Nya pjucks

Jag gillar att springa i gegga och terräng. Jag gillar det mer än jag är duktig på det. Det kanske har hänt att buskar och mindre träd har fått följa med på en tur då svängen blivit lite rakare än det kanske var tänkt..en del bulor i backen kanske har rätats ut och kartbilder har fått ritas om efter att jag kört något varv här och där..men jag gillar det. Kanske på grund av att det blir lite automatiska vilopauser då och då samt att tempot ibland får justeras både upp ner..o säkerligen även naturupplevelsen som bonus.

I alla fall så sprang större delen av vårat gäng Ultravasan förra året. Jag insåg tidigt min begränsning både i tid (att hinna med under årets utmaningar) men även orkesmässigt och slitagemässigt att räkna bort den utmaningen. Men var jag än läser så beskrivs loppet på ett härligt sätt och upplevelser är något jag jagar mer än något annat just nu.

Jag fick i present en startplats till Ultravasan 45. Själaglad över att kunna ta del av utmaningen och den fina presenten så har samtidigt mina snigelsynapser (se tidigare dokumentation) börjat spela mig ett spratt och känna efter om det inte "bättre" och ett mer "vuxet" alternativ att springa 90 km...45 är ju lite fjösigt.. När dessa tankar kommer så får jag försöka slå mig själv mentalt och komma ihåg att jag har sprungit 20 km som längst i mitt liv..(bortsett från vissa swimruntävlingar, men då får man ju vila lite under simmomenten..).

Så 45 blir nog jättebra för mig...i alla fall till att börja med...

Hoka One One Challenger ATR

Hur som helst så har jag velat fram och tillbaka över skoalternativ. Jag gillar framförallt lite mindre dämpade skor, med mycket markkänsla. Men när jag använt dessa för att springa lite längre så har kroppen sagt till om vila efteråt. Inte träningsvärk, utan mer smärtsam påminnelse om slitage. Har läst i stort sett varje forum, youtub:at, provat i butik och varit rätt jobbig mot mina närmaste i mitt velande. Till slut så beställde jag ett par Hoka One One. De ser ju ut som ett par förvuxna finniga tonåringar i högstadiet när man tittar på dem bredvid några andra skor. Många ultralöpare eller tyngre löpare lovordar dessa med "lite" mer dämp i.

 Hoka One One till vänster och Salming Race till höger

Enligt alla förstå-sig-påare och mer erfarna så skulle man beställa en storlek större än vad man normalt har. Så jag gjorde det. Storlek 12. Lite förvånande att det inte medföljde åror. However så passade skorna skitbra. Mjuka, studsiga och snygga. Men tyvärr så fick jag hem dom precis när jag hade blivit sjuk, förkyld och ynklig så de har fått stå till sig ett par dagar nu. Men idag så blev det luftning och test på dom. De erfarna säger att det tar ett par gånger innan man har vant sig vid dom, och ja, det stämmer nog. Även om det kändes helt okej att springa i dom så är det en annan känsla än exempelvis Salmingdojjorna där man känner marken och får ett annat driv. Salming är mer nedcabbad sportbil och Hoka är mer åt familjekombin. Med takbox.


Nu kanske det inte var det snällaste att göra att testa ett par nyinköpta skor med pipande lungor, överäten mage och geggiga synapser. Men det gick..skapligt. Tog det väldigt lugnt och försökte bara röra lite på mig. Skorna kändes väldigt bra hela tiden, bra grepp trots regngeggigt spår. Tror mer på att benen blev tunga efter att inte ha rört på sig tillsammans med feber och förkylning än att skorna plötsligt blev betongklossar. Lite fånig man känner sig med nya skor och man springer så försiktigt försiktigt så det nästan blir löjligt. Kommer säkert springa på mer aggressivt om någon vecka.

 Dessa kör jag oftast mina löppass i: Fr vä: Hoka, Merrell All out fuse (med en extra salmingsula), Inov8 Xtalon 212, Salming Race.

 Rivjärn

 Geggiga skor är glada skor

I alla fall kändes det bra efter löpturen. Känslan över skorna känns ok. Alltid väldigt nervös eller vad det är nr man betalar så sjukt mycket pengar för skor. De är galet dyra, så jag tror inte att jag köpt så här dyra skor någon gång faktiskt. De här komer förhoppningsvis fylla funktionen när det kommer till längre distanserna. När det kommer till off-trail, intervaller och swimrun så har jag andra weapons of choice..

..och man kan ju inte ha för många skor..eller hur?

Har du bättre skor i ditt lager? Tror du att de skulle passa mig bättre? tror du att jag som väger vuxenvikt och ska springa lite längre kan testa just dina skor så hojta till om du tror att de är bättre..jag inte bang för att testa nya grejer.. ; ) 

/Marcus 

The Jericho Mile - Sympathy For The Devil

Hittade lite inspiration på youtube. Klippet är från "The Jericho Mile" vilken jag inte har sett.. ännu..
men gillar frenesin i träningen. Den där "jävlar-anamma-till-sista-andetaget-öset"..

Samma känsla som vid träningsscenerna i Rocky IV..o joo..ni får också gåshud och vill träna skiten ur er till dom klippen.

Att med hela kroppen skrikandes av vilja att fullfölja, att göra ett "Glowmiler-nylle" vid målgång är varje race mål i år för mig. Att fullkomligt skita ner precis varje del av kroppen med den viljan att fullfölja och göra sitt absolut bästa.

Att varje träningspass inte kan vara världsrekordpass eller skrivas i historieböckerna är ju helt naturligt. Men att göra sitt bästa, det kan man göra. Oavsett förutsättningar.

Smärta framkallad av gymnastik är ett av mina gift som jag använder i regelbunden basis i mitt medicinskåp. Jag är beroende av det. I admit it. Det är säkert du också..är du inne och läser sånt här så välkomnar vi även dig. Välkomna smärtan och omslut dig av den. Det är något särskilt med den där attityden som jag går igång på..





Orka nu se hela klippet, det är ca 10 minuter lång med bra musik..själva "triggern" börjar efter ca halva..

//M

Att skapa möjligheter till rörelse

Flertalet städer har påbörjat och förstått vikten av att skapa förutsättningar till rörelse. Det kan handla om trevliga gångvägar, utveckla den natur man har, bra simmöjligheter, trygg och säker natur samt utegym. Utegym har funnits i lite olika stilar och funktionsmässigt diskutabla former. Dock verkar det efter lite ovetenskaplig undersökning som att dessa utegym har ökat i mängd i Sverige.

Kul att fler och fler kommuner skapar möjligheter. Vi i Linköping har tidigare endast haft ett utegym vid Vidingsjös motionscentrum och det är rejält slitet och nedgånget. De senare åren så har det tillkommit ett par stycken här och var i staden. För många (nåja) år sedan då militären fortfarande huserade i krokarna här så hade vi två riktigt bra hinderbanor. En längre och en kortare. Tyvärr så togs de bort ungefär i samband med att militären lade ner verksamheten och det handlade nog mestadels om vem som skulle ha ansvar för underhåll och liknande. Bra allsidig träning i alla fall och tror det skulle vara en uppskattad grej att bygga en hinderbana i tex Vidingsjö.

Spänsthopp, eller lite spring hit och dit

Dips, eller lite magövningar

Tre olika storlekar stockar för olika pressövningar

..i alla fall...

Chins och armgång..allt som går att hänga i går ju göra rätt mycket i. 

så har man nu byggt ett utegym strax intill Vidingsjöskogens sväng precis vid ett nybygge. Perfekt för oss som bor strax intill. Smidigt att springa bort dit och köra av kroppen lite. Bra uppvärmningssträcka och man kan passa på att rasta av kroppen lite när man ändå är ute och springer. Testade ett kortare pass under gårdagen där jag sprang bort dit först. Sedan ligger det en slänt/backe precis intill där jag körde lite backlöpning och sedan en övning, löpning i backe och en övning..osv...funkade riktigt bra. Det går att kombinera det där på många olika sätt. kommer bli perfekt.

Marklyft, knäböj och liknande. Går inte att pressa över huvudet dock då det tar stopp. Riktigt skön övning. Marklyft är ju en riktigt bra övning om man gör rätt. 


Det Linköping saknar något fruktansvärt är dock simtider. Dagens simhall är så pass överbokad och det finns endast små hål i schemat lite här och var. Där kan vi prata att man inte tar ansvar som politiker när man river upp beslut som har tagit åratal att fatta och besluta om dels att det ska byggas men även var, och mestadels för att det var "dom andra" som tyckte så..så då måste ju vi tycka tvärtom. Tragiskt.




/Marcus

#1milvartredjetimme med paceonearth

Så var det äntligen dags, det närmade sig helg och tiden var inne för att ännu en gång köra paceonearths ultraintervaller. Uthållighetsträningen där man springer 1 mil var tredje timme under ett dygn. Starten går natten mellan fredag och lördag kl 00:00 och sedan springer man som man namnet utlovar just 1 mil var tredje timme och är färdig runt 22:00 löradg kväll. Ett kul om en så tufft uppdrag som sätter din träning och pannben på prov.

Lisa och jag körde även denna utmaning förra året, Lisa körde nog 6 intervaller och jag tog mig igenom alla 8, då på tiden 7:38. Då Lisas fötter strulat (lite) sista tiden så körde hon detta år alternativ träning under de flesta intervallerna, hon körde bla styrketräning, yoga, cykling och brottning, jag, jag gör det jag gör bäst och det är springa det.. även om jag detta år skulle få springa de flesta intervallerna själv.

Jag hade laddat upp med att jobba morgon på sjukan vilket innebär uppstigning kl 05:00, jobb mellan 06:45 och 15:30, hämtat Vilda på förskolan, lagat mat med barnen och haft fredagsmys samt iordningsställt fina klädhögar till alla intervaller!!!

Klockan 22:00 på fredagskvällen var jag helt slut och bestämde mig för att ta en kort powernap innan festen skulle dra igång, vaknade ännu tröttare när klockan ringde 23:40... Hur eller hur och sagt och gjort, på med kläderna och iväg, eller öppnade ytterdörren och började nästan gråta. Regnet öste ner och endast ett fåtal plusgrader, bytte till regnjackan och keps och sen iväg.

#intervall1 skulle gå in mot stan och upp till sjukhuset där min gode vän Marcus jobbade natt. Jag hade beställt ostkaka, sylt och grädde. På väg in mot stan blev jag omkörd av en bil, de hade nervevade rutor och skrek något om att jag var knäpp.. haha konstigt, det är ju de som är knäppa om de åker med nedvevade rutor när det regnar.. Första milen gick lätt, framme på ca 50 min, bytte lite kläder och mumsade ostkaka. Perfekt mat under uthållighetsträning förresten. Vilade en liten stund för att sedan bege mig hemåt igen.

 

#intervall2 startades kl 03:00, när jag kom ut ur entrén hade regnet bytts till snö, kanske inte bättre.. Löpningen gick dock lätt och de första 5 km avverkades snabbt, då halvvägs hem blev jag omkörd av nattbussen på väg till Ekängen, snacka om att jag tappade lusten. -3 grader, snöig och rätt bra blåst vs en varm och skön buss.. tur att det inte fanns någon busshållsplats i närheten då kan jag lova. Jag kom hem i alla fall och var ändå rätt nöjd att jag inte tog bussen..

 

#intervall3 nu var det ljust ute, bestämde mig för att springa i skogen och drog på mig trailskorna, härligt med byte av underlag även om det fortfarande snöade och blåste en hel del. Denna intervall skulle förgyllas med en liten morgonhälsning, vilket den också gjorde..

 

 

#intervall4 sprang jag och Lisa tillsammans, det hade äntligen slutat att snöa och solen tittade fram mellan molnen. Det blev en lugn runda i naturen runt Ekängen och det var skönt med lite sällskap för omväxlings skull. Hittade spår av löparhumor i hela Ekängen

 

 

#intervall5 nu var det strax tid för mat, fick med mig lillebror på en löptur in mot stan, han hade inte löpt en meter sedan tjurruset i oktober så även denna intervall blev ganska lugn, lite som återhämtning när man är van att löpa mycket. Solen sken men det blåste isbjörnar utmed Roxen. Lunchen avnjöts tillsammans med Lisa och Theo på Hälsofreak. Det blev tacokycklingwrap.

 

 

#intervall6 tanken var att springa hem från stan efter lunchen, men de svettiga kläderna och den kalla vinden gjorde inte förutsättningarna till de bästa så jag bestämde mig för att åka bil med familjen hem för att sedan springa hemma istället. Väl hemma sken solen, jag bytte kläder och denna gång till shorts, älskar shorts.. Denna intervall skulle man springa i så uppseendeväckande klädsel som möjligt, jag har inte så mycket av den sorten men letade fram en mask från Theos rum, grannarna på gatan tittade en extra gång när jag sprang förbi kan jag lova.. Under de sista kilometrarna byttes solskenet ut mot mörk himmel och snön började vräka ned, då är det inte så kul att älska shorts längre!!!!

 

#intervall7 nu började det närma sig slutet, det började kännas i lår, ljumskar och fotleder. Hjärnan började också bli sliten och det är inte så spännande att springa längre. Men nu var det ju bara två intervaller kvar. Vi hade bokat mat hos svärmor och svärfar, vägen dit är ganska exakt 12km så brorsan skjutsade mig de första 2km med bil. Löpning kändes initialt trevande men allt eftersom blev löpsteget bättre och farten likaså. Jag kunde trycka på igen och jag visste att snart var det klart. Väl framme hade svärfar bastat, gud vad skönt det skulle vara med bastu nu. Intervallens tema var pepp, så av med kläderna och ett snabbt dopp i Roxen innan ett kort men varmt besök i bastun. Jag tror det var detta dopp som räddade min sista intervall och om ingen annan blev peppad så blev i alla fall jag det. Vilket adrenalin som sprider sig genom kroppen när det kalla vattnet möter den varma kroppen och musklerna blev alldeles mjuka och fina efter besöket i bastun. Det bjöds även på mat och vilken mat sen, lamgryta mmmmmmm. Lite väl mätt men mycket nöjd och belåten påbörjades resan hemåt.

#intervall8 nu skulle jag ju bara hem också. Bestämde med brorsan att han skulle vänta i 40 minuter innan han påbörjade resan hemåt i bil för att sedan plocka upp mig efter 10 km. På med pannlampa och reflexväst för nu hade det ju blivit mörkt igen. Stegen ledde mig hemåt men det gick sakta, alldeles för mycket lam i magen gjorde löpningen seg, som att springa på ull ;-) Varje gång det närmade sig en bil bakifrån hoppades jag att det var lillebror som kom och skulle plocka upp mig, men inte. Tappade till sist räkningen på hur många bilar det var som körde om mig men rätt som det var så visade klockan 79 km, haha, bara 1 ynka kilometer kvar. Fortsatte med trötta fötter och strax innan klockan slog om till 80 närmade det sig åter ett par billjus bakifrån. Denna gång var det min bror och det var länge sedan jag hade saknat honom så mycket som denna gång. Mina barn hade somnat i baksätet och det var sådär härligt varmt och tyst som det bara kan vara i en bil. Jag var färdig, jag hade sprungit 80 kilometer och varit vaken i typ ett och ett halvt dygn men jag hade gjort vad jag skulle och det känns rätt skönt då när man är klar, eller hur?

 

Jag kan verkligen rekommendera träningsformen ultraintervaller. Man tränar uthållighet men framförallt så tränar man på att starta trött och med små energimängder. Det är sjukt kul att få ladda upp sina intervaller och se hur de andra löparna i eventet klarar utmaningen.

Tack paceonearth och craftsportswear för ett mycket trevligt event och en bra spenderad helg,

jo jag var mer eller mindre soffliggandes på söndagen..

  



MIUT 2015

Vad hände, vart tog inläggen vägen från mig?!? Frågorna är många och svaret enkelt, har fokuserat på träningen. Ibland är min förmåga att producera blogg inlägg låg likväl min tekniska med bland annat bortglömt lösenord... Men men nu är jag tillbaka :)

Så var det dax igen, semester (=löpning), vilken går till...

... en ö som ligger i mitten av Atlanten ca 900 km från fastlandet Portugal och ca 600 km från kusten av Marocko. En ö där bergen ibland tycks röra vid molnen, en ö med sprudlande vattenfall, spår, stigar och nästa 1 500 km levador (bevattningskanaler). En ö där det fortfarande finns endemiskt bevarade skogar med lagerträd, ett världsarv skyddat av UNESCO. Den här ön finns och har ett namn, Madeira.

Varje år går Madeira Island Ultra Trail (MIUT) av stapeln, en spännande utmaning som löper från den nord-västra kusten i Port Monis till syd-östra kusten och Machico totalt 115 km med start vid midnatt. Något av en dröm att få erfara någon gång i framtiden. För att kvalificera sig till till detta krävs att man visar prov på att man tar sig igenom deras 42 km eller 85 km trail. Tanken var redan under förra året att delta vid 42 km trailen men anmälan kom in för sent... Men nu har jag en plats!

Den 11 april bär det av, laddningen har bestått i 10-40 km / veckan senaste månaderna vilket toppades med en 42 km löpning igår söndag. Vidingsjös slingor har hjälpte mig mycket med sina underbara backar! Men att säga att dessa backar liknar MIUTs är nog att ta i, de ger mig iaf en försmak till vad som komma skall:) Trots kyla och snö gav mig den sista rundan värdefulla kunskaper gällande materialet jag ska använda. Inov-8 X-Talon om blött och söligt för maximalt grepp (vilket inte är helt ovanligt på ön) men mönstringen gör även att resan blir något tuffare enligt mig. Om vädret är mer torrt är Salmings Distance en given kandidat, den har varit min vän under många mil, är en lätt sko som ger god dämpning och får en att känna mindre för varje mil som läggs bakom en. Vädret får bestämma. Salmings långa löpartights med linne och vindjacka känns givet, toppat med Marmots vattentäta jacka vid blötväder. Inov-8 Race Ultra Vest funkar fint för de attiraljer som arrangörerna önskar att man har med sig.

Fram tills MIUT kommer min löpning bestå av lättare löpning på levadorna med intervaller på Madeiras höjder.

/Benjamin

http://www.madeiraultratrail.com

Spring i benen kroppshydda till trots

Just när man ser försäsongen glida över mot senare partiet så kommer solen och ger sinnet en smärre skjuts framåt och lusten till utegympa tar över. Vi nordbor som är så värme och solsuktiga går helt enkelt bärsärk så fort det ljusnas lite. Senast jag sprang så blev det asfalt och då kommenterade mina vader med att påvisa viss förbistring i kommunikationen genom att hojta och gorma om uppmärksamhet. Valde då att vila någon dag samtidigt som jag såg framtiden som en huggkubbe. Förbannelse...ska jag tvingas till permafrostlång vila från springandet nu när det äntligen har släppt lite..

Så idag hade jag tänkt mig att köra skiten ur mig med hjälp av gummiband och kettelbellsingarna. Men så ofta som nästintill varje pass så blir det sällan som jag gör det jag har tänkt. Det blev löpning istället. Långpass, såklart..eftersom mina synapser och signalsubstanser är som feta sniglar som försöker sig på att vifta med hemmagjorda träklubbor...vilket går..sådär. Dels är feta sniglar grovt överskattade i "do it yourself" kategorin och samtidigt så tröttnar de rätt fort på egentligen alla aktiviteter och blir rastlösa, oroliga själar.

..i alla fall...jag behöver inte asfalt, jag behöver något gulligt och fluffigt under mina fötter för att mina ben ska trivas. I samråd med sniglarna så fick det bli att ge sig hän till Hackeforsskogen och deras motionsrundor. det finns ett par stycken att välja på där vilket är rätt skönt. Bra terräng med backar, lite utsikt och allmänt trevligt. Fyllde på ryggsäcken som inhandlades i Ullared på ngn sportbutik för 150 spänn med kallt kaffe, lite vatten och nötcreme. Lufsade bortåt och hittade till slut rätt på ett ungefär. Fortfarande en del hårt packad is och rätt mycket geggamojja efter skogsmaskiner som håller på med lite designfix i skogen.

Ganska tidigt på löpningen..

De olika spåren i Hackefors

Blev allt lite simsugen..

Första delen gick rätt skapligt och jag höll rätt lågt tempo med inställningen om att vara igång lång tid och försöka springa lite längre som mål. Tempot skötte spåret av rätt bra. Kuperat i alla delar av spåret och inte många partier för "transport-löpning". Bara för att så bestämde jag mig att inte gå över 6 min/km för att inte ramla ner i någon grop eller vippa ikull av ofart. Gick skapligt även om jag fick ett par dippar i slutet.




Mentalt är det rätt skönt att komma på sig själv att man kan springa precis var som helst..visst det tar lite tid, men det finns inga hinder egentligen. Den känslan är jag inte riktigt van vid. Jag är till motsats mot andra mer "lättlöpta" kroppshyddor inte gjord för löpning initialt. Dock så har jag då och då kommit fram till den där känslan. det är inte alla pass..men ibland så sköljer den över i ett flow..den kan lika fort försvinna men den där flow-känslan är så sjukt skön oavsett orsak till endorfinsläpp.

Det var mer spring i början och mer jogg i slutet. Men jag är sjukt nöjd över att ha genomfört passet och kört de där 2 milen även om jag hade lite för många vätskestopp så här i efterhand. Men ska man palla längre ansträngningar och roliga utmaningar så måste man ju pressa sig lite ibland, eller hur?


//Marcus

Team Salming Track Meet Invitational 2015

Vi fick en inbjudan till Team Salmings invigningshelg av nya konceptbutiken som öppnade i Stockholm denna helgen. I samband med detta så skulle Team Salming Track Meet invitational gå av stapeln. Eller som den också kallas "The Officerat invitational" i dagligt tal. Kanske en av världens hårdaste och numera fruktade interna tävlingar. Vi samlades ute på Bosön på morgonen för lite genomgång om dagens aktiviteter och förberedelser inför loppet. Kul att träffa alla i verkliga livet. Lite presentationer av oss själva och sedan omklädning inför kampen.

 Jocke aka "The Officerat" går igenom regler och uppdateringar över startfältet. 

Läckra vandringspris till både bästa herre och dam

Startkit och kläder till eftermiddagens löpning 

Egen presentation inför gänget. 

Vi rundade av träffen och gick för omklädning. Stämningen var rätt avslappnad men med spänd förväntan. Snygga och riktigt sköna tävlingsstället skulle visa sig passa ypperligt. Även om jag inte är snabbast så kan jag i alla fall vara snygg tänkte jag tyst.

Überschwester och påläggskalven Henriksson pre race.

Bosön har jag aldrig varit på tidigare men läst om desto mer. Legendarisk mark där många i våra landslag kör sina fystester och uttagningar. Löparbanan var 200 m och doserad på kortsidorna. Hade aldrig sprungit i en sådan förut så det var kul. Inne i hallen så finns det även boxningsring, höjdhopp, 2 handbollsplaner, 60 meters bana, motionsutrustning, lite crossfitgym-aktiga grejer, ett par gym låg även intill den större salen.

200 meters bana

2 handbollsplaner + höjdhopps / alltiallo utrymme

Motion, boxningsring, stavhopp, bänk o grejer

Först lite uppvärmning ett par varm, lite mjuka och lite uppvärmning till. Även om jag förstod det innan vi åkte upp så slog insikten till ganska hårt att de här grabbarna och tjejerna är duktiga på riktigt. Jag är mer... upplevelse-törstande-mosar-bäst-före-datum-passerat-idrottare typ.

I alla fall så ställde vi upp oss för start och IVÄG!. Min klocka hade hittat någon satellitmottagning så jag hade hoppats att den skulle visa på ett ungefär hur långt vi sprang. Första kilometern gick snabbt. Jag hade satt som mål för mig själv att försöka springa i ett jämnt men ganska högt tempo utan att knäcka mig själv. Vilket alltså innebar att inte hänga med i andras tempo. Vilket sket sig fullkomligt såklart. Jag rycktes med och även om jag såg de andra försvinna direkt så försökte jag mig på att försöka se åtminstone en rygg på långsidorna. Första kilometern sprang jag enligt hörsägen på 3.52. Jag springer normalt på ca 5 en skaplig dag.. kanske intervaller men det vanliga moset. Hade blivit lovad semla av Fredrik om jag kom under 12 och då krävdes det ju 4´tempo varje kilometer. 3000 meter är ganska långt då.. 

WWRROOOOMMM

Jag tappade räkningen på varven efter två varv, tappade känseln i armarna efter kanske halva tiden och tappade tydligen kontakten med satelliterna till klockan någon gång också. När Löpardemonen (Patrik Andersson) studsade in som nummer ett så visade min klocka att jag sprungit 1,7 km..Förstår ni vilken jävla ångest som sköljde över då eller?! vafaan, redan i mål!!?? så mycket tankar som hängde över som blöta stickade yllefiltar. Jag höll på att mörka en skada eller fortsätta ut genom en dörr, men på något sätt så fortsatte jag bara att hasa mig fram. Dykarskorna hade jag förklätt med Salming Race... ingen skam över dom. Det är nog troligen så att min "fart-träning" kanske inte varit prioriterat ämne de sista..tja ca 38 åren..

Andreas hade fart under galoscherna och lite bättre hållning än mig.

106 kilo geggamojja

Det visade sig att jag hade kanske 3 varv kvar i alla fall..lite oklart just nu. Hade tunnelseende och öronsus. Men jag körde nog 2 varv defilering och får väl se det som att jag hade flest farthållare av alla.. Min tid på 12.30 blev det ingen semla på. det ger en snittid på 4.10 per kilometer och är snabbt för att vara mig. Jag sprang personligt rekord, blev inte skadad och blev inspirerad av de riktigt snabba. Jätteroligt att tävla och tagga till för tävlingen jag körde var mer mot mig själv än mot de andra. Vi kör på lite olika villkor, men att pressa sig själv då och då är viktigt för mig och att göra det tillsammans med det här roliga gänget var en ynnest.

Oavsett till vilken nivå man har nått med sin löpning, så krampar det lite inombords innan tävling. Jag (Andreas) har aldrig sprungit just 3000 m tidigare men vet ändå att kortare distanser gör mer ont. Det gör ont även på längre tävlingar men inte på samma sätt och jag har lättare att hantera mindre ondska en längre tid än det omvända. Kroppen och sinnet spände sig och gjorde sig beredd när tävlingen närmade sig. Det upplägg jag planerade var att försöka hålla mina snabbaste tider under ett pass med 6 x 1000 m under dom 3000 m som snart skulle överfalla. 3:30-fart är inget jag är bekväm med. Nu ångrar jag att jag inte har bockat av mer fartträning under senvintern. Några av myspassen i 4:45 borde istället ha varit korta backar, trösklar eller kanske något mer av 5 x 400 m. Men egentligen har det inte så stor betydelse, det är ju bara att köra på. Uppvärmning och några korta stegringar. Det sista är mycket viktigt. Tävlingsledaren upprepar flera gånger att vi har tid för några korta stegringar. Själv associerar jag till vägran.

Starten går och jag hittar några ryggar att följa. Tempot känns ok. Första varvet på 39 sek. För snabbt. Så klart. Omkring 42 sek motsvarar 3:30. 39 sek betyder 3:15 - way too fast! Följande varv lugnar sig. Klungar hittar rytmen och det känns helt ok faktiskt. Kilometern går på 3:28. Bra det här. Men lika snabbt som det känns ok kan det vända och plötsligt kännas mindre ok. Halvvägs sänks farten något. Två av triathleterna har tappat och jag kommit förbi. Mentalt är det en stor seger! Försöker nu ta in den korta luckan fram till personen framför mig. Svetsarn kallad. Mentalt fixar jag inte att öka. Kanske hade jag kraft i benen. Kanske inte. Efteråt tänker jag att jag ändå hade kraften men inte modet. Benen trummar på och när 2000 m är passerat så känns målet ändå nära. 5 varv går fort även om tempot är lägre, precis över 3:30. Sista varvet kommer inte som någon överraskning. Snarare efterlängtat. Jag ökar förstås. Men det gör ju löparen framför mig också. Han hör mig naturligtvis, hör hur jag flåsar. Hur fötterna trummar i banan som klövarna på en attackget (helt ny bekantskap, attackgetter, vanliga på Mallorca tydligen). Rakt in över mållinjen: 10:33. Trött men nöjd. Det är ju jobbigt. Efter fem minuter när allt känns som vanligt igen och jag ser bilderna på några andra deltagares målgång och inser att deras nunor lyste död i kontrast till min som mest signalerade på sin höjd vinterkräksjuka i ett tillfrisknande skede, så kommer tanken: tar jag verkligen ut mig? Eller sparar jag på krafterna för att inte vägga? Eftersom jag återhämtar mig så snabbt kanske det finns mer att ge? Högst troligen finns det mer att hämta, flera sekunder att kapa och vägen dit innebär nog mer av kortare tävlingar och korta intervaller för att lära känna kroppen på just kort distanser (kort för mig även om jag tror att 3000 m egentligen räknas till medeldistans i friidrottssammanhang). Om jag jämför med långa lopp känner jag inte riktigt igen kroppen när det handlar om högfartslopp (nåja). Finns en del att förbättra tror jag. Det är ju satans kul att ösa på och försöka springa fort. Sub 10 min nästa år!!

"Vi tränar och tävlar tillsammans och gillar att umgås" kallar jag den här bilden..

Lite småsnack after race

Snabba ben och ett o annat garv.  

Topp tre på herrsidan: Georg Bjelkemo, Andreas Lindén och vinnaren Patrik Andersson 

Prisutdelning

1:a herrklassen Patrik Andersson och 1:a damklassen Sara Holmgren

Mat efter löpning

Sedan bar det av till nya butiken för att inspektera och bjuda upp till lite löpning med kunder som ville springa en sväng. Vi körde en liten sväng ut till djurgården och tillbaka på ca 8 km. Inte alla dagar som man får tid till två pass. Göttigt. 

Nya butiken har samma utseende och sköna inredning som "orginalet" nere i Göteborg. 

Välkomna!

Två legender på samma bild: The Officerat och Löpardemonen

Påläggskalven Henriksson bjuder upp med snabba pjuck

Vi fick en föreläsning om hur Salming Runlab fungerar och hur man kan använda det för att utvecklas. Andreas har gjort en sådan analys och en utförligare rapport kommer. 

I nya butiken så fick Runlab ett eget rum vilket nog kommer vara bättre för alla. 

Mycket träningssnack och garv med det här sköna gänget. Kul att få varit en del av det här idag. Både inspirerande och motiverande att få träffa alla de här duktiga idrottsmänniskorna. Även kul att få träffas på riktigt..eller som vi som pratar rikssvenska säger: "på oiktit". 

Tack för att vi fick vara med och kämpa glädjas, garva och svettas! 

/Marcus och Andreas