#Testschwester testar - Skeviks gård

Fick möjlighet till utveckling. Jag gillar utveckling så jag tog den an med fullt blås. Själva utvecklingen får utvärderas på annat forum. Men lokalen jag och de andra befann oss på var Skeviks gård, strax utanför Gustavsberg.

 Entrén till huvudbyggnaden

Byggnader på gården

Själva gården är tämligen stor, med flertalet hus på området. Vackert beläget längst in i en vik. Varmt välkomnande från all personal så jag kände mig ..tja...välkommen. Boendet ligger lite vid sidan och är nyare tillbyggt än huvudbyggnaden. Fyra flyglar som ser liknande ut med en övervåning och en undervåning. Rummet var helt ok då jag var ensam och inte behövde så mycket yta. Det fanns vad jag behövde. En sak som imponerade var att alla flyglar hade en mindre uppsättning gymartiklar innanför farstun. Pilatesboll, yogamattor och lite hantlar. Smidigt, framförallt för rehab och liknande. 

 El rummo

 Boendeflyglarna

 Restaurangen där de alltid hade satt igång en brasa innan frukost och kvällsmaten. Mycket trevligt!  

Skeviks gård använder väldigt mycket självhushåll. Grisar, lamm och andra djur som går på gården ingår i kretsloppet. Inte bara köttet tas tillvara utan även det finns även tofflor, filtar och mössor. Andra produkter som gården själv gör är sylt, sallad etc. Bra tänk tycker jag. Uppskattade det genuina. 

Maten är viktig för en upplevelse. Jag tyckte att det var väldigt bra mat hela veckan. Har inget negativt att säga om det. Bra mix, med all mat från gården. Fräscht och gott. 

Vyn ut mot viken från huvudbyggnaden

Det som var lite kul att det också att fanns mycket att göra. Nu hann jag inte testa allt, men jag hann springa lite i skogen i alla fall. Men det finns kanoter, utegym och innegym, motionsspår, vedeldad tunna, bastu, stövlar att låna för att kunna gå omkring bland djuren, boule..tja.. det finns grejer att göra. 

Hittade lite stigar av en slump..roligt!

Skevik har ett litet spår på plats..jag sprang lite fel men det gjorde ju inget..

najs

Kan verkligen rekommendera Skeviks gård. Ta en weekend och ha det gött vet ja! 

#testschwester

Att springa vilse är att hitta sig själv..eller en söt häst och en rar dam

Som mången löpare på den formella vilodagen söndag, så ville även jag springa lite längre. Nu håller ju jag på med lite försiktig upptrappning efter skada, så "långdistans" är ett tämligen relativt uttryck för tillfället. Men lite längre än förut i alla fall kan man ju tänka.

Passade på att reka lite swimrun-områden..

Jag gav mig i alla fall ut strosandes / lufsandes i den nyfallna snöns vindpinande och snålblåst miljön som rådde. Inte helt underbart generellt, men fick ändå tillbringa lite tid i skogen. Efter att ha trampat på mycket välbekanta stigar så kom jag fram till en stig som jag (faktiskt) inte sprungit på. Så jag gjorde slag i saken och begav mig in på den såklart.

Ser ju inte så tokigt ut eller? fast att det var vitare nu..

Den gick bortåt från hemmet vilket ännu icke gjorde mig så nervös att jag inte fortsatte med glatt humör. Skogen tätnade och det blev mer och mer svårsprunget. Efter ett tag blev det helt offtrail, vilket är rätt kul egentligen. Letade djur att leka lite med, men de syntes inte till. Den nyfallna snön gjorde underlaget mjukt men samtidigt lugnt.

Swimrun? 

Efter ett tag kände jag lite att det vore nog dags att ändra lite på kompassen vred lite på den. Som skogslöpare vill man ju inte bara vända om tvärt utan mer springa runt..i alla fall känner jag så.

Älsk! 

Hittade ut till en travslinga mitt i skogen. Underligt. Kunde inte springa vidare i skogen då den tätnade något så alldeles utan fick traska ut till hästmarkeringarna. Efter ett litet tag så kom jag fram till en söt häst och en rar dam. De berättade lite om var jag befann mig och det lugnade mig lite för överlevnad i längd hemåt.

Efter någon kilometer efter mitt lilla möta så hittade jag tillbaka till välbekanta spår igen och joggade omkring lite skönt bara. Kul att hitta nya stigar och att springa vilse är ju som bekant att hitta sig själv lite..eller en liten häst och en dam..

Älskar skogen!

//Marcus

Äntligen transportlöpning

Efter att ha varit skadad och löpningen har frustrerande lyst med sin frånvaro så fick jag igår till första transportlöpningen sedan urminnes tider. Den enkla träningen som bara blir av förgyller ju verkligen tycker jag. Vädret var lagom bra..inte för kallt och inte för varmt. Solen kom och kramades lite längs med vägen vilket var en uppskattad gest. Vågade inte sticka av så långt utan körde kortaste vägen hem för att inte gå sönder. Jobbigt med den ständiga oron för att det skall säga pang i vad igen.

 En av fördelarna med att transportlöpa är ju att man ibland kan sätta sig på en sten och filosofera lite

Sprang med mina Salming Miles då mina nybeställda EnRoute inte har kommit än. Mjukt, fint och skönt gick det i alla fall. På större stigar och transportlöpningen så är de perfekta.

 Tinnerö i pre-vår-skrud

 

Blev försiktig löpning hemåt från jobbet via Tinnerö Eklandskap. Flertalet stopp för att mjuka vaderna ( och återfå lite rimlig andning igen). Kammade hem dryga 8 km rätt enkelt i alla fall. Längst hittills sedan skadan och ingen smärta under eller efter. Hoppet lever!

Geggiga stigar är toppen

//Marcus

Offerstenen Sten

Efter att ha ynkat och haft mig så kände jag idag att det var dags att ta tag i det hela. Många tips har jag fått om hur jag skall äta: ingefära, drakolja, russin, kummin och sånt där annat jättenyttigt grejs ..men icke. Jag har såklart även testat konventionell diet vid sjukdom och ynk: överäta-av-allt-som-finns-hemma.. men intet har egentligen hjälpt mer än tiden som gått. I och med att 50 % av familjemedlemmarna är/har varit fulla med sjukdom så är det kanske inte konstigt egentligen.

 Underbar vårsol och lätt duggregn från träden

Idag gick jag i alla fall ut i skogen för att söka mig en rejäl offersten där jag kunde skynda på djävulsutdrivningen. Nu är jag ju inte så där himlans sjuk utan mestadels ämlig och sub-sjukdomskänsla. Som jag likväl ogillar väldigt väldigt mycket. Man är lite för frisk, men samtidigt lite för sjuk. Ousscchhaann.

 

Geggamojja

i alla fall...




Jag strosade iväg planlöst ut och förbi de vanliga stigarna. Samlade ihop lite smådjur på vägen när jag letade efter rätt miljö och rätt altare. Skogen vaknade samtidigt som mina sinnen öppnade sig. Solen sken vänligt på den geggiga trailstigen och beredde mig ett själavarmt välkomnande. Plötsligt i en solbeklädd glänta så uppdagades det en spännande och välkomnande känsla. Som om att det var meningen att just jag skulle komma till denna plats. Efter att ha gått längre och längre in, så pass långt att ingen männsika tidigare satt sin fot så fann jag den.

Min vän Sten

Där var den. En lugn puffande och hummande, trygg gedigen klump. Den låg där i solen och vilade medan dropparna från de sjungande träden försiktigt föll över oss. Vi kände nog båda att vi direkt knöt an. Sten sa inte så mycket men kroppsspråket talade desto mer.

Vi satt tillsammans där ett tag och lät tystnaden göra jobbet. Den gör ju det ibland. Vi kom överens om att jag är frisk nu. Det kändes bra. Han är vis min vän Sten.

Tillsammans så sjöng vi ett par ålderstigna skogsvisor och gjorde hemliga hälsningsfraser som bara invigda känner till. Vi var båda glada över vår nyfunna vänskap och kom överens om att vi skall ses snart igen.



//Marcus 

Det man inte har i benen får man ha i biceps

Vi har alla olika föreställningar om vad som är romantiskt. I de flesta parförhållandena firas kärleken lite extra vid högtidsdagar såsom bröllopsdagar eller den specifika dagen man etablerade sig som ett par. För egen del är jag helt oduglig på att komma ihåg såväl vilka datum dessa dagar infaller på året samt hur många år vi egentligen hållit ihop. Min man däremot har järnkoll på detta och alla andra saker som är nödvändiga att minnas.
Som kompensation för mina uppenbara brister att uppmärksamma särskilda datum slog jag till på stort för att fira alla hjärtans dag i år. Man får ju god hjälp av samhället i övrigt att komma ihåg just denna dag.

Barnvakt var fixad och av alla olika romantiska scenarion jag kunde föreställa mig så föll valet slutligen på långfärdsskridskor. Romantik för mig är att göra något som jag vet att min käresta skulle uppskatta och för honom och oss innebär det alla typer av fysisk aktivitet. När man tränar tillsammans, tar i och svettas, utmanas och kanske till och med skräms lite så stärks banden mellan människor. Träning frisätter ju som bekant diverse signalsubstanser och hormoner som är välgörande för oss både kroppsligt och mentalt. Och när jag och min man tränar tillsammans blir det liksom dubbelt upp av allt. Underbart.

Solen strålade och eftersom vi var lediga på eftermiddagen kunde vi ge oss ut innan de flesta andra och ha isen helt för oss själva.  Dagar som dessa är vi särskilt nöjda över att vi valde att bosätta oss nära natur och vatten.

Sjön Roxen

Vi satte av från Ekängen mot Östra Harg. En tripp på ca: 8 km. Fredrik visade sig ha fallenhet för skridskoåkning medans jag blev varse att det man inte har i benen får man ha i biceps. I frånvaro av teknik med fötter och ben tog jag mig framåt genom frenetisk stakning.
Vi stannade och fikade på en liten kubbe. Det är verkligen makalöst vackert att se landskapet utifrån isen. Och tystnaden. Det är först när vi sitter i total tystnad jag förstår hur mycket ljud och andra störande stimulin vi utsätts för dagligen i det vanliga livet. Här sitter vi helt plötsligt och fån-ler över tystnaden. Det enda som hörs är den ljuva stämman av isen som sjunger.

Efter en styrketår kände jag mig stursk och ville fortsätta ett par kilometer till i riktning mot Norsholm men när vi rekade isen lite så kom vi fram till att de var tryggast att vända hemåt igen. Och  det var nog tur för det blev en kapplöpning mot solnedgången.
Tur också att jag tog de flesta fotona under den första delen av äventyret. För hur romantiskt och bildvackert det än är att skejta in i solnedgången tillsammans så innefattade det även ett femtiotal spottloskor, snorskägg och slemhosta. Men det är så vill ha det. Autentiskt.

Två timmar och dryga 17 km senare lullade vi hemmåt på vingliga ben och med sladdriga armar. Lyckliga och fullständigt uttömda.
Jag kan varmt rekommendera till alla nyfikna att prova på långfärdsskridskor. Jag hade turen att kunna låna all utrustning av två familjemedlemmar av ungefär samma längd och skostorlek. Annars har jag kollat upp att det går att hyra utrustning av friluftsfrämjandet till en billig penning. Det är viktigt att ha respekt för isen så utöver själva skridskorna ska man ha med sig både isdubbar, kastlina, ombyte med extrakläder mm och då kan det vara lättare att hyra än att köpa alla prylar.

Nu räknar vi ner dagarna till sportlovet. Då drar vi till fjällen och ägnar oss åt vintersport som sig bör.

Önskar Er en fin vecka/ vänligen Lisa

Lagen om vad man måste göra vid sjukdom

Först och främst..ja, jag vet att det finns olika typer av sjukdomar. Jag är sjuksköterska och har träffat patienter som är sjuka på riktigt. Ändock så tycker jag att det är tråkigt att vara tillräckligt ofrisk för att kunna röra på sig i ett träningsändamål. Så det här är inget gnäll över att jag är så sjuk..buhu  buhu..utan bara ett litet avstick från all pepp som ni möter här.. 

eftersom jag har jobbat på ett par IVA avdelningar så vill jag icke hamna där. Inte för att jag inte tror på deras kunskap utan mer för att de säkerligen kommer testa alla grejer de kan sticka i mig bara för att... ; ) 

Först fick / kunde jag inte springa på grund av skada och nu åkte jag på halsont och feber. Sol och vårliknande förhållanden i skogen gör ju inte längtan mindre till skogen. 

Jag gör som lagen föreskriver när man är sjuk: 

- Äter överdrivet mycket onyttigt (eftersom man är värd det) 

- Söker efter lopp och utmaningar 

- Letar och köper produkter till träning

- söker igenom hela youtube efter fantastiska utmaningar

Hmm..är jag inte liite friskare...?  EEhh..nej.

Tråkigt likväl..Underbar sol och knappt en minusgrad..så där innan våren spruckit opp. Stigarna ropar ju, hör ni inte det?!

Skrev till styrelsen om att vi skulle kunna ordna ett utegym till föreningen. Well.....är inte helt säker på att vi förstod varandra riktigt..

Föreningens utegym.

Nåväl..snart på benen igen får vi hoppas. Man får ju kalkylera med lite skador och sjukdomar, man vet ju att de kommer likväl.

hoppas att ni har det bra och att era stigar är sköna!

//Marcus 

Semmeldieten fungerar!

Fick den roliga möjligheten att testa rörligheten hos mig. Daniel håller på med sin utbildning och frågade han i studiesyfte om jag hade lust att testa lite. Såklart jag ville! Det hade jag ju inte gjort förut så självfallet hoppar jag på sånt.

Daniel berättade lite om testerna, funktion och upplägget sedan var det bara att sätta igång. Övningarna är inte sådana som jag gör dagligen och man avslöjas tämligen snabbt var man har sina svagheter.

Så här skriver SISU som givit ut boken om testerna:

Vad är 9+ screening batteri?9+ screening batteri är en funktionell rörelseanalys som består av elva olika funktionella och komplexa rörelsetester, samt tre tilläggstester. Testbatteriet har sammanställts, vidareutvecklats och reliabilitetstestats av en grupp sjukgymnaster på Riksidrottsförbundets Idrottsmedicinska klinik, Bosön.
 
Skapa förutsättningar för ett skadefritt idrottande
Det som ofta symboliserar en framgångsrik idrottare är kvaliteten och timingen i en utförd rörelse. Om en idrottare har begränsningar i rörlighet eller nedsatt stabilitet finns det en risk att han eller hon per automatik utvecklar kompensatoriska mönster för att klara vissa idrottsprestationer. Det är därför viktigt att fokusera på idrottarens utförande, det vill säga hur han eller hon rör sig. 

En metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme

9+ screening batteri är en metod att upptäcka en nedsatt funktion innan skadan är framme; att skapa goda förutsättningar att kunna tillgodogöra sig idrottens hårda och kravfyllda träning. Testbatteriet kan också vara ett verktyg för att hitta svaga länkar under en rehabiliteringsperiod, så att den aktive kan återvända mer vältränad och välbalanserad än innan skadan uppstod.

 

Manualen för testerna

 

Just själva knäböjen var inte några problem, men att hålla en pinne (utan vikt) med raka armar i rätt nivå lodrätt visade på lite stramhet i bröst/ryggpartiet. Även att sitta i "pistolen" var ganska utmanande.. Du står på ett ben, armarna rakt fram samt det andra benet. Sätt dig ner så långt du kan och ställ dig upp. Låter lätt, men rätt knepigt för mig.

 

Resten av övningarna gick faktiskt ganska bra och jag landade på 27 poäng av 34 som max. Framförallt att bålen har faktiskt blivit mycket starkare de sista åren. Roligt när träningen ger lite resultat.

 

 

 

 Poäng per övning

 

Fick även förödmjuka mig med att mäta kroppsfettet. Med en calliper mätare så mäts fettet på flera olika delar av kroppen och summeras enligt vetenskapen ner till en siffra. Trodde att det låg betydligt högre och är ändå glad över att det inte var omkring 50 %..

 

Landade på dryga 13 vilket är riktigt bra för att vara mig och det finns ju dom som både är i bättre form och sämre form i min åldersklass..

The bitter truth..typ

 

 

Kan med lätthet nu säga att semmeldieten fungerar och jag är den empiriska vetenskapens resultat efter många års dietande.

 

Om du vill testa dig och göra liknande tester så ta kontakt med Daniel. Han finns på instagram föreslagsvis: @danielojergren och så håller han i löpkurser på gymmet FRISK i Linköping.

 

 

Lycka till!

 

///Marcus

Fysisk och mental härdsmälta

Hej, Lisa här!
Jag har glömt mitt inlogg till bloggen så kapade Fredriks konto för att kunna författa ett litet anspråkslöst inlägg. Spännande, trodde jag. Men det visade sig att han inte har en enda snuskig hemlighet i inkorgen.

På grund av fysisk och mental härdsmälta senaste veckan har jag haft ett 7dagars ofrivilligt träningsuppehåll. Men idag, äntligen, blev jag utdragen på fantastisk terränglöpning med delar ur Team Fillinge Ultra. Eller fantastisk och fantastisk var en lätt överdrift kanske. Miljön och sällskapet var av högsta kvalitet men min löpning var allt utom njutningsfull. Ni vet den där känslan av att man (trots gedigen motionärsbakgrund) inte har tränat en dag i sitt liv tidigare. Den känslan. Fy fanken alltså. Jag övervägde flertalet gånger under den första halvmilen att sluta träna helt för att istället ägna återstoden av mitt liv till att äta chips och vältra mig i självömkan. Turligt nog gick det över som det så ofta gör när man rört på sig en stund.
Stort tack till herrarna som hade tålamod med mitt långsamma tempo och flåsande i bakhasorna.
Det blev tillslut en runda på ca 13 km.
Så nu är jag officiellt igång igen.

En snutt längs Roxens strand

Fredrik, min make och gruppens ungtupp, hade rekat ut en för mig och Andreas ny löpsträcka. Turen startade längs Roxens strand, tog oss förbi den nedlagda anstalten och vidare igenom närliggande skog. Det är fascinerande hur varierande miljöer vi fick beskåda under det ändock ganska begränsade geografiska område vi befann oss i. Bitvis var det stenig, mycket rotig och teknisk terräng medan det ett par kilometer senare avlöstes av ett frostigt kalhygge och avslutades med lite mossig trollskog. Det är nog det jag älskar mest med löpningen. Allt man får se på vägen.

Jag har hamnat på efterkälken men låtsas att det var pga fotograferingsåtagandet

 Efter avslutad löprunda var det dags för teamträff med samtida planering av tävlingsagendan för 2017. Vi kom inte så långt men säsongen kommer i alla fall inledas med Trail och -mustasch loppet i Borensberg i april och avslutas med Tjurruset i Stockholm i oktober.
Däremellan har vi som målsättning att genomföra 3 swimruns, 3 thriathlon och 4 löplopp per individ. Fast så mycket som möjligt ihop då. Andreas och Fredrik skall också ge sig på Ironman Kalmar och jag och Marcus vill springa var sitt marathon under säsongen. Det problematiska är att vi måste typ arbeta nångång också och umgås med barn och övrig familj. Inte helt enkelt men vi brukar lösa det.

Obligatorisk team-träff-fika med ostkaka och vispgrädde

Vi vill gärna upptäcka nya platser och tävlingar så tar tacksamt emot tipps/förslag i kommentarsfältet med Era absoluta favoritlopp. Stora som små och korta som långa.

Önskar Er en fin vecka!

Jag vill ju bara träna träna träna träna träna etc

Men det funkar inte just nu pga av en elakartad förkylning. Snor, hosta och fysisk ynklighet är det rådande tillståndet i kroppen, även om det är bättre idag jämfört med i förrgår. Bättringen går dock för långsamt och jag blir otålig och rastlös över att inte kunna vara i den rörelse jag vill.

Tog mig i kragen och åkte för att storhandla i alla fall. Hittade färsk ekologisk gurkmeja som slank ner i vagnen. Har tidigare testat att bereda den extremt hälsobringande jamu-juicen som enligt samlad expertis ska vara som nitroglycerin för immunförsvaret. Alltså på ett bra sätt. Liksom riktad sprängverkan. En dödstjärna på immunförsvarets sida i kampen mot vådliga inkräktare. Testa gärna nedan recept som är hämtat från Jonas Parandian. Ni vet han, NaprapatJonas, som kryper som en ödla, förespråkar minst 15 min huksittande per dag och har ett skönt lite annorlunda synsätt på prehab och rehab länkat till rörelseapparatens dysfunktion.

Jamu-juice

4 kvistar gurkmeja - skalade och rivna
1 bit ingefära - skalad och riven
1 tamarind - kan vara svårt att hitta, jag hoppade över den
Sjud med 1 liter vatten, ca 20 min
Mixa - hittade du tamarind så ta bort den innan du mixar
Smaksätt med honung, någon msk, och saften från 2 lime
Sila och häll upp i flaska och förvara kallt
Föreslagen dos är ca 2 dl per dag

Juicen färgar allt den kommer i kontakt med, så iaktta stor försiktighet. Mixa för bövelen inget som är varmt i en blender eller liknande - det kokar liksom över. Har jag hört.

Färsk gurkmeja

Juicen är inte god men blir säkert mindre otäck om man överdoserar honungen mer än jag gjorde vid den första beredningen. Nu i em blir det mer honung vill jag lova.

Keep up that good immune-spirit!
/Andreas

Nilssons återblick - första plats

Äntligen, tänker vissa. Slutade läsa för länge sedan, menar andra.

#1 - Borås triathlon på halv ironmandistans, 5:30:19, tillsammans med Fredrik

Solklar etta! Kanske inte för att det var så kul hela tiden, för det var det verkligen inte. Det var i ärlighetens namn jobbigt men på ett annat sätt än jag upplevt under långa löptävlingar. Här upplevdes en matthet i kroppen som om en dag på stranden kombinerats med dagarna efter någon enterit eller annan urlakande sjuka. Ingenting var egentligen fel men inte heller helt rätt. Vartefter halvtimmarna lades bakom mig så togs successivt udden av den där goa känslan av att man är stark hela tiden och kan fortsätta trycka på. Kroppen var svårövertalad och benen kändes inte riktigt igen. Mentalt blev det en kamp. Tankens resan var en spiral nedåt som ändå vände riktning och istället blomstrade ut i lycka och sann tacksamhet över att kunna springa med skaplig fart de sista 15 km. Märkliga erfarenheter som är svåra att sätta ord på.

Simning är ju grenen som kommer ju först i triathlon, som bekant, och där gick det helt ok. När tävlingen gick av stapeln var 2 km väldigt långt för mig att simma och även om det ju alltid är rätt långt så var jag i alla fall riktigt nervös över både ork och navigation. Lyckligtvis gick det bra och jag kom upp ur vattnet strax efter Fredrik. Snabbt byte i T1 och ut på cyklingen. Ny cykel och allt. Fort skulle det gå. Nja det kändes inte så efter ett tag. Benen svarade inte sådär som jag önskat. Men framför allt - det var jäkligt backigt! Vändbana innebär ju att uppförsbackar ut blir nedförsbackar hem men det vet i tusan! Jag kommer mest ihåg uppförsbackarna. Regnet var rätt så ok även om det bitvis hade varit skönare med någon grad varmare. Det fanns vätska och bars att fylla på med men jag nyttjade tyvärr inte dessa i någon större utsträckning. Möjligen fick jag betala för det senare då tävlingsfokus sjönk och benen segade till sig.

När de nio milen var avklarade var det skönt att få byta till löpningen. För om cykelmomentet hade varit svårt att få till så skulle väl löpningen åtminstone vara som en promenad i parken - det var ju löpning jag kunde liksom. Den fortsatta mattheten i kroppen var lite chockerande och löpsteget under de första fem km var allt annat än snyggt. Fredrik och jag hade startat löpningen ungefär samtidigt och efter ett tag slog vi följe och blåste av den interna kampen. Troligen var det den dagens mest kompetenta och vinstgivande beslut - mentalt blev det lätt eftersom vi sprang och pratade nästan oavbrutet från km fem till tjugoen. Vi formligen sveptes fram av Malin och Marcus som ständigt dök upp och hejade på oss. Deras taktik var beröm, glåpord och osanningar, men det funkade bra. Pojkarna i Salmingtältet hejade på utan förolämpningar och Colting/Lilja pushade alla vid varvningen. Stor del av löpningen var riktigt fet! Löpningen tillsammans med Fredrik var helt klart topp 3 av alla löpningar jag gjort i olika sammanhang - vi hade så jäkla roligt och kände oss så starka. Vi startade i drygt fem-tempo och öste så småningom på i strax under 4:30 per km. Det är helt ok.

Tävlingen på halv ironmandistans gjorde att Fredrik och jag anmälde oss till Kalmar IronMan. Helt klart öppnade Borås Triathlon våra ögon inför uppgiften. 5:30 på halv IM är långt ifrån snabbt och ändå kände vi oss i hygglig form men fick istället slita rejält. Nästa gång är det dubbel distans som står på menyn. Uppgiften framkallar en viss känsla av skräck och då är väl uppgiften i allra högsta grad adekvat!

HÄR anmäler du dig till Borås Triathlon, nu med en sprintklass också.

Prerace

 

 

Kul utan hjul
 

Tävlingsledningen närvarade hela tiden i mål

 

Bristfällig uppdatering av skorna - hallå Officerat och Påläggskalven!?

Bubblare till top-fem-listan kan göras lång. Under ett år hinner man med rätt så manga olika tävlingar och alla har sin glans. Björkfors sommarcup var charmig. Formen min var usel, steget slött och sinnet svagt. Lyckades ändå vinna hela serien i M40-klassen. Motståndet var väl kanske inte det bästa. Fredrik kom före mig i mål vid tre tillfällen vilket inte inträffat tidigare. Det var han definitivt väl värd! Bara det inte händer igen. En annan bra grej är att vi har vår alldeles egna Team Fillinge Ultra-flagga. Tillblivelsen har stötts och blötts ett tag men till sist anlände den så vi kan markera ut vår närvaro i olika sammanhang. Bilder kommer under 2017. Nilssons Vetenskap (HÄR) tog sina första stappliga löpsteg under senaste delen av 2016. Utveckling kommer att ske under 2017 och 2018, men grejen är att jag har samlat mina föreläsningsuppdrag inom forskning, sedering och narkos med att erbjuda individanpassade träningsprogram för löpare. Till stor del efter individens specifika önskemål. Vill man inte springa intervaller ska man ju inte göra det! Idag baserar jag kunskapen som behövs på min egen erfarenhet och på forskningsresultat. Under 2017 kommer jag kunna lägga till specifik utbildning till mitt CV. In progress så att säga. Sturefors Triathlon var också precis strax utanför topp fem och likaså Gammalkils Triathlon.


Det var mina tillbakablickar. Nu blickar vi framåt i stället!

Keep up that good 2017 spirit!

/Andreas

Nilssons återblick - plats två

Så till sist, den näst sista delen i Nilssons återblick.

#2 Tjurruset - terränglöpning strax utanför Stockholm, 10 km, 59:57

Denna tävling som är hat och kärlek. Som är hopp och förtvivlan. Som är löpning och lerinpackning. Som bara måste prickas av en gång per år. Flera gånger under de 10 km hinner man förbanna sin start. Blodet rusar, leran klibbar, vatten kyler och syran svider. Obönhörligen.

Tjurruset är starkt förknippad med Team Fillinge Ultra tillblivelse, en kylslagen oktoberdag för åtta år sedan. Marcus, Fredrik och jag åkte efter viss övertalning inkluderat tusen nålar upp till en grusgrop i Stockholmstrakten för att testa ett terränglopp som verkade lite kul. Märkligt nog var det en då icke-löpande Marcus som drev på (läs tvingade) och anförde att "det är kul eftersom man blir väldigt smutsig". Men någonting i den krispiga höstluften eller den lösa sanden som skulle forceras i branten upp ur gropen triggade vår lust till äventyrslöpning. Vi organiserade oss även efter den där första tävlingen. Började springa lite tillsammans då och då, tittade på fler tävlingar att göra, spånade fram gemenskapen i Team Fillinge Ultra och fortsätta att besöka Tjurruset år efter år i större skara; fruar och barn hängde på allt eftersom. Och tja, på den vägen är det, Team Fillinge Ultra bara rullar på.

I mitt tycke är ett bra Tjurrus löpbart till 90 % adderat 10 % enstaka naturliga hinder såsom träsk, sand, vatten eller liknande. Banan får gärna vara krävande och utmanande men det ska ändå handla om löpning. Är hindren för många eller så beskaffade att det bildas kö så handlar det om något annat än en löptävling - det blir istället hinderbana, Obstacle Race, Toughest eller nåt liknande. Jag avskyr sånt. Förstår inte vitsen med att blanda icke-löp-element med löpning, det blir konstruerat och abstrakt. Hitte på liksom. Enstaka år har Tjurruset snuddat vid det här konstruerade och hindren, eller egentligen flaskhalsarna, har tagit över. Köer har skapats och det har inte gått att springa även om man har haft både viljan och orken.

I höstas gick det bra. Normalt brukar min tid hamna mellan 55 och strax under 60 min. 55 minuter betyder att det har varit extra löpvänligt och närmare 60 min indikerar en tungsprungen bana med backar, sand, vatten eller något annat som suger musten ur benen. Alla utom ett år under 60 min är min svit. I år plats 22 vilket känns riktigt bra.

Hat-kärleken, tiden och placering bidrar till plats nummer två på listan. Allra tyngst väger ändå att vi var där alla tillsammans och att det var fint väder. Gemenskapen, några Snickers, äggmackor och kaffe förenar som få andra ting. Det känns bra i kropp och själ. Team Fillinge Ultra.

HÄR kan ni kolla Tjurrusets hemsida.

Under solen reser sig en riktigt go backe

Stillsamt innan start



Slappar

Brådis till start

Junior och senior

Springer ju nästan enbart i Salmingskor men Tjurruset innebär Icebug.
För min del finns inget lämpligare.

Team Fillinge Ultra

Plats ett kommer snart.
/Andreas

Nilssons återblick 2016 - plats fyra och tre

Nu fortsätter fem-i-topp-listan över årets höjdpunkter i tävlingssammanhang.

#4 Öppet spår - skidor, Sälen till Mora, 90 km, 8:05:00

Perfekt väder och perfekta spår. Perfekta skid-mates inför och under färden i bröderna Wirenmark. Förutsättningarna kunde knappt vara bättre. Ner mot minus 10 grader vid start och utlovad sol och klarblå himmel på väg till Mora. Historisk mark och en tävling som liksom utgör en del av nationalarvet, skidåkningen finns i generna. Vasaloppet (även om vi just åkte öppet spår) som är känt över hela klotet och lockar hundratalet nationer att åka skidor i Gustav Vasas spår. Klart man ska testa det här nån gång!

Kunde ha tränat mer. Kunde försökt att bygga överkroppen något i alla fall. Kanske staktränat i alla fall. Kom verkligen inte helt oförberedd men inte heller redo för utmaningen. Lite slarvigt kan tyckas men jag tycker inte att det är så roligt med skidåkning egentligen. Varför då åka 90 km överhuvudtaget?! Jo just för att få göra det, för att kunna kryssa Vasarutan. Och kanske lite grand för att jag sprungit Ultravasan 90 km.

Det blev några sega timmar i spåren mot Mora och de lätträknade träningsmilen på skidor var för min del verkligen inte tillräckliga för att njuta av upplevelsen eller för att göra en bra tid. Men jag tog mig i mål. Jag skadade mig inte trots flertalet urspårningar. Jag lyckades undvika att få spårgrannens skidspets inkilad mellan revbenen in i höger lunga i samband med de många omkullåkningarna. Inte heller överansträngde jag någon kroppsdel som hindrade mig från träning efteråt. Alltså, på det stora hela riktigt lyckat!

Jag hävdar att man ska göra Vasaloppet/Öppet spår om man ska kalla sig konditionsidrottare! På en värdig plats fyra alltså. Och ja, Wirenmarkarna kom ca fem minuter före.

Glada innan start

Kass skärpa men inte helt nöjd

Läs mer om Öppet spår 2016 HÄR.

#3 Ekängen Triathlon - sprintdistans 300 m - 18 km - 5.5 km, 58:21

Runt Linköping finns material för en hel sprinttriathlon-cup. Gammakil, Björsäter, Sturefors och Ekängen. Det finns säkert fler. Ofta är stämningen på dessa amatörevenemang uppslupen och gemytlig. Även om den största andelen tävlande är amatörer så finns en del som kan stoltsera med semiprofessionell status. Att titta på vilken cykel som rullas mot T1-området för att bedöma just sådan statustillhörighet är vanskligt, eftersom nästan hälften av de tävlade har cyklar som inte riktigt ser ut som cyklar och därtill kostar som en hygglig bil. Miljön är trots det familjär och inkluderande!

Mina minnen från tävlingen är lite rosaskimrande även om simningen bjöd på svårt motstånd. Hård vind och stökig sjö. Därför kortades simningen av till ca 300 m. Kanske blev det till slut ännu kortare. Fullt tillräckligt var det i alla fall. Förstås hård vind under cyklingen också men vad gjorde väl det - jag hade ju mina nya hjul på hojen. Ett sant nöje att trampa på och veta att bara hjulen resulterade i en tidsbesparing på kanske så mycket som 30 sek! Löpningen var om möjligt ännu bättre och jag kunde komma ikapp och förbi tillräckligt många för att sluta som tvåa i motionsklassen. Sånt värmer ett amatörhjärta.

Blåsigt och vågigt

Här är jag faktiskt väldigt glad

Anmäl er till Ekängens utmärkta triathlon HÄR.

Återkommer inom kort!

/Andreas

Nilssons återblick 2016 bäst av fem - plats fem

God fortsättning!

Är en bra inledning så här på juldagen. Hoppas att gårdagen blev precis så glimrande som ni önskat och förtjänat! Hoppas också att ni alla har lyckats att varsamt balansera det traditionsenliga överätandet med pliktskyldigt motionerande. Den av samvetet påtvingade promenaden eller löprundan efter att ha ätit bara några för många knäck, ägghalvor med räkor eller skinksmörgåsar, ja endast fantasin sätter gränser för överätande. Det är bara jul en gång per år och det gäller förstås att hålla fanan högt i sina paradgrenar, vad än de må vara.

Eftersom nyåret nalkas och det då traditionsenligt ska sammanfattas och listas på längden och bredden så kommer här en topp-fem-lista som på olika sätt ska sammanfatta ett vansinnigt innehållsrikt 2016.

När man blickar tillbaka ett år genom att bläddra igenom foton, titta på anmälningsbekräftelser till tävlingar och ögna igenom de tidigare inläggen så överväldigas man av hur mycket som egentligen ryms i 365 dagar. Mycket glädje, svett och kämpande. Också mycket av ingredienserna gemenskap, utflykt och att umgås med vänner. Träningarna inom Team Fillinge Ultra är starkast länkade till de här positiva och uppbyggande upplevelserna.

Men för min del rymmer konditionsåret samtidigt negativa uttryck - tankar på att bryta och kasta in handduken. Allra mest renodlat under en tävling, vilken som helst. Det är märkligt, men nästan alla lopp jag genomför fulländas genom att tänka så - "ge upp nu för fan". Då som först övergår aktiviteten från att bara vara rörelse och energiomvandling till att nå den ädlaste formen av rörelseaktivitet, nämligen TÄVLING. Tävling är på riktigt. Tävling är det tydligaste målet med träningen. Tävling skiljer sig från träningen genom att vara en produkt av det senaste och egot. Det högre syftet är att flytta sina gränser, att våga satsa och att lita på sitt kapital. Tävling är himmel och helvete. Tävling gör ont men kan vara alldeles saliggörande strax efter målgång. Jag tror att de negativa tankarna som tänder neonskylten "GE UPP" i mitt huvud, för min del också fortsättningsvis kommer finnas där. Tankarna ska övervinnas, liksom för att bevisa att jag är värdig. Demonerna ska besegras för att jag ska nå målet. Att demonerna ska besegras behöver förstås inte innebära att jag når målet nöjd, inte alls, men ändå, jag kom fram och jag gav inte upp! Vilket motsvarar övergången till Nilssons nyårskaramell på femte plats:

#5 Trail och Mustasch - terränglopp strax utanför Motala, 28 km, 2:31:57.

Se tidigare inlägg HÄR.

Rätt så långt men framför allt väldigt kuperat och därmed slitigt lopp. Många höjdmeter på stigar och vägar som suger kraften ur varje löpare. Väldigt roligt och snyggt arrangerat. Placerar mustascher och terränglöpning på pedestal. Det är vackert. Kommer också ihåg en uppsluppen och avslappnad bespisning hemma hos Fredrik efteråt och sånt förgyller ju lite extra.

Den trista minen kommer av att jag råkade springa fel med några ynka km från mål och tappade således flera minuter och som jag kommer ihåg det två placeringar. Dessutom trodde jag att formen var bättre och att jag skulle springa snabbare, högre, bättre och finare. En helt legal surhet alltså, men också lite löjlig.

Bergslöparna hittar ni HÄR.

Bilden av besvikelse

Plats 4 till 1 kommer inom kort. Jag har inte ätit köttbullar, prinskorv eller lax på flera timmar nu så det är bäst att avbryta skrivandet för en stund.

Keep up that good eating & running!

/Andreas