XC-Racet

Jahopp..de andra oduglingarna hade beslutat sig för att hämta kött i skogen till resten av teamet så jag fick ensam försvara klubbens färger i hemmaskogen. Start vid 11.00. ca 8 grader, snålblåst och mulet. osexigt som tusan.

Kaffe o kaka

Hämtade nummerlappen 45 minuter innan ca, inte så mycket folk och inte så mycket jox av något egentligen. Första gången jag kör det här loppet så man vet ju inte riktigt vad man kan förvänta sig. Men till start sedan så blev det lite folk i alla fall.

Nummerlappshämtning

Första gänget, de som skulle springa 10 km stack 10 minuter innan de som skulle köra 5:an. Inga genus uppdelningar.

Iväg i kända marker, men över riktigt teknisk löpning så man var tvungen att ha koll på var man satte fötterna. Första 1,5 km blev rejäl flaskhals innan farten hade satt sig ordentlgit. Svårt att springa om på smala stigar. Men efter ett tag så öppnades det upp lite mer. Nu fick jag istället känna efter hur kroppen svarade och återhämtade sig efter små tempohöjningar. Loppet gick som en åtta där man rundade motionscentrumet vilket kunde varit rätt kul. Varenda en stod som statyer när man kom in för varvning. Inte direkt partypopping..

Löpningen var riktigt rolig och jag kände igen i stort sett alla stigar. Att nöta skogsterräng är ju fantastiskt roligt. Efter ett tag tog jag rygg på en kille som sprang lite snabbare än mitt ordinarie tempo. Vi hängde ihop fram tills dess att det var ca 3 km kvar då han tröttnade och jag fortsatte i lite högre tempo..man vill ju inte bli omsprungen..eller hur?

Jag köttade på skapligt sista km och höll ihop in i mål.

Moving meat

plats 58 av 110, med en tid på 57 är faktiskt riktigt nöjd med det så den tekniska terrängen krävde rejält med krafter.

Två varvsbana typ. 

Det lustiga var att de flesta lopp vill oftast ha en lite skön stämning. Men här fanns absolut ingen stämning. 0. Ingen av funktionärerna hejade eller tjoade. Kan ju i och för sig varit precis när jag passerade...alla..som de inte orkade heja..men konstigt. Inget hejande på löparna som kom in till målrakan...ingen medalj...

Kostade på mig ett litet leende

kändes lite tomt när man gick hemåt och tänkte på loppet. Men å andra sidan så uppskattar man ju lopp som ex Loftahammar Edurance Race och andra lopp för deras exceptionella funktionärer.

Strax efter så kom Kristina in och hon fick lite hejarop i alla fall. Sånt vill man ju ha efter man har tävlat!


Sedan for jag hemåt, käkade och stack ner till simskolan för att slita hund i 4 kilometer. Idag var det jobbigt i bassängen. Men kul pass. Simskolepassen är riktigt utvecklande och roliga. Sånt man ser fram emot.


Sådär...




nu har jag tryckt i mig pizza och tänker löka resten av kvällen.


//Marcus

Dark Trail Runners - Horns Cup 2016

Att bli inbjuden till lopp är några få förunnat så när inbjudan kom så tänkte jag genast: japp, bare´te´o köre´! Så nu i helgen var det äntligen dags att bege sig till Smålands mörkaste skogar omkring Sjunnen tillsammans med andra löpgillande hårdrockare. Beskrivningen var att loppet skulle gå på varvbana relaterat till logistik och att det var nedkortat från ca 21 till ca 18 km..MEN att det skulle vara 18 kännbara kilometrar.

Det var sant.


När jag åkte ner så var jag en blandning av nervositet och taggighet inför lopp som brukligt är. Väl på plats efter att ha träffat alla så blev peppen ännu bättre. Banbeskrivning och genomgång inför loppet..och sedan iväg till starten. Jag körde med min nappflaska (vätskeryggan) och lite extra gel ifall jag skulle springa vilse.

Startskottet gick och Raz stack iväg tillsammans med Magnus medan jag och Wayne höll ett ltie mer sofistikerat tempo initialt. Jag trodde att jag skulle bli avhängd ganska tidigt och hade ställt in mig på att plocka in vimplarna på andra varvet. Återkommer till det.

Banan var lagd med mycket varierande terräng men med 97 % i skog och terräng. Väldigt krävande bana, men fantastiskt rolig! Stigar, stigar, någon grusvägsbit och mera stigar. Uppför och uppför och sedan nedför..i ett härligt höstigt 8:gradigt småland.

De tappra mörka stigfinnarna

Wayne och jag körde på i ett jämnt tempo och jag undrade när han skulle sticka och jag avhängd. Men vi höll ett bra tempo rakt igenom. Vi såg ryggarna på Rasmus och Magnus vid första långa flacka banan och sedan var nästa gång i målet. Lite skönt att inte bli varvad ändå..

Vid varv två så kändes kropp och ben helt ok. Kanske beroende på tempot eller sällskap. Skönt att bitvis tugga lite och bitvis lufsa på i ett bra tempo. Omväxlande och rätt mycket teknisk löpning gjorde att man inte kunde slappna av utan var tvungen att vara på alerten.

 ca 9 km banan

Höjdkurvan..

Som sagt..backar och backar kräver sin kraft både uppför och nedför. Själv är jag rätt stolt faktiskt. Brukar alltid vara tvungen att behöva stanna och gå ett par meter då och då, men nu sprang jag hela klabbet i ett nafs. Eller nafs och nafs..jag sprang alltihop i alla fall!

 Etta: Rasmus

 Tvåa: Magnus

Treor: Wayne och Uberschwester

Wayne och jag kom in på delad tredjeplats, medan Magnus klippte andra platsen och Rasmus dansade in på förstaplatsen. Natascha fick bryta efter ett kort tag tyvärr och gjorde DNF.

Årets pokal måste ju onekligen vara denna pjäs! Vilken grej! Sjukt imponerande

 Pokalernas pokal

Rasmus beundrar pokalen

Vi andra erhöll även finfina grejer som Salming Running glädjande hade sponsrat med! Stort tack för det! 

Vi som kom på första upplagan av Horns Cup blev glatt överraskade av att få en hemlig gåva av presidenten Daniel: Signerade glas med Dark Trail Runners! Vilken grej!

Nu kan man dricka sportdryck fint utan att skäms!

Stort tack till alla inblandade men framförallt till dig Daniel som roddat detta, kanoners! Allt från boende, själva loppet och käk! Ser fram emot nästa års race!!


Kul detalj om SJunnen. De har ett spa i en gammal korvkiosk som numera går under namnet korv-spat..roligt.

Korv-spat

Actionbilderna är tagna av Mr President himself..

Är du intresserad av vad DTR är? kolla mer på: 

Facebook: https://www.facebook.com/darktrailrunner/?fref=ts

Twitter: @darktrailrunner

Instagram: darktrailrunners

Horns up!

//Marcus 

Nobel Canyon 50k

Så var det då äntligen dags, dags att få springa årets stora lopp, det jag egentligen tränat och längtat efter hela 2016. Vi landade i USA på tisdagen, tog oss längs highway 1 utmed kusten och ner till San Diego på fredagen.

höjdprofilen på banan

 

karta över loppet



Lördag morgon och klockan ringer 04:30...fortfarande jetlag och man mår liksom lite konstigt oavsett vad klockan är. Robban som vi bor hos har köpt hem havregryn så jag gör havregrynsgöt med lingon och banan, precis som hemma.. Sätter oss i bilen och åker en timma utanför San Diego och upp i bergen. Det är fortfarande mörkt ute och när vi kliver ur bilen möts vi av kyla! Det är bara 4 grader i luften och man ryser till, sätter på mig jackan och virrar mot startområdet. Möts av glada och nervösa löpare, ca 250 stycken är vi som ska springa.
Race info av race director Brian Gonzales: skada er inte, ha kul och akta er för giftiga saker.
Det börjar ljusna ute och jag hinner med ett sista nervösstopp på toaletten. Vi radar upp oss på startplatsen och jublet stiger när vi får springa iväg.

Asfalt första 500m sedan rakt ut i buchen, stigen tar vid och leder oss upp, upp, upp, knixigt höger och vänster, sedan ner och sen upp igen. Man parrerar hela tiden, höger, vänster, små och stora stenar, lite rötter, ja saker över allt. Tror inte jag tog mer än 100 vanliga löpsteg på 5 mil. Vi lägger höjdmeter och kilometer bakom oss, det blir snabbt varmare och snart skiner och steker solen. Vi har blivit en liten grupp om 4 som springer och pratar lite, disskuterar erfarenheter, ultraerfarenheter och höjdmeter. Vi har riktigt trevligt och kilometrarna betas av. Vi kommer till en andra vätskestation och fyller på lite, för att sedan springa ännu mer uppåt. Nu öppnar landskapet upp sig och man ser ut över helt oslagbara vyer, vi når vändpunkten på banan och passerar ca 25km. Jag känner mig rätt pigg och fräch här, når ytterligare en vätskestation och äter lite godis och frukt, fyller nog dock på för lite för efter ca 3 timmar börjar det kännas tyngre, banan går åter uppåt och jag sliter i värmen, har fått sänka tempot och släppa min lilla grupp.

 

 

 

Sen kommer nog banans värsta bit, nedför! Stenar överallt och nedförslöpning när man redan har hållt på en stund gör ont, vet inte hur många gånger jag sparkade i mina stortår men på slutet ville jag nästan gråta. Tempot fortsatt sjunka och värmen steg, någon rapporterade om 40 grader och ja det var varmt. Hittade en liten bäck att lägga mig i och det gjorde jag. Sista 15 kilometrarna var tuffa men helt underbara funktionärer och medlöpare gjorde det genomförbart. När jag åter nådde asfalten ville jag inte springa mer men då så jag Robert med kameran så det var bara försöka luffsa på. Kom in i mål på plats 21 och tiden 5:51 och ända svensk..

 

Livet är inte så svårt när man får en öl i handen

Fredrik

Transportlöpningens fröjd

Här är några delar av vad jag bjuds på när jag använder mig av transportlöpningen till och från jobbet. Sedan går det att variera i massor väl härute på Tinnerö Eklandskap som det heter. Ett gammalt militärt övningsområde som numera är frilufsområde. Välskött och genomtänkt. Sedan att hösten förgyller med sina färger är ju helt underbart för ögat. Men i vinter så kanske det får bli pannlampa i ryggan för säkerhets skull om jag nu skulle springa bort mig igen..

Nästkommande lördag 22/10 så går det ett lopp här..eller i alla fall nästgårds. XC-racet, där man kan springa 5 eller 10 km. Ska nog försöka pallra mig dit innan simskolan.  För att få lufsa omkring i skog och terräng är som lördagsgodis för mig. 

//Marcus

Tjurruset - the race of the gegg

Snart dags för lopp igen för gänget. Tjurruset som kommit att bli våran start som lag och klubb. I år är det 8:e året på raken som vi kör geggamojjaracet. 

Första året var en rejäl prövning då vi inte visste riktigt vad som väntade oss. Två av tre hade kondition. Så sakteliga så har det blivit bättre och bättre för alla egentligen. 

Kul att hänga med träningsfolk och snacka känslor, diken, gegga, backar och allt annat mojjs. I år ska vi tydligen till Flottsbro. Kommer som vanligt bli en utmaning både till längd, terräng och kyla. Men ändå någonstans utmaningen för sig själv att köra lopp är ju för att det är roligt! 

Coffe before the race 2015...not to shabby..

 2010..då jag råkade bomba i ett krondike där det visade sig att jag inte riktigt bottnade.

Visst ses vi där? 

//Marcus

Dark Trail Runners Helvetets Håla

Det finns lopp och sedan finns det mytiska omsvurna och otillgängliga lopp. Om Ö till Ö är svårt att få plats till så är nog Dark Trail Runners lopp "Helvetets Håla" än värre att få tillgång till.

Många känner sig kallade men få är utvalda till höstens kanske elakaste trail-utmaning. Team Fillinge Ultra känner sig stolta och varma inombords över att få möjligheten att få kampas med hårdrockande terränglöpare som är duktiga som skam!

Enligt säkra källor så kommer det av behövas köttas omkring på minst 18 000 meter i skog och terräng innan prisutdelning, stämsång och offer.

På tal om offer så kanske det rent av kommer skördas en del under själva loppet också..håll tummarna för Uberschwester tycker jag..



//Marcus

Spegelblank simning

Hade ett fantastiskt simpass igår. Inte tekniskt utan mer själsligt. Blev "motiverad" (övertalad) att hänga med och simma. Valet föll på Ärlången intill Grebo. Bra och friskt vatten.

När vi kommer ner så håller solen på att dala samtidigt som vattnet är så där mjukt, spegelblankt och fantastiskt vackert som egentligen bara vatten kan.

Det går liksom inte att beskriva..men att ligga och simma i sådan miljö är så sjukt härligt!

(sedan är man ju ändå lite lite rädd för Brugden..det är man ju)


//Marcus

Höst innebär simskola

Till hösten slutar utebassängerna sina skal och man tvingas in i gyttret i innebanornas trånga utrymme. Känns tråkigt att gå in. Utomhussimning är ju så mycket skönare. Inte bara det för att det är en 50 meters bassäng istället för 25 meter. Utan för att ..tja ute är bättre. Många är bads och simsugna men tyvärr så är lokalerna underdimensionerade.

I alla fall..så var det pass nummer två av totalt 15. Vi är också 15 anmälda till kursen vilket kommer blir rätt trångt. Men idag var vi bara 5 på plats. Dock så är det väldigt många duktiga simmare med i år så det kommer bli ett jäkla kämpande och sporrande. Roligt!

Tinnis med den konstgjorda sjön i ett fantastiskt väder

Vi körde T-test idag. Vi brukar göra det vid de första passen. Det innebär att man kör 100 meter 10 gånger, med 10 sekunders vila efter varje hundring som sedan räknas bort vid sluttiden. Jag hade förbättrat mig en ca minut från förra året. Rätt bra. Andreas som nu också hängt med i den här simkursen körde nog 11 vändor. Kanske för att markera att han faktiskt orkar. Han har knäckt koden för simningen och kommer dundra förbi mig hejdlöst inom kort. 

25 meter är både långt och kort

Mina ben började efter T-testet att krampa i allting som sitter nedanför knät. Oerhört irriterande och bitvis smärtsamt. Så att fortsätta med fjärilsim var fullkomligt omöjligt. Det fick bli olika former av frisim, med och utan spadar. Det är svårt att koncentrera sig när först vaden drar ihop sig så man är tvungen att sträcka upp tårna = bromsar, för att sedan känna att krampen flyttar sig till sidan av underbenet. Lite oklart men kan ju ha något med joggingturen jag gjorde på förmiddagen. Lugnt men tja kanske lite otränad då jag haft problem med en vad. 

Glada och lite trötta

Roligt att simma i alla fall, och trots att det är  25 meter istället för 50 så går det att bli trött i alla fall!

Passet

//Marcus 

"Öppet vatten - Simningens historia, vetenskap och träning" av Mikael Rosén

Visst, titeln anger onekligen att ansatsen är lång och att anfallet sker på bred front. Historia, vetenskap och träning samlat i en skarpladdad litterär projektil riktad mot varje intresserad läsare. Träffen tar hårt när man börjar läsa. Titeln har precis de muskler som utlovas och det finns en sällan upplevd tyngd bakom ord och meningar. Öppet vatten är ett sant praktverk i sin genre.

Boken

I min växande samling böcker som beskriver, analyserar eller guidar i konditionsidrott har simning som ämne representerats av endast ett fåtal titlar. Jag tror att Simning för dig har sällskap av endast ytterligare en bok. Inköpta för att hjälpa en skeppsbruten löparkropp till att utföra något som ska kunna liknas crawl. Att de två titlarna nu kan positionera sig bredvid ocean-hjulångar-atomubåten Öppet vatten känns väldigt roligt. I min bokhylla bör varje idrott representeras av ett praktverk. En bok som kan användas som uppslagsbok, som omfamnar helheten och som nyanserar nyanserna inom  aktuellt ämne. En Lore of running. Letar ni efter just en sådan bok om simning har Mikael Rosén i dagarna kompletterat utbudet och ert letande är därmed över. Väldigt kortfattat är Mikael Rosén mest av allt simning, för er som inte känner till honom eller hans alter ego, Human ambition.

Precis som undertiteln utlovar avhandlas simning både på bredden och djupet. Via det inledande kapitlet leds läsaren längs simningens historiska kanaler flankerade av teknikutveckling, tidigare rekord, Weissmuller och Takashi, OS- och VM-finaler, damer och herrar. Detaljerna är många och inte sällan undrar man om inte den skönlitterära stilen är just en skönlitterär beskrivning. Troligen återfinns ändå detaljer om heltäckningsmattor, apelsinjuice och dåligt morgonhumör i de fyrahundra böcker som bildar solid grund för denna bok, böcker ackompanjerade av otal källor i form av epost, tidningsartiklar och vetenskapliga publikationer. Få böcker ger ett så genomarbetat intryck.

Vidare kapitel bearbetar distans, alltså varför man vanligen måste öka sin veckodos i bassängen till ca 100 km för att bli en riktigt bra simmare. För min del kunde det lika vara 1000 km - det är lika långt borta som 100 km. Snabbsimmande djur avhandlas också. Inte som en lustifikation, utan som en alldeles naturlig förklaring till varför vi människor härmar vissa rörelsemönster från djurvärlden. Åtta kapitel sammanfattar vad som är värd att veta om simning. Naturligtvis är innehållet i boken ett urval, böcker representerar alltid ett axplock av vad som är känt. Vetgiriga vill ha mer. Men väldigt få kommer att söka mer om simning än det som ryms i Öppet vatten. Den är liksom sin egen bokkanon. Det märks samtidigt att det verkligen finns mer att berätta om simning. Som att Mikael Rosén skulle kunna ge ut en del 2, minst lika omfattande. Alltså presenteras ett ytterst välavvägt urval. Inget finns av en slump, ämnena har ställts mot varandra och vissa mindre bärande ämnen har valts bort. Innehållet i boken vibrerar och röda trådar löper som korsstygn mellan sidorna. På ett bra sätt.

Författaren

Självklart hittar en nybliven löpar-triathlet som jag en massa matnyttigt för min egen simutveckling. Tips på 1000 övningar inkluderat deras smeknamn, listor i punktform som rör allt från armcyklerna via bålstabilitet till den viktiga bensparken. Vare sig man nöter i bassäng eller i öppet vatten finns ledning, riktning och kloka ord till hands. Just den delen känns för egen del förstås väldigt tacksamt - jag behöver all hjälp jag kan få. Men det riktigt fina är att allt det som kan liknas vid träningstips och instruktion är sammanvävt i schysta anekdoter och beskrivningar om allt från vad som hände 12 maj 1997 på Kuba till simning i sirap. Det blir liksom så himla mycket mer intressant då. Jag önskar att fler författare lade mindre tid på fotosessioner (ni vet, knytande av skosnören med överdrivet leende...) och mer tid på research och faktakoll. Jag önskar också att färre författare försvarar ett endimensionellt träningsupplägg med att "det har fungerat för mig", istället för att leta alternativa teorier eller söka punkten för när något upphör till förmånen för tillblivelsen av något annat. Jag vill ha hela spektrat.

Öppet vatten är en självklarhet i den litterärt intresserade konditionsutövarens bokhylla. Någonstans känns det också rimligt att Öppet vatten nomineras till Augustpriset i kategorin årets fackbok - sista nomineringsdag idag. "Sällan skådad sim-skrift som sticker ut" är en rimlig motivering!

Keep up that good dolphin-kick!

/Andreas