Ett härligt och känslosamt gästinlägg av Stefan som gav sig på Ultravasan 90!
Du kan även följa Stefan via Instagram - https://www.instagram.com/grumpy_badger_/
Trotsvasan 90k 2021
Klockan är ungefär 10:15. Jag sitter på
jobbet och funderar som mest på hur jag ska genomföra Ultravasan 90k dagen
efter och jag måste erkänna att jobbet blir lidande. Jobbtelefonen ringer.
Suck.
-
Det är Peter, vad är det jag har gett mig in på?
Att jag klockan 17:53 lördagen
den 21 augusti 2021 ska krama denna Peter under Ultravasans målportal i Mora
har jag ingen aning om. Men mer om det senare.
Nu var det alltså dags att
omsätta 10 månaders träning utefter Pace on earths program 10 månader mot 10
mål i praktiken, att uppfylla drömmen om att genomföra en riktig ultra och det
skulle göras mellan Sälen och Mora på den klassiska Vasaloppsbanan. Till sällskap
skulle jag ha deltagare ur programmet som bestämt sig för att åka till Dalarna
för att springa Ultravasans bana trots att loppet blev inställt.
Planen var enkel, jag skulle
springa 25 minuter därefter gå 5 minuter, dricka samt äta under gåpauserna. Pulsen
skulle hållas så låg som möjligt. Backar var till att gå uppför. Sara, Julia
och Ebba som supportade mig skulle jag träffa i Mångsbodarna, Evertsberg,
Gopshus och Eldris. De skulle ha med sig allt jag kunde tänkas behöva.
Klockan 04:40 svängde vi in på
parkeringen vid starten i Berga by och jag ser direkt vart min grupp är då
många är klädda i de tröjor vi har tryck upp. Själv kör jag i min beprövade
merinoullsticha för den funkar bra, men även för att jag inte vill jinxa loppet
med att använda lopptröjan INNAN jag kommit i mål.
Nervositeten var påtaglig, alla
var lite halvspattiga, riktiga människor till namnen på facebook och instagram.
Så även denna Peter. Jag hade visst skrivit i vår grupp att man var välkommen att
ringa till mig på mitt arbetes telefontid för att diskutera lite löpning och
att kodordet var – vad har jag gett mig in på? Fast det hade jag glömt bort. Vi
diskuterade hur träningen hade gått, hur våra planer såg ut och det var allmänt
trevligt att prata annat än jobb på just jobbet.
Vi hann med ett lagfoto, sen
stack vi iväg klockan 05:00 och resan kunde börja. Vi började klättringen
uppför den första backen och stämningen var på topp. Jag fick hälsa på Maria,
Anna, Krister, Philip, Tor, Kristina och många av de andra som jag bara
kommunicerat med på sociala medier.
Vädret och temperaturen var
perfekt och det rullade på, promenad i backen precis efter plan. Jag var
tvungen att stanna för att vattna buskarna och hamnade lite på efterkälken
vilket var lite stressande så jag joggade ikapp, vilket innebar att pulsen låg
lite för högt. Jag började prata med Åsa och Peter och vi rullade på framåt då
vi hade samma plan, det passade mig perfekt. Morgonen var magisk, solen höll på
att gå upp. Vi kom fram till Smågan och jag var tvungen att stanna igen, vi kan
väl säga att jag hade vätskat upp bra innan loppet. Då Åsa också var tvungen
att stanna så slog vi följe mot Mångsbodarna då de andra sprungit vidare. Banan
var mest stig, myrar och spänger och det kändes bra. Pulsen låg bra och benen kändes
oberörda. Vi snackade om ditten och datten och tempot var jämnt. Trevligt som
tusan. Efter ett tag kände Åsa att det gick lite för fort för henne så hon sa
åt mig att det var okej att jag joggade på så då gjorde jag det även om det
kändes lite taskigt att dra iväg. Jag joggade på, höll medvetet ett högre tempo
än planerat, pulsen var för hög men inget oroande. Efter ett par kilometer kom
jag ifatt en grupp som jag löpte med ett tag och jag fick möjligheten att lugna
ner mig lite. Med i gruppen var även Peter och jag frågade om han fortfarande
skulle köra run-walk-run med fokus på puls, det skulle han och då blev det så
att vi körde ihop. Att vi skulle hålla ihop till Mora hade vi inte en aning om,
men det kändes bra att köra tillsammans med någon som verkade lugn,
strukturerad och rejält snacksalig.
Inför loppet hade det ju som
bekant regnat en hel del över Dalarna så vi hade fått rapporter om att det
skulle vara rejält blött och att spängerna mellan Smågan och Mångsbodarna
skulle ligga under vatten. Som tur var var det inte så, endast någon gång så
sjönk spängerna ner och fötterna blev blöta. Men efter att löpt geggfester som
AXA-fjällmaraton och Sandsjöbacka Trail så var stigarnas beskaffenhet riktigt
fina, fanns inget att klaga på.
Vi kom fram till Mångsbodarna där
Sara och tjejerna väntade, men jag hade i det läget inget behov av att fylla på
något så det blev ett snabbt stopp. Vi var kanske lite väl ivriga när vi drog
iväg mot Evertsberg eller så gick diskussionerna om allehanda politiska
företeelser höga för efter en stund konstaterade Peter att vi inte sett några
snitslar på ett tag, men sen så tyckte vi att vi såg en orangesnitsel så vi
fortsatte framåt. Jag vet inte riktigt hur långt vi sprang men efter ett tag,
precis innan en korsning träffar vi Kristin som kommer från motsatt håll. Från
hållet hon kommer ser vi att där minsann sitter fina orangea snitslar och vi måste
ha kutat fel. Vi jämförde hur långt vi hade kommit och det diffade 400-600 meter,
men nu var vi på rätt bana igen och vi måste haft en ofantlig tur att vi kom
rätt.
Vi sprang och gick om vartannat,
drack och åt bra. Risberg passerades ganska snabbt och vi fortsatte att mala
på. Vi hade en uppfattning om hur långt det var till Evertsberg men det kändes
som om vi aldrig kom fram. Vi snirklade oss fram på fint preparerade
cykelleder, stigar och uppför backar.
Jag vet inte riktigt hur många gånger vi trodde att vi snart måste vara
framme, men det kom hela tiden en sväng till, en backe till att gå uppför.
Under hela tiden så fanns där andra löpare vi blev omsprungna av eller vi
sprang om, speciellt ett par killar, från den östgötska pärlan Kinda, som vi
växeldrog med men som sen försvann framför oss. Några kilometer innan
Evertsberg ser vi dem stå vid en bil vid en parkeringsficka vid vägen, deras
support måste hittat dit. Jag ser att de står och äter saltgurka och frågar
lite på skoj om det är delikatessen Kinda gurka varav den ene svarar på
ohyggligt bred östgötska – dä finns inge anna’ dö!! Så kom det sig att vi fick
lite saltgurka utefter vägen innan Evertsberg, en rejäl moralboost. Vi hade
dock några tillfällen som fick mig att sätta andan i halsen. Peter ramlade
rejält, han snubblade och slog i knä och huvud. Som tur var verkade det inte
vara någon fara. Men det är väl som Peter sa, har man 48 i skor så är man inte
som gjord för att trippa på stigar.
Till Evertsberg hade Kristina
redan hunnit, Krister var även där samt Annica som tyckte det var tungt även om
benen kändes bra. Det var här det var meningen jag skulle äta och kanske skulle
byta skor. Sara och tjejerna bullade upp en buffé med massor gott och jag
käkade en varm korv, lite pannkakor, chips och godis, energinivån kändes på en
stabil och bra nivå. Jag fyllde på vätskebehållaren och jag smörjde in fötterna
med sportslick och kunde konstatera att de såg alla tiders ut. Det var bara att
köra vidare.
Det är nu mitt enda misstag sker.
Jag är otydlig i kommunikationen med Sara när det gäller vad som skall fyllas på
när det gäller energi. Jag får en snickers, lägger den i västen och drar iväg,
väldigt nöjd över att jag har tagit mig mer än halvvägs utan några som helst
problem. Mora känns inte som en
omöjlighet.
Vi sticker i väg, nästa kontroll
är Oxberg, där Peters support kommer att vänta. Jag kommer att träffa Sara i
Gopshus. Vi rullar på efter plan, inte ett avsteg. Banan är böljande och tar
sig fram genom landskapet. Vi kanske börjar bli lite tysta, men stämningen är
fortfarande god. Jag sätter distansrekord vid 55k och det firas. Vi promenerar
uppför Lundbergsbackarna i makligt tempo för att spara benen och det är nu jag upptäcker
att jag bara har en Snickers med mig, visst jag har en hel del gels med mig men
hela min energiplan bygger på mina bars. Jag tar en halv snickers och känner
att energin kickar in. Nu börjar tankarna mala, kommer jag klara mig fram till
Gopshus? Hur långt är det till Gopshus? Helt ologiskt då Oxberg kommer före och
chansen till påfyllning fanns där men logik fanns inte på kartan. Jag känner
mig fortfarande fräsch i kroppen men mentalt kändes det jobbigare. Peter
peppade, jag körde mantrat att detta är något som går över så det är bara att
tugga på. Så det gjorde jag, tuggade på ett steg i taget. Huvudet jobbade mot
men farten avtog inte. Äntligen framme i Oxberg bjöd Peters support på
blåbärssoppa och chips. En ganska överskattad kombo, men där och då helt
fantastisk.
Nu var det dags att ge oss av mot
Gopshus, en sträcka som är ca 4,5k men som skulle visa sig vara än jobbigare
mentalt än sträckorna tidigare. Vi körde på som vanligt men helt plötsligt
befann vi oss på en rejält brant och teknisk utförslöpa, vart kom den ifrån?
Skulle det inte vara lite flackare nu? Och inte nog med det, kändes inte
vänster knä lite instabilt? Gjorde det inte oroväckande ont? Hur ska jag kunna
springa i alperna om jag inte klarar en sån här backe? Hur långt är det till Gopshus,
jag har ju bara en halv snickers kvar!!!!! Katastroftankarna höll på att få
fäste, men Peter peppade mig igenom det hela lugnt och metodiskt. Utan honom
där och då hade det blivit ordentligt svårare! Att Peter hade ganska ont i
höger hälsena som gjorde att han hade det svårare att gå än att springa gjorde
han inte någon större sak av. Men vänta nu. Är det inte en skidbacke där? Ska
det inte vara en skidbacke i Gopshus, det var i alla fall det när jag åkte
Vasaloppet på skidor 2017. Mycket riktigt, där var Gopshus och där var Sara!
Lyckokänslorna blev nästan överväldigande och de blev inte sämre av att Sara
och tjejerna fixade fram varsin kopp kaffe och en delicatoboll! Kanske var det
så att det slank ner lite chips och godis med. Livsandarna började återvända,
allt det negativa var som bortblåst. Jag fyllde på med bars, vi hade missuppfattat
varandra i Evertsberg. Drack lite vatten för vid det här laget var jag så galet
trött på all söt sportdryck som jag druckit.
Det var som loppet började om här,
jag slutade vältra mig i självömkan och började arbeta igen. Nu med målet att
ta mig till Hökberg! Vi jobbade oss upp och ner för backarna, sprang och gick
om vartannat. Snacket var så mycket mer positivt nu. Har för övrigt aldrig sett
så många välskötta gräsmattor som de vid alla pittoreska dalastugurna vi sprang
förbi! Vi räknade ner för varje kilometerskylt vi passerade. Det smartaste jag kunde få fram när
kilometrarna minskade var att det var helt sjukt att vi kommit så långt och att
vi kände oss så fräscha. Vi kom fram till Hökberg där Peter tog spurtpriset. Vi
fick i oss lite vatten och fyllde på. Annickas support som hade åkt Vasaloppet
11 gånger hävdade att vägen mot Eldris skulle vara helt ok med böljande terräng
så vi gav oss iväg och tänkte att nu, nu är de branta backarna slut, nu är det
bara in i mål kvar. Han hade fel. De ganska branta stigningarna avlöste
varandra mest hela tiden. Dalarna består av backar, skog och mer backar. När vi
träffades i mål efteråt konstaterade han med ett leende att han faktiskt inte
riktigt hade koll på hur banan för löpningen gick, han hade ju åkt skidor.
Det är svårt att beskriva
sträckan fram till Eldris, inget speciellt hände, vi följde plan, räknade ner.
Matade på. Såg målet komma närmare och närmare men hela tiden med förbihållet
att inte ta ut något i förskott.
Känslan av att komma fram till
Eldris är märklig, det är sista kontrollen. Förbi den och det är bara målet
kvar. 9 kilometer. 1/10 av loppet. Sen är det slut. Klart. Men det måste göras.
Min yngsta dotter Ebba kommer och möter oss och jag ber henne om vatten, kan
för mitt liv inte dricka en klunk sportdryck till. Mår jättebra men det känns
som om munnen är fylld med socker, alldeles torr och kletig. Så jag dricker
några glas vatten. Sen så drar vi vidare mot Mora –Försten till Mora vinner!!!
Skriker jag. – Det gör vi! svarar Ebba, - Vi åker ju bil.
Sträckan in mot Mora är nog den
tråkigaste, ganska ordinära motionsspår som slingrar sig fram. Det som ställer
till det är alla dessa korta men branta backar som verkar finnas överallt. Vi fortsätter efter plan och det börjar bli
allt mer tydligt att vi kommer att klara det. Vi ökar farten något och Peters
onda hälsena är borta. Vi kommer ikapp Krister och Tor som ser ut att ha det
tufft, vi peppar och rullar vidare. Benen tycker att både mot- och nedlöp är
värdelöst, men inga problem med att springa. Det ska väl vara så med snart 90
kilometer i benen. Jag frågar om vi ska
öka men Peter frågar varför vi ska ändra ett vinnande koncept nu. Han har rätt.
Det är nu gråtfesten tar sin
början. Med några kilometer kvar så berättar jag för Peter hur otroligt skoj
det har varit att kuta med honom, känslorna flödar och vi jobbar vidare. Sen så
dyker klocktornet i Mora upp och då brister det totalt, jag har klarat det. Jag
ska bara kuta 2 kilometer till. Vi jobbar oss runt idrottsplatsen, genom
campingen. 1 kilometer kvar, tårarna rinner. Efter lite stök hittar vi till
upploppet!!
Minnesbilderna är ganska oklara
från och med nu. Ebba kommer och hänger de medaljer hon och Julia har fixat
runt min hals. Vi går i mål på 12:52, Anna spelar Ace och Base och jag
skrattgråter. Kristina hänger en medalj det står Trotsvasan på runt min hals.
Sen ger jag Peter en kram. Länge.
Vi har krigat tillsammans, skrattat, gråtit, pratat om allt. I morse kände vi
inte varandra. Nu kommer vi aldrig glömma varandra. Jag har fått en ny vän.
Jag får en lång kram av Sara. Hon
viskar något. Och allt brister. Härliga utmattningstårar. Julia och Ebba kommer
och ger mig en kram. Livet under en dag. Underbart.
Jag återhämtar mig, går runt och
hälsar på de som kommit i mål, byter historier. Nästan alla glada. Någon
besviken för att det inte gick som förväntat. Men jävlar vad alla har kämpat.
Sen kommer Tor och vi skriker in
honom i mål. En liten stund därefter kommer Krister, sliten men kämpandes.
Lyckan i gruppen är total.
Sen så är det dags att lämna
gänget som ska till stugan i Orsa, vi ska åka till stugan i Lindvallen. Lämna
mitt gäng, mina nya vänner. Men vi kommer ses igen, för alltid förenade kring
Trotsvasan 2021!
Detta har varit en fantastisk
resa, från det att jag anmälde mig till Ultravasa, bestämde mig att köra Pace
on Earths program till 10 månader till 10 mil, till målgången. Att jag gillar
att kuta har jag vetat länge, men under dessa månader har jag insett hur viktig
löpningen är för mig och mitt välbefinnande. Att köra programmet var en
vinstlott, det passade mig perfekt. Utan det ingen målgång!
Men utan stödet och peppningen
från Sara, Julia och Ebba hade detta aldrig gått. De har varit med i alla steg
och planering av detta äventyr. Ni är ovärderliga.
Vad kommer framtiden innehålla
för äventyr? Vet inte än, men jag kommer att fortsätta att springa långt och
det kanske med min vänner i Oktobergruppen!
Stay safe, stay grumpy!
Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar