lördag 27 september 2014

Om en vecka...

Japp, om en vecka smäller det igen. Träskloppet Tjurruset går av stapeln och visst kommer vi vara där i år igen..det har blivit en liten tradition för oss att delta i Tjurruset. Roligt och annorlunda. Tider är irrelevant då det inte riktigt går att jämföra loppen mellan de olika åren eftersom man byter plats vilket är roligt för upplevelsen.

Bilderna är från olika år och upplagor.


Starka grabbs 2009!




Träsk och geggamojja är fantastiskt att springa omkring i. Utmanande och uppfriskande jämfört med asfaltslöpningen som kan bli ganska enhanda stundom. Det här loppet, 2009 var det första vi gjorde tillsammans. Fantastiskt roligt och som så mycket som vi gör så stod upplevelsen i centrum. Tjurruset är inte som alla andra lopp. Tjurruset står för upplevelse, back to the roots och jävlaranamma. Att springa omkring omgivningar där du verkligen får anstränga dig och grosa på bland stockar, bäverdammar, crossbanor, skidbackar, sjöar och helt ordinära träsk är härligt på riktigt!



WWWRRROOOOMMMM!!!!








Första året vi körde Tjurruset var 2009..kommer ihåg att det började med en sandbacke och fortsatte med vågor av sand första kilometern. I slutet av den delen blev jag omsprungen av en kille i ko-dräkt och lågskor...Kan ha varit så att min "försäsong" då inte var upplagd eller genomförd helt professionellt...Vi kan säga att det fanns utvecklingsmöjligheter, och finns såklart fortfarande.






                        Den sandbacken är inte helt rolig att leka med och sög rätt bra i benen..






Dock så gjorde mitt pannben och framförallt min oinsikt att jag ställde upp och hängde med då båda ultras, Andreas och Fredrik frågade och hetsade om min närvaro. Det var de två, Lisa och jag som kämpade oss igenom Tjurruset den gången. Sedan har vi byggt på närvaron av flera medlemmar och flertalet barn har även de varit och sprungit i geggan. Roligt att även de kan känna delaktighet och få känna tävlingsnerven, även om det ibland var after-race påsens innehåll som var en del i höjdpunkterna..







så.jäkla.nöjd! Mottot var att överleva. Klarade det! Hade sprungit 2,5 km (utan att stanna!) som längst innan loppet..





Matchvikt omkring 115:ish 








Helt opåverkad Lisa (och helt oskitig också) efter loppet 





Några roliga saker som jag spontant kommer ihåg (med lite oklara datum) är:


- kille som kom omspringandes och bärandes med ett däck som attiralj

Shrek



- Bra stämning har det faktiskt alltid varit, har man fastnat så har man fått hjälp av medlöpare direkt. Sånt gör rätt mycket för upplevelsen. 


Andreas joggar sig igenom..



- Fick ngt slags chips något av åren, som var tjocka som "pansarkex" (för er som gjort lumpen). Fantastiskt goda...undrar var de tog vägen? har inte sett dom i butik..




Fredrik öser på



Grabbarna



- Bäverdammen. Rent livsfarligt så klart. Bävrar äter ju allt + att man inte såg ett skit genom all sörja




Alvar ger järnet på uppförslöpet

Simon fick lite extrakrafter med hejaropen




- Under en löpning under en el-gata i skogen så blev det stockning och stillastående kö. Då hörde jag en späd röst (troligen från funktionär) "till vänster kan man bomba"..vad tror ni jag gjorde då..? SÅKLART!! Tror inte de sista dropparna från den bomben landat än.. blev lite imponerad själv. Dock så visade det sig att när jag väl hade bombat så bottnade jag inte. Fick simma ett par tag till kanten, förlorade min fina mössa och såg absolut ingenting för all sörja. Geggamojja-dike-avfall kan svida lite i ögonen..och smakar inget vidare heller. 




Fullt fokus för Theo







- Första året med trailskor. Vilken skillnad! från att ha halkat och farit omkring som en snorgärs på varmt plåttak till att bara tugga på utan något mankemang! 





Glatt barn 1: Tilda




Glatt barn 2: Simon



Barnen hade gjort en finfin skylt med Fillinge Ultra på! Snacka om engagemang



- De senare åren så har målfållan och även buljongtältet stått kvar när jag kommit i mål..sånt är alltid roligt. Första året så ..tja...det var inte så många som stod kvar och hejade om vi säger så..










- Ostakake-pre-race-fikan är alltid en höjdpunkt. Något av åren så fick jag i mig 750:grammare..hälften för att orka springa och hälften av godhet..av ostkakan alltså..



- Ostkaka kan man nog säga vara Team Fillinge Ultras nationalrätt..






springbacken sedd uppifrån. Glada friska miner innan loppet...dock sedvanligt spänd förväntan om vad som väntar..


- Nackdelen med sådana här lopp är att det har byggts ett par flaskhalsar vid mer än ett tillfälle. Det är både tråkigt och segt att behöva stå och vänta med vatten upp till midjan och kyla ner sig när man vill springa.



I alla fall så gillar vi träsk och terränglöpningen, så det här är en av höjdpunkterna på året.



fredag 26 september 2014

Hopp och lek

Har fått in lite flyt i våra gemensamma träningar och träffades i morse för pass, tredje veckan i rad.
Sex sjuksköterskor med obekväma scheman är inte alltid lätt att synka, men i morse kunde fyra av sex delta och det får nog anses som bra.

Dagen till ära fick det bli dubbelpass, alltså både löpning och simning inför kommande swimrunsäsong.

Vi träffades kl 08:00 vid simhallen för att jogga iväg runt Stångån. Tempot var behagligt med tanke på att Andreas varit sjuk och att vi släpade på Marcus. Skämt o sido, vi höll ett lagom tempo som inbjöd till samtal och skratt, för vissa blev det mindre skratt än för andra...




Klockan stannade på 11 kilometer vilket räckte i 5:40 tempo. Ett snabbt depåstopp vid bilarna för att hämta simkläder och fylla på med Tailwind Nutrition. Smidiga portionsförpackningar som bara gick att hälla i vattenflaskan, skaka och dricka. Ganska lätt och god smak och skön känsla i kroppen under sim passet.




Simning, simning är ett särskilt kapitel i Team Fillinge Ultras historia. Marcus plöjer vatten som aldrig förr, Andreas kämpar med tekniken och kör 25meter på ett andetag medans Malin så vackert glider fram i klassiskt bröstsim. Själv känns det ok och jag har börjat kunna öka distanserna mellan pusten vid bassängkanten. Lite oklara distanser för truppen idag, men allt mellan 500meter och 2,5 kilometer avverkades och ingen dog så det måste väl vara godkänt.



//Fredrik





Eftersom Marcus aldrig kan sköta sig på kort bjuder vi även på en sådan bild..

onsdag 24 september 2014

Förkyld och motiverad

Satan! Är förkyld sedan i söndags. Vågar inte riktigt träna än, även om det idag är betydligt bättre än igår. Troligen gör jag en kortare löprunda i morgon.

Det värsta med dom korta ofrivilliga och oönskade avbrotten i den oändliga träningscykeln är inte att träningstillfällen går förlorade. Det går att leva med. Kanske kan det bjuda tillfälle till att rikta uppmärksamheten mot andra livsviktiga aktiviteter: som att betala räkningar, spika upp lister eller skura grillgaller. Nä det värsta med träningsuppehåll för min del är att under dessa är motivationen som störst och viljan att fullständigt ta ut sig i en överjävligt lång backe gnager hål i löparhjärtat. Jag vill men kan inte. Tragiskt men sant! Som salt i såren kryper husets alla träningstidningar fram och och viker lystet ut sig på borden lite här och där. Gör man misstaget att bläddra lite förstrött däckar man snart i självömkan. Lika bra det.

Omkring mina fyra förkylningsdagar har jag hunnit med att:

1. Läsa de två nya numren av husets löpartidningar - den fräscha och hårdare nischade "Spring" och den glättiga och lite samma-innehåll-varje-gång "Runner's World". Båda lästes pärm till pärm. Som sig bör.


Två löpartidningar redo att motivera. 

2. Fortsätta en mejlväxling med Ulf Friberg för att höra mig för om möjligheten att få hjälp med ett individuellt anpassat träningsprogram utifrån specifika tidsmål på olika distanser.

3. Planera lite för när den löpanalys på SalmingRunningstore jag fått i present skulle kunna ske.

4. Beställa simorienterade prylar - typ hjälpmedel som hindrar mig från att anamma samma flytläge som ett sjunkande Titanic i bassängen.

5. Tvätta och sortera löpskor.

6. Bestämma mig för att regelbundet köra två kvalitetspass i veckan.

Jag tror det är dags att bli frisk nu. Jag orkar inte med denna påtvingade avhållsamhet. Känns det bara lite bättre i morgon så ska jag ta mig tusan ut en runda!

//Andreas

Test av snabba grejer

Från Tailwind Nutrition så fick teamet en leverans med tester som vi förhoppningsvis ska testköra på fredag. Tailwinds energi ska vara snällt för magen så vi får hoppas att det ger både bra energi och att magen gillar det.









På fredag blir det först löpning omkring Linköpings aorta - Stångån,  och sedan direkt ner i bassängen för simning.

lördag 20 september 2014

Glädjen till vänner

Genom en härlig dimmig och disig morgon sprang vi på blandade underlag. Genom skogspartier, på grusväg, förbi ett par kossor och öde ängar.







Jag fick kämpa för att hänga med gasellerna men kompenserade det med att lura dom att prata sig trötta. Ställde multipla frågepartier där deras kognitiva förmågor ställdes på sin spets. Dom köpte allt och jag kunde hänga på ett tag..



Lite fartlekar byttes mot backlöpning och även lite hit-o-dit spring. Jobbigt, roligt och rätt nyttigt. Härligt med ett sånt gäng!

Diskussioner och planering inför framtiden diskuterades med glädje över härlig brunch hemma hos Andreas.






måndag 15 september 2014

Bysjöloppet 13/9

Har efter Ultravasan lite problem med höger knä. Det gör liksom lite ont hela tiden och mer ont på utsidan när jag börjar springa men känns bättre när man blivit varm.

Hur eller hur så finns alltid Bysjöloppet inplanerat i min kalender varje höst (ja eller sedan tre höstar iaf) ett klassiskt lopp i Åtvidaberg som i år gick för 32:a gången i ordningen. Banan erbjuder varierande kupering och miljö med asfalt, grus, skogsvägar och lite obanat och går att springa som 18km, 11km alternativt 5km. Fillinge Ultra fegar ju inte när det gäller distanser och för att få valuta för pengarna väljer man ju givetvis det längsta alternativet om så är möjligt.

Lyckades övertala lillebror att följa med hem till födelseorten för att springa. Han accepterade till sist men nöjde sig med 11km, att springa i mer en 60 minuter är idioti och långtråkigt enligt Johan så jag fick nöja mig där.

13:00 small idag världens enda fungerande solkanon vilket också signalerade starten för 18km. Jag hade letat mig framåt i startledet och stod i andra ledet av 61 startande. Vi öppnade ganska hårt och redan efter några hundra meter var vi en klunga på ca 20 löpare som visade att vi ville trycka på. Första km passerades på 3:58 och allt kändes bra, det började droppa av några löpare och den yttersta toppen började dra ifrån. Där i mitten var jag och ytterligare 4 löpare som hade hittat ett ganska behagligt tempo runt 4 min/km. Vi hjälptes åt att dra och pushade varandra när det gick tyngre. 5 kilometer passerades på 19:37 vilket var nytt personbästa. Efter ytterligare några kilometer var vi bara tre i min grupp, vi närmade oss den andra vätskekontrollen och jag såg verkligen fram emot att få fukta strupen och fylla på med lite saft. Men ack så fel jag hade, de två andra löparna bara drog förbi, jag fick hugga en mugg i farten, spillde ut det mesta men lyckades i alla fall få i mig någon klunk tillsammans med en salttablett och en påse nöt crème. Lyckades väl hålla skapligt tempo under tillförseln men hade ändå tappat en liten lucka som jag fick slita ganska hårt för att ta igen, fick dock ett stort leende på läpparna när jag så en stor backe närma sig, herrarna framför började nästan gå i backen och nu var jag ikapp och vi passerade milen på dryga 40 minuter. Nu var banan mer kuperad och vissa partier var helt obanade där man kunde önskat sig mer terränggående skor. Sista 5 kilometrarna blev dock lite flackare och mer asfalt där Salming Distance kändes mer rätt och vi kunde öka tempot något in mot Edbergafältet och målgången. Lyckades tyvärr inte ta mig om mina två medlöpare utan fick istället gratulera dem till väl genomförda lopp efter mållinjen. Jag hade tagit ut mig fullständigt och kände mig sådär jävligt skönt slut som man gör alldeles för sällan. Tiden skrevs till 01:14:58 vilket jag är riktigt nöjd med och var en förbättring med över 10 minuter mot 2013 års lopp.

Fredrik

fredag 12 september 2014

Simning i grupp

Team Fillinge Ultra gör allt för att synas på alla plan, inom alla sporter och på så många äventyr som möjligt. För att detta ska kunna genomföras krävs träning... Våran grupp består av sex glada sjuksköterskor med brinnande passion för träning och olika slags utmattning.

Idag stod det simning på schemat för tre utav oss. För vissa var det typ första gången, för andra var det teknik och distans som gällde. Marcus hade som vanligt tjuvstartat innan Lisa och jag ens hade hunnit innanför dörrarna, han hade redan betat av 2000 meter! Jäkla maskin i vattnet den där Überschwester. Jag själv hoppade i vattnet och paddlade väl hyfsat iväg medans Lisa fick lite tips och flytövningar av Marcus som vi nu äntligen hade fått stop på. Detta var nämligen Lisas crawl debut, det frustades och pustades från hennes bana och jag tror att andningen var det största problemet, tekniken såg annars helt ok ut.

Marcus han väl beta av ca 4000m, jag 2000m och Lisa, nja oklart hur många meter men en hel del längder och helt klart flest druckna liter vatten..

Vi blickar nu framåt mot 2015 års swimruntävlingar och en hel del bassängträning innan dess..




// Fredrik

måndag 8 september 2014

Bildkavalkad från Karlstad Trailrun

Nästintill alla bilder är från Karlstad Trailrun:s hemsida. (Tack Pär ; ) ) 




Benjamin tar det långa steget före det andra





3:an (Andreas Nilsson) , 1:an (Per Alsterdal) och 2:an (Andreas Malakow)  i herrklassens längre distans. Alltså längd som i löp.  




Benjamin och Andreas till höger i bild





 Andreas hämtar sitt tredjepris från Pär och Camilla






Mållfållan 





 Andreas i samspråk med 2:an Andreas Malakow, som andra delar av Team Fillinge Ultra även träffade på Karlstad swimrun




 Benjamin med snabba steg och glädje i bröstet







 Andreas speedar på...(om ni fattar....) 



 Jockes snabba fötter svävar framåt




Team Salming Running på plats med Oskar Henriksen a.k.a. "Påläggskalven" och Joakim Sandin a.k.a"The Officerat"





Lika delar Fillinge Ultra samt Salming Running


 Pär höll i trådarna tillsammans med Camilla och Salming Running





"Behind the scenes"





Målfållesnack och nutritionsintag mellan Team Fillinge Ultra och Team Malakow

söndag 7 september 2014

Karlstad Trailrun 2014

Så var det dax för Karlstad Trailrun som gick av stapeln igår lördagen den 6 september i soliga Karlstad! Camilla Dahlström och Pär Johansson arrangerade tillsammans med SalmingRunning ett traillopp på 6,5 respektive 13 km och på plats vid startlinjen fanns Andreas och Benjamin (TFU i samarbete med SalmingRunning).

Starten gick vid Bryngefjordsbacken där möjligheten fanns att erövra loppets första bergspris, först till toppen får pokalen... Även om TFUare har en förkärlek till backar fick vi glädja en annan löparen äran.  Banan gick stundom på stig och grusväg och de som anmält 6,5 km avlade ett varv medan 13km-löparna tog ett till varv vilket var fallet för oss. Stämningen var familjär och skön, ett 70 tal löpare passerade mållinjen och Salming delade ut fina priser!

Andreas hedrade TFU med en fin 3:e plats och Benjamin skrotade in på en 13:e plats, båda nöjda sina prestationer!

Benjamin, Andreas, Joakim (Salming), Oskar (Salming)

Benjamin och Andreas

//Benjamin

lördag 6 september 2014

Härliga höst

Solen skiner, näst intill vindstilla och termometern visar 22 grader. Man kan tro det är högsommar men kalendern visar 5 september, underbart..

Studiedag på förskolan så frugan och jag får turas om att träna i dag. Lisa är först ut i sitt runstreak och har nog sprungit ca 30 dagar i sträck nu, riktigt imponerande.

Eftersom vi siktar på att cykla Vätternrundan nästa år tänkte jag bränna av ett par mil på racern. Cykling är en märklig sport, en helt fantastisk njutning när solen ligger på, då det är vindstilla och den släta asfalten förbrukas km efter km. Lika hemsk kan den vara när motvinden tjuter i öronen, regnet piskar i ansiktet, man tar i men kommer ingen vart och det dåliga väglaget gör resan till en bergodalbana. Men nu var det ju fint väder, så cykling fick det bli..

Har en liten trevlig runda på 30km som går från Ekängen över Tegneby, mot östra harg och Tallbodaför att sedan vända hemåt igen. Bra tryck i benen och underbara förutsättningar gjorde snittet 30,13 km/h möjligt.

Har även funderat en hel del på att någon gång genomföra en ironman, kommer förmodligen aldrig träna så mycket cykel som jag kommer att göra nästa år så man kanske borde slå två flugor i en smäll! Det som skrämmer mest är inte 3,8km öppet vatten simning, 18 mils cykling eller att avsluta med ett Marathon, det är prislappen, 4700kr ska de ha för bedriften också, näst intill hutlöst!!!

Någon som vill sponsra en medioker 30+ ??

Under de sista kilometrarna på cykeln bestämde jag mig för att även springa en sväng, lite duathlon! Ett snabbt ombyte i garaget och ut igen, lite ovana stapplande steg i början men shit vilken fart man får när man byter gren och vilken lyx att vara uppvärmd (det är jag alldeles för sällan). Efter den något knackiga inledande första kilometern 4:31 kunde jag succesivt öka till 4:12, 4:00, 3:56, 3:56 och nytt klockat pb på 20:37 på 5 kilometer.

Borde väl egentligen simmat också men man kan inte få allt // Fredrik

fredag 5 september 2014

Jag vill också springa i bergen!

Kolla in bilderna på Anton Krupickas blogg. Jag säger det igen. Kolla på bilderna!!

Vilka miljöer, vilka stigar, vilken löpning. Jag ställer också upp på att i bar överkropp springa i fantastiska bergsmiljöer mot att verkligen få en möjlighet att njuta av löpningen där. Jag har vekligen inga problem med att flexa vaderna i motljus. Eller att trycka ner en vattenflaska i linningen på mina minsta shorts och i svart-vitt springa målmedvetet uppför bergsluttningen. Jag kan också stå på någon stenig smal bergskam och nonchalant spana ut över toppar och dalar.

Något företag inom sko eller kläder som behöver en initierad och halvbra löpare i sina bästa år för ett fotojobb i bergsmiljö? Jag ser helst att vi tillbringar några dagar i bergen så att bilderna blir bästa möjliga.

Någon?

/Andreas

lördag 30 augusti 2014

UltraVasan del 3 - 90 km mellan Sälen och Mora

Klockan var halv fem på lördags morgon när vi anlände till Berga by strax utanför Sälen. Startområdet såg rätt ödsligt ut jämfört med hur man ser det på tv då det är dags för skidåkarnas Vasaloppet. Halvmörker och dimma. Fuktig och kylig luft. Alla löpare är samlade i tältet eller strax utanför vid startfållan och man kan känna både förväntningen från löparna och doften av liniment. Underbart!

Vanligtvis brukar jag få tunnelseende så här nära tävling och världen runt omkring krymper ihop. Kanske har jag det även innan denna start men jag lägger ändå märke till att många löpare har klätt på sig vätskesystem. Hmm det kanske är bra, men det väger ju onekligen en del att bära med sig. Jag ser också fladdrande ljus från marschaller som är tända längs uppförsbacken efter startfållan. Riktigt snyggt. Ur högtalarna hörs stämningshöjande musik. När "Misty Mountains" spelas dovt och storslaget är ståpälsen total.

Fredrik och jag petar oss in i startfållan med ungefär en kvart kvar. Anspänningen tilltar. På ett bra sätt. Fredrik träffar några kompisar och snackar lite. Fem minuter kvar och folk börjar trycka ihop sig i fållan. När starten går är det bara skönt. Skönt att äntligen få starta resan mot Mora. Start och målgång i alla slags lopp är ju oftast garanterat ljuvliga. Det är där emellan det kan svida ordentligt.

Efter backen upp, den som är kantad av marschaller, går det fortsatt omväxlande uppför till första riktiga kontrollen vid Smågan. Knappt en mil har passerat och vi har väldigt medvetet hållit ett lågt tempo omkring 5:30-6:00 min/km. Tror man sig kunna springa 90 km springer man ju högst sannolikt en mil med lätthet och det lätt att falla in i sitt vanliga löptempo. Det blir sannolikt rätt jobbiga mil på slutet då...

Färden fortsätter in på banans knivigare del mot nästa stora station med båda mat och dryck, Mångsbodarna. Här handlar det om stiglöpning i sin ädlaste form - stenar, rötter, spänger och ett satans hit och dit för fötterna. Jag önskar stundtals att jag tränat mer på liknande underlag. Minnen från den härliga med ack så jobbiga Kolmårdsmaran poppar upp som vattkoppor på minnesbarken. Spängerna är kul att springa på eftersom de fjädrar tillbaka och skänker lite höjd till löpsteget. Men dom är hala, steget blir lite försiktigt och summan blir nog att farten är konstant. Hade valt mina IceBug Enlight som följeslagare och inte en gång halkade jag till på dom blöta planken eller stenarna - imponerande. Sulan i skorna är lite tjockare och med mer dämpning/stabilitet än i de modeller från IceBug jag annars använder och det passade prima för de många km som skulle avverkas. Speciellt fötterna tycker jag tar lite stryk av långlopp.

När Mångsbodarna dök upp framför oss kände både Fredrik och jag av en lättare hunger. Kort på energi kändes dåligt, rent av lite illavarslande. Här fanns möjlighet till korv-/ostmacka, pannkakor, bananer, saltgurka och mer därtill. Blåbärssoppa förstås. Alla stationer med blåbärssoppa var riktiga höjdare, särskilt där soppan var varm. Likaså gick vi båda igång på att energidrycken var varm ibland. Gick i gång på ett positivt sätt alltså. Minnen från barndomens termosar med varm saft smekte våra stenhårda ultrasjälar. Det här med att springa långt handlar också så mycket om vad som serveras vid nästa station och vad man ska välja att dricka och äta! Ibland kan ju tanken på ett glas varm blåbärsdryck vara det som gör att man håller det tänkta tempot ända till stationen. Det är smart att dela upp sträckan i ett ultralopp och avståndet mellan vätskestationerna är lagom delmålsdistanser att bryta ned hela sträcka på. Ett stort plus var också att alla funktionärer var så engagerade och uppmuntrade under hela sträckan.

Efter mångsbodarna var det nerför i flera km och farten ökade förstås. Sedan blev det stigning om ca 150 höjdmeter upp till Risberg. Har inget direkt minne av den stationen, men det var nog trevligt där också. Så här långt, alltså med 56 km kvar, riktades kompassen i på Evertsberg som utgör ca halvvägs i loppet. Dit kunde man skicka en påse med ombyte, nya skor och lite vad man ville. Halvvägs är ju en milstolpe och vägen dit var rätt flack om jag kommer ihåg rätt.



Översikt över bansträckningen

Vi hamnade i en skön stämning, Fredrik och jag, då vi stundtals pratade mycket om allt möjligt. Det funkar ju verkligen då tempot är lägre och syreatomerna räcker till mer än bara framfart. Ibland var vi tysta och gick in i oss själv. Samarbetet under resan funkade suveränt och en tråkig timme blir ju mindre tråkig om man kan snacka med någon. Förstås pratade vi också en hel del med medtävlare runt omkring oss men där riskerar man ibland att inte synka varandra och kan tvingas lyssna på en utläggning om en väldigt väldigt enkel och problemfri Vätternrunda, cyklad på ca 10 tim, när man bara vill tänka på om och i så fall när man ska kissa.

Efter ett kortare stopp i Evertsberg, där vi egentligen bara åt och drack utan att nyttja våra ditskickade påsar, var det utförslöpning i ca en mil med ca 250 tappade höjdmeter. Nedför på det sätter sliter lite på låren. En bra teknik för utförslöpning är en riktigt vettig investering. Jag har tränat i alla fall en gång i sommar så det gick naturligtvis strålande.

Under vägen till Oxberg började det väl ibland bli lite tungt. Vi hade hela tiden strategin att gå i alla längre och brantare uppförsbackar, för att spara kraft. Väl framme i Oxberg var det bara 29 km kvar. Ett knappt Lidingölopp. Ingenting att orda om. Det har vi gjort förr. Bara att ställa om och beta av. I Oxberg insåg vi också att alla större stationer verkade vara placerade på en höjd. Så innan blåbärssoppa, en uppförsbacke. Helt ok. Först prestera, sedan belöning.

Efter Oxberg är banan flack med bara mindre backar och egentligen är det ett svagt nedförslut hela vägen till mål. Vi märkte inte riktigt av det men gladdes i vilket fall av att strax efter Oxberg plötsligt vara i Hökberg. Väl här var det bara 19 km och nu snackar vi nedräkning. Hårt packad sand eller grusvägar och liknande underlag gjorde att löpningen blev enklare. Nu börjar låren svida lite. Tröttheten efter 7 mil är helt annorlunda jämfört med tröttheten i tex en halvmara med 5 km kvar. Efter 70 km är tröttheten närmast som en slags fantomsensation som är diffust pirrande. Benen är lite avdomnade och man uppfattar tydligt att dom vill stanna och vila lite. Omkring här, kanske lite tidigare, får vi besked om att Jonas Buud vunnit hela rasket och krossat allt motstånd genom att troligen springa på 6 timmar. Just vinnartiden råder det lite osäkerhet omkring och vi säger att 6 timmar är väl ändå helt omöjligt... Jo omöjlig, om man inte är från yttre rymden, som någon skrev dagen efter loppet.

Sista milen och kilometrarna går lite i trans. Benen bara rör sig. Inte av sig själva dock, man får piska på dom hela tiden. Men rörelsen framåt är det som upptar vårt medvetande. Här är vi trötta och bara matar på för att komma i mål någon gång. Väl i mål får man ju sluta spring. Nu pratar vi mindre. Vi bara tuffar på. Jag försöker boosta oss med positiva utrop, men jag vet inte riktigt om Fredrik hör. När vi kommer in i Mora händer ingenting alls. Nästan inga människor, nästan ingen aktivitet. Men när vi närmar oss målet med den klassiska portalen och alla människor står och applåderar oss den sista biten mot målgången - ja då kommer känslan av att vara oövervinnelig. Vi klarade det Fredrik! 9:41:12 tog det. Medaljtid och allt. För egen del blev jag alldeles vek i sinnet och ögonen tårades några sekunder. Så skönt att vara framme! Dessutom hade Malin och Lisa precis gjort sig i ordning och var på väg mot målet för att möta oss. Timing.


Lika glada som stela


Efteråt hängde vi i tältet med matserveringen. Satt och började eftersnacket. Frågade varandra om respektive lopp, tider, medlöpare, svackor, glädjen och allt annat som hör till. Stelheten tilltar och när man sedan ska resa sig känns plötsligt 90 km lite för långt. Efter långa löpningar brukar jag bli konstig i kistan och känner av ett lätt illamående samtidigt som jag är hungrig. Så inte denna gång. Köttbullar och potatismos satt fint och hemfärd till Sälen med Vasaloppsbussarna gick förvånansvärt fort. Hela kvällen fortsatte vi eftersnacka. Hela tiden med ett närmast ohämmat intag av mat och dryck i stugan. Rätt omedelbart efter loppet tror jag vi alla konstaterade att det här måste vi göra igen. Det är ju ett rätt ok betyg till både arrangör och till oss själva!

Vilka hänger på 2015?
/Andreas




Styrkan dröjer sig kvar

Så har då en vecka gått sedan Vasan gick av stapeln. En allt igenom positiv erfarenhet, så här i backspegeln. Bansträckningen går genom underbar natur med små sjöar som skymtar bakom vita björkstammar, alla trevliga människor i spåren som orkar växla några ord och de välorganiserade och fräscha depåerna med pannkaka (!), blåbärsoppa och bullar (att jag tränat på att äta under längre löprundor under sommaren har varit bra). Den uppmuntran man fick av publik och funktionärer var också ovärderlig, vissa personer dök upp och hejade åtskilliga gånger utmed banan. I och med att loppet var långt var det stundtals glest mellan löparna. På upploppet mot portalen i Mora kändes det som att alla, som stod där och hejade, bara hejade på mig och fånigt flinande med gråten i halsen orkade jag länga någon centimeter extra på stegen.

Spåren i kroppen börjar blekna, förutom en ömmande fotrygg, men i huvudet finns de kvar.  Främst är det fortfarande en allmän tillfredställelse, en känsla av att vara stark. Andra besvärliga saker förlorar sin udd i jämförelse.

Låst in bilnyckeln i bilen?  - Jag kan i alla fall springa 45 km!

Kostar det 6 500 kr att laga AC:n?- Jag kan i alla fall springa 45km!

Är det tre föräldramöten under kommande vecka?- Jag kan i alla fall...

Det tycker jag är skönt.

/Malin


onsdag 27 augusti 2014

2XU Karlstad Swimrun - The movie

Snygg film från kalaset i Karlstad..klart värt att vänta på..





 

UltraVasan del 2 - Förberedelser i Sälen

Organisationen Vasaloppet är som en fabrik. En fabrik som tillverkar tävlingar som fraktas ut som paket till oss sökande och längtande. Till oss som vill hitta en lämplig utmaning. Förutom det traditionella Vasaloppet 90 km har fabriken Vasaloppet tillverkat Öppet spår, TjejVasan, UngdomsVasan, CykelVasan med olika distanser, VasaStafetten med flera. Allt för att vi som upplevelsesökare ska kunna hitta det som passar oss bäst.

Det här året har turen kommit till UltraVasan 45 eller 90 km. Äntligen! Liksom CykelVasan tillverkades och började säljas i en tid då mountainbike snabbt blev en populär aktivitet så lanseras nu UltraVasan i en tid när vi törstar efter fler terränglopp med längre distanser; dessa utgör det lite hetare inslaget inom den andra löpboomen vi nu upplever. Den första löpboomen inträffade under 80-talets första hälft, då alla skulle jogga. Som det hette. Förresten heter det inte terränglöpning längre, som när jag var yngre. Nu heter det helst "trail" och alla tränare eller snarare inspiratörer, som till antalet är jättemånga och ordnar "event" och "camps" överallt i Sverige, kallar sig med självklarhet "coach". Ord och begrepp byts ut men löpningen består. Det är tur det.

Fabriken Vasaloppet är verkligen professionella! Dom har vanan att arrangera stora tävlingar och vet vad som krävs för glada deltagare. Det skapar en lugn och välkomnande stämning. Å andra sidan är det kanske det man betalar för när anmäler sig? En startavgift ett stycke över 1000 kr förpliktigar verkligen.

Vi åkte upp till Sälen redan under onsdagen och passade på att lägga in några dagar rekreation med turer till fjälls. Liten fjällstuga, gå eller springa i fjällen, mycket mat och vila med goda vänner innebär verkligen livskvalitet. Under torsdag och fredag innan tävlingen hann vi med tre turer på närliggande fjäll, varav två var löpturer. Löpningen under fredagen blev kanske längre och framför allt lite brantare än vi planerat men det var så inspirerande att trippa omkring på fjällryggen, omringad av ljungris och närmast oändlig utsikt. Fotlederna blev bara lite trötta som tur var.


På fjällryggen vid Tandådalen

Dramatisk sky

Mot Östfjäll stugan


Hur mycket vi än åt, gick på tur, löpte dom undersköna lederna över berg och genom dalar så kunde vi inte bromsa tiden - lördagen närmade sig. Tävlingsdag. Som vi hade längtat. För egen del så var det inte bara en alldeles angenäm väntan. Efter att ha drabbats av vad som kändes som total fysisk och psykisk utmattning efter drygt sex mil under Stockholm Ultra förra hösten så var jag lite skraj för att fullständigt ta slut igen. Där och då med kramp och leda hade jag 4 mil kvar att plåga mig igenom. Då och då frågar man sig helt enkelt: Varför? Ett enkelt svar för min del är: Att det är så skönt när man är klar.

/Andreas

fredag 22 augusti 2014

Simsallabim och påbörjad försäsong

Då merparten av Teamet är uppe och skall springa Ultravasan så fick jag bege mig i ensamt majestät ner till simhallen. Tyvärr så har utebassängen stängt för säsongen och således blev det att nöta omkring i en 25 meters bassäng. Nästintill att man behöver antiemetika (läkemedel mot illamående/åksjuka) ..inte för att jag är särskilt snabb, men när man kommer upp över 4 vändor så blir det nästan yrsligt..

Hade innan en liten plan om att försöka nöta på och nå upp till kanske 4000 meter. Kropp och knopp kändes helt ok..i stort sett. Ibland får man ju sänka kraven lite så att det är lättare att nå målen..eller hur?



Jag och Johann under årets upplaga av Amfibiemannen. Siktar på att han skall få slita ordentligt nästa år..




Körde första 1000 au naturell´som vår franske vän skulle sagt, tror jag.. inga hjälpmedel alltså. Hittade riktning och nivå ganska snabbt. Även om andningen de första, kanske 600 metrarna oftast är lite "stressad"..efter det så kommer jag oftast in i "andra andningen" och kom på mig själv i slutet att glömma att andas men klarade mig bra ändå då stressen var som bortblåst.


Efter de första 1000 så blev det materialsim med pullboy och large paddlarna. Körde på och kände att jag kanske borde stanna lite..men tänkte till och framförallt kände efter...varför ska jag stanna? jag 'r inte trött, har inte ont, inte törstig (då jag oftast råkar dricka i genomsnitt en kubik vatten under simning..lite oplanerat) ..så jag fortsatte att skovla på. Tittade till på klockan och 1000 till hade passerats..tog lite vatten, ordnade till glasögonen och körde nästa 1000 efter ngn minuts pustande.

Samma sak nu..allt gick väldigt bra på alla sätt och vis, lite vatten efter 1000 till och så fortsatte det..






plötsligt så stod klockan på 6000 meter. High score för mig inomhus. Lite retsamt att jag kunnat fortsätta orkesmässigt men var tvungen att bege mig ut till bilen då parkeringstiden tog slut...Bra att jag hade ork kvar..dåligt att jag var tvungen att "avbryta"..

men ändå..kul pass på riktigt och eftersom jag har anmält mig till distanskurs till hösten där distanserna ligger på 3-4000 meter per pass så gäller det väl att vara förberedd antar jag..

Tidsmässigt så blev det inte rekordtider, men klarade det hela på strax under 2 timmar vilket jag är rätt nöjd med med tanke på min cv i simning..

Har ett lite mål om att köra en mil vid samma pass..men då får jag nog ställa mig på annan parkering..

tisdag 19 augusti 2014

UltraVasan del 1 - Inför

Tisdag kväll, halvsent. Väskorna är packade och en lista över sista-minuten-packningen vilar tryggt på köksbänken. Kläder, mat, skor och prylar. Hur mycket kan man behöva under fyra dagar i en stuga? Rätt mycket tydligen om man tittar på de två resväskorna och diverse andra påsar och väskor. I morgon, strax efter lunch, startar färden mot Sälen för lördagens UltraVasa - 45 alternativt 90 km att avverka löpandes. Fredrik, Lisa, Malin och jag. Fredrik och jag 90 km. En ansenlig andel av Team Fillinge Ultra är under helgen verkligen ultra. Smakar fint!




Känslorna är ändå blandade. Som vanligt infinner sig osäkerhetens fula tryne: är inte långpassen du avverkat rätt få till antalet? Du kanske hade behövt fler av de långa backpassen va? Överhuvudtaget, är inte 90 km onödigt långt? Dessa frågor hör till, för egen del i alla fall, och bidrar till att öka fokuseringen på uppgiften. Ett sätt att titta tillbaka och analysera planeringen och utfallet. Värre är det med rädslan. Den finns där också. Rädslan för smärtan. Och tröttheten. Och att bryta. Rädslan att bryta är egentligen obefogat störst. Att bryta framkallar känslor av misslyckande efteråt men samtidigt vet jag att risken är rätt liten. Jag bryter inte. Rädslan för smärta och trötthet är mer av det verkliga slaget. Det gör ont och man blir trött. Punkt. Men samtidigt söker jag ju tröttheten. Jag vill kämpa under lång tid och övervinna tröttheten och min egen litenhet inför en annalkande utmattning. Det är en del av upplevelsen att vid målgång känna sig större än tävlingens motståndet. Att få vara klar, att komma i mål, är verkligen omvälvande. En storhet i att jag inte gav vika. För att inte tala om att fullständigt ge sig hän i eftersnack med andra som delar upplevelsen. Smärtan under resan skulle jag däremot mycket gärna vara utan, den tillför inget speciellt. Visst är det skönt att komma i mål och slippa springa med en kropp som gör ont men det onda brukar ändå finnas med ett par extra dagar och innebär för mig ingen dimension av upplyftande upplevelser.

Jag är nöjd till 90 % med mina förberedelser. Jag har haft en hygglig volym av löpning räknat i km. Jag har tränat varierat: långa långpass, vanliga långpass, intervaller, snabbdistans och backar. Och en del utfyllnadspass. För 10 extra procent skulle jag vilja ha haft några fler långa långpass och lite mer av styrketräning för ben och bål. Men jag är ändå i stort nöjd. Kanske några fler km/vecka också...

Rädsla och tvekan till trots, UltraVasan är en riktig käftsmäll till äventyr! Bara att försöka njuta lite av smällen också...

/Andreas

söndag 17 augusti 2014

Lite Inspiration..

Här kommer det lite inspiration..snart dags för Ö till Ö..sedan är det dags att börja förbereda sig för nästa säsong..Hoppas någonstans att kunna få möjligheten till att medverka och uppleva just Ö till ö..Dock så finns det en del praktiska grejer till att lösa det hela. Vi får hoppas att framtiden är med oss och att vi hittar någon som tycker vi är värda att satsa på till den tävlingen + lite flyt..






Ö till Ö
 






Amfibiemannen







 Engadin