Sturefors Triathlon - för att du kan

För andra året så bjöd Sturefors Triathlon in till race i trakterna nästgårds. Planen var att tävla men kroppen ville inte det utan bestämde sig för att tvinga mig till vila genom skada. Dock så skulle Fredrik, Andreas och Malin köra, så jag fick i alla fall anledning att åka ut och heja tillsammans med Vilda som var på bästa hejarhumör!

Hämta-nummerlapp-glädjen

Starten skulle gå vid 15.00 då MF Kind hade passerat vid simmomentet. Alla känner sig inte bekväma att stångas med en kanalbåt med anor. 

Simmet, ca 300 meter

Själva stället för upplägget är beläget nere vid badet i Sturefors och strax intill finns det fina ytor med fotbollsplaner med grönt gräs perfekt för ändamålet. Drygt 200 personer till start måste kännas roligt som arrangör. Som vanligt i dessa mindre triathlontävlingar så skiftar både kraft, målsättning och material mellan de olika individerna. Men det gör ju inget för alla är välkomna att tävla och uppleva på sitt sätt vilket jag uppskattar enormt mycket. Det skapar en härlig stämning. 

 Uppackning, småsnack och lite skön nervositet

Jakob går igenom reglementet och banan

Stilarna och erfarenheterna skiftar som sagt, så vid simmet så hade merparten på sig våtdräkter medan några inte hade det. 

 Inräkning innan nedgång till vattnet för att se vad svinnet blir vid uppgång..

Starten går

Vissa simmade jäkligt snabbt och några andra tog det lugnare. Fredrik och Andreas upp bland de 20 första och Malin strax efter. 

 Fredrik sliter av sig simmössan eftersom han vet att den inte klär honom

Andreas kör neglect-taktiken med simmössan

Snabbt bortåt hojarna och påklädning för 2 mil cykel i skaplig kuperad vägsträcka men med vackra vyer. Man skulle cykla bort till Landeryds kyrka och vända där. Vilda och jag hejade oerhört intensivt med sång, flärp-blås och hejarop i falsett. 

 Klassiskt citat från vilda:

- Vi hejar på pappa, men jag tror inte han vinner. Han är inte så duktig."

 Andreas först ut med cykeln från omklädningen, eller T1 som det heter på triathlonspråket..

 Vilda hejar sig hes på pappa Fredrik som kom strax efter Andreas

Malin kom joggandes med cykeln 

Eftersom Sturefors Triathlon-gänget så bra planerat banan så kunde vi springa hit och dit för att se många moment och heja riktigt mycket. Så strax efter simmet så kunde vi lufsa bort till cykelutgången och när de givit sig av så gick vi bort till den korsningen där de kommer tillbaka från cyklingen för att heja där. 

Snabb cykling med starka ben så de kom snabbt tillbaka. 

 Andreas har dyrast cykel och kommer alltså först. Hade drygat ut avståndet lite till Fredrik..

 Som dock kom strax bakom och hade ork till litet leende

Malin störtar in mot T2 bytet

Vidare joggade Vilda och jag bort till utgången för löpningen som var ca 100 meter från cykelinfarten och kunde heja även där när de stack iväg på 5 km rundan. Alla tre hade starka och friska ben såg det ut som. 

 HÄÄÄIIIJJJAAAA PPPAAAPPPPPAAAAA!!!!!

HHHÄÄÄIIIJJJAAAA MMAAALLLIIIINNNN!!!!

Nästan hesa av allt hejaropande och med en nästan trasig flärp begav vi oss till målfållan för att kunna se målgången ordentligt. Vi fick verkligen samla ihop oss kraftmässigt för att orka det sista heja till hjältarna. Men vi kämpade på..

 Först in kom Andreas som hade hållit avståndet till Fredrik på en lagom nivå. Han var till och med lite trött i mål..

 Fredrik kommer in med rask fart

Malin fick kämpa på upploppet 

En härlig dag och en kanontävling som vi gärna kommer tillbaka till. Att kunna arrangera och ha det på en sådan här trevlig nivå är väldigt roligt tycker vi. Hoppas att det bli fler race i Sturefors. Stort tack till Jakob och hans gäng för en härlig tävling!!

//Marcus 

Film från Borensberg Swimrun

Jakob lyckades filma lite från den här härliga dagen. Härlig natur och sällskap!

Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 3

Speed! Give us speed! Nja, trots just Speed på fötterna så kändes steget allt annat än snabbt. Har inför denna tävling kört några kombinationspass med cykel och växlat till löpning men det kräver anpassning! Låren är ju blodstinna och omfördelningen av cirkulationen till löpmuskulaturen höjer pulsen samtidigt som benen domnar av här och där. Fredrik var rapp över i ett allt snyggare löpsteg men för min del tog det drygt halva första löpslingan. Tre varv om sju km vardera skulle klaras av innan vi nådde målsnöret. Miljön var varierande, här och var folkrik och befriad från elaka höjdmeter. Det kändes som att det hände saker hela tiden längs varvet och redan under första rundan kändes det riktigt riktigt roligt! Eftersom Fredrik och jag brukar ha svårt att undvika att tampas när väl startskottet har gått så var det underförstått att det gällde även denna tävling. Men det var i sanning så roligt att springa sida vid sida och bara njuta och småsnacka att jag lite försiktigt frågade efter några km om det fortfarande var race-mode eller om vi skulle slå följe. Vi gjorde ett schema att följa: 5 km lugnare men under 5 min/km. 10 km lite snabbare men kontrollerat. Sista sex öka. Jag tror vi följde planen hyggligt och faktiskt blev varje varv snabbare än föregående. Redan under första sju började vi springa om medtävlare och allt eftersom det fortsatte under varv två och tre så stärktes vi och kom att ha jäkligt roligt.

Vi hade den bästa support man kan tänka sig i Malin och Marcus som blandade uppfriskande muntrationer med ironiska kommentarer och rena förolämpningar. Det fungerade utmärkt! Också styrkta av Påläggskalven (Oskar) och Officerat (Jocke) som vid Salming Runnings tält härjade och skrek på oss. Underbart! Därför var varvningarna inte på något sätt jobbiga även om det tredje tillfället, som innebar målgång, kändes både välkommet och välförtjänt. Känslan var riktigt bra! Lika stort som det kändes att fixa distansen på ett kontrollerat sätt, lika utmanande kändes det att planera för att dubblera distansen om ett drygt år i Kalmar.

Nu var det uppehåll. Vi vankade av och an i målområdet. Åt lite plock och försökte dricka i kapp. Inte helt obetydligt endorfonstinna började vi eftersnacket. Det är liksom den avslutande grenen i alla tävlingar. Stor eloge till tävlingsledning med Jonas Colting som handgripligt välkomnade alla in i mål och snackade någon minut med samtliga. Känslan av att Borås Triathlon är en riktigt bra tävling  förminskas faktiskt ändå inte av att den min nästa medeldistans ska vara plattare!

Stort tack till Salming Running för att ni är löpning på riktigt.

Nu är det bara att vila den gamle kroppen, försiktigt dra igång träningsmaskineriet och så småningom planera för att genomföra dubbla distansen på ett respektabelt sätt.

Keep up that good carbon spirit!

/Andreas

Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 2

Starten har precis gått i Fredriks och mitt första triathlon på medeldistans. Jämte badplatsens brygga är stranden betryggande bred och alla tävlande rusar eller lunkar ner i vattnet. Här finns plats åt alla. Om senior- och masterklassens triathleter (alltså dom som har en jättedyr cykel och verkligen kan cykla fort, typ eliten alltså) fick vattnet att koka vid starten så sjuder det i alla fall nu.

Jag placerar mig längre bak på högerflanken för att skapa lite eget utrymme. Denna första gren har tidigare närmast varit min nemesis. Först alldeles nyligen har jag lyckats komma upp i distans och även, med mina mått, nån slags fart. Högerflanken var glest befolkad och jag kunde utan större intrång börja komma in i rytmen. Efter kanske 200 m funkade det riktigt bra och jag försökte lägga till enstaka moment av navigering för att inte hamna helt fel och tvingas simma längre än nödvändigt. På det stora hela funkade simningen rätt bra och jag lyckades runda bojarna hyggligt och kom upp halvvägs bara 20-talet meter efter Fredrik. Han visade en lekfullhet under sim-momentet jag inte riktigt besitter än - han bombade från bryggan vid varvningen. Andra varvet gick hyggligt det också trots svår imma i glarrerna som höll på att kosta mig många extra meter då jag vid rundningen av en boj höll på att dra iväg åt fel håll.

Efter dryga 35 min var simningen avklarad vilket lättade tyngden över mina axlar. Svepte in mot T1. Av med överdelen av våtdräkten. Glajer och badmössa i handen. Har ju sett hur man ska göra.
Väl vid cykeln blir det ändå hjärnsläpp och jag står mest och plockar med grejerna lite planlöst utan att komma vidare. Sekunderna tickar även om man deltar i motionsklass. När jag till sist springer iväg med cykel i handen har jag missat att ta med förmiddagsfikat i form av två feta Snickers att njuta på cykelutflykten. Kasst. Inte vänder jag tillbaka, sportdrycken får räcka och det skulle ju finnas en depå strax innan vändpunkten med Cliffbar.

Cykelsträckan hade annonserats som kuperad. Snart insåg man att det inte var en underdrift. Många och långa backar väntade. Det faktum att det var just en vändbana innebär ju att där sträckningen på väg ut vackert erbjuder en nedförsbacke, där råder ju det motsatta på väg in igen. Känslan under cykelmomentet var att det aldrig var helt platt. Ett modest motlut ersattes av ett monsturöst motlut, i bästa fall med en kortare platå så mjölksyran precis hann lämna låren. Regnet gjorde att jag inte vågade släppa på för fullt nedför heller - så smala däck har kasst fäste på blöt asfalt. Men visst, några backar erbjöd ändå farter över 60 km/h. Den fartvinden är riktigt go!

Erfarenheten från cyklingen innebär att det kommer att bli mer cykelträning inför fler längre distanser. Det är en konst att kunna trycka på och inte tappa fart när det är kuperat. De plattare partierna som förstås ändå fanns, måste också förvaltas bättre. Det är tillräckligt svårt att kunna trycka upp cykel och kropp i högre farter även på platten - för min del måste jag träna upp benen för uppgiften. Fetare lår helt enkelt.

Langning av dryck och energikakor från Cliffbar funkade snyggt. Riktigt gott att moffa in ett par kakor under turen och få nåt fast bränsle i magen, även om tankning med sportdryck också funkade fint.

När vi närmade oss T2 stod Malin och Marcus och höjde motivationen genom rop och skrik. Det är ju löjligt hur mycket det betyder att någon verkligen ger allt för att man själv ska få mental energi. Ovärderligt! Fredrik hade trampat på hårt och jag hade fått trycka på mer än jag tänkte för att inte tappa honom ur synfältet. In mot växlingen var vi samlade igen och konstaterade att det skulle bli jäkligt skönt att byta till löpskor. Löpningen känns ju ändå som vår paradgren. Men hur skulle benen kännas efter dryga 90 km av backar upp i stratosfären och ner igen?


To be continued...

Speed! Give us speed!

/Andreas

To DNF is to die a little - the bitter Borås swimrun story

Veckan har varit svår med velande om att åka till Borås överhuvudtaget. Inte för att vädret skulle bli likt norskt kustväder utan på grund av att kroppen valde att lägga ner all verksamhet och bete sig utomordentligt underligt.

På tisdagen så började jag känna mig subfebril och märklig likt annalkande sjukdom. Mycket riktigt..fick gå tidigare från jobbet och hann precis hem innan frossan kom. Ner under täcket med fleacekläder, mössa och raggsockar. Låg så ett dygn ungefär trots antipyretika så fortsatte frossandet. Ytterst obehagligt. Men det släppte i alla fall på torsdagen och blev sakteliga lite lite bättre.

opigg

Här hade jag nog räknat bort att ens åka ner till Borås med resten av gänget. Oavsett när man blir sjuk så är det ju alltid kass timing men det är ju bara att gilla läget och lyssna på kroppen. Jag försökt äta så mycket jag orkade i alla fall för att ge kroppen möjligheten till att samla ihop sig och när väl lördagsmorgonen kom så stod jag där packad o klar trots allt.

De snabba grabbarna skulle köra triathlonracet (halv ironman) på lördagen vilket innebar tidig start från Linköping på lördagen. Resan ner gick bra och vi kom ner lugnt och fint innan starten för dom. Vi spankulerade omkring på området, kände in atmosfären, snackade lite med gänget från Salming som också var på plats. Fredrik och Andreas gick och plockade ihop utrustning och började ladda upp inför loppet. Malin och jag gick omkring på området, kollade kartor var det kunde vara bäst att stå och heja.

Pre-race snack

Vi hittade bra platser att se och heja inför simningen som gick skitbra för båda två. Sedan bort till cyklingen där vi hejade vid utgång och hemkomst. Vid löpningen så hittade vi i alla fall ett ställe där vi kunde springa emellan både på ut och hemlöpet. Roligt med sånt där man kan följa lopp på flera ställen.

Snabba simmare

Vi hejade, tjoade, intervjuade och kämpade vid sidan..

Väldigt inspirerande och roligt att se de som körde. Hade gärna själv velat köra också och hade nog gjort det om jag inte blivit sjuk. Inte med deras leende under loppet men kanske efteråt..

Glada, tillfreds och bubbliga av upplevelser

Väl i mål så var nog Malin och jag "nästan" lika trötta av allt hejande. Lite ompackning och på med hojjarna för att åka in till Borås city och nattens boende. Sedvanlig skumpa efter väl genomfört lopp och laddning för morgondagen. Jag hade inte bestämt mig om jag skulle köra ännu, men Malin och hennes bror skulle köra sprintdistansen.

Sightseeing in Borås

På lördag morgonen kändes kroppen helt ok. Ordentligt med mat från hotellet och vidare till Almenäs. Kolla runt lite, säga hej till några som man träffat tidigare och omklädning. Värmde upp ordentligt för att komma igång med kroppen. Allt kändes förvånansvärt bra. Löpsteget, lungorna..tja allt.

Lite glada, förväntansfulla och spända..jag och "vanten" (Fredriks mammas uttryck, hon tyckte att Fredrik såg ut som en vante bredvid mig)

Väl i startfållan så var vi laddade. ja, Vi..Fredrik körde den långa swimrunloppet dagen efter en halv ironman ( de avslutade halvmaran på 1.40)..skapligt stryktålig. Startskottet gick och allmänt rus upp till första backen där det alltid blir gåendes på grund av att det är så smalt (och brant). Första 1,6 km är egentligen stigning och stigning och åter stigning på smala stigar. Fantastiskt rolig löpning egentligen. Men idag kändes det inte ok. Plötsligt så kände jag som att lungorna inte kunde producera ut syret till kroppen alls, hjärtat höll på att slå emot revbenen och illamående välvde över mig.


Vi tuggade uppför på stigarna i ett ganska lugnt tempo. Fredrik hörde nog på min andning att det var kämpigt. Svarade inte på kommunikation och försökt koncentrera mig på att andas. Första simmet..gick ok. Ca 100 meter av sval dy. Upp och vidare på stigar. Vanligtvis borde jag ha varit lycklig här så jag verkligen älskar stiglöpning. Nu enbart överlevnad i tankarna. Redan!? tänkte jag.

Hamnade på bild vet inte riktigt vem som tog den, men tack..

Vi fortsatte upp till högsta punkten för att börja köra nedför mot simningen i Viskan..om lungorna dör höjdökningen så dödar nedförslöpningen verkligen benen. Mina ben var lite för slitna efter veckan för att stå emot ordentligt. Kände att de tog slut av slitet. Ned i Viskan och ca 150 sim..upp på plan löpning mot Almenäs igen. 190 i puls, fortfarande andningssvårigheter, illamående...Jag sa till Fredrik att det känns inget vidare. Han förstod det och vi sa att vi kör sprintbanan och så tar vi beslut där. Kändes bra..även om jag nog hade beslutat mig redan. Att Fredrik inte ens försökte peppa mig att fortsätt säger väl ganska mycket om hur väl vi känner varandra..det kändes i alla fall väldigt skönt just där.

Beslutet är taget så ingen brådska med något

Vid sista simmet så var Öresjön kall som fan. Klockan visade på 14 grader efteråt. Där bestämde jag mig för att vi skiter i det. Jag har det inte i mig idag. Vanligtvis så kan jag kämpa på rätt länge även om det inte går så fort, men att senare längst bort i loppet simma + 1000 meter i det här, när jag mår som jag gör..nej. Vi kom upp och det står en massa folk och hejar vilket gör det både fysiskt och mentalt omöjligt att bryta just där så vi lufsar lite och tar ett sim till där vi går av och vandrar hemåt skamsna men vuxna.

Här gick inte bryta..fick ta ett sim till..

Även om det var bittert att bryta så känns det fortfarande som rätt beslut. På grund av sjukdomen så hade jag inte orkat så tätt inpå. Tråkigt att vara vuxen men jag hoppas att jag gjorde rätt beslut ändå.

Malin och hennes bror skulle ju köra sprintdistansen och gjorde även det. Roligast var när Malin ser oss står i må omklädda hejandes på dom när de kom in till målrakan..WTF?!

Stort tack i alla fall till Salming Running för möjligheten att få tävla i Borås den här helgen, men även till Colting med medhjälpare. Vi har haft en härlig helg hos er, kanonarrangemang!

Men framförallt stort tack till alla mina härliga kamrater!

Ibland är resan upplevelsen..


//Marcus

Boråshelgen ur Malins synvinkel - åtskilliga timmars oupphörligt hejande och sprint med bror

Denna Borås-helg, som jag sett fram mot under flera veckor höll på att förmörkas av en riktigt ful förkylning. Skulle jag gå miste om en helg med många av de komponenter (bila, springa, simma, äta, öla, skratta) som verkligen gör mig glad? Osäkerhet in i det sista men efter en bilresa i total sömn med öppen mun torkade jag dreglet från kragen, laddade med nässpray och förberedde mig på en dag med intensivt hejande.

Duggregn, av den mer ljumma varianten, vätte oss med jämna mellanrum, men för att vara Borås måste det vara riktigt fint försommarväder vi fick ta del av. Efter att ha vinkat av Fredrik och Andreas vid start, påhejat vid sim-varvning (komplett med bomben från bryggan) och växling till cykel, inhandlades och avnjöts förtäring på Almenäs cafe´. Därefter promenerade Marcus och jag till slutet av cyklingen där vi hann erbjuda våra muntra tillrop till ett antal väl-ekiperade cyklister innan våra grabbar kom farande nerför den branta kröken mot växlingen till löpet. Förflyttning till löprundan. Vi hade rekat fina påhejnings-platser redan på förhand och kunde nu bidra med positiv förstärkning två gånger per 7000 meters-varv till alla förbipasserande löpare. Vi såg oss som helt oumbärliga för löparnas fortskridande och bejakade särskilt de respektingivande kämpar som på enbart vilja, med synbart onda knän och lår strävade mot målgång.

Efter att ha beundrat Andreas och Fredriks lätta löpsteg vid fyra tillfällen under löpningen begav vi oss mot målområdet. Molnen sprack upp och solen började glittra i sjöns kalla vatten när de två leende Fillinge Ultra-medlemmarna, under publikens jubel, spänstade sida vid sida på upploppet och gick i mål på fina tider. En heldag på Almenäsbadet, för mig en bra uppladdning inför morgondagens swimrun-sprint.


Efter en fräsch frukostbuffet på Quality hotell Grand Borås bär det av mot Almenäs återigen. Broder Martin ansluter från Göteborg för att dela våra njutningar och plågor. Nummerlapps-utdelningen är välorganiserad och snabbt avklarad och vi studerar kartan. Korta löp och simsträckor. Första doppet i Fjällsjön, låter kylslaget särskilt eftersom det börjar blåsa upp. Höjdkurvorna på kartan håller vad det lovar och hela första löpsträckan bär av uppåt. Mina, hyfsat tillfrisknade luftrör, väser missnöjt.

Trolsk, djupgrön skog med mossklädda stenar övergår i skogstjärn där Midgårds-ormen, tursamt nog, väljer att stanna kvar på botten under vår passage, trots att mina nästan självlysande Salming Elements säkert ser lockande ut där nerifrån. Sköna löpstigar avlöses av dopp i Viskan efter förfriskningar från Clifbar och överallt trevliga funktionärer. Nu är det bara vägen utmed de små, små stugorna kvar innan vi får hoppa i den kalla Öresjön där vi nästan kan vada hela vägen, men det är kanske fusk (?). När målet är nått väntar kramar, medalj och varmt kaffe och inte minst att få sitta i en varm bil och titta igenom alla foton från helgen medan färden går hemåt igen. Det är också en del i min triathlon/swimrun-helg i Borås.

/Malin

Borås triathlon - om medeldistans, backar och kolfiber, Del 1

Sedan något år har intresset för triathlon gradvis ökat inom Team Fillinge Ultra. Vi har ju i olika sammanhang praktiserat de tre konditionsgrenarna separat eller delvis integrerat genom swimrun. Det här året verkar bli ett år med fler triathlontävlingar och därtill längre distanser än tidigare år.

Tjusningen med triathlon är bland annat att när väl simning, cykling och löpning sammankopplas till en aktivitet så måste de tre momenten hanteras lite annorlunda än då de utförs separat. Kanske måste man planera loppet lite taktiskt beroende på vilken gren som är favorit, styrka eller svaghet. Att komma upp ur vattnet efter en stökig simning, kanske med kallt vatten i öronen som framkallat yrsel, innebär ju att bara ett av tre tävlingsmoment är avklarade. Tunga stabbiga lår efter en aggressiv cykling ger garanterat en komisk och främmande karaktär åt en annars trippande och lätt löpstil. Sammansatt måste grenarna definitivt hanteras olika och varje aktivitet har också olika faser.

Denna helg, det vill säga igår, styrde vi kosan mot Borås för att tävla i Borås Triathlon på medeldistans, vilket innebär 1900 m simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning. Fredrik och jag skulle tävla, Malin och Marcus skulle agera lagledare och skänka oss stöd när vi behövde. Tidigare har vi bara kört några mini-triathlon omkring Linköping och uppgraderingen till en betydligt längre distans gav en påtaglig nervositet. Att vara nervös är ju inte enbart negativt, det följer ju också med sig att man försöker förvalta den kapacitet man har på ett optimalt sätt. Vilka prylar ska jag använda? Vad ska jag äta och dricka? När ska det ske? Vad är lagom tempo? Frågorna var många och vi ältade på och insåg samtidigt att triathlon lätt kan bli nördigt. Vilket förstås är alldeles underbart!

Förväntan klädd i bistra miner

Området för tävlingen, Almenäs, ligger strax utanför Borås centrum. Platsen är verkligen idealisk: vackert grön, friskt vatten, öppna ytor och plats för att parkera. Vi gick omkring och nojade över allt från det småkyligt vädret och regnet som hängde i luften till den väldigt kuperade cyklingen som innebar +1000 höjdmeter. Alltså inte såna höjdmeter som i nedförsbacke hela vägen.

Startområdet

Finklädda

Vi hade tid över innan viktig förberedelse och spanade runt, kollade på cyklar lika dyra som medelutrustade bilar, snackade lite med gossarna på Salming som gav möjlighet till att provspringa snabba skor. Efter en stund blev det alvar - dags att checka in cykeln på anvisad plats i växlingsområdet och dra på sig kläderna. I triathlon är det triathlonkläder. Rimligt förstås. Men det är också triathlonkeps, triathloncykel, triathloncykelskor, triathlonflaskhållare, triathlonnummerlapp. Det här kan fortsätta hur länge som helst. Nördigt och ganska underbart. För att riktigt passa in i triathlonfamiljen ska alla prylar vara tillverkade i finaste lycra och dyraste kolfiber. Men man säger  förstås inte kolfiber, man säger carbon. I vissa fall har vi tagit triathlonseden dit man kommer och skaffat "rätt" prylar. Parodin nedan är för vissa utövare nära verkligheten och innehåller mängder med referenser.

Efter att ha ställt ut cykel och placerat skor, hjälm, glasögon, vattenflaskor och annat man måste byta till eller ta med sig vid varje växling av gren drog vi på våtdräkterna och traskade ner till badplatsen som dagen till ära uppgraderats till startområde. 18-19 grader i vattnet som rapporterats var en överdrift men det kändes ändå helt ok efter ett par uppvärmningsrundor och några pliktskyldiga crawltag. Vattnet var mörkt, smakade neutralt och skulle tämjas under hiskeliga 1900 meter. Bojar skulle rundas på ens högra sida. Vi skulle navigera rakt och simma snabbt och ha roligt. Uppmaningar från tävlingsledningen. Alright då, dags att spela triathlon!

Badmössa på Fredrik

To be continued...

In  carbon we trust!

/Andreas

Karriärens första VINST!

Björkfors GOIF annordnar varje sommar "SOMMARCUPEN" en samling löpartävlingar runt om i östergötland/kinda kommun. Tävlingen är för deras medlemmar gratis och kostar för oss vanliga svenssons en spottstyvel. Tävlingen är öppen för alla oavsett ålder och nivå.

Ett perfekt tillfälle och möjlighet att ta med familjen ut en vardagskväll, umgås och röra på sig lite.

Vi har sommarstuga en bit utanför Björkfors så jag har därför sett plakat om denna cup, dock aldrig tagit mig tid till att delta (snarare haft förhinder) men nu fick det vara slut med ursäkter så jag stoppa fru och Vilda i bilen och åkte till den första deltävlingen i Rimforsa.

Väl i Rimforsa möts vi av en kvinna som sitter vid ett campingbord med ett litet kassaskrin, några nummerlappar och stort leende på läpparna, ett barn och en äldre herre på en bänk bredvid. Rätt småskaligt och enkelt och alldeles östgötskt och underbart.

De frågar om vi vill springa och var vi kommer ifrån, vi svarar TEAM FILLINGE ULTRA, vi är överallt!

Vart efter klockan går och vi passerar utsatt starttid droppar det in lite folk, fram för allt i barnklasserna men även en hel del föräldrar. Vi blir indelade i åldersklasser, Vilda 5 år får springa 1km, Lisa 38år får springa 4km, jag 35 år får springa 7km - Tjoho, jag fick mest valuta för pengarna!

Starten för barnen går och det spurtas från start till mål, vissa släpar dock då de gått ut lite för hårt.

Vilda, nöjd och törstig efter målgång.

Sen släpte de iväg några ungtuppar som skulle springa 2km.

Sen...var det vår tur. Snabb genomgån av banan som skulle gå på eljusspår, skogsstigar och lite skogsvägar. Tittade snabbt över konkurensen och såg ett eller två hot. Tänkte att jag skulle öppna lagom hårt för att sedan öka. Någon sparkade upp en startlinje med foten och sen gick starten.

Jag och en kille till tog komandot, stegade iväg i rätt bra fart upp för spåret, började snacka lite och hade allmänt småtrevligt. Kände lite på varandra och kollade av vad vi brukade träna i vanliga fall. Hörde ganska tidigt att han ökade sin andningsfrekvens rätt bra så jag ökade farten något och ställde ett par frågor till. Efter tre kilometer kom vi ut på ett kort avsnitt asfalt och sedan in i skogen igen, såg en rätt bra uppförsbacke och tänkte, nu kör vi.. Ökade farten ytterligare och lade iväg uppför, lyckat! Han tappade och kom aldrig riktigt igen. Försökte hålla uppe farten på de resterande kilomtrarna med tanke på att varje sekund räknas (läs reglerna).

När jag närmade mig målområdet såg jag Lisa passera mållinjen för 4km och kunde trycka på lite till och säkra segern ca 35 sekunder före tvåan och historiens första vinst i ett löplopp var alltså säkrad. Tyvärr inga prispengar, pokaler eller äns prispall men jag får väl helt enkelt ställa upp i fler deltävlingar och vinna hela skiten..

Glada och spända innan start.

Lisa på upploppet

och jag strax efter.. Först i mål bland herrarna!!

Ett mycket trevligt och mysigt lopp med fokus på gemenskap och glädje. Prova vet jag!

Fredrik

Att hitta sin superkraft

Superkrafter är inget man väljer. Den väljer dig. Jag är övertygad om att alla har mer eller mindre superkrafter. Det svåra är att komma på vilken som är just sin egen. 

Jag har efter mycket testande och tänkande kommit fram till att min är " o-insikt". 

Lite som humlan och den egentliga fysiologiska omöjligheten till att den inte ska kunna flyga, men gör det ändå. 

Jag ska inte kunna springa långt, men har gjort det ändå, jag ska inte kunna simma några längre sträckor, men har gjort det ändå. Visst det tar lite tid, men jag tuggar på och till slut är jag framme. 

Har du hittat din superkraft?  

//Marcus

Ett litet försök att förklara swimrunkänslan

Vet inte riktigt varför jag kom att gilla swimrun..jag har varit rädd för mörkt läskigt vatten för att bli neddragen av äckliga vatten-läskiga-odjur som bara ligger och väntar på man ska komma simmandes..den känslan kan i och för sig komma över mig ibland när man är där ute. Man får tänka att jag kommer inte ge mig utan kamp i alla fall..och löpning, den har aldrig varit enkel för mig. Inte ens när jag spelade handboll som mest var det lätt.  

Ofta har löpning varit en bestraffning för något. Man kommer sist och då får man springa ett varv till...typ så..lite tråkigt kan man tycka. Tänk om man hade fått lära sig lite mer om löpningsteknik i skolan. Då kanske fler skulle tyckt att det var roligt att röra på sig. 

Från Borås swimrun förra året. 10 grader "varmt" i vattnet

Men jag tror att det är den där "köttar-känslan" i swimrun. Att du är helt ostoppbar. Att bara ösa på oavsett vad som kommer i vägen. Lite som när jag spelade handboll. Man kör 100 % oavsett vad som kommer i vägen. Du kan kalla det kakel, målgård, junior eller brygga..in i skiten barre´ och kötta. 

Det är inte så mycket finlir (på min nivå) utan mer upplevelser, man pressar sig och har det allmänt gött på resan mot målet. Även om det kan innebära lite svordomar, kräks, skavsår, rykta hårtofsar och annat längs vägen med såklart. 

Kommer man till ett dyhål till sjö så kör man igenom den, kommer man till ett berg så springer man över det..det behöver ju inte vara svårare egentligen. Man kan komma till en stilla vacker sjö också..och en söt äng med vackra blommor som luktar gott..bara att kötta på där med. 

För er som har orkat läsa något tidigare så har ni nog förstått att när jag skriver löpning så är det med dessa tecken på var sida: "  "   och samma med simning: "   " . 

Jag tar mig fram, men kommer inte stå på någon pall förrns vi inför viktklasser i konditionsidrotten, om ens då..En kul grej var att jag häromdagen var och sprang i Vidingsjö och hörde ett "tjenare Marcus" på långt håll. Såg inte riktigt vem det var, men var ju tvungen att springa dit och det var en gammal handbollskompis som kände igen "löpstilen"..hahaha. 

Angående simningen så har jag ju börjat med det ganska sent vilket visar sig tekniskt om man jämför med de som hållit på ett par år. Jag tar mig fram..men det är fantastisk känsla att dra rakt ut i en sjö mot nästa landmärke. 

Våga testa. Fantastiskt roligt! 

Men jag har kul och jag älskar den där känslan..

//Marcus