Nobel Canyon 50k

Så var det då äntligen dags, dags att få springa årets stora lopp, det jag egentligen tränat och längtat efter hela 2016. Vi landade i USA på tisdagen, tog oss längs highway 1 utmed kusten och ner till San Diego på fredagen.

höjdprofilen på banan

 

karta över loppet



Lördag morgon och klockan ringer 04:30...fortfarande jetlag och man mår liksom lite konstigt oavsett vad klockan är. Robban som vi bor hos har köpt hem havregryn så jag gör havregrynsgöt med lingon och banan, precis som hemma.. Sätter oss i bilen och åker en timma utanför San Diego och upp i bergen. Det är fortfarande mörkt ute och när vi kliver ur bilen möts vi av kyla! Det är bara 4 grader i luften och man ryser till, sätter på mig jackan och virrar mot startområdet. Möts av glada och nervösa löpare, ca 250 stycken är vi som ska springa.
Race info av race director Brian Gonzales: skada er inte, ha kul och akta er för giftiga saker.
Det börjar ljusna ute och jag hinner med ett sista nervösstopp på toaletten. Vi radar upp oss på startplatsen och jublet stiger när vi får springa iväg.

Asfalt första 500m sedan rakt ut i buchen, stigen tar vid och leder oss upp, upp, upp, knixigt höger och vänster, sedan ner och sen upp igen. Man parrerar hela tiden, höger, vänster, små och stora stenar, lite rötter, ja saker över allt. Tror inte jag tog mer än 100 vanliga löpsteg på 5 mil. Vi lägger höjdmeter och kilometer bakom oss, det blir snabbt varmare och snart skiner och steker solen. Vi har blivit en liten grupp om 4 som springer och pratar lite, disskuterar erfarenheter, ultraerfarenheter och höjdmeter. Vi har riktigt trevligt och kilometrarna betas av. Vi kommer till en andra vätskestation och fyller på lite, för att sedan springa ännu mer uppåt. Nu öppnar landskapet upp sig och man ser ut över helt oslagbara vyer, vi når vändpunkten på banan och passerar ca 25km. Jag känner mig rätt pigg och fräch här, når ytterligare en vätskestation och äter lite godis och frukt, fyller nog dock på för lite för efter ca 3 timmar börjar det kännas tyngre, banan går åter uppåt och jag sliter i värmen, har fått sänka tempot och släppa min lilla grupp.

 

 

 

Sen kommer nog banans värsta bit, nedför! Stenar överallt och nedförslöpning när man redan har hållt på en stund gör ont, vet inte hur många gånger jag sparkade i mina stortår men på slutet ville jag nästan gråta. Tempot fortsatt sjunka och värmen steg, någon rapporterade om 40 grader och ja det var varmt. Hittade en liten bäck att lägga mig i och det gjorde jag. Sista 15 kilometrarna var tuffa men helt underbara funktionärer och medlöpare gjorde det genomförbart. När jag åter nådde asfalten ville jag inte springa mer men då så jag Robert med kameran så det var bara försöka luffsa på. Kom in i mål på plats 21 och tiden 5:51 och ända svensk..

 

Livet är inte så svårt när man får en öl i handen

Fredrik

Transportlöpningens fröjd

Här är några delar av vad jag bjuds på när jag använder mig av transportlöpningen till och från jobbet. Sedan går det att variera i massor väl härute på Tinnerö Eklandskap som det heter. Ett gammalt militärt övningsområde som numera är frilufsområde. Välskött och genomtänkt. Sedan att hösten förgyller med sina färger är ju helt underbart för ögat. Men i vinter så kanske det får bli pannlampa i ryggan för säkerhets skull om jag nu skulle springa bort mig igen..

Nästkommande lördag 22/10 så går det ett lopp här..eller i alla fall nästgårds. XC-racet, där man kan springa 5 eller 10 km. Ska nog försöka pallra mig dit innan simskolan.  För att få lufsa omkring i skog och terräng är som lördagsgodis för mig. 

//Marcus

Tjurruset - the race of the gegg

Snart dags för lopp igen för gänget. Tjurruset som kommit att bli våran start som lag och klubb. I år är det 8:e året på raken som vi kör geggamojjaracet. 

Första året var en rejäl prövning då vi inte visste riktigt vad som väntade oss. Två av tre hade kondition. Så sakteliga så har det blivit bättre och bättre för alla egentligen. 

Kul att hänga med träningsfolk och snacka känslor, diken, gegga, backar och allt annat mojjs. I år ska vi tydligen till Flottsbro. Kommer som vanligt bli en utmaning både till längd, terräng och kyla. Men ändå någonstans utmaningen för sig själv att köra lopp är ju för att det är roligt! 

Coffe before the race 2015...not to shabby..

 2010..då jag råkade bomba i ett krondike där det visade sig att jag inte riktigt bottnade.

Visst ses vi där? 

//Marcus

Dark Trail Runners Helvetets Håla

Det finns lopp och sedan finns det mytiska omsvurna och otillgängliga lopp. Om Ö till Ö är svårt att få plats till så är nog Dark Trail Runners lopp "Helvetets Håla" än värre att få tillgång till.

Många känner sig kallade men få är utvalda till höstens kanske elakaste trail-utmaning. Team Fillinge Ultra känner sig stolta och varma inombords över att få möjligheten att få kampas med hårdrockande terränglöpare som är duktiga som skam!

Enligt säkra källor så kommer det av behövas köttas omkring på minst 18 000 meter i skog och terräng innan prisutdelning, stämsång och offer.

På tal om offer så kanske det rent av kommer skördas en del under själva loppet också..håll tummarna för Uberschwester tycker jag..



//Marcus

Spegelblank simning

Hade ett fantastiskt simpass igår. Inte tekniskt utan mer själsligt. Blev "motiverad" (övertalad) att hänga med och simma. Valet föll på Ärlången intill Grebo. Bra och friskt vatten.

När vi kommer ner så håller solen på att dala samtidigt som vattnet är så där mjukt, spegelblankt och fantastiskt vackert som egentligen bara vatten kan.

Det går liksom inte att beskriva..men att ligga och simma i sådan miljö är så sjukt härligt!

(sedan är man ju ändå lite lite rädd för Brugden..det är man ju)


//Marcus

Höst innebär simskola

Till hösten slutar utebassängerna sina skal och man tvingas in i gyttret i innebanornas trånga utrymme. Känns tråkigt att gå in. Utomhussimning är ju så mycket skönare. Inte bara det för att det är en 50 meters bassäng istället för 25 meter. Utan för att ..tja ute är bättre. Många är bads och simsugna men tyvärr så är lokalerna underdimensionerade.

I alla fall..så var det pass nummer två av totalt 15. Vi är också 15 anmälda till kursen vilket kommer blir rätt trångt. Men idag var vi bara 5 på plats. Dock så är det väldigt många duktiga simmare med i år så det kommer bli ett jäkla kämpande och sporrande. Roligt!

Tinnis med den konstgjorda sjön i ett fantastiskt väder

Vi körde T-test idag. Vi brukar göra det vid de första passen. Det innebär att man kör 100 meter 10 gånger, med 10 sekunders vila efter varje hundring som sedan räknas bort vid sluttiden. Jag hade förbättrat mig en ca minut från förra året. Rätt bra. Andreas som nu också hängt med i den här simkursen körde nog 11 vändor. Kanske för att markera att han faktiskt orkar. Han har knäckt koden för simningen och kommer dundra förbi mig hejdlöst inom kort. 

25 meter är både långt och kort

Mina ben började efter T-testet att krampa i allting som sitter nedanför knät. Oerhört irriterande och bitvis smärtsamt. Så att fortsätta med fjärilsim var fullkomligt omöjligt. Det fick bli olika former av frisim, med och utan spadar. Det är svårt att koncentrera sig när först vaden drar ihop sig så man är tvungen att sträcka upp tårna = bromsar, för att sedan känna att krampen flyttar sig till sidan av underbenet. Lite oklart men kan ju ha något med joggingturen jag gjorde på förmiddagen. Lugnt men tja kanske lite otränad då jag haft problem med en vad. 

Glada och lite trötta

Roligt att simma i alla fall, och trots att det är  25 meter istället för 50 så går det att bli trött i alla fall!

Passet

//Marcus 

"Öppet vatten - Simningens historia, vetenskap och träning" av Mikael Rosén

Visst, titeln anger onekligen att ansatsen är lång och att anfallet sker på bred front. Historia, vetenskap och träning samlat i en skarpladdad litterär projektil riktad mot varje intresserad läsare. Träffen tar hårt när man börjar läsa. Titeln har precis de muskler som utlovas och det finns en sällan upplevd tyngd bakom ord och meningar. Öppet vatten är ett sant praktverk i sin genre.

Boken

I min växande samling böcker som beskriver, analyserar eller guidar i konditionsidrott har simning som ämne representerats av endast ett fåtal titlar. Jag tror att Simning för dig har sällskap av endast ytterligare en bok. Inköpta för att hjälpa en skeppsbruten löparkropp till att utföra något som ska kunna liknas crawl. Att de två titlarna nu kan positionera sig bredvid ocean-hjulångar-atomubåten Öppet vatten känns väldigt roligt. I min bokhylla bör varje idrott representeras av ett praktverk. En bok som kan användas som uppslagsbok, som omfamnar helheten och som nyanserar nyanserna inom  aktuellt ämne. En Lore of running. Letar ni efter just en sådan bok om simning har Mikael Rosén i dagarna kompletterat utbudet och ert letande är därmed över. Väldigt kortfattat är Mikael Rosén mest av allt simning, för er som inte känner till honom eller hans alter ego, Human ambition.

Precis som undertiteln utlovar avhandlas simning både på bredden och djupet. Via det inledande kapitlet leds läsaren längs simningens historiska kanaler flankerade av teknikutveckling, tidigare rekord, Weissmuller och Takashi, OS- och VM-finaler, damer och herrar. Detaljerna är många och inte sällan undrar man om inte den skönlitterära stilen är just en skönlitterär beskrivning. Troligen återfinns ändå detaljer om heltäckningsmattor, apelsinjuice och dåligt morgonhumör i de fyrahundra böcker som bildar solid grund för denna bok, böcker ackompanjerade av otal källor i form av epost, tidningsartiklar och vetenskapliga publikationer. Få böcker ger ett så genomarbetat intryck.

Vidare kapitel bearbetar distans, alltså varför man vanligen måste öka sin veckodos i bassängen till ca 100 km för att bli en riktigt bra simmare. För min del kunde det lika vara 1000 km - det är lika långt borta som 100 km. Snabbsimmande djur avhandlas också. Inte som en lustifikation, utan som en alldeles naturlig förklaring till varför vi människor härmar vissa rörelsemönster från djurvärlden. Åtta kapitel sammanfattar vad som är värd att veta om simning. Naturligtvis är innehållet i boken ett urval, böcker representerar alltid ett axplock av vad som är känt. Vetgiriga vill ha mer. Men väldigt få kommer att söka mer om simning än det som ryms i Öppet vatten. Den är liksom sin egen bokkanon. Det märks samtidigt att det verkligen finns mer att berätta om simning. Som att Mikael Rosén skulle kunna ge ut en del 2, minst lika omfattande. Alltså presenteras ett ytterst välavvägt urval. Inget finns av en slump, ämnena har ställts mot varandra och vissa mindre bärande ämnen har valts bort. Innehållet i boken vibrerar och röda trådar löper som korsstygn mellan sidorna. På ett bra sätt.

Författaren

Självklart hittar en nybliven löpar-triathlet som jag en massa matnyttigt för min egen simutveckling. Tips på 1000 övningar inkluderat deras smeknamn, listor i punktform som rör allt från armcyklerna via bålstabilitet till den viktiga bensparken. Vare sig man nöter i bassäng eller i öppet vatten finns ledning, riktning och kloka ord till hands. Just den delen känns för egen del förstås väldigt tacksamt - jag behöver all hjälp jag kan få. Men det riktigt fina är att allt det som kan liknas vid träningstips och instruktion är sammanvävt i schysta anekdoter och beskrivningar om allt från vad som hände 12 maj 1997 på Kuba till simning i sirap. Det blir liksom så himla mycket mer intressant då. Jag önskar att fler författare lade mindre tid på fotosessioner (ni vet, knytande av skosnören med överdrivet leende...) och mer tid på research och faktakoll. Jag önskar också att färre författare försvarar ett endimensionellt träningsupplägg med att "det har fungerat för mig", istället för att leta alternativa teorier eller söka punkten för när något upphör till förmånen för tillblivelsen av något annat. Jag vill ha hela spektrat.

Öppet vatten är en självklarhet i den litterärt intresserade konditionsutövarens bokhylla. Någonstans känns det också rimligt att Öppet vatten nomineras till Augustpriset i kategorin årets fackbok - sista nomineringsdag idag. "Sällan skådad sim-skrift som sticker ut" är en rimlig motivering!

Keep up that good dolphin-kick!

/Andreas

Ekängen Swimrun 2016 - Första swimrunloppet i världen med viktklasser

Entreprenörerna i Team Malakows har (äntligen) beslutat sig för att dra igång även ett swimrunlopp. Andreas och Therese är välkända och mycket duktiga triathleter och swimrunnare vilket såklart borgar för klass-tävling! Loppet skulle vara en varvbana med ca 1000 löp och 200 sim. Våtdräkt tillåtet men inget annat lull-lull. Man kunde köra själv eller i par. Det visade sig att alla valde att köra själva det här premiäråret.

 Härligt välkomnande med hembakta muffins och glada tillrop

Fredrik gled in omklädd i gummi på frugans knarr

 Badplatsen i Ekängen..eller en av dom i alla fall..

Fredrik är gottis sugen

 Dignande snacksbord

 Lite försnack innan loppet

Loppet var enkelt, hemtrevligt och väldigt inbjudande distansmässigt för de som inte har kört förut. Distanserna avskräckte inte, och man kan köra med den utrustning man har. Snäll löpning och idag så var Roxen också snäll och nästintill spegelblank. 

  Race-info

Vi var omkring 20 som startade och endast en DNF vilket statistiskt nog är rätt ok. För många var det första starten i ett swimrunlopp. Bland annat damvinnaren på 10 varv. Jäkligt roligt att se glädjen i ögonen efter målgången! När hon utbrast precis efter målgången: DET VAR DET ROLIGASTE JAG HAR GJORT! Säger en del om den här sporten..

Vi samlade ihop oss och, tja plötsligt så kör man bara..man kan gå och ladda för ett lopp hur länge som helst och plötsligt så springer man bara. Konstigt. I första backen var det ett gäng killar som drog iväg som avlöningar. Bland annat Fredrik. Han och tre till uthålliga, snabba körde hårt resten av loppet. Jag blev varvad av de topp tre efter två varv. Kanske inte säger så mycket men i alla fall..till min ursäkt så valde jag återhållsam löpning med tanke på rädslan för att muskelbristningen i vaden skulle gå sönder igen. Hatar att vara rädd för att skada mig. 

 Lycklig. Lite trött, men lycklig

 Snygg vevande

Jag körde på och hade som mål att inte skada mig. Men vaden höll som väl var. Skönt. Även om jag var lite sliten efter gårdagens simtävling så var det mest tankarna på löpningen och vaden som tog kraft. Valde att bara köra 5 varv idag. Smart för en gångs skull.  

Det var lite folk som stod och hejade och klappade innan regnet kom. Roligt! En varvbana är ju bra på det sättet jämfört med ex Loftahammar eller de andra långa loppen där det kan ta 8 timmar innan man kommer tillbaka..om man inte är så snabb och samtidigt vill passa på att uppleva så mycket som möjligt. 

Jag ramlade in på en tredje plats på korta sträckan och Fredrik gick och vann den långa herrsträckan. Bra kämpat med tanke på att han jagade hela loppet fram till det att det var ca 2 varv kvar. 

 Fredrik: vinnare av 10 varvs-klassen visar att han har krafter kvar i mål

 Skönt post-race häng och tugg

 Fru Malakow och Fredrik nästan lika glada

En inte helt oviktig detalj är ju att Ekängen swimrun 2016 är först i världen med att köra viktklasser! Enastående grepp för att ta ledningen i utvecklingen utav swimrun och annan konditionsidrott. Arrangörerna ville testa konceptet och hade två klasser: - 100 och + 100. Smart drag även där tycker jag.

Stolt över att vara den förste vinnaren ever att vinna förstapris i viktklass på swimrun!  

 Fredrik tar emot förstapriset

Uberstarka Kristina drog hem förstapriset på damsidans korta race

Stort tack till hela gänget Malakows som ordnade till den här sköna tillställningen! Ni sprider både glädje och inspiration!  Tack till andra som också var med och körde. Härlig stämning loppet igenom! Hoppas på att det blir årligt förekommande tävling.

Snabba med resultatlistan

BLING BLING

Missar aldrig en chans till att bomba lite..

//Marcus

Motala Kanalsim

Dags för race igen. Denna gång så vankades det första rena simloppet för min del. Har försökt att komma hit i tre år, men inte lyckats och nu när jag gjorde det så fick jag vara både roddare och egen mediaansvarig då jag var ensam från Teamet. Lite konstig känsla faktiskt..som att behöva gå och lägga sig utan snuttefilt. Men väl på plats så träffade jag både Peter (min simtränare) och Kristina som bland annat var med och simmade över Roxen om ni minns.

I alla fall ...så var jag på plats i god tid för anmälan och koll på lite miljöer. Åkte till målet och parkerade och gick tillbaka längs med kanalen. Fantastiskt fin dag.

 Måluppgången håller på att göras i ordning

 Lite ljuset i tunneln..

Hejarklacken redan på plats

När jag kom till starten och såg alla supertalanger från triathlongymnasiet, olika simklubbar och övriga riktigt duktiga så var kanske inte självförtroendet högst upp. Jag med en bra swimrundräkt, men ganska kass på rent sim. Inte så mycket flythjälp där inte tyvärr. En lång dräkt som är hal och blank gör rätt mycket. Det önskade jag mig väldigt mycket just här. 

Hoppade i vattnet ett par minuter innan starten för att veva loss lite, få lite hypoxi och få upp pulsen lite. FAN VAD KALLT tänkte jag tyst och mimiklöst för att inte avslöja något. Benen kommer ju att krampa ihop. Men efter ett tag så blev det faktiskt rätt skönt. Nervositeten byggdes upp och gjordes inte bättre av att simglasögonen immade på så att jag fick skölja ur dom flera gånger innan start. 

En minut till start och plötsligt bara: pang! Tromb-simning de första 200 metrarna. Jävulskt trångt när man skulle ut under en bra. Jag försökte hålla ett jämnt tempo och inte dra på mig syra, men väldigt svårt när man blir passerad och passerad och passerad. Teknikmässigt så kan man ju inte annat än avundas och bli imponerad. 

Härlig miljö att simma i

Jag försökte kämpa på och njuta av färden. Försökte kolla till på klockan efter ett tag: 16 ! gött! men redan? 

Nä det visade sig att klockan hade fått spelet och visade en totaltid på 2700 meter vid mål. Vadihelvete?! Men strax efter så kom det en skylt där det stod 1500 meter. Det var rätt skönt att se den. 

Tätare och tätare med publik ju närmre målet man närmade sig. En vid skylt i horisonten..GÖTT, släpp ut all vildkraft nu, låt havet rusa och människor hålla i barnen för nu kommer kanalen att torrläggas...eller jag kämpade på i alla fall..

In i mål, trött och nöjd. Kom in på 39 minuter vilket egentligen var ett delmål. Skönt. Plats 46 av 63 är jag nöjd med. Med en bättre dräkt och lite mer träning så kan jag nog kapa ett par minuter.

Gillar såna här lopp i alla fall. Gemytliga, enkla men med en härlig atmosfär. 

 Alla race borde ha hoppborg. Jag fick inte hoppa tyvärr..men de säger att det är väldigt roligt

 Lagom mycket merch

 Vi bjuds på live-musik, korv, kaffe och bulle. 

Att man även får våffla efter loppet gör ju också att man vill komma tillbaka. Jag är inte så svårflörtad..

 Dennis, Kristina och jag efter loppet. Peter agerar media. Stort tack till er för idag! 

Glad, lite trött, endorfinmysig och nöjd

Tack till Motala Kanalsim för ett skönt arrangemang. Härligt race! 

//Marcus