Söndagsjogging

Söndagar är väl generellt den dag då de flesta kör sina långpass? Jag har en känsla av det i alla fall. Mina infaller då lust och möjligheten står för dörren. Idag inföll det faktiskt på en söndag. Otroligt vackert väder, bra känsla i kroppen och allmänt bra i det mentala spektaklet.

 Underbara färger

 När hösten beter sig så här så är det rätt ok

På med grejerna, lite vätska och godis med på färden och sedan ut mot Tinnerö eklandskap. Bara solen gör ju att benen springer lite lättare. Sol och blå himmel gör underverk hos mig.

Rundan är svårt att beskriva i ord. Eufori, runners high, lycka...tja allt i en salig mix. En miljard färger omkring dig när du (känslomässigt) flyger fram på stigarna. Mycket stiglöpning blev det och även i däckspår av skogsmaskiner. Sådana spår är ju helt fantastiska att springa på! trippelitrppp och hoppetihopp på ett ungefär..

 Skön värmande sol

 underbara intryck

 Skogslöpning när den är som bäst

 Krondike som jag avvägde om jag skulle forcera eller springa runt..det blev runt

Underbara miljö

Kom ut i okända marker där det hade varit rätt mycket vildsvin. Såg eller hörde inga som tur var. Träffade inte på någon annan i naturen heller. Kanske för att jag sprang lite kuperat, men ut i naturen för böfvelen!

Till slut blev det 14 km på klockan..och 1200 kalorier..hahahah!

Åter hemåt och fortsatt stigar att springa på. Det går ju så mycket lättare på stigar..underligt egentligen. Sådär..nu mat och allmänt jox!



//Marcus

Dags att smida planer inför 2017

Vintersäsongen / försäsongen är över oss. Dags att börja slipa på både teknik och stryktåligheten inför vad som komma skall 2017. Andreas och Fredrik skall ju köra Ironman Kalmar nästkommande år så det blir nog årets mål för de grabbarna. Själv så sitter jag och suktar efter upplevelser som både känns utmanande, rimliga och roliga.

Kollar tillbaka på 2016 års tävlingar och träningar med ett mestadels glatt fejs. Många saker som har varit roliga och några som känts sådär..

Från Bergslöparnas lopp "TOM" i Motala våren 2016

Tänkte summera 2016 lite närmare årskiftet.

Nu brukar man ju nästintill aldrig få några svar på bloggfrågor för att ingen orkar svara..men försöker ändå..


Vad tycker du att man inte får missa 2017 i tränings / tävlingsväg?

#testschwester testar ditt grejs

Jo, ni vet väl om att ni kan få era grejer testade på ett tämligen ovetenskapligt, tungt, lyrikrikt och subjektivt sätt?

Testschwester har möjlighet att testa alla möjliga grejer..det utlovas tyngd, noggrann genomgång och utlåtande i sann Uberschwester-form.

Ibland så här....

 ..och ibland så här.. 

#testschwester har ju hittills testat diverse grejer:

kosttillskott, tvål, konditori, en by, dansa, lök, lopp, ostkaka, musik, cykelhjälm, champagne, armbrott, skor och vänskap..men är öppen för många andra grejer.

ett av de bättre testen

Så vill du ha ditt grejs testat så bring it!


#testschwester

The Olstorp trailrunning in the rain pass

Jupp

Idag hade Team Fillinge Ultra årsmöte. Tyvärr uteblev några men kvar blev mediaansvarig och vår senaste internationella raket. Långpass i skog var målet och långpass i delvis skog blev resultatet. Vi bestämde oss för att istället för att åka till Omberg i regn så blev det Ljungsbros motionsområde Olstorp i regn istället. Omberg gör sig bättre med utsikt.

så här ser 23 kilometer ut ovanifrån

Väl framme så valde vi cykelspåret på 24 km. Fredrik hade varit ute på det förut och o-orienterat sig och frun lite galet. Men vi två lyckades bättre och kom i mål efter ett tag.

 Uberschwester och vanten

 Härlig natur

Underbar stiglöpning

Långt och långsamt pass. Välbehövligt för båda fast på olika sätt. Stryktåligheten är alltid bra att ha och i samband med bästa sällskapet så gick det bitvis mindre olätt. Lustigt att man har halva (nästan) sträckan på asfalt för cyklisterna. Måste vara skittråkigt och man vill kötta skog.

Ännyhow...roligt, nyttigt och jäkligt gött pass!


//Marcus

XC-Racet

Jahopp..de andra oduglingarna hade beslutat sig för att hämta kött i skogen till resten av teamet så jag fick ensam försvara klubbens färger i hemmaskogen. Start vid 11.00. ca 8 grader, snålblåst och mulet. osexigt som tusan.

Kaffe o kaka

Hämtade nummerlappen 45 minuter innan ca, inte så mycket folk och inte så mycket jox av något egentligen. Första gången jag kör det här loppet så man vet ju inte riktigt vad man kan förvänta sig. Men till start sedan så blev det lite folk i alla fall.

Nummerlappshämtning

Första gänget, de som skulle springa 10 km stack 10 minuter innan de som skulle köra 5:an. Inga genus uppdelningar.

Iväg i kända marker, men över riktigt teknisk löpning så man var tvungen att ha koll på var man satte fötterna. Första 1,5 km blev rejäl flaskhals innan farten hade satt sig ordentlgit. Svårt att springa om på smala stigar. Men efter ett tag så öppnades det upp lite mer. Nu fick jag istället känna efter hur kroppen svarade och återhämtade sig efter små tempohöjningar. Loppet gick som en åtta där man rundade motionscentrumet vilket kunde varit rätt kul. Varenda en stod som statyer när man kom in för varvning. Inte direkt partypopping..

Löpningen var riktigt rolig och jag kände igen i stort sett alla stigar. Att nöta skogsterräng är ju fantastiskt roligt. Efter ett tag tog jag rygg på en kille som sprang lite snabbare än mitt ordinarie tempo. Vi hängde ihop fram tills dess att det var ca 3 km kvar då han tröttnade och jag fortsatte i lite högre tempo..man vill ju inte bli omsprungen..eller hur?

Jag köttade på skapligt sista km och höll ihop in i mål.

Moving meat

plats 58 av 110, med en tid på 57 är faktiskt riktigt nöjd med det så den tekniska terrängen krävde rejält med krafter.

Två varvsbana typ. 

Det lustiga var att de flesta lopp vill oftast ha en lite skön stämning. Men här fanns absolut ingen stämning. 0. Ingen av funktionärerna hejade eller tjoade. Kan ju i och för sig varit precis när jag passerade...alla..som de inte orkade heja..men konstigt. Inget hejande på löparna som kom in till målrakan...ingen medalj...

Kostade på mig ett litet leende

kändes lite tomt när man gick hemåt och tänkte på loppet. Men å andra sidan så uppskattar man ju lopp som ex Loftahammar Edurance Race och andra lopp för deras exceptionella funktionärer.

Strax efter så kom Kristina in och hon fick lite hejarop i alla fall. Sånt vill man ju ha efter man har tävlat!


Sedan for jag hemåt, käkade och stack ner till simskolan för att slita hund i 4 kilometer. Idag var det jobbigt i bassängen. Men kul pass. Simskolepassen är riktigt utvecklande och roliga. Sånt man ser fram emot.


Sådär...




nu har jag tryckt i mig pizza och tänker löka resten av kvällen.


//Marcus

Dark Trail Runners - Horns Cup 2016

Att bli inbjuden till lopp är några få förunnat så när inbjudan kom så tänkte jag genast: japp, bare´te´o köre´! Så nu i helgen var det äntligen dags att bege sig till Smålands mörkaste skogar omkring Sjunnen tillsammans med andra löpgillande hårdrockare. Beskrivningen var att loppet skulle gå på varvbana relaterat till logistik och att det var nedkortat från ca 21 till ca 18 km..MEN att det skulle vara 18 kännbara kilometrar.

Det var sant.


När jag åkte ner så var jag en blandning av nervositet och taggighet inför lopp som brukligt är. Väl på plats efter att ha träffat alla så blev peppen ännu bättre. Banbeskrivning och genomgång inför loppet..och sedan iväg till starten. Jag körde med min nappflaska (vätskeryggan) och lite extra gel ifall jag skulle springa vilse.

Startskottet gick och Raz stack iväg tillsammans med Magnus medan jag och Wayne höll ett ltie mer sofistikerat tempo initialt. Jag trodde att jag skulle bli avhängd ganska tidigt och hade ställt in mig på att plocka in vimplarna på andra varvet. Återkommer till det.

Banan var lagd med mycket varierande terräng men med 97 % i skog och terräng. Väldigt krävande bana, men fantastiskt rolig! Stigar, stigar, någon grusvägsbit och mera stigar. Uppför och uppför och sedan nedför..i ett härligt höstigt 8:gradigt småland.

De tappra mörka stigfinnarna

Wayne och jag körde på i ett jämnt tempo och jag undrade när han skulle sticka och jag avhängd. Men vi höll ett bra tempo rakt igenom. Vi såg ryggarna på Rasmus och Magnus vid första långa flacka banan och sedan var nästa gång i målet. Lite skönt att inte bli varvad ändå..

Vid varv två så kändes kropp och ben helt ok. Kanske beroende på tempot eller sällskap. Skönt att bitvis tugga lite och bitvis lufsa på i ett bra tempo. Omväxlande och rätt mycket teknisk löpning gjorde att man inte kunde slappna av utan var tvungen att vara på alerten.

 ca 9 km banan

Höjdkurvan..

Som sagt..backar och backar kräver sin kraft både uppför och nedför. Själv är jag rätt stolt faktiskt. Brukar alltid vara tvungen att behöva stanna och gå ett par meter då och då, men nu sprang jag hela klabbet i ett nafs. Eller nafs och nafs..jag sprang alltihop i alla fall!

 Etta: Rasmus

 Tvåa: Magnus

Treor: Wayne och Uberschwester

Wayne och jag kom in på delad tredjeplats, medan Magnus klippte andra platsen och Rasmus dansade in på förstaplatsen. Natascha fick bryta efter ett kort tag tyvärr och gjorde DNF.

Årets pokal måste ju onekligen vara denna pjäs! Vilken grej! Sjukt imponerande

 Pokalernas pokal

Rasmus beundrar pokalen

Vi andra erhöll även finfina grejer som Salming Running glädjande hade sponsrat med! Stort tack för det! 

Vi som kom på första upplagan av Horns Cup blev glatt överraskade av att få en hemlig gåva av presidenten Daniel: Signerade glas med Dark Trail Runners! Vilken grej!

Nu kan man dricka sportdryck fint utan att skäms!

Stort tack till alla inblandade men framförallt till dig Daniel som roddat detta, kanoners! Allt från boende, själva loppet och käk! Ser fram emot nästa års race!!


Kul detalj om SJunnen. De har ett spa i en gammal korvkiosk som numera går under namnet korv-spat..roligt.

Korv-spat

Actionbilderna är tagna av Mr President himself..

Är du intresserad av vad DTR är? kolla mer på: 

Facebook: https://www.facebook.com/darktrailrunner/?fref=ts

Twitter: @darktrailrunner

Instagram: darktrailrunners

Horns up!

//Marcus 

Nobel Canyon 50k

Så var det då äntligen dags, dags att få springa årets stora lopp, det jag egentligen tränat och längtat efter hela 2016. Vi landade i USA på tisdagen, tog oss längs highway 1 utmed kusten och ner till San Diego på fredagen.

höjdprofilen på banan

 

karta över loppet



Lördag morgon och klockan ringer 04:30...fortfarande jetlag och man mår liksom lite konstigt oavsett vad klockan är. Robban som vi bor hos har köpt hem havregryn så jag gör havregrynsgöt med lingon och banan, precis som hemma.. Sätter oss i bilen och åker en timma utanför San Diego och upp i bergen. Det är fortfarande mörkt ute och när vi kliver ur bilen möts vi av kyla! Det är bara 4 grader i luften och man ryser till, sätter på mig jackan och virrar mot startområdet. Möts av glada och nervösa löpare, ca 250 stycken är vi som ska springa.
Race info av race director Brian Gonzales: skada er inte, ha kul och akta er för giftiga saker.
Det börjar ljusna ute och jag hinner med ett sista nervösstopp på toaletten. Vi radar upp oss på startplatsen och jublet stiger när vi får springa iväg.

Asfalt första 500m sedan rakt ut i buchen, stigen tar vid och leder oss upp, upp, upp, knixigt höger och vänster, sedan ner och sen upp igen. Man parrerar hela tiden, höger, vänster, små och stora stenar, lite rötter, ja saker över allt. Tror inte jag tog mer än 100 vanliga löpsteg på 5 mil. Vi lägger höjdmeter och kilometer bakom oss, det blir snabbt varmare och snart skiner och steker solen. Vi har blivit en liten grupp om 4 som springer och pratar lite, disskuterar erfarenheter, ultraerfarenheter och höjdmeter. Vi har riktigt trevligt och kilometrarna betas av. Vi kommer till en andra vätskestation och fyller på lite, för att sedan springa ännu mer uppåt. Nu öppnar landskapet upp sig och man ser ut över helt oslagbara vyer, vi når vändpunkten på banan och passerar ca 25km. Jag känner mig rätt pigg och fräch här, når ytterligare en vätskestation och äter lite godis och frukt, fyller nog dock på för lite för efter ca 3 timmar börjar det kännas tyngre, banan går åter uppåt och jag sliter i värmen, har fått sänka tempot och släppa min lilla grupp.

 

 

 

Sen kommer nog banans värsta bit, nedför! Stenar överallt och nedförslöpning när man redan har hållt på en stund gör ont, vet inte hur många gånger jag sparkade i mina stortår men på slutet ville jag nästan gråta. Tempot fortsatt sjunka och värmen steg, någon rapporterade om 40 grader och ja det var varmt. Hittade en liten bäck att lägga mig i och det gjorde jag. Sista 15 kilometrarna var tuffa men helt underbara funktionärer och medlöpare gjorde det genomförbart. När jag åter nådde asfalten ville jag inte springa mer men då så jag Robert med kameran så det var bara försöka luffsa på. Kom in i mål på plats 21 och tiden 5:51 och ända svensk..

 

Livet är inte så svårt när man får en öl i handen

Fredrik

Transportlöpningens fröjd

Här är några delar av vad jag bjuds på när jag använder mig av transportlöpningen till och från jobbet. Sedan går det att variera i massor väl härute på Tinnerö Eklandskap som det heter. Ett gammalt militärt övningsområde som numera är frilufsområde. Välskött och genomtänkt. Sedan att hösten förgyller med sina färger är ju helt underbart för ögat. Men i vinter så kanske det får bli pannlampa i ryggan för säkerhets skull om jag nu skulle springa bort mig igen..

Nästkommande lördag 22/10 så går det ett lopp här..eller i alla fall nästgårds. XC-racet, där man kan springa 5 eller 10 km. Ska nog försöka pallra mig dit innan simskolan.  För att få lufsa omkring i skog och terräng är som lördagsgodis för mig. 

//Marcus