Test av snabba grejer

Från Tailwind Nutrition så fick teamet en leverans med tester som vi förhoppningsvis ska testköra på fredag. Tailwinds energi ska vara snällt för magen så vi får hoppas att det ger både bra energi och att magen gillar det.

På fredag blir det först löpning omkring Linköpings aorta - Stångån,  och sedan direkt ner i bassängen för simning.

Glädjen till vänner

Genom en härlig dimmig och disig morgon sprang vi på blandade underlag. Genom skogspartier, på grusväg, förbi ett par kossor och öde ängar.

Jag fick kämpa för att hänga med gasellerna men kompenserade det med att lura dom att prata sig trötta. Ställde multipla frågepartier där deras kognitiva förmågor ställdes på sin spets. Dom köpte allt och jag kunde hänga på ett tag..

Lite fartlekar byttes mot backlöpning och även lite hit-o-dit spring. Jobbigt, roligt och rätt nyttigt. Härligt med ett sånt gäng!

Diskussioner och planering inför framtiden diskuterades med glädje över härlig brunch hemma hos Andreas.

Bysjöloppet 13/9

Har efter Ultravasan lite problem med höger knä. Det gör liksom lite ont hela tiden och mer ont på utsidan när jag börjar springa men känns bättre när man blivit varm.

Hur eller hur så finns alltid Bysjöloppet inplanerat i min kalender varje höst (ja eller sedan tre höstar iaf) ett klassiskt lopp i Åtvidaberg som i år gick för 32:a gången i ordningen. Banan erbjuder varierande kupering och miljö med asfalt, grus, skogsvägar och lite obanat och går att springa som 18km, 11km alternativt 5km. Fillinge Ultra fegar ju inte när det gäller distanser och för att få valuta för pengarna väljer man ju givetvis det längsta alternativet om så är möjligt.

Lyckades övertala lillebror att följa med hem till födelseorten för att springa. Han accepterade till sist men nöjde sig med 11km, att springa i mer en 60 minuter är idioti och långtråkigt enligt Johan så jag fick nöja mig där.

13:00 small idag världens enda fungerande solkanon vilket också signalerade starten för 18km. Jag hade letat mig framåt i startledet och stod i andra ledet av 61 startande. Vi öppnade ganska hårt och redan efter några hundra meter var vi en klunga på ca 20 löpare som visade att vi ville trycka på. Första km passerades på 3:58 och allt kändes bra, det började droppa av några löpare och den yttersta toppen började dra ifrån. Där i mitten var jag och ytterligare 4 löpare som hade hittat ett ganska behagligt tempo runt 4 min/km. Vi hjälptes åt att dra och pushade varandra när det gick tyngre. 5 kilometer passerades på 19:37 vilket var nytt personbästa. Efter ytterligare några kilometer var vi bara tre i min grupp, vi närmade oss den andra vätskekontrollen och jag såg verkligen fram emot att få fukta strupen och fylla på med lite saft. Men ack så fel jag hade, de två andra löparna bara drog förbi, jag fick hugga en mugg i farten, spillde ut det mesta men lyckades i alla fall få i mig någon klunk tillsammans med en salttablett och en påse nöt crème. Lyckades väl hålla skapligt tempo under tillförseln men hade ändå tappat en liten lucka som jag fick slita ganska hårt för att ta igen, fick dock ett stort leende på läpparna när jag så en stor backe närma sig, herrarna framför började nästan gå i backen och nu var jag ikapp och vi passerade milen på dryga 40 minuter. Nu var banan mer kuperad och vissa partier var helt obanade där man kunde önskat sig mer terränggående skor. Sista 5 kilometrarna blev dock lite flackare och mer asfalt där Salming Distance kändes mer rätt och vi kunde öka tempot något in mot Edbergafältet och målgången. Lyckades tyvärr inte ta mig om mina två medlöpare utan fick istället gratulera dem till väl genomförda lopp efter mållinjen. Jag hade tagit ut mig fullständigt och kände mig sådär jävligt skönt slut som man gör alldeles för sällan. Tiden skrevs till 01:14:58 vilket jag är riktigt nöjd med och var en förbättring med över 10 minuter mot 2013 års lopp.

Fredrik

Simning i grupp

Team Fillinge Ultra gör allt för att synas på alla plan, inom alla sporter och på så många äventyr som möjligt. För att detta ska kunna genomföras krävs träning... Våran grupp består av sex glada sjuksköterskor med brinnande passion för träning och olika slags utmattning.

Idag stod det simning på schemat för tre utav oss. För vissa var det typ första gången, för andra var det teknik och distans som gällde. Marcus hade som vanligt tjuvstartat innan Lisa och jag ens hade hunnit innanför dörrarna, han hade redan betat av 2000 meter! Jäkla maskin i vattnet den där Überschwester. Jag själv hoppade i vattnet och paddlade väl hyfsat iväg medans Lisa fick lite tips och flytövningar av Marcus som vi nu äntligen hade fått stop på. Detta var nämligen Lisas crawl debut, det frustades och pustades från hennes bana och jag tror att andningen var det största problemet, tekniken såg annars helt ok ut.

Marcus han väl beta av ca 4000m, jag 2000m och Lisa, nja oklart hur många meter men en hel del längder och helt klart flest druckna liter vatten..

Vi blickar nu framåt mot 2015 års swimruntävlingar och en hel del bassängträning innan dess..

// Fredrik

Bildkavalkad från Karlstad Trailrun

Nästintill alla bilder är från Karlstad Trailrun:s hemsida. (Tack Pär ; ) ) 

Benjamin tar det långa steget före det andra

3:an (Andreas Nilsson) , 1:an (Per Alsterdal) och 2:an (Andreas Malakow)  i herrklassens längre distans. Alltså längd som i löp.  

Benjamin och Andreas till höger i bild

 Andreas hämtar sitt tredjepris från Pär och Camilla

Mållfållan 

 Andreas i samspråk med 2:an Andreas Malakow, som andra delar av Team Fillinge Ultra även träffade på Karlstad swimrun

 Benjamin med snabba steg och glädje i bröstet

 Andreas speedar på...(om ni fattar....) 

 Jockes snabba fötter svävar framåt

Team Salming Running på plats med Oskar Henriksen a.k.a. "Påläggskalven" och Joakim Sandin a.k.a"The Officerat"

Lika delar Fillinge Ultra samt Salming Running

 Pär höll i trådarna tillsammans med Camilla och Salming Running

"Behind the scenes"

Målfållesnack och nutritionsintag mellan Team Fillinge Ultra och Team Malakow

Karlstad Trailrun 2014

Så var det dax för Karlstad Trailrun som gick av stapeln igår lördagen den 6 september i soliga Karlstad! Camilla Dahlström och Pär Johansson arrangerade tillsammans med SalmingRunning ett traillopp på 6,5 respektive 13 km och på plats vid startlinjen fanns Andreas och Benjamin (TFU i samarbete med SalmingRunning).

Starten gick vid Bryngefjordsbacken där möjligheten fanns att erövra loppets första bergspris, först till toppen får pokalen... Även om TFUare har en förkärlek till backar fick vi glädja en annan löparen äran.  Banan gick stundom på stig och grusväg och de som anmält 6,5 km avlade ett varv medan 13km-löparna tog ett till varv vilket var fallet för oss. Stämningen var familjär och skön, ett 70 tal löpare passerade mållinjen och Salming delade ut fina priser!

Andreas hedrade TFU med en fin 3:e plats och Benjamin skrotade in på en 13:e plats, båda nöjda sina prestationer!

Benjamin, Andreas, Joakim (Salming), Oskar (Salming)

Benjamin och Andreas

//Benjamin

Härliga höst

Solen skiner, näst intill vindstilla och termometern visar 22 grader. Man kan tro det är högsommar men kalendern visar 5 september, underbart..

Studiedag på förskolan så frugan och jag får turas om att träna i dag. Lisa är först ut i sitt runstreak och har nog sprungit ca 30 dagar i sträck nu, riktigt imponerande.

Eftersom vi siktar på att cykla Vätternrundan nästa år tänkte jag bränna av ett par mil på racern. Cykling är en märklig sport, en helt fantastisk njutning när solen ligger på, då det är vindstilla och den släta asfalten förbrukas km efter km. Lika hemsk kan den vara när motvinden tjuter i öronen, regnet piskar i ansiktet, man tar i men kommer ingen vart och det dåliga väglaget gör resan till en bergodalbana. Men nu var det ju fint väder, så cykling fick det bli..

Har en liten trevlig runda på 30km som går från Ekängen över Tegneby, mot östra harg och Tallbodaför att sedan vända hemåt igen. Bra tryck i benen och underbara förutsättningar gjorde snittet 30,13 km/h möjligt.

Har även funderat en hel del på att någon gång genomföra en ironman, kommer förmodligen aldrig träna så mycket cykel som jag kommer att göra nästa år så man kanske borde slå två flugor i en smäll! Det som skrämmer mest är inte 3,8km öppet vatten simning, 18 mils cykling eller att avsluta med ett Marathon, det är prislappen, 4700kr ska de ha för bedriften också, näst intill hutlöst!!!

Någon som vill sponsra en medioker 30+ ??

Under de sista kilometrarna på cykeln bestämde jag mig för att även springa en sväng, lite duathlon! Ett snabbt ombyte i garaget och ut igen, lite ovana stapplande steg i början men shit vilken fart man får när man byter gren och vilken lyx att vara uppvärmd (det är jag alldeles för sällan). Efter den något knackiga inledande första kilometern 4:31 kunde jag succesivt öka till 4:12, 4:00, 3:56, 3:56 och nytt klockat pb på 20:37 på 5 kilometer.

Borde väl egentligen simmat också men man kan inte få allt // Fredrik

Jag vill också springa i bergen!

Kolla in bilderna på Anton Krupickas blogg. Jag säger det igen. Kolla på bilderna!!

Vilka miljöer, vilka stigar, vilken löpning. Jag ställer också upp på att i bar överkropp springa i fantastiska bergsmiljöer mot att verkligen få en möjlighet att njuta av löpningen där. Jag har vekligen inga problem med att flexa vaderna i motljus. Eller att trycka ner en vattenflaska i linningen på mina minsta shorts och i svart-vitt springa målmedvetet uppför bergsluttningen. Jag kan också stå på någon stenig smal bergskam och nonchalant spana ut över toppar och dalar.

Något företag inom sko eller kläder som behöver en initierad och halvbra löpare i sina bästa år för ett fotojobb i bergsmiljö? Jag ser helst att vi tillbringar några dagar i bergen så att bilderna blir bästa möjliga.

Någon?

/Andreas

Ultralöpare och "prospect"

UltraVasan del 3 - 90 km mellan Sälen och Mora

Klockan var halv fem på lördags morgon när vi anlände till Berga by strax utanför Sälen. Startområdet såg rätt ödsligt ut jämfört med hur man ser det på tv då det är dags för skidåkarnas Vasaloppet. Halvmörker och dimma. Fuktig och kylig luft. Alla löpare är samlade i tältet eller strax utanför vid startfållan och man kan känna både förväntningen från löparna och doften av liniment. Underbart!

Vanligtvis brukar jag få tunnelseende så här nära tävling och världen runt omkring krymper ihop. Kanske har jag det även innan denna start men jag lägger ändå märke till att många löpare har klätt på sig vätskesystem. Hmm det kanske är bra, men det väger ju onekligen en del att bära med sig. Jag ser också fladdrande ljus från marschaller som är tända längs uppförsbacken efter startfållan. Riktigt snyggt. Ur högtalarna hörs stämningshöjande musik. När "Misty Mountains" spelas dovt och storslaget är ståpälsen total.

Fredrik och jag petar oss in i startfållan med ungefär en kvart kvar. Anspänningen tilltar. På ett bra sätt. Fredrik träffar några kompisar och snackar lite. Fem minuter kvar och folk börjar trycka ihop sig i fållan. När starten går är det bara skönt. Skönt att äntligen få starta resan mot Mora. Start och målgång i alla slags lopp är ju oftast garanterat ljuvliga. Det är där emellan det kan svida ordentligt.

Efter backen upp, den som är kantad av marschaller, går det fortsatt omväxlande uppför till första riktiga kontrollen vid Smågan. Knappt en mil har passerat och vi har väldigt medvetet hållit ett lågt tempo omkring 5:30-6:00 min/km. Tror man sig kunna springa 90 km springer man ju högst sannolikt en mil med lätthet och det lätt att falla in i sitt vanliga löptempo. Det blir sannolikt rätt jobbiga mil på slutet då...

Färden fortsätter in på banans knivigare del mot nästa stora station med båda mat och dryck, Mångsbodarna. Här handlar det om stiglöpning i sin ädlaste form - stenar, rötter, spänger och ett satans hit och dit för fötterna. Jag önskar stundtals att jag tränat mer på liknande underlag. Minnen från den härliga med ack så jobbiga Kolmårdsmaran poppar upp som vattkoppor på minnesbarken. Spängerna är kul att springa på eftersom de fjädrar tillbaka och skänker lite höjd till löpsteget. Men dom är hala, steget blir lite försiktigt och summan blir nog att farten är konstant. Hade valt mina IceBug Enlight som följeslagare och inte en gång halkade jag till på dom blöta planken eller stenarna - imponerande. Sulan i skorna är lite tjockare och med mer dämpning/stabilitet än i de modeller från IceBug jag annars använder och det passade prima för de många km som skulle avverkas. Speciellt fötterna tycker jag tar lite stryk av långlopp.

När Mångsbodarna dök upp framför oss kände både Fredrik och jag av en lättare hunger. Kort på energi kändes dåligt, rent av lite illavarslande. Här fanns möjlighet till korv-/ostmacka, pannkakor, bananer, saltgurka och mer därtill. Blåbärssoppa förstås. Alla stationer med blåbärssoppa var riktiga höjdare, särskilt där soppan var varm. Likaså gick vi båda igång på att energidrycken var varm ibland. Gick i gång på ett positivt sätt alltså. Minnen från barndomens termosar med varm saft smekte våra stenhårda ultrasjälar. Det här med att springa långt handlar också så mycket om vad som serveras vid nästa station och vad man ska välja att dricka och äta! Ibland kan ju tanken på ett glas varm blåbärsdryck vara det som gör att man håller det tänkta tempot ända till stationen. Det är smart att dela upp sträckan i ett ultralopp och avståndet mellan vätskestationerna är lagom delmålsdistanser att bryta ned hela sträcka på. Ett stort plus var också att alla funktionärer var så engagerade och uppmuntrade under hela sträckan.

Efter mångsbodarna var det nerför i flera km och farten ökade förstås. Sedan blev det stigning om ca 150 höjdmeter upp till Risberg. Har inget direkt minne av den stationen, men det var nog trevligt där också. Så här långt, alltså med 56 km kvar, riktades kompassen i på Evertsberg som utgör ca halvvägs i loppet. Dit kunde man skicka en påse med ombyte, nya skor och lite vad man ville. Halvvägs är ju en milstolpe och vägen dit var rätt flack om jag kommer ihåg rätt.

Översikt över bansträckningen

Vi hamnade i en skön stämning, Fredrik och jag, då vi stundtals pratade mycket om allt möjligt. Det funkar ju verkligen då tempot är lägre och syreatomerna räcker till mer än bara framfart. Ibland var vi tysta och gick in i oss själv. Samarbetet under resan funkade suveränt och en tråkig timme blir ju mindre tråkig om man kan snacka med någon. Förstås pratade vi också en hel del med medtävlare runt omkring oss men där riskerar man ibland att inte synka varandra och kan tvingas lyssna på en utläggning om en väldigt väldigt enkel och problemfri Vätternrunda, cyklad på ca 10 tim, när man bara vill tänka på om och i så fall när man ska kissa.

Efter ett kortare stopp i Evertsberg, där vi egentligen bara åt och drack utan att nyttja våra ditskickade påsar, var det utförslöpning i ca en mil med ca 250 tappade höjdmeter. Nedför på det sätter sliter lite på låren. En bra teknik för utförslöpning är en riktigt vettig investering. Jag har tränat i alla fall en gång i sommar så det gick naturligtvis strålande.

Under vägen till Oxberg började det väl ibland bli lite tungt. Vi hade hela tiden strategin att gå i alla längre och brantare uppförsbackar, för att spara kraft. Väl framme i Oxberg var det bara 29 km kvar. Ett knappt Lidingölopp. Ingenting att orda om. Det har vi gjort förr. Bara att ställa om och beta av. I Oxberg insåg vi också att alla större stationer verkade vara placerade på en höjd. Så innan blåbärssoppa, en uppförsbacke. Helt ok. Först prestera, sedan belöning.

Efter Oxberg är banan flack med bara mindre backar och egentligen är det ett svagt nedförslut hela vägen till mål. Vi märkte inte riktigt av det men gladdes i vilket fall av att strax efter Oxberg plötsligt vara i Hökberg. Väl här var det bara 19 km och nu snackar vi nedräkning. Hårt packad sand eller grusvägar och liknande underlag gjorde att löpningen blev enklare. Nu börjar låren svida lite. Tröttheten efter 7 mil är helt annorlunda jämfört med tröttheten i tex en halvmara med 5 km kvar. Efter 70 km är tröttheten närmast som en slags fantomsensation som är diffust pirrande. Benen är lite avdomnade och man uppfattar tydligt att dom vill stanna och vila lite. Omkring här, kanske lite tidigare, får vi besked om att Jonas Buud vunnit hela rasket och krossat allt motstånd genom att troligen springa på 6 timmar. Just vinnartiden råder det lite osäkerhet omkring och vi säger att 6 timmar är väl ändå helt omöjligt... Jo omöjlig, om man inte är från yttre rymden, som någon skrev dagen efter loppet.

Sista milen och kilometrarna går lite i trans. Benen bara rör sig. Inte av sig själva dock, man får piska på dom hela tiden. Men rörelsen framåt är det som upptar vårt medvetande. Här är vi trötta och bara matar på för att komma i mål någon gång. Väl i mål får man ju sluta spring. Nu pratar vi mindre. Vi bara tuffar på. Jag försöker boosta oss med positiva utrop, men jag vet inte riktigt om Fredrik hör. När vi kommer in i Mora händer ingenting alls. Nästan inga människor, nästan ingen aktivitet. Men när vi närmar oss målet med den klassiska portalen och alla människor står och applåderar oss den sista biten mot målgången - ja då kommer känslan av att vara oövervinnelig. Vi klarade det Fredrik! 9:41:12 tog det. Medaljtid och allt. För egen del blev jag alldeles vek i sinnet och ögonen tårades några sekunder. Så skönt att vara framme! Dessutom hade Malin och Lisa precis gjort sig i ordning och var på väg mot målet för att möta oss. Timing.

Lika glada som stela

Efteråt hängde vi i tältet med matserveringen. Satt och började eftersnacket. Frågade varandra om respektive lopp, tider, medlöpare, svackor, glädjen och allt annat som hör till. Stelheten tilltar och när man sedan ska resa sig känns plötsligt 90 km lite för långt. Efter långa löpningar brukar jag bli konstig i kistan och känner av ett lätt illamående samtidigt som jag är hungrig. Så inte denna gång. Köttbullar och potatismos satt fint och hemfärd till Sälen med Vasaloppsbussarna gick förvånansvärt fort. Hela kvällen fortsatte vi eftersnacka. Hela tiden med ett närmast ohämmat intag av mat och dryck i stugan. Rätt omedelbart efter loppet tror jag vi alla konstaterade att det här måste vi göra igen. Det är ju ett rätt ok betyg till både arrangör och till oss själva!

Vilka hänger på 2015?
/Andreas

Styrkan dröjer sig kvar

Så har då en vecka gått sedan Vasan gick av stapeln. En allt igenom positiv erfarenhet, så här i backspegeln. Bansträckningen går genom underbar natur med små sjöar som skymtar bakom vita björkstammar, alla trevliga människor i spåren som orkar växla några ord och de välorganiserade och fräscha depåerna med pannkaka (!), blåbärsoppa och bullar (att jag tränat på att äta under längre löprundor under sommaren har varit bra). Den uppmuntran man fick av publik och funktionärer var också ovärderlig, vissa personer dök upp och hejade åtskilliga gånger utmed banan. I och med att loppet var långt var det stundtals glest mellan löparna. På upploppet mot portalen i Mora kändes det som att alla, som stod där och hejade, bara hejade på mig och fånigt flinande med gråten i halsen orkade jag länga någon centimeter extra på stegen.

Spåren i kroppen börjar blekna, förutom en ömmande fotrygg, men i huvudet finns de kvar.  Främst är det fortfarande en allmän tillfredställelse, en känsla av att vara stark. Andra besvärliga saker förlorar sin udd i jämförelse.

Låst in bilnyckeln i bilen?  - Jag kan i alla fall springa 45 km!

Kostar det 6 500 kr att laga AC:n?- Jag kan i alla fall springa 45km!

Är det tre föräldramöten under kommande vecka?- Jag kan i alla fall...

Det tycker jag är skönt.

/Malin

2XU Karlstad Swimrun - The movie

Snygg film från kalaset i Karlstad..klart värt att vänta på..

 

UltraVasan del 2 - Förberedelser i Sälen

Organisationen Vasaloppet är som en fabrik. En fabrik som tillverkar tävlingar som fraktas ut som paket till oss sökande och längtande. Till oss som vill hitta en lämplig utmaning. Förutom det traditionella Vasaloppet 90 km har fabriken Vasaloppet tillverkat Öppet spår, TjejVasan, UngdomsVasan, CykelVasan med olika distanser, VasaStafetten med flera. Allt för att vi som upplevelsesökare ska kunna hitta det som passar oss bäst.

Det här året har turen kommit till UltraVasan 45 eller 90 km. Äntligen! Liksom CykelVasan tillverkades och började säljas i en tid då mountainbike snabbt blev en populär aktivitet så lanseras nu UltraVasan i en tid när vi törstar efter fler terränglopp med längre distanser; dessa utgör det lite hetare inslaget inom den andra löpboomen vi nu upplever. Den första löpboomen inträffade under 80-talets första hälft, då alla skulle jogga. Som det hette. Förresten heter det inte terränglöpning längre, som när jag var yngre. Nu heter det helst "trail" och alla tränare eller snarare inspiratörer, som till antalet är jättemånga och ordnar "event" och "camps" överallt i Sverige, kallar sig med självklarhet "coach". Ord och begrepp byts ut men löpningen består. Det är tur det.

Fabriken Vasaloppet är verkligen professionella! Dom har vanan att arrangera stora tävlingar och vet vad som krävs för glada deltagare. Det skapar en lugn och välkomnande stämning. Å andra sidan är det kanske det man betalar för när anmäler sig? En startavgift ett stycke över 1000 kr förpliktigar verkligen.

Vi åkte upp till Sälen redan under onsdagen och passade på att lägga in några dagar rekreation med turer till fjälls. Liten fjällstuga, gå eller springa i fjällen, mycket mat och vila med goda vänner innebär verkligen livskvalitet. Under torsdag och fredag innan tävlingen hann vi med tre turer på närliggande fjäll, varav två var löpturer. Löpningen under fredagen blev kanske längre och framför allt lite brantare än vi planerat men det var så inspirerande att trippa omkring på fjällryggen, omringad av ljungris och närmast oändlig utsikt. Fotlederna blev bara lite trötta som tur var.

På fjällryggen vid Tandådalen

Dramatisk sky

Mot Östfjäll stugan

Hur mycket vi än åt, gick på tur, löpte dom undersköna lederna över berg och genom dalar så kunde vi inte bromsa tiden - lördagen närmade sig. Tävlingsdag. Som vi hade längtat. För egen del så var det inte bara en alldeles angenäm väntan. Efter att ha drabbats av vad som kändes som total fysisk och psykisk utmattning efter drygt sex mil under Stockholm Ultra förra hösten så var jag lite skraj för att fullständigt ta slut igen. Där och då med kramp och leda hade jag 4 mil kvar att plåga mig igenom. Då och då frågar man sig helt enkelt: Varför? Ett enkelt svar för min del är: Att det är så skönt när man är klar.

/Andreas

Simsallabim och påbörjad försäsong

Då merparten av Teamet är uppe och skall springa Ultravasan så fick jag bege mig i ensamt majestät ner till simhallen. Tyvärr så har utebassängen stängt för säsongen och således blev det att nöta omkring i en 25 meters bassäng. Nästintill att man behöver antiemetika (läkemedel mot illamående/åksjuka) ..inte för att jag är särskilt snabb, men när man kommer upp över 4 vändor så blir det nästan yrsligt..

Hade innan en liten plan om att försöka nöta på och nå upp till kanske 4000 meter. Kropp och knopp kändes helt ok..i stort sett. Ibland får man ju sänka kraven lite så att det är lättare att nå målen..eller hur?

Jag och Johann under årets upplaga av Amfibiemannen. Siktar på att han skall få slita ordentligt nästa år..

Körde första 1000 au naturell´som vår franske vän skulle sagt, tror jag.. inga hjälpmedel alltså. Hittade riktning och nivå ganska snabbt. Även om andningen de första, kanske 600 metrarna oftast är lite "stressad"..efter det så kommer jag oftast in i "andra andningen" och kom på mig själv i slutet att glömma att andas men klarade mig bra ändå då stressen var som bortblåst.


Efter de första 1000 så blev det materialsim med pullboy och large paddlarna. Körde på och kände att jag kanske borde stanna lite..men tänkte till och framförallt kände efter...varför ska jag stanna? jag 'r inte trött, har inte ont, inte törstig (då jag oftast råkar dricka i genomsnitt en kubik vatten under simning..lite oplanerat) ..så jag fortsatte att skovla på. Tittade till på klockan och 1000 till hade passerats..tog lite vatten, ordnade till glasögonen och körde nästa 1000 efter ngn minuts pustande.

Samma sak nu..allt gick väldigt bra på alla sätt och vis, lite vatten efter 1000 till och så fortsatte det..

plötsligt så stod klockan på 6000 meter. High score för mig inomhus. Lite retsamt att jag kunnat fortsätta orkesmässigt men var tvungen att bege mig ut till bilen då parkeringstiden tog slut...Bra att jag hade ork kvar..dåligt att jag var tvungen att "avbryta"..

men ändå..kul pass på riktigt och eftersom jag har anmält mig till distanskurs till hösten där distanserna ligger på 3-4000 meter per pass så gäller det väl att vara förberedd antar jag..

Tidsmässigt så blev det inte rekordtider, men klarade det hela på strax under 2 timmar vilket jag är rätt nöjd med med tanke på min cv i simning..

Har ett lite mål om att köra en mil vid samma pass..men då får jag nog ställa mig på annan parkering..

UltraVasan del 1 - Inför

Tisdag kväll, halvsent. Väskorna är packade och en lista över sista-minuten-packningen vilar tryggt på köksbänken. Kläder, mat, skor och prylar. Hur mycket kan man behöva under fyra dagar i en stuga? Rätt mycket tydligen om man tittar på de två resväskorna och diverse andra påsar och väskor. I morgon, strax efter lunch, startar färden mot Sälen för lördagens UltraVasa - 45 alternativt 90 km att avverka löpandes. Fredrik, Lisa, Malin och jag. Fredrik och jag 90 km. En ansenlig andel av Team Fillinge Ultra är under helgen verkligen ultra. Smakar fint!

UltraVasan 2014

Känslorna är ändå blandade. Som vanligt infinner sig osäkerhetens fula tryne: är inte långpassen du avverkat rätt få till antalet? Du kanske hade behövt fler av de långa backpassen va? Överhuvudtaget, är inte 90 km onödigt långt? Dessa frågor hör till, för egen del i alla fall, och bidrar till att öka fokuseringen på uppgiften. Ett sätt att titta tillbaka och analysera planeringen och utfallet. Värre är det med rädslan. Den finns där också. Rädslan för smärtan. Och tröttheten. Och att bryta. Rädslan att bryta är egentligen obefogat störst. Att bryta framkallar känslor av misslyckande efteråt men samtidigt vet jag att risken är rätt liten. Jag bryter inte. Rädslan för smärta och trötthet är mer av det verkliga slaget. Det gör ont och man blir trött. Punkt. Men samtidigt söker jag ju tröttheten. Jag vill kämpa under lång tid och övervinna tröttheten och min egen litenhet inför en annalkande utmattning. Det är en del av upplevelsen att vid målgång känna sig större än tävlingens motståndet. Att få vara klar, att komma i mål, är verkligen omvälvande. En storhet i att jag inte gav vika. För att inte tala om att fullständigt ge sig hän i eftersnack med andra som delar upplevelsen. Smärtan under resan skulle jag däremot mycket gärna vara utan, den tillför inget speciellt. Visst är det skönt att komma i mål och slippa springa med en kropp som gör ont men det onda brukar ändå finnas med ett par extra dagar och innebär för mig ingen dimension av upplyftande upplevelser.

Jag är nöjd till 90 % med mina förberedelser. Jag har haft en hygglig volym av löpning räknat i km. Jag har tränat varierat: långa långpass, vanliga långpass, intervaller, snabbdistans och backar. Och en del utfyllnadspass. För 10 extra procent skulle jag vilja ha haft några fler långa långpass och lite mer av styrketräning för ben och bål. Men jag är ändå i stort nöjd. Kanske några fler km/vecka också...

Rädsla och tvekan till trots, UltraVasan är en riktig käftsmäll till äventyr! Bara att försöka njuta lite av smällen också...

/Andreas

Lite Inspiration..

Här kommer det lite inspiration..snart dags för Ö till Ö..sedan är det dags att börja förbereda sig för nästa säsong..Hoppas någonstans att kunna få möjligheten till att medverka och uppleva just Ö till ö..Dock så finns det en del praktiska grejer till att lösa det hela. Vi får hoppas att framtiden är med oss och att vi hittar någon som tycker vi är värda att satsa på till den tävlingen + lite flyt..






Ö till Ö

 

Amfibiemannen

 Engadin

 

Karlstad Swimrun Racerapport

Vi åkte upp till Karlstad på morgonen, tävlingsdagen tillsammans med Mia och Rebecka som skulle ge sig på sprint-versionen. Det var deras första tävling så det var nog smart att köra sprint första gången för att se hur allt känns och hur kroppen mår efter ett par timmars tävlande. Åkte med ganska bra marginal för att hinna stanna och äta på vägen och inte känna stress. Allt flöt på bra och en härlig pepp bubblade i oss alla. Den där före-tävlings-pirret är underbart. Oavsett om man har som mål att vinna eller överleva. När vi fick möjligheten att tävla på Karlstad swimrun så sa vi direkt ja! Sedan kollade vi datum och sedan vad det var för distanser..När det visade sig att första simningen var 2,4 kilometer så fick Fredrik något glansartat i blicken..va faan....kved han ur sig..WOHHOOO!! tänkte jag utan insikt. Vad mycket vatten det måste finnas där! Den kör vi! Sedan har vi haft den som mål och nu också upplevt den!

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Långdistansgänget före start. Jag längst till höger och Fredrik strax intill.

Strax innan loppet så beslutade vi oss för att köra med "raka" paddlar. Vi har i gruppen även ett par lite mer handformade från Head, men de gräver ibland ner sig och blir lite bottensökande när man blir lite trött. Då fick Fredrik ta den mindre varianten och jag fick gå upp ett steg till xl. Dessa har jag endast tränat lite kortare sträckor med, så så här dagen efter så pockar baksidorna på axlarna om uppmärksamhet som trotsiga treåringar. Men under loppet så gick det faktiskt bra.
Vi har en liten tanke om att inte ta med oss för mycket grejer ut på banan. Vi hade denna tävling endast en liten tunn "magväska" som jag hade innanför våtdräkten. Den innehöll lite nötcreme och någon oätbar energi-gel. Nötcreme har visat sig vara ett väldigt trevligt inslag både för smak, men även för den snabba energin den ger. Visst blir man glad av choklad?

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pigga och fräscha..strax innan starten. 

Vi samlades på Scandic city för gemensam transport ut till starten. Uppläggen på loppet var rätt snyggt, att starten och målet inte låg vid samma plats utan att man tar sig utifrån och in mot citykärnan för målgång på torget. Det var inte så många lag som skulle köra den långa distansen så det blev ganska skön stämning direkt. Alla hejade och var rätt avslappnade, men "tävlingstaggade". Vi blev bussade ut starten. Fick ett par minuter för omklädning sedan gruppfoto och även lagfoto. Snyggt med hela den grejen, ska bli spännande att se både foton och film från loppet. Starten gick och vi fick de första 6 km gemensamt springa bakom organisatören Pär Johansson när han cyklade. Skönt för oss faktiskt. Värmen höll som vanligt på att ta kål på mig. Pär hade med sig ett par vattenflaskor som tur var. Gjorde att jag i alla fall orkade lufsa vidare. Vetifan vad det är med mig och värme..verkar uppleva det där lite för ofta. Eller kanske bara behöver träna mer..

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Bussen och några kombattanter.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pär håller genomgång inför racet. 

Inför skovalet till Karlstad swimrun så fick vi lite bryderier. Eftersom de flesta av de lopp som vi har kört har mer eller mindre terrängavsnitt och det här var ett asfalt - grusvägs löpning så fick vi tänka om. Vi brukar köra med Inov8:s 212:or. De har lite dubb och är fantastiskt sköna på alla sätt, men kanske inte till det här underlaget. Fredrik körde med Salming speed och jag körde med Merrell All out fuse. Fredrik bara studsade fram, inget trött under löpningarna och sprang i cirklar omkring mig peppades o hejandes. Mina fossingar hade ju inte haft nöjet att springa så långt med dessa som jag valde utan det blev ju ett ganska stort test direkt huruvida det skulle funka. Lade in en tunn extrasula för att försöka få någon millimeter mer dämpning. På första löpsträckan ca 7 km asfalt/grus så presenterar först höger vad en liten klump med smärta mitt inne i vaden och strax efter vänster vad även den. Förbannelse! det var ju ett par meter kvar att beta av..Försökte att ändra fotisättning och längd på stegen lite vilket faktiskt gjorde att smärtan i alla fall inte ökade. Skorna höll måttet även om benen kanske borde sett fler intervallpass under längre tid.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Precis innan första simmet på 2400 meter..

Efter ökenlöpningen så kom frälsningen: 2400 meter simning! WOHOO!! på med kläderna och i spat, nästan direkt så stack resterande delar av grupperna. Man tjänar så otroligt mycket på swimrun om man är duktig simmare. Vi paddlade på och jag fick tillbaka lite ork igen. Här ute var det ett härligt och friskt vatten. Ju närmre vi kom mot mål och kanalen så ändrades smaken markant..lite mer jord och järnsmak mer mot mitten..Simningen gick bra och vi höll ett jämnt tempo. Fredrik har inte simmat så här långt någon gång i ett svep så det var en härlig bedrift att bara orka och skovla på. Han bet i och slet. Imponerande på en sådan längd. Efter att ha kollat på gps-klockan efter loppet så hade Fredrik en total längd på den simningen på 4 kilometer..hahahah "- tyckte att det var långt, sa han"..

Bild från www.karlstadswimrun.se

Utmanande, men skön simning..Målet var att sikta mot de två tallarna, sedan var det en bit till efter det..

Upp på en kobbe och en kortare löpning på omkring 2 km. Här höll vi ett rätt bra tempo. Kunde sträcka ut. Mina vader stramade lite men de var funktionella för ändamålet. Sedan dags för simning igen, ca 900. Här började vi tampas med ett damlag som vi sprang om och de simmade om oss. Rätt kul när man tampas och hejar på varandra. De simmade om oss på den här sträckan. När vi kom till land igen så var det där som sprintstarten hade startat ifrån. Här blev det bullar och saft. Wohoo!  De tjejerna som simmade om oss hade försvunnit ur synfältet och ingen hotade oss bakifrån. "Va faan är vi sist??!!" Svordomar och jävlaranamma! I med bullar och nötcreme ut och springa. Nu blev det cykelvägar och en ganska karg "förortslöpning" på ca 5 km. I ett bostadsområde så fick vi syn på damlagets ryggar. GGRRRR !!  Fötterna lite snabbare och armpendlingen lite mer aktiv..vi knappade in meter för meter och hälsade artigt. De hejade tillbaka och sa att vi fick se upp i vattnet med glimten i ögat. Efter någon kilometer till så fick vi se ett par ryggar till..och siktade givetvis på att försöka knappa in på dom. För sådan är ju tävlingslagen, eller hur?

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Upp mot land efter långsimmet. 

Äntligen vatten igen, denna gång så började det kännas att vi kom närmare mål vilket väckte hoppet i mina ben. knappt 600 meter simning mellan lite båtar. Här började även frekvensen av båtlivet öka vilket gjorde att vi fick se upp för sånt också. Vi hade kanske 100 meters försprång, men damlaget segade sig förbi igen. Starkt. Upp vid en brygga och lite skogslöpning med en miljard rötter. Försiktig löpning för att inte damma i, vilket nästan hände i alla fall..men lyckade att hämma fallet och återfå balansen.  Här kom vi ifatt damerna igen och lufsade om. "Vi tar er i simningen sen" sa dom och garvade. Sista sträckan är löpning sa jag...

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Fredrik upp mot land efter långsimmet

Nu kom vi ut på en spång över något träsk-liknande ställe..och ett fågeltorn. Ute på spången så fick vi se laget före igen, deras ryggar var inte så långt borta trots allt.. Utökade stegen och försökte pressa pannbenet. När vattnet kom så hade de precis hoppat i och kämpade sig igenom näckrosorna en bit ut i sjön. Ogillar verkligen näckrosor när det är simning. Man fastnar, de klibbar fast och är allmänt osköna. Vi knappade in på dom under simningen och såg att damerna som vi sprungit om var kanske mitt ute på sjön när vi gick upp. Här mötte Pär oss med vatten och glada tillrop. Kul, Sånt skapar riktigt bra stämning. Asfaltslöpning runt en udde och sedan ner i ett dieselsmakande vattendrag på ca 400 meter.

Vi kände att vi knappade in en liten bit hela tiden. kortare löpning där vi tjoade och hejade på glada flanörer. Trots utmaningen fysiskt så klarade vi av att njuta och garva på vägen. Minst lika viktigt. Nu kände vi verkligen att vi var på gång igen och när vi skulle i för att simma över mot bryggan med uteserveringar så höll jag på att få med mig en liten dam som stod och tog kort, men hon tackade för uppmärksamheten och avböjde. Självklart så bombade jag från bryggan istället. Som alla måttligt vuxna män skulle gjort. Här lyckades vi simma om gruppen som visade sig vara ett mix-lag. Uppför stegen och löpning på brygga, här var det lite sparsamt med vimplar och grejer så jag fick försöka minnas lite hur filmen som släpptes över sprinten såg ut. Förbi alla glada semesterfirande matälskare på uteserveringarna HHALLÅÅÅ ALLIHOOPPAA!!  HHALLÅÅ hälsade de flesta tillbaka..


Ner i spat igen och ännu en bra chans för att bomba, WOHOO!! Hetssimning där mixlaget kom ifatt och förbi. Rätt trötta och sega i kropparna nu, men den där känslan när man nästan kan känna lukten av buffe´n och känna målet komma närmre gjorde att benen fick spring igen..eller tja..ni fattar..I alla fall lyckades vi springa om mix-laget strax efter uppgången och hålla dom en bit bort. Löpning runt en udde och sedan ner i sista simmet. Här smakade vattnet ganska ogott. Långgrunt och lite badande gjorde simning till en utmaning. kanske även att axlarna lade in ett veto. Vilket nekades och vi kämpades oss mot uppgången. Vad vi inte visste här (tyvärr) var att damsektionen (Mia och Rebecka) som hade hängt med och kört sprinten gick precis upp före oss. Vi hade ju tjatat lite på dom att vi skulle komma ikapp dom och försökt att peppa lite på..

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Mia och Rebecka hetsar i mål med oss efter sig

Upp på stenarna hejandes med massor med folk, både uppe på bron och på uteserveringarna gjorde ju att alla krämpor försvann. Härligt med hejarop, det betyder mer än man tror. Sista löpningen, där vi sträckte upp oss och var riktigt glada när vi kom i mål! Det visade sig att damlaget kom 30 sekunder före oss i mål! Bra kämpat!!

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Målgången och den där sköna känslan av tillfredsställelse!

Vi kom på fjärde plats av de sex herrlag som körde långdistansen. 

Några spridda tankar

* På grund av att det inte var 500 pers som tävlade utan mer hanterlig skara så blev det nästintill famlijär känsla över det hela. Hej, och tjena, materialsnack, lopp-snack och allt sånt. Härligt. Ett skönt ödmjukt gäng även mot oss som inte stod på pallen. Att Pär med organisation är personliga mot alla gör självklart sitt till.


* Bra post-race mat. Härlig buffe´som ingick i priset är ju kraftigt underskattat. Kul att sitta med deltagarna och snacka minnen från loppet. Man behöver ju snacka av sig sånt.


* Under buffe´n så ramlade vi in på yrken och när jag berättade för min bordsdam att vi fyra var från samma arbetsplats och att vi alla var sjuksköterskor så tittade hon på mig och sedan på en kvinnlig kollega mitt emot och säger helt spontant: "Jaså, jag du ser ju trevlig ut pekandes på mig kvinnliga kollega men ......(tittandes på mig)...


* Kul att få höra lite om Petter:s viner och lite tänk omkring dom. Vi fick det röda Plex reserva till maten vilket var riktigt gott.


* Även riktigt roligt att träffa lite av de folk man "stöter på" på sociala medier, men på riktigt.


* Kul med målgången på torget. Dels känslan av att man närmar sig målet, men folk som hejar och hurrar är rätt kul.



* Stort till alla som deltog, frivilliga som hjälpte till, Organisationen med Pär och Camilla i spetsen, kombattanter, allt skönt snack mellan deltagarna både före, under och efter loppet.

Bild lånad från www.karlstadswimrun.se

Pär som höll i organisationen tillsammans med Camilla, skapade en härlig familjär känsla över hela loppet. 

* Ett stort tack Salming Running, och Jocke som gjorde det möjligt för oss att kunna tävla på karlstad swimrun! (www.salmingrunning.com)



* Även stort tack till vår leverantör av våtdräkter: Surfspot (www.surfspot.se). Riktigt bra dräkter vi har haft med våra Zone3.

Glada och lite trötta efteråt...

Genrep inför 2XU Karlstad Swimrun

Inför 2XU Karlstad Swimrun kände jag och Marcus att vi behövde ett sista träningspass för att riktigt toppa formen och träna tillsammans så matchlikt som möjligt.

Med hot om regn och åska tog vi bilen mot Mjölby och Skogssjön. Ett alldeles utmärkt swimrun place med en fin liten sjö och intilliggande elljusspår. Sjön kanske egentligen är lite för liten men simmar man tvärs över, klappar i bryggan och sedan vänder tillbaka får man i alla fall en hyfsad distans. I spåret finns det både möjlighet till utmanande 2,5 km spår alternativt det längre på 6 km.

Väl framme bytte vi om, jag skulle prova Salming speed och Marcus sina nya Merrell som swimrunskor, vilket fungerade bra för båda! KUL och tur för på lördag blir det mycket asfaltslöpning och då passar inte våra ordinarie swimrunpjuck.

Vi startade sedan med löpning, nedcabbat precis som det är tänkt på lördag, ett härligt duggregn föll över oss i den vackra skogen. När vi hade kutat ca 2km började vi klä på oss, allt för att spilla så lite tid som möjligt vid växlingarna. Det gick helt ok även om man får sänka löptempot lite men väl vid vattnet kunde vi bara gå i och börja simma direkt vilket är ett stort plus.

Simningen gick bra, Marcus paddlar som vanligt iväg som en rysk torped och jag ligger och sliter i bakvattnet, lite tipps och trix vid andra sidan, sedan tillbaks! Upp på land och förbi bilen för lite vätska och energi och sen ut på nästa varv. Just eftersom det var pre-race träning körde vi bara 2 varv med inriktning på teknik och nöjde oss med det, ett bra träningspass som verkligen taggade oss inför lördag.

Kom och heja vetja, det är inte så långt till Karlstad, det ligger ju bara på andra sidan Vänern ;)

Markerade även för andra att skogssjön nu är Fillinge Ultras

Nu på lördag!

Karlstad swimrun! Häng med och testa! Sprintversionen kan vara ett bra instegstest till sporten. Du behöver inte ha alla superdupergrejer eller kört förut. Testa! Kommer bli ett toppenrace! Läs mer på: www.karlstadswimrun.se