Soligt Citylopp i Linköping

Lördagen bjöd på strålande sol, svag vind och ledighet. Bästa tänkbara förutsättningar för att stödja Barndiabetesfonden med deltagande i Cityloppet. Med hela familjens stöd i ryggen startade vi vid 11 på förmiddagen från Lilla Torget, ca: 300 springsugna individer. Sträckningen; ett 5 km-varv genom Hejdegården med blommande fruktträd, utmed ån till Tannefors slussar, tillbaka på andra sidan ån och upp till torget igen. Cityloppet-löpare sprang sida vid sida med andra löpare, änder och lördagsflanörer med hund. Många föräldrar tog med ryggsäck och barn och förflyttade sig i hastigheter av intervallkaraktär längs banan. Härligt att se en sexåring spurta efter en km och irriterat vända sig om efter pappa med ryggsäck, en pappa som med lite mer erfarenhet i bagaget vet att det kan vara bra att hushålla med krafterna i början... 

Hushöll själv lite med krafterna första varvet, eftersom jag också har lite erfarenhet, men ökade under varv två och klarade mina 10 km precis under 50 minuter! 

Glass i solen på torget efter detta, inte så dumt!

/ Malin

I tävlingsmundering, inklusive klocka (!), dagen till ära.

Äntligen semester

Att under semestern träna har fram tills denna gång varit främmande. Under semestern ska man ju ha det skönt, vara ute och se/uppleva mycket och äta gott, är iaf något jag brukar göra. Men varför har jag inte packat ner ett par sköna träningsdojjor vid sidan om solkrämen?! Troligtvis för att jag inte fattat att det är just med dessa man får göra precis det som jag önskar och brukar göra, fast på ett annat sätt! Tänk dig att byta ut och uppleva landet från stigarna, skogarna och vidderna istället för från beachen eller de sedvanliga turiststråken?!

Tillsammans med min fru åkte vi för andra gången till Madeira för att återuppleva den underbara naturen. Denna portugisiska vulkaniska ö reser sig majestätiskt ur Atlanten. Året-runt-värmen gör ön till ett resmål hela året och är man intresserad av vandring eller terränglöpning finns här många fina leder, stigar och levador (bevattningskanaler). Varje år anordnas en ultra trial tävling (Madeira Island Ultra Trial - MIUT) med olika distanser, från 20 till 115 km, som går över öns fantastiska terräng. Dessvärre missade jag anmälan till deras 20 km-lopp...

Nyligen inköpta Inov8 X-talon 212 och Salming Speed packades ner för att hantera den skiftande terrängen och underlagen!

Väl framme var det ett smörgåsbord av härliga turer som fanns att välja på, hela ön kryllar mer eller mindre av stigar och levador men även av områden lämpliga för riktig terränglöpning.

Terrängen underbar (löpning på platån, Vereda do Fanal)

I skogarna kring "Levada da Serra do Faial" gick min första tur. Dock hittade jag inte levadan så det blev en rejäl tur i skogen bland uppkörda spår av skogsmaskiner och stigar, mycket backe, vilket inte var sista gången under denna semester:) Cirka 15 km löpning senare hittade jag levadan... Invid min utgångspunkt!

Gjorde ett försök någon dag senare å lade Levada da Serra do Faial - Camacha, Choupana - Camacha - Choupana, 17 km (750/800 möh) bakom mig! En skön och omväxlande runda med stundom skog och bebyggelse.

Levada dos Tornos, Monte - Palheiro Ferreiro - Monte, 15 km (520/600 möh) blev min tredje löpning, väldigt lik den tidigare men med mer hundar som dreglade springande efter mig!

Nu upp på Vereda do Fanal, Assobiadores - 1/2 Fanal - Assobiadores, 10 km (1420/1130 möh) som ligger uppe på öns platå. Hela platån är ett fantastiskt område som är väldigt lämplig för terräng, inte konstigt att delar av MIUT gick här, måste upplevas!

 Löpningen gick delvis på en MIUT-led

Vädret var dåligt så tog en dag med kombinerad intervall/backträning invid hotellets backe!

Åter levadorna å Levada do Castelejo, Referta - Ribeiro Frio - Referta, 18 km (275/300 möh). Levadan eller stigen bredvid var bitvis riktigt dålig (mer åt farlig) och gjorde inte min rädsla för höjder bättre! Blev att man fick sakta ta sig över vissa partier och gå andra, kanske inte helt optimalt men kompenserades i hög grad av omgivningen som var så underbar!

 

 Levada do Castelejo inte gjort för snabba km-tider!

Levada Calheta - Prazeras, Calheta - Prazeras - Calheta, 16 km (650/680 möh) var en skön och lätt löpning genom skogarna längs med levadan. Kroppen kändes på topp och upplevde att jag kunde ha fortsatt i evighet men vände åter tillbaka då vädret växlade och försämrades men blev inte mer än ett lätt dugg regn på hemresan.

Utmaningen och något jag sett fram emot var Vereda da Ponta de São Lourenço, 8 km (5/110 möh). Väl på plats översvämmades leden av turister! Ok, visst är jag turist med, men! Hade kommit till platsen för att uppleva storslagenheten på egenhand så det fick bli en modifierad tur, ren terräng, undvek allt som innebar trängsel på lederna eller turister. Vilken tur det blev, oklart med distansen (måste fixa en klocka snart) men en hel del höjdmeter blev det dock å härligt mycket mjölksyra.

Ponta de São Lourenço

Nu återstår endast ett fåtal dagar men det ska allt bli några svängar till innan återfärden hem!

Så, ta med dojjorna nästa gång, man vet aldrig vad som döljer sig där ute!

/Benjamin

Simning och den skvalpiga känslan

Rackarns vad jag börjar längta efter utesimningen. Sjö eller pool spelar egentligen ingen roll bara det är ute. Helt annan känsla gentemot den sunkiga innemiljön. Frihetskänslan vid simning i öppet vatten är fantastisk! Du är ostoppbar! En blandning av romantiskt smidigt sim och lite HULK-känsla..typ.

Men för att det skall bli roligt att simma ute så måste man ju dock ha en liten grund att stå på orkesmässigt, annars så blir det ju inget kul. Så denna vecka har det hittills blivit två pass, ett med mini-ultra och ett själv idag. 3000 meter med paddlarna i 25 meters bassäng. Inte konstigt att man blir lite yr med så mycket vändningar. Det kräver lite pannben att orka köra längre distanser med sådana förutsättningar. Dock så gick det klart över förväntan med distanserna. Körde lite längre och baksidan på axlarna lade märke till det och signalerade med vimplar och självlysande koner om ett litet uppehåll efter ett par hundra meter. HA! jag sladdade snyggt förbi och pressade på dom lite bara för att markera vem som bestämde. Jag kom faktiskt aldrig till den där känslan där man håller på att sjunka av trötthet utan vattenläget höll sig på en vettigt nivå för att vara mig.

Körde ett gäng med 200, några på 300 och några på 500 m. Till att sluta av med så blev det även några längder med fullt ös, där jag fullkomligt körde max. "Väderkvarnssim"..Vågorna gick det vita gäss på och alla i simhallen visade med tysthet sitt medgivande om att det är något stort på gång. Simskoleungarna spolades upp på kant och fröknarna turades om att putta ner dom igen. Ungefär samtidigt som de lyckats skyva ner dom igen så kom jag igen på tillbakavägen och spolade upp dom igen..så där höll vi på ett tag. Lite som vågmaskinen..

Ännyhow, så blev det ett riktigt bra pass och en bra start på dagen.



/Marcus

Inför Ultra Trail Camp Spanien 29/4 till 4/5

Den 29 april åker jag och Lisa tillsammans med Pace on Earth och InGo Active samt ytterligare 18 löptokiga deltagare på träningsläger i Spanien. Precis som med #enmilvartredjetimme var det en impulsiv och spontan reaktion som föranledde denna bokning. I december såg jag en inbjudan på paceonearths instagramkonto, fiskade lite efter frugans inställning till en sådan resa och bokade sedan i smyg med tanken att bättre julklapp kan man ju inte få, semester + ultralöpning = win!!

Fick denna info i förra veckan, visst blir man både inspirerad och rädd???

Dag 1, 29 april – ankomst

• Kort löppass där vi tillsammans utforskar närområdet och presenterar oss för varandra

Dag 2, 30 april

• Långpass på förmiddagen uppåt berget Montgo ca 2,5-3 timmar, fantastisk och bitvis väldigt teknisk terräng
• Frivilligt långpass på eftermiddagen ca 2 timmar uppför bergskammen på Montgo, vi “springer på knivar” till den andra toppen som ligger 750 möh. Bitvis bland den mest tekniska terräng du testat. Kul och lite skrämmande, läderhandskar rekommenderas!
• Föreläsning: ”Mitt mål var att chocka ultravärlden!” Johnny Hällnebys inspirerande berättelse om ultradebuten på Black River Run 100 miles 2013 som inte bara gav en vinst utan också den tredje bästa tiden på 100 miles i Sverige genom tiderna

Dag 3, 1 maj

• Ultralångt långpass genom Denia, upp på kammen på berget Montgo, ner på andra sidan till byn Jesus Póbre. Matpaus i hamnen Javéa innan det bär av uppåt igen (ca 45 min, medtag pengar). Många höjdmeter och ca 4-5 timmars löpning
• Föreläsning/workshop: Mental träning inför ultralopp med Ingemar Wikman

Dag 4, 2 maj

• Återhämtningsdag med fria aktiviteter på förmiddagen, exempelvis besök på fredagsmarknaden, ett extra löppass eller en välförtjänt sovmorgon
• Föreläsning/Workshop: ”Smågodis eller vetenskapligt baserat näringsintag under ultralopp?” Om kost – något av det allra svåraste när det gäller att prestera bra på ett ultralopp. Hålls av Niklas Larsson och Ellen Westfelt
• Återhämtningslöpning ca 1-1,5 timmar. Vi springer genom apelsinodlingar, kanske någon vågar palla?
• Löpteknikpass på stranden med Ingemar Wikman. Få personlig feedback på din löpteknik. Ca 1 timme.

Dag 5, 3 maj

• The Montgo Challenge. Inofficiell trailtävling. Banan går uppför berget Montgo. Riktigt många höjdmeter och härlig utsikt! Ca 2,5-3 timmars löpning. 
• Gemensam nedvarvningsjogg för den som vill upp på berget igen, ca 1-1,5 timmars löpning
• Yoga for runners. Leds av yogainstruktör som är specialiserad på löpning. Tillval – ingår ej i grundpriset

Dag 6, 4 maj – hemresa

• Utcheckning kl 11
• För den som vill ta en sista löptur rekommenderas stranden i soluppgången

 

Mycket löpning lär det bli!

Återkommer med en detaljerad rapport om hur detta äventyr var när vi kommer hem

 

Fredrik

Runstreak day 140

Efter dag 130 började en anings överansträngning smyga sig på min kropp, lite ömmande ben och muskler men framförallt obehag från fötter och korta hälsenor. Jag bestämde mig för att försöka dra ner lite på tempot, inte avbryta gud förbjude, men lyssna på kroppen och i alla fall försöka ta det lite lugnt. Under kommande vecka jobbade jag även mycket nätter (nattarbete och löpning hör inte ihop, huvudet säger spring medans kroppen säger sov) så jag tänkte att lilla varvet runt Ekängen fick duga, 5 km flack bana från huset och tillbaks. De korta passen kändes ok, jag kunde hålla ett relativt högt tempo och betade av de 5 kilometrarna i hyggligt 4:30 tempo, oftast själv men ibland även med sonen i släptåg. Allt eftersom att veckan gick fick jag dock bara ondare och ondare i kroppen, fötter och hälsenor blev kanske bättre men knän, höfter och smalben gjorde riktigt ont. Jag undrade verkligen vad som var fel, hade jag  faktiskt åkt på en överansträngning??

Men HA, jag lurade kroppen och ökade istället distanserna, började springa som vanligt igen med rundor runt milen och svischade fram mellan stenar och träd på vackra skogsstigar. Kroppen reagerade instinktivt och ökade tempot efter kanske välbehövlig vila och ben, kropp och själ känns åter hela och börjar nu förbereda sig på Ultra trail camp i Alicante v18 tillsammans med Paceonearth.

 

Trailrunning runt Bysjön i Åtvidaberg med Lisa och lillebror + Vilda

 

De 10 dagarna mellan RSD 130 och 140 bjöd på 7,2 nya mil till samlingen i mitt runstreak

Fredrik

Den alternativa gymnastiken

Eftersom min ena ankel ser ut lite som den varit på pride-festival och är särdeles färggrann efter att ha blivit stukad på en elak rot ute i skogen så har det inte blivit många löpsteg denna vecka. Tänkte att det var lite osmart eller rent av dumt att påfresta den med ytterligare löpning innan svullnaden lagt ner sig något. Nu gör det  inte ont hela tiden i alla fall så lite bättre har vilan gjort det.

Som de flesta föräldrar med heltidsarbeten så är träningen ibland något som kommer lite sekundärt efter att alla måsten har gjorts. Hämta, lämna, laga, fixa, sy (nåja), skruva, köpa, bära, kommunicera, läsa osv...Gymnastiken får efter en tid väldigt tidskrävande och ett jäkla meck med att få till utan att resterande livsdelar i pusslet skall fungera utan att något blir lidande. Allt skall hinnas med och allt skall vara tipp topp. Alla dagar och hela tiden...men...är det verkligen så att det är tipp topp hela tiden? Hinner vi med allt? ..måste vi hinna med allt? schablonbilden för ett aktivt träningsliv ger inte helt osällan upphov till ångest över att man inte hinner det som "alla andra" hinner....nu är det ju inte så att "alla andra" hinner allting som du gör..lura dig inte att tro något annat.

 

Men...anpassning och smidighet kan göra underverk för att hinna med vissa saker. Eftersom jag inte hinner åka ner till gymmet exempelvis så har jag som många andra skaffat gymnastikleksaker för hemträning. 99 % av all hemköp gymutrustning ligger tyvärr antingen under en säng fullt med damm över sig eller i något förråd, längst in. Orörd sedan finska vinterkriget. 

Nu har jag i alla fall gett mig f**n på att det inte skall bli så hemma hos oss. Av en händelse så ramlade jag över ett gäng med kettlebells på en lokal firma. Rena och snygga. vanligtvis så kostar 16 kg ca 900-1000 spänn, men nu fick jag med mig en 12 kg:s, två 16 kilos och en 20 kg:s för knappt 500 kr. WIN!

Förutsatt att de används alltså..annars så är det ju bara väldigt otympliga brevpressar. Ännu så håller i alla fall jag mitt löfte och mina kettlebells är utan damm. Häromdagen så körde jag ett pass och idag blev det också en rejäl genomkörare. Svingar och pressar i pulshöjande tempo. Liknande lite HIIT-pass-variant. 

Så skönt att stå och svinga ute under bar himmel, solen mitt i ansiktet medan jag körde igenom en trött översköterskropp som arbetat hela veckan och har resten av veckan kvar med arbete..som alla vet kan man antingen lägga sig i soffan och halvdö eller försöka kräma ur det sista ur kroppen med lite träning efter avslutat arbete. Det sistnämnda är ju faktiskt bra mycket skönare. I alla fall i efterhand. 

Glad påsk!

/Marcus 

Passiv utövare

Sedan en vecka är jag en sådan. En passiv utövare. En passiv löpare. Jag är alltid löpare i själen. Löpare i hjärtat.  Men just nu en löpare med ett överbelastat underben. Kanske bara en tjurig benhinna. Kanske är det en muskel: del av soleus eller någon av de mindre som styr tårna? Gud förbjude att det är själva benet, dvs en stressfraktur. En veckas alternativ träning, rehab-träning, massage och kylbehandling har givit hoppet åter. Troligen inte stressfraktur. Hurra! Jag sprang en kort runda igår på 4 km utan besvär, vilket egentligen inte säger så mycket. Innan upphållet sprang jag 24 km utan egentliga besvär. Men efteråt smögs sig en ömhet på som kändes illavarslande. Ska sanningen fram så ömmade det lite under färd också... Det är ju så lätt att tänka bort den detaljen. The force of förnekelse is strong! Så, löpvilan avklarad och nu övergång till långsam upptrappning och fortsatt styrka, massage och stretch. Därtill kanske vadkompression vid löpning. Jag greppar efter halmstrån och är beredd att testa alla huskurer och all Carl-Einar-hokus pokus som finns. Kanske är det sista gången jag startar om efter ett upphåll och ökar för mycket, för fort under en halvårsperiod, för att återigen kvittera en ny överansträngning. Hittills har jag jobbat i 9-månaderscykler på detta sätt. Kanske har jag lärt mej?

När träningen måste ställas in ökar suget efter skogspass, långpass och hårda intervaller närmast löjligt. Rastlösheten tilltar. Cyklingen som substitut känns hånfullt tråkig. Löpning endast är det som räknas. För att härda ut ägnas mer tid till löpassocierade hemsidor och bloggar. Hittade några goa grejer för att lindra substitutet. Håll till godo!

The Barkley Marathon

Här blandas lika delar mystik och stenhård ultratävling. En blandning av Blair witch project och Spartathlon. Bara lite hårdare gallring och färre lagerkransar. Om några alls.

London Maraton 2014

Spännande! Tittar just nu och skriver. Stavas split screen och simultaneously. Håller på Mo. Han verkar vara en skön löpare med lite annorlunda erfarenheter. Sammanfattning: satan va snabbt dom springer! Ett klipp från Great North Run Half Marathon - Bekele och Farah. Kolla vilken spurt!

En rolig nyhet är att vinnaren av Stockholm Ultra 2013, Steve Way, utmanar Jonas Buud vid höstens UltraVasa 90K. Way är tydligen god för 2:19 på maran. Stort! Buud 2:22-någonting. Ett intressant möte där Buud borde ha en fördel av sin ultravana på underlag av stig, grus och sten i kuperad miljö.
Fortfarande är ju det även mitt stora mål under året. Själva tävlingen alltså. Inte att kriga med Buud och Way. Tyvärr saknar jag minst 10 mil i veckan under en period av 10 år. Skadefri helst. Mer än så behövs inte...

/Andreas

Runstreak day 130

Ha ha, nu trodde ni väl kära läsare att mitt runstreak hade avbrutits bara för att jag inte rapporterade om något efter 120 dagar, men ack så fel ni hade, runstreaket pågår fortfarande och det går precis lika bra som förut..

20 dagar sedan sista rapporteringen och ca 30 mil passerade. De sista veckorna har innehållit både ultraintervaller, kortpass, löpning med vänner, löpning med sonen och löpning med sponsorn Salming Running. Allt för att hitta variation och motivation för att fortsätta springa varje dag.

Delar av Team Fillinge Ultra + inbjudna gäster

 

 

 

Löpning med sonen Theo

 

 

Besöket hos Salming Running i Göteborg var både roligt och intressant och gav verkligen mersmak inför en spännande vår och sommar, Team Fillinge Ultra tillsammans med Salming Running = no nonsens! Natural running, precis som det ska vara.

 

 

Efter besöket i Göteborg med både tillskott av kläder och skor fick mina Nike pegasus anses som förbrukade och med 120 mil (september 13 till mars 14) bakom sig åkte de välförtjänt i soppen.

 

 

Mot nya mål gott folk

Fredrik



Att få möjligheten att byta träningsmiljö

det yrke som jag innehar kan bjuda på flertalet möjligheter om man vill. En är att man kan arbeta på flera olika ställen och flertalet varierande länder. Då och då händer det att jag åker över gränsen till Norge för att arbeta.  Denna gång tog jag bilen till Notodden. En liten by, inte helt olik alla andra små söta byar omgivna av en fantastisk natur. Berg på alla sidor om byn, och vatten... Massor med vatten.

Efter en mycket lång dag i bil och med begynnande ömhet på hälarna så kanske det inte var nobelpriskvalitet på handlingen om att springa så fort jag gjort mig "hemmastadd" på rummet. Bädda, in med maten i kylen, plocka i ordning jobbgrejer... Lite frukt, kaffe och vatten.. Och på med grejerna.

vädret tillät absolut inte stillasittande väntan på jobb inomhus. strålande sol och 15 grader varmt, gjorde att logiken med de fysiska hindren inte arbetades igenom helt och fullt.

Dels var det värt det,  och delvis inte.. Men med en fantastisk natur och miljö precis omkring husknuten så är det i vilket fall som helst extremt svårt att låta bli att irra sig ut bland skog och troll.

Norrmännen blandar och ger i sin miljö. Antingen är det toppskick eller så är det rivningsnivå på grejerna. På " Tinnemyra " har de i alla fall gjort ett väldigt bra jobb med flertalet motionsslingor mestadels omkring en mindre badsjö. Det finns till och med badplats som är rullstolsanpassad.  Det finns hoppmöjligheter ner i vattnet för dom som gillar det och en liten sandstrand längst bort på 2 km varvet.

Själva spåret som går omkring sjön har massor med bänkar och rastplatser. Grillmöjligheter och lampor som belyser på kvällsserenaden. Är det något som Norrmännen gillar så är det ju att "gå på tur". Hur lytt och svårt än de har med att ta sig ut så gör de det ändå. För det är sånt man gör.

Omkring denna motionsanläggning så fanns det 4 olika längder på spår. Det längsta var omkring 7 km. På grund av min trötthet och stumhet i benen så tog jag det lite piano första varvet och höll mig omkring 2 km spåret som gick omkring sjön. Dels det men även för att jag var helt häpen över natur och väder. Det var även shortspremiär för min del. Roligt för alla. Få saker är så roligt som bländande ben. Både hud och hår fladdrade likt tunna gardiner i korsdrag på vårstädningen. Vackert och filosofiskt skulle man kunna säga utan att behöva dosjustera alltför mycket.

Detta var även mitt första pass med nya pjucken - 'salming distance'. Tror löpningen passade bra för dom. Delvis ganska tekniskt underlag men även ett par stråk där jag kunde sträcka ut lite mer. Bra intervallmiljö där man inte blir trött på banan. Allt kändes bra med skorna framtill gnaget på hälarna blev för mycket till och med för mig. Det började med ett litet sött tryck, som en smekning på kinden men avslutningen var mer likt scenen där Anakin Skywalker förlorar benen i lava och sedermera blir Darth Vader. Jag gjorde mitt bästa och tog av mig tröjan för att sätta upp den som en cape. Funkade klart över förväntan... omgivningen var inte helt oimponerade.

Nu hindrar det ju inte översköterskan att trolla med distans och tid så efter att ha tvingats att pausa lite efter lava-attacken så fick jag se på min tomtom.. 4,2 km... Ppfftthh!!  Så det var ju inte mer än att snöra upp skorna (de satt skapligt i alla fall) för att stolpa runt de 800 metrarna för att jämna upp siffrorna. Ni som har gps-klockor vet vad jag pratar om... Och ni andra kan sluta skaka på huvudet nu. Man måste jämna ut siffrorna, sådan är lagen. Man kan ha tappat något ben eller att pesten kommit till byn men klockan måste jämnas till. Njutningen uteblev lite på sista metrarna. Euforin blev inte så pass att man kan skriva böcker om det i alla fall.. Men klockan visar på lagliga siffror. Win!

Nu får det nog bli lite vila för fossingarna någon dag och beroende på arbetsmängden så får vi se om det kanske blir simning några dagar istället. Men det beror ju såklart på hur det blir med jobb också.

Ha de'

/Marcus




Vet ni förresten vilken kroppsdel som är mest tjyvaktiga?


... Hälarna....

Team Fillinge Ultra gästspelar utanför kommungränsen

Morgonen hade knappt börjat gry före Teamet hade samlats för att i gemensam färd bege sig mot staden där Glenn bor. Stämningen var pillimarisk och förväntansfull. Jag tror att vi alla har sett fram emot den här träffen. Mötet med Jocke på Salming Running var verkligen trevligt första gången vi träffades och det kändes som att det "klaffade"mellan oss. Då i Linköping med löpningsmöte omkring Stångån.

Resan gick på utan några större skavanker och trafikhinder. Kaffe och macka ungefär halvvägs på frostig utebänk med någon minus grad i sol är makalöst underskattat. Vi kom fram ca tre minuter efter utsatt tid och körde faktiskt rätt på första försöket (bra Andreas). In och upp på kontoret som har expanderats och öppnats ordentligt bara någon dag innan vi kom. Det har varit en hektisk men rolig vecka för gänget i Salming Running förstod vi. Men om man trivs med sitt jobb och kontakter med andra likasinnade så blir jobbet inte betungande.

Efter ett kortare snack så blev det omklädning och utforskning av miljön. Måste nog erkänna mitt funderande om det gick att springa på något annat än asfalt i de där krokarna. Överallt köpcentrum, affärer och större vägar. Måste vi ta bil till någon förort nu tänkte jag stilla, men som tur var satte jag mig inte i bilen utan avvaktade snyggt. "Räddade" situationen galant kan man tycka..

However...så samlade vi ihop gänget samtidigt som Malins bror som bor i staden även han dök upp för lite samkväm med syster och hennes gäng. Vi började springa bortåt utåt från köpcentrumlokalerna och bakom ett par hus så skymtades det träd. Det finns hopp tänkte jag. Även om jag kanske inte är den som det lämpar sig allra bäst för i Fillinge Ultra så kan känslan att springa och prata, diskutera, blöta tankar vara att det är en härlig möjlighet att umgås. Prestigelöst och enkelt i sin utformning samtidigt som man gör något man tycker om..umgås och tränar. Det är ju lite det som Team Fillinge Ultra handlar om...i alla fall är det en stor grundbult.

Efter någon kilometer så kom vi fram emot ett skogsparti och ett ordinärt elljusspår utan elljus. Man skulle på östgötska kunna kalla det för spår. Snirkligt och stigande löpte vi på. Uppåt och lite mer uppåt.."- Det är värt det när vi kommer upp", hörde Jockes stämma. Spåret hade många avstickningar både till höger och vänster fler gånger och det verkade finnas hur mycket möjligheter att variera sitt springande i den här skogen hur mycket som helst. Solens och värmens intåg tillsammans med våren gör löpning, trots fysisk ansträngning, till en härlig upplevelse. Vacker natur och trevligt sällskap..behöver man mer?  Efter ytterligare stigningar och en ytterst krävande "trapp-stigning" på ca 22 000 m:ish..typ...så kom vi upp på en liten höjd med rätt häftig omgivning.

( "har man inte fotat det så har det inte hänt" )

Där såg man (förutom de knän och fötter som jag mestadels tittade på dubbelvikt) flera stigar och ytterligare möjligheter till härliga utmaningar. Nu kändes det som om vi hade vänt och rent geografiskt började hemförslöpningen. Fortsatt ganska teknisk och mysig miljö för löpning. Hit och dit, rötter och sten. Solen i plytet och björkar som höll på att slå ut. Magnifik miljö för uteliv.

De med rappaste benen trippade på medan jag höll ihop gruppen bakifrån. Åter mot kontoret och över lite mer "urban-trail-quest-löpning" (över vägar och broar på asfalt). Snabbdusch och mycket intressanta diskussioner om dels kommande modeller och hur man resonerar i utvecklingen av nya skor..spännande år 2015..

Sedan blev det utfodring av hungriga löpare och livliga diskussioner där det som jag mest kommer ihåg var nog att någon nämnde att det vore skönt att ha ett snabbare maratonlopp i kroppen innan "riktiga" tävlingen (Vasaloppetultra, 9 mil). Efter detta fick det bli testning av snabba skor och utprovning av klubboveraller. Kan nog med viss stolthet påskina att Team Fillinge Ultra kommer inte bara bli riktigt snabba i år utan även riktigt snygga..

Vi tackar Jocke och resten på Salming Running för förtroendet för samarbetet och dagens trevliga träff! Vi blev alla inspirerade av dagen!

Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Salmingrunning store, men om ni har långväga så finns ju möjligheten för er på: www.salmingrunning.com.

Lisa, Marcus, Malin, Benjamin, Andreas och Fredrik

TFU

genom Marcus