Vi fick möjligheten att testa Tailwind Nutritions produkter för att se om de kunde hjälpa oss att bege oss bortom och längre från comfort zone. I beskrivningen av produkterna så finns förklaringar om att de framtogs efter Leadville 100 för att framförallt ge energi men även inte skapa härdsmälta i magen.
Vi fick en större påse samt flertalet engångspåsar.
Smakerna är väldigt neutrala trots att de har god smak. Svår beskrivning kanske men Mandarin, som på bilden ovan, smakar väldigt lätt men på ett bra sätt. Inte som alldeles för utspädd saft som man kan råka ut för ibland.
Vi fick många olika smaker, däribland "neutral" som smakade just neutralt..men lite som resorb fast mycket lättare. Väldigt bra med dessa smaker tycker jag. De tar inte över hela sinnebilden och kletar sig fast. Ner direkt i magen och ger energi. Ett annart stort plus är att de blandar sig väldigt lätt. Testade ett annat märke där jag hällde den energin i en vattenflaska innan biltransport i två timmar vilket resulterade i vääldigt utspädd saft och en tjock klump på botten som jag märkte strax innan loppet...måttligt nöjd.
I alla fall så har jag framförallt använt Tailwind när jag kört mina längre pass i simhallen men även när vi i Teamet körde kombinerat pass där vi sprang omkring Stångån först för att sedan gå ner i bassängen och simma också. Ett slags Swim - o - run pass. Mina längre simningar var 5 km samt 8 km pass i simhallens 25 meters bassäng, vilket krävde lite energi för att ha pannben nog att köra igenom. Funkade toppen alla dessa pass för mig. Kände att jag hade energi och mental stabilitet (nåja) genom hela passen.
Jag skulle dock blanda lite skarpare och kanske hälla i en halv skopa till för att få lite mer krut i flaskan. Kände även att jag behövde kissa oftare, men vid en närmare analys så inför dessa längre pass så fyllde jag även på med utökad vätskemängd vilket kan förklara en högre mängd diures.
//Marcus
Min erfarenhet av Tailwind är förstås färgad av mina högst personliga åsikter om nutrition, sportdryck och vätskeintag. Allt annat vore konstigt. Under träningspass är min grundinställning att kroppen, och därmed jag, klarar sig bra utan vare sig vätska eller tillförd energi. Behöver inte. Ska inte ha. Punkt. Kommersiella krafter och en intensiv lobbying har skapat bestående och långvariga negativa effekter för genomsnittsmotionären genom tossiga råd om vätskeintag vid fysisk aktivitet. Mycket talar för att vätskebrist inom tex löpningen aldrig har varit orsaken till dödsfall. Däremot är det helt klarlagt att för stort vätskeintag, enligt tidigare rekommendationer, har orsakat flera dödsfall i samband med löpartävlingar. Man har kunnat se en korrelation mellan reklam- och lobbyingbudget och antal rekommenderade ml sportdryck - fler satsade kronor har ökat friidrottsförbundens rekommenderade volymer sportdryck. Sjukt! Trenden har som tur var vänt och en mer sansad bild av försluster, behov och intag sprider sig sakta.
Alltså, jag är skeptisk och mitt förhållande till sportdrycken är svalt. Kroppen behöver mindre vätska än man tror och törst är ofta en bra indikator på om man behöver fylla på. Vid tävling på halvmaradistansen och uppåt och vid träningspass över två timmar eller vid löpning i intensiv värme så dricker jag oftast något med jämna intervall. Gärna något med energi. I första hand för att hålla hjärnan glad. Som för att signalera att "det finns plenty av energi, ingen fara, det är bara att låta benen fortsätta trumma på". Får hjärnan för sig att energi är en bristvara, då är det kört. Systemen sätts på sparlåga, farten sjunker och känslan av trötthet sprider sig i kroppen. Kanske kan man stapplande ta sig hem. Kanske måste man ringa efter skjuts. Kanske överdriver jag lite. I vilket fall kan fettförbränningen tränas så att även 90 till 120 minuters aktivitet kan funka bra utan sportdryck, geléer eller annat. Vid träning alltså - vid tävling pytsar nog de flesta på med energi.
På Tailwinds hemsida står att läsa att drycken:
1. täcker både behovet av vätska, energi och salt
2. tas upp snabbt
3. är snäll mot magen
4. är enkel att använda och dessutom billigare än vissa konkurrenters
Det är rätt mycket lovat. Jämför man texten med hur andra tillverkare beskriver sina produkter är jargongen rätt lika: vi har en produkt för dig som är unik i sitt slag. Så är det ju och det är man som konsument förstås medveten om. Tailwinds hemsidan är enkel och sprider inte osanna budskap. Förutom när det gäller enstaka detaljer som beskrivs väl naivt. Tex läser man att produkten inte innehåller "konstiga E-nummer" och då verkar det som att den är fri från E-nummer om man betonar just konstiga. Såklart innehåller även denna dryck tillsatser, tex E170, E331 och E508. Just dom här surhetsreglerande tillsatserna brukar associeras med magproblem, men dom finns kanske i mindre mängd i denna sportdryck. Bortsett från detta och enstaka andra detaljer man kan anmärka på är hemsidan personlig och tilltaland okommersiell. Skönt!
Tailwinds sportdryck tycker jag vinner på smaken och enkelheten. Smaken är neutral och fungerar säkert väldigt bra efter många timmars sippande. Söta och kladdiga smaker blir ju snart outhärdliga. Mina test av Tailwind har varit vid kortare aktiviter, inte under många timmar, men erfarenhetsmässigt vågar jag nog påstå att den skulle funka bra. Om själva idén med tre-i-ett systemet (vätska, energi och salter) verkligen fungerar under långa tävlingar eller långa långpass skulle drycken bjuda på en enkelhet och smak som verkligen är svårslagen. Hade jag testat Tailwind under mina långa långpass (ca 50 km i 30 graders sommarvärme) inför UltraVasan hade jag kunnat uttala mej mer exakt om hur den funkar. Kanske får jag tillfälle att komma med ett utlåtande efter ett +30 km pass under hösten?
//Andreas
Mina (något för få) erfarenheter av Tailwind är både positiva och negativa. Jag gillar konceptet och helheten i att täcka både vätske, energi och saltbehovet samtidigt som smaken var väldigt lätt och god. Den var neutral och min mage gillade verkligen Tailwind, jag har en känd löparmage (fråga sträckan mellan Ekängen och city, finns inget mer välgödslat område i Linköping). De mindre bra sidorna var att jag precis som Marcus fick en känsla av ökad urinproduktion samt att jag behövde blanda mycket mer koncenterart än rekommenderat för att få tillräckligt med energi. Jag är nog också som Andreas och kör sällan träningspass med ryggsäck för vätska och energi men för de längre passen har jag gärna Tailwind i ryggan i framtiden.
//Fredrik
måndag 20 oktober 2014
tisdag 14 oktober 2014
Gör något du inte brukar göra!
Måndagar står det korta backar i löpschemat. Korta backar sedan tre veckor. Alltså tredje passet igår. Mitt löpschema har injicerats med en välbehövlig dos struktur och eftertanke. Under flera år har jag samlat distans och träningstid och min förkärlek för längre distanser har bidragit till att jag periodvis lyckats samla på mig rätt ok vecko-, månads- och årsvolymer. Men nu har jag delvis bytt fokus.
För att utvecklas vidare måste jag få in mer kvalitetsträning. Jag måste bli snabbare. Snabbare på korta distanser. Snabbare på längre distanser. Den bästa tid man gör på 10 km står i proportion till den bästa tiden man gör tex på marathon. Låter ju rimligt förstås. Men miltiden står också i proportion till bästa tiden på längre distanser, även om fler faktorer samvarierar. Nu närmar vi oss alltså pudelns kärna. 2015 års upplaga av UltraVasan 90 km ska enligt undertecknad avverkas 1h 10min snabbare än årets förstaupplaga. Ett styvt mål som kräver något annat. Tränar jag som jag har gjort under tidigare år presterar jag rimligen jämförbart med tidigare år. Alltså måste jag göra annorlunda under kommande år. Därför mer kvalitetsträning. Som komplement till en ok volym.
Kvalitetsträning kan se olika ut. Det finns en uppsjö böcker, nätsidor, träningsprogram och bloggar som gladeligen berättar hur man ska göra. Det är bara att söka, läsa och välja något som passar. Själv tänker jag bli riktigt riktigt trött två gånger i veckan. Svårare än så behöver det inte vara. Måndagsbackarna är ett av dom passen där tröttheten ska lockas fram. I går efter tionde och sista backen blev jag under en kort stund yr och tog några snedsteg innan jag återfick balansen. Tog ut mig helt ok alltså. 2 x 5 backar, lite drygt 70 meter i maxfart med ca 3 minuters joggvila mellan de båda serierna. Det andra passet kommer troligen växelvis att bestå av långa intervaller, tröskelpass och snabbdistans.
Mitt förslag till dig som vill utvecklas är: gör något du inte brukar göra!
1. Välj bort ett av veckans trevliga jogg-pass till förmån för något som gör dig riktigt trött. Börja försiktigt dock.
2. Två serier med tre korta backar är en bra start. Sex sprint-attacker mellan lyktstolpar ett annat alternativ. Antalet backar eller stolpar kan ökas för varje genomfört pass. Vitsen är att bestämma vad som ska genomföras, genomföra det trots att det är motigt och sedan njuta av att ha bockat av passet. 3. Gör passet till en rutin. Samma veckodag eller med ett antal dagars mellanrum beroende på hur van löpare du är (tex var tionde dag eller vart fjärde pass).
4. Kör ditt pass fyra gånger, därefter ändrar du innehållet något. Kroppen och hjärnan anpassar sig snabbt och ska du även fortsättningsvis få en bra träningseffekt ska du ändra förutsättningarna för vägen till trötthet. Du vet, det växer ingen mossa på rullande stenar!
Keep up the hard work!
//Andreas
måndag 6 oktober 2014
Tjurruset Hässelby - en bildkavalkad
Vi tog en del kort under lördagens Tjurruset, se nedan. Kanske har vi fångat en del av vad träning och tävling innebär för oss - glädje, gemenskap och utmaningar!
Häng innan loppen |
Twitter, FB, Instagram eller annat? |
Mera häng |
Populärt skoval |
Årets bansträckning |
Pre-race. Ren. |
Innan kalvarnas start |
I väntan på Theo:s målgång
Spurt mot mål |
Smälter sin åttondeplats |
Efter 8 km |
Ombyte innan start |
Post-race. Skitig. |
Omvänd teknik |
Målgången känns som en seger. För alla. |
Fokuserad |
Fokuserad 2 |
Posering |
Lycka |
Team Fillinge Ultra Tjurruset 2014
Nästa oktober återvänder vi till Stockholmstrakten för det ännu hårdare Tjurruset 2015. Anmäl dig du också!
/Team Fillinge Ultra
torsdag 2 oktober 2014
Läs om Marcus som är beroende i dagens Corren...
Våran största medlem när han är som bäst!
Marcus Lundin är endorfinberoende. Symptomen vid för låg nivå är gnällighet och irritation. Motmedlet finns dock nära till hands – hård träning.
Det brakar till i skogen och Marcus Lundin kommer rusandes ut ur grönskan. Han har tagit fel på vår mötestid med en halvtimma och valde därför det snabbaste sättet att ta sig från hemmet i Ullstämma till motionsspåret i Vidingsjö.
Han sprang.
Vi slår oss ner vid ett bastant träbord för en pratstund, men Marcus ursäktar sig igen och joggar i väg för att dricka vatten.
– Jag fick visst ta i lite för att komma hit fort nog, säger han.
Du kunde ha tagit bilen?
– Njae, att springa går fortare. Och så får jag gratis träning också.
Ett sätt att tänka som anstår en träningsfantast förstås. Freak är att gå lite för långt, säger han själv.
– De som tycker att man är ett freak är nog de som inte tränar själva.
Han skiljer på motionerande och träning för tränings skull. Det första innebär att man kan springa eller simma och samtidigt småprata med sin kompis – alltså mer sociala aktiviteter. I den andra gruppen placerar han sig själv och kompisarna i Team Fillinge ultra. Gänget, som i själva verket är sex arbetskamrater inom landstinget, gjorde gemensam sak av sitt träningsintresse för fem år sedan och bildade sitt team. Nu peppar de varandra i spåret eller simbassängen och åker på löplopp och swimrun-tävlingar tillsammans.
Marcus, som är elitspelare i handboll i grunden, saknar tiden med gemensamma lagträningar och gemensamma mål. När yrket som sjuksköterska på brandskadekliniken på Universitetssjukhuset tog allt mer tid och Marcus dessutom blev pappa fanns ingen plats över för organiserad lagidrott.
– Men jag saknar det mycket. Själva ”moset” du vet, säger han.
Ersättningen blev swimrun. Riktigt tuffa tävlingar som innehåller flera moment av löpning i terräng och simning i sjöar och vattendrag.
– Det var en läkarkollega, Johann Zdolsek, som frågade om jag ville hänga med. Jag sa ja direkt där i korridoren på jobbet.
– Jag kunde inte simma något vidare så det fick bli en hel del kakelvändning i simhallen innan vi tog oss an Amfibiemannen i Roslagens skärgård. Det var jobbigt men fantastiskt roligt. Längsta simsträckan är 1 200 meter i öppet vatten i den tävlingen, och jag hade harvat 25-meterslängder i bassängen. Då förstår du...
Naturupplevelsen och frihetskänslan i sporten gav dock mersmak.
– Ser du ett berg så springer du över det. Ser du vatten så simmar du genom det, sammanfattar Marcus.
Dessutom betyder den nödvändiga träningen hur mycket ”mosande” som helst.
– Det handlar om att släppa allt annat och bara ösa på. Ta fram pannbenet och all jävla anamma som går att uppbringa.
Har alla den här förmågan?
– Alla har pannben, men vi använder dem till olika saker. En del forskar till exempel. Jag skulle ha svårt för att sitta stilla för länge, men jag säger inte att det ena användningsområdet är sämre än det andra, säger Marcus Lundin.
Team Fillinge ultra tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Ibland kör de så kallade öppna pass och bjuder in andra att vara med.
– Det är kul, det har kommit ett 10-tal nya på några träningar. Vi delar upp oss i olika grupper efter förmåga, säger Marcus. Jag själv har egentligen svårt med långlöpning och får kämpa en del. Däremot gillar jag intervaller och backträning. Ju jobbigare desto bättre.
Många har svårt att komma igång med träningen, vad säger du till dem?
– Man ska veta att man bara behöver tävla mot sig själv. Då blir det kanske lättare. Men många prioriterar annat än träning. Och visst, vill man läsa en bok och mår bra av det så är det väl också helt okej.
Det passar dock inte en man med endorfinberoende. Allra bäst mår Marcus när han får kombinera ”mosandet” i löparspåret med att nöta längder i simbassängen.
– Simning är väldigt skön träning. Man kan ta ut sig utan att få ont, man blir bara helt färdig. Jag brukar känna mig som en påse blöta muffins efteråt. Det är perfekt!
Text och bild lånat från Corren.se
Han sprang.
Vi slår oss ner vid ett bastant träbord för en pratstund, men Marcus ursäktar sig igen och joggar i väg för att dricka vatten.
– Jag fick visst ta i lite för att komma hit fort nog, säger han.
Du kunde ha tagit bilen?
– Njae, att springa går fortare. Och så får jag gratis träning också.
Ett sätt att tänka som anstår en träningsfantast förstås. Freak är att gå lite för långt, säger han själv.
– De som tycker att man är ett freak är nog de som inte tränar själva.
Han skiljer på motionerande och träning för tränings skull. Det första innebär att man kan springa eller simma och samtidigt småprata med sin kompis – alltså mer sociala aktiviteter. I den andra gruppen placerar han sig själv och kompisarna i Team Fillinge ultra. Gänget, som i själva verket är sex arbetskamrater inom landstinget, gjorde gemensam sak av sitt träningsintresse för fem år sedan och bildade sitt team. Nu peppar de varandra i spåret eller simbassängen och åker på löplopp och swimrun-tävlingar tillsammans.
Marcus, som är elitspelare i handboll i grunden, saknar tiden med gemensamma lagträningar och gemensamma mål. När yrket som sjuksköterska på brandskadekliniken på Universitetssjukhuset tog allt mer tid och Marcus dessutom blev pappa fanns ingen plats över för organiserad lagidrott.
– Men jag saknar det mycket. Själva ”moset” du vet, säger han.
Ersättningen blev swimrun. Riktigt tuffa tävlingar som innehåller flera moment av löpning i terräng och simning i sjöar och vattendrag.
– Det var en läkarkollega, Johann Zdolsek, som frågade om jag ville hänga med. Jag sa ja direkt där i korridoren på jobbet.
– Jag kunde inte simma något vidare så det fick bli en hel del kakelvändning i simhallen innan vi tog oss an Amfibiemannen i Roslagens skärgård. Det var jobbigt men fantastiskt roligt. Längsta simsträckan är 1 200 meter i öppet vatten i den tävlingen, och jag hade harvat 25-meterslängder i bassängen. Då förstår du...
Naturupplevelsen och frihetskänslan i sporten gav dock mersmak.
– Ser du ett berg så springer du över det. Ser du vatten så simmar du genom det, sammanfattar Marcus.
Dessutom betyder den nödvändiga träningen hur mycket ”mosande” som helst.
– Det handlar om att släppa allt annat och bara ösa på. Ta fram pannbenet och all jävla anamma som går att uppbringa.
Har alla den här förmågan?
– Alla har pannben, men vi använder dem till olika saker. En del forskar till exempel. Jag skulle ha svårt för att sitta stilla för länge, men jag säger inte att det ena användningsområdet är sämre än det andra, säger Marcus Lundin.
Team Fillinge ultra tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Ibland kör de så kallade öppna pass och bjuder in andra att vara med.
– Det är kul, det har kommit ett 10-tal nya på några träningar. Vi delar upp oss i olika grupper efter förmåga, säger Marcus. Jag själv har egentligen svårt med långlöpning och får kämpa en del. Däremot gillar jag intervaller och backträning. Ju jobbigare desto bättre.
Många har svårt att komma igång med träningen, vad säger du till dem?
– Man ska veta att man bara behöver tävla mot sig själv. Då blir det kanske lättare. Men många prioriterar annat än träning. Och visst, vill man läsa en bok och mår bra av det så är det väl också helt okej.
Det passar dock inte en man med endorfinberoende. Allra bäst mår Marcus när han får kombinera ”mosandet” i löparspåret med att nöta längder i simbassängen.
– Simning är väldigt skön träning. Man kan ta ut sig utan att få ont, man blir bara helt färdig. Jag brukar känna mig som en påse blöta muffins efteråt. Det är perfekt!
Text och bild lånat från Corren.se
lördag 27 september 2014
Om en vecka...
Japp, om en vecka smäller det igen. Träskloppet Tjurruset går av stapeln och visst kommer vi vara där i år igen..det har blivit en liten tradition för oss att delta i Tjurruset. Roligt och annorlunda. Tider är irrelevant då det inte riktigt går att jämföra loppen mellan de olika åren eftersom man byter plats vilket är roligt för upplevelsen.
Bilderna är från olika år och upplagor.
Starka grabbs 2009!
Träsk och geggamojja är fantastiskt att springa omkring i. Utmanande och uppfriskande jämfört med asfaltslöpningen som kan bli ganska enhanda stundom. Det här loppet, 2009 var det första vi gjorde tillsammans. Fantastiskt roligt och som så mycket som vi gör så stod upplevelsen i centrum. Tjurruset är inte som alla andra lopp. Tjurruset står för upplevelse, back to the roots och jävlaranamma. Att springa omkring omgivningar där du verkligen får anstränga dig och grosa på bland stockar, bäverdammar, crossbanor, skidbackar, sjöar och helt ordinära träsk är härligt på riktigt!
WWWRRROOOOMMMM!!!!
Första året vi körde Tjurruset var 2009..kommer ihåg att det började med en sandbacke och fortsatte med vågor av sand första kilometern. I slutet av den delen blev jag omsprungen av en kille i ko-dräkt och lågskor...Kan ha varit så att min "försäsong" då inte var upplagd eller genomförd helt professionellt...Vi kan säga att det fanns utvecklingsmöjligheter, och finns såklart fortfarande.
Dock så gjorde mitt pannben och framförallt min oinsikt att jag ställde upp och hängde med då båda ultras, Andreas och Fredrik frågade och hetsade om min närvaro. Det var de två, Lisa och jag som kämpade oss igenom Tjurruset den gången. Sedan har vi byggt på närvaron av flera medlemmar och flertalet barn har även de varit och sprungit i geggan. Roligt att även de kan känna delaktighet och få känna tävlingsnerven, även om det ibland var after-race påsens innehåll som var en del i höjdpunkterna..
så.jäkla.nöjd! Mottot var att överleva. Klarade det! Hade sprungit 2,5 km (utan att stanna!) som längst innan loppet..
Matchvikt omkring 115:ish
Helt opåverkad Lisa (och helt oskitig också) efter loppet
Några roliga saker som jag spontant kommer ihåg (med lite oklara datum) är:
- kille som kom omspringandes och bärandes med ett däck som attiralj
Shrek
- Bra stämning har det faktiskt alltid varit, har man fastnat så har man fått hjälp av medlöpare direkt. Sånt gör rätt mycket för upplevelsen.
Andreas joggar sig igenom..
Fredrik öser på
Grabbarna
Alvar ger järnet på uppförslöpet
Simon fick lite extrakrafter med hejaropen
Fullt fokus för Theo
- Första året med trailskor. Vilken skillnad! från att ha halkat och farit omkring som en snorgärs på varmt plåttak till att bara tugga på utan något mankemang!
Glatt barn 1: Tilda
Glatt barn 2: Simon
Barnen hade gjort en finfin skylt med Fillinge Ultra på! Snacka om engagemang
- De senare åren så har målfållan och även buljongtältet stått kvar när jag kommit i mål..sånt är alltid roligt. Första året så ..tja...det var inte så många som stod kvar och hejade om vi säger så..
- Ostakake-pre-race-fikan är alltid en höjdpunkt. Något av åren så fick jag i mig 750:grammare..hälften för att orka springa och hälften av godhet..av ostkakan alltså..
- Ostkaka kan man nog säga vara Team Fillinge Ultras nationalrätt..
springbacken sedd uppifrån. Glada friska miner innan loppet...dock sedvanligt spänd förväntan om vad som väntar..
I alla fall så gillar vi träsk och terränglöpningen, så det här är en av höjdpunkterna på året.
fredag 26 september 2014
Hopp och lek
Har fått in lite flyt i våra gemensamma träningar och träffades i morse för pass, tredje veckan i rad.
Sex sjuksköterskor med obekväma scheman är inte alltid lätt att synka, men i morse kunde fyra av sex delta och det får nog anses som bra.
Dagen till ära fick det bli dubbelpass, alltså både löpning och simning inför kommande swimrunsäsong.
Vi träffades kl 08:00 vid simhallen för att jogga iväg runt Stångån. Tempot var behagligt med tanke på att Andreas varit sjuk och att vi släpade på Marcus. Skämt o sido, vi höll ett lagom tempo som inbjöd till samtal och skratt, för vissa blev det mindre skratt än för andra...
Klockan stannade på 11 kilometer vilket räckte i 5:40 tempo. Ett snabbt depåstopp vid bilarna för att hämta simkläder och fylla på med Tailwind Nutrition. Smidiga portionsförpackningar som bara gick att hälla i vattenflaskan, skaka och dricka. Ganska lätt och god smak och skön känsla i kroppen under sim passet.
Simning, simning är ett särskilt kapitel i Team Fillinge Ultras historia. Marcus plöjer vatten som aldrig förr, Andreas kämpar med tekniken och kör 25meter på ett andetag medans Malin så vackert glider fram i klassiskt bröstsim. Själv känns det ok och jag har börjat kunna öka distanserna mellan pusten vid bassängkanten. Lite oklara distanser för truppen idag, men allt mellan 500meter och 2,5 kilometer avverkades och ingen dog så det måste väl vara godkänt.
Sex sjuksköterskor med obekväma scheman är inte alltid lätt att synka, men i morse kunde fyra av sex delta och det får nog anses som bra.
Dagen till ära fick det bli dubbelpass, alltså både löpning och simning inför kommande swimrunsäsong.
Vi träffades kl 08:00 vid simhallen för att jogga iväg runt Stångån. Tempot var behagligt med tanke på att Andreas varit sjuk och att vi släpade på Marcus. Skämt o sido, vi höll ett lagom tempo som inbjöd till samtal och skratt, för vissa blev det mindre skratt än för andra...
Klockan stannade på 11 kilometer vilket räckte i 5:40 tempo. Ett snabbt depåstopp vid bilarna för att hämta simkläder och fylla på med Tailwind Nutrition. Smidiga portionsförpackningar som bara gick att hälla i vattenflaskan, skaka och dricka. Ganska lätt och god smak och skön känsla i kroppen under sim passet.
Simning, simning är ett särskilt kapitel i Team Fillinge Ultras historia. Marcus plöjer vatten som aldrig förr, Andreas kämpar med tekniken och kör 25meter på ett andetag medans Malin så vackert glider fram i klassiskt bröstsim. Själv känns det ok och jag har börjat kunna öka distanserna mellan pusten vid bassängkanten. Lite oklara distanser för truppen idag, men allt mellan 500meter och 2,5 kilometer avverkades och ingen dog så det måste väl vara godkänt.
//Fredrik
Eftersom Marcus aldrig kan sköta sig på kort bjuder vi även på en sådan bild..
onsdag 24 september 2014
Förkyld och motiverad
Satan! Är förkyld sedan i söndags. Vågar inte riktigt träna än, även om det idag är betydligt bättre än igår. Troligen gör jag en kortare löprunda i morgon.
Det värsta med dom korta ofrivilliga och oönskade avbrotten i den oändliga träningscykeln är inte att träningstillfällen går förlorade. Det går att leva med. Kanske kan det bjuda tillfälle till att rikta uppmärksamheten mot andra livsviktiga aktiviteter: som att betala räkningar, spika upp lister eller skura grillgaller. Nä det värsta med träningsuppehåll för min del är att under dessa är motivationen som störst och viljan att fullständigt ta ut sig i en överjävligt lång backe gnager hål i löparhjärtat. Jag vill men kan inte. Tragiskt men sant! Som salt i såren kryper husets alla träningstidningar fram och och viker lystet ut sig på borden lite här och där. Gör man misstaget att bläddra lite förstrött däckar man snart i självömkan. Lika bra det.
Omkring mina fyra förkylningsdagar har jag hunnit med att:
1. Läsa de två nya numren av husets löpartidningar - den fräscha och hårdare nischade "Spring" och den glättiga och lite samma-innehåll-varje-gång "Runner's World". Båda lästes pärm till pärm. Som sig bör.
2. Fortsätta en mejlväxling med Ulf Friberg för att höra mig för om möjligheten att få hjälp med ett individuellt anpassat träningsprogram utifrån specifika tidsmål på olika distanser.
3. Planera lite för när den löpanalys på SalmingRunningstore jag fått i present skulle kunna ske.
4. Beställa simorienterade prylar - typ hjälpmedel som hindrar mig från att anamma samma flytläge som ett sjunkande Titanic i bassängen.
5. Tvätta och sortera löpskor.
6. Bestämma mig för att regelbundet köra två kvalitetspass i veckan.
Jag tror det är dags att bli frisk nu. Jag orkar inte med denna påtvingade avhållsamhet. Känns det bara lite bättre i morgon så ska jag ta mig tusan ut en runda!
//Andreas
Det värsta med dom korta ofrivilliga och oönskade avbrotten i den oändliga träningscykeln är inte att träningstillfällen går förlorade. Det går att leva med. Kanske kan det bjuda tillfälle till att rikta uppmärksamheten mot andra livsviktiga aktiviteter: som att betala räkningar, spika upp lister eller skura grillgaller. Nä det värsta med träningsuppehåll för min del är att under dessa är motivationen som störst och viljan att fullständigt ta ut sig i en överjävligt lång backe gnager hål i löparhjärtat. Jag vill men kan inte. Tragiskt men sant! Som salt i såren kryper husets alla träningstidningar fram och och viker lystet ut sig på borden lite här och där. Gör man misstaget att bläddra lite förstrött däckar man snart i självömkan. Lika bra det.
Omkring mina fyra förkylningsdagar har jag hunnit med att:
1. Läsa de två nya numren av husets löpartidningar - den fräscha och hårdare nischade "Spring" och den glättiga och lite samma-innehåll-varje-gång "Runner's World". Båda lästes pärm till pärm. Som sig bör.
Två löpartidningar redo att motivera. |
2. Fortsätta en mejlväxling med Ulf Friberg för att höra mig för om möjligheten att få hjälp med ett individuellt anpassat träningsprogram utifrån specifika tidsmål på olika distanser.
3. Planera lite för när den löpanalys på SalmingRunningstore jag fått i present skulle kunna ske.
4. Beställa simorienterade prylar - typ hjälpmedel som hindrar mig från att anamma samma flytläge som ett sjunkande Titanic i bassängen.
5. Tvätta och sortera löpskor.
6. Bestämma mig för att regelbundet köra två kvalitetspass i veckan.
Jag tror det är dags att bli frisk nu. Jag orkar inte med denna påtvingade avhållsamhet. Känns det bara lite bättre i morgon så ska jag ta mig tusan ut en runda!
//Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)