mer erfarenhet, kunskaper och insikter än mig i den här sporten. Men här är i alla fall lite tankar som jag har samlat på mig på det här året..


* Träna som du spelar
Om du skall bli bra på något så skall du göra det. Mycket och gärna effektivt. ta hjälp av föreningar, vänner och sådana som kan och är lite bättre än du själv. Det sporrar och ger upphov till träningstörst.


* Utrustning
Du behöver inte ha de finaste grejerna eller dyraste. Se bara till att de funkar för dig.


* Säkerhet
Säkerheten skall ligga främst. Jag ger mig inte ut själv och simmar på öppet vatten. Även om det är kort. Man vet aldrig vad som kan hända. Alltid bättre att vara två då. Plus att det är roligare om man är flera.


När det kommer till utrustningstips så finns det många som skrivit om det. Utrustning beror på vilken typ av lopp som du skall genomföra. alla är lite lika, men samtidigt olika. Det du kanske behöver på det ena loppet kan vara onödigt på det andra. Erfarenheten ger mer frihet om vad som fungerar för dig.


För att förenkla och belysa det från andra håll så har det skrivits om utrustning på bland annat dessa sidor:

http://lanttolife.se/2014/07/swimrun-utrustningen/

http://www.aquathlon.se/utrustning.htm



Båda är väldigt bra "säljare" för sporten. Inte minst den sista sajten: "Aquathlon". Som även startat en trailversion av swimrun. Spännande och utmanande! Jättebra sajt som beskriver sporten på ett jättebra sätt.


Så här har vi det för tillfället:


Våtdräkt
Vi fick genom ett samarbete med butiken "Surfspot" möjligheten att köpa våtdräkter till bra pris och ett bra märke. Det blev Zone3. Initialt så körde vi med lång dräkt. Efter att inte ha en oerhörd mängd ekonomiska resurser så blir man lite försiktigt när man skall justera sina saker så pass om att klippa och förändra för mycket. Men efter att ha kokat över på Borås Swimrun så fick det bli saxen. Har inte ångrat mig. Korta ben, strax över knäna samt armarna över armbågen. Det finns numera en swimrun dräkt sm är framtagen just för swimrun. Verkar faktiskt väldigt genomtänkt med lite tjockare här och lite tunnare där..men än så länge rätt dyr.. kanske kommer fler nästa år.

Dolme / Pullbouy
Ett hjälpmedel för oss som inte är svinbra på simmet utan har lite mer utvecklingsmöjligheter än de snabba. En flytmoj som egentligen kan se ut hur som helst. Man bär den generellt omkring låret i något slags gummibandsaktigt och när simningen kommer så sätter man den mellan benen och bäckenet få en bättre horisontell nivå som underlättar simningen. Finns en hel uppsjö av olika lösningar här. En del behöver inte någon hjälp alls medan andra behöver mer. Här kan man verkligen testa sig fram. Allt från dubbla 1,5 L plastflaskor till sammansatta flytgrejer i olika former har jag sett.

Simglasögon
Jag gillar inte de där smala, små och strömlinjeformade. Mina ögon sugs ut som äggulor. Otäckt. Jag kör med ett par där det ligger en list omkring hela huvudet..typ..samt att jag har valt att ha lite tonad lins vilket är riktigt bra när solen är ute och det är den ofta för oss swimrunners. Att bli bländad och inte kunna orientera sig är inget roligt.

Paddlar
Paddlar ger ett större skjuts framåt i vattnet. Men samtidigt så kostar det enormt mycket mer energi att använda. Det finns olika storlekar och olika tillverkare. Om tekniken är lite sviktande så är det ganska stor risk att man sabbar axlarna, så var försiktigt i användandet. Sikta på en bra teknik först. Paddlar sedan. Får du problem med axlarna så kan du ju inte simma. Börja med mindre storlek ett par vändor för att känna dig för. Ingen vinst med för stora paddlar som bara kostar massor med kraft.

Skor
Här råder det lite delade meningar verkar det som. Jag har kört alla lopp (än så länge) med mina Inov8 212. Kanske inte spelar så jättestor roll egentligen mer än att man bör kolla att de är ganska lätta och inte behåller eller suger åt sig vatten, utan släpper det när man har börjat springa. En race-sko eller orienteringssko hör till de vanliga pjucken. Skall testa Merrel "all out fuse" på nästkommande lopp tror jag, då underlaget är platt och inte skogsterräng. (Gjorde det, och de funkade toppen)

Inov8 212 efter lite geggamojjarace

Merrell All out fuse

Sportklocka
Jag kör med en Garmin 910xt. egentligen dyr och otymplig, men jag köpte den då den hade multisportmode, vilket gör att man kan skifta mellan simma och springa. Det är rätt kul att se resultaten efteråt. Det finns flertalet klockor som kan fungera, och egentligen behövs inte det heller..Dock så går det bara att köra 9 vändor på garmin, vilket är en rätt stor besvikelse. Ofta är det ju fler än 9 byten i en tävling...så det har blivit att jag kört på "run-mode" och klickat på "lap" vid varje byte vilket gjort att jag fått en ungefärlig sträcka och tid på både sim och spring. Man får den totala tiden vilket egentligen är det man vill ha när man är ute och kör.

Ännyhow...har säkerligen glömt eller tappat bort lite, men ut och testa, försök få med dig en kompis och testa sporten! testa olika grejer, det som funkar för någon annan kanske inte är rätt för dig, men ut och testa! Det roliga med just den här sporten är att det finns så många olika vägar att fortsätta på. Testa dig fram.


//Marcus

Jonas Buud - åttonde segern i Swiss Alpine Marathon

Igår gjorde han det igen (lör 26/7). Ytterligare en vinst för Jonas Buud i Swiss Alpine Marathon säkrades med drygt 8 minuters marginal till tvåan Beat Ritter. Den åttonde raka segern för Buud. Åttonde! Mäktigt. 

Efter starten i Davos, Schweiz, leds löparna upp i bergen och springer totalt 79 km med 2660 meters stigning. En imponerande sträcka pyntad med upp- och nedförsbackar. Tiden 6:30:18 är lika imponerande som svår att greppa. Han är helt klart en våra mest framgångsrika friidrottare. Mer att läsa om gårdagen plus en hel del hisnande vackra bilder från loppet finns på Swiss Alpine's hemsida.

I augusti står vi i Team Fillinge Ultra på startlinjen tillsammans med Jonas Buud i UltraVasan. Vi har verkligen inget att sätta emot. Han kommer före oss alla. Med flera timmars marginal. Men han inspirerar och får oss att längta till flera tävlingar. Flera utmaningar att stångas mot. Flera gränser att spränga. Det är så det fungerar. 

Keep up the good running spirit!

/Andreas

Amfibiemannen 2014

Efter ett år av längtan och saknad var det äntligen dags igen..Amfibiemannen.

Efter en höst och vinter med målet att förbättra simningen rejält. Tog en simkurs på Linköpings bästa "simskola" Linköpings simidrottsförening ( http://www6.idrottonline.se/LinkopingsSimidrottsforening-Simidrott/ ). Med nervösa steg så gjorde jag i alla fall entré och insåg att det fanns fler som inte riktigt hade grepp om det. Men träningen och lektionerna gav utdelning lika snabbt som jag började inse att simning är riktigt jäkla utmanande och fantastiskt roligt. Lite trix där och lite justeringar där..härlig känsla när man känner det där "flytet" och (nåja) forsar fram. Samtidigt kul och sporrande när man ser de som är riktigt duktiga. Vilket flyt och "grepp" i vattnet! Otroligt inspirerande.

I alla fall så blev det efter kursen mera nötande och längtande efter att få komma ut och simma "på riktigt", ute i sjö eller hav. Känslan är..en oerhörd ostoppbar och frihetsbelönande känsla.

Frukost på vandrarhemmet. Från vänster: Team Zdolsek: Anna och Georg och till höger Marcus och Johan: Team Fillinge Ultra

Upplägget till årets upplaga av Amfibiemannen blev snarlik förra årets. Dock med mer träning i ben och arm samt vetskapen om hur loppet ser ut gör att det infinner sig ett slags lugn som tillägg. Man vet lite vad man kan förvänta sig. Vi hade kört två pass tillsammans med "match-lik" swimrunträning. Sedan hade Johann kört ett par pass själv och jag kört med Fredrik som jag även skall tävla med nästa helg i www.karlstadswimrun.se . skall bli mycket spännande lopp med ett annat upplägg på sträckorna. Får nog anledning att återkomma till det.. I alla fall så kändes de passen bra och gav mersmak.

Pre-race information

Vi, jag, Johann och två av hans barn: Georg och Anna som skulle tävla i mix, övernattade uppe strax intill Refsnäsbrygga på ett vandrarhem. Skönt att kunna få vila benen istället för att sitta tre timmar i bil innan utmaningen. Vi åt och åt och snackade lite om upplägg. hade det riktigt trevligt. På morgonen så åt vi och åt lite till. Träffade ett par trevliga danskar som skulle tävla för första gången. Packade klart det sista och dubbelkollade att allt var med. Ner till bryggan med förväntansfulla och sprittiga ben. Där stod alla semi-professionella och väntade på båten som skulle ta oss ut till Lidö. Precis vid värdshuset så är start och målområdet.

laddad, men lite suddig efter sparsam sömn.

Vi registrerade oss och fick våra tävlingsgrejer. Väst, simmössan och chipet för att registrera framfarten. Justerade det sista på utrustningen. Den här känslan som infinner sig här..någon timme innan själva starten är lite magisk..man kan inte riktigt påverka den utan det har mer med alla förberedelser innan..det blir ett litet vakuum i universum dr man går in i matchbubblan och fokuseras mer och mer..lite tunnelseende..men på ett bra sätt.

Lite snabb information om allmänt hyfs och sedan blev det omklädning och gående transport några hundra meter bort till starten. Damer och mix-lagen startade 10 minuter före herrlagen. Så efter de stuckit iväg så gick vi in i startfållan och sökte upp en skuggig plats att vänta på. Det hade ju hotats om uppåt 30 grader varmt och 20 i vattnet så det fanns lite oro om överhettning som den som drabbade mig på Borås swimrun. Vi såg omkring oss och utrustningarna skiljdes en del ifrån oss. Några hade meterlånga simfenor, vätskesystem som såg väldigt avancerade och dyra ut, simdolmar som var lite speciella. Alla såg ytterst professionella ut och en del mindervärdeskomplex började bubbla. Vi hade med oss..eller jag bar på en liten "magväska" där jag hade första förbandet (obligatoriskt) och 6 st nötcreme och två energi-gel. Sedan hade jag simdolme och paddlar. Johann hade tagit paddlar också men han är så jäkla bra simmare så han hade knappt behövt dom egentligen.

Team Fillinge Ultra

PANG!

Vi hade en position ganska långt bak i ledet som start. Första löpsträckan är på dryga 2 km och rejält smal så det är svårt att springa om och forcera fram. Vi såg det mer som uppvärmning.  Händelsefattig löpning där några hetsade fram förbi oss ute i skogsbrynet, men i övrigt ganska lugnt.

Skogen öppnade upp sig och vi  kom fram till långsimningen 1100 meter. HURRA tänkte jag! det gjorde jag inte förra året.. Men i år så kändes det verkligen så plus att det var en så overkligt fin dag med klarblå himmel, spegelblankt vatten så det hela gjorde att det bara såg inbjudande ut.




På med grejerna och i plurret. Simningen gick jättebra. Vi simmade om rätt många kändes det som. Höll jämn och bra takt genom hela sträckan. Vi höll även en bra linje vilket säkerligen sparade på krafterna i jämförelse med förra året då jag säkerligen simmade dubbla sträckan..


Nu kom det löpning på + 3 km vilket gjorde att vi "cabbade" ner. Man tar av sig våtdräkten på överkroppen och rullar ihop den omkring midjan. Kruxet här är att göra det snabbt och smidigt. Det gjorde inte vi. Krångligt och bökigt mestadels. Man skall alltid ha tävlingsvästen utanpå och när den är blöt så blir det krånglig att ta på och av. Vi förspillde mycket tid på dessa byten vilket gjorde att vi tappade positioner som vi hade simmat oss till. I alla fall så började vi springa, först över klipporna en bit och sedan in i ett skogsparti. Vi höll på ett bra jämt tempo.

Efter det så kommer det ett ganska intensivt parti med: Sim 400 meter, löp 70 m, sim 260 m, löp 115 m och slutligen sim 675 meter. Rätt kul period i loppet här och det kommer ju en gång till eftersom banan vänder. Simningen här gick bra förutom att jag höll på att damma rakt in i en båt som hade lagt sig för ankar precis i tävlings-farleden...tur för båten att jag styrde undan..




Sedan när man kommer upp efter 675 meters simningen så står det ett par vänliga själar och delar ut vatten vilket är väldigt välbehövligt efter de sista ruscherna. Här cabbade vi också ner eftersom långlöpningen med ökenhetta närmade sig. "Arholma-löpningen" inleds med löpning i en el-gata där det sålunda står elstolpar. Ganska teknisk löpning med "hit-o-dit-steg", rötter och lite mer teknisk löpning. Sedan kommer man ut på en grusväg som aldrig vill ta slut. I och för sig väldigt vackert överallt, men hallå vägen...!?

Nästan mitt i eller kanske lite efter mitten på löpningen så dyker det upp ett matstånd med vatten, sportdryck, banan, ballerinakex och saltgurka. Alltihop väldigt välkommet. Sedan är det kanske någon kilometer lite drygt till där man kommer upp till Riddarviksskäret. Där skall man först in i ett gammalt batteri som numera är ett museum. Häftig miljö. In och igenom berget för att komma ut på en liten höjd, på med kläderna igen ..förbannelse, västen korvar sig och krampen är nära i baksida axelpartiet. Ganska mycket alger här så extra dricka blir det inget av. Här här lite svalare i vattnet vilket är rätt skönt. Man behöver nedkylningen lite då och då. Här uppe vänder loppet och när vi kommer upp ur vattnet så blir det nedcabbning igen. Vilket tar tid och de som vi återigen simmat om hinner komma ikapp oss lite mer. Upp och lufsa igen. Härligt med publiken som står och hejar och tjoar. Sånt gör mycket för orken.

Orken hänger i även om jag under löpningarna nu får stötta min partner. Stegen blir kortare och knäna lyfts inte med samma lätthet längre. Under löpningen till vätskedepån blir vi omsprungna återigen av de som vi simmade förbi nyligen. Förbannelse! Våra omklädningar tar alldeles för lång tid. Vi kommer in till vätskedepån igen och fyller på snabbt och effektivt.

Ut och springa igen, efter långlöpat så kommer de kortare episoderna med de mer intensiva bytena mellan sim och spring. Gött! vi beslutar oss för att inte cabba ner och vinner, eller förlorar i alla fall inte lika mycket på det. Vi är väl påfyllda och klarar av värmen resterande delar.

Försöker hetsa på Johann att ill-kuta på näst sista löpningen där spurtpriset kan finnas inom räckhåll..Han är inte lika benägen till spurt i den här delen av loppet.. Äh, vi har chansen snart igen tjoar jag...snart kommer simmet...vi behöver nog ligga på ca 18 minuter max för att knipa den..frust hörde jag bara...

I alla fall....sista simmet kom som en härlig uppenbarelse, solen sken leende på oss och vi med den. Nu visste vi att det härliga vattnet välkomnade oss! Vattnet är vår vän. Jag stack tjuvade något och Johann fick kämpa lite med att komma upp och ikapp, ingen vila fr någon frustade jag i de bubblor jag andades ut. Fick dock ingen respons..tyckte i och för sig att jag såg flundror och sälar också på vägen hemåt...

however...så blev sista löpningen något krokig och lite mindre sviktande än de övriga..även om hopp och glädje förde oss framåt.

Glada, trötta, endorfinstinna och hungriga...

Vi slog vår tid från förra året med 33 minuter...rätt ok eller hur? Samtidigt som vi gick i mål så kommer tröttheten som en brödkavel i nacken, men lindras med det enorma endorfinruset som fullkomligt skljer över som ett ösregn...ggaahhhh!!  så skönt FLOW!

Återigen, vilket härligt lopp, och toppenbra arrangemang!

Swimrun i Loftahammar del 2

Ånyo blev det möjlighet att köra swimrunträning i Loftahammars skärgård. Härlig natur som verkligen bjuder in till aktiviteter. Vi var 4 upplevelsetörstande idrottare som samlats för att försöka pressa oss lite,  både tidsmässigt och längdmässigt.

Vädret var alla tiders med sol och ca 28 grader. Som gjort för att fara omkring i heltäckande gummidräkt.

Jag har velat fram och tillbaka huruvida det skall klippas i ben och armar på min våtdräkt. Beslutet kom idag: klippning. Mest på grund av att jag verkar springa lite galet vilket gjort slitaget på dräkten tvivelaktigt. Kanske får införskaffa en ny nästa år..

Johann som är min kompanjon till Amfibiemannen hade roddat fina sim och löpvägar. Utmanande värme vilket gjorde att beslutet att klippa dräkten kändes rätt bra. Stegen i löpningen blev väldigt mycket lättare och faktum med att det kändes väldigt bra i löpningen. Höll bra och jämnt tempo under större delen vilket kändes riktigt bra och att det kanske har lossnat lite med löpningen för mig. Har varit rätt tungt ett tag..

Nyklippt dräkt...lite ångest, men väldigt spring-skönt

Totala sträckan idag blev dryga 17 km. varav dessa ca 2,5 km simning. Avslutade med långlöpning och hopp i spat. Så makalöst skönt att kasta sig i vattnet!


Härlig dag, men kanonkillar och helt perfekt upplägg.

Junnisen däckade så fort vi satte oss i bilen...

/Marcus

Blev lite intervjuad..

Fick frågan om jag kunde tänka mig att bli intervjuad för en träningsblogg som nyligen startat..och jo då..det gick bra..



www.muskelgruppen.blogspot.se


här är resultatet:

Sommarintervju med - Marcus Lundin

Namn: Marcus Lundin

Ålder: 40

Bor: Linköping

Familj: Fru och två barn

Intressen: träning, musik, familj, arbete

Yrke: Intensivvårdssjuksköterska på Brännskadeintensiven, Riksklinik för svåra brännskador
Träning/hälsomål: Först och främst tränar jag för att det är så roligt. Sekundärt kommer att det är bra och nyttigt.


Marcus Lundin arbetar som sjuksköterska på Briva i Linköping. Han har tidigare en karriär som elitspelare inom handbollen bakom sig. Just nu ligger han i hårdträning för Karlstad swimrun och Amfibiemannen. Vad är det för lopp?
Det är två lopp i den relativt nya sporten "swimrun". En fantastisk upplevelsesport där det går ut på att ta sig från start till mål genom att simma och springa. Ofta är det i terräng och härliga naturområden. Utrustningsmässigt så har man våtdräkt, vanligtvis terrängskor som inte suger åt sig för mycket vatten och paddlar. Det krävs ganska lite egentligen för att man ska känna sig ostoppbar och oövervinnerlig. Kommer det ett berg, tja då springer man över det, kommer det en sjö då simmar vi. En fantastisk känsla.

Flera tävlingar äger rum under sommarhalvåret. Hur många är du anmäld till?
Vi har redan kört ett lopp, Borås Swimrun som bygger på 25 km löpning och 6 km simning. Ett fantastiskt lopp som krävde rejält med ork. En utsökt natur runt en sjö i utkanten av Borås. Hela loppet var en härlig upplevelse men bitvis fruktansvärt jobbigt. Sedan ska vi som sagt även tävla på Karlstad Swimrun som är 21 km löpning och 6 km simning samt Amfibiemannen i Stockholms skärgård. De andra i träningsgänget skall även upp och springa Ultravasan, där de springer antingen halva eller hela vasaloppet. Sedan kommer Tjurruset i höst. Ett geggigt terränglopp som vi kört i sex år nu.

Simning kommer bli lika hett som löpning, anser en del. Vad är glädjen i simning?
Simningen är tämligen skonsam för kroppen. Men även kroppsligt helengagerad. Man kan pressa sig enormt, samtidigt som man simmar med en kompis och småpratar lite. Det passar alla. Jag gillar framförallt att simma ute i sjöar och hav. Frihetskänslan är fantastisk. Kan verkligen rekommendera att gå en crawlkurs. Man lär sig massor och ser att är en fantastiskt rolig sport.

Varför är sådana här utmaningar viktiga för dig?
Jag har ganska mycket mer pannben än talang. Men samtidigt, eller på grund av detta, så gillar jag att fullkomligt ta ut mig. Att pressa kroppen och psyket att bli lite bättre, att simma och springa lite snabbare är morötter. Dock så är det även upplevelser som driver mig numera. Kanske även förut...även om det då var olika lag man mötte.



Målgången Amfibiemannen 2013.

Du tränar mycket, hur frigör du tid?
Frigör tid? Alla har tid. Det hela handlar om hur du prioriterar ditt engagemang till det du gör. Någon säger: "jag hinner inte, jag jobbar så mycket". Alltså har den personen prioriterat att jobba. Jag har alltid prioriterat träning. Från det att jag började spela fotboll och handboll så har det funnits som prio ett. Både på gott och ont...men det har givit mig mycket tillbaka. Ibland kanske jag borde hejdat mig och prioriterat annorlunda...men tja.
Numera, eller när man jobbar 100 procent med oregelbundna arbetstider och har familj så har det blivit svårare att bestämma en särskild tid att anpassa sig efter. Vilket har gjort att aktiviteter där jag själv styr tiden blivit prioriterade eftersom de är genomförbara. Exempelvis löpning, simning och gym. Då krävs inga särskilda tider, utan det blir när det finns tid.

Hur svarar du de som säger att de inte har tid att träna?
De behöver inte försvara sig mot mig. De har ju gjort det valet och prioriterat något annat. Däremot om de frågar om råd hur de skall tänka, göra, möjligheter osv...då kanske jag har lite tips. Men viktigaste är ju viljan. Att man vill röra på sig.

Vilka råd ger du till de som vill börja testa simningen som träningsform?
Jag fick frågan om jag ville hänga med och köra Amfibiemannen förra året av en kollega (Johann Zdolsek) som är vansinnigt duktig på simning och simmat sedan barnsben. Jag hade redan kollat på liknande lopp och börjat fundera, men problemet var ju att jag inte kunde simma. Inte crawla i alla fall. Rent tekniskt så kan jag väl inte bröstsim heller. Men det hindrade mig inte utan jag svarade i det närmaste euforiskt JA. Kanske lite för högt och otäckt när frågan kom.
Sedan kom ångesten översköljande som ett skumbad. Hur fan gör jag nu? Många frågor och letande på internet efter information. Knapphändigt både på material och upplägg. Egentligen var det ju bara "Ö till Ö" som hade kört igång då. Det mytomspunna loppet som numera är inofficiellt VM i sporten. I alla fall så började jag hejdlöst plöja filmer på Youtube efter simteknik och "öppet vatten simning", samtidigt som jag var nere i simhallen och tränade efter rekommendationerna. I början kunde jag inte simma 25 meter. Vi pratar om crawl nu. Efter ett tag orkade jag det...och efter ytterligare nötande visade jag ganska ohämmat stolt upp 50 meters ork, samtidigt som jag faktiskt hade andats också.
På Amfibiemannen så är det 28 lite drygt man ska ta sig igenom. Av dessa är sex kilometer simning på öppet vatten, med strömmar och vågor, kyla och kombatanter. Inte alls som i simhallen. Här kommer jagandet efter upplevelser tillsammans med pannbenet in. För efter mycket nötande och mycket springande så fixade vi det. Så sjukt stolt. Vi båda två kom på oss själva att leende springa omkring i skogar, simmandes och skrattandes för att det var sådan fantastisk upplevelse. Härlig stämning mellan lagen, fantastisk miljö och enastående upplevelse.
Men med facit i handen så kan jag nog tycka att det hade varit bra att ha gjort ett par simpass med en simtränare först. Jag tog en kurs för ett tag sedan och lärde mig otroligt mycket. Simning kan både vara lätt och svårt. Men ju mer man lär sig desto roligare blir det. Ner och testa! Se möjligheterna.

Hur drar du nytta av sommaren för att må bättre?
Gillar att träna utomhus, framförallt med kamraterna i "Team Fillinge Ultra". Att gemensamt träna, även om det är i olika kunskaper, hastigheter och längder så ger det mig väldigt mycket tillbaka. Gillar lagkänslan.

www.teamfillingeultra.blogspot.com

Vi har ju även en blogg som vi försöker inspirera och motivera andra till motion. Vi har också så kallade "öppna träningar" där vi träffas och tränar tillsammans. Detta oavsett om man vill springa långt, kort, snabbt eller långsamt. Tillsammans så inspirerar vi och peppar varandra. Även om det låter klyshigt så är det ju framförallt glädjen till rörelsen som är grunden, glädjen och upplevelsen. 

"Första sexan" i Team Fillinge Ultra. Alla är sjuksköterskor.

//Marcus