måndag 5 juni 2017

Rännsketa, reflektion och runstreak

Nu har jag löpt, joggat, stapplat och sprintat mig igenom 37 dagar på raken och det går fint än sålänge. Förvisso är väl 37 dagars runstreak föga imponerande i jämförelse med många andra som hängt i över 1000 dagar och mer därtill men man ska ju inte jämföra sig med andra har jag hört. Huvudsaken är att jag njuter och känner någon slags utveckling och det gör jag banne mig. Den dagliga rutinen börjar nämligen ge lite resultat på kilometertiderna. Jag är fortfarande rätt sölig men har kapat ca 30 sek/ km redan och det känns jävla gött faktiskt. Vill gärna tro att det är intervallerna på löpband som hjälpt till att få bättre rull på benen. Intervallpassen lägger jag de dygn jag jobbar på ambulansen pga praktiska skäl. Dels då stationen har löpband och då intervallpassen tar kortare tid är chansen att jag hinner med dem mellan larmen större än ett långdistanspass.
Jag växlar mellan att köra "almenäsintervaller" och 300 m sprint och har jag tur får jag lite extra meter i benen via en innebandymatch med brandmännen. Kul. Även om jag spelar mer med röven än med klubban.


Sedan har jag upptäckt och accepterat att jag är en sk slowstarter. En väldigt seg sådan dessutom. Varje dag inleds med ca 2,5-3 kilometers stelbent, tungandad och trist jogging men efter den initiala plågan är min kropp som förbytt och därmed även upplevelsen. Plötsligt svävar jag fram över marken med tillsynes outtömliga krafter och en syreupptagningsförmåga i världsklass. Den känslan hänger i ca 4 km för att sedan plana ut något. Målet är att kunna förlänga den härliga känslan för varje månad som går.
Brorsan har samma slowstarter syndrom så vi är välsynkade
En solig dag för ett par veckor sedan kände jag mig ovanligt stark ovanligt länge och drog en spontan halvmara. Det var närmre 2 år sedan jag sprang så långt så det var mycket välkommet.



Utsikterna för ett långpass på runstreakets 38:e dag ser dessvärre rätt taskiga ut då jag i stunden sitter med medelsvåra bajsbekymmer och en halv pizza i magen. Ett som är säker är att jag väljer en av de lite lummigare stigarna häromkring där jag bor. Kanske vid Roxens strandpromenad?

Eller lite längre in i skogen kring Roxtuna?


Vi får se, möjligheterna är ju nästintill oändliga.

Passar på att önska Er en härlig dag.
Vänligen Lisa "alltutomlagom"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar