Allting är relativt... Det är lite av ett favorit-motto, valspråk, bevingat ord. Och det är väldigt sant.
Det är en del av det häftiga med att träna och ibland göra saker som känns lite för långt och jobbigt. När man ska göra det där som innan det långa och jobbiga kändes jobbigt, fast det inte var så långt, så känns det inte så jobbigt längre. Hänger ni med?, som Ernst säger.
Så var det igår med Gammalkils triathlon, ett mini-triathlon på 380 m sim, 18 km cykel och 4,2 km löp som gick av stapeln för 26:e året i rad (26 år, då har man lite rutin på hur sakerna ska ordnas!). Den distansen brukar kännas som en rätt rejäl grej att bita i men efter det genomförda triathlonet i Karlstad, på längre distans i tropisk hetta förra helgen, kändes det bara roligt att lite spontant köra i Gammalkil.
Och det blev roligt, vi fick njuta alla väderlekar; sol och fuktig hetta, ösregn, lite åska och kanske lite hagelkorn som fick ringklockan att plinga på cykeln. Marcus hade tipsat om terrängskor pga underlaget och Salming Elements fick följa med. Vi hoppade mellan de små grodorna och Canadagås-skitarna på Lillsjöns badplataner ner i det ljumma vattnet, körde från flugorna på cykeln genom det vackra jordbrukslandskapet, sprang i det, med spån, omsorgsfullt preparerade löpspåret och vid målgång fick vi färsk-printade diplom med våra tider för loppet på! Man vet hur sakerna ska ordnas i Gammalkil.
Dessutom så lär man sig av sina erfarenheter varje lopp. Den här gången att om man flätar håret kan hjälmens justeringsanordning fastna i håret och man får be åskådarna om hjälp med att få loss den i växlingen inför löpningen, man behöver inte vara rädd för vattenplaning om man cyklar i mitt tempo (enligt Andreas) och man ska ha snabb-snörning på sina löparskor istället för att sitta i pilla i snörena med darrande fingrar. Bra erfarenheter att ta med sig! Och visst blev det jobbigt, för man kan ju alltid ta i mer och simma, cykla, simma snabbare. På så sätt kan man ju oavsett sträckan egentligen se det som en utmaning, för allt är ju relativt...
I lördags rattade vi bilen mot Vänerns norrspets för att delta i Karlstad Triathlon. Premiär på olympisk distans för Malin och mig. Vi båda har ju annars mest grusat omkring i hagen för minitriathlons och sprint.
Känslan av spänd förväntan och nervositet var idag lite mer påtaglig än annars. Jämfört med kortare distanser verkar olympisk distans bjuda på mer motstånd. Det är tillräckligt kort för att man inte kan spara på krafterna för mycket, men resan i tid är längre vilket borde innebära en hårdare mental fight.
Solen sken på sitt allra mest intensivt värmande vis och himlen var fri från moln. 28 grader och kanske fläktade det en aning. Troligen inte. Start- och målområdet mitt i Mariebergsparken passar ändamålet perfekt - en större gräsplätt för transitionsområde, en bred och bra badplats som kanske innebär några påhejande åskådare, nära till en platt cykelsträcka med få bilar och nära till en ännu plattare löpning.
Precis när vi kom dit träffade vi på Team Malakows som just hade avslutat sin sprint och dessutom ätit korv och druckit Wermlandsöl, de delikatesser vi tävlande bjöds på efter målgång. Genast ångrade i alla fall jag mig och tyckte plötsligt att sprint nog hade varit väldigt lagom. Jag var liksom inte riktigt taggad än.
Uthämtning av startpryttlar gick smidigt. Snabb avskanning av området. Såg Salmingtältet -svårt att missa deras närvaro efter att ha traskat fram längs spurtrakan som var kantad med minst ett femtiotal blåa Salmingflaggor. Snyggt!
Bara en av herrarna Team Salming skulle köra idag, Oskar hade någon känning av samma åkomma som drabbade mig vid ankomst till tävlingsplatsen. Jocke skulle alltså vinna den interna kampen på WO. Gott så men distansen ska ju förstås betas först. Oskar skulle på ett självuppoffrande vis lägga sin energi på att heja fram oss andra vilket vi var väldigt glada för. Det var i alla fall bra med båda och vi ägnande någon timme åt att peppa, snacka taktik, kolla material och mörka formen. Jocke drog det längsta strået och vann på att han "faktiskt bara hade varit på bebissim fyra gånger". Mot det finns inga tyngre bortförklaringar. Vi plockade i ordning alla prylar och laddade småländskt med lite ostkaka, sylt och grädde. Nu hade vi förberett så gott det går.
Information från tävlingsledningen - Camilla Dahlström och Pär Johansson - och sedan mot beachområdet för start från stranden. Några simtag i vattnet, obligatorisk vattenkastning i dräkt (såg en annons för en våtdräkt som aldrig var kissad i - det var det löjligaste jag hört och naturligtvis helt osannt), några foton på stranden innan start, ryggdunkande och pang iväg.
För egen del gick simningen jäkligt dåligt. Jag hade som vanligt problem med att navigera och simmade sick-sack, hälsade på kajakerna som låg låååångt ut i Klarälven för att rama in simflocken och fick liksom inte till det. Kom upp efter nästan 39 min och hade dryga 1940 meter på klockan. Det visade sig senare att de flesta efter målgång hade klockat omkring 1750 och 1800 meter eftersom den bortre bojen hade drivit iväg under natten. 1940 meter var ändå jäkligt onödigt.
Snabb växling i T1. Peppade Jocke som satt med kramande underben eller nåt liknande. Man hinner liksom inte fråga. Cyklingen tog vid och jag tycker nog att jag trampade på bra. Försökte cykla smart, undvika syra för att slippa komma in till löpningen med ben som tunga klumpar. Gick ok och jag tror jag snittade runt 32,5 km/h. Nöjd med det. Helt uppenbart är ju triathlon en materialsport för jag såg att dom med snabbare hjul och hjälmar faktiskt cyklade snabbare också.
Vid T2, när jag förberedde mig för avslutande löpning, kändes plötsligt värmen. Det var verkligen varmt! Det är ju inte så påtagligt på cykeln när fartvinden kyler. Försökte ta det lugnt men tänkte samtidigt att det är ju bara en mil och drog i väg lite fortare än klokt. Efter nån km bromsade jag ner något och sedan blev det 9 km kämpande mot hettan. Pulsen var hög och tempot lite lusigt, för att vara miltempo i alla fall. Efter ca 45 min var eländet över (även om jag bitvis lurade mig själv till ha det riktigt bra) och jag kunde dricka lättöl och äta korv. Eftersom löpningen var fram och tillbaka med 2,5 km i fyra loopar så visste jag att Malin och Jocke båda kämpade mot främst värmen; vi hade ju setts några gånger. När Malin knappade in på honom lär Salming-Oskar ha skrikigt till Malin "klår du honom får du en hel låda med grejer", i alla fall var det så Malin uppfattade det. Ett nödstopp på muggen spolierade den chansen till påfyllning i garderoben tyvärr.
Sammanfattningsvis en riktigt härlig triathlon-dag i solens och värmens tecken. Fantastiskt arrangerat, gemytligt och familjärt. Vi kommer åter nästa år!
Fredrik och jag fick till ett härligt pass i Åsundens varma och sköna vatten. Helt fantastiskt skönt. Bilderna gör sig inte rätta. Men hoppas att det kan förmedla någon form av glädje.
Vilken ynnest att ha sånt här fint vatten och vänner strax inpå knuten.
Kan verkligen rekommendera den här sortens frilufsliv!
Så var det då äntligen dags för sommarcupens 3:edeltävling.
Denna gången var platsen Ryda och dess vackra natur, där vi faktiskt sprang en kort sträcka på min familjs markgräns, nästan som att springa på hemmaplan.. Solen sken och glada människor samlades på en ladugårdsplan i förväntan på att få springa, hör ni hur underbart det låter.
Denna gång var hela Wirenmarks klanen med, Jag, Lisa, Theo och Vilda samt min lillebror Johan, min mor och far fick också följa som barnpassare och påhejare. Kvällen till ära var även Andreas och Malin med och då visste jag ju att jag skulle få kamp om segern i alla fall..
Vi anmälde oss i de olika startgrupperna och Andreas och jag hamnade i olika åldersgrupper, vilket innebar att båda kunde vinna, även om vi båda visste att kampen om att vara först över mållinjen kanske var viktigast. Theo blev ensam i sin åldersgrupp (14 år) och skulle springa 2km, han fnös rätt hårt åt 2km och frågade om han fick springa lika långt som kvinnorna, 5km och kvinnan vid anmälningen sa, du kan få springa den långa sträckan om du vill, 7km, med pappa? Nja sa Theo och tyckte det lät lite långt men jag blev glad och skrek javisst! Jag visste ju att han kunde och Theo presterar alltid bäst på tävling så jag tänkte att det kunde sporra honom att kanske slå farbror Johan. Sagt och gjort Theo anmälde sig i samma grupp som oss vuxna män, Lisa och Malin spran 5km och Vilda skulle springa 1km.
De minsta startade först, släpptes samtidigt och rusade iväg. Tyvärr blev det lite trångt och flera barn snubblade, blev översprungna och kraschade, tyvärr var en av de barnen Vilda. Det rev i pappas och mammas hjärta när man hör ens barn skrika av smärta och rädsla. Hon fick fula skrapsår på armbåge, flank och ben. Tårarna sprutade och hon fick avbryta tävlingen. Hon repade sig ganska snart men ville inte springa mer, vi får tävla nästa gång pappa sa hon sött.
Då var det dags för vår start. Tittade snabbt över konkurrensen, Andreas har jag ju koll på. Snabb, lätt och jävligt stark och som brukar slå mig på slutet om han inte har sprungit om mig innan, i övrigt fanns det en eller två i vår ålder som såg rätt vältränade ut. Ja ja, det är väl bara att göra som vanligt, gå ut hårt och öka. Loppet i Ryda är relativt kuperat med endel inslag av terräng, men starten gick på oljegrus och rakt upp de första 2 kilometrarna.
Klara, färdiga gå! Jag öste på och fann mig först i klungan, hörde ett par obekanta steg bakom och sen Andreas, vi öste på uppåt och när backen planade ut låg vi tre i bredd, ingen annan bakom. In i skogen och över stock och sten, här någonstans uppfattade jag att Andreas halkade efter men det var alldeles för snårig terräng för att titta bakåt och jag hörde ju inget skrik som tecken på att han skulle skadat sig så jag stångade på med den andra killen i hasorna. Efter skogen blev det grusväg och mer backar, och framför allt de backar som gick uppför. Jag lyckades öka avståndet något men hörde fortfarande stegen där bakom, klockan visade 6km så jag frustade på, banan vände neråt, typ 200m rakt ner, här någon stans passerade jag Malin, minns inte riktigt för jag höll på att dö, men då kom han, han som legat bakom hela loppet stegade om mig, klockan visade 3:00 fart och han sprang om mig, som om han var bäst i världen på att springa nerför, jag bet ihop och Vilda och mamma hejade för fullt men benen kunde inte springa snabbare,och jag passerade mållinjen 1 eller 2 sekunder bakom honom. 7,3 km på 29:55 och en andraplats, som tur var så var vi ej i samma ålderklass, så VINST ändå även om den inte var riktigt lika söt som de andra.
Hejade fram Malin till en bra tid och därefter Lisa till en fin prestation på sina 5 kilometrs sträckor. Sen kom Andreas lubbandes nerför backen, han gick i mål med ett "fy fan". Han såg trött ut och berättade att han gått in i väggen, allt uppför i början hade slitit för hårt så han hade fått gått i resten av uppförsbackarna. Han vann ändå sin åldersklass då han kvällen till ära var ensam startande i herrar 40-45, rätt snyggt för en väggning!
Sen kom Theo frustandes. Högröd i ansiktet slet han ända in i mål, typ 36 min på 7,3km är rätt strångt av en 14 åring, han var trött så att han skakade i benen men helnöjd. Lite efter kom Johan som vi hejade fram till en fin bedrift även om han såg tung ut.
En riktigt härlig kväll med många skratt och lite gråt, härlig atmosfär och så där mysigt lantligt där man fick saft och kaffe serverat i urdiskade creme fraich burkar, det är klass det!
Påt igen bare den 2 augusti, då drar vi till Pekhult, se ya // Fredrik
Jag gillar utmaningar. Ibland tänker jag fullkomligt ologiskt och ogenomtänkt bara - hur svårt kan det vara? det tar ju bara lite längre tid..Precis som när jag första gången tackade ja till swimrun-lopp utan att kunna simma
I går onsdag så kom vi alltså till den dagen då utmaningen "äntligen" skulle förverkligas - att simma tvärs över Roxen. Det var initialt ganska många som var intresserade av att hänga med, men väl på startplats så var vi fyra. Jag, Andreas, Kristina som tagit upp sin simmarkarriär igen samt Göran erfaren och meriterad triathlet.
En av de olika anledningarna till att vi inte gjort detta förut är ju på grund av säkerheten. Till detta tillfälle så hade Kristina pratat med en kille som kunde hjälpa oss. Stort tack för det Fredrik! Om man ska ge sig på utmaningar av det här slaget så kommer säkerheten främst.
Vi samlades på Tvärskogsudde. Känt vindsurfartillhåll av en orsak = vågor och vind. Det är ju egentligen hela Roxen känd för också..
Vädret var typen svensk sommar och ganska osexig..
Tvärskogsudde med blicken mot Berg i horisonten
Så här beskrivs Roxen på Wikipedia:
Roxen är en sjö i Linköpings och Norrköpings kommuner i Östergötland och ingår i Motala ströms huvudavrinningsområde. Sjön är 8 meter djup, har en yta på 94,9 kvadratkilometer och befinner sig 33 meter över havet. Sjön avvattnas av vattendraget Motala Ström. Vid provfiske har en stor mängd fiskarter fångats, bland annat abborre, björkna, braxen och gärs.[6]
Att Roxen är en typisk näringsrik slättsjö återspeglas av det mycket rika fågellivet. Djupet är inte mer än 8 meter och medeldjupet cirka 4,7 meter.[7] Sjöns grundhet leder till att vågorna på Roxen blir extremt krabba (korta och höga) och svårforcerade, vilket många rutinerade havsseglare fått erfara vid blåsigt väder. På grund av de flacka omgivningarna är dessutom detta blåsiga väder en relativt vanlig företeelse.
Sjön har i väster en bredd på cirka 6 kilometer och möter där Motala ström, Svartån samt Stångån med Kinda kanal, i den sydligaste viken norr om Linköping. Roxen avsmalnar mot öster till en långsträckt vik, från vars östligaste ände, vid Norsholm, Motala ström fortsätter norrut mot sjön Glan.
Att simma i öppet vatten är en helt annan sak än att simma i bassäng. En beskrivning som jag fick höra att har du simmat 2000 i bassäng så är det jämförbart med 200 meter i öppet vatten. Vet inte om det stämmer, men kan i alla fall vara tänkvärt innan man ska ge sig ut. Man har många saker att ha kontroll på. Mikael Rose´n , Sveriges svar på Neptunus har gjort en liten instruktionsfilm på ämnet.
Det är även skillnad på sjö och sjö. Som beskrivningen över Roxen säger så kan vågorna bli rätt utmanande vilket de var igår. Ärlången däremot brukar vara lugn och fin. Mig veterligen så behövde vi inte ta hänsyn till några båtar vilket säkert berodde på att sunt folk inte ger sig ut på sjön när det är grova vågor. Väldigt skönt med att ha följebåt med som dels kunde kolla båtar men även oss om något skulle hända.
Vi körde över med bil till Bergs slussar, gick ner och klädde om. Lite som den där härliga känslan som innan ett lopp..lite" Nu jävlar"! Påklädning, energi i särskild påse i båten osv..Vädret var lite ruggigt, men ca 18 i vattnet.
Andreas tar på sig den uppblåsbara påsen/ballongen som gör att man syns lite bättre på sjön. Borde vara obligatoriskt vid öppet vatten.
Fredrik, Kristinas kompis och inte ultra-Fredrik, sitter och väntar på oss i båten..
Det är ju inte kallt, men lite ruggigt och trälit öm en säger..Vattnet var omkring 18 grader.
I med grejerna i båten, avvakta en båt som skulle in till slussen och sedan iväg.Simmar kanske 10 meter och håller på att vända. MENVAISJÄLVAHELVETESFÖRBANNADESJÖGRÄSSKIT!! Sjögräs som är som en tät skog och går ända upp till precis under vattenytan. Hatart!
Jag simmar gråtandes, hulkandes och fylld med skräck över att Brugden, sjöhäxor och 8-meters slingertentakler skall dra ner mig till vattentrollen..det blir polo-sim i 200 meter som ser ut lite som när Obelix ror sin eka..till mörkret i sjön omsluter kommer och allt byts ut till gråt-skratt och lugn..
Brugden i Roxen
Efter det så var det faktiskt lugnt med alla sjöodjur som önskar livet ur oss. Det var skönt.
Vi hade som plan att simma tillsammans och hålla koll på varandra vilket vi gjorde. Första km gick bra, vågorna hade inte märkts av utan det var en ganska behaglig resa. Man märkte ganska snart att Göran och Kristina är betydligt starkare simmare än mig och Andreas. Snabbt stopp vid ca 1000 för att kolla att allt är ok och sedan vidare.
Efter ca 2 km så kommer vågorna mer och mer. Sideways så att säga. Orienteringen är ingen fara för mig i alla fall. Simmade som man kan se på kartan egentligen helt rakt trots vågorna. Men de slet mycket på Andreas. Vid Ö-simmet som han och jag gjorde sist så slog han distans rekord, i lugn och spegelblank sjö..och nu nästan dubbelt upp i grov sjö..sånt sliter. Efter ca 3482 meter så är han väldigt sliten och vi diskuterar om han skall ta sig upp i båten. Nä, jag fortsätter ett litet tag till säger han..ok, ner med huvudet i vattnet och kör en u-sväng direkt...och är på väg tillbaka till Berg....men vaihelvete?!
Nä, upp i båten med honom och han fick avsluta med äran i behåll och inte på botten av grunda Roxen. När man är på sjön får man tänka efter före så att säga. Dagens smartaste beslut.
Från Berg till Tvärskogsudde..
Vi andra tuggade på, de andra före och jag gled mer och mer efter. Märktes tydligt att de är mycket bättre simmare än mig. Riktningen gick bra, men kraften sinade som lön från lönekuvert. Jag hade tagit över den orangea bollen för att synas. Smart. Men ibland när vissa vågor kom så for den tyvärr upp över och trasslade in armarna och takten tappades. Det gjorde den även av vissa vågor som sköljde över. Jag försökte att hålla ett skapligt jämnt tempo och tugga på.
Horisonten kom inte närmre alls kändes det som..när man är mitt ute på vattnet så är upplevlesen att man bara står still. När vi hade passerat omkring 4 och vi via olika kartor hade sett att det är "nog" dryga 5 km så fanns det lite hopp om att det inte var så långt kvar i alla fall. Tog lite energi i form av Snickers som jag fick ett kraftigt begär för. Borde ätit något oftare och framförallt mer.
Vi kämpade på och de andra höll koll på mig, väntade in mig och jag slet som ett djur för att komma framåt. De sista två km var inte snygga. Inte alls faktiskt. Skönt att kunna skylla på grov sjö istället för orkeslöshet och bristfällande teknik. En av fördelarna med att simma i öppet vatten..Visst, vågorna tog mer kraft på slutet och de blev lite värre, faktiskt.
vid kollen på klockorna på stranden visade de på 6800 meter och dryga två timmar..Distansrekord för mig i öppet vatten på ett svep. Roligt!
Väldigt skönt att kunna ställa sig upp, sliten och trött men väldigt glad inombords! Tack till er alla som hängde med och körde den här tokiga ide´n! Kristina, Göran, Fredrik och Andreas!
Lite i skym undan stora triathlontävlingar och övrigt vardagspussel hamnade seger nummer 2.
Den 16 juni närmre bestämt satte jag kurs mot Bekarp, Briteborg utanför Bestorp och deltävling nummer 2 i Björkfors GOIF:s sommarcup.
Mysigt och pittoreskt
Ett av barnen som springer i mål
Det hade regnat hårt under dagen, men vi hade vädret med oss och det sprack upp lagom till start. En kort genomgång av deltagare och banprofil. Denna bana erbjöd både upp och nedförslöp och utlovades av arrangören som cupens tuffaste.
Efter förra vinsten var ju målsättningen givetvis att upprepa bedriften, så kollade över startfältet, ca 10 herrar i min åldersgrupp och ja jag kände att jag hade chansen..
Starten gick och jag satte av direkt, 6 km skulle avverkas och då är det ju liksom inget att spara på. Först upp sedan ner och så pågick det i 3km, sedan vände vi och sprang samma sträcka tillbaks. Den som försökte haka på släppte vid vändningen så nu var det bara att hålla i och få en bra tid. Pulsen dunkade i bröstet och mjölksyran var nära när jag kämpade i de sista backarna men in över målsträckan med ett leende på läpparna.
Vinst igen! Ja vet att det är en lite obetydlig tävling, utan större motstånd, men det är något visst med att kämpa, ta ut sig och vinna..
Snart är det dags igen, på tordag den 14/7 avgörs deltävling 3 i Ryda, bara ett stenkast från sommarstugan. Då är åter hela familjen med och tävlar och Andreas utlovar kamp om segern..
Äventyrssimning har inte funnits som begrepp för min del tidigare. Jag har med lust och glädje äventyrslöpt och kanske även äventyrscyklat, men alltså aldrig äventyrssimmat. Hur gör man egentligen? Framförallt har jag haft problem med den senare delen - simmandet. Själva förutsättningen. Efter tre crawlkurser, egna träningspass i bassäng och förstås det viktigaste - studier av alla eleganta, oumbärliga och vackert filmade instruktioner på youtube - så tar jag mig fram hjälpligt i en bestämd riktning. Inför den här simsäsongen så har jag försökt att tänja på mina gränser och inför Borås Triathlon där den ohyggliga distansen om 1900 m skulle passeras så vände allt plötsligt under ett simpass i Roxen - känslan av att jag kan fortsätta och fortsätta. In i horisonten liksom. Naturligtvis blev jag trött efter nån km och fortsatte inte in i horisonten men jag hade fattat hur jag skulle göra liksom.
Den video jag har tittat allra mest på är bara så elegant och även om man inte kan nåt om simning så fattar man att det är jäkligt bra.
Härom dagen var jag och Marcus i Grebo för att simma i Ärlången, en långsmal sjö som sträcker sig från just Grebo uppåt i nordvästlig riktning till strax utanför Sturefors. Att simma från badplatsen i Grebo är ett redigt och vettigt sätt att fördriva någon timme på i aktuell ort. Alternativen är få och inte så lockande. Efter passet, som naturligtvis loggades med hjälp av en dyr GPS-klocka (annars har det ju som bekant inte hänt) så uppenbarade sig en ö rakt framför oss. Alltså en ö på den pyttelilla kartbild som klockar presenterar vår träningsrutt på. Kartbilden var lite otydlig och det såg ut att vara väldigt långt till ön från den position vi hade när vi vände. Det hindrar förstås inte en av oss från att utbrista att vi naturligtvis ska RUNDA DEN DÄR ÖN! Stora bokstäver betyder exalterad glädje. En av oss presenterade en mer återhållen entusiasm.
Efter att ha rekat hemma med Google- och Eniro-kartor så verkar det faktiskt inte vara så långt. Definitivt inte ca 6 km som det verkade till en början. Vi bestämde att vi drar dit och RUNDAR DEN DÄR ÖN! Stora bokstäver representerar tillförsikt från båda denna gång.
Ön heter Norrbyön och idag startade vi från båtbryggorna i Grebo, simmade förbi badplatsen, förbi Käringberget där ungdomen kastar sig ut från 15 m höga klippor ner i plurret (har jag hört), rundade ön medsols och simmade tillbaka. En äventyrssimning! Visst, det finns förstås fetare simningar i äventyrligare miljöer. Men grejen är ändå att tänja på sina gränser och göra något som man inte är helt komfortabel med.
Lite hackig väg för en av oss. Själv simmade jag spikrakt.
Turen blev knappa 4 km - långt utanför vad jag har simmat tidigare och mer än Marcus har kört i ett svep tidigare. Måste medge att vi båda var lite sprudlande och upprymda när vi väl kom upp på bryggan vid badlandet. Om man fixar att simma 4 km så fixar man ju 5 och då är ju 6 km inom räckhåll, osv. Visst, de sista 400 m bjöd väl inte på någon bländande uppvisning i grace och teknikfulländning, mer av slagsmål på Harrys för den som känner igen sig, men vi hade ju reserver att ta av om det hade varit nödvändigt. Dessutom en liten ClifBar i den uppblåsta flytmoj vi hade på släp.
Några reflektioner och tankar:
- Var alltid minst två vid längre distanser som inte är precis vid strandlinjen.
- Tänj dina gränser med rimlighet om din erfarenhet i vattnet är mer begränsat. För vår del var det helt klart rimligt med 4 km. Om vi hade valt 6 km hade äventyrssimningen förvisso blivit mer simning men också väl mycket äventyr.
- Längre simningar kan säkras upp med en följebåt.
- Våtdräkt är väldigt väldigt bra och buffrar ork, distans och flythjälp om man måste vila en stund.
- Från en båt kan det vara svårt att se simmare. Ha därför en färgglad simmössa eller en flytboj på släp. Fördelen med den sista är att man ofta kan lägga bilnycklar och dyl i dessa. Eller energikaka.
- Äventyrssimning är kul! Och det trodde jag aldrig att jag skulle tänka eller säga för några månader sedan.
- Dagens pass matchade distansen för simningen i en IronMan - vilket känns riktigt riktigt gött att ha testat.
- När vi precis hade rundat ön så tänkte jag att vi hittills inte hade stött på några havsmonster, vilket rimligen måste betyda att dom borde uppenbara sig snart. Av någon för mig okänd anledningen missade dom oss.
- Nästa äventyr blir troligen att korsa Roxen på något lämpligt ställe. Med följebåt.
Lite suddiga i kanterna efter en dryg timme i plurret
Idag så begav sig Testschwester tillsammans med sin bättre hälft mot ett rekommenderat kondis. Jag gillar kondis. Både den sorten som gör att man orkar länge och den som kan göra att man inte orkar mer..
I Väderstad så skulle det enligt sägnen ligga ett trivsamt och gediget litet konditori, nämligen Väderstads Centralkoditori. Lite oklart fortfarande om det finns fler konditorier i just Väderstad, men vi hittade i all fall rätt ganska snart. Om man åker E4:an söderöver från Linköping, blundar när man åker förbi Mjölby så kommer det en Väderstad skylt strax efter.
Så här säger Wikipedia om Väderstad:
Det nuvarande samhället bildades på 1820-talet, då den nuvarande kyrkan, gemensam för Harstads och Väderstads socknar, uppfördes mellan de medeltida kyrkplatserna. Svaga lämningar kvarstår av de gamla kyrkorna, strax väster respektive strax öster om tätorten.
2010 så var det nästan 600 personer som bodde i Väderstad.
Antar att detta var storgatan..för det var den enda som gick igenom byn. Sedan var det ett gäng avstickare från denna. Liksom bläckfiskarmar. Den gick åt horisonten åt bägge håll.
Efter att ha försökt att hålla så pass låg fart att man inte förknippas som drive-by-shooting-individer men ändå hinner se var man skall stanna - fart så hittade vi fram till centralkonditoriet.
En "kondis-skylt" lovar alltid gott och höjer förväntningarna.
Eftersom det inte var driv-is och isbjörnar ute så beslutade vi oss ganska snabbt för att sitta ute och avnjuta bespisningen. Vi gick in och beskådade det vackra utbudet. Tyvärr inga bilder inifrån själva göttigheterna, men jag kan gå i god för att utbudet kan trösta den ledsnaste av barn samt fylla ut den mest trötta cyklist som kommit på avvägar.
Ett mysigt äldre hus där övervåningen nog var behållningen:
Gillar sånt här, när det inte är het perfekt tillrättalagt och ibland lite naggat i kanten, omaka porslin och framförallt sköna möbler.
Men som sagt så tänkte vi sätta oss utomhus. Tyvärr en del arbete med asfalt en liten bit bort, men trädgården var inredd mysigt och somrigt. Skönt med gräs och lite avskildhet.
Avvaktande Testschwester innan / under pågående test
Utmärkt möblemang för denna rörelse
Såpass god att jag tryckte i min en likadan till precis efter..
Påtår ingick
Hela konditoriet och bespisningen var utmärkt samt bemötandet av personalen. Tystlåten, men bra. Efter fikastunden så spankulerade vi en liten bit bort från centrala delarna trodde vi, men strax kom vi fram till: Väderstad Centralkrog! De hade till och med en väldigt tydlig skylt om vad de höll på med..
Väderstad Centralkrog ligger centralt i Väderstad
Väderstad centralkrog har MAT.
Vi testade inte Väderstads centralkrog denna gång utan sparade det. Vi gick vidare genom byn och hittade en kyrka och en fritidsgård, samt ett bibliotek. De sistnämnda tre testades ej heller idag.
Väderstads centralkyrka
Väderstads centralbibliotek och centralfritidsgård.
Jag är ganska stor sucker för superlokala saker. Ett bra ställe att hitta sånt på är såklart lokalposten, men framförallt anslagstavlor. Hittade några sköna saker i alla fall:
Så, ett litet kortare referat från dagens konditoritest. På det stora en skön dag, bra fik som jag verkligen kan rekommendera. Jag sparar en del material till den kommande boken: Testschwester testar som är planerad att komma ut under 2017.
För intresse av antingen boken, eller om du känner att du skulle vilja att just Testschwester kommer och testar hos dig så var inte blyg att ta kontakt
//Testschwester
För andra året så bjöd Sturefors Triathlon in till race i trakterna nästgårds. Planen var att tävla men kroppen ville inte det utan bestämde sig för att tvinga mig till vila genom skada. Dock så skulle Fredrik, Andreas och Malin köra, så jag fick i alla fall anledning att åka ut och heja tillsammans med Vilda som var på bästa hejarhumör!
Hämta-nummerlapp-glädjen
Starten skulle gå vid 15.00 då MF Kind hade passerat vid simmomentet. Alla känner sig inte bekväma att stångas med en kanalbåt med anor.
Simmet, ca 300 meter
Själva stället för upplägget är beläget nere vid badet i Sturefors och strax intill finns det fina ytor med fotbollsplaner med grönt gräs perfekt för ändamålet. Drygt 200 personer till start måste kännas roligt som arrangör. Som vanligt i dessa mindre triathlontävlingar så skiftar både kraft, målsättning och material mellan de olika individerna. Men det gör ju inget för alla är välkomna att tävla och uppleva på sitt sätt vilket jag uppskattar enormt mycket. Det skapar en härlig stämning.
Uppackning, småsnack och lite skön nervositet
Jakob går igenom reglementet och banan
Stilarna och erfarenheterna skiftar som sagt, så vid simmet så hade merparten på sig våtdräkter medan några inte hade det.
Inräkning innan nedgång till vattnet för att se vad svinnet blir vid uppgång..
Starten går
Vissa simmade jäkligt snabbt och några andra tog det lugnare. Fredrik och Andreas upp bland de 20 första och Malin strax efter.
Fredrik sliter av sig simmössan eftersom han vet att den inte klär honom
Andreas kör neglect-taktiken med simmössan
Snabbt bortåt hojarna och påklädning för 2 mil cykel i skaplig kuperad vägsträcka men med vackra vyer. Man skulle cykla bort till Landeryds kyrka och vända där. Vilda och jag hejade oerhört intensivt med sång, flärp-blås och hejarop i falsett.
Klassiskt citat från vilda:
- Vi hejar på pappa, men jag tror inte han vinner. Han är inte så duktig."
Andreas först ut med cykeln från omklädningen, eller T1 som det heter på triathlonspråket..
Vilda hejar sig hes på pappa Fredrik som kom strax efter Andreas
Malin kom joggandes med cykeln
Eftersom Sturefors Triathlon-gänget så bra planerat banan så kunde vi springa hit och dit för att se många moment och heja riktigt mycket. Så strax efter simmet så kunde vi lufsa bort till cykelutgången och när de givit sig av så gick vi bort till den korsningen där de kommer tillbaka från cyklingen för att heja där.
Snabb cykling med starka ben så de kom snabbt tillbaka.
Andreas har dyrast cykel och kommer alltså först. Hade drygat ut avståndet lite till Fredrik..
Som dock kom strax bakom och hade ork till litet leende
Malin störtar in mot T2 bytet
Vidare joggade Vilda och jag bort till utgången för löpningen som var ca 100 meter från cykelinfarten och kunde heja även där när de stack iväg på 5 km rundan. Alla tre hade starka och friska ben såg det ut som.
HÄÄÄIIIJJJAAAA PPPAAAPPPPPAAAAA!!!!!
HHHÄÄÄIIIJJJAAAA MMAAALLLIIIINNNN!!!!
Nästan hesa av allt hejaropande och med en nästan trasig flärp begav vi oss till målfållan för att kunna se målgången ordentligt. Vi fick verkligen samla ihop oss kraftmässigt för att orka det sista heja till hjältarna. Men vi kämpade på..
Först in kom Andreas som hade hållit avståndet till Fredrik på en lagom nivå. Han var till och med lite trött i mål..
Fredrik kommer in med rask fart
Malin fick kämpa på upploppet
En härlig dag och en kanontävling som vi gärna kommer tillbaka till. Att kunna arrangera och ha det på en sådan här trevlig nivå är väldigt roligt tycker vi. Hoppas att det bli fler race i Sturefors. Stort tack till Jakob och hans gäng för en härlig tävling!!
