Racerapport av Stefan - Ultravasan 90 km

Ett härligt och känslosamt gästinlägg av Stefan som gav sig på Ultravasan 90!

Du kan även följa Stefan via Instagram - https://www.instagram.com/grumpy_badger_/

 

Trotsvasan 90k 2021

 

Klockan är ungefär 10:15. Jag sitter på jobbet och funderar som mest på hur jag ska genomföra Ultravasan 90k dagen efter och jag måste erkänna att jobbet blir lidande. Jobbtelefonen ringer. Suck.

 

-        Det är Peter, vad är det jag har gett mig in på?

 

Att jag klockan 17:53 lördagen den 21 augusti 2021 ska krama denna Peter under Ultravasans målportal i Mora har jag ingen aning om. Men mer om det senare.

 

Nu var det alltså dags att omsätta 10 månaders träning utefter Pace on earths program 10 månader mot 10 mål i praktiken, att uppfylla drömmen om att genomföra en riktig ultra och det skulle göras mellan Sälen och Mora på den klassiska Vasaloppsbanan. Till sällskap skulle jag ha deltagare ur programmet som bestämt sig för att åka till Dalarna för att springa Ultravasans bana trots att loppet blev inställt.

 

Planen var enkel, jag skulle springa 25 minuter därefter gå 5 minuter, dricka samt äta under gåpauserna. Pulsen skulle hållas så låg som möjligt. Backar var till att gå uppför. Sara, Julia och Ebba som supportade mig skulle jag träffa i Mångsbodarna, Evertsberg, Gopshus och Eldris. De skulle ha med sig allt jag kunde tänkas behöva.

 

Klockan 04:40 svängde vi in på parkeringen vid starten i Berga by och jag ser direkt vart min grupp är då många är klädda i de tröjor vi har tryck upp. Själv kör jag i min beprövade merinoullsticha för den funkar bra, men även för att jag inte vill jinxa loppet med att använda lopptröjan INNAN jag kommit i mål.

 

Nervositeten var påtaglig, alla var lite halvspattiga, riktiga människor till namnen på facebook och instagram. Så även denna Peter. Jag hade visst skrivit i vår grupp att man var välkommen att ringa till mig på mitt arbetes telefontid för att diskutera lite löpning och att kodordet var – vad har jag gett mig in på? Fast det hade jag glömt bort. Vi diskuterade hur träningen hade gått, hur våra planer såg ut och det var allmänt trevligt att prata annat än jobb på just jobbet.

 

Vi hann med ett lagfoto, sen stack vi iväg klockan 05:00 och resan kunde börja. Vi började klättringen uppför den första backen och stämningen var på topp. Jag fick hälsa på Maria, Anna, Krister, Philip, Tor, Kristina och många av de andra som jag bara kommunicerat med på sociala medier.

 

Vädret och temperaturen var perfekt och det rullade på, promenad i backen precis efter plan. Jag var tvungen att stanna för att vattna buskarna och hamnade lite på efterkälken vilket var lite stressande så jag joggade ikapp, vilket innebar att pulsen låg lite för högt. Jag började prata med Åsa och Peter och vi rullade på framåt då vi hade samma plan, det passade mig perfekt. Morgonen var magisk, solen höll på att gå upp. Vi kom fram till Smågan och jag var tvungen att stanna igen, vi kan väl säga att jag hade vätskat upp bra innan loppet. Då Åsa också var tvungen att stanna så slog vi följe mot Mångsbodarna då de andra sprungit vidare. Banan var mest stig, myrar och spänger och det kändes bra. Pulsen låg bra och benen kändes oberörda. Vi snackade om ditten och datten och tempot var jämnt. Trevligt som tusan. Efter ett tag kände Åsa att det gick lite för fort för henne så hon sa åt mig att det var okej att jag joggade på så då gjorde jag det även om det kändes lite taskigt att dra iväg. Jag joggade på, höll medvetet ett högre tempo än planerat, pulsen var för hög men inget oroande. Efter ett par kilometer kom jag ifatt en grupp som jag löpte med ett tag och jag fick möjligheten att lugna ner mig lite. Med i gruppen var även Peter och jag frågade om han fortfarande skulle köra run-walk-run med fokus på puls, det skulle han och då blev det så att vi körde ihop. Att vi skulle hålla ihop till Mora hade vi inte en aning om, men det kändes bra att köra tillsammans med någon som verkade lugn, strukturerad och rejält snacksalig.

 

Inför loppet hade det ju som bekant regnat en hel del över Dalarna så vi hade fått rapporter om att det skulle vara rejält blött och att spängerna mellan Smågan och Mångsbodarna skulle ligga under vatten. Som tur var var det inte så, endast någon gång så sjönk spängerna ner och fötterna blev blöta. Men efter att löpt geggfester som AXA-fjällmaraton och Sandsjöbacka Trail så var stigarnas beskaffenhet riktigt fina, fanns inget att klaga på.

 

Vi kom fram till Mångsbodarna där Sara och tjejerna väntade, men jag hade i det läget inget behov av att fylla på något så det blev ett snabbt stopp. Vi var kanske lite väl ivriga när vi drog iväg mot Evertsberg eller så gick diskussionerna om allehanda politiska företeelser höga för efter en stund konstaterade Peter att vi inte sett några snitslar på ett tag, men sen så tyckte vi att vi såg en orangesnitsel så vi fortsatte framåt. Jag vet inte riktigt hur långt vi sprang men efter ett tag, precis innan en korsning träffar vi Kristin som kommer från motsatt håll. Från hållet hon kommer ser vi att där minsann sitter fina orangea snitslar och vi måste ha kutat fel. Vi jämförde hur långt vi hade kommit och det diffade 400-600 meter, men nu var vi på rätt bana igen och vi måste haft en ofantlig tur att vi kom rätt.

 

Vi sprang och gick om vartannat, drack och åt bra. Risberg passerades ganska snabbt och vi fortsatte att mala på. Vi hade en uppfattning om hur långt det var till Evertsberg men det kändes som om vi aldrig kom fram. Vi snirklade oss fram på fint preparerade cykelleder, stigar och uppför backar.  Jag vet inte riktigt hur många gånger vi trodde att vi snart måste vara framme, men det kom hela tiden en sväng till, en backe till att gå uppför. Under hela tiden så fanns där andra löpare vi blev omsprungna av eller vi sprang om, speciellt ett par killar, från den östgötska pärlan Kinda, som vi växeldrog med men som sen försvann framför oss. Några kilometer innan Evertsberg ser vi dem stå vid en bil vid en parkeringsficka vid vägen, deras support måste hittat dit. Jag ser att de står och äter saltgurka och frågar lite på skoj om det är delikatessen Kinda gurka varav den ene svarar på ohyggligt bred östgötska – dä finns inge anna’ dö!! Så kom det sig att vi fick lite saltgurka utefter vägen innan Evertsberg, en rejäl moralboost. Vi hade dock några tillfällen som fick mig att sätta andan i halsen. Peter ramlade rejält, han snubblade och slog i knä och huvud. Som tur var verkade det inte vara någon fara. Men det är väl som Peter sa, har man 48 i skor så är man inte som gjord för att trippa på stigar.

 

Till Evertsberg hade Kristina redan hunnit, Krister var även där samt Annica som tyckte det var tungt även om benen kändes bra. Det var här det var meningen jag skulle äta och kanske skulle byta skor. Sara och tjejerna bullade upp en buffé med massor gott och jag käkade en varm korv, lite pannkakor, chips och godis, energinivån kändes på en stabil och bra nivå. Jag fyllde på vätskebehållaren och jag smörjde in fötterna med sportslick och kunde konstatera att de såg alla tiders ut. Det var bara att köra vidare.

 

Det är nu mitt enda misstag sker. Jag är otydlig i kommunikationen med Sara när det gäller vad som skall fyllas på när det gäller energi. Jag får en snickers, lägger den i västen och drar iväg, väldigt nöjd över att jag har tagit mig mer än halvvägs utan några som helst problem.  Mora känns inte som en omöjlighet.

 

Vi sticker i väg, nästa kontroll är Oxberg, där Peters support kommer att vänta. Jag kommer att träffa Sara i Gopshus. Vi rullar på efter plan, inte ett avsteg. Banan är böljande och tar sig fram genom landskapet. Vi kanske börjar bli lite tysta, men stämningen är fortfarande god. Jag sätter distansrekord vid 55k och det firas. Vi promenerar uppför Lundbergsbackarna i makligt tempo för att spara benen och det är nu jag upptäcker att jag bara har en Snickers med mig, visst jag har en hel del gels med mig men hela min energiplan bygger på mina bars. Jag tar en halv snickers och känner att energin kickar in. Nu börjar tankarna mala, kommer jag klara mig fram till Gopshus? Hur långt är det till Gopshus? Helt ologiskt då Oxberg kommer före och chansen till påfyllning fanns där men logik fanns inte på kartan. Jag känner mig fortfarande fräsch i kroppen men mentalt kändes det jobbigare. Peter peppade, jag körde mantrat att detta är något som går över så det är bara att tugga på. Så det gjorde jag, tuggade på ett steg i taget. Huvudet jobbade mot men farten avtog inte. Äntligen framme i Oxberg bjöd Peters support på blåbärssoppa och chips. En ganska överskattad kombo, men där och då helt fantastisk.

 

Nu var det dags att ge oss av mot Gopshus, en sträcka som är ca 4,5k men som skulle visa sig vara än jobbigare mentalt än sträckorna tidigare. Vi körde på som vanligt men helt plötsligt befann vi oss på en rejält brant och teknisk utförslöpa, vart kom den ifrån? Skulle det inte vara lite flackare nu? Och inte nog med det, kändes inte vänster knä lite instabilt? Gjorde det inte oroväckande ont? Hur ska jag kunna springa i alperna om jag inte klarar en sån här backe? Hur långt är det till Gopshus, jag har ju bara en halv snickers kvar!!!!! Katastroftankarna höll på att få fäste, men Peter peppade mig igenom det hela lugnt och metodiskt. Utan honom där och då hade det blivit ordentligt svårare! Att Peter hade ganska ont i höger hälsena som gjorde att han hade det svårare att gå än att springa gjorde han inte någon större sak av. Men vänta nu. Är det inte en skidbacke där? Ska det inte vara en skidbacke i Gopshus, det var i alla fall det när jag åkte Vasaloppet på skidor 2017. Mycket riktigt, där var Gopshus och där var Sara! Lyckokänslorna blev nästan överväldigande och de blev inte sämre av att Sara och tjejerna fixade fram varsin kopp kaffe och en delicatoboll! Kanske var det så att det slank ner lite chips och godis med. Livsandarna började återvända, allt det negativa var som bortblåst. Jag fyllde på med bars, vi hade missuppfattat varandra i Evertsberg. Drack lite vatten för vid det här laget var jag så galet trött på all söt sportdryck som jag druckit.

 

Det var som loppet började om här, jag slutade vältra mig i självömkan och började arbeta igen. Nu med målet att ta mig till Hökberg! Vi jobbade oss upp och ner för backarna, sprang och gick om vartannat. Snacket var så mycket mer positivt nu. Har för övrigt aldrig sett så många välskötta gräsmattor som de vid alla pittoreska dalastugurna vi sprang förbi! Vi räknade ner för varje kilometerskylt vi passerade.  Det smartaste jag kunde få fram när kilometrarna minskade var att det var helt sjukt att vi kommit så långt och att vi kände oss så fräscha. Vi kom fram till Hökberg där Peter tog spurtpriset. Vi fick i oss lite vatten och fyllde på. Annickas support som hade åkt Vasaloppet 11 gånger hävdade att vägen mot Eldris skulle vara helt ok med böljande terräng så vi gav oss iväg och tänkte att nu, nu är de branta backarna slut, nu är det bara in i mål kvar. Han hade fel. De ganska branta stigningarna avlöste varandra mest hela tiden. Dalarna består av backar, skog och mer backar. När vi träffades i mål efteråt konstaterade han med ett leende att han faktiskt inte riktigt hade koll på hur banan för löpningen gick, han hade ju åkt skidor.

 

Det är svårt att beskriva sträckan fram till Eldris, inget speciellt hände, vi följde plan, räknade ner. Matade på. Såg målet komma närmare och närmare men hela tiden med förbihållet att inte ta ut något i förskott.

 

Känslan av att komma fram till Eldris är märklig, det är sista kontrollen. Förbi den och det är bara målet kvar. 9 kilometer. 1/10 av loppet. Sen är det slut. Klart. Men det måste göras. Min yngsta dotter Ebba kommer och möter oss och jag ber henne om vatten, kan för mitt liv inte dricka en klunk sportdryck till. Mår jättebra men det känns som om munnen är fylld med socker, alldeles torr och kletig. Så jag dricker några glas vatten. Sen så drar vi vidare mot Mora –Försten till Mora vinner!!! Skriker jag. – Det gör vi! svarar Ebba, - Vi åker ju bil.

 

Sträckan in mot Mora är nog den tråkigaste, ganska ordinära motionsspår som slingrar sig fram. Det som ställer till det är alla dessa korta men branta backar som verkar finnas överallt.  Vi fortsätter efter plan och det börjar bli allt mer tydligt att vi kommer att klara det. Vi ökar farten något och Peters onda hälsena är borta. Vi kommer ikapp Krister och Tor som ser ut att ha det tufft, vi peppar och rullar vidare. Benen tycker att både mot- och nedlöp är värdelöst, men inga problem med att springa. Det ska väl vara så med snart 90 kilometer i benen.  Jag frågar om vi ska öka men Peter frågar varför vi ska ändra ett vinnande koncept nu. Han har rätt.

 

Det är nu gråtfesten tar sin början. Med några kilometer kvar så berättar jag för Peter hur otroligt skoj det har varit att kuta med honom, känslorna flödar och vi jobbar vidare. Sen så dyker klocktornet i Mora upp och då brister det totalt, jag har klarat det. Jag ska bara kuta 2 kilometer till. Vi jobbar oss runt idrottsplatsen, genom campingen. 1 kilometer kvar, tårarna rinner. Efter lite stök hittar vi till upploppet!!

 

Minnesbilderna är ganska oklara från och med nu. Ebba kommer och hänger de medaljer hon och Julia har fixat runt min hals. Vi går i mål på 12:52, Anna spelar Ace och Base och jag skrattgråter. Kristina hänger en medalj det står Trotsvasan på runt min hals.

 

Sen ger jag Peter en kram. Länge. Vi har krigat tillsammans, skrattat, gråtit, pratat om allt. I morse kände vi inte varandra. Nu kommer vi aldrig glömma varandra. Jag har fått en ny vän.

 

Jag får en lång kram av Sara. Hon viskar något. Och allt brister. Härliga utmattningstårar. Julia och Ebba kommer och ger mig en kram. Livet under en dag. Underbart.

 

Jag återhämtar mig, går runt och hälsar på de som kommit i mål, byter historier. Nästan alla glada. Någon besviken för att det inte gick som förväntat. Men jävlar vad alla har kämpat.

 

Sen kommer Tor och vi skriker in honom i mål. En liten stund därefter kommer Krister, sliten men kämpandes. Lyckan i gruppen är total.

 

Sen så är det dags att lämna gänget som ska till stugan i Orsa, vi ska åka till stugan i Lindvallen. Lämna mitt gäng, mina nya vänner. Men vi kommer ses igen, för alltid förenade kring Trotsvasan 2021!

 

Detta har varit en fantastisk resa, från det att jag anmälde mig till Ultravasa, bestämde mig att köra Pace on Earths program till 10 månader till 10 mil, till målgången. Att jag gillar att kuta har jag vetat länge, men under dessa månader har jag insett hur viktig löpningen är för mig och mitt välbefinnande. Att köra programmet var en vinstlott, det passade mig perfekt. Utan det ingen målgång!

 

Men utan stödet och peppningen från Sara, Julia och Ebba hade detta aldrig gått. De har varit med i alla steg och planering av detta äventyr. Ni är ovärderliga.

 

Vad kommer framtiden innehålla för äventyr? Vet inte än, men jag kommer att fortsätta att springa långt och det kanske med min vänner i Oktobergruppen!

 

Stay safe, stay grumpy!

 

Stefan

 

 

 

 

 

 

Stiglöpning när den är som bäst

 

Testade att jogga lite på stigarna med kameran i näven. Underbara små stigar! 

Har tyvärr ännu inte de fulla kunskaperna om redigering, men det får väl komma efterhand. 

//Marcus 

Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Det kanske inte har undgått någon att vi inom det här gängets herrsektion har olika preferenser för löp/jogg och "trevlig upplevelse"? Exempelvis vill ju helst av allt vår nestor Andreas springa snyggt, med bra teknik och hatar oraka löpsteg. Fredrik vill helst av allt springa snabbt som faen och lite till.. och tja jag vill mest av allt springa på vackra stigar med vackra vyer, skita ner mig och inte ha ett rakt löpsteg så långt ögat kan nå. Trots detta brukar vi kunna ha det bra tillsammans ändå. 

 

Kommer de röda caperna synas i Idre? 

Vi lyckas rätt bra med dom sakerna, både tillsammans och var för sig. Men oavsett vad utmaningen som man längtat efter så mycket består i så brukar det ju trots allt efter ett par timmars aktivitet kunna låta ganska högljutt och otäckt från alla inblandade där både saker, tillfällen och personer kan fara åt helvete. Men det är (oftast) tröttheten och chipsma/ölma-nivåerna som orsakar sådana raseriutbrott som alla vet. 

Alla shorts är splitshorts om man är lite hårdhänt

Som när Fredrik och Jag körde Loftahammar Endurance Day förra året.. ca 4 timmars aktivitet och vetskapen om att det var ca 4 timmar kvar, trötta, slut på energi och trots att vi var nedkylda redan skulle ner och simma ytterligare.. då var det flertalet personliga påhopp på alla och envar som kunde både det ena och andra. 

Mot vattnet igen i Loftahammar

Nu inför Idre Fjällmaraton så kommer det säkerligen kunna spela ett par synaptiska spratt där energinivån är låg och orken tryter. Svårt att komma ifrån helt. Men man vill ju inte vara utan upplevelsen heller så det är ju bara att tugga på. 

Ständig känsla efter alla lopp

Spänningen inför loppet och helgen kryper på. Tävlingsångest-peppen, halsonts-hotet, krämporna börjar kännas igen osv.. men även förväntansfullheten, peppen, längtet och allt det positiva också. Även om vi vill prestera vårat yttersta så är det ju till slut egentligen så att vi gör det ju mest för upplevelsen och tillsammansskapet. 

Ni får missförstå mig rätt här.. all kraft ska ju ut för att prestationen ska ge upplevelsen så stor som möjligt, men vi har också en ganska bra insikt om att vi kanske inte kommer stå på pallen.. men likväl vill vi ju göra vårat bästa. Alltid. Både socialt och sportmässigt. 

Har hittat en slinga med finfina stigar på ca milen, precis om knuten

Nästan bara skog och stig

Bättre än asfalt och bana alla dagar i veckan

Aja.. ni fattar nog. 

Fröjderfullt (förutom frustet kanske) 

I helgen fick jag till ett sånt där fantastiskt stigpass på sådana underbara stigar. Lagom blöta, inte rågeggigt utan fuktiga av höstluften. Samtidigt t-shirtväder och sol som sken in i skogen. Helt ljuvligt!

 

En timme på stigar = 89 höjdmeter..

Jodå.. peppen finns där även om såklart träningen inte varit optimal. Har den det någonsin? Har man någongång tränat så pass att man känner att - jag är färdig! Jag är optimalt förberedd! Tror aldrig jag har känt så. Men det brukar lösa sig med överkonsumtion av godis, svordomar och sällskapet! 

//Marcus 

Cykeltest omkring Linköping

 När man håller på med konditionsidrott men pga skranglig fysiska förutsättningar så behöver man kompromissa lite ibland. En bra sak är att tänka "tid i rörelse". Att hålla på med en aktivitet lite längre, men utan att det sliter.. lätt förklarat. Om man nu tänker på delar av de aktiva tävlingarna som vi både har gjort och planerar att göra så kommer ju de hålla på ganska länge. 

Till min hjälp där så har jag tagit till cykling för att komplettera löpningen. Ibland lite längre och ibland lite kortare. Men jag har märkt att det sliter inte alls lika mycket som löpningen, men hjälper till att vänja kroppen att hålla på med aktiva rörelser.

Idre fjällmaraton är om en vecka. Som vanligt lätt ångest över om träningen har räckt till, om kroppen kommer hålla ihop osv..  men det är väl som vanligt - gå ut och göra sitt bästa. Försöka passa på att uppleva och vara medveten om miljön och sällskapet. Jag har dock valt att gå ner i längd på loppet. Hade som mål att köra 84:an men inte alls lyckats hålla ihop kroppen så jag kommer köra 45:an istället. Blir nog en saftig utmaning det också. 

På trailkalkylatorn som finns på Trailrunning Swedens hemsida så kan man fylla i vad man kutar ex en mil i terräng på. Jag skev 60 minuter pga lätträknat. Samtidigt då kan man se vad ens tid kommer bli på Idre:s 45:a.. det blev 8 timar och 45 minuter! menvaihelvete!!?? 

Tja, det är väl bara att ställa in sig på en heldag till fjälls

I alla fall.. Häromdagen så fick jag hem en kamera som jag beslöt att testa. Denna gång med sk hyperlaps. Det är egentligen snabbspolning men ser lite roligare ut. Nu är ju inte jag fullblodsproffs i redigering, filmande osv men det blev ett litet försök i alla fall. 

Håll till godo:

Längre löp utan slut men väl ett björn i skogen

 I de ostrukturerade planerna inför Idre Fjällmaraton så har det ingått att försöka springa lite längre för varje vecka. På grund av smärre haverier på lekamen så har det blivit.. tja inte så långt som planerat eller önskat.. utan snarare att det har uteblivit. 

Under helgen lyckades vi i herrsektionen i alla fall med kort varsel få till ett tillsammanslöp. Målet var tre timmars aktivitet i lugnt tempo. När jag är med så blir det måhända lite för lugnt för de stryktåliga men oftast har de överseende även om smädelser och larv blir en del av samvarons krydda. 

tre mil runt en sjö

Andreas hade rekat bana med start och mål hemma på godset. Det visade sig att vi skulle springa runt Ärlången. Den sjö som vi då och då brukar simma i. Blandat underlag med mestadels grusväg och asfaltsväg men sparsamt med höjdmeter enligt klockan, medan benen tyckte annorlunda efter ett tag. 

Glada farbröder

I planeringen har det funnits ett försök och planering för att kunna hantera näringstillförseln under loppet. Jag har upplevt det rätt jobbigt att tugga i mig energi vilket gjort att jag kommer (nog) köra på sportdryck framförallt. Jag verkar ha ett oerhört stort behov jämfört med de små människorna som var med på varvet. En tog en gel och den andra 5-6 gel och lite saft. Jag hade räknat med att behöva minst två liter vätska och ett kraftigare kaloriintag än de tillsammans. Så här i efterhand kanske ett lätt överslag för mycket.'

Trött och håglös farbror

Trots trevligt väder med lagom temperatur, stundom lätt duggregn och lite solglimtar blev det arbetsamt för mig alldeles för snabbt. En semester med flukturerande rutiner som precis avslutats är förhoppningsvis huvudorsaken och inte stenlunga. Börjar försiktigt men lagom sippa på vätskan. Börjar strax efter höra troll mullra omkring mig. Men ack! Det var icke troll, det var min mage. 

Vackert men slitsamt

Vi lufsar på med mig lätt kvidande och svärande. Dock intet nytt utan mer samma rutin som vanligt. Men denna gång börjar magen låta än mer och bli sådär "skvalpig" som ett hav i storm. Allting kändes löst hängande i torson och ingen styrsel alls. Otrevligt och hotfullt. Men jag försökte i alla fall traggla på. Men det var svårt att få i mig näring. De små studsade omkring, pratade lite glatt medan mina ögonbryn sjönk djupare och djupare, orden blev färre och färre. Mest grymt och osammanhängande läten. 

Plötsligt fick jag nog och blev tvungen att dra till skogs. Många löpare har ju stora problem med magen under aktivitet. Men jag brukar aldrig ha det. Fick kallsvettig och darrande tag i ett jakttorn att hålla mig i medan flistuggmaskinen gjorde sitt. Det kommer inte skjutas djur där på decennier. Efter att ha tappat blodtryck, bleknat betydligt men dock lättad och matt fortsatte våra strapatser. "- Nu är du en riktig löpare" fick jag höra unisont av de andra. 

Alla superglada

Vi beslutade att dela på oss vid ett kors och jag tog en lite kortare väg hemåt till Andreas. Det var ganska sparsamma krafter och det gick oerhört långsamt. Lärorikt och utvecklande får vi hoppas. Efter att ha försökt att fundera på det som inte fungerade som tidigare har fungerat så kom jag nog till insikt att hela sanningen kanske inte var sus och dus under semestern utan snarare en tankevurpa som gör de som förhandlat åt Karolinska att se ut som Nobelprisvinnare.  

Det ter sig inte bättre än att i min iver att blanda ihop rätt energimängd överdoserat "lite". Jag har istället för att blanda 100 mg/100 ml tryckt i 300 mg/100ml * 2 flaskor. Detta hade jag då tänkt trycka i mig under en timme vilket ter sig lätt överdrivet då rekommenderad dos för intag är omkring 90 på en timme...  hej lärdom! 

Efter passet så fick jag även möjligheten att ge bort lite presenter till Andreas och Fredrik. Så nu har alla varsin egen cape! Alla glada! 

I alla fall så fick vi jättegod mat efteråt och som vanligt toppen att hänga med pojkarna!

Sportglädje!

//Marcus