Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Det kanske inte har undgått någon att vi inom det här gängets herrsektion har olika preferenser för löp/jogg och "trevlig upplevelse"? Exempelvis vill ju helst av allt vår nestor Andreas springa snyggt, med bra teknik och hatar oraka löpsteg. Fredrik vill helst av allt springa snabbt som faen och lite till.. och tja jag vill mest av allt springa på vackra stigar med vackra vyer, skita ner mig och inte ha ett rakt löpsteg så långt ögat kan nå. Trots detta brukar vi kunna ha det bra tillsammans ändå. 

 

Kommer de röda caperna synas i Idre? 

Vi lyckas rätt bra med dom sakerna, både tillsammans och var för sig. Men oavsett vad utmaningen som man längtat efter så mycket består i så brukar det ju trots allt efter ett par timmars aktivitet kunna låta ganska högljutt och otäckt från alla inblandade där både saker, tillfällen och personer kan fara åt helvete. Men det är (oftast) tröttheten och chipsma/ölma-nivåerna som orsakar sådana raseriutbrott som alla vet. 

Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Som när Fredrik och Jag körde Loftahammar Endurance Day förra året.. ca 4 timmars aktivitet och vetskapen om att det var ca 4 timmar kvar, trötta, slut på energi och trots att vi var nedkylda redan skulle ner och simma ytterligare.. då var det flertalet personliga påhopp på alla och envar som kunde både det ena och andra. 

Mot vattnet igen i Loftahammar

Nu inför Idre Fjällmaraton så kommer det säkerligen kunna spela ett par synaptiska spratt där energinivån är låg och orken tryter. Svårt att komma ifrån helt. Men man vill ju inte vara utan upplevelsen heller så det är ju bara att tugga på. 

Ständig känsla efter alla lopp

Spänningen inför loppet och helgen kryper på. Tävlingsångest-peppen, halsonts-hotet, krämporna börjar kännas igen osv.. men även förväntansfullheten, peppen, längtet och allt det positiva också. Även om vi vill prestera vårat yttersta så är det ju till slut egentligen så att vi gör det ju mest för upplevelsen och tillsammansskapet. 

Ni får missförstå mig rätt här.. all kraft ska ju ut för att prestationen ska ge upplevelsen så stor som möjligt, men vi har också en ganska bra insikt om att vi kanske inte kommer stå på pallen.. men likväl vill vi ju göra vårat bästa. Alltid. Både socialt och sportmässigt. 

Har hittat en slinga med finfina stigar på ca milen, precis om knuten

Nästan bara skog och stig

Bättre än asfalt och bana alla dagar i veckan

Aja.. ni fattar nog. 

Fröjderfullt (förutom frustet kanske) 

I helgen fick jag till ett sånt där fantastiskt stigpass på sådana underbara stigar. Lagom blöta, inte rågeggigt utan fuktiga av höstluften. Samtidigt t-shirtväder och sol som sken in i skogen. Helt ljuvligt!

 

En timme på stigar = 89 höjdmeter..

Jodå.. peppen finns där även om såklart träningen inte varit optimal. Har den det någonsin? Har man någongång tränat så pass att man känner att - jag är färdig! Jag är optimalt förberedd! Tror aldrig jag har känt så. Men det brukar lösa sig med överkonsumtion av godis, svordomar och sällskapet! 

//Marcus