Ekängen Triathlon

En vecka efter ultravasan 90km, hyfsat återhämtad efter en ok löpvecka.

Bestämde mig först på morgonen att delta, och då i par med min svåger Kaj, som gärna ville prova triathlon. Jag skulle simma och cykla så fick Kaj springa... min paradgren förtusan, men men så fick det bli.

Start av simmet ner vid ekängsbadet, visade bli ett rätt stökigt sim och blev översimmad redan vid första bojen, lite skräck och panik. Fick sätta ned fötterna och gå några steg för att komma tillbaks, skar då samtidigt upp tår och fötter på satans snäckskal.. Tog mig i alla fall bort den 400m långa simsträckan och möttes av Marcus härligt fördömande påhejande, bra simmat, du ligger bara efter typ 20min!!! Så illa var ju inte fallet (riktigt) men snabbt byte av utrustning och upp på cykeln.

Cyklingen gick bra, kom snabbt upp i tempo och benen kändes starka. Ca 16km cykling och cyklade glatt om 7 personer. Tog sikte på en åttonde men kom inte riktigt i fatt innan vi kom in i Ekängen igen..

Slängde mig av cykeln och gav Kaj nummerlappen inför slutsträckan. Kaj lubbade iväg som en gasell så det såg lovande ut. Jag kände mig pigg och det kändes lite snopet att inte få springa, så skrek till Marcus att han skulle kasta till mig mina skor. Frågade en funktionär om jag fick springa ifatt min kompanjon och ja det kunde väl gå bra. Sagt och gjort, knölade ner mina blodiga fötter i skorna och drog efter Kaj. Hann ifatt honom vid 1km markeringen och han blev glad. Såg ett par löpare lite längre fram så vi höll god fart och knappade in, vid 3km skylten bad dock Kaj om att få sänka farten något så det gjorde vi. Knaprade fortfarande metrar på de framför och snart var vi förbi, jag kände mig stark men Kaj frustade rätt bra. Efter 4km fick vi gå lite för att sedan sträcka upp kroppen och springa snyggt in mot mål.

Visade sig att vi vann lagtävlingen och inte så många minuter efter segraren i singelracet.. Kul med vinst ändå! Kaj var trött men lyrisk!  Vann en starplats till nästa år-win!

Fortsätt simma, cykla och springa//Fredrik

Team Fillinge Ultra - Ultravasan 2018

Tja, hur sammanfattar man en extraordinär sporthelg deluxe? Jag skall försöka lite i alla fall..

Vi åkte upp faktiskt hela Team Fillinge Ultra + Fredriks och Lisas granne Horiye.

Mer eller mindre kantstötta redan innan så var delar av teamet lite försiktiga i sina önskningar om valda distanser.

Fredrik hade dammat i under en tävling 10 dagar innan och knät hade svullnat upp och tvingat fram löpvila 9 dagar innan loppet. Han lufsade runt lite ett par dagar innan och bestämde att han skulle köra 90 km dagen innan, men då springa tillsammans med Lisa. Malin hade åkt på en sträckning i ena vaden och hade även hon löpvilat sig i form till 45:an. Andreas nyligen återkommen till sportform men inte tillräckligt för 90 tyckte han så han valde att köra 45:an också. Horiye hade följt www.paceonearth.se:s träningsprogram och var garanterat den som hade förberett sig bäst inför detta. Jag hade sprungit alldeles för lite egentligen. 2 mils "långpass" är lite futtigt i sammanhanget..

Äntligen framme i Sälen

I alla fall åkte vi upp på torsdagen i lånad buss vilket var toppen. Inga problem med att få med all packning och kul att sitta och tramsa tillsammans. Alla mer eller mindre pepp/ångest/förväntansfulla inför drabbningen. Jag hade bestämt mig ganska kort inpå tävlingen för att köra. Bara jag var någorlunda hel efter Loftahammar Endurance Day så skulle jag köra 90:an hade jag sagt.. så då kan man ju inte backa.

Stuga och bil

På fredagen så blev det lite morgonjogg innan vi gick lite i naturen för att komma fram till våffelstället. Mycket trevligt alltihopa.

Morgonjogg på löpvägen

 Natur

 Natur del två

Glatt gäng och handhjärtan

Varierande underlag kräver varierande skor

Efter en sväng i naturen så kom vi fram till gammelgården. Toppenmysigt litet ställe som har väldigt goda våfflor. Men konstigt nog sprutgrädde till. Underligt. 

 5, 6:e delar

 Våffla

 Göran

Ljusstakar

Jomen efter lite samkväm i stugan så åkte vi ner och hämtade nummerlappar och kände lite på startfållan. Inte helt utan nervositet. Känslan inför loppet och att det var på riktigt smög sig på som ett spöke om natten. 

Påshämtma

Hem igen och tokäta, mjuka och ladda för att gå upp vid 03. Vi bodde ju en bit utanför Sälen. Fördel: att inte behöva åka lika långt på morgonen innan starten. Nackdel: att behöva åka en bit efter målgång. Hugget som stucket egentligen. 

Upp vid 03 och moffa "lagom" med mat. Har jag med mig alla grejer, ombyte,jadi jadi jadi...nervositeten gick det inte att ta miste på. Kommer ner till Berga By vid 04:30 där det är smockat med massa andra sportisar. Bra väderförhållanden och go känsla. Träffade även på Frida Södermark som är duktig på riktigt. Hon skulle köra igenom 90:an "utan att förta sig" då det stundar ett VM alldeles strax som hon skall vara med i. Roligt!

 Peppen (och oinsikten) precis innan starten

Andreas och Malin vinkade av oss när vi stack iväg. De åkte sedan ner till Mora och blev bussade fram till starten för 45:an.


Själva loppet då..? jo 90 km är väldigt långt. Vi stack iväg i ganska lugnt tempo joggandes uppför låång uppförsbacke. Några gick men jag ville jogga igång kroppen. kilometer efter kilometer rullade på. Horiye sprang lite före och försvann i folkhavet, Fredrik och Lisa tuggade på bakom men hade sett min rygg ett tag i alla fall. Första delen är ganska mycket transport på asfalt och grusväg innan det blir härlig stiglöpning och spring på spångar över myrarna. Fantastiskt fint bitvis och kul också att man orkar ta in alla intryck då. I slutet så var det lite mer tunnelseende om man säger så.

 Perfekt för naturschwester att se solen gå upp

 En myr och tallar i motljus

 Lite sugen på att köra myrintervaller

 Han som är till vänster i bild gick om mig. Gick. såg honom inte mer trots att jag sprang. 

De första två tre milen gick bra och var rätt trevliga. Orken fanns där och lugn löpning funkade bra. Klart att kroppen började säga till lite då och då. Det gör den ju. Jag har ju varit igång på tävlingar ganska länge och vet hur den känns respektive hur jag ska göra så själva aktivitetstiden var jag inte orolig inför. Tyvärr så ingick ju inte några bad.

Men där har ni utvecklingsmöjligheter Vasaloppet! Ultravasan 90 swimrun!!  Det vore nåt!!

Gött nu är det nedför resten..

Lite svårt att samla ihop tankarna från loppet. Kosthållningen var ...mindre bra. Vågade inte äta allt som bjöds utan det blev pannkakor och gel som basmat. Ville ju inte björna ur och stå där som någon flistuggsmaskin med sprakande bak. 

Smärtan började komma mer och mer allteftersom målet närmade sig. Varje steg är ett steg närmare mål intalade jag mig. Löpningen blev mer och mer stapplande lufs blandad med gång. Problemet var att det gjorde mer ont att gå än att småjogga. Tyvärr så var mitt pannben inte det starkaste så jag kunde fortsätta jogga utan det blev någon konstig mix av de olika färdtakterna. Säkert både uttorkad och alldeles för låg på energi. Hade i alla fall huvudet med mig så jag kunde inse det. Lite vingligt på slutet. 

Fick några sporadiska heja-rop från någon snäll som stod och hejade. Äsch, det inte vackert just nu svarade jag. Du kämpar ju på jättebra svarade vederbörande och jag i mitt känslomässiga vågskvalp väste ur mig ett litet tack med darrande underläpp..

Den breda vägen är sällan den bästa

Efter att jag kom fram till Eldris där sista reptiden var belägen och klarade den med råge så sköljde det över mig ett litet lyckorus. Sånt där som händer då och då ni vet..

Kommer upp på målrakan och försöker jogga med lite stolthet och ihopsamlande av all den lilla kraft som finns kvar. När jag passerar målet så släpper allt. Blir ståendes, utmattad och fylld med känslor gråtandes och får syn på lisa sittandes omklädd. Förstår att hon brutit. Precis då kommer även Fredrik inspringandes en minut efter mig. Här är jag lite omtöcknad och ganska full med känslor men många kramar både till höger och vänster. Underbart! Sportglädje är bäst!

Andreas hade sprungit på bra och var toppennöjd. Kom in på en 38:e plats och 4:e i åldersgruppen!! Malin var också nöjd då hon hade klarat att springa alltihopa utan att gå sönder! Horiye kom in på 55:e plats i sin debut och 11 i sin åldersklass! grym debut! 

Det visade sig att Fredrik och Lisa hade kämpat ihop och försökt att slita sig framåt men att kroppen till slut sa ifrån. Vid 70 km... "rätt bra pannben"..Ledsamt som tusan med DNF, men säkert smart. Fredrik fortsatte själv och sprang ikapp mig..men bara nästan.. 

 Hela gänget efter målgången

 Glädgråtma

 Stoltma

 "hade jag bara vetat att Marcus låg så lite före så...."

tja..

Som något slags summering då...  en enormt rolig sporthelg med det här härliga gänget! Fylld med glädma (och svullna leder, avsaknad av ett par tånaglar samt sport-gels överdoserad mage). 

Någon av er kanske tänker: hur i hela helvete tänkte han där? att springa 9 mil?!. 100 kg och tycker att en mil är långt och jobbigt..Jo men alltså...jag kan ju jogga och röra på mig. Inte så snabbt, men det går ju framåt. Självklart helt orimligt långt.. men tänk vad coolt att ha sprungit på så klassisk mark som vasaloppet! Jag såg nog mest möjligheter med att köra det här loppet. Om man aldrig vågar testa nåt man aldrig gjort förut så vet man ju inte att man kan..eller hur? och nu sitter jag här med en härlig smärtsam lekamen och gubb-pustar samtidigt som jag letar nya utmaningar... konstigt.

Får ta tillfället i akt att för hela gänget tacka för alla hejan och lycka till inför helgen samt även för alla hälsningar efteråt!!

Tack till hela vasaloppsgänget för helgen! 

//Marcus  

SWIMEXTREM LYSEKIL - Att simma 25 930 m

Idag har vi äran att ha en gästbloggerska som har gjort något så fantastiskt galet/utmanande/imponerande att ha simmat 25 kilometer!

Läs Kristinas egna ord om upplevelsen:

SWIMEXTREM LYSEKIL, -Att simma 25 930 m

Hur kunde jag vara framme redan? 14 timmar hade vi fått på oss av arrangörerna och klockan sa att jag simmat i 8 timmar och 50 minuter. Var det verkligen bara att runda den där kobben och så skulle målet vara på andra sidan? All vånda, nervositet och alla tankar på vad jag givit mig in på, och om jag skulle klara det, som jag haft under lång tid. Nu var det snart över och min spontana känsla var verkligen; ”Redan, jag som har så kul”.

Sociala mediers inverkan. Det var ett sånt där inlägg som flimrar förbi i något flöde. ”Har du vad som krävs?”, frågades det. Att simma 25 kilometer i Gullmarsfjorden var utmaningen och arrangemanget hade man valt att kall ”Swimextrem”. Jag tror att jag fortfarande var besviken över att ha tvingats bryta Norrviken Open Water 14 km, och därmed sugen på revansch och utmaning.  Jag svarade alltså, mentalt, ja på deras fråga och tänkte inte mer på det. Så kom det en inbjudan tidigt i våras. Fortfarande fanns tankar på utmaning och det, då, längsta loppet i Sverige, Vidöstern 21 km, kändes i inte helt lockande. Jag har varit och är fortfarande lite trött på grumliga sjöar och mörka åar. Saltvatten och klippor kändes mycket mer frestande och jag tackade ja.

Tärningen var kastad. Många gånger under våren har tankar på att dra mig ur poppat upp, men jag är för stolt och envis för att inte ens ge det ett försök. Jag pratade lite om det med närmast sörjande simkompisar, Marcus och Göran Ancker, och dömdes väl ut som precis så knäpp som jag är. Tillsammans skulle vi ju simma Vansbro 10 K, en mer hanterbar utmaning och det var mot det vi tränade. Resultaten uteblev inte och vi lyckades alla bra på Vansbro och jag åkte därifrån med en riktigt bra känsla. 25 km är ju bara att simma tillbaka och lite till, som Marcus uttryckte det.

Stratfältet till Swimextrem blev bara mindre och minder ju närmare det kom och jag började inse att jag skulle simma ”ensam” större delen av de 25 kilometrana. Då var det gott att få till några långa solosimningar i skärgården, med följeslagare i kajak, som förberedelse. Öva lite på att inte få hicka varje gång man simmar över en stor, grönslemmig, sten eller in i en lösdrivande tångruska.

Logistik och SPA. En ganska betydande del av liknande utmaningar för mig är att ordna så att barn och husdjur har tillsyn och något vettigt at göra när jag dra iväg. Med 4 barn, hund, katter och en man som nästan alltid har jour, (och 19 lånefår) är det inte det lättaste.  Det är därför inte helt utan att jag tycker att det kan vara ett självändamål att en tävling som denna omges av två nätter på hotell. Husmorssemester med lite ultrasimning, liksom. Arrangörerna hade verkligen tänkt till i frågan och stora dela av arrangemanget kretsade runt VANN Spa och Hotell i botten på Gullmarsfjorden. Förmånligt paket med boende måltider och SPA, gjorde det till ett mkt lätt val. 

På plats på VANN i god tid och  först till registrering. Väldigt kul och lite befriande att äntligen träffa Johan Abrahamsson och Martin Amsten, vilka utgjorde tävlingsledning tillsammans med Rikard Bengtler som anlände på kvällen. Ett väldigt glatt och trevligt gäng som gjorde att nervositet en la sig en smula.

Så var vi bara tio. Till briefingen på kvällen visade det sig att vi var tio stycken som valt att inte dra sig ur. Litet och familjärt eller ensamt och läskigt. Jag valde att se det på det första sättet och inte tänka så mycket på hur mycket jag skulle ligga ensam och simma. Jag har en ovan att försöka bedöma mitt motstånd vid liknande genomgångar innan race, men den här gången kunde jag låta bli det helt och hållet. Jag hade en egen plan, och tänkte inte frångå den oavsett hur de andra simmade. Jag simmar ungefär 3 km/tim i hanterbart tempo och kan tugga på länge på det sättet. Planen var nu att simma 2.5 km och sen pausa och ta en gel, vare sig jag behövde eller inte, inom varje timme. Om jag klarade att hålla på det skulle jag alltså ha 4 timmar tillgodo på maxtiden och klara de cut off-tider som givits.

Morgonen för starten var sagolik, vindstilla, solvarm och tidig. Prick klockan 07.00 gav vi oss av från viken nedanför hotellet.  De andra drog iväg och jag började ”tugga”.  Vattnet var mkt saltare så långt upp i fjorden än vad jag räknat med och jag blev glatt överaskad. Det var ju känslan av hav och salt jag var ute efter. Det fanns två kajaker och två motorbåtar fördelade på fältet och fördelen med att ligga längst bak var uppenbar. Jag hade oftast en båt eller kajak på ”rop-avstånd”.  Vid mitt första planerade 2.5 km-stopp kom Martin i följebåten och kollade att jag var ok. Jag informerade om min plan och under dagen var både kajaker och båtar införstådda med att jag tog mina pauser.  Banan hade fyra stopp med näring och dricka samt ett lyft med båt över en färjeled.  Vid stoppen satt ett par, tre stycken, glada tjejer och serverade lite av varje. Det framkom tidigt att ingen av oss simmare var intresseraded av saltgurka. Mängden salt man fick i sig via vattnet var mer än tillräcklig och jag hade små blåsor på tungan mot slutet.  Någon bad om Cola och, simsalabim, vid nästa stopp fanns det massor! På de sista stoppen var det även glada soldyrkare och badande barn som bidrog med hejarop och, förvånat, höjda ögonbryn.

Gullmarsfjorden kantas, till största delen, av branta klippor och är väldigt djup. M.a.o. ser man inte mycket av livet under ytan och de tillfällen det grundar upp var lite extra roliga att simma. Älskar att se friska tångruskor gunga fram och tillbaka i vågorna, små fiskar som pilar in och ut ur dem och botten som forsar förbi lite fortare än de vita husen som klättrar på de branta stränderna.

Simningen var helt fantastisk. Tävlingsledningen hade noga kontrollerat så att det skulle råda gynnsamma strömförhållanden. Vid tiden för starten var vattennivån i fjorden maximal, vilket innebar att vi hade 5-6 timmar av medström framför oss. Flera gånger under dagen upplevde jag ett helt otroligt lycko/adrenalin/endorfinrus. När jag passerade 1 mil, det längsta jag simmat tidigare, vid 14 km och tagit revansch på det brutna NOW  14 km, när jag såg något extra fint eller spännande glida förbi under mig, när jag såg kyrktornet i Lysekil, när jag rundade Släggö. Underbara, pirriga, sockerdricksbubblande, fantastiska, simframkallande känsla. Den vill jag känna ofta!

Målbild i motström. Självklar fanns det tillfällen när jag kände att jag låg väldigt länge och tittade på samma snäcksal, att axeln protesterande mer än vanligt eller att det var väldigt många ”nästa udde” innan stoppet. Men inte ens där och då tog det negativa överhanden. Det var så lätt att hitta något roligt och positiv att fokusera på. Jag tänkte mycket på att hålla tekniken som Pontus Palmqvist slipat så mycket med mig. Jag njöt av väder, omgivningar och fanatiska människor runt banan och jag hade bilder och låtar i huvudet som framkallade känslan av att lyckas med en utmaning. Allt det där gjorde att jag faktiskt menar det när jag säger att: Jag hade kul hela tiden, alla 25 930 meter eller 8 timmar och 57 minuter.

Vann gjorde övermänskliga Emma Rostam på som simmade på 5 h timmar och 45 minuter!

Målgång, middag och häng på hotellet efter loppet tillsammans med arrangörer och övriga deltagare utgjorde en skön avslutning, men jag kan inte sticka under stol med att det snabbt infann sig en känsla av tomhet. Skulle gärna delat upplevelsen med någon planerar att komma tillbaka nästa år då jag förutsätter att Marcus och Göran hänger med.

Martin, Johan och Rickard med crew: Ett outsägligt stort tack för den bästa av upplevelser! Jag kan inte nog rekommendera detta lopp.

Har Du vad som krävs?


//Kristina

Loftahammar Endurance Day 2018

ja...så stod man där på startlinjen igen. Lika spänd och förväntansfull som första gången. Det är något visst med den där pre-race ångest-förväntansfullheten ändå.. den sliter en i stycken men är samtidigt väldigt efterlängtad. Underlig mix.

Nu stundade alltså typ 40 km löpning i mycket varierande terräng. Asfalt, grusväg, snåriga helt obanade öar, hala klippor och enormt vackra stigar samt ca 10 km simning, även den varierande på grund av vinden och vågorna.

 Målrakan kvällen innan

 Jag, Mattias Evald (arrangör) och Fredrik

Några saker skiljde sig åt tills i år:

1. Ny partner bredvid. Men med samma namn som i det loppet jag kört tidigare för enkelhetens skull
2. Erfarenheten från något år tidigare gjorde mig lite samlad men samtidigt även insiktsfull om slitet
3. Vi skulle köra med lina mellan oss på simningarna. Det har jag inte gjort förut

Fredrik som jag körde med i år bor i krokarna till loppet, har kört ett gäng gånger och kan öarna betydligt bättre än mig. Det gav trygghet. Till detta så hade vi en hel båtlast med hejande och peppande släktingar till honom på plats. Otroligt roligt!

Fredrik och jag har kört ett par pass ihop, men kanske inte så många som man skulle ha velat. Det är ju oftast den känslan man har innan lopp oavsett.. "om jag bara hade kört lite hårdare innan, lite fler pass..". Vi har sedan tidigare spelat handboll ihop så vi känner varandra sedan dess.

Jag åkte ner till Loftahammar dagen innan och vi käkade lite, pratade lite praktiska grejer osv. Starten skulle gå vid 08 så det var skönt att vara på plats dagen innan. Vi hade bestämt att vi skulle köra med lina mellan oss då jag har simmat lite mer än Fredrik. Vi kortade ner den så att han låg precis med spadarna på mina fötter, detta för att han skulle få lite draghjälp av mig som vågbrytare.

Vi åkte ner till starten på morgonen och var bra i tid. Hellre vänta på plats än hemma resonerade vi. Allt innan fungerade väl. alla grejer med och inget akutspringa på toalett innan.

Ner till startområdet, prata med några duktiga kändisar och sportisar som vi kände sedan tidigare. Roligt att träffas under såna här förhållanden.

Förväntansfulla innan starten

Starten gick och de snabba drog i väg. Vi joggade på i uppförsbackarna i ett bra transporttempo. Första löpningen är ganska lång och vi hade pratat om att ta den sträckan med ett ok tempo och inte blåsa allt krut. Resan gick bra och vi kom ner till första simmet. På med linan och börja veva. Kändes knappt att vi var i vatten då det var väldigt varmt. Dock så var det rätt småstökiga vågor, men det är ju bara att fortsätta veva.

Över till andra sidan och lite vattenmelon för att simma lite till. Där stod Klanen Haglinds och hejade och servade oss med energi. Mycket välkommet.  Vi fortsatte på grusvägar och stigar för att simma över vid Bjursundsbron. Sprang runt ön och igenom campingen som liger där. Lite överallt så hör man "heja heja" - väldigt roligt även om man knappt orkar le.

Plötsligt så hör jag något annorlunda men orkar inte riktigt reagera på vad det är" MEN KOM IGEN DÅ KILLAR" ..eller något sånt "HEJAHEJAHEJA" - plötsligt så står Malin och Andreas där och tjoar på en liten sten. Jag blev så glad att jag snodde kramar och hejade tillbaka!

Glada och lite slitna grabbar på slutet

Vi stannade inte kvar så länge utan fortsatte kötta vidare i terrängen. Löpningarna och simningarna avlöste varandra med fantastiska funktionärer som både stod och hejade på oss tävlande och servade oss med mat och dryck. Helt fantastiskt på alla ställen. Har inte varit på något lopp som har haft så bra funktionärer! Alla glada och hjälpsamma trots att man kommer trött, skitig och sliten som en gruvarbetare (typ). fast blöt och någorlunda ren..men trött i alla fall..

Andreas och Malin liksom Familjen Haglind dök upp på lite olika ställen senare i loppet också vilket var väldigt roligt och välbehövligt för psyket. Tiden fortsatte gå och känslan när jag titar på klockan och den visar 5 timmar..så känns det väldigt konstigt. Visst, man känner ju förstås att man varit aktiv i ett par timmar, men tiden går väldigt fort. På ett positivt sätt..och negativt förstås..

När vi kommit fram till långlöpet på Hasselö (+9 km i mestadels stekande sol) så tog vi av våtdräkterna på överkroppen för att inte koka bort. Smart grej. Vi överlevde även om vi var ganska slitna här. In till fikastationen på Hasselö och moffa så mycket som möjligt utan att förspilla alltförmycket tid. Fredrik hade kompisar lite överallt som tjoade och hejade. Väldigt energigivande!

Här fortsatte vi med gå/spring i olika former och farter. Men ändå skönt för nu vände vi ju liksom hemåt. Strax innan vi skall i vattnet så står det en vätskestation till där Fredrik sedan ett par år brukar få öl av de som står där. Bra att byta ut det söta från gels och energidryck.

Vätskepaus ute i ingentinget

Vidare ner i vattnet och simma bland små söta maneter. Här har det sedan tidigare varit ganska kallt, men inte i år. Varmt som tusan i vattnet. Över ett par öar, både där det gick att springa och där det i praktiken var helt omöjligt.

Vi springer den sista vändan runt campingen på Tättö. Många semesterfirande som säkerligen skakade på huvudet, men hejade glatt och viftade med öl. Äntligen så kommer vi fram till sista simmet. ca 1000 sim, motvind och oroväckande åskmoln på väg in över horisonten. På med grejerna och i sjön - börjar veva och försöker dra oss framåt med det lilla kraft som finns kvar efter drygt 8 timmar. Känslan är att vi inte rör oss en meter. Små elaka vågor som daskar och nästan drar oss bakåt. Efter ungefär halva simmet så blir jag förbannad på riktigt och börjar attackveva. Vet inte om vi rör oss så mycket mer framåt men jag får slå lite mer på sjön i alla fall..

HURRA!

Hasar upp på stranden och glädjen, lättnaden och allt annat sköljer över oss. Man blir ju så glad.

Glädjen att prestera något tillsammans

Vi klarade det, vi gjorde det bra och vi hade kul på vägen!

Fredrik förbättrade sig med över en timme på det här racet! Skapligt personligt rekord!!

 jo, jag glädjegräthulkade lite i mål såklart...som jag gör..

Glädjen att prestera något tillsammans

(bild lånad ifrån LED)

Några grejer i punktform:ish:

- Jättestort tack till dig Fredrik för att vi gjorde den här grejen tillsammans..och hela helgen såklart. Jäkligt bra slit och pannben! 

- Tack till familjen Haglind för allt heja, support och allmän trivsel! 

- Tack till Andreas och Malin för spontanheja! Sjukt roligt när man såg hatten viftaomkring! 

- Tack till er - arrangörer för Loftahammar Endurance Day. Ni har gjort och vidhållit ett fantastiskt lopp! Superbt på alla sätt och vis! Allt från specialgjorda väskor, snygga västar, hema målområdet, käk efteråt, stämningen! Underbart lopp! 

- Tack till er alla funktionärer! Ett lopp är aldrig bättre än sina funktionärer! Ni gör loppet till vad det är! När man kom fram till fikaborden så stod ni där leendes, hejandes och erbjöd det ena goda efter det andra. Ni var så välkomna varje gång! 

- Även ett stort tack till alla ni som stått bredvid och hejat, allt från små barn som badat och hejat till öbor som gått ut för att se på vårat spektakel. Ni betyder mer än ni tror! 

Längtar redan till nästa år!

Foton tagna av Malin, Andreas och familjen Haglinds..samt ngt av mig..

//Marcus