Läs Kristinas egna ord om upplevelsen:
SWIMEXTREM LYSEKIL, -Att simma 25 930 m
Hur kunde jag vara
framme redan? 14 timmar hade vi fått på oss av arrangörerna och klockan sa
att jag simmat i 8 timmar och 50 minuter. Var det verkligen bara att runda den
där kobben och så skulle målet vara på andra sidan? All vånda, nervositet och
alla tankar på vad jag givit mig in på, och om jag skulle klara det, som jag
haft under lång tid. Nu var det snart över och min spontana känsla var verkligen;
”Redan, jag som har så kul”.
Sociala mediers
inverkan. Det var ett sånt där inlägg som flimrar förbi i något flöde. ”Har
du vad som krävs?”, frågades det. Att simma 25 kilometer i Gullmarsfjorden var
utmaningen och arrangemanget hade man valt att kall ”Swimextrem”. Jag tror att
jag fortfarande var besviken över att ha tvingats bryta Norrviken Open Water 14
km, och därmed sugen på revansch och utmaning.
Jag svarade alltså, mentalt, ja på deras fråga och tänkte inte mer på
det. Så kom det en inbjudan tidigt i våras. Fortfarande fanns tankar på
utmaning och det, då, längsta loppet i Sverige, Vidöstern 21 km, kändes i inte
helt lockande. Jag har varit och är fortfarande lite trött på grumliga sjöar
och mörka åar. Saltvatten och klippor kändes mycket mer frestande och jag
tackade ja.
Tärningen var kastad.
Många gånger under våren har tankar på att dra mig ur poppat upp, men jag är
för stolt och envis för att inte ens ge det ett försök. Jag pratade lite om det
med närmast sörjande simkompisar, Marcus och Göran Ancker, och dömdes väl ut
som precis så knäpp som jag är. Tillsammans skulle vi ju simma Vansbro 10 K, en
mer hanterbar utmaning och det var mot det vi tränade. Resultaten uteblev inte
och vi lyckades alla bra på Vansbro och jag åkte därifrån med en riktigt bra
känsla. 25 km är ju bara att simma tillbaka och lite till, som Marcus uttryckte
det.
Stratfältet till
Swimextrem blev bara mindre och minder ju närmare det kom och jag började
inse att jag skulle simma ”ensam” större delen av de 25 kilometrana. Då var det
gott att få till några långa solosimningar i skärgården, med följeslagare i
kajak, som förberedelse. Öva lite på att inte få hicka varje gång man simmar
över en stor, grönslemmig, sten eller in i en lösdrivande tångruska.
Logistik och SPA.
En ganska betydande del av liknande utmaningar för mig är att ordna så att barn
och husdjur har tillsyn och något vettigt at göra när jag dra iväg. Med 4 barn,
hund, katter och en man som nästan alltid har jour, (och 19 lånefår) är det
inte det lättaste. Det är därför inte
helt utan att jag tycker att det kan vara ett självändamål att en tävling som
denna omges av två nätter på hotell. Husmorssemester med lite ultrasimning,
liksom. Arrangörerna hade verkligen tänkt till i frågan och stora dela av
arrangemanget kretsade runt VANN Spa och Hotell i botten på Gullmarsfjorden.
Förmånligt paket med boende måltider och SPA, gjorde det till ett mkt lätt
val.
På plats på VANN
i god tid och först till registrering.
Väldigt kul och lite befriande att äntligen träffa Johan Abrahamsson och Martin
Amsten, vilka utgjorde tävlingsledning tillsammans med Rikard Bengtler som
anlände på kvällen. Ett väldigt glatt och trevligt gäng som gjorde att
nervositet en la sig en smula.
Så var vi
bara tio. Till briefingen på kvällen visade det sig att vi var tio
stycken som valt att inte dra sig ur. Litet och familjärt eller ensamt och
läskigt. Jag valde att se det på det första sättet och inte tänka så mycket på
hur mycket jag skulle ligga ensam och simma. Jag har en ovan att försöka bedöma
mitt motstånd vid liknande genomgångar innan race, men den här gången kunde jag
låta bli det helt och hållet. Jag hade en egen plan, och tänkte inte frångå den
oavsett hur de andra simmade. Jag simmar ungefär 3 km/tim i hanterbart tempo
och kan tugga på länge på det sättet. Planen var nu att simma 2.5 km och sen
pausa och ta en gel, vare sig jag behövde eller inte, inom varje timme. Om jag
klarade att hålla på det skulle jag alltså ha 4 timmar tillgodo på maxtiden och
klara de cut off-tider som givits.
Morgonen för starten
var sagolik, vindstilla, solvarm och tidig. Prick klockan 07.00 gav vi oss
av från viken nedanför hotellet. De
andra drog iväg och jag började ”tugga”.
Vattnet var mkt saltare så långt upp i fjorden än vad jag räknat med och
jag blev glatt överaskad. Det var ju känslan av hav och salt jag var ute efter.
Det fanns två kajaker och två motorbåtar fördelade på fältet och fördelen med
att ligga längst bak var uppenbar. Jag hade oftast en båt eller kajak på
”rop-avstånd”. Vid mitt första planerade
2.5 km-stopp kom Martin i följebåten och kollade att jag var ok. Jag informerade
om min plan och under dagen var både kajaker och båtar införstådda med att jag
tog mina pauser. Banan hade fyra stopp
med näring och dricka samt ett lyft med båt över en färjeled. Vid stoppen satt ett par, tre stycken, glada
tjejer och serverade lite av varje. Det framkom tidigt att ingen av oss simmare
var intresseraded av saltgurka. Mängden salt man fick i sig via vattnet var mer
än tillräcklig och jag hade små blåsor på tungan mot slutet. Någon bad om Cola och, simsalabim, vid nästa
stopp fanns det massor! På de sista stoppen var det även glada soldyrkare och
badande barn som bidrog med hejarop och, förvånat, höjda ögonbryn.
Gullmarsfjorden kantas,
till största delen, av branta klippor och är väldigt djup. M.a.o. ser man inte
mycket av livet under ytan och de tillfällen det grundar upp var lite extra
roliga att simma. Älskar att se friska tångruskor gunga fram och tillbaka i
vågorna, små fiskar som pilar in och ut ur dem och botten som forsar förbi lite
fortare än de vita husen som klättrar på de branta stränderna.
Simningen var helt fantastisk.
Tävlingsledningen hade noga kontrollerat så att det skulle råda gynnsamma
strömförhållanden. Vid tiden för starten var vattennivån i fjorden maximal,
vilket innebar att vi hade 5-6 timmar av medström framför oss. Flera gånger
under dagen upplevde jag ett helt otroligt lycko/adrenalin/endorfinrus. När jag
passerade 1 mil, det längsta jag simmat tidigare, vid 14 km och tagit revansch
på det brutna NOW 14 km, när jag såg
något extra fint eller spännande glida förbi under mig, när jag såg kyrktornet
i Lysekil, när jag rundade Släggö. Underbara, pirriga, sockerdricksbubblande, fantastiska,
simframkallande känsla. Den vill jag känna ofta!
Målbild i motström.
Självklar fanns det tillfällen när jag kände att jag låg väldigt länge och
tittade på samma snäcksal, att axeln protesterande mer än vanligt eller att det
var väldigt många ”nästa udde” innan stoppet. Men inte ens där och då tog det
negativa överhanden. Det var så lätt att hitta något roligt och positiv att
fokusera på. Jag tänkte mycket på att hålla tekniken som Pontus Palmqvist
slipat så mycket med mig. Jag njöt av väder, omgivningar och fanatiska människor
runt banan och jag hade bilder och låtar i huvudet som framkallade känslan av
att lyckas med en utmaning. Allt det där gjorde att jag faktiskt menar det när
jag säger att: Jag hade kul hela tiden, alla 25 930 meter eller 8 timmar
och 57 minuter.
Vann gjorde övermänskliga Emma Rostam på som simmade på 5 h
timmar och 45 minuter!
Målgång, middag och
häng på hotellet efter loppet tillsammans med arrangörer och övriga
deltagare utgjorde en skön avslutning, men jag kan inte sticka under stol med
att det snabbt infann sig en känsla av tomhet. Skulle gärna delat upplevelsen
med någon planerar att komma tillbaka nästa år då jag förutsätter att Marcus
och Göran hänger med.
Martin, Johan och Rickard med crew: Ett outsägligt stort tack
för den bästa av upplevelser! Jag kan inte nog rekommendera detta lopp.
Har Du vad som krävs?
//Kristina
//Kristina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar