jahopp.. här sitter man, ungefär en vecka efter Salming Idre Fjällmaraton. Överraskande fysiskt intakt trots allt. Det var andra tongångar strax efter målgång. Precis som det ska vara. Andreas beskrev det rätt bra på vägen till stugan efter målgången: Istället för loppets egna motto: Oslagbar - #obrukbar, men ändå med glimten i ögat och ett stort leende efter en helg med samkväm och sport. Förvisso även med minnen som gör att det kommer spridda gubbljud vid minsta rörelse.
Jag ska försöka sammanfatta helgen i Idre med lite ord och bild för er.
Efter mycket om och men, relaterat till världsbilden med allehanda virus och ansvarstagande så blev det till slut ett terränglopp som gick av stapeln. Salming Idre Fjällmaraton bytte datum, justerade grejer och lyckades ordna ett tillställning för oss löpsugna.
I och med att vi har en av våra utomordentligt trevliga sponsorer i Salming som numera även blivit titelbärare och huvudsponsor för Salming Idre Fjällmaraton fick vi även möjligheten att springa just nämnda lopp genom dom.
När det blev klart att vi skulle upp och springa i Idre så kanske jag råkade nämna det i samband med ett par träningar tillsammans med simgänget som jag har ynnest att lärt känna och fått simma ihop med.
Självklart berättade jag ömt och varmt samt i något friserade beskrivningar likt "äventyr, långsamt, fantastisk natur, upplevelse, trivsel, björnar, gemensamhets häng.. osv". Glädjande nog såg de flesta möjligheterna mer än utmaningarna föll således ner i lockelsernas lilla låda.
En efter en anmälde de sig och till slut hängde alla som kunde springa med upp till Idre. Som delikatess-lök på laxen erbjöd Mathias även logi i deras stuga vilket gjorde att vi kunde bo ihop. Hurra vilken bra grej! Alla anmälda under Team Fillinge Ultras flagga vilket såklart även det var fantastiskt roligt! Vi blev till slut 12 glada och springsugna personer!
Att samla så många personer där inte alla känner varandra, under samma tak kan ju vara lite bökigt. Men det här gänget fann varandra snabbt och vi hade en härlig stämning rakt igenom! En massa härliga människor som står mig varmt.
Gemensam nämnare här var ju det faktum att vi skulle springa tillsammans såklart, men även den lilla faktorn i mig som sportat med båda gängen ett tag och även "lur-motiverat" vissa att hänga med. Eller som Malin beskrev mig lite som Sid i filmen Iceage beskrivs av sitt gäng.
" - Du är det där kletet som håller ihop gruppen"
Kanske har fler likheter med Sid.. löpstil, ork, lukt, behåring.... tja..
Glada och förväntansfulla så försökte vi förbereda oss så gott det gick på slättlandet Östergötland. Men (som vanligt) så brukar det ju bli en det ena och en det andra som påverkar förberedelserna så att allt behöver justeras och lösas någorlunda pragmatiskt. Mer regel än undantag. Några lite längre pass blev det dock. Men med att ha sprungit 2 timmar på stig och samlat ihop 96 höjdmeter var förstås förhållandevis futtigt, det förstod vi nog alla.
Vissa försök med att nöta lite backar, både uppför, nedför och sidledes gjordes faktiskt också. Men när längsta backarna är omkring 13 meter i Östergötland så kan vi så här i efterhand, hålla med om att det kanske skulle gjorts större ansträngning med att motionera i mer backiga miljöer.
I och för sig så kan jag inte erinra mig om att jag någonsin stått på starten och känt att "nu, idag är jag fullt förberedd för den här uppgiften", utan det har snarare till 87 % varit på grund av grav oinsikt och ett uns av jävlaranamma jag tagit mig an uppgifterna.
Piratflaggan uppe
Alla förberedde sig så gott de kunde och efter sina förutsättningar. Mina vader valde att krackelera tidigt under året så egentligen har jag under våren ägnat nästan all löptid åt rehabiliterande aktiviteter och försiktig upptrappning med regelbundna bakslag, som ingår i rehabpaketet.
Besök hos allehanda fysioterapeuter, knäckare, böjare, sträckare, häxor, shamaner, satanistiska offerriter med strupsång har alla fallit till föga. "Testa dig fram", "hittar inget" har varit gemensam nämnare. Psykosomatiskt kanske..? Istället för halsont och resfeber dagen innan så får jag ont i vaderna ett halvår före.. rimligt.
Charles Darwin var inte imponerad
Försiktiga stegringar har trots allt genomförts och faktiskt fram till loppet fungerat relativt hyfsat. Ända fram till två dagar före start. Såklart. Då valde de att kramas som släktingar man tycker om men inte sett på länge. Stenhårt.
Procentuellt så är just vaderna ganska stor del av mina ben. Eller kropp för den delen. Rätt mycket kram! Andreas hade likt mig haft åldersadekvat problematik med sina vader. Men hade hunnit få ordning på dom lite tidigare och kunnat springa mer, oftare och längre. Både Fredrik, som nu passerat 700 dagars runstreak (när man springer x antal km varje dag året runt och hela tiden) och Malin hade dock hållit sig friska och pigga.
Lesjöfors
I alla fall så beslöt vi oss i TFU:s styrelse att åka upp på torsdagen för att hinna landa lite innan ångestnervositetspeppen inför starten på lördagen drog igång. Det blev jag, Fredrik, Malin och Andreas som drog i en bil. Initialt hade vi planerat att även Lisa (Fredriks fru) och Mia (min fru) skulle hängt med och kutat, men de blev pga fysiska justeringar utbytta till två söner från juniorsektionen i TFU.
Simon och Theo ville istället för fruarna hänga med och kuta i fjällen! Väldigt kul att de ville hänga med oss seniorer igen. För ett par år sedan körde vi Tjurruset i Stockholm och då var de med. Kanske mest för att de då fick dricka RedBull men ändå kul att ha med dom.
Vi hängde i vänstra flygeln
Upp till Idre utan större mankemang, hittade hyfsat snabbt rätt bostad och handlade mat eftersom vi var först upp och de andra inte skulle hinna upp innan stängning. Sedan allmänt häng och väntan på de andra som skulle komma samma kväll. Inpackning, uppackning samt jogglufs för de andra tre.
Hittade rätt kuvert efter 20 minuter
Jag avstod jogging på grund av avgrundslös rädsla då vaderna ju börjat bete sig som krångliga byråkrater. Attackmasserade med massagepistolen, rullade aggressivt hit och dit på foamroller samt sedvanlig överdosering av allt som går att äta i armlängds avstånd.
Frukost
På fredagen så blev det gemensam festliga hälsningsfraser, frukost och armbrytning. Efter det valde några att hyra cykel för att se sig lite om medan vi andra gick för att titta på utsikten. Blåste en hel del. Ganska mycket faktiskt. Jag fick hålla i tre stycken av mina kompisar så att de inte blåste bort. Jag är ganska snäll på det sättet. Men det var en vacker utsikt trots det lite bistra vindarna.
Ännu ovetskap över morgondagens strapatser
Svag för vyer man kan vila ögonen på
Har tyvärr vare sig kamera eller kunskap att redigera så att man ser hur vyerna ser ut. Ni kan ju det där med data så ni kan ju "gåggla bilder på datan" som de säger på kontoret.
Henrik tyckte allt var toppen
Wuätt bistert sa Andreas hår
Vi stod där, tittade, försökte diskutera, tro och förbereda oss på var vi skulle springa omkring. En blandning av förväntan, spänning och lite ångest ingen av oss hade känt på länge. Ett härligt tävlingspirr, vilket i alla fall jag hade saknat.
TFU + Henrik (prospect)
Knatade ner till stugan igen. Uppför får lungorna arbeta rätt hårt, men nedför får ben, lår och höfter sitt. Jag tror att alla försiktigt började förstå lite att vår "backträning" varit alltför sparsam.
Lyckades ramla på ett par renar som hade lagt sig precis mitt i fjällbyn. Vackra horn!
Skapliga pjäser till horn
En ren och en o-ren
Team Salming Idre-versionen med bland annat tre segrare från helgen
Småsnack, kolla på nya grejer och allmänt samhäng
Påfyllnad av mat, lite samkväm och välkomnande av ytterligare ett gäng samt väntan på juniorerna som åkte egen bil. Ett sammelsurium av tankar, planering, mål och förväntan fyllde snabbt stugan. Tips och råd både gavs och efterfrågades. Det är så härligt att kunna dela en sån här pre-race-förväntan med fler!
Andreas och Fredrik skulle springa 84 km. "Järvens stig". Wuuätt långt! De har ju erfarenhet av distansen sedan tidigare upplevelser, men inte riktigt i den här naturen. Skjuts till starten skulle ske 04.00 men bussen till start skulle gå redan 02.30. Tidig revelj!
Stökigt dygn både gällande sömn och mat. De kunde trots allt få ihop planeringen och stack iväg mitt i natten medan vi andra sov. Det var ändå väldigt vackra, magiska bilder från starten av 84:an från Idre fjällmaratons officiella bilder. Andreas och Fredrik hade tyvärr inte sett det, men fotografen hade fått norrsken på bild.
Lånad bild från Idre Fjällmaraton
Lånad bild från Idre Fjällmaraton
Lånad bild från Idre Fjällmaraton
Fredrik och Andreas innan start
Första start gick för 45:orna kl 09.40. Alla distanser utom 84:an var uppdelade i: snabb, medel eller långsamt tempo där man fick ta ansvar och välja rätt startgrupp själv Det var 10 minuter mellan varje grupp. Stort startområde där trängsel inte behövde ske där Idre Fjällmaraton verkligen hade tagit sitt ansvar för att alla skulle kunna hålla avstånd till varandra.
Delar av starten för första 45:orna
Handhjärta för oss som kan anatomi och vet hur det ser ut på riktigt
Strax innan start för medelmellansnabba gruppen
Mathias, Kari, Henrik samt jag skulle köra 45:an. De tre förstnämnda valde snabba startgruppen, medan jag tänkte köra lite mer modest tempo och sällade mig till långsamma startgruppen. Vi gick bort tillsammans och de tre första drog sig fram till startsnöret. Nedräkning - och iväg. Allt folk joggade iväg. Jag orkade inte vänta till sista gruppen pga nervöst lagd så jag hoppade in i medelgruppen. 10 minuter är 10 minuter som Kari klokt berättade när hon motiverade sin startplats.
Och så där, plötsligt, som om man inte gjort annat så springer man bara. Blir lika förundrad varje gång. Man (jag) går liksom in i något slags inre rum, kon, zon, tunnelseende.. och hux flux så är man bara mitt i loppet.
Jag ska inte underdriva den inre rädslan över att gå sönder den första delen. Allt kändes trots allt helt ok på morgonen. Eller "helt ok".. tja.. allt kändes inte värre än vanligt i alla fall. Men oron gnagde. Vill ju inte åka så långt, se fram emot något så mycket för att sedan gå sönder första metrarna.
Det övriga gänget startade lite senare: Johan, Kia, Robert och Malin skulle köra 28:an samt Simon och Theo 12:an. Flertalet distansbästa utmaningar bland det gänget!
Tja.. alla har ju sin upplevelse och sina ord för att beskriva loppet. Det här är som sagt delar av mina futtiga minnesfragment. Med lite tur kan det faktiskt dyka upp en liten film från undertecknad inom kort.
Den första delen av loppet var på grusväg ett par km för att avlösas till fin, mysig stig. Hastigheten var beskedlig och som vanligt när det är en stig att samsas om så är det första personen som bestämmer fart. Svårt och oftast onödigt, rent kraftmässigt att springa om i riset vid sidan om stigen. Solen sken ljuvligt med en frisk höstluft som fyllde våra förväntansfulla lungor.
Lånad bild från Salming Idre Fjällmara
Vackra mossbeklädda omgivningar på båda sidor. Bergen som hägrade i horisonten sjöng med lockande toner löften om laktatstegringar och pulshöjningar ackompanjerade av frust och svordomar. Längtansfullt trippade vi förvånansvärt tysta ut i den okända vildmarken.
Några små korta prat förekom mellan enskilda löpare men på det stora tämligen beskedligt antal diskussioner utan att för den skull vara otrevligt. Hela loppet kändes faktiskt väldigt behagligt mellan oss löpare. Efter ca 6 - 7 km kom vi fram till Burusjöns strandkant.
Otroligt praktfull miljö omgiven av berg. Klart och fint vatten. Mycket lockande att påbörja ett attackfjärilsim för att komma om mina kombattanter. Avstod då det säkert hade varit socialt opassande samt att det var för grunt för mina grandiosa ap-indexerade armar och för att jag är lite blyg.
Burusjöns strandkant
En grusväg påbörjades och slutade med första vätskedepån. Det bjöds på handsprit, gifflar, bananer, sportdryck och vatten. Som på alla följande stationer. Jag hade, som den vetgirige som läst tidigare inlägg, haft ett litet bestyr med näringstillförseln under försäsongen till nämnda lopp. Detta ville jag ju såklart inte uppleva igen och börja leta jakttorn att sitta och skrik-stånk-kräma över. Hur skulle det sett ut?
Jag hade planerat att blanda sportdrycken lite snålare dagen till ära, vilket betalade sig bra så här i efterhand. Inget flistuggsmaskinhaveri från stjärten vilket jag tror även andra löpare uppskattade trots sin okunskap inom området.
Påfyllda flaskor och redo för nästa sträcka som påbörjades med en svag stigning på vackra stigar i skog. Sagolikt tekniskt, svårsprunget men oerhört tilldragande vackert. Solen som sipprade igenom John Bauer skogen med strimmor av guld. För oss som gillar skog och terräng var det en fröjd. Visserligen frustande fröjd, men likväl en fröjd.
Efter ett par höjdmeter så blev skogen mer otät och träden mer blyga inför varandra. De sköraste och mest introverta träd står som den beläste dendrologen vet på den karga kanten till fjälltoppen. Här byttes de blötare stigarna ut mot mer hårdnackat underlag. Vassa stenar var lagda huller om buller vilket gjorde stiglöpningen trixig och bitvis farlig för någon i förnekad medelålder. Allt gick i ganska beskedlig fart, men så sakteliga uppåt och in i en dalgång.
Värmen började nu bli påtaglig och svettpärlornas ansamlades mångfalt bland erfarenhetens fåror i ansiktet. Bärandet på de kravställda förstärkningsplaggen (de som sprang längre än 12 km behövde ha med sig extrakläder, kompass mm) kändes för dagen tämligen onödigt, men som alla vet kan det slå om snabbt och för oss ovana små fjälltroll var det nog bra med bärandet trots allt.
Vi hade fantastiska förutsättningar vädermässigt. omkring 6 grader på natten upp till 16-20 på dagen. Strålande sol och knappt ett moln. Det hade nog varit en annan sorts upplevelse med 5 grader, storm och regn i sidled.
De introverta, blyga små träden intill bergens fot
I dalgången mellan de båda höjderna var stegringen knapp, men trots allt ändå arbetsam. Jag får skylla på den tunna luften men mer troligt är ovanan vid riktiga stigningar och undertecknads lungkapacitet. Vid nästan varje blick lyft från tårna och stigen så visade det sig en vy som man (jag) knappt kunde se mig mätt på. Jag är ju förhållandevis svag för vyer. Så till vida att de är i naturen och ej i ex hårbotten.
Små försök för att gå och samtidigt se sig mätt gjordes, men det var svårt trots allt, då det var oerhört tekniskt bitvis. Med "teknisk stig" menar jag här rötter, sten om vartannat vilket gör att man i stort sett måste titta ett par cm framför fötterna för att ha en chans till något som ska likna löpning. Jag var faktiskt inte den enda som försökte att fånga minnen på bild. I var krök och höjd stod någon med något slags kamera och försökte att få digitala minnen med sig hem.
Nere i dalgången kan frustandet eka i timtal
Efter att ha knatat snett uppåt så bar som det brukar, snett neråt och in bland träd och myr igen. Knixiga stigar och hala spångar avlöste varandra. Letade efter björn och järv men (på både gott och ont) såg ej någon. Bra för alla tror jag.
Här så skymtade jag ett par illgula stödlöparstrumpor som jag tyckte mig känna igen. Jomenvisst - Det var Mathias!! Som bruklig seden är, så skall den som springes om ifrån samma kamratskapsgäng stjärtklappas. Så även denna stjärt!
Jag tror att Mathias både blev ganska rädd och lite lite glad över att se någon man känner igen ute i ingentinget. Tyvärr så visade det sig att han hade gått sönder strax efter starten. Därav att jag kommit ikapp honom över huvud taget. Annars så hade vi nog inte setts under loppet.
Kanske mer överraskad än glad
Mathias är ett fysiologiskt fenomen med grym vilja. Till vardags en utomordentligt vass simmare som även han slog pb på både terräng och distans som många i vår resa i fjällen. Vi fortsatte ihop ett tag och kämpade på. Han gåendes/hasandes/joggandes i samma fart som jag försökte lufsjogga.
Alltihop var tillsammans väldigt löptekniskt outvecklat men hade å andra sidan hade vi större utvecklingspotential än de som låg framför.
Jag och Mathias efter att ha knatat uppför en evighet
Vi höll ihop fram till Nipfjället ungefär. Där var det vätskestation och ganska mycket folk, Både 28, 45 och 84:ans vägar korsades här. Patrik från Salming hade sin "switcher zone" där du kunde få ett par nya pjucks att kuta resten med. Trots att jag paxade 46:or så uteblev dom! "menvaihelvete?! Gäller inte pax längre? va? VA?
Patrik fotar och jag visar hur stor det där fiskmonstret var. Mellan ögonen
Malin hade passerat vätskestationen strax innan vi kom upp
Malin var även en av de (typ alla andra utom herrsektionen) smarta som valde rätt distans efter förutsättningar. Klokskap! Robert hade även han strax innan kutat förbi vätskestationen.
Johan och Kia - även de, några av de smarta som valde rätt distans
glada och lättfotade joggers från Team Fillinge Ultra
Vi träffade även på Kia och Johan som kutade 28:an. (jag tror att de också valt rätt distans då de var glada heela tiden jag såg dom).
Försök till snabb påfyllnad av vätska, energi i flaskorna och framåt igen. Eller, tja neråt. I Idre så går det antingen uppåt eller neråt. Det lärde vi oss ganska snabbt.
Johan närmast och jag lufsande med fantasieggande löpteknisk hållning strax framför
Mathias (i gula strumpera´) med förnyad kraft efter vätskestationen mot nästa topp
Hyfsat lättsprungna stigar mellan höjderna även om de är utmanande med stenar, stenar och rätt mycket sten till. Efter någon kilometer så delar sig stigen och 45 + 84 drog av snett uppåt vänster medan 28:orna fortsatte framåt och till slut uppför Städjan. Det visade sig efter ett tag att vi på 45 och 84:orna skulle dra en sväng ner till kärr, mossar och allsköns jävliga stigar. På baksidan, liksom nedför Städjan möttes våra vägar igen.
Ser ju faktiskt sporthurtig ut (på håll) på officiella bilder
Efter att ha kunnat jogga någon kilometer försvann samvaron med både Mathias, Kia och Johan. Svårt att lyfta blicken för att försöka se var alla var, då det hade kunnat innebära slutet både för lopp och liv.
Jag hasade mig framåt uppåt och sedan neråt mot skogens bryn. Pratade lite med löparna omkring mig. Flera hade kutat 84:an och var "ganska" trötta och slitna. De hade ju hållit på omkring 7-8 timmar här.
Andreas fångad på den officiella fotot
Fredrik fastnade också på det officiella fotot
Oroad över att Fredrik och Andreas skulle hoppa på mig bakom och skrämmas så försökte jag trots allt att hålla något slags fart. Men även det faktum att jag faktiskt orkade jogga på lite var både roligt och något överraskande. Visst, lite sliten över distans och miljö, men faktiskt ingen större fara. Näringstillförseln verkade fungera trots allt och det bästa av allt inte trasig. Glädje!
45:ornas bana
Stigarna var branta, blöta och hade ganska mycket sten. Tufft och krävande men samtidigt väldigt rolig löpning.
45:ornas höjdstruktur
Strax efter att ha kommit ner till trädgränsen så hör jag på håll: "- MMAARRCCUUSS!!!" (tror jag) Det var Fredrik som hört min späda, tunna stämma eka genom myr, träsk och träd.
HURRA! SMÅBJÖRNARNA!!
Jag blev jätteglad! Plötsligt så ser jag Andreas stå intill stigen! Jag blir jättejätteglad och ska fram och kramas som man gör.. Men Andreas blev JEEETTEARG och fräser som en arg katta så till och med jag backade! NÄJJ!
UT PÅ TUR ALDRIG SUR
Nähäpp.................
"- Hur mår du?" frågar jag, artigt och försynt eftersom jag är vuxen.
Men ser allt att han mår som den där gången i tonåren, när han hade lånat och druckit ofärdigt, ojäst föräldra-hembryggt vin.
Han mummelskrovlar:
" - HuRRffpp HaarrffpPPhhhh BllÄÄÅÅrrffhh.."
"- Ahaaa" sa jag med förstående ton, men i själva verket oklar, konfunderad och fundersam.
Fantastiskt roligt att se dom ute i obygden men samtidigt ledsamt då jag förstod att Andreas både fysiskt och mentalt krackelerat och gått ner sig i fördärv, ynk och mådde wuätt kass. Jag försökte såklart locka Andreas med godis och trevligheter men fick mestadels björngrymt och gubbig handhöttning tillbaka, så av egen överlevnadsinstinkt höll jag mig på minst armlängds avstånd och lät honom vara ett litet tag.
Jag joggade försiktigt framåt till Fredrik för att se om han var pratbar. Fredrik var förhållandevis otrött men sliten och kunde berätta lite om den källarlokal som Andreas mentalt hade befunnit sig i under de sista fyra timmarna. Mixen av känslor med slit, kämp, misär och den egna besvikelsen över att inte kunna leverera.
Har man kört något lopp under många timmar ett par gånger har man varit med om det där så jag hade full förståelse för Andreas status. Även det faktum att om man känner någon riktigt väl, tycker om någon och har tilliten så kan man be folk fara åt helvete, på riktigt, och den andra förstår att - det är ok.
Fredrik glömde stundom att det var löpning och inte swimrun och skulle ner i diken och veva
Från här, med ca 15 km kvar så hängde vi tre ihop och lufsade på. Vi ömsom gick och ömsom joggade där det gick, hotade banläggaren, tarmflora, terränglöpning och den egna dåliga förberedelsen. Ungefär som vi brukar göra på långpass, men med den lilla skillnaden att jag var med i samtalet och inte 30 meter bakom.
Fredrik, som orkade prata berättade lite om deras första sex timmar. Starten kl 04, handhållna lampor med solkiga batterier, stenrösen, 7 km myrlöpning och allmän energibrist. Då kändes det rätt bra att ha valt att "bara" springa 45:an. Faktiskt att jag hållit min energinivå på en bra nivå och orkade prata, trots den allmänna tröttheten efter "lång tid i rörelse".
Hasandes tillsammans nedför berg
Efter näst sista vätskestationen så bar det av in i skog igen, över en myr för att sluta framför ännu ett berg att bestiga och ca 92 grader rakt uppåt. Det var väldigt sparsamt med konversation runt omkring oss. Klättringen var enormt jobbigt för en sån som mig.
Jag får ju dubbla hjärtslag av att gå uppför en trappa med tvätten. Även de små behövde kämpa. Faktiskt. Men jag flåsade så sjukt mycket! Till och med jag blev rädd.
Inte ett steg framåt utan bara uppåt, uppåt och ännu mera uppåt. Fanns inga ord mellan oss "löpare" här. Allt fokus gick till att försöka syresätta kroppen. Plötsligt så såg vi solen igen och landskapet öppnade sig med Städjan inom synhåll. Helt fantastisk natur och miljö, men just då kunde den likväl fara åt helvete.
Uppåt och ännu mera uppåt (dock är det här ungefär som plattmark mot det som vi kom ifrån)
Tre ganska terrängtrötta farbröder
Efter att ha vänt strax intill toppen så bar det.. *trumvirvel - neråt igen. Stegen neråt gjorde ondare än stegen uppför. Tårna hade dragits ett par gånger för mycket i rötter och sten och varje nitande av föttera gjorde så inihelvete ont inklusive de där snubblande stegen som följer med direkt livshotande risker om fall.
Ramlar man i den här miljön, i den här åldern, är det kört på riktigt.
0 HLR! 0 RESPIRATOR! 0 DIALYS! 0 ALLT!
Bara lämna kvar till myllan, djuren och naturen att omhänderta.
84:ornas bansträckning från ovan
Efter att ha gått och suckat ett tag, blängt på folk och samtidigt blivit lite glada för deras skull att de fortfarande kunde jogga så kom vi ner till skog igen och ännu mer tekniskt utmanande stigar. Kilometrarna minskade enligt skyltarna men hoppet om målgången var svårflörtat. Lite som när det är en grå regnig måndag i november och aldrig mer kommer bli helg.
84:ornas höjdkarta
Vid en av de sista krökarna på stigen stod en funktionär och såg trevlig ut. Fredrik frågade (ganska passive-aggressive högljutt) om han hade snus eller öl. Han hade öl!
Vi hade pratat om det tidigare då Fredrik hade packat ner en öl i deras dropbag de hade efter halva loppet (en dropbag brukar innehålla torrt ombyte, mat, smörj, och som Dynamitharry brukar säga en liten öl). Tyvärr så glömde ju Fredrik att öppna den när de skulle byta grejer. Vilket klappträ!
Men den här funktionären - STORT TACK TILL DIG! - hade ett par muggar till övers för oss! Vilken god smak! Så skönt att bryta allt sockersött med lite strävhet och beska. Man är efter 6-7 timmar med sött inmundigande rätt trött på det.
Livet och hoppet återvände lite. Framför oss låg nu ca 100 meter asfalt, strax förbytt till torrt dammande grus och sista vätskestationen innan det som skulle bli dagens sista backe och sedermera den slingrande nedförsbacken mot målgången.
Älskar skogssportma och banläggare
Lätt jogging varvades med gående inklusive en hel koffert med svordomar jag inte ens visste fanns. Pirater, damerna i Bremen och hamnarbetare hade rodnat.
Mellan oss utdelades det dock mentala kramar och interna grymtningar som betyder "bra kämpat", "du ser väldigt gammal ut", "du gör du med", "håll käften" och "håll inte på!". Ungefär.
Sista backen och ett evigt gnatande uppför, uppför och ännu mera uppför. Väl uppe så såg vi att vi var tillbaka på toppen av Idre fjället som vi gick upp till dagen före. Bromsbeläggen i våra lår hade tydligen gjort sitt och var dåligt servade av en mack som inte fanns.
VÄLDIGT ovanligt att jag är den som är piggast och inte gnälligast de sista metrarna på loppet, men här ni ser ni två små farbröder som var ganska gubbgnälliga just då
Älskar att spring jättelångt mitt ute i terrängen
Trots allt.. målrakan
Men så utgjorde också vetskapen om vårt gemensamma kämpande, våra strapatser och tillhörighet tillsammans en enorm styrka mellan oss. Det räcker med något slags ljud så vet vi vad som gäller, hur någon mår eller vad någon vill ha sagt. Det är konstigt det där.. men samtidigt härligt.
Det började såklart bubbla i bröstet av både trötthet, tacksamhet och glädje på målrakan.
Vi sprang i mål tillsammans och blev emottagna av våra kompisar!!
Vilken glädje att få dela den här upplevelsen med så många!
Tre glada farbröder
Euforisk tröttglädma
Väl i mål brast det! Det brukar ju det för mig när jag har tagit ut mig. En blandning av allt: trötthet, glädje, stolthet, tacksamhet, rädslan för att gå sönder som inte är rädsla längre.. tja allt.
Jag gråter ju till allt. Hele tin. Lilla huset på prärien, Jurassic Park, Star Wars, På spåret... Jag släpper på alla spjäll. Ett gediget gråthulkande och kramande tillsammans med sina bästa vänner - finns det något bättre?
Glädjen över att kroppen höll ihop, att energiintaget under loppet höll ihop (fick faktiskt inga såna där dippar som jag brukar), att få dela alltihop med andra! Ynnesten!!
Älsk
Med ett förhållandevis otillgängligt mentalt kapital (även vid målgången) så är jag inte helt på det klara med allt som händer efter målgång. Men jag vet att jag är glad. Jag är väldigt tröttgråtkramig. Som en björn.. eller som Sid.. det där kletiga goa..
Mr "Aldrigmer"
Två glada, ganska nöjda och tacksamma järvar
Vi blev varmt välkomnade av Malin, Robert, Henrik och Kari som stod glada, hejandes i målområdet. Simon och Theo kom också fram och gratulerade. Sönerna hade till och med hunnit vila någon timme hemma i stugan. Simon hade bland annat slagit pb på distans med 7 km! De verkade rätt nöjda.
Även Marcus Aronsson och Frida Södermark från Team Salming hade kutat färdigt sina lopp och kom fram och gratulerade. Kul att se fler från Team Salming som hänger i med sammanhållningen sportisar emellan.
Simon och Theo kämpade på
Mathias dammar in med nytt distans-pb med ca 35 km
Vi hann knappt pusta ut så kom Mathias ångandes in i målet han också. Såg knappt trött ut. Trots skada så verkade han väldigt tillfreds över att ha tagit nytt pb på distans. Även om det kanske inte hade varit det loppet han hoppats på.
Johan och Kia glada i mål
Efter att ha fått de extremt läckra medaljerna, lite läsk och chips, kanske pratat med någon lite här och där så gick vi med varma hjärtan, saltiga kinder och stela ben så sakteliga bortåt stugan igen.
Efter-loppet-känslan
Tröttglädma där post-race bubblandet om allas upplevelser. Väl framme i stugan mötte Kia och Johan oss med bubbel och hurra-rop.
De flesta förhållandevis kraftlösa, stolta, glada, bubbliga av dagens upplevelser. Vi satt i solnedgången och bara kände in varandras upplevelser, tankar luftades, intryck hanterades, diskuterades. Jag har sagt det förut, men det är något speciellt att gemensamt nå utmaningar och kunna dela dom med andra.
Trams blandades med uppriktighet.
Glädje blandades med smärta.
Älskar att kunna dela såna här upplevelserna.
Alla delaktiga, med sin upplevelse från loppen och dagen.
Sporta länge är det bästa som finns
Var vänlig notera blodkärlen på Fredriks ben
Robert och Kari hade haft bra upplevelser till fjälls
Malin lyssnar med stort tålamod och erfarenhet när herrsektionen beklagar sig om självvalda skavanker
Post-race häng i solnedgång
Efterhänget efter ett lopp är minst lika viktigt som att ha en bra försäsong inför tävlingarna. Vi vill ju såklart kunna prestera vårat allra bästa under tävlingen även om vi inte vinner. Men vi vill samtidigt inte försaka allt trevligt tillsammanskap.
"- Tack för att du inte lämnade mig på fjället när vi såg björnbajset"
Pizzakalas efter loppet
Imponerande medaljer!
Herrsektionen TFU. I motljus är vi bäst
Hela härliga gänget som sprang.
Alla bidrog, delade och gav och det har varit en fantastisk helg med sportglädje, samkväm, mycket skratt, larv och trams.
Ett innerligt och stort tack till er alla för att ni bidragit till allt!
***
Stort tack till er, familjen Axelsson som upplät hem och hus så att vi kunde bo tillsammans och ha det roligt ihop. Det bidrog till stark sammanhållning!
Stort tack till
Salming Running för både utmärkta kläder och skor men även att vi fick möjligheten att springa i Idre Fjällmaraton
Varma kramar
TFU genom Marcus
Pizzakalas efter loppet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar