Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 2

Starten har precis gått i Fredriks och mitt första triathlon på medeldistans. Jämte badplatsens brygga är stranden betryggande bred och alla tävlande rusar eller lunkar ner i vattnet. Här finns plats åt alla. Om senior- och masterklassens triathleter (alltså dom som har en jättedyr cykel och verkligen kan cykla fort, typ eliten alltså) fick vattnet att koka vid starten så sjuder det i alla fall nu.

Jag placerar mig längre bak på högerflanken för att skapa lite eget utrymme. Denna första gren har tidigare närmast varit min nemesis. Först alldeles nyligen har jag lyckats komma upp i distans och även, med mina mått, nån slags fart. Högerflanken var glest befolkad och jag kunde utan större intrång börja komma in i rytmen. Efter kanske 200 m funkade det riktigt bra och jag försökte lägga till enstaka moment av navigering för att inte hamna helt fel och tvingas simma längre än nödvändigt. På det stora hela funkade simningen rätt bra och jag lyckades runda bojarna hyggligt och kom upp halvvägs bara 20-talet meter efter Fredrik. Han visade en lekfullhet under sim-momentet jag inte riktigt besitter än - han bombade från bryggan vid varvningen. Andra varvet gick hyggligt det också trots svår imma i glarrerna som höll på att kosta mig många extra meter då jag vid rundningen av en boj höll på att dra iväg åt fel håll.

Efter dryga 35 min var simningen avklarad vilket lättade tyngden över mina axlar. Svepte in mot T1. Av med överdelen av våtdräkten. Glajer och badmössa i handen. Har ju sett hur man ska göra.
Väl vid cykeln blir det ändå hjärnsläpp och jag står mest och plockar med grejerna lite planlöst utan att komma vidare. Sekunderna tickar även om man deltar i motionsklass. När jag till sist springer iväg med cykel i handen har jag missat att ta med förmiddagsfikat i form av två feta Snickers att njuta på cykelutflykten. Kasst. Inte vänder jag tillbaka, sportdrycken får räcka och det skulle ju finnas en depå strax innan vändpunkten med Cliffbar.

Cykelsträckan hade annonserats som kuperad. Snart insåg man att det inte var en underdrift. Många och långa backar väntade. Det faktum att det var just en vändbana innebär ju att där sträckningen på väg ut vackert erbjuder en nedförsbacke, där råder ju det motsatta på väg in igen. Känslan under cykelmomentet var att det aldrig var helt platt. Ett modest motlut ersattes av ett monsturöst motlut, i bästa fall med en kortare platå så mjölksyran precis hann lämna låren. Regnet gjorde att jag inte vågade släppa på för fullt nedför heller - så smala däck har kasst fäste på blöt asfalt. Men visst, några backar erbjöd ändå farter över 60 km/h. Den fartvinden är riktigt go!

Erfarenheten från cyklingen innebär att det kommer att bli mer cykelträning inför fler längre distanser. Det är en konst att kunna trycka på och inte tappa fart när det är kuperat. De plattare partierna som förstås ändå fanns, måste också förvaltas bättre. Det är tillräckligt svårt att kunna trycka upp cykel och kropp i högre farter även på platten - för min del måste jag träna upp benen för uppgiften. Fetare lår helt enkelt.

Langning av dryck och energikakor från Cliffbar funkade snyggt. Riktigt gott att moffa in ett par kakor under turen och få nåt fast bränsle i magen, även om tankning med sportdryck också funkade fint.

När vi närmade oss T2 stod Malin och Marcus och höjde motivationen genom rop och skrik. Det är ju löjligt hur mycket det betyder att någon verkligen ger allt för att man själv ska få mental energi. Ovärderligt! Fredrik hade trampat på hårt och jag hade fått trycka på mer än jag tänkte för att inte tappa honom ur synfältet. In mot växlingen var vi samlade igen och konstaterade att det skulle bli jäkligt skönt att byta till löpskor. Löpningen känns ju ändå som vår paradgren. Men hur skulle benen kännas efter dryga 90 km av backar upp i stratosfären och ner igen?


To be continued...

Speed! Give us speed!

/Andreas

To DNF is to die a little - the bitter Borås swimrun story

Veckan har varit svår med velande om att åka till Borås överhuvudtaget. Inte för att vädret skulle bli likt norskt kustväder utan på grund av att kroppen valde att lägga ner all verksamhet och bete sig utomordentligt underligt.

På tisdagen så började jag känna mig subfebril och märklig likt annalkande sjukdom. Mycket riktigt..fick gå tidigare från jobbet och hann precis hem innan frossan kom. Ner under täcket med fleacekläder, mössa och raggsockar. Låg så ett dygn ungefär trots antipyretika så fortsatte frossandet. Ytterst obehagligt. Men det släppte i alla fall på torsdagen och blev sakteliga lite lite bättre.

opigg

Här hade jag nog räknat bort att ens åka ner till Borås med resten av gänget. Oavsett när man blir sjuk så är det ju alltid kass timing men det är ju bara att gilla läget och lyssna på kroppen. Jag försökt äta så mycket jag orkade i alla fall för att ge kroppen möjligheten till att samla ihop sig och när väl lördagsmorgonen kom så stod jag där packad o klar trots allt.

De snabba grabbarna skulle köra triathlonracet (halv ironman) på lördagen vilket innebar tidig start från Linköping på lördagen. Resan ner gick bra och vi kom ner lugnt och fint innan starten för dom. Vi spankulerade omkring på området, kände in atmosfären, snackade lite med gänget från Salming som också var på plats. Fredrik och Andreas gick och plockade ihop utrustning och började ladda upp inför loppet. Malin och jag gick omkring på området, kollade kartor var det kunde vara bäst att stå och heja.

Pre-race snack

Vi hittade bra platser att se och heja inför simningen som gick skitbra för båda två. Sedan bort till cyklingen där vi hejade vid utgång och hemkomst. Vid löpningen så hittade vi i alla fall ett ställe där vi kunde springa emellan både på ut och hemlöpet. Roligt med sånt där man kan följa lopp på flera ställen.

Snabba simmare

Vi hejade, tjoade, intervjuade och kämpade vid sidan..

Väldigt inspirerande och roligt att se de som körde. Hade gärna själv velat köra också och hade nog gjort det om jag inte blivit sjuk. Inte med deras leende under loppet men kanske efteråt..

Glada, tillfreds och bubbliga av upplevelser

Väl i mål så var nog Malin och jag "nästan" lika trötta av allt hejande. Lite ompackning och på med hojjarna för att åka in till Borås city och nattens boende. Sedvanlig skumpa efter väl genomfört lopp och laddning för morgondagen. Jag hade inte bestämt mig om jag skulle köra ännu, men Malin och hennes bror skulle köra sprintdistansen.

Sightseeing in Borås

På lördag morgonen kändes kroppen helt ok. Ordentligt med mat från hotellet och vidare till Almenäs. Kolla runt lite, säga hej till några som man träffat tidigare och omklädning. Värmde upp ordentligt för att komma igång med kroppen. Allt kändes förvånansvärt bra. Löpsteget, lungorna..tja allt.

Lite glada, förväntansfulla och spända..jag och "vanten" (Fredriks mammas uttryck, hon tyckte att Fredrik såg ut som en vante bredvid mig)

Väl i startfållan så var vi laddade. ja, Vi..Fredrik körde den långa swimrunloppet dagen efter en halv ironman ( de avslutade halvmaran på 1.40)..skapligt stryktålig. Startskottet gick och allmänt rus upp till första backen där det alltid blir gåendes på grund av att det är så smalt (och brant). Första 1,6 km är egentligen stigning och stigning och åter stigning på smala stigar. Fantastiskt rolig löpning egentligen. Men idag kändes det inte ok. Plötsligt så kände jag som att lungorna inte kunde producera ut syret till kroppen alls, hjärtat höll på att slå emot revbenen och illamående välvde över mig.


Vi tuggade uppför på stigarna i ett ganska lugnt tempo. Fredrik hörde nog på min andning att det var kämpigt. Svarade inte på kommunikation och försökt koncentrera mig på att andas. Första simmet..gick ok. Ca 100 meter av sval dy. Upp och vidare på stigar. Vanligtvis borde jag ha varit lycklig här så jag verkligen älskar stiglöpning. Nu enbart överlevnad i tankarna. Redan!? tänkte jag.

Hamnade på bild vet inte riktigt vem som tog den, men tack..

Vi fortsatte upp till högsta punkten för att börja köra nedför mot simningen i Viskan..om lungorna dör höjdökningen så dödar nedförslöpningen verkligen benen. Mina ben var lite för slitna efter veckan för att stå emot ordentligt. Kände att de tog slut av slitet. Ned i Viskan och ca 150 sim..upp på plan löpning mot Almenäs igen. 190 i puls, fortfarande andningssvårigheter, illamående...Jag sa till Fredrik att det känns inget vidare. Han förstod det och vi sa att vi kör sprintbanan och så tar vi beslut där. Kändes bra..även om jag nog hade beslutat mig redan. Att Fredrik inte ens försökte peppa mig att fortsätt säger väl ganska mycket om hur väl vi känner varandra..det kändes i alla fall väldigt skönt just där.

Beslutet är taget så ingen brådska med något

Vid sista simmet så var Öresjön kall som fan. Klockan visade på 14 grader efteråt. Där bestämde jag mig för att vi skiter i det. Jag har det inte i mig idag. Vanligtvis så kan jag kämpa på rätt länge även om det inte går så fort, men att senare längst bort i loppet simma + 1000 meter i det här, när jag mår som jag gör..nej. Vi kom upp och det står en massa folk och hejar vilket gör det både fysiskt och mentalt omöjligt att bryta just där så vi lufsar lite och tar ett sim till där vi går av och vandrar hemåt skamsna men vuxna.

Här gick inte bryta..fick ta ett sim till..

Även om det var bittert att bryta så känns det fortfarande som rätt beslut. På grund av sjukdomen så hade jag inte orkat så tätt inpå. Tråkigt att vara vuxen men jag hoppas att jag gjorde rätt beslut ändå.

Malin och hennes bror skulle ju köra sprintdistansen och gjorde även det. Roligast var när Malin ser oss står i må omklädda hejandes på dom när de kom in till målrakan..WTF?!

Stort tack i alla fall till Salming Running för möjligheten att få tävla i Borås den här helgen, men även till Colting med medhjälpare. Vi har haft en härlig helg hos er, kanonarrangemang!

Men framförallt stort tack till alla mina härliga kamrater!

Ibland är resan upplevelsen..


//Marcus

Boråshelgen ur Malins synvinkel - åtskilliga timmars oupphörligt hejande och sprint med bror

Denna Borås-helg, som jag sett fram mot under flera veckor höll på att förmörkas av en riktigt ful förkylning. Skulle jag gå miste om en helg med många av de komponenter (bila, springa, simma, äta, öla, skratta) som verkligen gör mig glad? Osäkerhet in i det sista men efter en bilresa i total sömn med öppen mun torkade jag dreglet från kragen, laddade med nässpray och förberedde mig på en dag med intensivt hejande.

Duggregn, av den mer ljumma varianten, vätte oss med jämna mellanrum, men för att vara Borås måste det vara riktigt fint försommarväder vi fick ta del av. Efter att ha vinkat av Fredrik och Andreas vid start, påhejat vid sim-varvning (komplett med bomben från bryggan) och växling till cykel, inhandlades och avnjöts förtäring på Almenäs cafe´. Därefter promenerade Marcus och jag till slutet av cyklingen där vi hann erbjuda våra muntra tillrop till ett antal väl-ekiperade cyklister innan våra grabbar kom farande nerför den branta kröken mot växlingen till löpet. Förflyttning till löprundan. Vi hade rekat fina påhejnings-platser redan på förhand och kunde nu bidra med positiv förstärkning två gånger per 7000 meters-varv till alla förbipasserande löpare. Vi såg oss som helt oumbärliga för löparnas fortskridande och bejakade särskilt de respektingivande kämpar som på enbart vilja, med synbart onda knän och lår strävade mot målgång.

Efter att ha beundrat Andreas och Fredriks lätta löpsteg vid fyra tillfällen under löpningen begav vi oss mot målområdet. Molnen sprack upp och solen började glittra i sjöns kalla vatten när de två leende Fillinge Ultra-medlemmarna, under publikens jubel, spänstade sida vid sida på upploppet och gick i mål på fina tider. En heldag på Almenäsbadet, för mig en bra uppladdning inför morgondagens swimrun-sprint.


Efter en fräsch frukostbuffet på Quality hotell Grand Borås bär det av mot Almenäs återigen. Broder Martin ansluter från Göteborg för att dela våra njutningar och plågor. Nummerlapps-utdelningen är välorganiserad och snabbt avklarad och vi studerar kartan. Korta löp och simsträckor. Första doppet i Fjällsjön, låter kylslaget särskilt eftersom det börjar blåsa upp. Höjdkurvorna på kartan håller vad det lovar och hela första löpsträckan bär av uppåt. Mina, hyfsat tillfrisknade luftrör, väser missnöjt.

Trolsk, djupgrön skog med mossklädda stenar övergår i skogstjärn där Midgårds-ormen, tursamt nog, väljer att stanna kvar på botten under vår passage, trots att mina nästan självlysande Salming Elements säkert ser lockande ut där nerifrån. Sköna löpstigar avlöses av dopp i Viskan efter förfriskningar från Clifbar och överallt trevliga funktionärer. Nu är det bara vägen utmed de små, små stugorna kvar innan vi får hoppa i den kalla Öresjön där vi nästan kan vada hela vägen, men det är kanske fusk (?). När målet är nått väntar kramar, medalj och varmt kaffe och inte minst att få sitta i en varm bil och titta igenom alla foton från helgen medan färden går hemåt igen. Det är också en del i min triathlon/swimrun-helg i Borås.

/Malin

Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 1

Sedan något år har intresset för triathlon gradvis ökat inom Team Fillinge Ultra. Vi har ju i olika sammanhang praktiserat de tre konditionsgrenarna separat eller delvis integrerat genom swimrun. Det här året verkar bli ett år med fler triathlontävlingar och därtill längre distanser än tidigare år.

Tjusningen med triathlon är bland annat att när väl simning, cykling och löpning sammankopplas till en aktivitet så måste de tre momenten hanteras lite annorlunda än då de utförs separat. Kanske måste man planera loppet lite taktiskt beroende på vilken gren som är favorit, styrka eller svaghet. Att komma upp ur vattnet efter en stökig simning, kanske med kallt vatten i öronen som framkallat yrsel, innebär ju att bara ett av tre tävlingsmoment är avklarade. Tunga stabbiga lår efter en aggressiv cykling ger garanterat en komisk och främmande karaktär åt en annars trippande och lätt löpstil. Sammansatt måste grenarna definitivt hanteras olika och varje aktivitet har också olika faser.

Denna helg, det vill säga igår, styrde vi kosan mot Borås för att tävla i Borås Triathlon på medeldistans, vilket innebär 1900 m simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning. Fredrik och jag skulle tävla, Malin och Marcus skulle agera lagledare och skänka oss stöd när vi behövde. Tidigare har vi bara kört några mini-triathlon omkring Linköping och uppgraderingen till en betydligt längre distans gav en påtaglig nervositet. Att vara nervös är ju inte enbart negativt, det följer ju också med sig att man försöker förvalta den kapacitet man har på ett optimalt sätt. Vilka prylar ska jag använda? Vad ska jag äta och dricka? När ska det ske? Vad är lagom tempo? Frågorna var många och vi ältade på och insåg samtidigt att triathlon lätt kan bli nördigt. Vilket förstås är alldeles underbart!

Förväntan klädd i bistra miner

Området för tävlingen, Almenäs, ligger strax utanför Borås centrum. Platsen är verkligen idealisk: vackert grön, friskt vatten, öppna ytor och plats för att parkera. Vi gick omkring och nojade över allt från det småkyligt vädret och regnet som hängde i luften till den väldigt kuperade cyklingen som innebar +1000 höjdmeter. Alltså inte såna höjdmeter som i nedförsbacke hela vägen.

Startområdet

Finklädda

Vi hade tid över innan viktig förberedelse och spanade runt, kollade på cyklar lika dyra som medelutrustade bilar, snackade lite med gossarna på Salming som gav möjlighet till att provspringa snabba skor. Efter en stund blev det alvar - dags att checka in cykeln på anvisad plats i växlingsområdet och dra på sig kläderna. I triathlon är det triathlonkläder. Rimligt förstås. Men det är också triathlonkeps, triathloncykel, triathloncykelskor, triathlonflaskhållare, triathlonnummerlapp. Det här kan fortsätta hur länge som helst. Nördigt och ganska underbart. För att riktigt passa in i triathlonfamiljen ska alla prylar vara tillverkade i finaste lycra och dyraste kolfiber. Men man säger  förstås inte kolfiber, man säger carbon. I vissa fall har vi tagit triathlonseden dit man kommer och skaffat "rätt" prylar. Parodin nedan är för vissa utövare nära verkligheten och innehåller mängder med referenser.

Efter att ha ställt ut cykel och placerat skor, hjälm, glasögon, vattenflaskor och annat man måste byta till eller ta med sig vid varje växling av gren drog vi på våtdräkterna och traskade ner till badplatsen som dagen till ära uppgraderats till startområde. 18-19 grader i vattnet som rapporterats var en överdrift men det kändes ändå helt ok efter ett par uppvärmningsrundor och några pliktskyldiga crawltag. Vattnet var mörkt, smakade neutralt och skulle tämjas under hiskeliga 1900 meter. Bojar skulle rundas på ens högra sida. Vi skulle navigera rakt och simma snabbt och ha roligt. Uppmaningar från tävlingsledningen. Alright då, dags att spela triathlon!

Badmössa på Fredrik

To be continued...

In  carbon we trust!

/Andreas

Karriärens första VINST!

Björkfors GOIF annordnar varje sommar "SOMMARCUPEN" en samling löpartävlingar runt om i östergötland/kinda kommun. Tävlingen är för deras medlemmar gratis och kostar för oss vanliga svenssons en spottstyvel. Tävlingen är öppen för alla oavsett ålder och nivå.

Ett perfekt tillfälle och möjlighet att ta med familjen ut en vardagskväll, umgås och röra på sig lite.

Vi har sommarstuga en bit utanför Björkfors så jag har därför sett plakat om denna cup, dock aldrig tagit mig tid till att delta (snarare haft förhinder) men nu fick det vara slut med ursäkter så jag stoppa fru och Vilda i bilen och åkte till den första deltävlingen i Rimforsa.

Väl i Rimforsa möts vi av en kvinna som sitter vid ett campingbord med ett litet kassaskrin, några nummerlappar och stort leende på läpparna, ett barn och en äldre herre på en bänk bredvid. Rätt småskaligt och enkelt och alldeles östgötskt och underbart.

De frågar om vi vill springa och var vi kommer ifrån, vi svarar TEAM FILLINGE ULTRA, vi är överallt!

Vart efter klockan går och vi passerar utsatt starttid droppar det in lite folk, fram för allt i barnklasserna men även en hel del föräldrar. Vi blir indelade i åldersklasser, Vilda 5 år får springa 1km, Lisa 38år får springa 4km, jag 35 år får springa 7km - Tjoho, jag fick mest valuta för pengarna!

Starten för barnen går och det spurtas från start till mål, vissa släpar dock då de gått ut lite för hårt.

Vilda, nöjd och törstig efter målgång.

Sen släpte de iväg några ungtuppar som skulle springa 2km.

Sen...var det vår tur. Snabb genomgån av banan som skulle gå på eljusspår, skogsstigar och lite skogsvägar. Tittade snabbt över konkurensen och såg ett eller två hot. Tänkte att jag skulle öppna lagom hårt för att sedan öka. Någon sparkade upp en startlinje med foten och sen gick starten.

Jag och en kille till tog komandot, stegade iväg i rätt bra fart upp för spåret, började snacka lite och hade allmänt småtrevligt. Kände lite på varandra och kollade av vad vi brukade träna i vanliga fall. Hörde ganska tidigt att han ökade sin andningsfrekvens rätt bra så jag ökade farten något och ställde ett par frågor till. Efter tre kilometer kom vi ut på ett kort avsnitt asfalt och sedan in i skogen igen, såg en rätt bra uppförsbacke och tänkte, nu kör vi.. Ökade farten ytterligare och lade iväg uppför, lyckat! Han tappade och kom aldrig riktigt igen. Försökte hålla uppe farten på de resterande kilomtrarna med tanke på att varje sekund räknas (läs reglerna).

När jag närmade mig målområdet såg jag Lisa passera mållinjen för 4km och kunde trycka på lite till och säkra segern ca 35 sekunder före tvåan och historiens första vinst i ett löplopp var alltså säkrad. Tyvärr inga prispengar, pokaler eller äns prispall men jag får väl helt enkelt ställa upp i fler deltävlingar och vinna hela skiten..

Glada och spända innan start.

Lisa på upploppet

och jag strax efter.. Först i mål bland herrarna!!

Ett mycket trevligt och mysigt lopp med fokus på gemenskap och glädje. Prova vet jag!

Fredrik

Att hitta sin superkraft

Superkrafter är inget man väljer. Den väljer dig. Jag är övertygad om att alla har mer eller mindre superkrafter. Det svåra är att komma på vilken som är just sin egen. 

Jag har efter mycket testande och tänkande kommit fram till att min är " o-insikt". 

Lite som humlan och den egentliga fysiologiska omöjligheten till att den inte ska kunna flyga, men gör det ändå. 

Jag ska inte kunna springa långt, men har gjort det ändå, jag ska inte kunna simma några längre sträckor, men har gjort det ändå. Visst det tar lite tid, men jag tuggar på och till slut är jag framme. 

Har du hittat din superkraft?  

//Marcus

Ett litet försök att förklara swimrunkänslan

Vet inte riktigt varför jag kom att gilla swimrun..jag har varit rädd för mörkt läskigt vatten för att bli neddragen av äckliga vatten-läskiga-odjur som bara ligger och väntar på man ska komma simmandes..den känslan kan i och för sig komma över mig ibland när man är där ute. Man får tänka att jag kommer inte ge mig utan kamp i alla fall..och löpning, den har aldrig varit enkel för mig. Inte ens när jag spelade handboll som mest var det lätt.  

Ofta har löpning varit en bestraffning för något. Man kommer sist och då får man springa ett varv till...typ så..lite tråkigt kan man tycka. Tänk om man hade fått lära sig lite mer om löpningsteknik i skolan. Då kanske fler skulle tyckt att det var roligt att röra på sig. 

Från Borås swimrun förra året. 10 grader "varmt" i vattnet

Men jag tror att det är den där "köttar-känslan" i swimrun. Att du är helt ostoppbar. Att bara ösa på oavsett vad som kommer i vägen. Lite som när jag spelade handboll. Man kör 100 % oavsett vad som kommer i vägen. Du kan kalla det kakel, målgård, junior eller brygga..in i skiten barre´ och kötta. 

Det är inte så mycket finlir (på min nivå) utan mer upplevelser, man pressar sig och har det allmänt gött på resan mot målet. Även om det kan innebära lite svordomar, kräks, skavsår, rykta hårtofsar och annat längs vägen med såklart. 

Kommer man till ett dyhål till sjö så kör man igenom den, kommer man till ett berg så springer man över det..det behöver ju inte vara svårare egentligen. Man kan komma till en stilla vacker sjö också..och en söt äng med vackra blommor som luktar gott..bara att kötta på där med. 

För er som har orkat läsa något tidigare så har ni nog förstått att när jag skriver löpning så är det med dessa tecken på var sida: "  "   och samma med simning: "   " . 

Jag tar mig fram, men kommer inte stå på någon pall förrns vi inför viktklasser i konditionsidrotten, om ens då..En kul grej var att jag häromdagen var och sprang i Vidingsjö och hörde ett "tjenare Marcus" på långt håll. Såg inte riktigt vem det var, men var ju tvungen att springa dit och det var en gammal handbollskompis som kände igen "löpstilen"..hahaha. 

Angående simningen så har jag ju börjat med det ganska sent vilket visar sig tekniskt om man jämför med de som hållit på ett par år. Jag tar mig fram..men det är fantastisk känsla att dra rakt ut i en sjö mot nästa landmärke. 

Våga testa. Fantastiskt roligt! 

Men jag har kul och jag älskar den där känslan..

//Marcus

The legendary Huttekulla-hills

När det kommer till löpning och träning så ska man ju springa i backar. Det är ju en gammal sanning som faktiskt verkar ligga nåt i. Folk med mer kunskap i ämnet kan säkert utveckla det på ett lite mer "fint" sätt, men jag nöjer mig med att förklara att ibland är det rätt skönt att köra skiten ur kroppen så där så att man undrar vad tusan man håller på med och liknar en påse blöta muffins när saftflaskan har läckt i gympapåsen. 

Det behöver ju inte vara bergs-branter att springa i men lite lutning gör ju susen. Jag brukar säga att uppför dödar lungor och nedför dödar ben. För mig är det lite så i alla fall. Östgötaslätten är löjligt platt. Vi har små gupp, men man får vara glad för det man har och inte gnälla över det man inte har eller hur? 

Ute hos Andreas så finns det ett par bra pannbens-knäckar-backar. The Huttekulla backarna. Detta är åt ena hållet. Där vägen försvinner uppe vid skogsbrynet där fortsätter vägens stigning nästan lika mycket till..och åt andra hållet är det lika göttigt också.

I t-korsningen där vi står är det liksom lite plant som i en dalgång och sega knäckande backar att köra skiten ur både lungor, ben och mental stabilitet i.

Huttekulla

Gillar du utmaningar och har lite tid så kolla kartor och bege dig hit ett par timmar..Dina ben kommer älska dig..senare på året..

//Marcus 

Råkade köpa en grej...

Jo, jag råkade köpa en ny klocka..ni som kanske har läst tidigare kan ha uppfattat att det satt en Suunto på en av mina armar. Men det blev ingen fortsättning med det. Passade inte mig alls..så efter mycket velande, läsande och allmänt googlande om tyckande, analyserande så inhandlades den med 1500 kr rabatt faktiskt!

Garmin Fenix 3HR

Det är den Garmin fenix 3:a som heter HR, och mäter puls på baksidan av klockan mot handleden. I lite djupare analyser så har man sett att den missvisar lite och att just intervaller blir svårt att hänga med i svängarna. Det gör inte så mycket för mig. Jag har med puls överallt och på min nivå så kommer det bara vara kul. 

Det finns en fantastisk genomgång av klockan på DC Rainmakers sida: www.dcrainmaker.com/2016/02/garmin-fenix3hr-review.html . Makalös på att gå helt bananas på massa olika produkter. 

Kan även rekommendera Riz, som har en youtubekanal och testar grejer han med: www.youtube.com/watch?v=frRNtAr2zbQ

Jag är i alla fall skitnöjd och det är faktiskt inte så ofta..

En del grejer är lite kul..till exempel återhämtningstid. Måste kolla hur den räknar ut det. Vila 31 timmar efter lite intervaller..va tusan?!

Min Vo2Max är enligt garmins hemsida rätt skapligt. Man kan ju lägga till att jag låter som ett slitet ånglok, + 40, + vikt...tja..o gnällig..

Ni förstår ju alla att den här kommer utveckla mig något enormt och rent av bli elitmaterial..eller nej inte riktigt. Men likt förbannat så vill man ju pressa sig lite, utveckla sig lite och i alla fall försöka. 

De har även lyckats vara så pass uppdaterade att den har fått ett eget segment i träningsvarianterna som heter "swimrun". Har inte hunnit testa den än, men känns roligt. 

//Marcus

Kolmårdstrailen - Östergötlands svar på Grand Canyon

Jo, idag begav vi oss alltså till Kolmården för att kämpa i Kolmårdstrailen och de beryktade skogarna där. Några har kallat dessa områden för Östergötlands svar på Grand Canyon..och lite sanning ligger det allt i det. Det är backar, backar och åter backar..fantastiska vyer och allmänt göttigt. Vi var även här föregående året med sol och värme som ackompanjemang. Lite visste vi vad som väntade oss ute i skogen denna gång.

Tyvärr så var vädret idag omkring 8 grader och lite småspik i luften så vi tog med teamets borg: The partytält. Första gången uppackat på 9 år..men med lite tejp så funkade det ypperligt. Skönt med lite vindskydd med tanke på höstrusket.

Camp Fillinge Ultra

Vi åkte 8 personer från Team Fillinge Ultra, där en av oss var barnvakt och således hade frisedel för löpning. Vilda som sprang i juniorklass modell mini körde järnet in i mål. Härligt att se barnen ta i så det håller på att spricka bara för att det är roligt! 

Vilda spurtar skrattandes och hejdlöst i mål! (i bakgrunden kan man se påläggskalven känna efter hur coolt det är att bära cape) 

Vem klär it bäst? 

Sedan sprang grabbarna i juniorsektionens 6 km där det troligen blev någon förväxling på något sätt..men Theo kom in på andra plats i sin grupp och Simon (som jag råkade anmäla i "fel" grupp) på tredjeplats i sin grupp + personligt rekord på både distans och tid! Lovande generationsväxling i teamet. 

Jag köpte ett par sprillans nya Salming elements precis innan loppet och kanske funderade lite för få gånger innan, men körde racet med dom. Man ska ju enligt sägnen aldrig springa, testa eller avvika från välbeprövad utrustning direkt på tävling. Men det funkade fantastiskt bra. Greppade överallt och var allmänt snälla mot mig. Kändes lite som att springa med såna där stålpiggar som isklättrare har på sig när de går uppför 90 graders lutningar. Sjukt bra!

Salming elements..the terrängdojja

Fick bara en bild på 50 % av junnisarna och det med Mr Uberschwester-capeman! 

Andreas och Malin körde milen och gjorde det med den äran. Andreas knep 4:e platsen och hade inte sprungit fel eller behövt stanna för toalettbestyr på vägen. Sånt är ju bra. Utveckling!

Andreas tassar lätt på foten

Malin kom in på en finfin 11:e plats på damsidan.

Malin dammar in 

Jag och Fredrik körde 21 km..eller tja klockan stannade på 19.9...men jag kanske genade i en del kurvor. Fredrik drog som en avlöning initialt, så honom såg jag inte mycket av. Lite som på bilden...

En taggad och en lite oädder..

Fredrik attackstartar och alla andra startar klockorna

Fredrik låg ett tag på 7:e plats men på grund av att han råkade köra skenbenet i ett berg efter ca 16 km så råkade jag springa om honom...såg ett blått linne och ett par tatuerade ben som jag kände igen. Men va fan...Fredrik!? Trodde att han tillsammans med resten av gänget höll på att ta ner partytältet och fikade i väntan på mig.  

Jag hann tänka att han nog överdrivit sin löparmage lite när han tar med en hel toarulle när han skall springa race..men det var en linda som någon snäll medlöpare hade langat fram till honom så att han kunde linda om sitt sargade ben. 

Jag snabbkollade om jag behövde bära honom i mål, ockulärbesiktade genom MEWS-kontroller* men han såg ut att klara sig med den korta konversationen vi hade. Så jag försökte tassa på så gott det gick. Jag lyckades att hålla honom bakom de sista metrarna. Fredrik kämpade på med sin sargade kropp och kom i mål ca en halv minut efter mig..när han egentligen brukar komma en halvtimme före mig. Bara "lite" besviken. 

vissa av kontrollerna jag gjorde på Fredrik var lite knepiga..

Fredrik..oftast du är mycket bättre och så...MEN JAG KOM FAKTISKT FÖRST I MÅL PÅ LÅNGA STRÄCKAN I TEAMET!

JAG KOMMER IN FÖRST I MÅL AV TEAMET PÅ LÅNGA STRÄCKAN

Fredrik kommer svärandes kämpande i mål

En av de mest knäckande sakerna som jag har upplevt är faktiskt att komma in, höra hejaropen och allt skojsigt..för att strax vända precis åt andra hållet mot mål och springa bortåt ett träsk istället för att stappla i mål. Även om jag har en förkärlek till träsk, mölj och gegga så kräver den sista kilometern mer än de första ca 2 milen...den har ni gjort snyggt för pannbenet Kolmårdtstrailen! 

Enormt krävande löpning bitvis. Roligt, men krävande. Roligt med stiglöpning, backar och träsk. Fantastiska miljöer att springa omkring i. Stort tack till Salming Running för möjligheten att få plågas ett par timmar i härliga kolmårdsskogen. 8 grader och småspik är inget man drömmer om men i det här sällskapet så skiter jag i vädret. Kul att träffa Påläggskalven Oskar och superhjälten Frida Södermark också. 

Härligt gäng alltså!

//Marcus 

Vad härligt ändå!

Gött väder och lite swimrun i Roxen idag. Denna tämligen grunda pöl av stenar och alger har ändock närhet som tillgång för vår verksamhet.

Självklart körde jag med cape

Idag var det ca 20 grader i luften och kanske 10 i vattnet. Initialt huttrigt, men efter ett par meter helt ok. Förvånansvärt vad snabbt man vänjer sig. Vi hade ett gäng svanar som kontrollerade oss. Ganska skeptiska men på avstånd inte sarkastiska. 

Lättviktarna körde med korta ben medan jag avvaktar med klippet. Jag måste ju klippa såklart, även om Head:s modell Rough är väldigt skön att springa i. Vi körde utan pullboy, men med spadarna. Jag hade lagt in lite liggunderlag på låren som funkade rätt ok.

Det var faktiskt skönt att doppa huvudet och ser verkligen fram emot lördagens batalj i Borensberg swimrun!

over änd ut

//Uberschwester and his musqeteers