Vansbrosimningen 10 k

Det kan bli lite svårt att beskriva Vansbrosimningen 10 k av framförallt två skäl:
1. Det behöver upplevas
2. Axlarna är som två skrikiga trotsiga tre-åringar som inte får sina behov tillgodosedda och absolut inte vill samarbeta alls


Men jag gör ett litet försök i alla fall.

Jag fick nys om att Vansbro skulle köra ett testlopp på 10 km i våras. Jag har tidigare tyckt att den vanliga 3 km har varit lite för kort. Missförstå mig rätt här är du snäll..3 km är långt så det är inte det och all heder till er som kör, ska köra och har kört! Men att åka i ca 4 timmar för att tävla en timme och åka hem 4 igen..känns lite knasigt i differensen. Om jag behöver åka i 4 timmar så vill jag ju hålla på lite längre om ni förstår mig.. och det fick jag verkligen idag.

 "ok" förutsättningar

Upploppet. Ser lugnt ut här..då

 Lite lugnare än lördagen

 Nummerlappar i mängder

Skönt pre-race-häng

Jag och Kristina Vigren åkte upp tidigt för att vara på plats i god tid. I sommartider så vet man ju inte riktigt hur trafik och sånt ser ut. Vi kom upp och hann äta lite extra (ostkaka såklart) , spankulera på området lite, Säga hej till Tord som är arrangör. Roligt.

Tord och jag strax efter min målgång. En av de trevligaste arrangörerna jag har träffat. 

En efter en ramlade simmarna in. Några med loggade kläder, några med Ironman-grejer, någon med sliten t-shirt och jeansshorts (jag).. tja det fanns alla sorter bland oss 44 som hade önskat få vara med. Vi hade hämtat nummerlapp och sånt alldeles innan. Lite information från Tord om säkerhet, tips och allmänna grejer strax innan vi skulle bussas ut till startplatsen.

Tord cyklar med flaggan och vi traskar efter på stigen ner till starten

 Startområdet

Startområdet

Plötsligt sitter vi i bussen. Några småsnackar och garvar. Jag är mer inlåst. Vi kan kalla det "spänd förväntan"..eller ångest är nog också en bra beskrivning. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag började simma för 3,5 år sedan tack vara en kollega som frågade mig om vi inte skulle köra amfibiemannen ( swimrun). Efter det så har jag gillat simning mer och mer även om varje pass är en enorm teknisk utmaning. Så att efter så kort tid ge sig på att simma i öppet vatten som inte är alls som bassäng, och simma så pass långt är en utmaning uttöver det vanliga. Jag har faktiskt inte simmat så långt tidigare. Det längsta innan var förra året när vi simmade över Roxen mellan Berg och Ekängen. Den sträckan trodde vi var omkring 5..men visade sig vara drygt 7 km.. men det gick.

..och nu sitter vi alltså i bussen för att simma 10 km. I en becksvart å, som många kallar svinkall och knappt överlever i tre km..jag som är rädd för mörkt vatten och läskiga odjur. Idag - INTE RÄDD EN ENDA GÅNG! FRAMSTEG! FRAMGÅNG! WOHOOO!

tja, vi får i alla fall gå en liten bit i skogen ner till startplatsen som är helmysig. Stämningen är skön bland oss tävlande. Inte riktig "tävling" utan mer "fan-vad-häftig-grej-känsla". På med våtdräkt, öronproppar, tidtagarbandet osv.. veva ett par gånger på armarna..och plötsligt så ligger man där och vevar bland alla andra.

Skitmysigt ställe för starten. Ingen hets och alla har det gött. 

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Startdelen

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Säkerhet fanns också med såklart. 

(Bild lånad från Vansbrosimningen) 

Skumt det där..man kan ladda flera veckor för något och plötsligt så bara... är man där och fattar inte riktigt hur det har gått till. Det är som all tid bara är ett svart töcken tidigare.


Under loppet så var vi tvungna att gå upp 4 ggr för att lägga tidsarmbandet på en dosa på land, där de även hade lite energi och glada funktionärer. Stationerna var jämnt utspridda med ca 2,5 km emellan varandra. Alla dessa depåer gick båda bra och smidigt att ta sig upp till. Lite yrslig var jag nog, men det kan man ju bli efter horisantalläge ett par timmar.

Själva bansträckningen var rätt cool. Lite som Professor Drövels hemlighet och djungelsim bitvis. Väldigt fin natur och små stugor där semesterfirare satt i solen och skakade på huvudet. De satt på sina verandor, blåste i lerkrus där det stod xxx på och banjon var välstämd. Jag tuggade på i ett jämnt marschtempo, eller försökte i alla fall. Rent tekniskt ok de första delarna, för att bli ett knasigt rent muskulärt vevande i slutet.

Banstäckningen för 10 k. Fungerade perfekt tycker jag. 

Jag hade flera som låg precis efter mig och "draftade" för att spara krafter, och tja.. välkommen. Jag måste ju simma hela vägen i alla fall tänkte jag. Efter ett tag så släppte den killen som hade legat bakom fram till första depån. Skön känsla att orka fortsätta veva på då..som ombyttes till "WTF" när en duktig simmare, bara helt sonika simmar om mig som om jag stod still. Han gled inte om utan WWRROOMM. sjukt häftigt. Imponeras av de som är duktiga på riktigt.

Har egentligen ingen större koll på klockan och hur långt vi simmat. Värmen i vattnet bryts då och då av svalare stråk som isar till en kort sekund men värmen återkommer. På det stora hela helt perfekt vattentemperatur, vilket var omkring 17. Kommer upp till station två och säger hej. Russin och varm saft här med.. crap tänker jag. det kommer inte räcka för mig i tre timmar. kastar i mig två muggar saft i alla fall och ner igen.

En arm i taget och filosoferar lite över livet. Man hinner tänka ganska mycket med dryga tre timmars egentid i vattnet. Kanske lite som tretimmars yoga? har inte testat yoga men skulle gärna göra. Bra tankar hade jag med mig i alla fall och bra vilja i form av tjockt pannben som man brukar säga.

Mellan depå 2 och 3 så började axlarna göra mer och mer ont. Krävdes mer och mer vilja. Framförallt baksidan av axlarna där jag tydligen slarvat med grundträningen. Några hugg med "farlig" smärta. Tänkte tanken någon gång att, "tja ok om ett par ligament ryker, det blir ju onekligen svårare att simma med bara en arm...och då får jag väl flyta i mål, men annars finns det inte ens på kartan att jag bryter". Jag tog kanske 15 bensparkar totalt under loppet. Ja, för riktiga simmare sparkar som faan hela tiden och är bra på det, men tja.. jag körde framhjulsdrift. Jag tar bensparken nästa år.

Upp till depå 3 och ingen mer energi där heller. Öppnar upp safteyballongen där jag hade stoppat ner både gel och snickers..i fall att...Hittar inte först, blir förbannad och häller ut allt. Hittar snickers, trycker n hela skiten i munnen och försöker tugga.

Tja, ni kan ju testa själva att vara andfådd och tugga en snickers. Olätt. Kastar i allt annat som ramlat ut och snabbt ner i vattnet igen. Med munnen full. Det visar sig att det inte är helt lätt att just tugga, svälja, andas, simma samtidigt. Det mesta av snickersen åkte nog ner i alla fall. Det här var i starten av vanliga Vansbrosimningen så vi såg bojarna ligga och flyta, men vi skulle in i bukten och vända först. Sedan ut mot de vita flytande bojarna. Vi hade alltså simmat i Västerdalälven också, bara att vi startade tidigare. Äntligen så simmade jag in bland de vita remsorna av frigolit.

Gött bara tre kvar, då är det ju lugnt tänkte jag. Underlig känsla. "Bara 3 km kvar...snart hemma.." Hahaha

Axlarna fullkomligt skrek nu och mentalt sliten på grund av avsaknaden från mer energi. Konditionsmässigt ingen fara faktiskt. Det kändes i alla fall rätt skönt. Jag visste att sista delen skulle vara motströms, men det var ju ett tag kvar så fram till sista depån så låg jag där jag kände för. Upp, blippa armbandet, dricka två muggar saft och ner igen. "fasen vad det strömmar emot när jag tittar ner" tänkte jag... oo vad trött jag blev..

Ja, det motströmmiga började rätt mycket tidigare och simningen gick sjukt trögt. Blev både rätt uttråkad och enormt kraftslut av att ligga och titta på samma boj i ett par minuter och bestämde mig för att "nänufanihelvetesjävlaskitfårdetvaranog". Som man gör ibland.

Tog i för Kung och fosterland. Den här sista delen på 2 km kändes som att den tog lika lång tid som de första 8 km. Rent kraftmässigt så gjorde det säkert det. Fick slita så sjukt hårt här. Det fanns inte så mycket utrymme för att filosofiskt lösa världsproblem om vi säger..

Vackert så det förslår

Under ett gäng broar och försökte ligga nära kanten. Kanske något lättare. Hade en kille precis bakom mig och låg i mitt drag. Kom på mig själv att tänka onda tankar om att han skulle dra om mig på upploppet. Men så gör man väl inte heller, tänkte jag. Sånt är ju inte sportsligt i ett sånt här lopp..Jag försökte veva så gott jag kunde. Räknade armtag för att sysselsätta mig med något: 1, 2, 3, 4, 5, .. kom till 60-någonting innan jag inte orkade räkna längre. 500 meter kvar.. menvaihelvete!! KOM IGEN DÅ MÅLET!!

Slutspurten för ettan och tvåan

(bild lånad från Vansbrosimningen)

Sneglade bakåt och såg att jag lyckats få en lucka på 5 -10 meter. Nu drar jag propparna (trav-citat) tänkte jag och släppte på allt. Vevade och vevade som att jag inte skulle behöva använda armarna mer alls. Gled upp på gå brädan vid målet som sälar och delfiner gör på uppträdanden på zoo. Graciöst och vackert. AARRPP AARRPP (glädjeljud från säl) - klappar i handen på tidtagaruret så skruvar och ställning sjöng, damerna som stod på flytbryggan var tvungen att hålla sig i relingen. HURRA!!

Jag klarade det.

Jag klarade att simma en mil!

10 km!

Jag som knappt orkar springa en mil utan att stanna! Simmat. en mil. Jag som "knappt" kan simma.

Fan vad bra gjort!!

Galet stolt över mig själv. Inte bara för att jag vågar utmana mig på sånt här, utan för att jag faktiskt gör det och gör det till på råga bra ju! Fortfarande väldigt nöjd trots att vinnarna kom in en timme ( ! ) före mig!! goodaammitt så snabba!

För några år sedan var jag så stolt över när jag kom hem och hade simmat en hel kilometer på ett träningspass. Häftigt hur man hela tiden flyttar gränsen för vad som är "min" nivå. Både när det gäller ex km att springa, simma, vikter att lyfta. Ni andra kanske har andra mål som ni flyttar och ökar. Visst är det roligt? Jag vet att flera darrar inför de 3 km som skall göras på lördag. 3 km är långt att simma. Långt och jobbigt. Samtidigt som jag tänker att när jag såg att det bara var tre km kvar.. "gött" strax hemma... å andra sidan så finns det ju dom som simmar över Engelska kanalen bara för att det är rea på andra sidan..

så jo, vi har ju olika förutsättningar, erfarenheter, rädslor och mål. Men jag hoppas att ni får en bra tävling ni som skall simma Vansbro. En sak som var skönt med att simma med enbart 44 personer till är att det blir inte så mycket trängsel och skuff. Sportsligt rakt igenom, kollegialt och trevligt. Sånt gör mig glad också.

Om du inte kan simma på riktigt. Inte simma samtidigt som du pratar väder och vind alltså. Men simma som träning, då skulle jag verkligen rekommendera att du skriver in dig på en crawl kurs. Visst, det kan kännas skitfånigt att stå där halvnaken inför andra som också inte är i sin bästa form, men det är ju lite därför ni är där? Jag lovar, när ni knäckt koden - det är värt det! Det är så värt det.

Kristina kommer in strax efter mig och har kämpat på som ett jehu också. Jag tjänade nog lite tid på att inte diskutera så mycket på depåerna.. ; )

Kristna glad i hågen efter en prestation utöver det vanliga! Hurra! 

Stort tack till Vansbrosimningen och Tord för att jag fick chansen att vara med på det här häftiga loppet!

Tack till alla funktionärer - ni är så viktiga för upplevelsen av ett lopp!

Tack till alla medkombatanter som gjorde stämningen härlig och göttig!

Stort tack till dig Kristina som via pepp och jävlaranamma visar vägen!

Glad

Önskemål till 2018

- Mer / annan energi vid stationerna.
Jag tror att det skulle behövas ngn form av gel, snickers, etc  4 muggar saft och 10 russin blir lite knapert på tre och en halv timme

- och medalj såklart... En tjock en´..som man nästan kan ha som ankare för det är man värd tycker jag.. ; )





//Marcus

Sturefors Triathlon 2017

Jo, för tredje året i rad så körs Sturefors Triathlon och vi i Teamet är på plats och skall tävla. Loppet växer så det knakar vilket är väldigt roligt, men säkerligen krävande för arrangörerna. Det krävs ju lite planering och förekommande av diverse utmaningar för att ett lopp skall gå bra. Men Jakob som håller i trådarna har fixat allt på ett professionellt sätt tillsammans med resten av gänget såklart.

Det jag framförallt gillar med dessa sprint-triathlon tävlingar är att alla är välkomna. Oavsett om du har en cykel för 100 000 och kan crawla skitsnabbt eller om du har en vanlig oväxlad gammal hoj och knappt kan bröstsimma. Du är lika välkommen att tävla på dina villkor. Alla är lika mycket värda och tävlar mot sina mål. Sånt är värdefullt tycker jag.

Många klubbtröjor

Jag cyklade ut för att hämta nummerlapp och kolla grejer ett litet tag innan. Kul att träffa så många likasinnade sportnördar. Jag kan förstå att man tröttnar lite på det snacket om man inte är lika intresserad, men det är roligt att säga hej på riktigt ibland (och snacka grejer, tävlingar, upplägg osv..)

Bra, soligt väder mötte oss för att sedan mulna på lite och börja blåsa alltmer. Jakob höll lite raceinfo och sedan var det dags att gå ner i vattnet. 19 grader:ish. Perfekt. Tyvärr så hade flera som simmar bröstsim lagt sig i första delarna av simningen vilket gjorde att i alla fall jag hamnade bakom och inte kunde ta mig om. Dåligt av mig kanske att inte lägga mig längre fram..men jag tänkte bog att ställer man sig längst fram på en triathlontävling på simningen så kör man frisim. Fick brottas fram till första bojen, sedan släppte det lite och den sista 100:ingen så fick jag lite mer plats för vingspannet. skönt, men frustrerande eftersom det är min minst dåliga gren.

 Torktumlarsim

Lite förbannad och lite stressad 

Upp ur vattnet som ett jehu och på med cykelgrejerna. Jag kör vanliga löparskor och min vanliga hoj, som i och för sig är en cyclocross, men inte att jämföra med de riktigt snabba. Har skärmarna kvar.. ; ) Sket i strumporna och körde barfota istället. funkade toppen. Efter att några tävlingar ha försökt att stå och ta på ett linne efter simningen så hade jag i år kört med tröja innanför våtdräkten. mycket smidigare. Sparade nog kanske 10 minuter där..

Åter från cykelturen.. ser rätt glad ut ändå. Cykelbilderna på de andra två blev suddiga pga snabb fart tyvärr. 

Upp o h iväg, trampa utav helvete så inte Andreas kommer ikapp för tidigt. Men det gjorde han. Ordentlig utveckling på simmet och bra cykelträning gör visst grejer med en redan snabb grabb. I alla fall så trampade jag på så gott jag kunde. snittade 30 km/h och hade topphastighet på 60 km/h. Blev omcyklad av några riktigt snabba cyklar ganska sent i loppet. Kändes bra ändå, att de kommer sent..

In i målområdet och av med de grejerna. Stolpig löpning den första km, för att sedan bli lite jämnare och få ett någorlunda bättre flyt. Orkade med att springa hela tiden och tugga på framåt. Lyckades tillochmed ta några skalper. på löpningen!

 Malin och Helena krämar ur det sista

Jag och supersnabba arrangören Jakob. 

Sista km så kunde jag faktiskt sträcka ut och vågade springa mig lite trött. Skön känsla när man känner kroppens balans.

In i mål som nr 44 av 154 som herrarna. Malin kom in på plats 32 av 69 damer och Andreas sprang in på plats 13 !!


Efteråt så blev det skönt post-run-häng i Fillinge. skönt och göttigt.

 Uwabarber paj

Vi håller fanan högt!

Roligt lopp med bra inramning! Stort tack till hela Teamet som för dagen hade tillägg i form av familjen Lindblom. Tack till alla som hejade på Sturefors gator, alla funktionärer - ni vet inte hur mycket det gör med det där lilla "heja" trots att ingen orkar le åt er tillbaka. Men stort tack för allt sånt! Ni är jätteviktiga!'

En annan kul grej är att Sturefors Tri tillsammans med Ekängen tri och Björsäter tri numera har startat en "klassiker" och genom att tävla på alla tre tävlingarna så är man med där utan ngn kostnad. Roligt initiativ att binda ihop de olika tävlingarna. Samarbete och tillsammans-grejen är nyckeln!

Kolla in på: https://www.ostgotaklassikern.com/

Fotocred till Mia Lundin och Kristina Vigren



//Marcus

Björkfors sommarcup

Förra året så tävlade delar av gänget deltog i den lokala turneringen där Björkfors Goif arrangerat terränglöpning. I år så var första tävlingen i Rimforsa. Ny skog och nya möjligheter för mig.

Nummerlapp och inskrivning. 

Herrsektionen + delar av ungdomssektionen begav sig ner tillsammans med ytterligare delar av seniorsektionen som för dagen tyvärr var i rehab-fas.

Loppen skiljer sig lite mellan varje tävling. Olika distanser och olika skogar. Roligt koncept tycker jag.

Loppet då? jo, de snabba satte av som jehun som vanligt. medan jag försökte hitta rytm och flow som passade både lungor och ben. Efter att ha påbörjar semester och kört dubbelpass nästan en vecka så var det inte utan att det var en lite sliten kille som kämpade på. Men ny skog och underbart väder gjorde det ändå till en ganska trivsam löpning.



                                             Juniorsektionen kämpar på med lite stöd

Efter ca halva så svängde jag av ganska tvärt vid en böj och där står Andreas. Menvatusan.. ska vi däråt tänkte jag? hann inte säga mer än att Andreas varslade om skada, skickade med ett par hejarop och jag fortsatte stolpa iväg. Först så tänkte jag även att tråkigt för Andreas med skada, sedan kom hornen upp i pannan och tja då borde jag ju få bättre placering i åldersgruppen.. hahah



Tyckte att det gick tungt som bara den och att alla andra hann ikapp mig. Kollade på klockan som visade på 4.40 sista km. Jag har tidigare haft svårt att komma under 5.30 typ. Ja, jag är ingen snabbis. Men det är vad jag har att jobba med. Men under 5 tempo är ju skitbra för mig. Det gav nya krafter i alla fall.

Kämpade på de sista 3 km och kom i mål trött. Bra kvitto.

Roligt lopp i all enkelhet. Ska försöka vara med på de andra deltävlingarna också. Kan varmt rekommendera den här turneringen!


//Marcus

Vissa sim är bättre än andra

Igår, lördag så var vi ett litet gäng som gav oss ut. Vindstilla, varmt och knappt en krusning på vattnet. Helt underbart! blev till slut ca 3500 m. Själavårdande träning. 

Vi var 5 som simmade, men en av oss var så snabb så hon stod omklädd och klar när vi andra dammade in. 

Eftersom det är semester för mig så han jag även med lite skogsjogg på eftermiddagen. Roligt! 

//Marcus 

Fredagsmys

När man inte skrivit ett inlägg på, jag vet inte hur länge, och så känns det plötsligt att idag, idag ska jag skriva. Vad framkallade det? Kanske de två lediga dagarna som gjort att jag betat av annat som har legat "före". Skrapa trädgårdsmöblerna, lyssna på poddcastar, röja bakom boden, rensa under vinbärsbuskarna, lägga undan vintervantarna ( ja, jag vet att det är juni nu), se färdigt "Big little lies", dricka rabarbergrogg på altanen. Intressant vad som hamnar "före" något annat, vem bestämmer det?

Göteborgsvarvet blev det inget skrivet om (trots att det var underbart kul och brorsan och jag sprang med lätta steg) inte om blodomloppet (trots att det var soligt, vackert och uppsluppet) eller Andreas och Marcus inspirations-prat i Sturefors bygdegård (där de med självdistans och humor  berättade om träning och den gemenskap som träning kan föda och den lust till träning som kan födas ur känslan av gemenskap). Inte heller det blev det skrivet om för det låg efter andra grejer, som låg före.

I dag, däremot, ska jag skriva att Andreas och jag simmat i Ärlångens svala vatten i försiktig kvällssol medan avslutningsrusiga tonåringar samlas vid badplatsens grill och eldar allt som går att elda. Jag ska skriva att idag är första gången jag har känt att jag har haft tillräckligt med syre när jag simmar. Antingen har jag ökat min lungkapacitet avsevärt eller, kan det vara så, att min teknik har förbättrats? Vet inte vilket som är bäst. Den annars så ofta närvarande känslan av att behöva avbryta simningen, andas lite extra, spana efter mörka skuggor som glider fram under en, navigera och starta om systemet uteblev, så gott som. Bara bubblorna efter mina egna armtag skärrade mig lite stundtals, men syret räckte till det också.

Nu fortsatt fredag och allra först kommer kaffe och bakelse i soffan... det har jag bestämt.
/ Malin

Spegelsimning

Hur underbart är det inte att simma när vattnet ser ut så här?

Inga krusiduller

 Simmet blir bättre och bättre för triathleten

 Varmt, spegelblankt och underbart

 Letar groddar på botten.

/Marcus 

Linköpings Halvmarathon 10/6 2017

Skulle absolut inte springa detta lopp. Fick dock en gratisplåt av Nocout, så vad gör man..
Försökte övertala Andreas att vi kunde ta det som lugnt långpass, jag skulle absolut inte springa fort en vecka efter maran men det är alltid kul med lopp och medalj. Andreas som är lugn, kontrollerad och typ en miljon år gammal sa klokt "det är så lätt att det går för fort" "jag ska cykla istället" och tackade nej!

Haha, ung och rebellisk som jag är ställde jag mig på startlinjen i ett för tajt lånat Nocout linne, jag skulle ta det lugnt. Startskottet gick och alla sprang iväg, fort gick det också.. och en massa långsamma löpare sprang om mig ! Nja nu får det räcka, hakade på en gammal fotbollskompis som sprang, vi kutade och snackade i 4:20 fart och allt bara flöt på, efter 6km släppte han så jag ökade lite till.. Passerade 11km och en vilt påhejande Marcus som tyckte jag sprang snyggt, vad gör man, ökar lite till.. Kilometrarna  ramlade på och känslan bestod, jag hade hur mycket kraft som helst! Tog en gel och lite sportdryck och fortsatt kuta om folk, det här är ju skitkul!

Passerade 18km och tänkte, det här kan ju räcka till sub 90min.. Ökade lite till och raskade på i 4:00 fart upp genom stan, storgatan är lång och brant! Ner förbi Ågatan och in mot mål 1:29:44 och nytt personligt rekord!

Så jävla kul!! När allt går bra! Älskar den där känslan av eufori och trötta muskler, för nu var jag trött!

Fredrik

Stockholm Marathon 3/6 2017

Så var det dags, en utav årets stora utmaningar och mål.
Redan för ett år sedan frågade en granne om vi inte kunde springa Stockholm Marathon ihop 2017, visst sa jag. Han hade ett 25-årigt pb som skulle slås detta år nu när han fyller 50, tiden vi skulle slå var 3:24:40.
Vi körde lagom långa pass tillsammans hela sommaren, en runda på 16km runt Ekängen drog vi minst en gång i veckan, vilket varvades med egen träning. Ett tu tre skulle grannen flytta och de gemensamma passen blev färre, så blev även kontinuiteten i min väns träning och ska jag vara ärlig kom han dåligt rustad inför maran.
Själv gick träningen bra, jag fick både volym och fart, saknade dock några fler pass runt 30km för att vara riktigt förberedd.

Första veckan i juni kom och grannen undrade om vi skulle sänka våra ambitioner men jag röt ifrån och sa att i alla fall jag hade tränat för att slå hans tid, målet hade blivit under 3:20.. Vi bestämde att vi skulle starta ihop och sen fick han hänga på så länge det gick.

Vi kom upp till Stockholm vid 9:30, slängde i oss lite medhavd pasta och knallade ner till Östermalms IP där expot är, gick snabbt och smidigt att hämta ut nummerlapp. Upp till bilen igen för att byta om och sen lite nervösjogga ner till starten igen.

 Expo

 Nummerlapp - check!

Petade ner lite hålltider för att inte förvirras under färden

Starten gick! och vi masade oss fram, trång och jävligt som det ska vara när 18000 människor ska springa på samma ställe!
Svårt att hålla fart och jag tittade panikartat på klockan som visade 5:05! Hur ska det här gå? För trångt att springa om och för stora risker med att springa på sidorna, var bara att acceptera och försöka hålla så god fart det gick! 5-6km pågick detta kaos sen lättade det något och man kunde hålla sin egna fart utan att springa på någon, tittade på klockan och hade 5:00 i medelfart. Ökade lite försiktigt och grannen hängde på, kämpade ner tempot till 4:43 i avrage totalt över 42,195kilometer.
Snackade lite med grannen som tyckte det gick bra, passerade både 10 och 15km utan ansträngning, drack lite, åt någon gel och någon "dutt" När jag vände mig om runt 16km var grannen borta, vände mig om ett par gånger men tänkte att orkar han kommer han i fatt, jag måste hålla mig till min plan.

Passerade stadion för andra gången och svängde sedan ut mot gärdet, passerade 21,1km och fick lite saltgurka, började bli hungrig, nådde 26km och skymtade bananer.. mums!
Kilometrarna tickade på och så också benen, känslan var fortsatt bra. In mot stan igen och passerade 30km skylten, go känsla och tanken slog mig att nu börjar det på riktigt. Klippte andra och sista gelen och betade mig igenom söder där Raznu "skyltmannen" stod och skrek. Bra pepp och höjde mig nog något. Passerade Västerbron för andra gången och då även en annan Salming löpare, Marcus Aronsson. Morsade lite och drog honom upp för bron, snäll som jag är. Han har numera döpt bron till "Wästerbron"

Fantastiskt mycket folk ute och hejade så sista biten blev lätt, gjorde min snabbaste mil mellan 31-41 kilometer, vilket är gött! Go känsla ända in i mål även om man givetvis var sliten i kroppen, passerade säkert 500 pers sista milen. In på stadion och pressade ur det sista, 3:24:20. Sjukt nöjd med bra känsla och hopp om än bättre tider.
(enda sura var att klockan och Stockholms skyltar inte riktigt synkade så min klocka pep innan skylten kom. Sjukt störande när man lägger upp hela sitt lopp efter klockan. Passerade 42,195km på klockan 3:19:37 men då hade jag en hel kilometer kvar! Surt men sant, och jag misstänker att Stockholms marathonbana är kontrollmätt!)

Tack för ett trevligt lopp, jag kommer tillbaks för ännu bättre tider!
Fredrik

Tough Viking Stockholm stadion

Ett något sent inlägg men undertecknad har svårt att prioritera..

I julklapp 2016 fick jag och min förtjusande fru Lisa en startavgift till Tough Viking av min lillebror, vi skulle köra det gemensamt som lag alla tre. Ett lite annorlunda tävlande framför allt för mig som är van att kuta en bestämd sträcka på en viss tid. Nu skulle man ta sig under, över och igenom en satans massa hinder på vägen också, närmare bestämt 25 stycken.

Försökte lägga in lite mer styrka i min träning, men ja det gick väl sådär.. En vecka innan tävlingen körde vi i alla fall ett gemensamt träningspass på brandstationen i Kallerstads hinderbana samt lite repklättring, det visade sig vara guld värt..

Vi bestämde ganska tidigt att vi skulle ta husbilen upp och göra det lite wild en crazy, husbil mitt i Stockholm.. men det gick riktigt bra och det blev en trevlig förfest och lyckad övernattning.

Själva loppet då: En salig blandning mellan isbad, en miljon rep att klättra i, runt, upp, genom eller över. Isbad, springa genom eld, släpa stora betongblock eller bär4a hinkar med sand eller dunkar med vatten, en miljon monkeybars och en 4 meter hög ramp. Vi klarade hindren tillsammans och på de flesta var vi bäst! Vi hade skitkul och fick ta ut oss på riktigt.

Taggade och nöjda direkt efter målgång

 Kanske ännu mer nöjda efter en stund

Tuff medalj

Ett lopp som föder mersmak och som jag gärna gör om..

Fredrik