Racerapport Borås Swimrun 2014

Efter att under föregående år blivit helt fast i kombinationen simma och springa så lyckades jag övertala Fredrik att köra ett lopp med mig. Med viss tveksamhet så lyckades det efter ett tag, även om det fanns mörka orosmoln för simningen för hans del. Under året så har vi lyckats med att i alla fall köra ett gäng simpass inomhus, även om det inte är samma sak som att simma i öppet vatten. Vår tid för att testa material och vad vi skulle ha med/på oss blev också den lite lidande, men hoppet övergav oss inte. Vi stretade på med både simningen och löpningen. 

Fredrik håller ju som bäst på med ”runstreak”, vilket innebär i hans fall att han springer minst 5 km varje dag. Det har gett riktigt bra resultat för hans del. Makalöst driv i steget och uthållig som få. Han har ju även Ultravasan som huvudmål i år..Jag för egen del upptäckte dock att åka på charter veckan innan med allinclusive är inte helt optimalt för konditionen. Det blev i all fall lite simning i medelhavet, men ...löpningen blev “lite” lidande..

Pigga och fräscha

 Vi gav oss ner mot Borås tidigt på söndagmorgonen. Peppade, glada och förväntansfulla. Vi kände båda att det vore skönt att hellre komma ner till Borås lite för tidigt så man hinner sträcka på benen än att stressa iordning precis innan start. Vi stannade till en gång vid Borås och åt lite till. Efter att i två dagar försökt att planera och optimera både vätske och nutritionsintag för att orka med strapatserna så blev det till att sluta av med ostkaka som sista maträtt och en massa dricka.

Energiintag på en mack. 

Fint välkomnande

Väl framme på Almenäs och sjön Örenäs så visade sig Borås upp sig från sin bästa sida. En stor sol och i det närmaste vindstilla. Fantastiskt väder. Vi spankulerade omkring lite och sträckte på benen. Träffade på trevliga Salminggänget som höll på att packa upp snabba skor. Fler och fler swimrun-bitna dök upp. En härlig tjock dimma med jävlaranamma och gummi fyllde luften på gräset framför starten. Då vår erfarenhet av dessa tävlingar har en tämligen stor utvecklingspotential så försökte vi kolla över våra kombattanters utrustning. Rätt snart så såg vi att det var kanske tre par till som körde i långdräkt. Alla andra hade antingen klippt eller köpt en kort våtdräkt. Vissa klippte sina dräkter på plats. Av oerfarenhet (och lite i efterhand ogenomtänkt) men även till viss del snålhet på grund av att dräkten är i det närmaste ny så beslöt vi oss för att testa det här loppet och så får vi se..

Cafe´

"Påläggskalven" från Team Salmingrunning krängde snabba skor

Borås swimrun

Vi påbörjade ett samarbete med Surfspot efter att Dalhöjd aka www.crosstranad.blogspot.com prisade dom. Våtdräkter från Zone3 och övriga persedlar inhandlades därifrån. Även om vi nog kanske kände att det skulle varit bra med att klippa våtdräkterna så bestämde vi oss för att vi behövde flytkraften och att vi ville testa med lång variant först. Vi valde att köra med paddlar och dolme. Alla grejer funkade tipptopp..även om det blev lite varmt med helskodd dräkt denna ljuvliga sommardag...och att jag förbannade mig själv att jag inte köpte kort/klippte ett par gånger. Dräkten var i alla fall smidig och bra att simma med. Vi använde oss av Zone3:s "Aspire"

Bild från www.surfspot.se

Ordnar till grejerna lite

Bricka för att undvika att gummistroppen skär in. 

"Dolme med gummi"

Paddlarna som vi använde

Strax innan 11.00 så blev det lite snabb briefing av headmaster Colting som berättade lite om banan och de 1000 m höjdskillnader som väntade oss i backarna. Bra pepp.. Redan här kände man hur varmt det var. Värmen i luften omkring +20 grader, sol och blå himmel. En fantastisk dag på alla sätt.

Nummer 51: Team Fillinge Ultra!!!

Ungefär här så höjdes både puls och gummmidoften

Otroligt vackert i omgivningarna

PANG! Starten gick och elitgänget stack iväg som tid på en ledig dag. Resterande deltagare lufsade på fram emot första backen. Ganska trångt och de flesta tog det ganska lugnt här. Vi hade tagit beslutet att inte cabba ner den första löpningen då den bara var ngn kilometer..det visade sig vara kanske smart tidsmässigt men värmemässigt..sådär smart. 

Bild lånad från www.bt.se

Det är märkligt med swimrun, och helt sjukt bra att det är lite intervaller inbyggt för precis när man är lite lagom uttråkad på löpning så kommer vattnet som en räddande ängel. Svalt, skönt och befriande från värmen. 

En ganska kort simning som gick bra och utan några problem. Här kom det en trappa som vi var tvungna att gå uppför. Alla var tvungna att gå då den inte fick göras åverkan på. Väl uppe så blev det asfaltslöpning i uppförsbacke och lite mer grusväg. Solen stekte och pockade på uppskattning. Jag avböjde. Mera grusväg och lite mer grusväg till dess att vi blev invinkade i skogen. Skogen skylde solens strålar vilket var välbehövligt.

Stegen var ganska begränsade i sin stuns och längd. Vätskebehovet var skriande. Efter löpning på asfalt så sprack träden upp lite och på höger sida så kunde vi se en bra bit ner mot sjön. Härlig utsikt och en väldigt efterlängtad vy men framförallt: HURRA VÄTSKEDEPÅ!! Försökte att kasta i mig så mycket som möjligt i vätskeform. Vatten, cola, sportdryck, bars och bananer. Nu kom det en lite längre simning. Så skönt att hoppa ner i vattnet! Härliga vatten!!

bild lånad från www.bt.se 

Nedkylning behövdes rejält. Vi paddlade på, jag först och Fredrik efter. Mitt mission var att hålla kurs och Fredrik att hålla kolla på mig och var jag tog vägen. Vid några tillfällen så fick jag hojta till då det blev lite zick-zack simning. Å andra sidan kan man ju ha lite överseende med simningen då den begränsats till att inte simma + 700 m ett svep någon gång för Fredrik och framförallt inte så här mycket öppetvattensimning som dagen till ära bjöd på.

Även på denna simning kunde vi simma om ett par andra tävlande. Roligt. Väl uppe på land så bjöds vi på hejarop och glada människor, som det i och för sig var överallt. Väldigt roligt och man orkar lite till med dessa "heja heja".

Härefter blev det lite asfaltslöpning omkring lite bostadsområden. Roligast här var ett gäng barn som satt laddade med vattenpistoler, vattenkanoner och hinkar med vatten.

Tack alla barn!

Sedan kom vi in i ett litet skogsparti igen och riktigt kuperad omgivning. Sedan var det dags att simma tillbaka till andra sidan igen. Den simningen var lite kortare och gick utan problem. Stigningen som kom efter denna simning var så brant att de hade målat med tjock märkpenna på kartan. Stigning som riktigt bet i låren. Blev snabbt extremt varm. Pustandes och frustandes försökte jag mig på att springa. Det tog inte många steg före jag var tvungen att stanna till med yrsel och snedsteg. Riktigt jobbig löpning. 

Äntligen vätskekontroll. Skulle gärna sett vätska mer frekvent, även om jag förstår de logistiska hindren. Nu blev det simning tillbaka igen, hyfsat långt och upp i ett träskliknande område. Träsk gillar ju Team Fillinge Ultra så här var det som hemma. Svalt och skönt till och med..Plötsligt så stod vi näsa mot näsa med en trevlig gubbe med stort skägg.

Trevlig gubbe med stort skägg: - ta det lugnt, det kan finnas grenar och annat i vattnet.

Vi, frustandes: - ok, vart ska vi?

Trevlig gubbe med stort skägg: - 300-400 meter ditåt (höttandes med ena näven inåt i landet)  

Vi, med immiga glasögon: - tackarr!

Ner i ån. Kanske inte den ån i världen jag skulle valt att åma mig fram igenom om jag till exempel hade en klarblå å att välja mellan. Naturen här påminde mer och mer om “Bröderna Dahls Äventyr” för er som kommer ihåg dom. Makalös Norsk spännings-komedi-deckar-barn-tv. Den gick på den tiden Sverige bara hade två kanaler. 

Avslutades alltid med den största cliffhangern i mannaminne..i alla fall...så paddlade vi på här. Beredda för bäverattacker och rasande pirajor. Inga dök upp. Omkullfallna träd och allmän drivved gjorde att vi fick ta till ett par kliv uppe på torra land för att kunna forscera framåt. Sedan ner igen…

”- ÖÖÖHH, Var faan är vi någonstans”? hörde jag bakifrån, 

- hörrö kartläsarn, har du koll? 


Well..ingen snitsel, eller skylt som kungjorde att vi var på rätt spår. Nu var det ju så att jag förvisso hade kartan, och delvis var ansvarig för att lokalisera oss utifall nödläge skulle uppstå, however..så hade jag i stridens hetta, tja..man skulle kunna säga att jag placerat den i “postfacket”..eller i alla fall hade den under färdens gång hamnat där. Troligen pågrund av vätskebrist. Jag avvaktade lite med att se över vägbeskrivningen på kartan..och plötsligt:

- Vänta, jag ser ett par fötter sa jag

- Va? sa Fredrik

- Det är en bro därframme, kom igen!

Bild lånad från www.bt.se

Bild lånad från www.bt.se

Bild lånad från www.bt.se

Vi fortsatte vår resa genom Borås variant av Amazonas och kom upp på en härlig liten bro där vi möttes av glada tillrop och hejaramsor. Härligt att våra fans orkar stå och invänta oss.

Lånad bild från internetet

Nu blev det skogsstrapatser och stigande löpning. Härlig skogspart med riktig upplevelselöpning. Dock så blev jag mer och mer plågad av vätskebristen. Vi fick på grund av mig gå mer och mer. “Cabbade ner” efter ett tag då dimsyn och snedsteg gjorde sinnet tungt. Kändes inte helt ok där ett tag. Efter mycket svordomar (framförallt mot organisatörens jävulskap) och hasande så kom vi äntligen fram till något som liknade en pissegöl för boskap. Av lukten att döma så var det nog så, jag hasade mig i vattnet nedcabbad och försökte att kyla ner mig. Samtidigt som den nedkylningen troligen räddade livet på mig så tog sig Fredrik upp till den välkomnande vätskestationen, hämtade vatten, socker och jagvetifan. Det hjälpte dock. Jäklar vad skön kick det är att få vätska och socker när man är nere på 0.

Bild lånad från www.bt.se

Efter detta så tändes dock hoppet lite för i alla fall mig. Vi gick ett par meter och sprang i nedförsbackarna. Härlig natur även här. Riktiga trollskogar. Någonstans här började jag istället för att planera skepparbröst och tusen nålar att gilla organisatören Colting och hans hemmaplan. Makalösa möjligheter med en sådan vacker natur och härliga vattendrag. Även om den är gediget krävande. Efter skogslöpningen och lite grus/asfalts mix så kom vi fram till ytterligare en skogsgöl. Jag körde nedcabbat över. Jättetungt, men o så skönt. Liten skogslöpning och en liknande göl till. Fantastiskt vad svalt vatten kan göra för livsgnistan.

Efter detta så kom det en klättringspassage, där det faktiskt fanns en motionsslinga-skylt. Imponerande att ha motionsspår i detta området. Nedförslöpning och vi kände att nu var vi lite lite lättare på foten. kom ner till sista vätskestoppet. Även här ett gäng trevliga funktionärer som hejade på och visade på en härlig anda. Roligt! Ett par hundra meter till sedan sista simmet.

På med kläderna, här tappade vi en del tid och ett par stycken som passerade oss. Trots att jag i det närmaste höll på att lägga ner verksamheten någon timme tidigare så växte hornen ändå. Visst är det märkligt? På med paltorna och ut i sjön. Här kan ju inte låta bli att imponeras av min kollega som jag beskrev tidigare har en ganska tom CV över öppetvattensimningar både i antal och distans. Men nu, 1400 m (drygt då det blev lite zick-zack ett par gånger) som inget! Häftigt!!

Upp på land och defilera in för att få en kram av arrangören och födelsedagsbarnet Jonas Colting. Roligt även att vimplar och organisationen var kvar när vi kom i mål. Sånt uppskattas..

Vår tid blev till slut 6 timmar och 9 minuter på de ca 32 kilometrarna spring o sim.

Herrvinnarna kom in på 3:47...Dock så bröt vi inte och vi hade en jäkla kul resa! 

Små saker och tankar som kommit upp:

* Kort dräkt är nog att föredra. I alla fall när det är varm så till och med soldyrkarna söker skugga. Då kan det rent av vara dumdristigt att dra på sig tjockt gummi och springa det snabbaste man kan.

* Efter varje utmaning man tar sig igenom så samlar man på sig både erfarenhet och upplevelser. Vid liknande tävlingar som dessa så handlar det rätt mycket om vilken utrustning som kan vara bra att köra med. En del funkar för sådant och en del för annat. Svårt att säga vad som kan vara bra innan utan det gäller lite att pröva sig fram.

* Skulle ha varit bra med stroboskop på andra sidan, likt Amfibiemannen hade förra året. Lättare att sikta emot.

* Härlig och entusiasmerande funktionärer! Höjer verkligen upplevelsen!

* Peppande publik längs banan! överallt så möttes vi av glada tillrop, och barn som sprutade vatten på oss! Härligt!!

* Svårt att förklara för “vanliga människor” hur fantastisk den där känslan är dels när man kastar sig i vattnet efter en löpning, men även den där euforin som sköljer över en när man är mitt ute på vattnet, så långt det bara går och bara kommer in i något slags rus..armtag, armtag, andetag, armtag, armtag, andetag...det blir något slags mantra.  

* När jag vände mig om på sista simningen, solen stod lagom lågt, vi var helt ensamma på skön, och Fredrik bryter vattenytan och paddlar sig framåt, så skulle man haft med sig en kamera. Jäklar vad priser vi skulle vunnit på den bilden!

* Även om jag fortfarande är ganska urlakad och tämligen matt i pälsen så skulle jag gärna göra om det! Fantastisk upplevelse!

* Materialjusteringsplanering inför nästa race: Bättre "upphängning" för dolmen. Ett smalt gummiband blev för sladdrigt efter ett tag. Våtdräkt efter väder och vattentemperatur. Kort variant är nog att föredra om sommaren. Paddlar och glasögon funkade toppen. Energi kanske man kunde tagit med sig på ngt sätt. Får hitta en bättre anordning för att medta den utrustningen. Kanske Head:s nya våtdräkt kan vara ett alternativ?

* Inställningen till loppet ändrade sig något under själva utmaningen. Allt från "Nu jävlar!" till "håll en stadig och jämn takt", och mer på slutet "inte bryta inte bryta" och även "måste överleva"..till det slutgiltiga..."faan vad gött!!"

* Nu kan det vara så att verkligheten inte överensstämmer med mina upplevelser. Vare sig vatten, löpning eller annat tjafs. Summa summarum: underbar upplevelse ännyhow! Vi, Fredrik och Jag skulle vilja tacka alla både för hejarop på plats, sociala medier, samarbetspartners, lokala kändisar, funktionärer, sociala swimrun-skadadeindivider, fantastiskt roligt att få sådan stöttning! 



//Marcus och Fredrik

Jag kan springa var jag vill!

Ledig dag, turkisk yoghurt och valnötter i magen, lust att springa rakt ut i spenaten och se hur långt jag kommer.

Långa brallor och rejäla icebugs fick följa med på färden. Utan ett steg på väg tog jag mig en mil-runda på de sammanhängande fälten runt i den vackra Fillingebygden. Glad, blöt upp till midjan, efter gårdagens intensiva regnande, och lite darrig efter ett par kyssar från de elstängsel jag forcerade, återvände jag hem. 

/Malin

Äntligen

Nu äntligen kom grejerna. Våra våtdräkter och övrig utstyrsel till våra tävlingar inom swimrunscenen. Lite sent kan tyckas då första tävlingen är på lördag i Borås. Får sänka kraven (lite) och se det som ett första testlopp för oss som team.

Dräkterna som vi ordnade är av märket Zone3 och inte bara snygga utan de satt som en smäck också. Nya paddlar och pullboy inhandlades också från Surfspot.

Man kanske borde klippa i alla fall benen, men när man som vi precis har fått den så vill man ju ogärna ha skador på den så i Borås kör vi på helmantlat och fullt ställ. Troligen tar vi av oss capeérna när vi tävlar vilket är lite synd visuellt..ser väldigt mäktigt ut när vi kommer härjandes med cape´n fladdrandes bakom..

återkommer med lite mer bilder efter första testet ikväll..


/Marcus

UltraVasan 90 km och vägen dit

Tillförsikt. Med tillförsikt ser jag nu åter fram emot den 90 km långa UltraVasan. I ett par månader har jag tvivlat på att jag hinner förbereda mig som jag önskar. Jag har haft ont lite här och där och tappat både kontinuitet och antal löpta km. Kasst. Men efter Göteborgsvarvet och gårdagens korta långpass om ca 24 km så känns det lugnare. Inte helt bra men lugnare. Jag blev inte så trött och benen var fräscha hela vägen. Distansen är i och för sig inte så imponerande, alltså 24 km. 90 km däremot är långt! Viktigast var att jag under gårdagen fick ett kvitto på att kroppen är redo för nästa fas: samla volym och bygga styrka. Styrka har jag väl i och för sig samlat under vintern/våren men mest via isolerade benövningar på gym eller genom enbensböj i källartrappan eller liknande hemsnickrade övningar.

Det verkar som att Icebug Enlight kommer att följa
med på UltraVasan. Bra stabilitet och helt ok
dämpning för att vara så lätt och löpglad.

Nu kommer istället backpassens tid och jag började redan i måndags. Tanken är att springa allt längre pass i långa backar. Jag startade med 30 min vilket blev 6,4 km. Mina två backar är lyckligtvis förenade vid start men går åt olika håll, vilket gör det lite mer varierande. Kommande vecka ökar jag med 5-10 min och veckan efter likaså, osv. Löpteknik och styrka i ett smidigt paket. Dessutom flera km, vilket naturligtvis är helt avgörande om man ska springa maraton eller ultradistans. Samla klokt där det går att samla. Inte samla tre springa-till-jobbet-pass under arbetsveckan utan att hinna stretcha eller återhämta sig tillräckligt. Inte heller korta snabba intervaller med NocOut.se där jag genast måste kräma på mer än senor och muskler tål bara för att jag orkar och vill. Nu är ledorden kontinuitet är klokt. Kom ihåg det! Kontinuitet är klokt. Som sagt, med tillförsikt är jag på väg till UltraVasan 90 km. Hoppas bara Fredrik hittar en plats också.

/Andreas

Salomon Trail Tour - Kolmården 24/5

Redan när jag slog upp ögonen 6:15 i morse förstod jag att det skulle bli en varm dag. Började som tur var redan uppvätskningen kvällen innan och fortsatt nu även under morgonens timmar. Min mor och far kom förbi och skulle vara barnvakter på resan som tog oss förbi Norrköping och in i skogarna mot Sörsjöns friluftsområde. Vackert!

När vi klev ur bilen visade termometern 23 grader och varmare skulle det bli. Jag gillar att vara ute i god tid så vi var bland de första tävlande på plats. Jag hämtade min nummerlapp och lånade ett par skor utav Team Salomon. Salomon har nämligen med sig en hel del skor som man får låna under loppen man deltar i under deras tour genom Sverige. Ett riktigt trevligt och bra initiativ som gynnar både köpare och säljare. Jag lånade ett par nya Salomon Sense Ultra 3 soft ground.

När vi stod där o snackade lite med Salomon gänget sa Theo att även han ville springa. Sträckan för 12 åringar var bara 2,6km men jag sa blankt nej, ska man tävla måste man träna först (löpträningen har dock varit frånvarande sista månaden) så något lopp det blir det inte! Jag såg hur besviken han blev och sa, men vi har ju inga grejer med oss! Inget problem sa Theo, jag springer i det jag har på mig... (skateskor, chinosshorts och en alldeles för stor skate t-shirt) Vilken tur då att vi kunde låna skor till Theo oxå, han fick även låna mitt Salminglinne, shortsen fick duga! Vi efteranmälde Theo och då ville ju självklart även Vilda vara med. Det ska ju börjas i tid, så hon fick plats i knatteloppet på 500m.

 Benjamin, jag, Theo och Vilda innan racen

Theo frågade mig om jag trodde att han skulle vinna, för han ville absolut inte komma sist, nja sa jag, du kanske inte vinner men kämpa på så går det nog bra. Sagt och gjort, han la sig i ryggen på den löparen som stack i väg starkast, 200m senare drog Theo förbi och sprang sedan in som stolt vinnare av hela tävlingen. Riktigt coolt!!!

Theo efter målgång!

Nästa löpare på tur var Vilda, hon ville inte springa själv men om pappa följde med så skulle det nog gå bra. Nja jag fick springa med henne i famnen större delen av barnens sträcka men i mål sprang hon själv. Hon var inte särskilt glad heller men man kanske måste träna sig in i den rollen.

Sur Vilda







Sådär ja, nu var det herrarnas tur att kliva in i tävlingen. 21km skulle det bli och nu gassade solen på riktigt. Termometern visade 25 grader och de tävlande började att samlas i startfållan. Pang! small startskottet och vi var i väg. 21km är en ganska lurig distans, det är för långt att kuta allt vad man har men det är samtidigt för kort för att ligga och lura i bakvattnet. Det blev ett ganska raskt tempo genom den ganska/väldigt tekniskt inledande skogen, klockan visade 4:30 tempo och det kändes ändå helt ok. Banan slingrade sig genom mycket vacker skogsnatur, ömsom skogsstig ömsom blöta partier och emellanåt skogsväg.   Efter ca 8km passerades den andra vätskekontrollen och sen gick det uppför, närmare bestämt 170 höjdmeter uppåt, fy fan vad det sög i benen och hjärtat pumpade helt febrilt utan att riktigt förstå varför. Tempot sjönk, hållningen blev sämre och just då undrar man varför man valde 21km istället för 10, då hade det ju varit klart nu. De första 10 kilometrarna gick på 49 minuter och sen gick det bara utför, tidsmässigt alltså, tyvärr inte banprofilen. Upp och ner, genom myrar och snåriga bergspartier och rena träsk, helvete vad det sög.

Passerade 15km skylten och tänkte ändå, snart klart, men ben och huvud synkade inte riktigt så sista 7km blev tuffa. Precis innan 20km passeringen sprang man förbi målområdet för en sista sväng ut i träskmarken, då hör jag en bekant röst bakom ropa mitt namn, det var #roxen. Inte igen tänkte jag ( han sprang nämligen om mig på blodomloppets sista km i torsdags) och spände bågen och kramade ur det sista ur ben och pannben, det höll ca 100m sen kom han som ett kolmårdstroll och lagom när han skulle springa om mig snavade jag och letade mig allt närmre gyttjan, klarade mig precis men benen drog ihop sig i jordens kramp. Lyckades ändå löpa mig ur krampen men spurten var förlorad. Passerade mållinjen på tiden 1:58:45 som ändå får ses som godkänt med dagens tuffa värme och loppets tuffa terräng.

Fredrik glad och nöjd!

Sammanfattar det hela som en fantastisk dag i solen med nära och kära, samt en helt obeskrivligt vacker natur. Tack Kolmården och Salomon trail tour.

Kom även hem med en startplats till Kolmårdens trail marathon den 5 juli, ska ni med?? // Fredrik

Att dagen präglades av värme undgick varken åskådarna eller de som var ute i spåren, men att denna skulle ta knäcken på någon som älskar att springa i skog och mark var något jag inte planerade för... Planen var att ta sig runt de 21 km i hyfsat tempo men med målet att passa på att njuta av naturen. Så löd planen i alla fall, men väl ute upplevde jag annat. Efter relativt raskt tempo de första kilometrarna kändes det riktigt bra, inte låg jag i täten men jag hakade på nånstans i mitten. Efter en snabb avkylning med vatten över huvudet och endast ett glas energidryck (där hälften satt i fel strupe) fortsatte färden.

Jag minns knappt vart det var men nån kilometer innan andra vätskekontrollen kom en påtaglig yrsel och hjärtklappning som snabbt yttrade sig i en allmän svaghet i kroppen och känning av kramper i arbetande muskulatur. Jag insåg, dock alldeles för sent, att jag hade drabbats av värmeslag! Att det skulle utvecklas sig så dramatiskt och snabbt gjorde mig förvånad! En medlöpare såg att mitt tillstånd var dåligt och erbjöd sig att bistå med stöd, vätska och motivering att komma vidare (dock gående). Mitt tillstånd förvärrades dock ytterligare och jag fick lägga mig ner i över 30 minuter. Sakta men säkert dämpades hjärtklappningen och kramperna försvann. Jag ställde mig upp och med lite famlande och vinglig gång joggade jag försiktigt vidare till vätskekontrollen där jag beslöt mig för att bryta.

Självklart var det en besvikelse men var trotsallt vid gott mod då jag förvärvat en erfarenhet jag aldrig upplevt eller glömma, vätskebrist som resulterade i värmeslag, något jag i fortsättning inte kommer att underskatta! Så alla ni som är ute i spåren en varm sommardag, drick, det är bättre med en skvalpande mage än en kollaps pga av värmeslag!

//Benjamin

Kom och träna med oss!

Kom och träna med oss i Team Fillinge Ultra! Att träna tillsammans är grundtanken i vårt lilla sällskap och därför vore det roligt om fler kunde ansluta.

När: nu på söndag, 25/5 kl 15:30

Var: Vidingsjö motionscentrum vid barackerna

Hur: vi delar upp oss efter önskemål. Jag vet att några kommer att vara sugna på LOK-milen. Andra på 5:an. Tempot brukar vara åt det lugna hållet för att öka lite allteftersom.

Ta med något att äta så fikar vi tillsammans när alla har kommit tillbaka och återhämtat sig.
Så, lägg ned firandet av Mors-dag framåt eftermiddagen och ägna lite tid åt byggandet av din löparkropp och kom för att umgås med oss en stund. Ta med någon du känner. Eller inte känner. Det blir trevligt!

Keep up that good running spirit!

/Andreas

Runstreak day 150, 160 och 170!

Förlåt! Har legat efter i min rapportering om mitt runstreakande. För ni trodde väl inte att jag slutat? Nej den lyckan ska ni inte få en på ett tag iaf! Ta i trä...

Löpningen dessa sista 30 dagar har gått bra och i måndags 19/5 var det alltså dag 170 och lite drygt lika många mil. Med andra ord snittar jag 1 mil om dagen vilket känns lite overkligt då jag "rätt" ofta springer 5 km och tar det ganska piano. Det har varit väldigt varierad miljö, allt ifrån klippiga berg i Spanien till det vanliga gamla varvet runt Ekängen. Blöt traillöpning i Vidingsjös LOK-mil blandat med många rena asfaltspass till eller hem från jobbet.

Att variera sig är viktigt, dock ganska svårt rent tidsmässigt när man ska få in träningen varje dag. Oftast blir det 10km hem från jobbet, då har man tränat, hämtat dottern på dagis och duschat ca 16:00, snacka om tidseffektivt!!

Denna vecka väntar 2 tävlingar, först blodomloppet 22/5. 10 km asfalt, ett kul jippo med jobbet samtidigt som det kan vara kul att pressa sig lite, för på tävling springer man fort!

Sen den 24/5 ska jag till Salomon trail tour i Kolmården, 21 km traillöpning i mycket vacker miljö vilket ska bli riktigt kul. Kanske inte lika viktigt med en bra tid här, ska verkligen försöka njuta av omgivningen och den omtalade miljön i Kolmårdens skogar.

Mer om tävlingarna kommer givetvis efter målgång...

// Fredrik

Tankar om sommarens utmaningar

Jag är inte jätterädd för utmaningarna som jag har som mål under året. Faktum är att jag ser fram emot dom. Dock med en viss tillförsikt och mer idag än igår..Vi skall under Team Fillinge Ultras flagga delta i tre swimrun-tävlingar i år:

Borås Swimrun

Borås sträckor: 

Sträcka	Löpning	Simning
Löp 1-Prologen	2.1 km
Sim 1-På grunt vatten		270 m
Löp 2-Udden	0.3 km
Sim 2-Mot gräddhyllan		750 m
Löp 3-Stairway to heaven	4.0 km
Sim 3-Ättestupssimmet		800 m
Löp 4-Trollskogen	1.5 km
Sim 4-Bråddjupet		650 m
Löp 5-Bergaravinen	3.6 km
Sim 5-Inloppet		1200 m
Löp 6-Jungle Run	0.3 km
Sim 6-Jungle Swim		300 m
Löp 7-Kröklings hage	4.7 km
Sim 7-Fiskdammen		100 m
Löp 8-Hundraårsstigen	2.3 km
Sim 8-Skidåkarsjön		50 m
Löp 9-Klassikerspåret	4.0 km
Sim 9-Lejondalssimmet		330 m
Löp 10-Rot och spång	0.4 km
Sim 10-Glasögonsjön		180 m
Löp 11-Toppbestigningen	1.9 km
Sim 11-Roddklubbsbryggan		650 m
Löp 12-Amerikaön	0.01 km
Sim 12-Hemlängtan		750 m
Löp 13-Upploppet	0.35 km
Totalt	25,46 km	6030 m

----------------------------------------

Karlstad Swimrun

De ungefärliga distanserna i Karlstad:

Löpning                              6100

Simning                                                    2400

Löpning                              2200

Simning                                                    900

Löpning                              600

Simning                                                    700

Löpning                              4700             

Simning                                                    560

Löpning                              287

Simning                                                    363

Löpning                              1420

Simning                                                    424

Löpning                              635

Simning                                                    375

Löpning                              289

Simning                                                    526

Löpning                              1590

Simning                                                    435

Löpning                              290

--------------------------------------------

Amfibiemannen

Distanserna på Amfibiemannen: 

Lidö                                            2270 Run 

Lidö-Idö                                                                  1110 Swim 

Idö/Krokholmen                           3380 Run 

Krokholmen-Viberön                                                  400 Swim 

Viberön                                       70 Run 

Viberön - Västerören                                                  260 Swim 

Västerören                                   115 Run 

Västerören - L. Äspskär                                             675 Swim 

Arholma                                      5470 Run 

Riddarviksskär runt                                                   620 Swim 

Arholma                                     5370 Run 

L. Äspskär - Västerören                                            675 Swim 

Västerören                                  115 Run 

Västerören - Viberön                                                260 Swim 

Viberön                                       70 Run 

Viberön - Krokholmen                                              400 Swim 

Krokholmen/Idö                         3380 Run 

Idö - Lidö                                                              1110 Swim 

Lidö                                          2580 Run 

SUMMA 28330 

Dessa är ganska lika varandra till sin utformning. Dryga 2 mil att springa totalt och dryga 6 km att simma totalt. Att man sedan gör det omvartannat är bra både för ork och mental kapacitet. När man har sprungit ett tag och är trött på det så är det bara att hoppa i plurret..och när man har tröttnat på det så skall man upp på land och mosa på ett tag..lite intervallkänsla på det hela. 

Förra året när jag gjorde min debut i öppet vatten, så fasade jag mig ganska mycket för att simma + 1000 meter i Stockholms skärgård. När man har "lärt" sig simma via youtube och eget nötande så är cv:n inte så diger att man kan vifta bort mygg med den ens. Har dock ett minne som är som en guldfisk och åtar mig gärna utmaningar för upplevelsens skull. Så här i efterhand var det ett fantastiskt äventyr och faktum var att vi faktiskt simmade om ett par kombatanter då. Trots min "teknik". Ett roligt minne var när min tävlingskollega (som är sällsynt snabb) sa till mig "- håll koll på mina fötter, och daska till på dom om det går för snabbt.." ok sa jag (tror jag)...körde ner huvudet och började simma...och såg inte hans fötter någonstans. Precis becksvart överallt..

faan.

Men han hittade mig strax efter, låg och tittade lite på molnen, simmade ryggsim och planerade matlådor. Kan säga att det är ingen lek att skovla sig fram, försöka hålla kurs, andas och se var sin partner är. 

Nu när Karlstad släppte sina sträckor på distanserna så tappade jag hakan med ett bloff. Första simningen..."vad tusan har de skrivit"?! satt som en liten hopkrupen mormor med glasögon längst ner på näbben och kröp närmre och närmre skärmen...2,4 km....?...........

...DET STÅR 2400 METER FÖR HELVETE!!  

Wow vilken härlig utmaning!! 

Här snackar vi distans simning. För er som inte simmat frisim (crawl) så kanske inte vare sig 500 meter eller 2400 meter låter så speciellt långt. Men ner i bassängen med er. 25 meter crawl på stubben. Glöm inte andas..det är som man säger i de här traktera..."oätt jobbit". Jag både kittlas och får lite lite ångest av det. Men jag ser nog fram emot det mer än min simkompanjon..

..har peppat honom med bilder som den här: 

Visst ser det härligt ut? 

Men det kan ju också se ut så här: 

..ser ju lite mer lockande ut kanske? 

Hursomhelst så ser vi fram emot att få komma och tävla på dessa tävlingar. Stora utmaningar och stora upplevelser! 

se mer på: 

www.amfibiemannen.se

www.karlstadswimrun.se

www.borasswimrun.se

tror det kan finnas ett par platser kvar...

/Marcus 

Göteborgsvarvet - reflektioner dagen efter

Göteborgsvarvet är ett jäkla lopp! Alltid deltagarrekord och därmed fullt av löpare, funktionärer och publik överallt. Trots att många tusen (kanske 15 000!?) inte kommer till start efter att ha betalt startavgiften är det trångt i startleden och trångt längs hela banan. Emellanåt springer man på bredare vägar och då glesar leden ut sig något och man kan bedriva sin framfart på sitt eget vis och i egen takt. Alltid något.

Väldigt jobbigt är det också! Två större broar ska man över och uppförsbackarnas sugande elevation uppvägs bara nästan av att efterföljande nedförsbackar skänker lite av fartinjektion. Om man orkar släppa på och om låren inte dör av det excentriska arbetet vill säga. Ska man persa på halvmaran väljer man ju lätt en annan tävling.

Jag tycker orkestrarna, körerna och sambatakterna hörs alldeles för dåligt! Det är förstås trevligt att de släpat sig dit och står och lirar på något gammalt Scaniaflak men det ska väl ändå kännas ända in i skelettet att de är där för att pusha och peppa. Bubblan runt många av oss trötta löpare är så solid och motståndskraftig att bakgrundsskval hjälper föga. Mer tryck i PA:t tack!

Bortsett från dessa MINOR irritationsmoment är Varvet (man säger inte Göteborgsvarvet i Göteborg i alla fall, hallå från landet eller?) en riktigt MAJOR upplevelse. Jag var länge motståndare men efter att ha stått bredvid som åskådare ett år och skrikigt, hejat och försökt inspirerat alla möjliga deltagare så greps jag av den go'a stämning som ändå bitvis infinner sig. Det gemytliga i att vara på samma ställe som 60 000 andra löpare är rätt fräckt. Världens största halvmara! Trots allt folk är det väl egentligen inte så trångt om man bara planerar lite. Vill man kuta snabbare och ha en bättre startgrupp får man väl se till att förtjäna det. Eller ställa sig längst fram i den tilldelade och hoppas att formen är bättre i år.

Känslan i stan är att många drar till bansträckningen och deltar för att hjälpa alla löpare framåt. All heder till dom som står och applåderar och ropar, på just mig, när jag som mest behöver det dessutom. Och till alla som står och langar dricka och lämnar över blöta svampar att kyla sig med. Många av oss löpare tackar inte ens. Skäms.

Varvet är speciellt och bästa sättet att uppleva det är att testa. Alla kan springa, hasa, gå/lunka sig igenom 21 km efter målmedveten träning under vintern och våren. Kanske tycker man att det kul när man är i mål. Tycker man dessutom att det är kul också under resan mellan start och mål är det jackpott.

För egen del gick det bra i år. 1:31 är jag nöjd med. Det finns rätt många som springer lika fort eller fortare men i år motsvarade det vad jag kunde få ut av kroppen efter en period utan längre pass och utan egentlig fartträning. 1:31 är jag just nu. Förnuftig start och ett rätt konstant tempo lade grunden. Pannben och rutin hjälpte till på slutet. I mål väldigt trött. Men glad! Nu en dag senare utan vare sig ömhet eller trötthet i benen ställer jag mig frågan om jag inte safe:ade, men så tänker man ju alltid dagen efter. När man har glömt den tunga känslan i ben och bröstkorg och skallen som kräver ett lägre tempo.

Jag bestämde mig för ett skobyte i sista stund och valde Speed-pjucken från Salming. Lätta med bra respons och den lägre profilen ger inget av den svajighet man ibland upplever i lite mer uppbyggda skor. Övertygande. Men maradistans tror jag inte jag fixar i dom. Eller snarare, jag vinner inget på det.

Jag, Malin och Martin

Malin hade det lite knivigare i år och kämpade mot en orolig mage. Under färden önskade hon sig också några fler och längre pass, genomförda under mars och april. Svårt att ordna på beställning. Tyvärr. Martin (Malin bror) persade med några minuter till 1:38. Bra gjort!

Nästa år kommer vi tillbaka. Starkare. Snabbare. Och ännu mer motiverade. Hör du det Varvet?

Keep up that good running spirit!

/Andreas

Bokrecension: "Träna 3 minuter i veckan" av Dr Michael Mosley

De senaste tio åren har en ny diet lanserats efter varje nyår eller inför den annalkande semestern. Alla dieter fungerar. Alla nya dieter är bättre. Alla dieter vill oss väl. Få har väl kunnat undgå det genomslag som 5:2-dieten fått under det senaste året. Egentligen inte en diet utan istället ett sätt att äta, en metod. Dr Michael Mosley, läkaren och BBC-journalisten, som via ett program sänt i Vetenskapens värld i SVT, får en oerhörd spridning i Sverige. Med avstamp i västerlandets sjukdomar och frågan om vad som kan bidra till ett längre liv presenteras halvfasta (kalorireduktion) som en universalmetod för ett friskare, smalare och längre liv. BBC-dokumentären är ytterst välgjord och dr Mosley talar till oss på ett lika städat brittiskt som charmerande sätt om sina farhågor med de egna dåliga generna och riskerna med sitt ohälsosamma liv. Han själv agerar försökskanin och utsätter sig för två dagars energireduktion per vecka samt kompletterande högintensiv träning. Allt som händer med hans kropp analyseras och diskuteras i TV. Många tittare kunde förstås identifiera sig med Michaels liv, i Sverige och övriga europeiska länder.  Tillsammans med övrig efterföljande medial uppmärksamhet hade plattformen för en ny succédiet gjutits.

Nu kommer boken som sätter träningen i fokus. Nu har vi provat 5:2-metoden. Kanske är vi trogna periodisk fasta sedan en tid, har tappat ett par kilo och ändrat vår uppfattning om hunger. I den aktuella uppgraderingen tränar vi  högintensivt och effektivt, precis som dr Michael Mosley.

Läser man boken som ett inlägg i hälsodebatten, där den förhoppningsvis innebär en välbehövlig injektion i ett Sverige där ca halva befolkningen är överviktig och långt fler rör på sig skadligt lite, så är boken både väl underbyggd och lätt att ta till sig. Den omkullkastar gamla sanningar och under resan genom boken refereras kontinuerligt till källmaterial varpå innehållet vilar. Föredömligt. Förutom den del som teoretiskt behandlar effekterna av högintensiv träning, finns en del som enkelt beskriver konditionsträning utformad för motionscykel eller löpning. Varje övning med sitt eget syfte. Alla pass är dock varianter på intensiv träning där man under sammanlagt några minuter ger allt man har i konditions- och muskelarbete. Muskelstärkande övningar med kroppen som vikt kompletterar till en helhet. Budskapet är att ingen kan avstå effektiv motion på grund av tidsbrist. Det finns också en räcka tabeller där man kan bedöma graden av den egna styrkan eller konditionen eller uppskatta energiförbrukning vid olika aktiviteter.

Men om perspektivet antas vara det omvända: att träningen bör vara långvarig för att förbereda för långvarig tävling, stämmer inte det? Jo säkert men det boken till viss del visar är att högintensiv aktivitet under ett fåtal minuter KAN göra dig även uthålligare. Bland annat ger den ytterst ansträngande intensiteten att antalet mitokondrier ökar kraftigt, vilket väldigt förenklat är grunden till att orka springa, cykla eller simma längre än någon halvtimme. Så långt väl, men uthållighet innebär olika saker för oss. För oss som verkligen vill utsätta oss för långvarig utmattning och för egen maskin förflytta oss under en, två eller fem timmar, kan "Träna 3 minuter i veckan" hjälpa oss på vägen? Nja, är mitt högst personliga svar. Bokens fakta är baserad på studier men verkligheten är mer komplex än så. Speciellt när det gäller uthållighetsidrott. Några invändningar till högintensiv träning för förbättrad uthållighet följer: Det som avgör din prestation på ett maraton är förstås din fysik men den mentala inställning är avgörande för hur prestation genomförs, till vilken grad du lyckas och om du vill utsätta dig för utmattningen igen. Högst troligt kan du pressa dig mer om du är motiverad av hängivenhet och glädje än om polarna vänligt skänkt dig en startplats för att dom vet att du hatar löpning. Slitstyrkan i kroppen är vid uthållighetsaktiviteter över en timme också avgörande för genomförandet och en god slitstyrka minskar risken för överbelastningsskador. Komplexiteten i att springa 42 km eller längre är enorm. Till vilken grad kan du tillgodogöra dig vätska och energi? Hur hanterar du värme eller kyla? Osv...

Konklusionen blir att boken introducerar till en delvis omdanande syn på konditionsträning. Gamla sanningar ifrågasätts och nya rön tvingar oss att revidera våra uppfattningar. Det pågår massor av spännande forskning om fördelar och effekter av högintensiv träning och Michael Mosleys bok ger oss en sammanfattande lektion av dagsläget. Plus att boken är en bra sammanfattning för ett hälsosamt liv. Dessutom finns det också något här för redan etablerade konditionsutövare. I och för sig har vi redan frälsta länge vetat om att 200 meters-intervaller gör underverk inför helgens kommande Göteborgsvarv! Cirkeln är således sluten.

/Andreas

Kolmården Vertical - en blivande tradition

Jag åkte under tidig kväll till Yxbacken i Åby utanför Norrköping, där Salomon Trail Tour anordnade en vertikal-tävling. Vertikaler är riktigt stora tävlingar nere på kontinenten där höjdskillnaden normalt är 1000 meter fördelade på maximalt 4 km löpsträcka. Brant så man baxnar! Kolmårdsvarianten bjöd inte på samma respektingivande siffror men en utmaning ändå. Eftersom det är första gången tävlingen går av stapeln är det extra roligt att delta eftersom möjligheten till att ha gjort "alla" loppen uppenbarar sig. En slags trofé. Vad det nu ska vara bra för...
Regn regn och regn. Ock kallt. Perfekt väder för skitjobbig utomhusaktivitet således. Vi var väl knappa 100-talet löpare som samlats inför starten. Vid foten av Yxbacken var ett väldigt provisoriskt startområde organiserat. Arrangören ville stämma av om intresse fanns, vilket vi gav besked på och hela organisationen kring tävlingen kommer troligen se väldigt annorlunda ut kommande år. Men det är lite skönt med småtävlingar utan startskott, stora flaggor och massiv inramning av reklam.
När startskottet gick (som nu inte var något skott utan någon ropade bara att vi skulle dra iväg) sprang jag ett par meter och började därefter att gå. Hmm ovanligt. Verkligen. Men taktiken var att verkligen hushålla med krafterna och inte dra på mig syra tidigt. Gick riktigt bra, en bit innan toppen var det möjligt att trycka på och vid toppen var jag topp 10-15 nånstans. Strålande! Banan snirklar sig fram och jag kan fortsätta att trycka på och kommer om ett par löpare som flåsar mer än jag. Underbart, bästa kvittot! Efter en km har jag kommit ifatt några rivaler och vi öser på. Lite för ouppmärksamt visar det sig. Vi missar snitslingen och drar en extrarunda på upp mot 2 km med tillbakaturen. Satans irriterande och bra placering är ju helt uteslutet. Efter att ha kommit in på rätt stig står det ju helt klart att där vi tre fyra stycken sprang var ju alltför lätt. Här var det rakt upp, klättra, hoppa mellan klippblock, gå i branter osv. Mjuka klibbiga dubbar eller stål under sulorna är optimalt. Svårt att avancera i fältet även om jag försökte tappert. Sista backen upp till målet var en seg och brant rackare, kanske 700 m. Fick dimsyn och blodsmak och till sist gick jag som de andra. Väl i mål möttes man av applåder, tack, och banan och vatten. Gott. Tror jag kom 7 från slutet men är på något vis väldigt glad ändå. Utomordentligt bra backpass, kvitto på att vaden funkar (nåja, lite öm är den nu efteråt...) och möjlighet till en schyst framtida svit. Tänk 20 Kolmården Vertical i rad. Det ni! Jag rekommenderar alla nyfikna löpare att testa liknande lopp - annorlunda på ett riktigt bra sätt!

300 höjdmeter senare - jätteglad

Som Björn säger:
Keep on running!

//Andreas

Ultra trail camp spanien

Den 29/4 05:00 begav sig jag och Lisa mot Skavsta Airport för att ta oss vidare mot varmare breddgrader och bergslöpning. 04:55 insåg vi att Lisas resväska vägde 4kg för mycket (19kg) varpå panik utbrast och kläder och skor yrde omkring oss (hamnade i mitt handbagage istället) men iväg kom vi, det kan ju tilläggas att Lisa kvällen innan frågade om vi verkligen skulle ha med oss både resväska och handbagage, det verkade ju onödigt och dyrt (Ryanair) vi skulle ju bara ha med oss springkläder!!! Womenlogic :-)

Resan längs E4:an gick därefter i rasande takt men 5 min innan väskinlämningen stängde stod vi där nöjda och glada. Väl på planet vandrade blicken över resterande passagerare med förhoppning om att finna några likasinnade, nja några riktiga ultralöpare kunde vi inte gissa oss till.

Väl framme i Alicante hämtade vi väskorna och begav oss mot närmsta fik, nu började det hända grejer, vi såg Sugplopp, vän från Instagram och rätt som det var så var vi sju glada löpare som genast började mäta vadomfång och kika på skor etc... Vi fick i oss lite kaffe och satt och småtjatade lite när en lång herre närmade sig vårt bord. Han var solbränd och vältränad, iförd en sverigetröja och shorts, han log glatt och frågade på skånska om vi var de löptokiga ultralöparna han väntade på.
Mannen i fråga var Ingemar från InGo Active, researrangören och vår guide under veckan. Vi blev visade vår buss och den ca 1 timmes långa färden mot Denia kunde börja. Resan dit gick fort, vi pratade om förväntningar och bedrifter, ju närmre vi kom desto högre blev bergen!

Väl framme i Denia visade oss Ingemar de närmsta sportbutikerna och några mindre supermercado innan vi var framme vid hotellet, Loreto. Vi fick lite instruktioner och sedan var det fri hopp och lek tills nästa del av gänget skulle anlända några timmar senare.

Lisa och jag bestämde ganska snabbt att en snabb löptur kunde sitta fint så här efter all restid och innan lunchen, så vi kastade oss i salming runnings nya kollektion och snörade på oss våra Salming dojor och begav oss ner mot hamnen och strandpromenaden. Ca 25 grader varmt och strålande solsken, helt perfekt. Vi joggade lite lätt ut med vattnet och skrapade ihop 7 km vacker återhämtningslöpning. Tillbaks till hotellet och lunch innan det var dags att träffa alla deltagare och en liten guidningslöptur runt i Denia. Ingemar höll i taktpinnen och 25 ivriga löpare snurrade runt på Denias gator. Efter löpturen körde Ingemar och Paceonearths Ellen och Johnny en liten presentation av sig själva samt om lägrets upplägg. Vi käkade gemensam middag och presenterade sedan oss själva för gruppen, det fanns mycket löpning här kan jag säga!!

Dag 2 bjöd på en häftig löptur till berget Montgós fot. Vi började på strandpromenaden och begav oss upp mot berget på slingriga stigar, kantade av vassa buskar och klippor. Sträckan blev ca 23,5 km med några mindre stigningar. Mycket vackert var det i alla fall.

Dag 3 var det dags för det ultra långa passet. Vi startade 09:00 och var inte hemma igen förrän kl 19:00, det blev till sist ca 40 km och otroligt många höjdmeter, vi var uppe och vände på Montgó 3 gånger, det var stigningar rakt upp där man inte ens kunde mäta någon kilometertid på klockan, man fick klättra och hålla sig fast i klippor blandat med häftig stiglöpning på bergets yttersta kant och flera hundra meter ner till nästa avsatts, wow!!! Lika häftig utförslöpning blev det när man någon timme senare skulle ner från bergets topp, och sen upp igen! Aldrig har jag sprungit eller klättrat i så omväxlande och häftig miljö. Vid ca 14:30 kom vi till en liten by där lunchen inmundigades, 3 kannor bira och lika mycket vatten, bröd med aioli, musslor, bläckfisk, kött och sedan kaffe och avec och sen upp för Montgó igen. Vi passerade även stora grottor nere vid havet och fick bitvis klättra med rep och kätting för att klara de stundande förhållanden som bjöds. Vilken dag, det kan nog faktiskt varit en av de bästa dagarna i mitt liv!
Väl nere i Denia igen bjöd Ingemar in oss på bira och ett dopp i polen, det satt som ett smäck. Trötta men nöjda och glada käkade jag och Lisa lite tapas på hotellets terrass, tittade på solnedgången och somnade sedan gott i våra sängar.

Dag 4 bjöd på återhämtning. Frukost, shopping, lunch, solpromenad och sedan en mils återhämtningslöpning bland oliv och apelsinodlingar. Ingemar bjöd på lite löpteknink och gav även lite feedback på våra löpstilar ( min var korrekt och stark, Lisas var den mest varierande Ingemar hade sett, till en början stark och ståtlig för att sedan övergå till vobblande och ineffektiv), vi avslutade sedan med lite barfotalöpning på stranden.

Dag 5 var det dags för den inofficiella tävlingen (som jag hade längtat) men tyvärr blev det ingen tävling, kvällen innan hade det nämligen varit skogsbrand på ena sidan av Montg´o, delar av den tänkta sträckan var nedbrunnen och förbjuden att beträda. Loppet ställdes in och det blev istället ett långpass på andra delar av berget och ut mot kusten, bitvis helt fantastisk löpning.
Dagen avslutades med festmåltid och lite latjolajbans tillsammans med hela gänget, det var med vemod man kramades och sade adjö, men med tillförsikt mot nya mål där vi säkerligen kommer möta flera av dessa härliga människor igen.

Om man ska försöka summera en sådan resa som jag ovan beskrivit så är de första orden som kommer upp: glädje, eufori, runnershigh, gemenskap, galenskap, ultra, äventyr. Att tillsammans med sin fru få uppleva ett sådant äventyr (semester) är helt fantastiskt och kommer definitivt att genomföras igen, förmodligen redan nästa år.

Tack Ingemar, Paceonearth och alla fantastiska löpare för att just ni gjorde denna vecka så speciell och minnesvärd, nästa år åker hela Team Fillinge Ultra på träningsläger med er...

Fredrik och Lisa

Den ofrivilliga vilan

Alla har väl varit där någon gång? De ofrivilliga vilan relaterat till fysiska justeringar. I mitt fall så var det denna gång en stukning på vänster ankel. Smärta, stor svullnad och en färgsättning som var mycket svår att matcha övriga klädespersedlar med blev resultatet efter att ha varit lite oförsiktig i bemötandet av en rot.

Nu, efter ca tre veckors löp-vila, så tänkte jag försöka mig på ett litet test. Hade turen att precis dagen innan få hem ett par nya skor. Ett par Merrell Road Glove. Efter att ha läst och inspirerats av andra idrottsliga profiler så var jag tvungen att testa ett par Merrell. Hade i planen att försöka mig på 2 - 3 km för att testa både skor och fot. Det är egentligen första gången som jag har ett par "0 - drop" skor.

När jag snörade på mig skorna så var precis andra beskrivit dom: komfort. Mjuka, sköna och rymliga. Dämpningen är ju ganska minimalistisk vilket ger en fantastisk härlig kontakt och känsla vid löpningen. I alla fall så försökte jag att ta lite mindre steg och framförallt flertalet fotisättningar när jag sprang iväg. En del studier visar på att det kan minska skaderisken. I och med att jag sprang på det sättet så märkte jag även att jag sprang lite annorlunda på foten, lite mer på mellan och framdelen. 

När jag tittade till på min Tomtom multisport för första gången så hade jag redan passerat 3 kilometer. Hoppsan, det gick förvånansvärt lätt både orkesmässigt men även tekniskt. Rolig löpning helt enkelt. När jag kom fram till Vidingsjös motionscentrum så tog jag ett varv omkring 2 km spåret och vände hemåt. 

Kände efter hur kroppen mådde. Fötterna tillsammans med vristen hälsade och tackade för förfrågan, men hade inget att tillägga i sak. vader och lår hade egen konferens där de visade power point bilder över hur förvånade de var över att jag fortfarande sprang med tanke på den tid som förlupit sedan förra gången. Lungor och hjärtat låg i hängmattan och hade det bara gött när jag tittade in...så jag fortsatte helt sonika mot hemmet igen. 

Stegen och tekniken förändrades lite efter tid tillsammans med generell ork, men vid lite extra tanke på det så justerades det tillbaka till lite kortare och rappare steg. Kändes skönt att trippa omkring ( nåja, men med + 100 i bagaget så är det tripp tro mig) med lite högre frekvens istället. 

Det hela slutade i alla fall på att jag kom upp i en mil på distansen och med egentligen samma tid som innan uppehållet. Vet inte om jag var väldigt långsam förut eller om jag var jättebra nu.. Så här en dag efter då jag kan ha lite "skvalpiga knän" efter en mils löpning så har jag enbart ordinär träningsvärk, men den beror mer på att det var en övningsform som jag inte gjort på ett tag mer än exempelvis skorna. 

Lovar gott ! 

/Marcus 

Mer ultra än Team Fillinge Ultra?

Det finns faktiskt de som är mer ultra än Team Fillinge Ultra. Jo det är sant! För i strikt bemärkelse är vi väl inte så jättemycket ultradistanslöpning egentligen. Det finns många som springer längre, fortare och mer än vad vi gör tillsammans, men TFU är ändå ett bra och beskrivande namn :-)

Björn Suneson däremot, han är väldigt mycket ultra. Till vardags pensionerad journalist och halv-/maratonlöpare. Tillika kontinentlöpare. Nu luktar det onekligen ultra. Kust-till-kust-löpare. Vi snackar USA här. 4850 km under ca 100 dagar. Onekligen en helt underbar resa och en smått fantastik bedrift, speciellt av en lirare som för 1,5 år sedan fick diagnosen artros i ena knät och är närmare 70 år. Läs en välskriven och alldeles glimrande berättelse om hans upplevelser under detta fjärde kust-till-kust-löp: Björn Sunesons blogg.

Som Björn säger:
Keep on running!

/Andreas