Team Fillinge Ultras Terrängtävling - filmen

Team Fillinge Ultra:s Terrängtävling 2021

Vi skulle ju ordnat ett lopp för ett år sedan men nu blev det ju så att det kom saker emellan.. men nu, efter att ha tvingats skjuta upp loppet blev det äntligen av: Team Fillinge Ultras Terränglopp!

Efter att ha planerat och försökt få ihop allt så var det äntligen dags. Tävling! 

Vi har försökt få ihop allt med grejer, logistik och allt som man kan tänka sig. Vi har ju tävlat och upplevt både saker som funkar bra och en del saker som kanske kunde gjorts annorlunda så lite erfarenhet från den sidan har vi ju trots allt. Men när man själv ska ordna till något så märker man ganska snabbt att det är rätt mycket grejer som ska göras. 

Inhandlandet är ju en del. Hur mycket saft går åt? Hur många pepparkakor? Glöggen - hur många liter går åt för det? Svårt att beräkna då den initiala anmälan var ju för ett år sedan - saker och ting förändras och lite oklart om hur många som skulle komma. Flera hörde av sig och hade förhinder eller var sjuka tyvärr. På listan stod det 80 anmälda och i praktiken kom hälften ungefär. Vilket så här i efterhand var rätt bra då vi fick en del lärdomar och lite mer erfarenhet av vad vi skulle kunna göra på andra sätt. 

Inköp, tillagning, ihoppillning, utskrifter, tejpning, provsmak av glögg och kanske någon pepparkaka, yxning av stolpar gjordes dagarna innan. 

Markering av banan skedde under eftermiddagen på lördagen, dagen innan lopp. Upp med stolpar och skyltar. Redan här kändes det som en väldigt go bana att springa omkring på. Förväntansfullheten var stor! 

Med logistiken någorlunda klar inför dagen så lade sig nog alla tidigt som inför en liten julafton med små fjärilar i magen

Ut till kärnverksamhetens högborg - Fillinge

Andreas hade vaknat tidigt som den lilla farbror han är och cyklat banan för att kolla över banmarkeringarna. Allt var ok. 

Underbara förutsättningar!

Vi packade upp alla grejer, flyttade grillen, bytte plats med skorna och tillbaka igen. Vad blir bäst tror ni? Hitan och ditan för att till slut besinna oss och vara tillfreds med hur det var uppdukat för gästerna. 

Första gänget började ramla in strax efter 10. Mingel, välkomnande och kanske en liten glögg att värma sig lite med innan starten. Glada miner, spring i benen, lite nervositet - ah den lilla tävlingsnerven är ack så god att njuta av. Det syntes att det var många som saknat den. Även om det är prestigelöst och bara trevligt så vill man ju trots allt göra sitt bästa. 

Möjligheter att testa snygga, snabba skor fanns

Lite racebriefeing och snabb uppvärmning inför start. 

Racebriefing

Banan var ungefär 60 % lättlöp på skogsväg i och 40 % stigar i skogen som var lite mer tekniskt. En ganska bra mix tror vi just nu i alla fall. Första delen var bred grusväg för att efter någon kilometer smalna av till stig och svårt att springa om. Egentligen hela gänget kom fram till stigen inom ett par minuters skillnad. 

Klockan måste ju kollas innan start

Peppen!

Frida, Björn och Klara var redo för start

Härlig mingel

Glöggvärmning är också en uppvärmning

Sedan tillbaka till start/målet för att invänta allihop igen. 

Första herrarna: 

Etta och banrekord!! tog David Axenborg på tiden 46.40!! 

David Axenborg 1:a på tiden 46:40!

Tom Axelsson 2:a 

Simon Kuronen 3:a 

Damernas top tre: 

Saga Eriksson 1:a på tiden 52.09

Kari Axelsson 2:a 

Karolina Fyrsten 3:a

Vilka härliga genomföranden! Några som är Sverigeelit till någon som gör sitt första lopp. Galet bra mix av härliga människor

Jag är full av kakaduor av glädje i bröstet och prosecco i ådrorna så här följer en liten bildserie.

Stort tack till alla ni som var med och sprang idag! Utan er inget lopp! 

Stort tack till Salming Running som hjälpt till med kanonfina priser till deltagarna! 

Noggrannhet när det kommer till detaljerna

Salming hade bjudit till ordentligt på det dignande prisbordet

Efter-lopp-häng

Fredrik såg till att ingen hamnade på efterkälken och passade på att rädda naturen 

Frida dokumenterar hur glögg ska hällas inför Vikbovändan

Hemmagjort, lätt skevt men gediget precis som TFU

Frostiga stigar i morgondis är underbart

Stefan åker 40 mil för att få hänga med i Fillinges premiärlopp! Fantastiskt! 

Simon är jättesnabb

Vi håller grytan kokande

TFU

Vi tackar er jättemycket för dagen! Vi är glada, varma och lite trötta nu

(vi planerar redan för att köra nästa år igen...)

//TFÙ

Terrängtävlingen är fullbokad

Fulltecknat lopp och fyllda med både glädje och ödmjukhet hälsar vi alla tävlande välkomna!

Den första advent, 28/11 2021, är ni varmt välkomna till vårat härliga lilla terränglopp. Ni kommer erbjudas underhållande, vacker och bitvis utmanande löpning på grann grusväg samt stiliga stigar omkring Fillinge tätort. Distansen är omkring 10 hanterbara km. 

Då det är i skog och terräng som vi skall springa så rekommenderar vi att ni väljer skor efter just det underlaget. Om ni inte har sådana skor eller skulle vilja testa så kommer det finnas skor från Salming att både prova och att faktiskt få kuta loppet med. Vilken grej va? Men om ni vill testa så behöver ni vara på plats strax efter kl 10 så vi hinner testjogga, byta och så vidare. Med reservation för att skorna är begränsade i antal och storlekar. 

 

Före, under och efter loppet så kommer det att bjudas på enklare energi som saft vatten, kakor och liknande tilltugg. 

Vi rekommenderar att, om ni har möjlighet samåker, tar kollektivtrafik eller kanske cyklar då det finns begränsat antal parkeringsplatser. Parkering kan ske vid gummiverkstan strax innan Fillinge-rakan, samt längs med den vägen in. Se karta. 

Samling för raceinfo 10:40 i skogen på andra sidan 35:an sett från parkeringen. Vg se karta även här. Vill man prova skor, äta pepparkakor, ljuga och tramsa lite så kommer man lite tidigare. 

 

Alltså:

Datum: 28/11

Tid: Loppet startar kl 11:00

Raceinfo kl 10:40 

Gummiverkstan:s parkering. Man kan även stå längs med den väg som går in från 35:an

OBS! Det går ej att parkera på grusvägen intill starten!

 

Krysset markerar startområde, och den röda linjen hur man går till start. Det kommer även vara tydligt markerat väl på plats

//Marcus 

Stockholm Marathon 9/10/2021

 Så kom då äntligen dagen jag väntat på.. i typ 2 år! På grund av rådande pandemi har ju nästan alla lopp tvingats skjuta upp eller omorganisera. Andreas och jag har varit anmälda sedan juni 2020. Först uppskjutet till oktober 2020, sedan inställt och nytt lopp i juni 2021, även denna gång framflyttat till oktober, men nu så nu var det alltså äntligen av.

Jag har ju hållit igång min löpning hela tiden i och med mitt runstreak, men kastats mellan hopp och förtvivlan, volym och toppning fram och tillbaka. Rätt stökig tid både jobb och idrottsmässigt.

Jag gillar att tävla och pressa mig, eller ja jag intalar mig att jag gillar att tävla och pressa mig i alla fall. När det väl drar ihop sig känner man ju sig rätt liten och kass, oförberedd och tävlandet är rätt onödigt, tills man går i mål, i alla fall om man lyckas. Då blir allt eufori och värt allt slit..

Jag har ganska länge jagat sub 3 timmar på marathon. Från att vara en lönnfet motionär till att verkligen gilla att pressa sig och jaga tider och upplevelser. De sista 3 åren har målet varit 2:59:59! Ett tuffare och svårare mål än jag någonsin kunnat ana. Men jag har gjort min träning, volymen har ökats från år till år och snabbheten har kommit med åren. 

Nu skulle jag bara få allt att klaffa. Man ska orka, inte gå sönder, magen ska hålla och man ska gå i mål nöjd med sin prestation.

Då jag har haft problem med min mage (läs, bajsa sönder alla buskar och bajamajor som finns) tänkte jag nu göra annorlunda. Jag uteslöt alla mejeriprodukter och nästan allt med gluten.

Jag åt ris till allt, och åt så rent jag bara kunde. Ris och köttförs, ris och fisk, ris och kyckling, inga såser inget krimskrams.. bara ren mat. Jag kände ganska snabbt att jag mådde bättre och hoppet tändes verkligen på riktigt. Kunde jag hålla ihop magen kanske jag kunde hålla ihop loppet.

Jag hade kutat enligt ett löparprogram från marathon.se med lite stöd och tillägg från Nilssons Löpning. Jag hade kutat långt o långsamt, jag hade kutat kort o snabbt, jag var förberedd och redo. Sista tiden inför loppet skalade jag ned träningen och toppade formen.

Loppdagen var kommen, magen trilskades lite och jag var nervös, skulle det "skita" sig ändå.. Andreas och jag hade initialt planen att kuta sub3 tillsammans, ett tag innan hade dock vår lilla farbror lagt in ett veto och skulle springa själv på ca 3:15. En allt för trilskandes vad gjorde till sist att Andreas fick kasta in handduken helt och istället för löpare blev han påhejare och chaufför tillsammans med Marcus.

Drar nog inte loppet i sin helhet men jag är sjukt nöjd. Perfekta förhållanden med 10 grader, molnigt, nästan regn i luften och typ vindstilla. Jag lyckades hålla fart, jag fick i mig energi precis enligt min plan och jag höll ihop magen. Inte ens en fis ville ut! Jag var så glad, så trött, så lättad. Jag fick en bra resa bakom fina ryggar, jag fick verkligen bita i och kämpa. Sista 14km var inte att leka med och jag lovade mig själv att aldrig springa marathon igen. Men i mål kom jag och som jag gjorde det.. Tiden blev 2:59:07 och jag höll verkligen ihop det från start till mål! Lika mycket lättnad som glädje faktiskt när jag passerade mållinjen som men sub3 löpare. 

Glad och tacksam över prestation och goda vänners hejarop. O ja jag är självklart redan anmäld till nästa års lopp. Då ska vi dra lillgubben mot sub3..

// Fredrik

RUNSTREAK 731

 2 år av löpning. Hur sammanfattar man egentligen två år av löpande..? 

Det har egentligen inte varit vare sig ansträngande eller konstigt, nästan konstigare nu när jag inte "måste" kuta varje dag längre. En spark i arslet att ta sig ut åtminstone en kort tur var dag, det där som fått en över tröskeln när man velat som värst, det är nog vad runstreak har varit för mig.

Visst det har funnits tillfällen eller dagar när både jag och kanske framförallt min fru Lisa har ifrågasatt valet av runstreak, då det faktiskt har påverkat vår vardag, men de gångerna har varit få, de kan lätt räknas på 2 händer, övriga dagar har det fungerat fint även om inte alla pass varit underbara. Men hur många har bara underbara dagar i två år ändå? Jag har istället förgyllt två år med löpning.

Jag gillar att springa, det är min tid för reflektion eller bara en stund av total tomhet och ljudet av fotsteg mot marken, eller en ansträngd andning eller alla dofter man hinner uppleva under ett pass på stigarna. Det är många gånger en fin timme med en vän där man både hinner snacka eller larva sig en stund, löpning är fan bäst. Så enkelt och anspråkslöst, på med skorna och iväg.. 

Det mest uppseendeväckande med två år av löpning är väl kanske ändå att jag har hållit mig frisk och skadefri. Visst jag har haft några tveksamma dagar både med lättare förkylningssymtom eller skavanker, men då sänkt kraven och bara joggat lite lätt. I övrigt har det nog hållit mig frisk och jag har kunnat kuta på precis som jag har velat.

Lite siffror då:

-startade 1:e oktober 2019 och avslutade 30 september 2021

-731 dagar då 2019 var ett skottår.

-9417,8km lyckades jag kuta vilket ger ett snitt på dryga 12km om dagen.

Jag vet faktiskt inte om det är imponerande eller galet, men jag har trivts bra med runstreak.

Jag avslutade det pga att jag fick bestämma själv och tyckte att 2 år var en bra milstolpe. Jag ville samtidigt ge mig bästa förutsättningar inför Stockholm marathon som har varit ett stort mål i flera år och faktiskt vila kroppen ordentligt i den sista uppladdningen. Sagt och gjort, två år fick räcka.

mvh Fredrik

Hösten kryper på

 Tja, som någon vis sa: tiden väntar inte på någon

Höstens vingar slår sitt omfångsrika vispande omkring oss och mörkret kommer och lägger sig som en blöt filt. Lite som en bradykard historia lugnar det mesta ner sig. Även om det har funnits dagar där det har varit så där själavårdsskrikande vackert. Så även hösten har sina moment.

Den egna träningen under hösten har enbart fokuserat på att må bra och inte gå sönder. Efter att ha tillbringat större delen av årets första månader med smärta och frustration så kryper en obehaglig rädsla för att gå sönder igen på. Att vara klok och stegvis höja utmaningarna är svårt. Mycket lättare att råda andra än att lyssna på den egna erfarenheten om vad man bör göra.

Nästkommande år ser ändå ut att bli kul sportmässigt. Loftahammar Endurance Day (swimrun) kommer ju köras vilket vi gärna vill såklart. Ett fantastiskt lopp på så många sätt! 

Ironman Jönköping, den är ju "halv Ironman, ska betas av och kanske Göteborgsvarvet om det nu blir av.. 

Idre Fjällmaraton verkar också hamna på att göra listan. Den var ju faktiskt fantastisk som upplevelse! 

Tja.. bra om man kan hålla sig hel och blir lite mer uthållig alltså..

Här är några fragment från mina upplevelser från höstens joggande:

Vårat lilla lopp har numera samlat ihop 80 skogsälskande och löpvilliga människor! Väldigt roligt och även lite spännande att se om vi kan ordna vår logistik och alla förberedelser inför det. Mycket att tänka på men vi får hoppas att det går bra. 

Bild av duktiga Daniel Halldin

Är ni sugna på att springa lite i skogen så hör gärna av er till någon av oss. Vi kan nog klämma in ett par stycken till. 

Marcus 

Lite pre-info inför den riktiga infon om informationen till TFU:s Terrängtävling

  Äntligen!

Nu har DU chansen att få vara med på premiäråret för Team Fillinge Ultras Terrängtävling!

Den första advent, 28/11 2021 så kommer vi i Team Fillinge Ultra anordna ett hemtrevligt gemytligt litet terränglopp om ca 10-12 km

Det kommer erbjudas underhållande samt bitvis utmanande löpning på grann grusväg och stiliga stigar i de djupaste delarna av skogarna omkring Fillinge tätort

Det blir knappt några farliga djur alls om man väljer att springa längs den ytterst välmarkerade banan 

Enklare energi i fast form kommer att finnas under och efter loppet samt levande energisk lite här och där

vi planerar just nu för att starten går omkring kl 11.00 och utspridd samling sker ca kl 10:40 vid Gummiverkstan´ som ligger strax efter Bankekind södergående riktning och före Bankekind i norrgående på väg nummer 35 

Allting kommer vara gediget uppmärkt

Lite inspiration inför terrängen

Vi följer givetvis de restriktioner och riktlinjer som finns och om du på tävlingsdagen känner att du inte mår bra eller har sjukdomssymtom så ber vi dig stanna hemma. Såklart.

Anmälningsmail med namn och klubb skickas till marcuslundin@gmail.com, gärna tillsammans med en fin dikt

Swish: 0709-109919 >> Marcus

Obs - ange gärna namn och mailadress

Samling vid Gummiverkstan´ Fillinge 

Stort cred till Daniel Halldin, grundare till #darktrailrunners som utformat den fina björnen till oss!

/TFU

Äntligen terränglopp!!

 Hurra! I dagarna blev det klart att vi kommer köra vårat lilla terränglopp!

Det som vi fick skjuta upp från förra året mitt i allt. Det kommer bli ungefär samma upplägg och grejs runtomkring som vi planerade från början. 

Nyhet är dock att vi öppnar upp ett par platser till, så är ni skadefria, glada och lite sugna på spring i skogen så är ni välkomna att höra av er till någon av oss i teamet

Loppet är ca milen långt och mestadels stig och små delar grusväg. 

Datumet är första advent - 28/11 - 2021

Välkomna att höra av er!

Salming Idre fjällmaraton 2021 - filmdokumentationen

 

Ett litet första försök till att dokumentera med hjälp av visuella hjälpmedel. 

//Marcus 

Salming Idre Fjällmaraton 2021 - ett slags racerapport

jahopp.. här sitter man, ungefär en vecka efter Salming Idre Fjällmaraton. Överraskande fysiskt intakt trots allt. Det var andra tongångar strax efter målgång. Precis som det ska vara. Andreas beskrev det rätt bra på vägen till stugan efter målgången: Istället för loppets egna motto: Oslagbar - #obrukbar, men ändå med glimten i ögat och ett stort leende efter en helg med samkväm och sport. Förvisso även med minnen som gör att det kommer spridda gubbljud vid minsta rörelse. 

Jag ska försöka sammanfatta helgen i Idre med lite ord och bild för er.

Efter mycket om och men, relaterat till världsbilden med allehanda virus och ansvarstagande så blev det till slut ett terränglopp som gick av stapeln. Salming Idre Fjällmaraton bytte datum, justerade grejer och lyckades ordna ett tillställning för oss löpsugna. 

I och med att vi har en av våra utomordentligt trevliga sponsorer i Salming som numera även blivit titelbärare och huvudsponsor för Salming Idre Fjällmaraton fick vi även möjligheten att springa just nämnda lopp genom dom.

När det blev klart att vi skulle upp och springa i Idre så kanske jag råkade nämna det i samband med ett par träningar tillsammans med simgänget som jag har ynnest att lärt känna och fått simma ihop med. 

Självklart berättade jag ömt och varmt samt i något friserade beskrivningar likt "äventyr, långsamt, fantastisk natur, upplevelse, trivsel, björnar, gemensamhets häng.. osv". Glädjande nog såg de flesta möjligheterna mer än utmaningarna föll således ner i lockelsernas lilla låda. 

En efter en anmälde de sig och till slut hängde alla som kunde springa med upp till Idre. Som delikatess-lök på laxen erbjöd Mathias även logi i deras stuga vilket gjorde att vi kunde bo ihop. Hurra vilken bra grej! Alla anmälda under Team Fillinge Ultras flagga vilket såklart även det var fantastiskt roligt! Vi blev till slut 12 glada och springsugna personer! 

Att samla så många personer där inte alla känner varandra, under samma tak kan ju vara lite bökigt. Men det här gänget fann varandra snabbt och vi hade en härlig stämning rakt igenom! En massa härliga människor som står mig varmt. 

Gemensam nämnare här var ju det faktum att vi skulle springa tillsammans såklart, men även den lilla faktorn i mig som sportat med båda gängen ett tag och även "lur-motiverat" vissa att hänga med. Eller som Malin beskrev mig lite som Sid i filmen Iceage beskrivs av sitt gäng. 

" - Du är det där kletet som håller ihop gruppen"

Kanske har fler likheter med Sid.. löpstil, ork, lukt, behåring.... tja..

Glada och förväntansfulla så försökte vi förbereda oss så gott det gick på slättlandet Östergötland. Men (som vanligt) så brukar det ju bli en det ena och en det andra som påverkar förberedelserna så att allt behöver justeras och lösas någorlunda pragmatiskt. Mer regel än undantag. Några lite längre pass blev det dock. Men med att ha sprungit 2 timmar på stig och samlat ihop 96 höjdmeter var förstås förhållandevis futtigt, det förstod vi nog alla. 

Vissa försök med att nöta lite backar, både uppför, nedför och sidledes gjordes faktiskt också. Men när längsta backarna är omkring 13 meter i Östergötland så kan vi så här i efterhand, hålla med om att det kanske skulle gjorts större ansträngning med att motionera i mer backiga miljöer. 

I och för sig så kan jag inte erinra mig om att jag någonsin stått på starten och känt att "nu, idag är jag fullt förberedd för den här uppgiften", utan det har snarare till 87 % varit på grund av grav oinsikt och ett uns av jävlaranamma jag tagit mig an uppgifterna. 

Piratflaggan uppe

Alla förberedde sig så gott de kunde och efter sina förutsättningar. Mina vader valde att krackelera tidigt under året så egentligen har jag under våren ägnat nästan all löptid åt rehabiliterande aktiviteter och försiktig upptrappning med regelbundna bakslag, som ingår i rehabpaketet. 

Besök hos allehanda fysioterapeuter, knäckare, böjare, sträckare, häxor, shamaner, satanistiska offerriter med strupsång har alla fallit till föga. "Testa dig fram", "hittar inget" har varit gemensam nämnare. Psykosomatiskt kanske..? Istället för halsont och resfeber dagen innan så får jag ont i vaderna ett halvår före.. rimligt. 

Charles Darwin var inte imponerad

Försiktiga stegringar har trots allt genomförts och faktiskt fram till loppet fungerat relativt hyfsat. Ända fram till två dagar före start. Såklart. Då valde de att kramas som släktingar man tycker om men inte sett på länge. Stenhårt. 

Procentuellt så är just vaderna ganska stor del av mina ben. Eller kropp för den delen. Rätt mycket kram! Andreas hade likt mig haft åldersadekvat problematik med sina vader. Men hade hunnit få ordning på dom lite tidigare och kunnat springa mer, oftare och längre. Både Fredrik, som nu passerat 700 dagars runstreak (när man springer x antal km varje dag året runt och hela tiden) och Malin hade dock hållit sig friska och pigga. 

Lesjöfors

I alla fall så beslöt vi oss i TFU:s styrelse att åka upp på torsdagen för att hinna landa lite innan ångestnervositetspeppen inför starten på lördagen drog igång. Det blev jag, Fredrik, Malin och Andreas som drog i en bil. Initialt hade vi planerat att även Lisa (Fredriks fru) och Mia (min fru) skulle hängt med och kutat, men de blev pga fysiska justeringar utbytta till två söner från juniorsektionen i TFU. 

Simon och Theo ville istället för fruarna hänga med och kuta i fjällen! Väldigt kul att de ville hänga med oss seniorer igen. För ett par år sedan körde vi Tjurruset i Stockholm och då var de med. Kanske mest för att de då fick dricka RedBull men ändå kul att ha med dom.   

Vi hängde i vänstra flygeln

Upp till Idre utan större mankemang, hittade hyfsat snabbt rätt bostad och handlade mat eftersom vi var först upp och de andra inte skulle hinna upp innan stängning. Sedan allmänt häng och väntan på de andra som skulle komma samma kväll. Inpackning, uppackning samt jogglufs för de andra tre. 

Hittade rätt kuvert efter 20 minuter

Jag avstod jogging på grund av avgrundslös rädsla då vaderna ju börjat bete sig som krångliga byråkrater. Attackmasserade med massagepistolen, rullade aggressivt hit och dit på foamroller samt sedvanlig överdosering av allt som går att äta i armlängds avstånd. 

Frukost

På fredagen så blev det gemensam festliga hälsningsfraser, frukost och armbrytning. Efter det valde några att hyra cykel för att se sig lite om medan vi andra gick för att titta på utsikten. Blåste en hel del. Ganska mycket faktiskt. Jag fick hålla i tre stycken av mina kompisar så att de inte blåste bort. Jag är ganska snäll på det sättet. Men det var en vacker utsikt trots det lite bistra vindarna.  

Ännu ovetskap över morgondagens strapatser 

Svag för vyer man kan vila ögonen på

Har tyvärr vare sig kamera eller kunskap att redigera så att man ser hur vyerna ser ut. Ni kan ju det där med data så ni kan ju "gåggla bilder på datan" som de säger på kontoret. 

Henrik tyckte allt var toppen

Wuätt bistert sa Andreas hår

Vi stod där, tittade, försökte diskutera, tro och förbereda oss på var vi skulle springa omkring. En blandning av förväntan, spänning och lite ångest ingen av oss hade känt på länge. Ett härligt tävlingspirr, vilket i alla fall jag hade saknat. 

TFU + Henrik (prospect)

Knatade ner till stugan igen. Uppför får lungorna arbeta rätt hårt, men nedför får ben, lår och höfter sitt. Jag tror att alla försiktigt började förstå lite att vår "backträning" varit alltför sparsam. 

Lyckades ramla på ett par renar som hade lagt sig precis mitt i fjällbyn. Vackra horn!

Skapliga pjäser till horn

En ren och en o-ren

Team Salming Idre-versionen med bland annat tre segrare från helgen

Småsnack, kolla på nya grejer och allmänt samhäng

Påfyllnad av mat, lite samkväm och välkomnande av ytterligare ett gäng samt väntan på juniorerna som åkte egen bil. Ett sammelsurium av tankar, planering, mål och förväntan fyllde snabbt stugan. Tips och råd både gavs och efterfrågades. Det är så härligt att kunna dela en sån här pre-race-förväntan med fler! 

Andreas och Fredrik skulle springa 84 km. "Järvens stig". Wuuätt långt! De har ju erfarenhet av distansen sedan tidigare upplevelser, men inte riktigt i den här naturen. Skjuts till starten skulle ske 04.00 men bussen till start skulle gå redan 02.30. Tidig revelj!

Stökigt dygn både gällande sömn och mat. De kunde trots allt få ihop planeringen och stack iväg mitt i natten medan vi andra sov. Det var ändå väldigt vackra, magiska bilder från starten av 84:an från Idre fjällmaratons officiella bilder. Andreas och Fredrik hade tyvärr inte sett det, men fotografen hade fått norrsken på bild. 

Lånad bild från Idre Fjällmaraton

Lånad bild från Idre Fjällmaraton

Lånad bild från Idre Fjällmaraton

Fredrik och Andreas innan start

Första start gick för 45:orna kl 09.40. Alla distanser utom 84:an var uppdelade i: snabb, medel eller långsamt tempo där man fick ta ansvar och välja rätt startgrupp själv Det var 10 minuter mellan varje grupp. Stort startområde där trängsel inte behövde ske där Idre Fjällmaraton verkligen hade tagit sitt ansvar för att alla skulle kunna hålla avstånd till varandra. 

Delar av starten för första 45:orna

Handhjärta för oss som kan anatomi och vet hur det ser ut på riktigt

Strax innan start för medelmellansnabba gruppen

Mathias, Kari, Henrik samt jag skulle köra 45:an. De tre förstnämnda valde snabba startgruppen, medan jag tänkte köra lite mer modest tempo och sällade mig till långsamma startgruppen. Vi gick bort tillsammans och de tre första drog sig fram till startsnöret. Nedräkning - och iväg. Allt folk joggade iväg. Jag orkade inte vänta till sista gruppen pga nervöst lagd så jag hoppade in i medelgruppen. 10 minuter är 10 minuter som Kari klokt berättade när hon motiverade sin startplats.

Och så där, plötsligt, som om man inte gjort annat så springer man bara. Blir lika förundrad varje gång. Man (jag) går liksom in i något slags inre rum, kon, zon, tunnelseende.. och hux flux så är man bara mitt i loppet. 

Jag ska inte underdriva den inre rädslan över att gå sönder den första delen. Allt kändes trots allt helt ok på morgonen. Eller "helt ok".. tja.. allt kändes inte värre än vanligt i alla fall. Men oron gnagde. Vill ju inte åka så långt, se fram emot något så mycket för att sedan gå sönder första metrarna.  

Det övriga gänget startade lite senare: Johan, Kia, Robert och Malin skulle köra 28:an samt Simon och Theo 12:an. Flertalet distansbästa utmaningar bland det gänget! 

Tja.. alla har ju sin upplevelse och sina ord för att beskriva loppet. Det här är som sagt delar av mina futtiga minnesfragment. Med lite tur kan det faktiskt dyka upp en liten film från undertecknad inom kort. 

Den första delen av loppet var på grusväg ett par km för att avlösas till fin, mysig stig. Hastigheten var beskedlig och som vanligt när det är en stig att samsas om så är det första personen som bestämmer fart. Svårt och oftast onödigt, rent kraftmässigt att springa om i riset vid sidan om stigen. Solen sken ljuvligt med en frisk höstluft som fyllde våra förväntansfulla lungor. 

Lånad bild från Salming Idre Fjällmara

Vackra mossbeklädda omgivningar på båda sidor. Bergen som hägrade i horisonten sjöng med lockande toner löften om laktatstegringar och pulshöjningar ackompanjerade av frust och svordomar. Längtansfullt trippade vi förvånansvärt tysta ut i den okända vildmarken. 

Några små korta prat förekom mellan enskilda löpare men på det stora tämligen beskedligt antal diskussioner utan att för den skull vara otrevligt. Hela loppet kändes faktiskt väldigt behagligt mellan oss löpare. Efter ca 6 - 7 km kom vi fram till Burusjöns strandkant. 

Otroligt praktfull miljö omgiven av berg. Klart och fint vatten. Mycket lockande att påbörja ett attackfjärilsim för att komma om mina kombattanter. Avstod då det säkert hade varit socialt opassande samt att det var för grunt för mina grandiosa ap-indexerade armar och för att jag är lite blyg. 

Burusjöns strandkant

En grusväg påbörjades och slutade med första vätskedepån. Det bjöds på handsprit, gifflar, bananer, sportdryck och vatten. Som på alla följande stationer. Jag hade, som den vetgirige som läst tidigare inlägg, haft ett litet bestyr med näringstillförseln under försäsongen till nämnda lopp. Detta ville jag ju såklart inte uppleva igen och börja leta jakttorn att sitta och skrik-stånk-kräma över. Hur skulle det sett ut? 

Jag hade planerat att blanda sportdrycken lite snålare dagen till ära, vilket betalade sig bra så här i efterhand. Inget flistuggsmaskinhaveri från stjärten vilket jag tror även andra löpare uppskattade trots sin okunskap inom området. 

Påfyllda flaskor och redo för nästa sträcka som påbörjades med en svag stigning på vackra stigar i skog. Sagolikt tekniskt, svårsprunget men oerhört tilldragande vackert. Solen som sipprade igenom John Bauer skogen med strimmor av guld. För oss som gillar skog och terräng var det en fröjd. Visserligen frustande fröjd, men likväl en fröjd. 

Efter ett par höjdmeter så blev skogen mer otät och träden mer blyga inför varandra. De sköraste och mest introverta träd står som den beläste dendrologen vet på den karga kanten till fjälltoppen. Här byttes de blötare stigarna ut mot mer hårdnackat underlag. Vassa stenar var lagda huller om buller vilket gjorde stiglöpningen trixig och bitvis farlig för någon i förnekad medelålder. Allt gick i ganska beskedlig fart, men så sakteliga uppåt och in i en dalgång. 

Värmen började nu bli påtaglig och svettpärlornas ansamlades mångfalt bland erfarenhetens fåror i ansiktet. Bärandet på de kravställda förstärkningsplaggen (de som sprang längre än 12 km behövde ha med sig extrakläder, kompass mm) kändes för dagen tämligen onödigt, men som alla vet kan det slå om snabbt och för oss ovana små fjälltroll var det nog bra med bärandet trots allt.  

Vi hade fantastiska förutsättningar vädermässigt. omkring 6 grader på natten upp till 16-20 på dagen. Strålande sol och knappt ett moln. Det hade nog varit en annan sorts upplevelse med 5 grader, storm och regn i sidled.

De introverta, blyga små träden intill bergens fot

I dalgången mellan de båda höjderna var stegringen knapp, men trots allt ändå arbetsam. Jag får skylla på den tunna luften men mer troligt är ovanan vid riktiga stigningar och undertecknads lungkapacitet. Vid nästan varje blick lyft från tårna och stigen så visade det sig en vy som man (jag) knappt kunde se mig mätt på. Jag är ju förhållandevis svag för vyer. Så till vida att de är i naturen och ej i ex hårbotten. 

Små försök för att gå och samtidigt se sig mätt gjordes, men det var svårt trots allt, då det var oerhört tekniskt bitvis. Med "teknisk stig" menar jag här rötter, sten om vartannat vilket gör att man i stort sett måste titta ett par cm framför fötterna för att ha en chans till något som ska likna löpning. Jag var faktiskt inte den enda som försökte att fånga minnen på bild. I var krök och höjd stod någon med något slags kamera och försökte att få digitala minnen med sig hem. 

Nere i dalgången kan frustandet eka i timtal

Efter att ha knatat snett uppåt så bar som det brukar, snett neråt och in bland träd och myr igen. Knixiga stigar och hala spångar avlöste varandra. Letade efter björn och järv men (på både gott och ont) såg ej någon. Bra för alla tror jag. 

Här så skymtade jag ett par illgula stödlöparstrumpor som jag tyckte mig känna igen. Jomenvisst - Det var Mathias!! Som bruklig seden är, så skall den som springes om ifrån samma kamratskapsgäng stjärtklappas. Så även denna stjärt! 

Jag tror att Mathias både blev ganska rädd och lite lite glad över att se någon man känner igen ute i ingentinget. Tyvärr så visade det sig att han hade gått sönder strax efter starten. Därav att jag kommit ikapp honom över huvud taget. Annars så hade vi nog inte setts under loppet. 

Kanske mer överraskad än glad

Mathias är ett fysiologiskt fenomen med grym vilja. Till vardags en utomordentligt vass simmare som även han slog pb på både terräng och distans som många i vår resa i fjällen. Vi fortsatte ihop ett tag och kämpade på. Han gåendes/hasandes/joggandes i samma fart som jag försökte lufsjogga. 

Alltihop var tillsammans väldigt löptekniskt outvecklat men hade å andra sidan hade vi större utvecklingspotential än de som låg framför. 

Jag och Mathias efter att ha knatat uppför en evighet

Vi höll ihop fram till Nipfjället ungefär. Där var det vätskestation och ganska mycket folk, Både 28, 45 och 84:ans vägar korsades här. Patrik från Salming hade sin "switcher zone" där du kunde få ett par nya pjucks att kuta resten med. Trots att jag paxade 46:or så uteblev dom! "menvaihelvete?! Gäller inte pax längre? va? VA? 

Patrik fotar och jag visar hur stor det där fiskmonstret var. Mellan ögonen

Malin hade passerat vätskestationen strax innan vi kom upp

Malin var även en av de (typ alla andra utom herrsektionen) smarta som valde rätt distans efter förutsättningar. Klokskap! Robert hade även han strax innan kutat förbi vätskestationen. 

Johan och Kia - även de, några av de smarta som valde rätt distans

glada och lättfotade joggers från Team Fillinge Ultra

Vi träffade även på Kia och Johan som kutade 28:an. (jag tror att de också valt rätt distans då de var glada heela tiden jag såg dom). 

Försök till snabb påfyllnad av vätska, energi i flaskorna och framåt igen. Eller, tja neråt. I Idre så går det antingen uppåt eller neråt. Det lärde vi oss ganska snabbt. 

Johan närmast och jag lufsande med fantasieggande löpteknisk hållning strax framför

Mathias (i gula strumpera´) med förnyad kraft efter vätskestationen mot nästa topp

Hyfsat lättsprungna stigar mellan höjderna även om de är utmanande med stenar, stenar och rätt mycket sten till. Efter någon kilometer så delar sig stigen och 45 + 84 drog av snett uppåt vänster medan 28:orna fortsatte framåt och till slut uppför Städjan. Det visade sig efter ett tag att vi på 45 och 84:orna skulle dra en sväng ner till kärr, mossar och allsköns jävliga stigar. På baksidan, liksom nedför Städjan möttes våra vägar igen.

Ser ju faktiskt sporthurtig ut (på håll) på officiella bilder

Efter att ha kunnat jogga någon kilometer försvann samvaron med både Mathias, Kia och Johan. Svårt att lyfta blicken för att försöka se var alla var, då det hade kunnat innebära slutet både för lopp och liv. 

Jag hasade mig framåt uppåt och sedan neråt mot skogens bryn. Pratade lite med löparna omkring mig. Flera hade kutat 84:an och var "ganska" trötta och slitna. De hade ju hållit på omkring 7-8 timmar här. 

Andreas fångad på den officiella fotot

Fredrik fastnade också på det officiella fotot

Oroad över att Fredrik och Andreas skulle hoppa på mig bakom och skrämmas så försökte jag trots allt att hålla något slags fart. Men även det faktum att jag faktiskt orkade jogga på lite var både roligt och något överraskande. Visst, lite sliten över distans och miljö, men faktiskt ingen större fara. Näringstillförseln verkade fungera trots allt och det bästa av allt inte trasig. Glädje!

45:ornas bana

Stigarna var branta, blöta och hade ganska mycket sten. Tufft och krävande men samtidigt väldigt rolig löpning.

45:ornas höjdstruktur

Strax efter att ha kommit ner till trädgränsen så hör jag på håll: "- MMAARRCCUUSS!!!" (tror jag) Det var Fredrik som hört min späda, tunna stämma eka genom myr, träsk och träd. 

HURRA! SMÅBJÖRNARNA!!

Jag blev jätteglad! Plötsligt så ser jag Andreas stå intill stigen! Jag blir jättejätteglad och ska fram och kramas som man gör..  Men Andreas blev JEEETTEARG och fräser som en arg katta så till och med jag backade! NÄJJ!

UT PÅ TUR ALDRIG SUR

Nähäpp................. 

"- Hur mår du?" frågar jag, artigt och försynt eftersom jag är vuxen. 

Men ser allt att han mår som den där gången i tonåren, när han hade lånat och druckit ofärdigt, ojäst föräldra-hembryggt vin. 

Han mummelskrovlar:

 

" - HuRRffpp HaarrffpPPhhhh BllÄÄÅÅrrffhh.."  

"- Ahaaa" sa jag med förstående ton, men i själva verket oklar, konfunderad och fundersam. 

Fantastiskt roligt att se dom ute i obygden men samtidigt ledsamt då jag förstod att Andreas både fysiskt och mentalt krackelerat och gått ner sig i fördärv, ynk och mådde wuätt kass. Jag försökte såklart locka Andreas med godis och trevligheter men fick mestadels björngrymt och gubbig handhöttning tillbaka, så av egen överlevnadsinstinkt höll jag mig på minst armlängds avstånd och lät honom vara ett litet tag. 

Jag joggade försiktigt framåt till Fredrik för att se om han var pratbar. Fredrik var förhållandevis otrött men sliten och kunde berätta lite om den källarlokal som Andreas mentalt hade befunnit sig i under de sista fyra timmarna. Mixen av känslor med slit, kämp, misär och den egna besvikelsen över att inte kunna leverera. 

Har man kört något lopp under många timmar ett par gånger har man varit med om det där så jag hade full förståelse för Andreas status. Även det faktum att om man känner någon riktigt väl, tycker om någon och har tilliten så kan man be folk fara åt helvete, på riktigt, och den andra förstår att - det är ok. 

Fredrik glömde stundom att det var löpning och inte swimrun och skulle ner i diken och veva

Från här, med ca 15 km kvar så hängde vi tre ihop och lufsade på. Vi ömsom gick och ömsom joggade där det gick, hotade banläggaren, tarmflora, terränglöpning och den egna dåliga förberedelsen. Ungefär som vi brukar göra på långpass, men med den lilla skillnaden att jag var med i samtalet och inte 30 meter bakom. 

Fredrik, som orkade prata berättade lite om deras första sex timmar. Starten kl 04, handhållna lampor med solkiga batterier, stenrösen, 7 km myrlöpning och allmän energibrist. Då kändes det rätt bra att ha valt att "bara" springa 45:an. Faktiskt att jag hållit min energinivå på en bra nivå och orkade prata, trots den allmänna tröttheten efter "lång tid i rörelse".

Hasandes tillsammans nedför berg

Efter näst sista vätskestationen så bar det av in i skog igen, över en myr för att sluta framför ännu ett berg att bestiga och ca 92 grader rakt uppåt. Det var väldigt sparsamt med konversation runt omkring oss. Klättringen var enormt jobbigt för en sån som mig. 

Jag får ju dubbla hjärtslag av att gå uppför en trappa med tvätten. Även de små behövde kämpa. Faktiskt. Men jag flåsade så sjukt mycket! Till och med jag blev rädd. 

Inte ett steg framåt utan bara uppåt, uppåt och ännu mera uppåt. Fanns inga ord mellan oss "löpare" här. Allt fokus gick till att försöka syresätta kroppen. Plötsligt så såg vi solen igen och landskapet öppnade sig med Städjan inom synhåll. Helt fantastisk natur och miljö, men just då kunde den likväl fara åt helvete. 

Uppåt och ännu mera uppåt (dock är det här ungefär som plattmark mot det som vi kom ifrån)

Tre ganska terrängtrötta farbröder

Efter att ha vänt strax intill toppen så bar det.. *trumvirvel - neråt igen. Stegen neråt gjorde ondare än stegen uppför. Tårna hade dragits ett par gånger för mycket i rötter och sten och varje nitande av föttera gjorde så inihelvete ont inklusive de där snubblande stegen som följer med direkt livshotande risker om fall. 

Ramlar man i den här miljön, i den här åldern, är det kört på riktigt. 

0 HLR! 0 RESPIRATOR! 0 DIALYS! 0 ALLT! 

Bara lämna kvar till myllan, djuren och naturen att omhänderta. 

84:ornas bansträckning från ovan

Efter att ha gått och suckat ett tag, blängt på folk och samtidigt blivit lite glada för deras skull att de fortfarande kunde jogga så kom vi ner till skog igen och ännu mer tekniskt utmanande stigar. Kilometrarna minskade enligt skyltarna men hoppet om målgången var svårflörtat. Lite som när det är en grå regnig måndag i november och aldrig mer kommer bli helg. 

84:ornas höjdkarta

Vid en av de sista krökarna på stigen stod en funktionär och såg trevlig ut. Fredrik frågade (ganska passive-aggressive högljutt) om han hade snus eller öl. Han hade öl! 

Vi hade pratat om det tidigare då Fredrik hade packat ner en öl i deras dropbag de hade efter halva loppet (en dropbag brukar innehålla torrt ombyte, mat, smörj, och som Dynamitharry brukar säga en liten öl). Tyvärr så glömde ju Fredrik att öppna den när de skulle byta grejer. Vilket klappträ!

Men den här funktionären - STORT TACK TILL DIG! - hade ett par muggar till övers för oss! Vilken god smak! Så skönt att bryta allt sockersött med lite strävhet och beska. Man är efter 6-7 timmar med sött inmundigande rätt trött på det. 

Livet och hoppet återvände lite. Framför oss låg nu ca 100 meter asfalt, strax förbytt till torrt dammande grus och sista vätskestationen innan det som skulle bli dagens sista backe och sedermera den slingrande nedförsbacken mot målgången. 

Älskar skogssportma och banläggare

Lätt jogging varvades med gående inklusive en hel koffert med svordomar jag inte ens visste fanns. Pirater, damerna i Bremen och hamnarbetare hade rodnat. 

Mellan oss utdelades det dock mentala kramar och interna grymtningar som betyder "bra kämpat", "du ser väldigt gammal ut", "du gör du med", "håll käften" och "håll inte på!". Ungefär. 

Sista backen och ett evigt gnatande uppför, uppför och ännu mera uppför. Väl uppe så såg vi att vi var tillbaka  på toppen av Idre fjället som vi gick upp till dagen före. Bromsbeläggen i våra lår hade tydligen gjort sitt och var dåligt servade av en mack som inte fanns. 

VÄLDIGT ovanligt att jag är den som är piggast och inte gnälligast de sista metrarna på loppet, men här ni ser ni två små farbröder som var ganska gubbgnälliga just då

Älskar att spring jättelångt mitt ute i terrängen

Trots allt.. målrakan

Men så utgjorde också vetskapen om vårt gemensamma kämpande, våra strapatser och tillhörighet tillsammans en enorm styrka mellan oss. Det räcker med något slags ljud så vet vi vad som gäller, hur någon mår eller vad någon vill ha sagt. Det är konstigt det där.. men samtidigt härligt.    

Det började såklart bubbla i bröstet av både trötthet, tacksamhet och glädje på målrakan. 

Vi sprang i mål tillsammans och blev emottagna av våra kompisar!!

Vilken glädje att få dela den här upplevelsen med så många! 

Tre glada farbröder

Euforisk tröttglädma

Väl i mål brast det! Det brukar ju det för mig när jag har tagit ut mig. En blandning av allt: trötthet, glädje, stolthet, tacksamhet, rädslan för att gå sönder som inte är rädsla längre.. tja allt. 

Jag gråter ju till allt. Hele tin. Lilla huset på prärien, Jurassic Park, Star Wars, På spåret... Jag släpper på alla spjäll. Ett gediget gråthulkande och kramande tillsammans med sina bästa vänner - finns det något bättre? 

Glädjen över att kroppen höll ihop, att energiintaget under loppet höll ihop (fick faktiskt inga såna där  dippar som jag brukar), att få dela alltihop med andra! Ynnesten!! 

Älsk

Med ett förhållandevis otillgängligt mentalt kapital (även vid målgången) så är jag inte helt på det klara med allt som händer efter målgång. Men jag vet att jag är glad. Jag är väldigt tröttgråtkramig. Som en björn.. eller som Sid.. det där kletiga goa.. 

Mr "Aldrigmer"

Två glada, ganska nöjda och tacksamma järvar

Vi blev varmt välkomnade av Malin, Robert, Henrik och Kari som stod glada, hejandes i målområdet. Simon och Theo kom också fram och gratulerade. Sönerna hade till och med hunnit vila någon timme hemma i stugan. Simon hade bland annat slagit pb på distans med 7 km! De verkade rätt nöjda. 

Även Marcus Aronsson och Frida Södermark från Team Salming hade kutat färdigt sina lopp och kom fram och gratulerade. Kul att se fler från Team Salming som hänger i med sammanhållningen sportisar emellan. 

Simon och Theo kämpade på

                                        Mathias dammar in med nytt distans-pb med ca 35 km

Vi hann knappt pusta ut så kom Mathias ångandes in i målet han också. Såg knappt trött ut. Trots skada så verkade han väldigt tillfreds över att ha tagit nytt pb på distans. Även om det kanske inte hade varit det loppet han hoppats på. 

Johan och Kia glada i mål

Efter att ha fått de extremt läckra medaljerna, lite läsk och chips, kanske pratat med någon lite här och där så gick vi med varma hjärtan, saltiga kinder och stela ben så sakteliga bortåt stugan igen.

Efter-loppet-känslan

Tröttglädma där post-race bubblandet om allas upplevelser. Väl framme i stugan mötte Kia och Johan oss med bubbel och hurra-rop.

De flesta förhållandevis kraftlösa, stolta, glada, bubbliga av dagens upplevelser. Vi satt i solnedgången och bara kände in varandras upplevelser, tankar luftades, intryck hanterades, diskuterades. Jag har sagt det förut, men det är något speciellt att gemensamt nå utmaningar och kunna dela dom med andra. 

Trams blandades med uppriktighet. 

Glädje blandades med smärta. 

Älskar att kunna dela såna här upplevelserna. 

Alla delaktiga, med sin upplevelse från loppen och dagen. 

Sporta länge är det bästa som finns

Var vänlig notera blodkärlen på Fredriks ben

Robert och Kari hade haft bra upplevelser till fjälls

Malin lyssnar med stort tålamod och erfarenhet när herrsektionen beklagar sig om självvalda skavanker

Post-race häng i solnedgång

  

Efterhänget efter ett lopp är minst lika viktigt som att ha en bra försäsong inför tävlingarna. Vi vill ju såklart kunna prestera vårat allra bästa under tävlingen även om vi inte vinner. Men vi vill samtidigt inte försaka allt trevligt tillsammanskap. 

"- Tack för att du inte lämnade mig på fjället när vi såg björnbajset"

Pizzakalas efter loppet

Imponerande medaljer! 

Herrsektionen TFU. I motljus är vi bäst

Hela härliga gänget som sprang. 

Alla bidrog, delade och gav och det har varit en fantastisk helg med sportglädje, samkväm, mycket skratt, larv och trams. 

Ett innerligt och stort tack till er alla för att ni bidragit till allt!

***

Stort tack till er, familjen Axelsson som upplät hem och hus så att vi kunde bo tillsammans och ha det roligt ihop. Det bidrog till stark sammanhållning!

Stort tack till Salming Running för både utmärkta kläder och skor men även att vi fick möjligheten att springa i Idre Fjällmaraton

Varma kramar

TFU genom Marcus