Karlstad Triathlon 2018

Så där..äntligen så blev det dags för TSTMI och sporthelg med Team Salming. Vi hade sett fram emot den här helgen länge och nu blev den förlagd till härliga Karlstad och stor tävlingshelg i samband med att CaPa Karlstad brände av Karlstadsimmet och Karlstad triathlon.

Vi (Team Fillinge Ultra) lyckades samla ihop 4 1/2 femtedelar av teamet. Andreas, Malin, Fredrik, Marcus och den halva är då juniorsektionens: Vilda.

Åkte upp på fredagen för att delta i Karlstadsimmet där vi var tre herrar anmälda till 3000 m:s loppet.

Kom upp i lagom tid och träffade på Jocke och Oskar från Team Salming Running som försökte få ordning på alla grejer. Samtidigt så dök Frida och Tommy upp. Tommy skulle också simma de 3000 metrarna.

Det är som vanligt, senioren arbetar och junioren leker

I alla fall så var det ganska ruggit väder med typ 10 grader och regn hängandes i luften. Vi blev mindre och mindre sugna på att bada. 17 grader i vattnet kändes initialt som - 3. Men lättade lite efter att lekamen domnade. 

 Efteranmälningar och nummerlappshämt

Inte propagandasimvänligheter

Vi simmade galant..eller i alla fall så tog vi oss igenom det. Vann gjorde galet snabba Anton som hade vunnit året innan också. 36 minuter på 3 km....galet. 

Tommy kom in på en tredje plats, jag på en fjärde, Andreas 7:a och Fredrik på 9:e plats. Alla glada och tillfreds över att få åka och värma sig lite. 

Tommy och jag 

Gummigubbarna i TFU

In till hotellet för att kasta av grejer och leta mat. Vi slog oss samman tillsammans med Team Salmings representanter och hade en skön kväll med mycket sportsnack och trevligt käk. 

Fredrik var trött och hade blykepa redan innan maten

Åter till hotellrummet, attacksova med handflatera´uppåt o nyllet i kudden. 

Lördagen bjöd på triathlon i form av Sprint och Olympisk distans. Jag och Fredrik skulle köra sprinten. Malin och Andreas skulle köra olympiska samtidigt som Jag, Fredrik och Tommy skulle köra olympisk stafett. 

Spännande dag minst sagt. Många duktiga på plats så det var inspirerande bara det. Massor med skönt hejande lite varstans. 

Lördagen bjöd på Karlstadväder med sol och 20 grader. Helt perfekt. 

 Arrangör Pär kan cykla med en hand på styret. 

 Förtävlingssnack

Mycket inbjudande väder

En sprint är ju ganska kort. Oftast så är distanserna omkring 300-400 m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Så även här. De snabbaste klarar det på strax under timmen. Men det som är roligast är att alla kan köra den här distansen oavsett om man inte är en toppensimmare eller har dyraste cykeln. 

Fredrik och jag körde på i alla fall. Fullt spett från början där jag simmade lite bättre men han cyklade om mig ganska snart. Jag hade nog billigast cykel och enda löparskorna på själva cykelmomentet så högt upp i listorna i alla fall. 

Fredrik fortsatte sitt ursinniga tempo och sprang svinsnabbt. Jag gjorde nog mitt snabbaste 5 km lopp på väldigt länge tack vare alla hejan och allmän eufori. 

Fredrik kom in på en 6:e plats och jag ramlade in på en 13:e plats. Roligt. 

 Tommy urstark på cyklingen

 Fredrik sliter ingen asfalt i onödan

Stompar på efter cyklingens stockben

Övriga i Team Salming: Kalle Wickström in på en imponerande men snöplig 4:e plats och Marcus Aronsson på en härlig 5:e plats (fast i tävlingsklassen) ..som förövrigt Tommy Jansson vann. Tommy körde förövrigt alla tävlingar hela helgen. Det är rätt imponerande och mastigt.. 

Glada och endorfinstinna efter målgång av sprinten

Sedan var det omladdning inför den olympiska tävlingen ett par timmar senare. Andreas och Malin skulle ju köra hela, medan jag, Fredrik och Tommy skulle köra stafett. 

Samtidigt så visade det sig att det tillkommit ett stafettlag till för Team Salming, fast på damsidan. Efter snabb jämförelse så var det egentligen likartade tider både på cykel och löpning mellan oss..medan simningstiden var ganska mycket i damernas favör. 

Kröp i den blöta våtdräkten igen (tämligen oskönt) för att veva de 1500 metrarna i raskt tempo. Innan den här helgen så har jag faktiskt inte simmat en meter efter Vansbrosimningen. Kroppen inställd på långsim och inte snabbsim. I alla fall gjorde jag vad jag kunde och kom upp ca 5 minuter efter damlaget. Tommy cyklade in de minutrarna och Fredrik drog på högsta växeln vilket innebar nytt personligt på milen: 38:55!! Så galet snabbt! 

Det visade sig att damerna vann sin klass och vi kom tvåa i våran! Så härligt!! 

Väldigt oväntat med kul! 

Andreas körde på jättebra men tyckte inte att benen var i den bästa formen. Typisk triathlonursäkt. Han kom in på en fin 13:e plats i alla fall. Malin körde på bra även om hon passade på att städa halva banan samtidigt som hon sprang. Hon tycker inte om nedskräpning heller. Malin kom in på en fenomenal 5:e plats!

Malin på cykling

Björnglad av allt pepp längs med banan

 "Äntligen"

 Fredrik tycker om att springa

 Andreas tycker så mycket om att cykla så han låter ibland som ett flyglarm

Här ropade Andreas något som lät som: "Benen känns så lätta så jag känner dom knappt" 

 Vilda och jag hejade jättejättemycket

Frida jagade efter Fredrik

YAY!

Återigen, en mycket rolig sportishelg med mycket skratt, kramar, hejanden och allmänna påhopp. Härligt gäng som var där och sportade med fina resultat. 

Stort tack till dig Pär och din organisation! Superbt ordnat och härliga funktionärer som alla hejade och var proffsiga hela tiden! 

Stort tack till Team Salming (Jocke och Oskar) för att ni låter oss leka så här mycket tillsammans! Det betyder väldigt mycket för oss! 

Stort tack till alla sportisar som vi hängt med i helgen! Ni är förjäkla roliga och vi i TFU har haft en toppenhelg med er! Ingen nämnd ingen glömd! Ni både inspirerar och är beundransvärda!! 

*Handhjärta

//TFU genom Marcus  

Ekängen Triathlon

En vecka efter ultravasan 90km, hyfsat återhämtad efter en ok löpvecka.

Bestämde mig först på morgonen att delta, och då i par med min svåger Kaj, som gärna ville prova triathlon. Jag skulle simma och cykla så fick Kaj springa... min paradgren förtusan, men men så fick det bli.

Start av simmet ner vid ekängsbadet, visade bli ett rätt stökigt sim och blev översimmad redan vid första bojen, lite skräck och panik. Fick sätta ned fötterna och gå några steg för att komma tillbaks, skar då samtidigt upp tår och fötter på satans snäckskal.. Tog mig i alla fall bort den 400m långa simsträckan och möttes av Marcus härligt fördömande påhejande, bra simmat, du ligger bara efter typ 20min!!! Så illa var ju inte fallet (riktigt) men snabbt byte av utrustning och upp på cykeln.

Cyklingen gick bra, kom snabbt upp i tempo och benen kändes starka. Ca 16km cykling och cyklade glatt om 7 personer. Tog sikte på en åttonde men kom inte riktigt i fatt innan vi kom in i Ekängen igen..

Slängde mig av cykeln och gav Kaj nummerlappen inför slutsträckan. Kaj lubbade iväg som en gasell så det såg lovande ut. Jag kände mig pigg och det kändes lite snopet att inte få springa, så skrek till Marcus att han skulle kasta till mig mina skor. Frågade en funktionär om jag fick springa ifatt min kompanjon och ja det kunde väl gå bra. Sagt och gjort, knölade ner mina blodiga fötter i skorna och drog efter Kaj. Hann ifatt honom vid 1km markeringen och han blev glad. Såg ett par löpare lite längre fram så vi höll god fart och knappade in, vid 3km skylten bad dock Kaj om att få sänka farten något så det gjorde vi. Knaprade fortfarande metrar på de framför och snart var vi förbi, jag kände mig stark men Kaj frustade rätt bra. Efter 4km fick vi gå lite för att sedan sträcka upp kroppen och springa snyggt in mot mål.

Visade sig att vi vann lagtävlingen och inte så många minuter efter segraren i singelracet.. Kul med vinst ändå! Kaj var trött men lyrisk!  Vann en starplats till nästa år-win!

Fortsätt simma, cykla och springa//Fredrik

Team Fillinge Ultra - Ultravasan 2018

Tja, hur sammanfattar man en extraordinär sporthelg deluxe? Jag skall försöka lite i alla fall..

Vi åkte upp faktiskt hela Team Fillinge Ultra + Fredriks och Lisas granne Horiye.

Mer eller mindre kantstötta redan innan så var delar av teamet lite försiktiga i sina önskningar om valda distanser.

Fredrik hade dammat i under en tävling 10 dagar innan och knät hade svullnat upp och tvingat fram löpvila 9 dagar innan loppet. Han lufsade runt lite ett par dagar innan och bestämde att han skulle köra 90 km dagen innan, men då springa tillsammans med Lisa. Malin hade åkt på en sträckning i ena vaden och hade även hon löpvilat sig i form till 45:an. Andreas nyligen återkommen till sportform men inte tillräckligt för 90 tyckte han så han valde att köra 45:an också. Horiye hade följt www.paceonearth.se:s träningsprogram och var garanterat den som hade förberett sig bäst inför detta. Jag hade sprungit alldeles för lite egentligen. 2 mils "långpass" är lite futtigt i sammanhanget..

Äntligen framme i Sälen

I alla fall åkte vi upp på torsdagen i lånad buss vilket var toppen. Inga problem med att få med all packning och kul att sitta och tramsa tillsammans. Alla mer eller mindre pepp/ångest/förväntansfulla inför drabbningen. Jag hade bestämt mig ganska kort inpå tävlingen för att köra. Bara jag var någorlunda hel efter Loftahammar Endurance Day så skulle jag köra 90:an hade jag sagt.. så då kan man ju inte backa.

Stuga och bil

På fredagen så blev det lite morgonjogg innan vi gick lite i naturen för att komma fram till våffelstället. Mycket trevligt alltihopa.

Morgonjogg på löpvägen

 Natur

 Natur del två

Glatt gäng och handhjärtan

Varierande underlag kräver varierande skor

Efter en sväng i naturen så kom vi fram till gammelgården. Toppenmysigt litet ställe som har väldigt goda våfflor. Men konstigt nog sprutgrädde till. Underligt. 

 5, 6:e delar

 Våffla

 Göran

Ljusstakar

Jomen efter lite samkväm i stugan så åkte vi ner och hämtade nummerlappar och kände lite på startfållan. Inte helt utan nervositet. Känslan inför loppet och att det var på riktigt smög sig på som ett spöke om natten. 

Påshämtma

Hem igen och tokäta, mjuka och ladda för att gå upp vid 03. Vi bodde ju en bit utanför Sälen. Fördel: att inte behöva åka lika långt på morgonen innan starten. Nackdel: att behöva åka en bit efter målgång. Hugget som stucket egentligen. 

Upp vid 03 och moffa "lagom" med mat. Har jag med mig alla grejer, ombyte,jadi jadi jadi...nervositeten gick det inte att ta miste på. Kommer ner till Berga By vid 04:30 där det är smockat med massa andra sportisar. Bra väderförhållanden och go känsla. Träffade även på Frida Södermark som är duktig på riktigt. Hon skulle köra igenom 90:an "utan att förta sig" då det stundar ett VM alldeles strax som hon skall vara med i. Roligt!

 Peppen (och oinsikten) precis innan starten

Andreas och Malin vinkade av oss när vi stack iväg. De åkte sedan ner till Mora och blev bussade fram till starten för 45:an.


Själva loppet då..? jo 90 km är väldigt långt. Vi stack iväg i ganska lugnt tempo joggandes uppför låång uppförsbacke. Några gick men jag ville jogga igång kroppen. kilometer efter kilometer rullade på. Horiye sprang lite före och försvann i folkhavet, Fredrik och Lisa tuggade på bakom men hade sett min rygg ett tag i alla fall. Första delen är ganska mycket transport på asfalt och grusväg innan det blir härlig stiglöpning och spring på spångar över myrarna. Fantastiskt fint bitvis och kul också att man orkar ta in alla intryck då. I slutet så var det lite mer tunnelseende om man säger så.

 Perfekt för naturschwester att se solen gå upp

 En myr och tallar i motljus

 Lite sugen på att köra myrintervaller

 Han som är till vänster i bild gick om mig. Gick. såg honom inte mer trots att jag sprang. 

De första två tre milen gick bra och var rätt trevliga. Orken fanns där och lugn löpning funkade bra. Klart att kroppen började säga till lite då och då. Det gör den ju. Jag har ju varit igång på tävlingar ganska länge och vet hur den känns respektive hur jag ska göra så själva aktivitetstiden var jag inte orolig inför. Tyvärr så ingick ju inte några bad.

Men där har ni utvecklingsmöjligheter Vasaloppet! Ultravasan 90 swimrun!!  Det vore nåt!!

Gött nu är det nedför resten..

Lite svårt att samla ihop tankarna från loppet. Kosthållningen var ...mindre bra. Vågade inte äta allt som bjöds utan det blev pannkakor och gel som basmat. Ville ju inte björna ur och stå där som någon flistuggsmaskin med sprakande bak. 

Smärtan började komma mer och mer allteftersom målet närmade sig. Varje steg är ett steg närmare mål intalade jag mig. Löpningen blev mer och mer stapplande lufs blandad med gång. Problemet var att det gjorde mer ont att gå än att småjogga. Tyvärr så var mitt pannben inte det starkaste så jag kunde fortsätta jogga utan det blev någon konstig mix av de olika färdtakterna. Säkert både uttorkad och alldeles för låg på energi. Hade i alla fall huvudet med mig så jag kunde inse det. Lite vingligt på slutet. 

Fick några sporadiska heja-rop från någon snäll som stod och hejade. Äsch, det inte vackert just nu svarade jag. Du kämpar ju på jättebra svarade vederbörande och jag i mitt känslomässiga vågskvalp väste ur mig ett litet tack med darrande underläpp..

Den breda vägen är sällan den bästa

Efter att jag kom fram till Eldris där sista reptiden var belägen och klarade den med råge så sköljde det över mig ett litet lyckorus. Sånt där som händer då och då ni vet..

Kommer upp på målrakan och försöker jogga med lite stolthet och ihopsamlande av all den lilla kraft som finns kvar. När jag passerar målet så släpper allt. Blir ståendes, utmattad och fylld med känslor gråtandes och får syn på lisa sittandes omklädd. Förstår att hon brutit. Precis då kommer även Fredrik inspringandes en minut efter mig. Här är jag lite omtöcknad och ganska full med känslor men många kramar både till höger och vänster. Underbart! Sportglädje är bäst!

Andreas hade sprungit på bra och var toppennöjd. Kom in på en 38:e plats och 4:e i åldersgruppen!! Malin var också nöjd då hon hade klarat att springa alltihopa utan att gå sönder! Horiye kom in på 55:e plats i sin debut och 11 i sin åldersklass! grym debut! 

Det visade sig att Fredrik och Lisa hade kämpat ihop och försökt att slita sig framåt men att kroppen till slut sa ifrån. Vid 70 km... "rätt bra pannben"..Ledsamt som tusan med DNF, men säkert smart. Fredrik fortsatte själv och sprang ikapp mig..men bara nästan.. 

 Hela gänget efter målgången

 Glädgråtma

 Stoltma

 "hade jag bara vetat att Marcus låg så lite före så...."

tja..

Som något slags summering då...  en enormt rolig sporthelg med det här härliga gänget! Fylld med glädma (och svullna leder, avsaknad av ett par tånaglar samt sport-gels överdoserad mage). 

Någon av er kanske tänker: hur i hela helvete tänkte han där? att springa 9 mil?!. 100 kg och tycker att en mil är långt och jobbigt..Jo men alltså...jag kan ju jogga och röra på mig. Inte så snabbt, men det går ju framåt. Självklart helt orimligt långt.. men tänk vad coolt att ha sprungit på så klassisk mark som vasaloppet! Jag såg nog mest möjligheter med att köra det här loppet. Om man aldrig vågar testa nåt man aldrig gjort förut så vet man ju inte att man kan..eller hur? och nu sitter jag här med en härlig smärtsam lekamen och gubb-pustar samtidigt som jag letar nya utmaningar... konstigt.

Får ta tillfället i akt att för hela gänget tacka för alla hejan och lycka till inför helgen samt även för alla hälsningar efteråt!!

Tack till hela vasaloppsgänget för helgen! 

//Marcus  

SWIMEXTREM LYSEKIL - Att simma 25 930 m

Idag har vi äran att ha en gästbloggerska som har gjort något så fantastiskt galet/utmanande/imponerande att ha simmat 25 kilometer!

Läs Kristinas egna ord om upplevelsen:

SWIMEXTREM LYSEKIL, -Att simma 25 930 m

Hur kunde jag vara framme redan? 14 timmar hade vi fått på oss av arrangörerna och klockan sa att jag simmat i 8 timmar och 50 minuter. Var det verkligen bara att runda den där kobben och så skulle målet vara på andra sidan? All vånda, nervositet och alla tankar på vad jag givit mig in på, och om jag skulle klara det, som jag haft under lång tid. Nu var det snart över och min spontana känsla var verkligen; ”Redan, jag som har så kul”.

Sociala mediers inverkan. Det var ett sånt där inlägg som flimrar förbi i något flöde. ”Har du vad som krävs?”, frågades det. Att simma 25 kilometer i Gullmarsfjorden var utmaningen och arrangemanget hade man valt att kall ”Swimextrem”. Jag tror att jag fortfarande var besviken över att ha tvingats bryta Norrviken Open Water 14 km, och därmed sugen på revansch och utmaning.  Jag svarade alltså, mentalt, ja på deras fråga och tänkte inte mer på det. Så kom det en inbjudan tidigt i våras. Fortfarande fanns tankar på utmaning och det, då, längsta loppet i Sverige, Vidöstern 21 km, kändes i inte helt lockande. Jag har varit och är fortfarande lite trött på grumliga sjöar och mörka åar. Saltvatten och klippor kändes mycket mer frestande och jag tackade ja.

Tärningen var kastad. Många gånger under våren har tankar på att dra mig ur poppat upp, men jag är för stolt och envis för att inte ens ge det ett försök. Jag pratade lite om det med närmast sörjande simkompisar, Marcus och Göran Ancker, och dömdes väl ut som precis så knäpp som jag är. Tillsammans skulle vi ju simma Vansbro 10 K, en mer hanterbar utmaning och det var mot det vi tränade. Resultaten uteblev inte och vi lyckades alla bra på Vansbro och jag åkte därifrån med en riktigt bra känsla. 25 km är ju bara att simma tillbaka och lite till, som Marcus uttryckte det.

Stratfältet till Swimextrem blev bara mindre och minder ju närmare det kom och jag började inse att jag skulle simma ”ensam” större delen av de 25 kilometrana. Då var det gott att få till några långa solosimningar i skärgården, med följeslagare i kajak, som förberedelse. Öva lite på att inte få hicka varje gång man simmar över en stor, grönslemmig, sten eller in i en lösdrivande tångruska.

Logistik och SPA. En ganska betydande del av liknande utmaningar för mig är att ordna så att barn och husdjur har tillsyn och något vettigt at göra när jag dra iväg. Med 4 barn, hund, katter och en man som nästan alltid har jour, (och 19 lånefår) är det inte det lättaste.  Det är därför inte helt utan att jag tycker att det kan vara ett självändamål att en tävling som denna omges av två nätter på hotell. Husmorssemester med lite ultrasimning, liksom. Arrangörerna hade verkligen tänkt till i frågan och stora dela av arrangemanget kretsade runt VANN Spa och Hotell i botten på Gullmarsfjorden. Förmånligt paket med boende måltider och SPA, gjorde det till ett mkt lätt val. 

På plats på VANN i god tid och  först till registrering. Väldigt kul och lite befriande att äntligen träffa Johan Abrahamsson och Martin Amsten, vilka utgjorde tävlingsledning tillsammans med Rikard Bengtler som anlände på kvällen. Ett väldigt glatt och trevligt gäng som gjorde att nervositet en la sig en smula.

Så var vi bara tio. Till briefingen på kvällen visade det sig att vi var tio stycken som valt att inte dra sig ur. Litet och familjärt eller ensamt och läskigt. Jag valde att se det på det första sättet och inte tänka så mycket på hur mycket jag skulle ligga ensam och simma. Jag har en ovan att försöka bedöma mitt motstånd vid liknande genomgångar innan race, men den här gången kunde jag låta bli det helt och hållet. Jag hade en egen plan, och tänkte inte frångå den oavsett hur de andra simmade. Jag simmar ungefär 3 km/tim i hanterbart tempo och kan tugga på länge på det sättet. Planen var nu att simma 2.5 km och sen pausa och ta en gel, vare sig jag behövde eller inte, inom varje timme. Om jag klarade att hålla på det skulle jag alltså ha 4 timmar tillgodo på maxtiden och klara de cut off-tider som givits.

Morgonen för starten var sagolik, vindstilla, solvarm och tidig. Prick klockan 07.00 gav vi oss av från viken nedanför hotellet.  De andra drog iväg och jag började ”tugga”.  Vattnet var mkt saltare så långt upp i fjorden än vad jag räknat med och jag blev glatt överaskad. Det var ju känslan av hav och salt jag var ute efter. Det fanns två kajaker och två motorbåtar fördelade på fältet och fördelen med att ligga längst bak var uppenbar. Jag hade oftast en båt eller kajak på ”rop-avstånd”.  Vid mitt första planerade 2.5 km-stopp kom Martin i följebåten och kollade att jag var ok. Jag informerade om min plan och under dagen var både kajaker och båtar införstådda med att jag tog mina pauser.  Banan hade fyra stopp med näring och dricka samt ett lyft med båt över en färjeled.  Vid stoppen satt ett par, tre stycken, glada tjejer och serverade lite av varje. Det framkom tidigt att ingen av oss simmare var intresseraded av saltgurka. Mängden salt man fick i sig via vattnet var mer än tillräcklig och jag hade små blåsor på tungan mot slutet.  Någon bad om Cola och, simsalabim, vid nästa stopp fanns det massor! På de sista stoppen var det även glada soldyrkare och badande barn som bidrog med hejarop och, förvånat, höjda ögonbryn.

Gullmarsfjorden kantas, till största delen, av branta klippor och är väldigt djup. M.a.o. ser man inte mycket av livet under ytan och de tillfällen det grundar upp var lite extra roliga att simma. Älskar att se friska tångruskor gunga fram och tillbaka i vågorna, små fiskar som pilar in och ut ur dem och botten som forsar förbi lite fortare än de vita husen som klättrar på de branta stränderna.

Simningen var helt fantastisk. Tävlingsledningen hade noga kontrollerat så att det skulle råda gynnsamma strömförhållanden. Vid tiden för starten var vattennivån i fjorden maximal, vilket innebar att vi hade 5-6 timmar av medström framför oss. Flera gånger under dagen upplevde jag ett helt otroligt lycko/adrenalin/endorfinrus. När jag passerade 1 mil, det längsta jag simmat tidigare, vid 14 km och tagit revansch på det brutna NOW  14 km, när jag såg något extra fint eller spännande glida förbi under mig, när jag såg kyrktornet i Lysekil, när jag rundade Släggö. Underbara, pirriga, sockerdricksbubblande, fantastiska, simframkallande känsla. Den vill jag känna ofta!

Målbild i motström. Självklar fanns det tillfällen när jag kände att jag låg väldigt länge och tittade på samma snäcksal, att axeln protesterande mer än vanligt eller att det var väldigt många ”nästa udde” innan stoppet. Men inte ens där och då tog det negativa överhanden. Det var så lätt att hitta något roligt och positiv att fokusera på. Jag tänkte mycket på att hålla tekniken som Pontus Palmqvist slipat så mycket med mig. Jag njöt av väder, omgivningar och fanatiska människor runt banan och jag hade bilder och låtar i huvudet som framkallade känslan av att lyckas med en utmaning. Allt det där gjorde att jag faktiskt menar det när jag säger att: Jag hade kul hela tiden, alla 25 930 meter eller 8 timmar och 57 minuter.

Vann gjorde övermänskliga Emma Rostam på som simmade på 5 h timmar och 45 minuter!

Målgång, middag och häng på hotellet efter loppet tillsammans med arrangörer och övriga deltagare utgjorde en skön avslutning, men jag kan inte sticka under stol med att det snabbt infann sig en känsla av tomhet. Skulle gärna delat upplevelsen med någon planerar att komma tillbaka nästa år då jag förutsätter att Marcus och Göran hänger med.

Martin, Johan och Rickard med crew: Ett outsägligt stort tack för den bästa av upplevelser! Jag kan inte nog rekommendera detta lopp.

Har Du vad som krävs?


//Kristina