Vanligtvis brukar jag få tunnelseende så här nära tävling och världen runt omkring krymper ihop. Kanske har jag det även innan denna start men jag lägger ändå märke till att många löpare har klätt på sig vätskesystem. Hmm det kanske är bra, men det väger ju onekligen en del att bära med sig. Jag ser också fladdrande ljus från marschaller som är tända längs uppförsbacken efter startfållan. Riktigt snyggt. Ur högtalarna hörs stämningshöjande musik. När "Misty Mountains" spelas dovt och storslaget är ståpälsen total.
Fredrik och jag petar oss in i startfållan med ungefär en kvart kvar. Anspänningen tilltar. På ett bra sätt. Fredrik träffar några kompisar och snackar lite. Fem minuter kvar och folk börjar trycka ihop sig i fållan. När starten går är det bara skönt. Skönt att äntligen få starta resan mot Mora. Start och målgång i alla slags lopp är ju oftast garanterat ljuvliga. Det är där emellan det kan svida ordentligt.
Efter backen upp, den som är kantad av marschaller, går det fortsatt omväxlande uppför till första riktiga kontrollen vid Smågan. Knappt en mil har passerat och vi har väldigt medvetet hållit ett lågt tempo omkring 5:30-6:00 min/km. Tror man sig kunna springa 90 km springer man ju högst sannolikt en mil med lätthet och det lätt att falla in i sitt vanliga löptempo. Det blir sannolikt rätt jobbiga mil på slutet då...
Färden fortsätter in på banans knivigare del mot nästa stora station med båda mat och dryck, Mångsbodarna. Här handlar det om stiglöpning i sin ädlaste form - stenar, rötter, spänger och ett satans hit och dit för fötterna. Jag önskar stundtals att jag tränat mer på liknande underlag. Minnen från den härliga med ack så jobbiga Kolmårdsmaran poppar upp som vattkoppor på minnesbarken. Spängerna är kul att springa på eftersom de fjädrar tillbaka och skänker lite höjd till löpsteget. Men dom är hala, steget blir lite försiktigt och summan blir nog att farten är konstant. Hade valt mina IceBug Enlight som följeslagare och inte en gång halkade jag till på dom blöta planken eller stenarna - imponerande. Sulan i skorna är lite tjockare och med mer dämpning/stabilitet än i de modeller från IceBug jag annars använder och det passade prima för de många km som skulle avverkas. Speciellt fötterna tycker jag tar lite stryk av långlopp.
När Mångsbodarna dök upp framför oss kände både Fredrik och jag av en lättare hunger. Kort på energi kändes dåligt, rent av lite illavarslande. Här fanns möjlighet till korv-/ostmacka, pannkakor, bananer, saltgurka och mer därtill. Blåbärssoppa förstås. Alla stationer med blåbärssoppa var riktiga höjdare, särskilt där soppan var varm. Likaså gick vi båda igång på att energidrycken var varm ibland. Gick i gång på ett positivt sätt alltså. Minnen från barndomens termosar med varm saft smekte våra stenhårda ultrasjälar. Det här med att springa långt handlar också så mycket om vad som serveras vid nästa station och vad man ska välja att dricka och äta! Ibland kan ju tanken på ett glas varm blåbärsdryck vara det som gör att man håller det tänkta tempot ända till stationen. Det är smart att dela upp sträckan i ett ultralopp och avståndet mellan vätskestationerna är lagom delmålsdistanser att bryta ned hela sträcka på. Ett stort plus var också att alla funktionärer var så engagerade och uppmuntrade under hela sträckan.
 |
| Översikt över bansträckningen |
Vi hamnade i en skön stämning, Fredrik och jag, då vi stundtals pratade mycket om allt möjligt. Det funkar ju verkligen då tempot är lägre och syreatomerna räcker till mer än bara framfart. Ibland var vi tysta och gick in i oss själv. Samarbetet under resan funkade suveränt och en tråkig timme blir ju mindre tråkig om man kan snacka med någon. Förstås pratade vi också en hel del med medtävlare runt omkring oss men där riskerar man ibland att inte synka varandra och kan tvingas lyssna på en utläggning om en väldigt väldigt enkel och problemfri Vätternrunda, cyklad på ca 10 tim, när man bara vill tänka på om och i så fall när man ska kissa.
Efter ett kortare stopp i Evertsberg, där vi egentligen bara åt och drack utan att nyttja våra ditskickade påsar, var det utförslöpning i ca en mil med ca 250 tappade höjdmeter. Nedför på det sätter sliter lite på låren. En bra teknik för utförslöpning är en riktigt vettig investering. Jag har tränat i alla fall en gång i sommar så det gick naturligtvis strålande.
Under vägen till Oxberg började det väl ibland bli lite tungt. Vi hade hela tiden strategin att gå i alla längre och brantare uppförsbackar, för att spara kraft. Väl framme i Oxberg var det bara 29 km kvar. Ett knappt Lidingölopp. Ingenting att orda om. Det har vi gjort förr. Bara att ställa om och beta av. I Oxberg insåg vi också att alla större stationer verkade vara placerade på en höjd. Så innan blåbärssoppa, en uppförsbacke. Helt ok. Först prestera, sedan belöning.
Efter Oxberg är banan flack med bara mindre backar och egentligen är det ett svagt nedförslut hela vägen till mål. Vi märkte inte riktigt av det men gladdes i vilket fall av att strax efter Oxberg plötsligt vara i Hökberg. Väl här var det bara 19 km och nu snackar vi nedräkning. Hårt packad sand eller grusvägar och liknande underlag gjorde att löpningen blev enklare. Nu börjar låren svida lite. Tröttheten efter 7 mil är helt annorlunda jämfört med tröttheten i tex en halvmara med 5 km kvar. Efter 70 km är tröttheten närmast som en slags fantomsensation som är diffust pirrande. Benen är lite avdomnade och man uppfattar tydligt att dom vill stanna och vila lite. Omkring här, kanske lite tidigare, får vi besked om att Jonas Buud vunnit hela rasket och krossat allt motstånd genom att troligen springa på 6 timmar. Just vinnartiden råder det lite osäkerhet omkring och vi säger att 6 timmar är väl ändå helt omöjligt... Jo omöjlig, om man inte är från yttre rymden, som någon skrev dagen efter loppet.
Sista milen och kilometrarna går lite i trans. Benen bara rör sig. Inte av sig själva dock, man får piska på dom hela tiden. Men rörelsen framåt är det som upptar vårt medvetande. Här är vi trötta och bara matar på för att komma i mål någon gång. Väl i mål får man ju sluta spring. Nu pratar vi mindre. Vi bara tuffar på. Jag försöker boosta oss med positiva utrop, men jag vet inte riktigt om Fredrik hör. När vi kommer in i Mora händer ingenting alls. Nästan inga människor, nästan ingen aktivitet. Men när vi närmar oss målet med den klassiska portalen och alla människor står och applåderar oss den sista biten mot målgången - ja då kommer känslan av att vara oövervinnelig. Vi klarade det Fredrik! 9:41:12 tog det. Medaljtid och allt. För egen del blev jag alldeles vek i sinnet och ögonen tårades några sekunder. Så skönt att vara framme! Dessutom hade Malin och Lisa precis gjort sig i ordning och var på väg mot målet för att möta oss. Timing.
 |
| Lika glada som stela |
Efteråt hängde vi i tältet med matserveringen. Satt och började eftersnacket. Frågade varandra om respektive lopp, tider, medlöpare, svackor, glädjen och allt annat som hör till. Stelheten tilltar och när man sedan ska resa sig känns plötsligt 90 km lite för långt. Efter långa löpningar brukar jag bli konstig i kistan och känner av ett lätt illamående samtidigt som jag är hungrig. Så inte denna gång. Köttbullar och potatismos satt fint och hemfärd till Sälen med Vasaloppsbussarna gick förvånansvärt fort. Hela kvällen fortsatte vi eftersnacka. Hela tiden med ett närmast ohämmat intag av mat och dryck i stugan. Rätt omedelbart efter loppet tror jag vi alla konstaterade att det här måste vi göra igen. Det är ju ett rätt ok betyg till både arrangör och till oss själva!
Vilka hänger på 2015?
/Andreas
