söndag 19 juni 2016

Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 1

Sedan något år har intresset för triathlon gradvis ökat inom Team Fillinge Ultra. Vi har ju i olika sammanhang praktiserat de tre konditionsgrenarna separat eller delvis integrerat genom swimrun. Det här året verkar bli ett år med fler triathlontävlingar och därtill längre distanser än tidigare år.

Tjusningen med triathlon är bland annat att när väl simning, cykling och löpning sammankopplas till en aktivitet så måste de tre momenten hanteras lite annorlunda än då de utförs separat. Kanske måste man planera loppet lite taktiskt beroende på vilken gren som är favorit, styrka eller svaghet. Att komma upp ur vattnet efter en stökig simning, kanske med kallt vatten i öronen som framkallat yrsel, innebär ju att bara ett av tre tävlingsmoment är avklarade. Tunga stabbiga lår efter en aggressiv cykling ger garanterat en komisk och främmande karaktär åt en annars trippande och lätt löpstil. Sammansatt måste grenarna definitivt hanteras olika och varje aktivitet har också olika faser.

Denna helg, det vill säga igår, styrde vi kosan mot Borås för att tävla i Borås Triathlon på medeldistans, vilket innebär 1900 m simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning. Fredrik och jag skulle tävla, Malin och Marcus skulle agera lagledare och skänka oss stöd när vi behövde. Tidigare har vi bara kört några mini-triathlon omkring Linköping och uppgraderingen till en betydligt längre distans gav en påtaglig nervositet. Att vara nervös är ju inte enbart negativt, det följer ju också med sig att man försöker förvalta den kapacitet man har på ett optimalt sätt. Vilka prylar ska jag använda? Vad ska jag äta och dricka? När ska det ske? Vad är lagom tempo? Frågorna var många och vi ältade på och insåg samtidigt att triathlon lätt kan bli nördigt. Vilket förstås är alldeles underbart!


Förväntan klädd i bistra miner

Området för tävlingen, Almenäs, ligger strax utanför Borås centrum. Platsen är verkligen idealisk: vackert grön, friskt vatten, öppna ytor och plats för att parkera. Vi gick omkring och nojade över allt från det småkyligt vädret och regnet som hängde i luften till den väldigt kuperade cyklingen som innebar +1000 höjdmeter. Alltså inte såna höjdmeter som i nedförsbacke hela vägen.


Startområdet



Finklädda

Vi hade tid över innan viktig förberedelse och spanade runt, kollade på cyklar lika dyra som medelutrustade bilar, snackade lite med gossarna på Salming som gav möjlighet till att provspringa snabba skor. Efter en stund blev det alvar - dags att checka in cykeln på anvisad plats i växlingsområdet och dra på sig kläderna. I triathlon är det triathlonkläder. Rimligt förstås. Men det är också triathlonkeps, triathloncykel, triathloncykelskor, triathlonflaskhållare, triathlonnummerlapp. Det här kan fortsätta hur länge som helst. Nördigt och ganska underbart. För att riktigt passa in i triathlonfamiljen ska alla prylar vara tillverkade i finaste lycra och dyraste kolfiber. Men man säger  förstås inte kolfiber, man säger carbon. I vissa fall har vi tagit triathlonseden dit man kommer och skaffat "rätt" prylar. Parodin nedan är för vissa utövare nära verkligheten och innehåller mängder med referenser.





Efter att ha ställt ut cykel och placerat skor, hjälm, glasögon, vattenflaskor och annat man måste byta till eller ta med sig vid varje växling av gren drog vi på våtdräkterna och traskade ner till badplatsen som dagen till ära uppgraderats till startområde. 18-19 grader i vattnet som rapporterats var en överdrift men det kändes ändå helt ok efter ett par uppvärmningsrundor och några pliktskyldiga crawltag. Vattnet var mörkt, smakade neutralt och skulle tämjas under hiskeliga 1900 meter. Bojar skulle rundas på ens högra sida. Vi skulle navigera rakt och simma snabbt och ha roligt. Uppmaningar från tävlingsledningen. Alright då, dags att spela triathlon!



Badmössa på Fredrik



To be continued...

In  carbon we trust!

/Andreas






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar