Bästa sättet att uppleva en ny stad

I helgen så fyllde jag jämnt. Så nu är jag 30 + +..eller som vanligt folk beskriver det: 40. I samband med detta så fick jag som en överraskningsresa. En väska och en hint om en tid för morgondagen. Efter lite luskande och lirkande så fick jag till slut reda på att resan gick till fantastiska London. Dock så lyckades min fru med att hålla sällskapet hemligt ända tills...en timme innan avfärd. Stackars henne, kämpat på med hemligheterna så länge och sedan snubbla till lite på slutet. Nu visade det sig att sällskapet inte var någon mindre än Fredrik, vilket var fantastiskt roligt.

Avfärden gick på fredagen vilket gav oss eftermiddagen och kvällen på att utforska området omkring hotellet. Vi hittade en härlig pub, "the Anchor" som låg precis nere vid Themsen och hade riktigt god mat. Rekommenderas verkligen!

Vi satt och njöt över att vara i London. Planerna för morgondagen smiddes och vi beslutade oss för att springa lite på förmiddagen och sedan kolla lite affärer på eftermiddagen. Jag har inte tagit chansen att uppleva städer på det sättet förut. Men vilket fantastiskt sätt att se en stad på. Vilka möjligheter!

Vi började med att springa till höger om hotellet och ner mot Themsen. Där märkte vi direkt att vi inte var ensamma löpare. Vi mötte flera och blev även omsprungen av några. Stegen gick emot London Bridge. Klassisk siluett när London kommer på tal. 

Vi tog oss över den och vidare mot Towern. Detta skräcknäste som numera enbart är turistattraktion som väl är. Häftigt att se i alla fall. 

Även om vi inte var inne. Här vände vi uppåt mot S:T Pauls Cathedral, en imponerande bjässe. Vacker att se på och en mysig park strax utanför. 

När vi gick förbi här senare på dagen så var det ett par skejtarungdomar som hoppade och trixade här. Ungefär 10 meter bakom oss så kom det en turist som plötsligt nös. Då säger en av ungdomarna högt ljudligt och ärligt: "Bless you"! Både jag och Fredrik tappade hakorna lite här. Faktiskt så blev vi båda två glatt överaskade av det trevliga bemötandet som vi fick överallt. 

Löpningen fortsatte en bit upp till och följde bilvägen en liten bit innan vi toga v emot Themsen och dess "strandpromenad". Även om den är asfalterad ( Victoria Embankment )så har de lyckats att göra det mysigt och utnyttja sin historia. Roligt att uppleva den historiska ådran under löpningen. 

Härifån sprang vi mot Trafalgar Square och Lord Nelson. maffigt torg med mycket anor. 

Efter ett tag så vek vi av lite mer uppåt på Northumberland Avenue och in emot citykärnan omkring Picadilly circus. Tyvärr så var alla punkare borta från monumentet som höll på att renoveras. Punkare kan vara roliga. 

Väl inne/på/omkring Piccadilly så gav vi oss faktiskt in i en sportaffär vi hört mycket gott om. 5 våningar sport. Härligt. Men när vi väl var där så kändes skorna som vi mestadels kollade på rätt så "billiga" även om det var kända märken så kändes de som andra hands sortering vilket gjorde att vi inte blev några skoägare. 

Vidare gick stegen på Picadilly och mot och in i Green park. Härlig liten grön park där det var folk lite varstans. Några hade rugbyträning, andra dresserade hundar och några gick och strosade. Trevligt värre!

Här vid ett övergångsställe träffade vi en kille från los Angeles som vi började småsnacka lite med som hastigast. Han berättade att han alltid hade med sig löpargrejerna när han reste omkring. Bästa sättet att uppleva en stad tyckte han. Vilket jag numera är benägen om att hålla med om. 

In i härliga Hyde Park där man gjort det väldigt bra för löpare, cyklister, och alla som vill vara utomhus. Eftersom vi hade ett fantastiskt väder med solsken och 16-17 grader så kan ni förstå att det var en härlig upplevelse. Vi sprang en vända och tog en liten paus nere vid sjön "the serpentine". Här kunde man hyra trampbåtar och sitta och fika lite. Vi käkade banan och drack vatten. Satt och njöt av solen och upplevelsen att just vara i London och springa. 

Efter en liten vila så sprang vi längs med Constitution Hill och mot Buckingham Palace, vinkade till drottningen och fortsatte mot Birdcage Walk. Lite tjockare med turister här gjorde löpningen lita stackig. Vid Big Ben och parlamentet fick löpningen ske lite zick zack och upp och ner då det var knökfullt med folk. En liten bussfil gjorde det hela hanterbart även om det var med livet som insats. 

Över Westminster Bridge Road och en liten sväng till vänster in på Belvedere Road. Här var miljön bitvis lite "ruffigare" för att sedan bli sådär mysig och gemytlig ju närmre vi kom hotellet. 

Totala distansen blev ungefär 16 km härlig upplevelse. Vi stannade till ofta och passade på att njuta av tillvaron. Tiden är inget som behöver diskuteras utan här handlar löpningen mer om upplevelsen. Fantastisk känsla att ha möjligheten till att kunna uppleva en stad på det här sättet. Kommer garanterat att ske igen!

//Marcus 

Runstreak Day 100

Hundra dagar i sträck, är det ens möjligt att kuta 100 dagar i sträck? Om du hade frågat mig för hundra dagar sedan hade jag defintivt sagt nej, men nu säger jag ABSOLUT JA!

Jag ska inte säga att det är de 100 bästa dagarna i mitt liv, det vore att ta i, men det är absolut de 100 bästa träningsdagarna.

 Jag har ganska länge tyckt om att springa / löpträna men har ändå kämpat emot innan många pass startats, att nu alltid veta att man ska springa varje dag tar liksom bort den där känslan av att det är jobbigt, det är ju bara skönt och kul.

 

 

När man löper varje dag gäller det att variera sig, springa olika vägar till och från jobbet, trailrunning i skogen, springa med familjen eller springa med vänner. Jag har testat det mesta och finner nog löpning tillsammans med någon som det trevligaste och skönaste sättet att motionera, även om ett hårt pass med sitt egna pannben också kan vara fantastiskt motiverande och nyttigt ibland.

 

En liten summering över mina 100dagar:

December 2013: 243,6 km / 31 pass

Januari 2014: 289,7 km / 32 pass

Februari 2014: 300,2 / 29 pass

Mars 2014: 99,0 / 10pass

Totalt 932,4 km

 

Det som först sågs som en månads projekt har nu blivit en i alla fall tillfällig livsstil som jag ska försöka hålla liv i så länge som möjligt, eller så länge jag mår bra av det i alla fall..

 

På återseende / Fredrik



Träsktrollet

Från det att mina första steg togs utanför den markerade linjen i eljusspåret så har jag älskat träsk. Att känna träsket under och även ibland i mig, har blivit vad kakor är för kakmonstret, vad tupe´n är för Donald Trump, vad katetrar och nålar är för sjuksköterskan. Det är nödvändigt!

Idag, då solen fullkomligt strålade ner så kändes det i kroppen att det var något speciellt i luften. Den där första värmen som sprider sig i vågor från uppvärms grönska, den gör underverk för den frusna nordbon. Isen släpper omkring hjärtat och den mentala statusen går igång som en V8:a..

Kärlek

Jag tog mina träskdojjor, mina underbara Inov8 212. De har en hänförande vilja att våga sig utanför "comfort-zone". Efter lite hopp och skutt som uppvärmning så var jag snart framme vid spåret. Vek av åt vänster bort mot den lilla sjön som kommer efter ett litet tag. Det fanns lite småpölar här och var att hoppa i, men det var knappt något skvätt alls. Några hundägare flög åt sidan, någon fikakorg kanske följde med..lite oklart just där..många människor som ville njuta av sol och värme. 

Utmaning

Efter att ha knatat mig igenom ett par kilometer med lite irrande blick, så uppdagades det plötsligt..likt sjungande manliga sjöjungfrur så kom lockropen obönhörligen och kallade på mig..

..jag var inte sen att lockas med i tonerna..ner i sörjan och kör barre´!!! 

Geggamojja

Svosch, squimp, bläfs, gloffs, smäsk, blåsch, pprrfftt, gjojjs

Så låter kärleken till träsket. En ren och ärlig kärleksförklaring. 

Så här ser ett par glada skor ut! 

Jag kan med handen på hjärtat säga att du har inte sprungit förrns du har njutit av träskets närvaro! 

/Marcus 

Den påkomna känslan av otillräcklighet

Vaknade rätt så tidigt på den lediga dagen och beslutade mig ganska hastigt för att det fick bli idrott innan de andra ruskades liv i. Eftersom både löpning och gymnastik hade stått på programmet tidigare i veckan så föll lotten på simning. I med energi, packa väskan och ner till simhallen. Tyvärr så finns det ju inte någon som helst konkurrens till simhallen i Linköping innan isen har släppt. Hade det funnits det så hade nog deras approach varit lite annan, eller i alla fall hade de blivit tvungna att "uppdatera" sig. Vi kan väl säga att det finns utvecklingspotential..


 I alla fall så började jag skovla mig fram i den större bassängen med tillhörande hopptorn. Fick en egen bana vilket är en simmarlyx som alla som varit i bassäng vet. Det kanske berodde på mitt frustande och väderkvarnsliknande teknik, men ändå..härligt med egen bana. Efter ett tag så kommer ena avdelaren (repet som delar banorna) inglidandes mot mig. En tant i officiell dräkt från medley fräser till om att " - jag tar bort de här banorna nu"! ..tja..vad gör man..kollade in i träningsbassängen, som var full med lag-träning när jag först stolpade in. Nu fanns det som tur var tre banor, där jag hoppade i och fortsatte mitt plaskande.


 Körde de första 1500 m med paddlar. Det är väldigt mycket jobbigare och man får jobba ordentligt med musklerna. Fördelen är att man kommer framåt mycket snabbare. Tanken är att försöka bygga upp både muskelmassa för simning samt ytterligare uthållighet för att orka distanserna i loppen. De sista 500 m körde jag lite högre intensitet i 300 m med 25 - 50 m fullt-ös-simning och 200 "avsim".



 En "rolig" grej när man ligger och tycker att det fungerar hyfsat i bassängen, farten är ok, tekniken är ok och orken är funktionell...då hoppar Anders Holmmertz ner i bassängen. FUCK! då är man inte jättejätteduktig.... Från wikipedia: född 1 december 1968.. har deltagit i fyra olympiska spel: Los Angeles 1984, Seoul 1988, Barcelona 1992 och Atlanta 1996. Holmertz har under sin karriär hunnit med att vinna ett antal både nationella och internationella medaljer. Nationellt har han vunnit 86 SM-guld, 72 av dem individuella. Bland dessa utmärker sig de guld han vann på 400m frisim som erövrades utan avbrott mellan 1984 och 1996.



 tja....jag är ju inte i bassängen för att jag ÄR duktig utan för att BLI duktig...man får väl tänka så... I alla fall...bra pass om morgonen!

//Marcus 

Back on track

Efter långvarig förkylning av närmast pneumoniska mått har jag idag sprungit lite ordentligt. Maken och jag tog stig och grusväg över Huttekulla mot Landeryd. Vid avtagsväg till Sturefors (6km, Marcus...) skiljdes våra vägar;  arbete för maken, kaffe och ostkaka i soffan för mig.

Vår!

Ofullständig teamträff

Ibland tvingar oss omständigheterna till avhållsamhet. Omständigheter som hindrar och sätter stopp. Hindrar oss från att inte kunna göra det vi är skapta för. Alltså att röra på oss, att få springa. Igår var en team-träffens dag men Marcus och Malin kunde inte delta på grund av arbete och förkylning. Desto fler km till oss andra att löpa. Lycka!

Vi drog till Åtvidaberg och leddes på ett trailpass i det gröna av vår ciceron för dagen, Fredrik. En tidigare rekognosering hade tydligen visat på förträfflig våtmark och slingrande stig i eklandskapet. Bysjön siktades här och var mellan träden och det var vackert där landskapet plötsligt öppnade upp sig efter inspirerande onduleringar. Kort sagt, som eklandskap brukar vara: skitfint. Egentligen en av de mest perfekta platser att löpa runt i.

Fredrik plågade oss med backar och hetsade oss att bli riktigt skitiga för att sedan tvinga alla att bada. Trots att det var jättekallt! Nåväl, det mesta fotograferades av vår trogna svans av fans som ständigt följer oss. Härligt! Kanske kan ni också tramsa er med att rusa genom vattenpölar och klättra uppför branta raviner?! Löpning kan vara riktigt lustfyllt. Halleluja!

Benjamin och mossa

Tävling i backe

 

Lisa forcerar

Hmm undviker tydligen vattnet

Fullt spett

Avslutande lagbild innan utfodring

Må så väl!

//Andreas

Att springa fel

Vaknar upp lite yrslig efter nattjobb. Det har sina baksidor att vända på dygnet. Lite snabb frukost, inget märkvärdigt idag. Fick en liten hint om att .."om du skall ut och springa kan du väl göra det rätt snart så kan vi äta tillsammans sedan, innan du sticker igen?"..


Gött, lite träning. Javisst! Svarade jag lite ogenomtänkt så här i efterhand. På med paltorna, lite mulet ute..det kanske blir mörkt snart..ska jag ta reflexvästen..äh, jag är snart hemma igen. I med musiken, på med klockan och snabbt utlufsandes från bostaden. En lite gråmulen eftermiddag i början på Mars, kan det vara vackrare?

Jag var lite oklar med var jag skulle initialt, men efter ett tag så tänkte jag försöka mig på att springa bort till familjen Ultra ute på Fillingerakan (lång raksträcka utanför Fillinge). Han brukar ju springa bortåt Landeryd och bortåt...typ..kan ju inte vara så svårt att hitta dit?

Benen hade rätt god stuns och hoppet levde om att kunna nå fram i ett stycke. Tror det kan vara omkring 7 km enkel resa från mig..Vilket gladde mig för då kunde jag tangera mitt nuvarande "distansrekord". Efter ett tag så blev jag lite osäker på vägen men som tur var så fanns det en liten tant som var ute på stavgång som jag kunde fråga om råd. Hon sa att man kunde springa dit eller dit ( vi stod i en korsning). Perfekt sa jag..då springer jag dit så blir det nog rätt..

Det visade sig vara fel "dit" och framförallt mindre rätt om man skulle till Andreas och Malin..Jag klafsade mig framåt på ensliga vägar, både asfalt och grus bjöd upp till dans. Sprang förbi en liten hästgård som låg mitt ute i ingenstans. Noterade lite individer där, men jag behövde ju ingen hjälp i fråga om vägen..det blir nog bra det här, tänkte jag stilla för mig själv.


Skogen tätnade alltmer omkring mig och var till slut nästan så pass att jag var tvungen att arbeta bort grenar med händerna. Helt plötsligt så tog vägen slut. Det som fanns framför mig var dels ett jakttorn, och dels en "åter" (utfodringsställe för vildsvin).

Förbannelse!

Skymningen hade samtidigt smygit sig på mig successivt vilket jag kom på samtidigt som jag såg mig omkring. Vi kan kalla det för intervallpuls..det som sköt i höjden och stegen gick lite lättare därifrån än dit. Mycket hostande och snörvlande för att påminna de små grisarna att här springer Översköterskan, håll er undan!

Taktiken funkade. Inga grisar.

När jag kom tillbaka till den lilla hästgården så stod där en liten familj där jag frågade lite vänligt om vägen. Fick god hjälp och en bra beskrivning om hur jag skulle ta mig till Sturefors. Självklart missade jag ju den avtagsväg som de rekommenderat, men kom på rätt spår mot Sturefors efter..ett litet tag. GPS-klockan visade på upp emot en mil här. Började kännas lite stubbigt i benen. Ingen egentlig aning var jag befann mig, men Sturefors kommer nog strax här, tänkte jag.

Nej, det gjorde det inte visade det sig. Efter ett par km till så uppdagades det en skylt i mörkret: 

STUREFORS 6. 

FAAAN!


Från Sturefors är det ca 4+ km hemåt. Jaha...kan ju inte lägga mig ner o dö här. Mörkt, fuktigt och jävligt. Nä, det blev att passa på att fortsätta springa nu när benen fortfarande bar. In i mörkret så tändes det en liten tanke om den där reflexvästen kanske hade varit bra..nu mötte jag ju bara en bil..men ändå...och kanske en lampa..det hade också varit bra..och mellis. Det hade varit jättebra.

Vägen mot Sturefors var i mörkret ganska behaglig trots allt. Efter ett tag så kom jag fram till en bro och lite vatten. Märkligt hur huvudet fungerar, för trots tröttheten och lite ångest över den del som fanns kvar att springa så tänkte jag direkt: Här kan man ju köra swimrun, perfekt! Nu praktiserade jag inte det den här gången.

Lufsandet fortsatte och plötsligt såg jag lite ljus i horisonten. Det var Sturefors Slott. Det lös i några av husen som låg lite avsides så jag sprang bort och knackade på dörren. Mer eller mindre förvirrade och förskräckta över att få en knackning på dörren så dags och på det huset så fick jag lite vatten för att orka ta mig hemåt. Väldigt snällt.

Jag fortsatte min kamp mot benen. Ungefär här så började tiden på klockan att stressa mig lite. Dels för att km tiden höjdes men även för att jag skulle ju inte riktigt vara borta så här länge..det dåliga samvetet bjöd benen på lite mer ork, men tiden fick klara sig själv. Väl framme i den lilla byn så var jag tvungen att ila in på pizzerian och be om vatten igen. Vansinnigt törstig.

Nu visste jag att det inte var långt kvar, men benen pockade på uppmärksamhet av löjlig nivå. Cykelvägen mellan Sturefors och Linköping är inte belyst. Alls. Det är lika mörkt som i ..som i...ja..i alla fall jättejättemörkt! Ungefär på den här raksträckan känner jag att det är väldigt få energignuttar kvar. Löpningen blir bara ett fånigt hasande och på så sätt var det skönt att det var just..jättemörkt. Plötsligt så får jag en signal som räddar mig. "Ska jag komma och hämta dig?"


Ja, tack..


Rätt skönt att få lite skjuts där, även om det inte var långt hem så har jag flyttat fram mina gränser vansinnigt mycket, bara om man jämfört med förra året. Jag har aldrig sprungit så här långt.

 ..och vet ni? 

När jag väl kom hem så bjöds det på pulled pork och potatisgratäng! WOW! gissa om jag blev glad! Även om jag inte riktigt orkade visa det..men stort tack för det! Sedan var det bara att hafsa ihop kroppsdelarna och bege sig till jobbet. Både stolt och vansinnigt trött nu. ..och lite lite glad.

Ibland blir det ju så..det blir inte riktigt som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå..

/Marcus

Runstreak day 90

Ännu en tid har passerat, närmare bestämt 10 dagar och mitt runstreak har nått dag 90. Lite smått stolt faktiskt! De sista tio dagarna har bjudit på vår, trailrunning, swimrun och långpass.

Bland annat så åkte jag och lillebror tillbaks till vår födelseort, Åtvidaberg och sprang ett fantastiskt vackert trailpass runt bysjön. Det var helt perfekta förutsättningar med skön vår i luften, blöta leriga stigar och hagar samt trevligt sällskap. Vi fångade en liten film mitt i skogen för att demonstrera hur blött det var....

Marcus och jag har ju även försökt förbättra våra simkunskaper och i torsdags slog vi slag i saken och genomförde vårt första swimrun tillsammans, dock lite modifierat men ändå.. Vi startade med 2000m simning, bytte sedan raskt om till löparkläder och sprang 8km tillsammans runt stångån. Helt ok pass och riktigt skön, uttömmande träning. Fick med ett par sköna bilder också...

 

 

 

 

Mitt 90 dagars runstrek avslutade sedan med ett långpass, där en halvmara 21,1km klarades av på 1:44, vilket ändå får ses som ett godkänt tempo utan vätska eller energi tillskott.. Februari månad bjöd även på två rekord. Först sprang jag milen på 45:35, vilket var nytt rekord på bra länge tror jag, sen visade det sig att årets kortaste månad kämpade ihop 300km..

 

Ta hand om er alla löpare!

Fredrik