söndag 28 november 2021
Team Fillinge Ultra:s Terrängtävling 2021
söndag 14 november 2021
Terrängtävlingen är fullbokad
Fulltecknat lopp och fyllda med både glädje och ödmjukhet hälsar vi alla tävlande välkomna!
Den första advent, 28/11 2021, är ni varmt välkomna till vårat härliga lilla terränglopp. Ni kommer erbjudas underhållande, vacker och bitvis utmanande löpning på grann grusväg samt stiliga stigar omkring Fillinge tätort. Distansen är omkring 10 hanterbara km.
Då det är i skog och terräng som vi skall springa så rekommenderar vi att ni väljer skor efter just det underlaget. Om ni inte har sådana skor eller skulle vilja testa så kommer det finnas skor från Salming att både prova och att faktiskt få kuta loppet med. Vilken grej va? Men om ni vill testa så behöver ni vara på plats strax efter kl 10 så vi hinner testjogga, byta och så vidare. Med reservation för att skorna är begränsade i antal och storlekar.
Före, under och efter loppet så kommer det att bjudas på enklare energi som saft vatten, kakor och liknande tilltugg.
Vi rekommenderar att, om ni har möjlighet samåker, tar kollektivtrafik eller kanske cyklar då det finns begränsat antal parkeringsplatser. Parkering kan ske vid gummiverkstan strax innan Fillinge-rakan, samt längs med den vägen in. Se karta.
Samling för raceinfo 10:40 i skogen på andra sidan 35:an sett från parkeringen. Vg se karta även här. Vill man prova skor, äta pepparkakor, ljuga och tramsa lite så kommer man lite tidigare.
Alltså:
Datum: 28/11
Tid: Loppet startar kl 11:00
Raceinfo kl 10:40
Gummiverkstan:s parkering. Man kan även stå längs med den väg som går in från 35:an
OBS! Det går ej att parkera på grusvägen intill starten!
Krysset markerar startområde, och den röda linjen hur man går till start. Det kommer även vara tydligt markerat väl på plats
måndag 8 november 2021
Stockholm Marathon 9/10/2021
Så kom då äntligen dagen jag väntat på.. i typ 2 år! På grund av rådande pandemi har ju nästan alla lopp tvingats skjuta upp eller omorganisera. Andreas och jag har varit anmälda sedan juni 2020. Först uppskjutet till oktober 2020, sedan inställt och nytt lopp i juni 2021, även denna gång framflyttat till oktober, men nu så nu var det alltså äntligen av.
Jag har ju hållit igång min löpning hela tiden i och med mitt runstreak, men kastats mellan hopp och förtvivlan, volym och toppning fram och tillbaka. Rätt stökig tid både jobb och idrottsmässigt.
Jag gillar att tävla och pressa mig, eller ja jag intalar mig att jag gillar att tävla och pressa mig i alla fall. När det väl drar ihop sig känner man ju sig rätt liten och kass, oförberedd och tävlandet är rätt onödigt, tills man går i mål, i alla fall om man lyckas. Då blir allt eufori och värt allt slit..
Jag har ganska länge jagat sub 3 timmar på marathon. Från att vara en lönnfet motionär till att verkligen gilla att pressa sig och jaga tider och upplevelser. De sista 3 åren har målet varit 2:59:59! Ett tuffare och svårare mål än jag någonsin kunnat ana. Men jag har gjort min träning, volymen har ökats från år till år och snabbheten har kommit med åren.
Nu skulle jag bara få allt att klaffa. Man ska orka, inte gå sönder, magen ska hålla och man ska gå i mål nöjd med sin prestation.
Då jag har haft problem med min mage (läs, bajsa sönder alla buskar och bajamajor som finns) tänkte jag nu göra annorlunda. Jag uteslöt alla mejeriprodukter och nästan allt med gluten.
Jag åt ris till allt, och åt så rent jag bara kunde. Ris och köttförs, ris och fisk, ris och kyckling, inga såser inget krimskrams.. bara ren mat. Jag kände ganska snabbt att jag mådde bättre och hoppet tändes verkligen på riktigt. Kunde jag hålla ihop magen kanske jag kunde hålla ihop loppet.
Jag hade kutat enligt ett löparprogram från marathon.se med lite stöd och tillägg från Nilssons Löpning. Jag hade kutat långt o långsamt, jag hade kutat kort o snabbt, jag var förberedd och redo. Sista tiden inför loppet skalade jag ned träningen och toppade formen.
Loppdagen var kommen, magen trilskades lite och jag var nervös, skulle det "skita" sig ändå.. Andreas och jag hade initialt planen att kuta sub3 tillsammans, ett tag innan hade dock vår lilla farbror lagt in ett veto och skulle springa själv på ca 3:15. En allt för trilskandes vad gjorde till sist att Andreas fick kasta in handduken helt och istället för löpare blev han påhejare och chaufför tillsammans med Marcus.
Drar nog inte loppet i sin helhet men jag är sjukt nöjd. Perfekta förhållanden med 10 grader, molnigt, nästan regn i luften och typ vindstilla. Jag lyckades hålla fart, jag fick i mig energi precis enligt min plan och jag höll ihop magen. Inte ens en fis ville ut! Jag var så glad, så trött, så lättad. Jag fick en bra resa bakom fina ryggar, jag fick verkligen bita i och kämpa. Sista 14km var inte att leka med och jag lovade mig själv att aldrig springa marathon igen. Men i mål kom jag och som jag gjorde det.. Tiden blev 2:59:07 och jag höll verkligen ihop det från start till mål! Lika mycket lättnad som glädje faktiskt när jag passerade mållinjen som men sub3 löpare.
Glad och tacksam över prestation och goda vänners hejarop. O ja jag är självklart redan anmäld till nästa års lopp. Då ska vi dra lillgubben mot sub3..
// Fredrik
RUNSTREAK 731
2 år av löpning. Hur sammanfattar man egentligen två år av löpande..?
Det har egentligen inte varit vare sig ansträngande eller konstigt, nästan konstigare nu när jag inte "måste" kuta varje dag längre. En spark i arslet att ta sig ut åtminstone en kort tur var dag, det där som fått en över tröskeln när man velat som värst, det är nog vad runstreak har varit för mig.
Visst det har funnits tillfällen eller dagar när både jag och kanske framförallt min fru Lisa har ifrågasatt valet av runstreak, då det faktiskt har påverkat vår vardag, men de gångerna har varit få, de kan lätt räknas på 2 händer, övriga dagar har det fungerat fint även om inte alla pass varit underbara. Men hur många har bara underbara dagar i två år ändå? Jag har istället förgyllt två år med löpning.
Jag gillar att springa, det är min tid för reflektion eller bara en stund av total tomhet och ljudet av fotsteg mot marken, eller en ansträngd andning eller alla dofter man hinner uppleva under ett pass på stigarna. Det är många gånger en fin timme med en vän där man både hinner snacka eller larva sig en stund, löpning är fan bäst. Så enkelt och anspråkslöst, på med skorna och iväg..
Det mest uppseendeväckande med två år av löpning är väl kanske ändå att jag har hållit mig frisk och skadefri. Visst jag har haft några tveksamma dagar både med lättare förkylningssymtom eller skavanker, men då sänkt kraven och bara joggat lite lätt. I övrigt har det nog hållit mig frisk och jag har kunnat kuta på precis som jag har velat.
Lite siffror då:
-startade 1:e oktober 2019 och avslutade 30 september 2021
-731 dagar då 2019 var ett skottår.
-9417,8km lyckades jag kuta vilket ger ett snitt på dryga 12km om dagen.
Jag vet faktiskt inte om det är imponerande eller galet, men jag har trivts bra med runstreak.
Jag avslutade det pga att jag fick bestämma själv och tyckte att 2 år var en bra milstolpe. Jag ville samtidigt ge mig bästa förutsättningar inför Stockholm marathon som har varit ett stort mål i flera år och faktiskt vila kroppen ordentligt i den sista uppladdningen. Sagt och gjort, två år fick räcka.
mvh Fredrik
onsdag 3 november 2021
Hösten kryper på
Tja, som någon vis sa: tiden väntar inte på någon
Höstens vingar slår sitt omfångsrika vispande omkring oss och mörkret kommer och lägger sig som en blöt filt. Lite som en bradykard historia lugnar det mesta ner sig. Även om det har funnits dagar där det har varit så där själavårdsskrikande vackert. Så även hösten har sina moment.
Den egna träningen under hösten har enbart fokuserat på att må bra och inte gå sönder. Efter att ha tillbringat större delen av årets första månader med smärta och frustration så kryper en obehaglig rädsla för att gå sönder igen på. Att vara klok och stegvis höja utmaningarna är svårt. Mycket lättare att råda andra än att lyssna på den egna erfarenheten om vad man bör göra.
Nästkommande år ser ändå ut att bli kul sportmässigt. Loftahammar Endurance Day (swimrun) kommer ju köras vilket vi gärna vill såklart. Ett fantastiskt lopp på så många sätt!
Ironman Jönköping, den är ju "halv Ironman, ska betas av och kanske Göteborgsvarvet om det nu blir av..
Idre Fjällmaraton verkar också hamna på att göra listan. Den var ju faktiskt fantastisk som upplevelse!
Tja.. bra om man kan hålla sig hel och blir lite mer uthållig alltså..
Här är några fragment från mina upplevelser från höstens joggande:
Vårat lilla lopp har numera samlat ihop 80 skogsälskande och löpvilliga människor! Väldigt roligt och även lite spännande att se om vi kan ordna vår logistik och alla förberedelser inför det. Mycket att tänka på men vi får hoppas att det går bra.
Är ni sugna på att springa lite i skogen så hör gärna av er till någon av oss. Vi kan nog klämma in ett par stycken till.
Marcus
måndag 20 september 2021
Lite pre-info inför den riktiga infon om informationen till TFU:s Terrängtävling
Äntligen!
Nu har DU chansen att få vara med på premiäråret för Team Fillinge Ultras Terrängtävling!
Den första advent, 28/11 2021 så kommer vi i Team Fillinge Ultra anordna ett hemtrevligt gemytligt litet terränglopp om ca 10-12 km
Det kommer erbjudas underhållande samt bitvis utmanande löpning på grann grusväg och stiliga stigar i de djupaste delarna av skogarna omkring Fillinge tätort
Det blir knappt några farliga djur alls om man väljer att springa längs den ytterst välmarkerade banan
Enklare energi i fast form kommer att finnas under och efter loppet samt levande energisk lite här och där
vi planerar just nu för att starten går omkring kl 11.00 och utspridd samling sker ca kl 10:40 vid Gummiverkstan´ som ligger strax efter Bankekind södergående riktning och före Bankekind i norrgående på väg nummer 35
Allting kommer vara gediget uppmärkt
Vi följer givetvis de restriktioner och riktlinjer som finns och om du på tävlingsdagen känner att du inte mår bra eller har sjukdomssymtom så ber vi dig stanna hemma. Såklart.
Anmälningsmail med namn och klubb skickas till marcuslundin@gmail.com, gärna tillsammans med en fin dikt
Swish: 0709-109919 >> Marcus
Obs - ange gärna namn och mailadress
Samling vid Gummiverkstan´ Fillinge
Stort cred till Daniel Halldin, grundare till #darktrailrunners som utformat den fina björnen till oss!
/TFU
fredag 17 september 2021
Äntligen terränglopp!!
Hurra! I dagarna blev det klart att vi kommer köra vårat lilla terränglopp!
Det som vi fick skjuta upp från förra året mitt i allt. Det kommer bli ungefär samma upplägg och grejs runtomkring som vi planerade från början.
Nyhet är dock att vi öppnar upp ett par platser till, så är ni skadefria, glada och lite sugna på spring i skogen så är ni välkomna att höra av er till någon av oss i teamet
Loppet är ca milen långt och mestadels stig och små delar grusväg.
Datumet är första advent - 28/11 - 2021
Välkomna att höra av er!
fredag 10 september 2021
Salming Idre fjällmaraton 2021 - filmdokumentationen
fredag 3 september 2021
Salming Idre Fjällmaraton 2021 - ett slags racerapport
jahopp.. här sitter man, ungefär en vecka efter Salming Idre Fjällmaraton. Överraskande fysiskt intakt trots allt. Det var andra tongångar strax efter målgång. Precis som det ska vara. Andreas beskrev det rätt bra på vägen till stugan efter målgången: Istället för loppets egna motto: Oslagbar - #obrukbar, men ändå med glimten i ögat och ett stort leende efter en helg med samkväm och sport. Förvisso även med minnen som gör att det kommer spridda gubbljud vid minsta rörelse.
Jag ska försöka sammanfatta helgen i Idre med lite ord och bild för er.
Efter mycket om och men, relaterat till världsbilden med allehanda virus och ansvarstagande så blev det till slut ett terränglopp som gick av stapeln. Salming Idre Fjällmaraton bytte datum, justerade grejer och lyckades ordna ett tillställning för oss löpsugna.
I och med att vi har en av våra utomordentligt trevliga sponsorer i Salming som numera även blivit titelbärare och huvudsponsor för Salming Idre Fjällmaraton fick vi även möjligheten att springa just nämnda lopp genom dom.
När det blev klart att vi skulle upp och springa i Idre så kanske jag råkade nämna det i samband med ett par träningar tillsammans med simgänget som jag har ynnest att lärt känna och fått simma ihop med.
Självklart berättade jag ömt och varmt samt i något friserade beskrivningar likt "äventyr, långsamt, fantastisk natur, upplevelse, trivsel, björnar, gemensamhets häng.. osv". Glädjande nog såg de flesta möjligheterna mer än utmaningarna föll således ner i lockelsernas lilla låda.
En efter en anmälde de sig och till slut hängde alla som kunde springa med upp till Idre. Som delikatess-lök på laxen erbjöd Mathias även logi i deras stuga vilket gjorde att vi kunde bo ihop. Hurra vilken bra grej! Alla anmälda under Team Fillinge Ultras flagga vilket såklart även det var fantastiskt roligt! Vi blev till slut 12 glada och springsugna personer!
Att samla så många personer där inte alla känner varandra, under samma tak kan ju vara lite bökigt. Men det här gänget fann varandra snabbt och vi hade en härlig stämning rakt igenom! En massa härliga människor som står mig varmt.
Gemensam nämnare här var ju det faktum att vi skulle springa tillsammans såklart, men även den lilla faktorn i mig som sportat med båda gängen ett tag och även "lur-motiverat" vissa att hänga med. Eller som Malin beskrev mig lite som Sid i filmen Iceage beskrivs av sitt gäng.
" - Du är det där kletet som håller ihop gruppen"
Kanske har fler likheter med Sid.. löpstil, ork, lukt, behåring.... tja..
Glada och förväntansfulla så försökte vi förbereda oss så gott det gick på slättlandet Östergötland. Men (som vanligt) så brukar det ju bli en det ena och en det andra som påverkar förberedelserna så att allt behöver justeras och lösas någorlunda pragmatiskt. Mer regel än undantag. Några lite längre pass blev det dock. Men med att ha sprungit 2 timmar på stig och samlat ihop 96 höjdmeter var förstås förhållandevis futtigt, det förstod vi nog alla.
Vissa försök med att nöta lite backar, både uppför, nedför och sidledes gjordes faktiskt också. Men när längsta backarna är omkring 13 meter i Östergötland så kan vi så här i efterhand, hålla med om att det kanske skulle gjorts större ansträngning med att motionera i mer backiga miljöer.
I och för sig så kan jag inte erinra mig om att jag någonsin stått på starten och känt att "nu, idag är jag fullt förberedd för den här uppgiften", utan det har snarare till 87 % varit på grund av grav oinsikt och ett uns av jävlaranamma jag tagit mig an uppgifterna.
Alla förberedde sig så gott de kunde och efter sina förutsättningar. Mina vader valde att krackelera tidigt under året så egentligen har jag under våren ägnat nästan all löptid åt rehabiliterande aktiviteter och försiktig upptrappning med regelbundna bakslag, som ingår i rehabpaketet.
Besök hos allehanda fysioterapeuter, knäckare, böjare, sträckare, häxor, shamaner, satanistiska offerriter med strupsång har alla fallit till föga. "Testa dig fram", "hittar inget" har varit gemensam nämnare. Psykosomatiskt kanske..? Istället för halsont och resfeber dagen innan så får jag ont i vaderna ett halvår före.. rimligt.
Försiktiga stegringar har trots allt genomförts och faktiskt fram till loppet fungerat relativt hyfsat. Ända fram till två dagar före start. Såklart. Då valde de att kramas som släktingar man tycker om men inte sett på länge. Stenhårt.
Procentuellt så är just vaderna ganska stor del av mina ben. Eller kropp för den delen. Rätt mycket kram! Andreas hade likt mig haft åldersadekvat problematik med sina vader. Men hade hunnit få ordning på dom lite tidigare och kunnat springa mer, oftare och längre. Både Fredrik, som nu passerat 700 dagars runstreak (när man springer x antal km varje dag året runt och hela tiden) och Malin hade dock hållit sig friska och pigga.
I alla fall så beslöt vi oss i TFU:s styrelse att åka upp på torsdagen för att hinna landa lite innan ångestnervositetspeppen inför starten på lördagen drog igång. Det blev jag, Fredrik, Malin och Andreas som drog i en bil. Initialt hade vi planerat att även Lisa (Fredriks fru) och Mia (min fru) skulle hängt med och kutat, men de blev pga fysiska justeringar utbytta till två söner från juniorsektionen i TFU.
Simon och Theo ville istället för fruarna hänga med och kuta i fjällen! Väldigt kul att de ville hänga med oss seniorer igen. För ett par år sedan körde vi Tjurruset i Stockholm och då var de med. Kanske mest för att de då fick dricka RedBull men ändå kul att ha med dom.
Upp till Idre utan större mankemang, hittade hyfsat snabbt rätt bostad och handlade mat eftersom vi var först upp och de andra inte skulle hinna upp innan stängning. Sedan allmänt häng och väntan på de andra som skulle komma samma kväll. Inpackning, uppackning samt jogglufs för de andra tre.
Jag avstod jogging på grund av avgrundslös rädsla då vaderna ju börjat bete sig som krångliga byråkrater. Attackmasserade med massagepistolen, rullade aggressivt hit och dit på foamroller samt sedvanlig överdosering av allt som går att äta i armlängds avstånd.
På fredagen så blev det gemensam festliga hälsningsfraser, frukost och armbrytning. Efter det valde några att hyra cykel för att se sig lite om medan vi andra gick för att titta på utsikten. Blåste en hel del. Ganska mycket faktiskt. Jag fick hålla i tre stycken av mina kompisar så att de inte blåste bort. Jag är ganska snäll på det sättet. Men det var en vacker utsikt trots det lite bistra vindarna.
Knatade ner till stugan igen. Uppför får lungorna arbeta rätt hårt, men nedför får ben, lår och höfter sitt. Jag tror att alla försiktigt började förstå lite att vår "backträning" varit alltför sparsam.
Lyckades ramla på ett par renar som hade lagt sig precis mitt i fjällbyn. Vackra horn!
Team Salming Idre-versionen med bland annat tre segrare från helgen
Småsnack, kolla på nya grejer och allmänt samhäng
Påfyllnad av mat, lite samkväm och välkomnande av ytterligare ett gäng samt väntan på juniorerna som åkte egen bil. Ett sammelsurium av tankar, planering, mål och förväntan fyllde snabbt stugan. Tips och råd både gavs och efterfrågades. Det är så härligt att kunna dela en sån här pre-race-förväntan med fler!
Andreas och Fredrik skulle springa 84 km. "Järvens stig". Wuuätt långt! De har ju erfarenhet av distansen sedan tidigare upplevelser, men inte riktigt i den här naturen. Skjuts till starten skulle ske 04.00 men bussen till start skulle gå redan 02.30. Tidig revelj!
Stökigt dygn både gällande sömn och mat. De kunde trots allt få ihop planeringen och stack iväg mitt i natten medan vi andra sov. Det var ändå väldigt vackra, magiska bilder från starten av 84:an från Idre fjällmaratons officiella bilder. Andreas och Fredrik hade tyvärr inte sett det, men fotografen hade fått norrsken på bild.
Första start gick för 45:orna kl 09.40. Alla distanser utom 84:an var uppdelade i: snabb, medel eller långsamt tempo där man fick ta ansvar och välja rätt startgrupp själv Det var 10 minuter mellan varje grupp. Stort startområde där trängsel inte behövde ske där Idre Fjällmaraton verkligen hade tagit sitt ansvar för att alla skulle kunna hålla avstånd till varandra.
Mathias, Kari, Henrik samt jag skulle köra 45:an. De tre förstnämnda valde snabba startgruppen, medan jag tänkte köra lite mer modest tempo och sällade mig till långsamma startgruppen. Vi gick bort tillsammans och de tre första drog sig fram till startsnöret. Nedräkning - och iväg. Allt folk joggade iväg. Jag orkade inte vänta till sista gruppen pga nervöst lagd så jag hoppade in i medelgruppen. 10 minuter är 10 minuter som Kari klokt berättade när hon motiverade sin startplats.
Och så där, plötsligt, som om man inte gjort annat så springer man bara. Blir lika förundrad varje gång. Man (jag) går liksom in i något slags inre rum, kon, zon, tunnelseende.. och hux flux så är man bara mitt i loppet.
Jag ska inte underdriva den inre rädslan över att gå sönder den första delen. Allt kändes trots allt helt ok på morgonen. Eller "helt ok".. tja.. allt kändes inte värre än vanligt i alla fall. Men oron gnagde. Vill ju inte åka så långt, se fram emot något så mycket för att sedan gå sönder första metrarna.
Det övriga gänget startade lite senare: Johan, Kia, Robert och Malin skulle köra 28:an samt Simon och Theo 12:an. Flertalet distansbästa utmaningar bland det gänget!
Tja.. alla har ju sin upplevelse och sina ord för att beskriva loppet. Det här är som sagt delar av mina futtiga minnesfragment. Med lite tur kan det faktiskt dyka upp en liten film från undertecknad inom kort.
Den första delen av loppet var på grusväg ett par km för att avlösas till fin, mysig stig. Hastigheten var beskedlig och som vanligt när det är en stig att samsas om så är det första personen som bestämmer fart. Svårt och oftast onödigt, rent kraftmässigt att springa om i riset vid sidan om stigen. Solen sken ljuvligt med en frisk höstluft som fyllde våra förväntansfulla lungor.
Vackra mossbeklädda omgivningar på båda sidor. Bergen som hägrade i horisonten sjöng med lockande toner löften om laktatstegringar och pulshöjningar ackompanjerade av frust och svordomar. Längtansfullt trippade vi förvånansvärt tysta ut i den okända vildmarken.
Några små korta prat förekom mellan enskilda löpare men på det stora tämligen beskedligt antal diskussioner utan att för den skull vara otrevligt. Hela loppet kändes faktiskt väldigt behagligt mellan oss löpare. Efter ca 6 - 7 km kom vi fram till Burusjöns strandkant.
Otroligt praktfull miljö omgiven av berg. Klart och fint vatten. Mycket lockande att påbörja ett attackfjärilsim för att komma om mina kombattanter. Avstod då det säkert hade varit socialt opassande samt att det var för grunt för mina grandiosa ap-indexerade armar och för att jag är lite blyg.
En grusväg påbörjades och slutade med första vätskedepån. Det bjöds på handsprit, gifflar, bananer, sportdryck och vatten. Som på alla följande stationer. Jag hade, som den vetgirige som läst tidigare inlägg, haft ett litet bestyr med näringstillförseln under försäsongen till nämnda lopp. Detta ville jag ju såklart inte uppleva igen och börja leta jakttorn att sitta och skrik-stånk-kräma över. Hur skulle det sett ut?
Jag hade planerat att blanda sportdrycken lite snålare dagen till ära, vilket betalade sig bra så här i efterhand. Inget flistuggsmaskinhaveri från stjärten vilket jag tror även andra löpare uppskattade trots sin okunskap inom området.
Påfyllda flaskor och redo för nästa sträcka som påbörjades med en svag stigning på vackra stigar i skog. Sagolikt tekniskt, svårsprunget men oerhört tilldragande vackert. Solen som sipprade igenom John Bauer skogen med strimmor av guld. För oss som gillar skog och terräng var det en fröjd. Visserligen frustande fröjd, men likväl en fröjd.
Efter ett par höjdmeter så blev skogen mer otät och träden mer blyga inför varandra. De sköraste och mest introverta träd står som den beläste dendrologen vet på den karga kanten till fjälltoppen. Här byttes de blötare stigarna ut mot mer hårdnackat underlag. Vassa stenar var lagda huller om buller vilket gjorde stiglöpningen trixig och bitvis farlig för någon i förnekad medelålder. Allt gick i ganska beskedlig fart, men så sakteliga uppåt och in i en dalgång.
Värmen började nu bli påtaglig och svettpärlornas ansamlades mångfalt bland erfarenhetens fåror i ansiktet. Bärandet på de kravställda förstärkningsplaggen (de som sprang längre än 12 km behövde ha med sig extrakläder, kompass mm) kändes för dagen tämligen onödigt, men som alla vet kan det slå om snabbt och för oss ovana små fjälltroll var det nog bra med bärandet trots allt.
Vi hade fantastiska förutsättningar vädermässigt. omkring 6 grader på natten upp till 16-20 på dagen. Strålande sol och knappt ett moln. Det hade nog varit en annan sorts upplevelse med 5 grader, storm och regn i sidled.