TFU goes: Sandsjöbacka Trail 2019

Vi var nedbjudna av härliga Salming Running till Göteborg för att för första gången för alla faktiskt,  få springa det berömda Sandsjöbacka Trail.

Loppet som kör en hel hoper olika distanser under hela helgen. Allt från 14 km till 89 km. Det kräver sin organisation. Man kunde köra enstaka lopp men även anmäla sig till lopp varje dag där det fanns "sprinttrippeln" och "ultratrippeln". Man kan även springa distanserna på natten också..för att få lite mer utmaning än bara distans.

Sprinttrippeln innebar att du springer 14 km på fredag, 25 på lördagen och avslutar med 37 km på söndagen. Ultratrippeln blev lite längre och där börjar du med 25 på fredagen, lördagen kör du 50 och på söndagen knyter du ihop säcken med avslutande 89 km.. Bra helg va?

Tripp, trapp och trull innan start

Vi nöjde oss med att köra 25 km på lördagen. eller vi och vi..jag hade tänkt köra 14 km istället pga lökig form. Men på grund av logistiska skäl och allmänt trevligt så körde jag 25 med Fredrik och Andreas istället. Inte för att jag såg så mycket mer av dom än just vid starten. Men det var nog så trevligt. Vid starten träffade vi även stallchefen som mörkade formen så sjukt mycket så att jag trodde på det. Galet.

Vi åkte bil ner till Göteborg på morgonkvisten. Mellis i bilen och allmänt ljugandes och reflekterandes. Hann checka in på rummet innan vi åkte kommunalt färdmedel ner till starten i Kållered. Var där ca en timme innan starten vilket var helt perfekt. Starten gick utanför ett gym där de flesta löparna också passade på att sitta och hänga, ordna toalettbesök och allmänt häng till alla gymmisars tillåtande ögon (nej).

Kortare uppvärmning och kramar innan start. Fredrik sa: "- nu har jag bestämt mig. Jag kör järnet". Vilket han också gjorde. Andreas var lite mer försiktig i sin beskrivning och hade tänkt springa igenom loppet i lagom takt och jag ..tja siktade på överlevnad och inte utbrändhetma. Lite rädsla efter att bli lika spak som efter ultravasan, så det vill jag inte bli igen.

Så här såg resan ut uppifrån

Likväl som på alla lopp..så plötsligt så springer man bara..som man inte har gjort annat. Först en kortare asfaltstransportdel till skogen och sedan via skog och stig till Skansen Kronan. Imponerande korta distanser där vi var tvungna att springa på asfalt som underlag för att binda ihop stigar med varandra. Bitvis en fantastiskt vacker natur och stig. Älskar att springa på stigar. Här har man gjort ett makalöst arbete med att hitta fina och utmanande terräng. Riktigt kul!

Sista metrarna uppför stigningen på ca 1 00000000000 meter. Påhejad, hånad och allmänt spe av resten i TFU som står på avsatsen högst upp

Andreas dammar in tillfreds

De här stigarna var enormt krävande och vristerna fick slita ordentligt. Upp, ner, hit och dit, Mycket rötter och små stigningar gjorde att man inte kunde slappna av. Underbart såklart! Fredrik sprang i OT Comp och var väldigt nöjd med dom, Andreas körde Elements och var också tillfreds. Jag körde T5:orna då jag inte vågade springa så långt i så snabba skor och behövde lite mer kött på fötterna. Hade gärna kört OT som är fantastiskt sköna enligt mitt tycke. Ypperlig stigsko.

Fredrik ba´: VVRRROOOMMM

Fredrik lyckades kräma ur tillräcklig ork så det räckte fram till en 7:e plats! Andreas svassade in på plats 51 och jag siktade på top 190 av herrarna och kom in på plats 189..  WOHOO! Sammanlagt så var det 313 som var ute på stigarna och sprang omkring. Ändå rätt ok.


Sedan blev det lök, ljug och allmänt trivsel som anstår Team Fillinge Ultra!

Spa-pojkarna

Kul arrangemang och härlig helg!

Bra plåt

//Marcus 

Gott nytt år från Team Fillinge Ultra

Vi skulle vilja tacka alla som vi har haft möjligheten att träffa under året och önska ett riktigt gott nytt år. 

Medtävlare, mottävlare, sponsorer, familjer, prospects, träningskompisar i alla de former, arrangörer, funktionärer under alla de lopp vi kört..och alla andra också såklart

Hoppas att ni får ett friskt och hälsosamt nytt år och att ni kommer må bra! 

Kramar från TFU!

Ett litet axplock av årets sportrelaterade bilder..typ

Tänkte bara lägga upp lite bilder i helt okronologisk obeslutsam oortodox oordning. 

Några tillfällen och grejer som har betytt mycket eller påverkat mig på ett eller annat sätt sportmässigt i år. 

 Knatte Fnatte och Tjatte förväntansfulla strax innan 3000 meter i -14 gradigt vatten och  väderkvarnssim i Karlstad. 

 Tillsammansspring och häng ute där banjon signalerar oro och väderkvickning. Se så glatt och raskt det studsas framåt

 Swimrunavspolning av junnis på senioris efter att ha varit nere i Roxens dy och bottenslingerväxter som ville dra ner oss och begrava oss i geggamojjan.. Bra att skölja av alla salta tårar. 

 Varm sommar bjöd på härliga simningar. Flertalet i Brokindbuktens plattvatten. Inför Vansbro 10:an så behövde ju axlar och pannben förstärkas 

 Dagen före simningen. Peppade, förväntansfulla och lite nervösa som sig bör. Alla överlevde och var tillfreds post-sim. 

 Skönt avslappnat sommarhäng med Knatte och Fnatte

 Badma i Ärlången. Vågade simma omkring orm-ön. Superläskigt men har man i sällskapet en narkosläkare, en narkos-ssk och en iva ssk så har man ju lite beredskap i alla fall

Besegrade Kalmar swimrun tillsammans med Loffe som förspel inför Loftahammar. Varmt och lökigt.  

 Spad-bad tillsammans med frun som satt och kollade så jag inte sjönk i Järnlunden. Hon hade kastruller att klappra på om något skulle gå tokigt och jag simmade med cykelhjälm för att inte sjunka. 

 Minisemester. Min högra stortå ser superstor ut i motljus.

 Gammalkil minitriathlon. Hällregn, punka, glädma och tröttma. 

Världens bästa Loffe och jag har precis bockat av Loftahammar Endurance day. 8 timmar transport genom fantastisk skärgård. Ett lopp som bara kan beskrivas i superlativ

 Ultravasan. En fantastisk sportishelg på alla sätt och vis. Lite gå-omkring-och-titta-på-lingonriset-vandring innan våfflor dagen innan race. Min fru tycker jag liknar Ernst här. Också trevligt. 

 Björnhejarramsor i Karlstad som sig bör när Team Fillinge Ultra är på gång

Vinst i Åtvidaberg swimrun! Jag och knatte körde järnet typ. Åtvidabergsskogarna är grymma men härliga!

Supermycket heja-bild

 De här simningarna ändå... så galet härligt. 

 You don´t get the superhero you want. You get the superhero you deserve

 Brygglökma. Man måste ju löka ibland..sån är lagen

 Efter målgångsportalbild i Mora. Har flukturerande minnen härifrån. Så urbota tömd på allt vad energi heter. 

 Glädhulkgråtma. Frisläpp på alla cylindrar. 

 Målgångsbild efter att ha simmat 10 km i Vansbro. Missade målet med 1 minut, men klart nöjd med hela alltet. förutom just den minuten då..

Andreas och jag har plaskat omkring lite i Ärlången. Kvällsbad med män i gummi

Äh, ni vet vad det här är snuffisar... "greppet är allt"

Hoppas på ett spännande och skadefritt 2019 till både oss själva och er andra.


//Marcus

Naprapat-dags

Generellt sett så utnyttjar jag paramedicinska åtgärder alldeles för sällan. Kanske därför som kroppen påpekar det mindre försynt ibland. Muskelknutor som gör det utmanande att sporta omkring och leka i skog och träsk. Fördömt.

Nu har jag i alla fall varit hos en naprapat två gånger med mina vader. De är ju lite...annorlunda. Men passar mig ganska bra. Det blev stick och TENS så pass så att jag både hade träningsvärk och ännu mer ont efter besöket. Galet. Men det var tydligen inte så svårt att hitta knutorna..och det fanns ett gäng att välja på. En del prehab-övningar och en del strech-övningar att göra innan nästa besök fick jag i alla fall. Så hoppet lever.

Målet för nästa år är ju ändå Loftahammar Endurance day som huvudfokus..och sedan Vansbro 10 km..UNDER 3 timmar. Hade ju 3:00:58 typ i år. Sedan tillkommer det säkerligen lite annat smått..men det får vi ta längs vägen.

Över och ut

//Marcus

Pannlampans tid är här

Återigen så är pannlampans tid kommen på året. Skogsterrängen med pannlampa kan vara ganska "utmanande" medan asfalten är lite lättare. Ungefär som vanligt egentligen, bara det att man inte ser något. 

Körde första asfaltslöpningen på hur länge som helst under gårdagen. Tillsammans med pannlampan. Förutom att jag absolut gillar skogen bättre så gick det väldigt bra. 

Topp tre fjompigaste underlagen att springa på:

1. Löparband

2. Asfalt

3. Lego

Från gårdagen

//Marcus 

En svensk klassiker

Så var den genomförd. En svensk klassiker 2018, Jag är en svensk klassiker, tillsammans med min lillebror dessutom. Vi har skidat, cyklat, simmat och sprungit oss igenom Sverige och årstiderna under ett år. Faktiskt ett riktigt trevlig koncept och ett satans bra arrengemang rakt igenom, även om man blir lite förbannad när man får beställa och betala för medaljen, en svensk klassiker.

Vasaloppet 4/3 2018
Ja, hur ska man beskriva Vasaloppet. Vi kom upp kvällen innan, provåkte våra nyvallavde skidor under perfekta förhållanden i lampljusets sken. Väl i starten på vasaloppsmorgonen yrde snön omkring oss, vi såg knappt några spår på nio mil och skidåkning var allt annat än roligt och glamoröst. Min bror som jag dagen till ära släpade på hade inte tränat något pga sjukdom så han hade en riktigt tuff dag. Jag fick mest åka och glida bakom, peta honom i stjärten med stavan och mana honom framåt. Vi kom i alla fall i mål, även om det tog betydligt längre tid än beräknat och vad vi från början hade hoppats på. 9:38.55..



 Vätternrundan 16/6 2018

Lite samma sak här.. jag hade tränat som ett djur, hade cyklat så ofta och länge jag kunde. Lillebror hade cyklat och provsuttit cykeln 3 gånger och totalt 11mil, jag hade väl typ 180mil. Hade fått starttid på morgonen denna gång 05:25, så sov i husbilen natten innan, delade på en pizza och cyklade iväg. Gick hur bra som helst ned till Jönköping där lillebror mer eller mindre dog. Frågade om knubbisen var mör i Jönköpingsbackarna, det var han. Jag puschade och hejade och vi klarade till sist vårat tidsmål på sub 10h, in på tiden 9:49:25

Vansbrosimningen 7/7 2018

Kanske det mest onödiga momentet i klassikern. Åka bil tre timmar för att simma en timma och sedan åka hem tre timmar igen. Men vilken timme i vattnet det blev! Lillebror var livrädd, o jag var fan rädd att han inte skulle klara det.. Johan fick träna med Marcus, vilket var tur samt låna Marcus våtdräkt, tack! I spat, hitta en egen yta så långt ifrån alla andra idioter som möjligt. Simmade ca 500m längre med tanke på det men det var det helt klart värt.. Simning och andning synkade bra så det var bara att veva, tittade på klockan när man svänger upp i ån, 40 min. Kom igen nu då wirenmark.. vevade för glatta livet i motströms och kom in på 59:35, yes under timmen! Tog lite saft och dröm om min förvåning när min bror kravlar upp på promen typ 1:01:59, som en jävla knubbsäl men snabb som en späckhuggare!

Lidingöloppet 29/9 2018

Kanske mitt bästa lopp ever! Bra förberedd, höll planen och gick för silver! Resten har ni ju precis läst om. Även här kom alltså min kära bror oförberedd. Visst en del skador och sjukdomar men också en hel del oinsikt och ovilja till att träna. Eloge till honom som ändå genomför det. Mycket vilja, pannben och talang.

 

 

Så kom den då till slut, medaljen! En fin, klassisk bit av Sverige. Men lite liten va? Trodde nog att den skulle vara maffigare..

En viss tomhet har infunnit sig sen årets sista race, Lidingöloppet. Jag har tränat på som förut men utan den där sista glöden, viljan att ta i! Behöver mål att jobba för, orsaker att ta i, inte bara vetskapen om att rörelse är nyttigt. Jag vill ju tävla, brinner för att pressa mig och man vill ju för fan vinna saker!

 

 





 

 

Hoppas vi ses där ute på någon startlinje i framtiden/ wirus

TCS Lidingöloppet 30km

.. efter att årets stora mål, ultravasan 90, blev lite spolierat av skada, även om jag tog mig i mål, valde jag att ladda om batterierna och ändå försöka avsluta snyggt. Knät som spökat läkte ju ändå bra och träningen flöt på. Nu skulle jag avsluta klassikern med lillebror riktigt vasst.

Målet var att träna backar och framför allt då utförslöp innan man ställde sig på Koltorps gärde, nja blev visst inte så. Sista månaden har volym och fart känts hur bra som helst, persade på km/dm för bara ett par veckor sedan, tartan och 400 metersbana resulterade i 37:46 på 10 000m så farten hade jag.
Jobbade dock ganska intensivt både på jobb och hemma och drog till muskelaturen i ryggslutet, gick som en gammal gubbe och kunde knappt ligga ned så lite orolig blev jag allt. Funkade dock otroligt nog att jogga/springa, i alla fall lättare distanspass. Frun fick knåda och det gick åt litervis med linement samt flera spikmattor. Fick hyfsat ordning på ryggen även om det fortfarande kändes och stramade lite snällt när jag tog i uppför.
Brände ett sista hårt pass 6 dagar inna loppet, 2 varv i LOK-milen, ett terränbaserat motionsspår i Linköping. Klarade att hålla fart och steg både uppför och utför och kändes lätt på platten, mitt mål var att klara Lindingös beryktade silvermedalj vilket innebär under 2:15:00 och ett snitt på 4:30 vilket jag kontrollerade i 14km för att sedan jogga resterande del med Marcus..
Det här blev mitt tredje Lidingö, så tredje gången gilt och bättre tränad än någonsin.

.. lördag 29/9

Avfärd mot Stockholm, hämta nummerlapp, äta det sista och ladda! Lite knöligt Lidingöloppet då det är 3 olika ställen att förhålla sig till. Hämta nummerlappar samt expo på Lidingövallen, starten på Koltorps gärde och mål på Grönsta.. Ändå gillar jag Lidingöloppet som känns genuint och minst uppköpt.
Jag och bror startade i olika startgrupper, jag i 2 och han i 10. Så jag bytte om vid bilen och joggade upp till starten. Träffade lite olika sprinmänniskor, morsade och hejjade lite, för att sedan springa in och ställa mig typ först i startgrupp 2. Eliten hade precis kutat iväg och nu var det vår tur..
Hade bestämt mig! I dag ska det göra ont, jag ska ha silvermedaljen och jag ska ha roligt.
Startskottet gick, och vi satte av.. Drog i väg, gav lite extra för att få en gynsam start och hamnade väl topp 20 när vi kom ut på grusvägen. Skrek till lite på någon bredvid som inte hejade och fick ett asgarv av dem som sprang bredvid mig. Började snacka med en utav dem och det visade sig att vi hade samma mål, sub 2:15. Kilometrarna ramlade på, farten var god och känslan fin. Rätt vackert på Lidingö såhär års och försökte njuta. Klockan pep med jämna mellanrum och de första böljande backarna avlöste varandra.

Lyckades hålla ett jämnt tempo oavsett banprofil och klockan visade något snabbare fart än planerat, men jag tänkte att det får bära eller brista. Fortsatt att kuta jämsides med den här killen Adam, jag drog ifrån uppför, han utför och så synkade vi på platten. Gav varandra lite glada tillrop och puschade varandra framåt. Passerade 15km och kände mig allt lite tagen, ffa i ryggen. Bara att gasa vidare. Efter 20km börjar de stora backarna men vi lyckades hålla fart uppför även om det gick lite sämre för mig utför så knaprade jag mig ifatt varje gång det blev platt. Efter ca 22km får man skithugg, lyckas ducka det oifrånkomliga 2 gånger medan blicken letar buskar. Tittade på klockan och försökte kalkylera om jag skulle hinna stanna (inte snabbast i hjärnan just nu) Kommer turligt nog lagom fram till en energidepå med bajamajor, kastar upp en dörr, skiter i farten och är fan färdig innan dörren hinner slå igen.. tror den kilometern gick på 5:02 så bra fart på dass iaf!

Lättad på flera sätt spanade jag på klockan, betade av Aborrebacken, Sophias och Karins backe i ett nafs och sen var det bara upploppet kvar. Jag skulle klara det! Blev lite lätt euforisk och nästan lite gråtmild när jag spurtade ned någon som försökte komma före. In under portalen och stanna klockan, 2:11:38 så jävla glad, vilken jävla tid och faktiskt lite stolt!

Letade upp Adam och grattiskramdes.

Åt och drack massor, för att sedan rör mig mot resultattältet och uppdatera min medalj till en i silver.

Sedan var det bara att vänta.. och vänta! Brorsan passerade Grönsta rätt sliten när jag hade väntat ca 1:30, bestämde mig för att jogga med honom sista 10km, eller ja, jag orkade inte sitta o vänta och frysa längre. Jag peppade honom så gott jag kunde även om det slank in ett och annat hån så hade vi roligt hans sista mil. Helt otränad stapplade han in på 3:49, eller ja han spurtade säker om 100pers sista 100 metrarna och gick i mål helt slut men lycklig över att ha klarat det.

Ett helt perfekt lopp av mig, även om man kunde skippat toastoppet, men nu när allt gick bra är det ju bara extra roligt. Sjukt nöjd med min silvermedalj och att klassikern är avklarad.. så vad gör man nu då?

Fredrik



Åtvidaberg Swimrun och VINST!!

Lokalt swimrun med sportiskompis som arrangör går ju inte att missa. Därför begav jag och Fredrik ner till Åtvidaberg för att kräma ur det sista av säsongens swimrun.

Första året för loppet och ett 50-tal som skulle passa på att köra. Man kunde välja både på singelklass och par klass. Erfarenheterna varierade, men förväntningarna var höga hos alla. Samling vid start och målområdet som var beläget på Åtvidabergs golfbana. Stor eloge till dom som lät oss springa omkring där. 

Åtvidabergs golfbana och Bysjön

Distanserna var på totalen: sim ca 1300 m och löpningen ca 13 km. Längsta löpet var ca 3 km och längsta simmet ca 600 meter (om man simmar rakt). Det var ganska många i och ur vattnet strapatser vilket gjorde att distanserna inte var så långa utan det gick även för mig att hålla någorlunda fullt spett rakt igenom. 

Vi hade i alla fall som mål att gå för fullt och inte spara på krutet. Eftersom jag fortfarande har något slags trötthetssymtom efter sommarens lopp och grejs men kanske framförallt Ultravasan (både fysiskt och mentalt) så var jag inte helt övertygad om att orka köra järnet hela vägen, men räknade lite med att Fredrik skulle hjälpa till och dra lite. 

Start o målområdet

Vi hade även beslutat oss för att testa att köra med lina mellan oss på simningarna. Eftersom jag har varit lite snabbare i vattnet så var tanken att jag skulle dra och ta riktningen. Vi fick låna en lina av Mattias Törnkvist (som kom tvåa). Stort tack för det!

Starten gick och dagens längsta löp låg framför oss. Första km gick på 4:14. Jag har lufsat omkring i mellanmjölksläge på 5:30 de sista skogsrundorna... Jag pratade inte jättemycket här..koncentrerade mig på att andas och bara hänga på resten av täten. Men de gled iväg. in i första simmet och koppla på linan.

Fredrik stormar på. Här jämsiden med Martin (lånad bild från Åtvidaberg swimrun)

 Jag efter och försöker tänka teknik, hållning, ägg i händerna och stekpanna mellan skinkorna och andas tre-takt.. (bild lånad av Åtvidaberg Swimrun)

Vi hade inte simmat många meter innan Fredrik dök upp jämsides med mig. AAAHH VAA FAAAN!!?? Har iofs inte simmat så mycket efter Vansbro 10 km,  men det här var väl ändå.. skulle han behöva vänta på mig i vattnet också tänkte jag. Skärpte till mig lite på slutet och upp samt vidare på ett par fina stigar. 

Härlig terräng med mycket obanat och stigar som var riktigt tekniskt utmanande. Eftersom det var korta sträckor så vågade jag att inte ligga och spara på krafterna utan körde så gott jag kunde. Kändes bra. Skog och stig gillar jag så det blev lite lättare mentalt också.

Härliga sim (bild lånad av Åtvidaberg swimrun) 

Ner i vattnet och simmade på lite bättre, upp och sprang vidare utan att vänta på Fredrik. Han hinner ju ikapp alldeles strax ändå tänkte jag. Ner i vattnet och lyckades faktiskt få bra fart. Simmade om ett gäng killar som låg bra långt före. Självförtroendet steg och jag vågade sträcka ut mig lite mer i vattnet sedan också. 

Arrangören Nils Winge o så vi då..

Många fina små sträckor både för löpningen och simningen. Sedan kom vi inför sista långlöpningen, också den på ca 3 km. Kändes bra. Vi låg omkring 4:45 i tempo vilket nog var min gräns för dagen på de lite längre sträckorna. Sista simmet var i Bysjön och 600 meter drygt. Sol och blå himmel gjorde vyn lockande. Dock hade blåsten tilltagit eller om vi kanske inte hade märkt av den egentligen då vi sprungit omkring i väldigt kuperad terräng. Vi kopplade på linan och jag började veva. Simmade om en kille som hade ca 100 meters försprång när vi väl var färdiga med linan. Den här gången funkade linan i alla fall bättre. Vi hade kört utan lina på småsimningarna. Höll på att komma ikapp en kille till men han sprang före oss i mål. Påhejade av massa människor som stod vid uppgången. Men trött som man är där så orkade jag knappt le, men det värmde gott ändå. Sprang sista 5-600 metrarna och kände ändå en väldigt stor tillfredsställelse över att ha kunnat och orkat ge så mycket under loppet.  

Jonglerande lite med vanten efter målgång

Update på måndagen: VI VANN PARKLASSEN!! GODDAMMITT!! 

Stort tack till Nils Winge som gjort ett superduperlopp! Även ett jättetack till alla funktionärer. Ni var toppen på alla sätt!

Finns även en artikel i lokalpressen om loppet innan racet: www.corren.se/nyheter/atvidaberg/vaxlar-lopning-och-simning-i-nytt-lopp-om5452470.aspx

Störst tack till dig Fredrik som hjälpte mig runt! Jävla roligt! 

Fredrik ba: "aha..är det så där den ska se ut...."

//Marcus

"Smartare löpning - 100 hacks för roligare rundor och bättre träning" av Petra Månström

Mitt första möte med Petra Månström var genom webb-programmet Spring! där hon och Anders Szalkai bearbetade olika aspekter av löpning. Jag kommer ihåg det som för tio år sedan. Han stod för löpkompetens och erfarenhet, om än lite stelt gestaltat. Hon var den drivna journalisten som förde sig naturligare och i den rollen växlade hon mellan att intervjua, ställa nybörjarfrågor till Anders och diskutera klädmode för löpare. Ett lite trevande och rart program. Nördigt men ändå inkluderande. Jag tror det var då jag hörde ordet snorsport för första gången. Alltså ordet snorsport, synonymen till konditionsidrott. Nu har Månström etablerat sig som en tongivande löparkonessör och informationsspridare i flera olika sammanhang. Härligt!

Efter bokdebuten, Det är bara att springa, släpper Månström nu sin andra bok om löpning, Smartare löpning. Medan första boken avhandlade ämnet varför vi springer och delvis hade intentionen att inspirera bland annat genom intervjuer med löpstorheter som den svenska rekordhållaren på maratondistansen Kjell-Erik Ståhl, så är den nya boken Smartare löpning uppbyggd omkring tips, knep och erfarenheter till löpare. Etthundra till antalet. Så kallade "hacks". Inom datavärlden och speciellt programmeringen är ett "hack" en lite ful lösning på ett problem, som inte avhjälps med en regelmässig lösning. Annars verkar ordet mest betyda förändring eller förbättring. Eller kanske bara tips.

Tipsen är löst sammanhållna i kapitel som kan heta Det perfekta passet, Utveckla din löpteknik eller En fråga om känsla. Kapitelindelningen är kanske inte alldeles självklar och delvis bidragande är nog att det saknas en genomgripande röd tråd i tipsen. Texten kan upplevas lite stolpig eftersom tipsen ibland är enkelt skissade, medan andra gånger mer detaljerade. Tipsen är vidare inte säkert länkade till tipset före eller efter. Formalia kan ju tyckas, men min upplevelse är att innehållet blir osammanhängande och att vissa tips inte riktigt får utrymme nog. Effekten kan liknas vid att man läser en rad söta citat av barn. Tokiga och gulliga och man skrattar men fortsätter genast till nästa och nästa utan närmare reflektion. Utformningen tillhandahåller innehållet lite väl upphackat. Det är synd för det är ändå en journalistiskt skolad författare som skriver.

Men innehållet då? Jo tack bra. En hel del är känt sedan tidigare, tex om man redan springer eller om man kallar sig löpare och har läst nån bok om löpning innan denna. Känt sedan tidigare kan exempelvis vara sånt som att det är helt ok att gå ibland, när man är ute på längre pass. Tja det bestämmer ju inte Månström förstås, att det är ok att gå, men för nybörjaren kan det vara befriande att höra att det är ok att göra så. Andra bra grejer är ostbågar i händerna, antalet fotisättningar, magiska salvan (som inte nämns vid namn, hallå?!), mantran och prestation. Ämnena är många, olika och det finns definitivt en hel del matnyttigt. Tipsen tenderar bli som korta påminnelser när den luttrade löparen läser. När nybörjaren läser, mer av överlevnadsknep. Alltid tar man till sig något. Men ungefär här kommer det där med röd tråd tillbaka. För boken siktar nog mest in sig på den framtida löparen ändå. Färskingen. Den som behöver starthjälp. Den som inte tänker på att skor kan knytas på fler sätt än som man lärde sig på dagis. För den erfarna snorsportaren däremot, blir det mer av en rapsodisk lista av kom ihåg varvat med enstaka nya grejer. Om kapitelindelningen hade gjorts annorlunda så kanske en sektion hade kunnat fokusera mer på löpträning 2.0, efter en inledande nybörjardel. Till räddning kommer insprängd längre text som beskriver styrketräning, mentala aspekter av löpning och annat. Dessa delkapitel är bra och ger lite mer substans till den vetgirige och står också i kontrast till väl platta tips som att fira uppnådda delmål med glass. Eller ja, det var glass på bilden vid den uppmaningen i alla fall. Eller tipset som handlar om att ta bra löparbilder med mobilen. Voilá!

Sammantaget är innehållet helt ok. En del är väldigt bra. En del annat har sagts tidigare men sägs nu med andra ord. Det är bra, för att vissa saker kan inte sägas för många gånger om löpning. Löpning är egentligen inte svårt och ska ju egentligen inte behöva så mycket instruktioner. Det är bara att springa. Spring som du vill. Och just här någonstans uppstår ett frågetecken som är svårt att räta ut: vem adresseras budskapet till? Nybörjaren är ju en av mina första tankar, men samtidigt som boken då vill förmedla en känsla av att det är helt ok att gå under sina träningspass, att löpning är enkelt, så presenteras samtidigt att det är bra att göra egen vätskeersättning (som att det behövs för nybörjare), springa som kenyaner, bli bäst när det gäller mm. I mitt tycke blir det högt och lågt om vartannat. Boken tappar fokus. Vidare finns en detalj som också upplevs lite störande. Texten ackompanjeras av bilder. Bilder uteslutande på Månström. Hon är ju ändå författaren, så klart är det hon på bilderna. Så är det i de flesta böcker om löpning. Men bilderna presenteras på ett något tröttsamt ytligt och enkelspårigt sätt. Det blir för många höga och spänstiga löpsteg, för snygga fläckfria kläder och idel stora leenden. Jag kan inte undgå att associera till storstad, nya fräscha kläder, konsumtion och en glättighet som mer andas tillrättalagda bilder för Instagram än löpträning. Jag längtar sedan länge efter en bok om löpning som är mer sanningsenlig i sitt bildspråk. Som är närmare känslan av all löpning. Novemberlöpning. Slasket i februari. Snoret på överläppen. Svettfläcken i byxbaken. Eller varför inte lite av varje. Solnedgång och hällregn. Den blandningen skulle kännas ärligare och förmedla mer autenticitet. Bildspråket skulle kanske då verka mindre oärligt gentemot nybörjaren och kanske kännas mindre som att författaren bygger ett varumärke av att vara en väldigt energisk, glad och inspirerande löpare. Det hela ligger ju återigen i vad man vill förmedla och vem man adresserar.

I alla fall, jag läste boken och fick en del inspiration och två delar tips och tricks. Det är ju helt ok! Boken får 3 stafettsträckor av 5 möjliga. Inför den tredje boken som kan heta Löpning på riktigt? erbjuder jag mig själv som modell. Jag har en exklusivt svettig byxbak som efter 90 minuters löpning  gör sig suverän till halvsmält snö i novembermörker. 

Keep up that good true running spirit!

//Nilsson