Grattis Salming Running

De långa nattmanglingarna och gastkramande förhandlingar är till ända. Några svårtolkade meningar på engelska reddes ut, några tårar kanske fälldes, någon bröt arm, saker och ting mättes och vägdes, en del förhandlingar är tuffare än andra..

Vi, förstklassiskt trevliga, dansanta och ödmjuka Team Fillinge Ultra godkände efter mycket invägandes, betänkande och analyserande till slut villkoren och beslöt oss för att fortsatt hänga med på resan med Team Salming.


Klang och jubelspel! Batterister och trumpeter! Konfetti och dadlar!

Vem skulle inte vilja ha med ett sånt här gäng egentligen??!!

Vi har haft fantastiskt roligt tillsammans under åren och då har vi ändå inte peakat än!!

Vilken grej!

Stort grattis till Team Salming till denna signering! 

(vi är självklart både glada och stolta över att få möjligheten att fortsätta hänga med det här härliga gänget från Salming och deras utomordentliga grejer)





//Uberschwester

Simningen rullar på

Lite skön känsla när träningen rullar på av sig själv nästan. Man bara "gör" utan att reflektera så mycket. Har lyckats få till flertalet dagar med dubbelpass då jag hinner träna både på morgonen innan jobbet och efter jobbet på kvällen. Varierande träning kanske är en del till den skadefria hösten? Det känns bra i alla fall.

Under söndagen så skulle jag hålla simträningen på kvällen och smög dit lite tidigare som vanligt för lite egensim. Trodde att det skulle vara fullt och stökigt som vanligt, men lyckades få en egen bara större delen av träningstimmen. Och när det hoppade i en kille till så var han duktig och vi simmade i ungefärligt liknande tempo vilket gjorde att vi inte störde någon av oss med otakt. Bra.

I alla fall så var jag lite trött och seg, men försökte hålla någorlunda aktivitetsnivå ändå. Efter att ha kört lite spridda serier så bestämde jag mig för att köra en bättre planerad serie:

400 med spadarna
400 utan
300 med spadarna
300 utan
200 med spadarna
200 utan
100 med spadarna
100 utan

 Simhallen

Lyckades att göra det också faktiskt. Vilket gjorde att klockan visade på 4500 ungefär. Så får man ju inte lämna en klocka när man har nästintill egen bana så jag körde av den sista repan också och klockade in 5 km på passet. Kändes skönt. Första 10 km veckan på länge.

Skönt stabbig och sladdrig på samma gång. Härlig känsla!

Lagom stigning i distans. 

Långpass i sol

Äntligen tittade solen fram. Lyckligtvis under långpasset också. Vilket tur och så härligt!

Jag hade tyvärr valt fel skor och körde mina Greyhound, när jag istället hade behövt spikskorna. Bakhalt och jävligt hela tiden.

En utmaning med att springa lite längre alternativt hålla på lång tid med löpningen är att hålla ner tempot. Ibland lyckas jag och som i helgen, inte. Fört fort springandes gör ju att man blir trött mycket fortare. Typiskt dumt. Gör om och gör rätt.


//Marcus

Bilder från hösten

Några bilder från höstens färgkavalkad. Nästan helt utan sportrelaterad bakgrundsinformation.

Visst är det ganska stort längt efter våren? Eller i alla fall vinter och snö?!


//Marcus

Novembermörker

Igår blev det aldrig riktigt ljust ute. Som en lampa från 60-talet med en blöt filt över. Dunkelt och jävligt mest hela tiden. Men vad passar då bättre än en runda ute till ett skogsparti? Vår underbara möjlighet till att ha naturen runt kröken är till för att uppskattas och nyttjas.

På med galoscherna, ladda väskan och sedan ut till Tinnerö eklandskap som är ett gammalt militärt område men numera är ett reservat med betande djur och en underbar natur. Välskött av kommunen där det finns möjligheter för både fysiska aktiviteter och naturupplevelser. Det finns även många spår från tider som flytt ända från järnåldern tydligen.

20 km synapsrens

Jag tillbringar ganska mycket tid här ute. Gillar området och dess växlingar riktigt mycket. Det finns både stigar och grusvägar att springa på. Härlig omväxling.

Har lyckats hålla mig skadefri under hösten och träningen har kunnat rulla på bra. Även fått till ett par längre pass så också igår. 20 km löpning i den dunkla novemberdagen. Lugnt och fint tempo. Kravlöst och upplevelsebetonat. Det går inte så fort för mig, men för att väga 100 så känns det ändå ok att orka springa två mil. Jag kanske inte är den där snabba talangen, men jag kan fortfarande uppskatta att jag kan springa och tycka att det är rätt gött emellanåt.

Jag har alltid behövt att ligga på en ganska stor mängd träning för att få till den minsta uns av utveckling. Lite irriterande då man sliter som en hund och någon kommer sideways och bara trollar sig förbi som inget.

Är det en banjo jag hör? 

Jag tycker att det är bra att tillbringa lite tid ensam. Mitt huvud behöver det. Även om jag kan tycka om att sporta tillsammans med vänner och annat löst folk så är det ibland skönt att irra omkring själv.

På Tinnerö kan man vara själv. Träffade på två pers på hela löpet. Lite banjovarning vid ett par tillfällen vilket gjorde att tempot gick upp lite. Säkert nyttigt.

En timme och 45 minuters egentid är ju ändå väldigt bra lördag.


//Marcus

Långpass i novembers disiga omfamning

Det är inte jämt det går att få till en tillsammansträning, men i söndags så gick det äntligen. Vi beslöt oss för att få till en lite längre joggingrunda på söndagens förmiddag. Valet av utrymme föll sig till Fillinge och dess närområde. Alltså utgång från Andreas och Malins residens. Vägarna är långa och utmanande, samt det går att få till bra längre löppass därute.

 Mötte att par stadiga grabbar

En härlig runda där underlaget blandades i omfånget av: asfalt, grusväg, skogsväg, stig och geggamojja. Tänk egentligen vad man hinner prata och svamla om på ett tvåtimmarspass. Bra regel för långpass: att kunna prata samtidigt = bra fart. Att sikta på mer "tid i rörelse" som den gode doktorn brukar förtälja vishet om.

Så här kan en söndagsrunda se ut från ovan

Vi hann nog prata om det mesta och samtalstrådarna far omkring som 4:åringar som ska köpa lördagsgodis. Osammanhängande men trots allt fokuserat. Allt från materialsnack till, lopp och utmaningar, jobb, mango och saffran.

Malin ömmar om Andreas och Fredrik garvar pga vekma

Nöjd doktor pga namnade kakor! 

Sedan bjöds det på ypperligt fika och lunchmellis. Väldans bra!


//Marcus

Havssimning

Havssimning ändå va? Vilken grej. Ganska läskigt ibland, men så fantastiskt!

Var på Kreta för någon vecka sedan. Lyckades skrapa ihop 28 000 meter! Helt fantastiskt på alla sätt! Häftigast var nog när jag råkade simma bredvid en liten bläckfisk. Vit, kanske en - två dm lång. Superläcker!


Jag gillar verkligen havet. Kraftfullt och fridfullt i någon konstig mix.

Ett par dagar så var det riktigt utmanande vågor. Kan skvalpa till i huvudet bara jag tänker på det.

 Fick skriva upp höjdmeter efter det passet..

 Frihet

//Marcus 

Planerna inför 2020

Jovisst.. den segdragna hösten har kommit och en önskan om våren gör att anmälningarna inför nästa års lopp gör sig påminda.

Redan nu bokat tre ganska stora tävlingar varav två är för mig debut.

1. Göteborgsvarvet
Det ska tydligen vara kul att springa trots att det är på asfalt. Extra roligt att hela gänget ska åka ner, sporta och förlusta oss i Göteborg. En halvmara är långt, men hanterligt. Eftersom det är premiär så siktar jag på Pb.

2. Jönköping Ironman
Tja, det blev en anmälan till slut. Jönköping är ju halva ironman dvs 1900 m sim följt av 9 mil cykling och avrundning med 21 km löpning. Ett ganska gott dagsverke om man genomför det ordentligt. Även om min cykelvana är medioker (förutom att cykla till jobbet) så får det väl ses som en hanterbar sträcka. 9 mil är trots allt långt, men det är inte 18 mil.. Lite synd att simningen inte är längre, men får väl acceptera det faktumet. Roligt också att det är 4 5:e delar av teamet som ska ner och köra! Ska bli spännande

3. Loftahammar Endurance Day
Fredrik och jag vann ju platser till nästa års race. Ett race som de nu har förlängt så det är 45 km löping och 10 km simning. På pappret också! Fifan. Kommer bli trött då också låter det som. Ser fram emot det väldigt mycket. Ett av de bästa lopp jag har kört även om man skrikhatälskar det bitvis på grund av tröttman. Har redan lagt upp en plan för att genomföra det på ett bättre sätt nästa år.

Från söndagens långpass

Sedan kanske det tillkommer saker såklart...
- Trail och Mustasch i Motala. Trevligt, enkelt och bra stämning. Spring i skogen nästan på hemmaplan. 

- Vansbro 10 km. Det är bara en vecka innan Jönköping... men va faan.. det borde väl gå?

- Komlårdstrailen. en halvmara på stigar.. svårslagen natur och mycket krävande bana.

- Åtvidaberg swimrun? Inget klart än med att det blir något lopp, men kul att sportas hemmavid också.

tja vi får se..


//Marcus

Grumpy Badger Trailrun

När jag träffade Stefan, en gammal handbollskamrat, på Trail och Mustasch i våras så började han svamla om att han hade börjat spåna på att ordna till ett eget traillopp. Lät såklart spännande och jag lovade att dyka upp om det blev verklighet. Visst blev det verklighet och igår så sprang vi premiärturen för Grumpy Badger Trailrun.

Begav mig mot mer nordligare delar av Sverige: Tullinge. Eftersom jag således fick åka själv från TFU så sprang jag under piratflagga och Darktrailrunners. På vägen upp så plockade jag även upp Wayne, en till från Darktrailrunner som också ville hänga med och springa terräng.

Jag och Grumpy

Vi hittar nästan direkt rätt till loppet och träffar de andra. Kul att träffa en massa andra sportisar som man följer via olika medier. Härlig stämning och skönt avslappnade förväntningar. Flertalet försökte mörka formen genom att skylla på ditt och datt (ungefär som triathleter.. ) men med tanke på de olika mediala flödena så var det som att skotta snö i motvind.

Efter att Grumpy hade välkomnat, dragit reglerna och räknat de flesta..så var det dags för start. Alla var införstådda och höll med om att 10 % bortfall av antal deltagare som kommer tillbaka till målet, eller tillbaka överhuvudtaget var ändå en acceptabelt svinn. Nedräkning och varsågoda och spring: ett litet gäng hade ystra ben och stack iväg som avlöningar

Jag och några till rultade fram på stigarna i ett ganska trevligt tempo. Bra med en lugn start tänkte jag. Fina tekniska stigar ackompanjerade tillsammans med sol, blå himmel och sval luft som förgyllde tillvaron.

Efter ett tag så ville jag sträcka lite på benen så ökade takten lite. Lätt nedförsbacke och försökte att springa som den där ståtliga italienska hingsten. Vackert utan att någon kunde beskåda. Det kanske inte är just att jag är bra på att få fart i nedförsbacke som är min superkraft, men det tillkommer även ett parti där jag kanske inte är så snabb utan det är mer att jag är ytterst dålig på att stanna. Vilket såklart gjorde att jag sprang fel och missade en avfart. Inte en gång. Utan tre under loppet. Hurra - fler klockade metrar än alla andra ihop!

I alla fall så blev det så att vi, vi var väl typ fyra som körde i ett ungefärligt tempo körde mer eller mindre ihop resten av loppet.

Efter sista snedspringet så fick vi vända och springa tillbaka för att ta oss an Flottsbro skidbacke. Den skulle springas två gånger. Den är ganska brant och tar faktiskt aldrig slut (obs sant). Inte många löpsteg där utan försök till att bara fortsätta stega på samt tröstlösa försök till att syresättningen skulle någorlunda nå den nivån som räcker till överlevnad. Som den smarta läsaren säkert kan ana så överlevde vi (tror att alla överlevde i alla fall). Sjukt jobbig backe i alla fall. Nedför var det bara hoppas på att benen skulle bära och inte ge vika så man skulle göra kullerbyttor ner i sjön. Ner och vända för att ta oss an backen igen. Gick inte bättre andra varvet men då kunde vi ju vägen i alla fall..

Fin utsikt på så många sätt

(Bild stulen av Wayne)

Sedan ner på andra sidan för att springa vidare på sista snutten av stigarna. Hoppet tändes om att ändå kunna leverera någon form av fysisk värdighet den sista km. Visst klarade vi det. Sista stigarna var lummiga och mysiga för att svänga ner på upploppet påhejad av alla andra löpare. Hurra!

Alla lopp som har egen öl är bäst

Älskar det familjära när man är ute på de här personliga upplevelsetävlingarna. Alla hejar på alla och vi gör det tillsammans för att vi tycker det är kul. Inte någon egentlig tävling men man vill ju prestera för sig själv och ha en känsla av att kunna leverera.

Stort tack till alla som var med och körde. Kul att träffa så många sportisar på riktigt.

Stort tack till dig Stefan (med familj) som ordnat, meckat och skapat det här trailloppet! Att brygga egen öl tillsammans med Darkwoodsbrewery är ju en leverans av högre rang!

Hela gänget

För mer inspiration kan jag bland annat rekommendera mer läsning från några som var där på:

Maramackans blogg: Maramackan

Kristians blogg: 42 km



Tack till alla som var med!

//Uberschwester

Vadstena Triathlon 2019

Jovisst, så blev det dags att tävla lite lokalt igen. Triathlon stod på agendan och det skulle tävlas i Vadstena denna gång. TFU levererade tävlanden i tre grupper: Andreas på herrsprinten, Malin på dam olympisk och jag (Marcus) på den herr olympiska. 

Sprint innebär 750 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning, medan den olympiska distansen är 1500 meter simning, 40 km cykling och 10 km att springa. 

Toppenförutsättningar med sol och blå himmel, lite vind och allmänt glada synapser. Vi åkte ner till Vadstena så vi var där vid 12 och två timmar till start. Det visade sig vara precis lagom. Lite tjena hej till andra sportisar, gamla handbollskompisar och lite löst folk i allmänhet. Kolla omkring lite på området och vad som gällde med bytesområdet, utspring och sånt runtomkring. 

Markerar revir

Pm:et inför loppet var ganska ambitiöst men några saker visade sig mest vara teoretiska. Att "checka in" cyklarna och "hämta ut" cyklarna visade sig vara: "ställa in en cykel" och efter loppet "hämta en cykel". Enligt pm:et så skulle det kontrolleras nummer på cykel (som bara kunde hämtas ut om du hade din nummerlapp med dig efter loppet), bromsar, hjälm och sånt, men vi såg inte röken av någon sådan kontroll. Några av de här cyklarna har ju prislappar uppemot 60-100 000 kr.. Men det gick vanligt folk lite varstans härinne. Lite underligt. 


Sedan hade tävlingsledningen bestämt att simningen skulle ske enligt följande: de som skall köra sprint, företagsstafett och vanlig stafett skulle starta 8 minuter före de olympiska deltagarna...Alltså de som kanske testar triathlon för första gången skall alltså köra precis före de som troligen har kört liknande lopp tidigare. Om man inte kan simma alls eller har lite vattenvana så brukar man inte ge sig på en olympisk distans med 1500 meter simning initialt. 

hhrrmm..  

Om man som lite ovan simmare eller triathlontävlande känner att man vill testa en triathlon så börjar man ju således med den kortare varianten. Låter väl rimligt? Då kanske man inte är den starkaste simmaren i hela startfältet? Utan kanske bröstsimmar hela sträckan (vilket är så sjukt jobbigt och svårt tekniskt). 

Simningen bjöd på utmärkta förhållande 

(Bild lånad från Vadstena Triathlon)

Betänkt då att det kommer ett olympiskt gäng där de första troligen är ganska snabba (han som kom upp först hade ex tiden 16 minuter på 1500 meter!) och kommer då alltså att behöva simma förbi, bredvid och över de som kanske inte är så trygga i vattnet. Inget bra upplägg alls. För någon. 

Jag började simma om det första släppet tävlande mellan boj 1 och 2 vilket blir ca 300 meter. Sedan blev det en del kryssande för att inte simma på/över någon och undvika sparkar. 

Tunnelseende i dubbelbemärkelse

(Foto lånad av Linda Eriksson)

I alla fall så blev jag ganska nöjd över den tiden på simmet och kom upp ur vattnet som 7:e herre och 23 minuter. Upp från stranden och springa i en smal smal gång in till borggården för att byta om. Tog det lugnt och behärskat vilket lönade sig. På med löparskorna (ja, jag cyklar i löparskor). Var nog enda på den olympiska distansen som hade skärmarna kvar på cykeln också för den delen, men det har ju varit ganska ostadigt väder den sista tiden så man vet ju aldrig om det skulle börja regna.. Skämt åsido.. har en Cyclocross-hoj som jag kör på. Den är ju lite grövre i modellen än de racercyklar som finns men den funkar bra för mig och de här distanserna som jag har hållit på med. 

Cyklingens miljö erbjöd oskyddad slättmark med sega långa backar, men mestadels plattmark. Vilket i sig kan vara nog så utmanande när vinden ligger på. Jag trampade så fort jag både kunde och orkade. Försökte hitta någon position som liknade de andra snabba men bitvis väldigt svårt och utmanande. Märkte framförallt av ovanan att cykla i den positionen. Ont lite varstans, bortdomnade anatomiska delar och gubbig stelhet i alla andra partier. I alla fall så får jag väl ändå vara någorlunda nöjd med det att jag orkade snitta 30 km/h och att det kom snabba och dyra cyklar omcyklandes ända fram till 36-37:e kilometern. 

In och kasta av cykeln för att få benen att leverera. Hade som mål att slå pb på milen då det hade utlovats folkfest omkring loppet med massor av hejande människor längs hela banan. Man hade till och med lagt om banan in bland husen för att få riktigt bra stämning. Börjar jogga ut så sakteliga och det känns som att jag står stilla. Lite "fartblind" i jämförelsen med cyklingen kanske. Springer om några och försöker hålla takt och hållning. Märker direkt att magen är lite... trumpen.. och att det är så sjukt varmt. Inga vattenstånd syntes till. Dammit! 

Ganska många människor här nere i parken men de enda som hejade och tjoade var de som jag redan kände: Bästa klacken med  Fredrik och Andreas, och som de hejade! Superglada tjo och tjim från de små björnarna! Det gjorde susen för det mentala debaclet!

Värmen slet hårt och magkrampen kom och gick. Ömsom ett par steg för att gå och ömsom stomp/löp. Klockans tider visade ändå inte på ett fullständigt haveri så jag fortsatte. Ett vattenställe på en milbana kändes lite snålt i den här värmen. Längst bort så stod det två snälla tjejer och delade upp vatten tillsammans med en diskjockey som hade... disco. Själv. På en parkering. Längst bort i byn. FOLKFEST!

Runt ett hörn och där fanns två snälla grannar som hade satt ut vattensprinklar. Fruktansvärt skönt i värmen! 

Jag fortsätter slita och springa i värmen. Intalar mig att det blir kortare hela tiden. Då, när jag ser ut som en gråtande säck potatis så hör jag en funktionär som skriker: KÄMPA! Menvaihelvete ser det ut som jag gör??!! 

Zickzackar lite mellan husen där det skulle vara FOLKFEST! inte en käft. Inte ett heja, inte någon som ens står och fån-glor. Springer förbi gågatan och vidare genom torget. Alla butiker stängda och inte någon som knatar omkring där. Innan jag kommer fram till torget så stod det några som hejade så där toppen så man blev glad. Kommer ut på torget, fullt med folk på alla uteserveringarna....... inte ett ljud. FOLKFEST!

In i vändzonen och känslan av att äntligen, bara 5 km kvar. Höll på att törsta ihjäl och fick hjälp med en liten skvätt vatten från ett par sportiskompisar som satt och hejade. STORT TACK!

Fortsatte och försökte hitta något slags takt. Äntligen vatten och sprinklar, vände hemåt och insåg att det bara var två km kvar. Det fanns ork kvar och jag samlade ihop mig för någorlunda värdig målgång. Svängde in på målrakan och defilerade in i mål. 

Framförallt en mycket tillfredsställande skön känsla över att det är över. Lite glad att klarat det med någorlunda värdighet. Svävade i ovisshet om jag skulle vomera eller tappa kontrollen över andra sfinktrar men lyckades att hålla det borta. 

In som 35:a av 73 med tiden 2:41. Tappade ganska många placeringar på cyklingen, som i och för sig var ganska väntat men faktiskt bara en på löpningen vilket istället var väldigt glädjande! 
Nytt pb och förhållandevis nöjd. Det borde jag väl ändå vara eller hur?! Man ska ju inte jämföra sig med andra... eller sätta för höga mål. Sånt leder bara till elände. however...

Noterar även att olympiskt tempo är ju som sprinttempo för böfvelen. Det behöver hållas fullt spett hele tin och det är så där i gränslandet att man kan det. Det gäller att känna sin kropp så att man kan ligga strax under gränsen. Djupt imponerad av de som är, som vi brukar kalla det: "duktiga på riktigt". De som lägger ner så sjukt mycket tid på det här och har talangen för det. 

The joy of tröttman

Andreas körde sprinten och kändes sig sliten efter Kalmar Ironman. Rimligt då det är en enorm kraftansträngning. Men även om hans känsla kanske inte var att han, som han beskrev det: kunde leverera i toppregistret.. så lyckades han ändå knipa en 13:e plats! Mycket bra tider på varje distans. 

Äntligen

Malin som också körde den olympiska kom in strax efter mig. Hade haft en bra resa på alla distanserna och kom in på plats 6!! Galet bra! Glad och tillfreds med kroppen. Inte alls lika sliten som mig utan pigg och sprudlande. Bara en sån sak! 

6:e dam!! 

Några saker lite i punktform:

Positiva grejer: 

- Härlig miljö att tävla i. Bra vatten, cyklingen har ju fantastiska vidder att beskåda och löpningens sträckning var mestadels ok.

- Alla funktionärer som stod och visade väg längs sträckorna. Glada tillrop från många och sånt gör mycket för upplevelsen - stort tack för eran hjälp! Ni var toppen på alla sätt! 



Saker som man kanske skulle kunna göras annorlunda:

- Att låta de olympiska deltagarna starta ex en halvtimme för de som skall köra sprint så slipper man flera krockar på simmet

- Fler vätskestationer. En station är ju uppenbart för lite. Jo, det tillkom visst en nödlösning vid vändningen efter ett tag, men den hade jag passerat innan den kom upp. 

- "Folkfest". Att det är mycket folk är det folkfest? Vid starten var det ganska mycket folk. Men har nog bara varit på enstaka tävlingar det det varit färre heja-rop, tjo och tjim.. och det har varit terränglöpning mitt ute i skogen. Svårt att ta till sig "folkfest-lanseringen" då.

- Olikfärgade simhuvor hade nog varit en bra grej så att man vet vilka som skall starta när och vilken grupp man ska stå med. Likaså vilka som är i vattnet för publiken och funktionärerna. 

- Medalj kanske? När vi kom i mål så fick vi två muggar vatten...i och för sig vääldigt eftertraktat men.. Och så fick vi faktiskt en finishertröja. Innan loppet ens hade startat...  Rejäla medaljer tycker jag är en härliga symbol för kämpet och känslorna. 

---

Ännyhow även om jag kanske lät lite gnällig nu så hade vi en härlig dag med sport, kompishäng och den där härliga trötthetsglädjen som infinner sig efter ett lopp. 


//Marcus 

Jönköping marathon

Hur sammanfattar man ett lopp man inte är nöjd med?

Målet var att för första gången springa snabbare än tre timmar (sub 3), vilket ger en snitthastighet på 4:15/km i lite drygt 4 mil eller rättare sagt 42 195m, fan det är både långt och hårt. Vet att jag har gjort halvmaror i det tempot men skulle man klara hela distansen? Tiden fick utvisa..

Tycker nog att jag hade gjort träningen jag skulle, tycker nog att jag var förberedd som jag ville men ändå.. visst jag borde sprungit fler riktigt långa långpass och jag borde nog ha sprungit några fler hårdare pass också men va fan!

Hur eller hur, dagen var kommen, Marcus var snäll att följa med som support ned till Jönköping, han gillar ju att både heja och håna.. Ett par dagar innan race blev dottern sjuk och jag hade några tveksamma dagar med lätt halsont och ångest, men på tävlingsdagen vaknade jag pigg och frisk.

Väl i Jönköping, hämta nummerlapp, besöka bajjamajja och ta sig till starten. Värmde upp och allt kändes ok.
 Starten gick och vi satte av, fin men krävande bana skulle det visa sig.
Höll ihop det lugnt och kontrollerat, snackade lite med en kille som var god för 2:50 men som för dagen oxå siktade på sub 3, så vi slog följe. Snackade lite i mellanåt och skönt att liksom hålla lite i handen när man provar något för första gången.. Passerade 10km utan problem och med någon minut till godo, lika så vid 20km kändes allt bra och vi hade här sprungit in flera minuter.. var det för hårt?
 Strax efter detta gör sig magen påmind och det bubblar till, var bara att leta efter fickor, sticka ut skinkorna i naturen och sedan springa vidare (både panikartat och inte särskilt glamoröst) fick jobba för att komma upp i fart igen och min löparkompis var ju såklart som bortblåst. Inte nog med detta visade sig just här Jönköping från sin elakaste sida och backarna avlöste varandra i ca 8 km. Fick små krampkänningar i hö baksida och energin började tryta, försökte hålla fart men det var slitigt, när jag passerade 30km var jag fortfarande inom min tänkta måltid men då skulle jag behöva hålla 4:15/km ändå in i mål och det gjorde jag inte nu.. Vid 31km högg höger baksida i den sjukaste krampen jag någonsin upplevt, fick stanna strecha, lägga mig ned, fick hjälp att strecha av killar och lade mig sedan på sidan och rullade ned för grässlänten som en 4:a åring, väl nere kunde jag kravla mig upp, börja gå och sakta lunka igen.
 Nu hade ju allt hopp försvunnit, funderade på om jag skulle bryta, eller gråta eller bara skita i allt. Bet ihop och joggade på, mer bajsnödighet gjorde att jag fick besöka bajjamajja två gånger till.. Försökte hålla god min, men när Marcus skrek "hoppas att du är piggare än vad du ser ut" vid 34km kunde jag laggt till honom.. krigade ändå mig i mål, mitt på en bro på tiden 3:11:52 vilket gav 4:30/km i snittfart och ett nytt PB.

Var riktigt besviken på hur loppet artade sig och kan inte vara riktigt nöjd hur jag än vrider och vänder på det så här i efterhand, men men en rätt bra tid om man räknar in all tid som gick till annat och målet på sub 3 finns alltså kvar att jaga..

Loftahammar Endurance Day 2019 - en någotsånär anständig lopprapport

Efter en eon av tid med vånda, sjukma och längt så stod vi äntligen där på startlinjen igen. Årets stora swimrunbegär och utmaning.

Loftahammar Endurance Day.. detta fantastiska lopp. Denna fysiologiska utmanande och mentala berg-o-dalbane upplevelse.

Loftahammar Endurance Day är inget vanligt lopp. Det är en fantastisk, sporrande, krävande, älskvärd, bitvis avskyvärd, och episkt älskvärd resa i ett fysiskt och känslopotpurri.

Start och mål området

Fredrik och jag skulle alltså köra igen. Vi kämpade igenom loppet 2016 tillsammans. Redan då sa vi att det här loppet ville vi köra igen! Sedan kom det saker emellan och andra lopp som gjorde att det inte gått att få ihop. Tills nu. Tyvärr så har vi inte hunnit köra så många specifika swimrunpass ihop som vi hade önskat. 

Men som jag brukar säga - flera inom swimrun pratar om att man ska köra med någon som är ungefärlig lika jämn på sim/löp som man själv. Jag säger: Nonsens! Kör med någon du har kul med och framförallt står ut med i de timmarna som ni ska köra! 

Förra året hade ju jag ändå ynnesten att köra med en annan Fredrik. 

Fredrik och jag från LED förra året

Vi kämpade på rejält och hade det skitkul. Han körde i år med Pontus som är en extraordinärt bra simmare och som körde sitt första swimrunlopp.


I år fick vi även med Andreas och Malin som skulle köra "halva loppet", Hasselö Challenge. Det är ju faktiskt i praktiken kanske mer än två tredjedelar.. Visst det låter ju som att det är bara halva loppet men kollar man siffrorna så är det ingen lek: 27 km löpning och 5 km simning. Acceptabel utmaning!

Peppen och nervositeten strax innan start

När man väl står där på startlinjen så tänker i alla fall jag lite för ofta på att man borde ha gjort annorlunda, bättre och mer inför själva loppet. Men som en pedagogisk förebild sa en gång: "Man spelar alltid med bästa laget".


Med det så menade han att har man någon sjuk i laget så den inte kan spela så spelar man ju med en spelare som är frisk. Då är ju den bäst för tillfället. Likväl går det ju att översätta till sig själv: man gör alltid sitt bästa med det man orkar med för stunden.

Sista simmet till mål

I alla fall...



Vi hade åkt ner till Loffe (Fredrik) som har boende i Loftahammar, för övernattning och häng dagen innan. Perfekt att få vakna strax intill starten och inte behöva åka några timmar i bil först + skönt att slöhänga lite innan, prata sport och trams.

 Grill och häng inför morgondagens batalj

                                         Grill och häng inför morgondagens batalj

Starterna till både LED och Hasselö gick samtidigt så både Andreas och Malin, Loffe och Pontus och jag och Fredrik behövde ju alltså stå på startlinjen samtidigt. Det var skönt. 


Många sportkompisar både från Linköping och annorstädes som också skulle köra vilket var roligt. Många som vi tränat ihop med under året. Kul att känna peppen och den förväntansfulla stämningen inför racet.


In i fållan och trängas lite - heja heja - kör hårt - ha kul - peppa alla omkring - spända och förväntansfulla leenden - nedräkning - och så där plötsligt så springer vi uppför första backen. Det är en ganska lång och seg asfaltsbacke som leder oss uppåt emot och in på första stigen. 

Har ofta tänkt på den där känslan som inträffar precis efter startskottet gått. Man laddar inför ett lopp, ser fram emot det mer eller mindre lång tid.. för att sedan plötsligt bara vara i loppet. Lite som en plötslig minneslucka där tiden före är som helt bortblåst.


LED är ett tämligen långt lopp. Enligt arrangören 37 km löpning och 9 km simning. Förutsatt att man springer och simmar spikrakt.. Således även ganska lång tid i aktivitet. Inte bara distansen kräver sitt utan även rent tidsmässigt så är det ju en rejäl utmaning att hålla på så länge på flera sätt.


Vi kom iväg ganska bra och allt kändes helt ok. De som är duktiga på riktigt ser man ju egentligen bara vid starten och sedan är de borta. Sedan brukar man ju hänga med de som håller ungefär samma tempo som en själv under loppet. Alltid spänd över hur kroppen ska reagera och kännas initialt på lopp. 


Första löpningen är ganska lång, men det gick bra. Första simmet likaså. Även om nedgången till första simmet var lite som Västra Väggar på Omberg. 300 meter ner till vattnet nästintill spikrakt vilket gjorde nedgången dit "ganska" djärv. Ändå skönt med den första känslan att kropp och knopp var med på banan. Det underlättar liksom helheten.

En kobbe och några gummigubbar 

En sak som är väldigt rolig med LED är att det en massa människor som har tagit sig ut till mer eller mindre konstiga och oväntade platser längs banan för att titta och heja. Plötsligt så hör man någon röst: "Heja Heja, bra kämpat", så sitter det någon i båt eller på en kobbe som man knappt hinner identifiera. Man försöker le men det ser nog mer ut som en krystad grimas. Vid en kobbe på slutet så hejade en tjej väldigt, väldigt glatt och tjoade: "ÄR DET MARCUS OCH FREDRIK??!!, HEJA HEJA" Ingen av oss hann identifiera henne tyvärr, men blev båda glatt överraskade.

 Lilla björn som vanligt fylld av glädje

I och ur, förbi en camping, i och upp på lite mer berg. Svårsprunget på blöta bergknallar då det hade regnat på natten. Här hjälper inga skor i världen. Mycket teknisk löpning och några hastigt djupa andetag när lekamen höll på att ramla ner i någon grop och två studs ner till sjön. Vissa delar av banan hade jag glömt, men minnet kom tillbaka när vi väl var tillbaka i miljön.


Efter ett tag så frågade jag Fredrik hur länge vi kört och han svarar "- 3 timmar".. sjukt att veta att man ska hålla på i 5 timmar till då. Dels med hetsen att slå vår tid från förra gången, men även för att stå pall hela vägen och även inte bli omkörda.

Själva loppet är ju en enastående upplevelse i en omväxlande miljö. Över karga klippor, in i en skog utan stig, över en äng, simma i stökigt vatten med gulliga maneter. Makalöst omväxlande. En annan sak som gör loppet så roligt är alla som kommit för att titta och heja längs banan. Men bäst är nog alla glada funktionärer. Vid varje depå så får man ett par garv, service och flertalet heja! För att inte tala om äppelkaka och vaniljsås! Vilken ynnest ändå!


Vid ett tillfälle så kommer fram till en större brygga där det var läge för att bomba, vilket vi gjorde såklart. Sådana tillfällen missas icke! Vi poängdömdes av åskådarna till 8,7. Obs sant!


Väl uppe till ytan igen så säger Fredrik med darrande underläpp: "- jag tappade glajjerna".. Varpå jag avgrundsskrattade såklart. Efter att ha blängt lite förstrött omkring där han damp i, så beslöt vi oss för att fortsätta ändå.

Trevlig liten utflykt bland öar, kobbar och skär

Efter en kortare löpsväng så kom vi fram till ett fikabord där ett par funktionärer stod och hejade på oss. Fredrik frågade om de inte hade ett par simglasögon att låna ut? och tror ni inte att de hade det! Han blev så glad så att tjejdamen fick både kram och kindpuss. Hurra vad bra!


Här på Hasselö så gick Andreas och Malin i mål som mixlag nummer sex! Wohoo! Deras uttalade mål var att ha det kul och trevligt på resan och det lyckades de med. Andreas har ju som huvudmål i år Ironman i Kalmar. 

Men vilken rolig grej - de bestämde sig för att köra nästa år med! 

I mål, tillfredsställda och swimrunuppspelta

Vi kände nog någonstans att det hade varit gött att ramla ner där i vattenbrynet också. Men det var ju bara att hänga i. 

Långlöpet på Hasselö där det verkligen går att springa på fina vägar påverkas av solgass, öppna ytor och att man har hållit på i omkring fem timmar med mer eller mindre stor aktivitet. Efter det fantastiska fikabordet och glada hejarop vid Hasselös cafe´och målgång så kopplade vi på repet mellan oss på löpningen också. Lite lättare att stappla framåt för mig, medan Fredrik gnällde över hur tjock jag var. Läste resultatlistan nu efteråt och såg till min lilla glädje att hade vi kört Hasselö Challenge så hade vi kommit tvåa i herrklassen. Ändå en liten tröstelig känsla.


Vi kommer äntligen fram till ännu en fikastation, som låg efter den långa grusvägen och en liten bit innan manet-simmet som är långst bort från mål fågelvägen. Här har de även en dusch så man kan svalka sig lite. Jag duschar av mig, dricker rejält och ska precis ta lite energi då Fredrik gormar: "- Nej, för i faaeen! Du är tillräckligt tung ändå!" Jag tittar upp med en utskjutande underläpp och tårar stigandes i ögonen och får ögonkontakt med en sittande farbrorfunktionär. Han vet inte hur han ska tolka det hela men försöker nog att le lite överseende åt mig..


Fredrik springer och jag stompar vidare med det sandpappertunna pannbenet, raspigt, nötande och felvänt, sluttande in i skogspartiet. Skönt med svalka i skuggan. Nu med vetskapen och det lilla hoppet om överlevnad om att vi vänder hemåt och det "bara" är ca 9 km löpning och 4 km simning kvar.


De sista kobbarna som vi hasar oss över och förbi är av kämpig natur. Stigar som ingen verkar utnyttja till vardags. Daskad, riven och slagen av allsköns växter. Både i och urgångar är knixiga, hala och oftast branta. Tröttman gör sig påmind, men lukten av målgång, eller om det är ångesten för att bli omsprungen gör att vi fortsätter slita oss framåt. Tittar oroligt bakåt då och då.. ingen där än. Bra.


Kommer efter ett tag i alla fall fram till Tättö Camping. 1100 m löpning följt av sista simmet på 1100 m. Har precis sett folk i vattnet efter oss - kaffe en näve chokladbollar, två gel och järnet runt campingen påhejad av yatzy och vinbox-fryntliga campinggäster så kommer vi äntligen fram till sista simmet. På med linan och dags för ångbåtsschwester att börja tokveva. Bra köttande på den här sträckan och det sista urkramandet av ork. Ofta på lite längre sim så känns det knappt att man kommer framåt men känslan är ändå att vi kommer framåt och vi betar av en flagga i taget.


När buken skrapar i sandbotten vid målgången så är det en oerhörd mixtur av lättnad, upprymdhet och tillfredställelse som fyller lekamen. 

Äntligen!

Den sista delen då vi var jämförelsevis tilltygade så nämndes det inte bara vid enstaka tillfällen att det här med swimrun kan: "fara åt helvete", "aldrig mer", "vi knycker en Hasselö väst och går i mål där" och "vi lägger oss här i gropen så får de hämta oss istället".


Men vi tog oss lite samman och kom alltså i mål. Precis när lättnaden börjar skölja över oss så kommer Mattias Evald (arrangör) samt medaljfunktionär fram och gratulerar oss till att ha vunnit "guldmedaljen". Det är en medalj som lottas ut till alla fullföljande lag på LED och gör att man har vunnit en startplats till nästa år! Även om vi blev lite förbluffade och mitt i all tröttma och känslostorm fick denna så blev vi väldigt väldigt väldigt glada! Såklart!

Vi kom in på plats 13 i herrklassen och slog vår förra tid med 20 minuter! Ändå väldigt bra.. så här i efterhand. Flertalet lärdomar om hur vi ska förändra och förbättra till nästa år. 


Puh! vilket lopp, vilken upplevelse, vilken bergochdalbana för det mentala, vilken möda för den fysiska ansträngningen. Vilket ÄLSK!

 Värt allt slit

 Alla race-västar tillverkas bara i en storlek. Small.

Glädje, stolthet, lättnad och tröttma

Härlig sportishelg!!

Småsaker som vi har tänkt lite på i allmän oordning:

-  Våra i och urgångar kunde varit smidigare (snabbare). Trötthet och oviljan att slå sig fördärvad satte bitvis stopp för den hastigheten


- Ni funktionärer! Goddammit! Ni är så fruktansvärt bra! Har aldrig kört ett lopp med trevligare, gladare och servicefokuserade medhjälpare! Ni gör så galet mycket för upplevelsen av ett lopp! Även om vi kanske inte orkar (även om vi försökte oftast) le och slänga lite käft med er så älskar vi er!


- Träna som du kommer tävla. Är ett lopp i rejäl terräng och hala klippor - träna på det!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Salming Running! Fantastiskt roligt att kunna både ha bra och snabba grejer! Ynnest!


- Stort tack till vår sponsor och samarbetspartner: Olander Swim ! Kändes väldigt tryggt med bra simgrejer som verkligen är en tillgång på loppet! 


- Stort tack till dig Fredrik Haglind för mat, logi och utmärkt värdskap!


- Störst tack till dig Fredrik, Lilla Björn, som trots ett jävelslit med mig ändå log och körde på, slet och drog så vi kom framåt!


- Såna här sportishelger lever man länge på


- Kom på mig själv att ha lucköppning efter målgången. Ett töcken liksom där jag kommer på att jag har pratat med andra som kört. Ett endorfinrus blandat med tröttheten och glädjen antar jag.


- Också ett stort tack till alla andra swimrunners på LED, tillsammans gör vi den här sportisgrejen till en väldigt trevlig tillställning. Alla är välkomna oavsett om man siktar på att vinna eller uppleva. Sånt är toppen tycker vi! 


// TFU Genom Marcus