söndag 26 juli 2015

Gammalkils Minitriathlon 2015

Vaknar upp med en del spänningar och känningar i större delen av kroppen. Gårdagens Amfibieman kändes i princip överallt. Gött! Vi hade diskuterat tidigare med ett par kompisar om jag inte skulle hänga med och köra den. Distanserna är ju inga större problem utan jag lovade att kolla över hur kroppen mådde. Käkade lite frukost, stelt och ömt mest överallt..men efter ett litet tag så släppte det mer och mer. Eller släppte..jag ville nog köra egentligen så det var nog fokus på det istället..

Ringde kompisarna och sa att jag hänger med. Gammalkils minitriathlon är 400 sim, 1,8 cykel och 4,2 km löpning. Sjön ligger en bit ifrån så man fick ta med sig sim och cykelgrejer dit för att sedan ta cykel/löp bytet på idrottsplatsen. Lite knöligt rent logistikmässigt kanske så att man fick med sig allt men det gick.



Varmt och skönt i vattnet i jämförelse med Amfibiemannens svala dito. Lika skönt som det är med swimrun där alla är välkomna att köra är med dessa tävlingar. Du har triathleterna från Nocout som kommer med sina svindyra cyklar till otränade motionärer på oväxlade damcyklar. Alla kör på sitt vis och är med i samma tävling. Ändå skön stämning bland deltagarna. Härligt och kravlöst.

Simningen var belägen i Lillsjön. Många somrar som tillbringats här som barn då man cyklade från Mantorp upp till sjön. ca 15 km enkel resa. 400 meter i ljummen skogsjö utan vågor. Regnstänk och tilltagande droppar kom medan vi stod på strandkanten. Hotande sendrag under fötterna och krampkänningar i framsida lår..eehh....i alla fall så fanns två bojar att välja på vid rundsimningen. När startskottet gick blev jag osäker och stack åt fel håll mot vad jag hade tänkt. Skit. Axlarna knorrade direkt och blev väldigt ansträngda men jag drog förbi ett gäng och kom upp bra. Tyvärr så lönar ju det sig inte ett smack då det är så kort sträcka samtidigt som mitt byte sim-cykel var långt som en håltimme. Lufsade iväg med cykeln och hoppade på på grusvägens uppförsbacke. Visste ju att de andra cyklisterna med sporthojjarna skulle komma som jehun inom kort så jag behövde ju pressa så mycket jag bara kunde.








Ihållande duggregn byttes till hällregn, blåst och minusgrader. Började frysa om fingrar och armar. Kan vara att jag körde så jäkla snabbt..(nej). Men jag tog nog lika många skalper som jag fick plikta. Det är ju lite roligt att klå de som har mest grejer (läs dyrast) med de vardagliga sakerna som man själv har.. När det hade gått 15 av de 18 km så kom det fortfarande dyra cyklar och gled om. Rätt bra cyklat ändå kan man tycka på min "kinderägg-cykel".




Över till löpningen och direkt vid första stegen så säger betongbenen till mig rätt obarmhärtligt att de både är nedkylda och stumma. 4 km gräsmattelöpning borde ju funka ändå tänker jag tills jag märker att löpningen går in i skogen och en massa småbackar. GAAHH! benen skriker, fortsätt stappla skriker jag tillbaka! Då jag inte läst pm:et jättejättenoggrant så blev jag snart varse att det var TVÅ varv på löpningen..Bitihopditthelvete! Spöregnet fortsatte så törsten var inte det största problemet. I alla fall så kom upploppet snart och lättnad med den.

Sim: 7 minuter
Cykel: 34
Löp: 21


Rycker lappen på upploppet





Gillar verkligen de här minivarianterna. Fullt spett från start till mål. Nästa helg så ser det ut att bli ett minitriathlon igen..men den blir (nog) rätt lugn då jag kör tillsammans med junior då de har 13:års gräns. Ska bli spännande att se vad han tycker om det.


//Marcus

måndag 20 juli 2015

Kolmårdsrundan 2015-07-04

Komårdsrundan arrangerades i år för 25:e gången. Förra året kryddade man den familjära tillställningen med att lägga till distansen Marathon, i år utökade man även med halvmaraton för att nå en än bredare publik. Förra året sprang både jag och Andreas debuten av marathon distansen och så var även tanken detta år. Andreas har dock dragit på sig åldersrelaterade problem (läs höft) och valde klokt att spara på krutet, vi har ju viktigare tävlingar i sommar, och springa den nya distansen och banan över 21,1km.


Kolmården Trail Marathon 2014 visade sig vara en tuff uppgift. Förutom den fantastiskt vackra miljön som både är kuperad och snårig var det fantastiskt varmt. Just värmen var mitt största problem och gjorde mitt lopp långt och långsamt. Jag drack för mycket vatten, spädde mig och hamnade helt fel i elektrolytbalansen vilket resulterade i kramp och snigelfart.. 2015 skulle jag få min revansch. Eller...


Andreas och jag möttes tidigt den 4/7, det var redan varmt! Vafan..skulle 2014 års lidande få fortsätta? Detta året var jag dock förberedd, hade laddat vätskevästens 2 flaskor med dubbla Resorb, jag skulle för satan inte få saltbrist igen. Vi anlände till Kvarsebo ca 1 timme innan min start, fick nummerlapp, karta och nödnummer. Laddad! Andreas ändrade sin anmälan från 42,2km till 21,1km med återhållsam glädje, han ville springa och han ville springa långt. Det var med nöd och näppe som förståndet segrade den morgonen, det såg jag på honom. Men ståndaktig som han är vår "ultra" så vinkade han glatt iväg mig kl 09:00 med fina kämpaord och applåder.


Fredrik just innan start


Banan inleds med berg och blåbärsris, övergår till grusväg och sedan spänger och fina skogsstigar runt små sjöar över myrar och sankmarker med skvattram. Till första vätskestationen är det dryga milen. Det gick bra, låg några hundra meter bakom tätklungan och bara tuggade på. Hade några meter fram till närmsta rygg och helt tomt bakom, kontroll helt enkelt. Sippade på min resorbdryck och än så länge var värmen bara behaglig. Framme vid depån blev man vänligt mottagen av trevliga funktionärer. Drack lite sportdryck av märket Umara och tog en halv kaka från Clifbar. Slog därifrån följe med en medlöpare som kommit ifatt. Hann några kilometer innan magen bubblade till. Min historia om löpning och tarmtömning går hand i hand och Googlar ni "löparmage" så får ni se en bild av mig. Inget konstigt med det, så ett snabbt gir åt höger och ned med byxorna så var det klart, tappade dock min medlöpare. Jag började dock bli lite orolig när samma scenario upprepas runt kilometer 20. Fram till nästa vätskekontroll snurrade bara tankarna kring detta. Vad var fel, vad har jag gjort annorlunda? Insåg att min resorbblandning möjligen var lite hårt blandad och bytte därför till sportdryck och vatten vid nästa stopp. Nu kändes det bättre och jag hittade några nya löpare att springa med vilket var skönt. Hade väl lagom slappnat av när magen gjorde sig påmind ännu en gång. Helvete, snabbt stopp och lyckade rusa ifatt mina nya kumpaner med byxorna i knävecken. Hade vid det här laget skitit mig ifrån täten och låg runt plats 14-17 i startfältet. Nu var vi ett gäng på 6 personer som turades om att dra och det var skönt i värmen och den allt mer krävande terrängen. Här övergick banan i mer hygge och berg med täta blåbärsris och mycket ljung. Naturen kring Kolmården är dramatisk och vacker men samtidigt förrädisk för man kan inte slappna av en sekund utan måste vara på alerten hela tiden. Värmen började ta ut sin rätt och elektrolytbalansen var ett minne blott i och med de täta besöken i buskarna. Jag började tvivla och tittade på klockan allt oftare. Som tur var, var det fler i vårt gäng som började få det jobbigt och en efter en tappade de av. Nu var vi bara två kvar och det stärker en trött löpare. Vi kom fram till den sista vätskekontrollen vid km 33, där fanns det korv och saltgurka, lite godis och god sportdryck. Jag stannade lite extra och fyllde på depåerna innan jag gav mig ut på den sista och kanske tuffaste delen av banan. Upp och ned över bergen ovanför Bråviken, fantastisk utsikt men makalöst jobbig löpning. Såg lite löpare längre fram och orkade hålla huvudet i styr, kom i fatt och förbi, blev samtidigt ifatt sprungen av damsegraren som jag på något sätt ändå lyckades hålla bakom mig ända in i mål. Kom in i mål på en 16:e plats och tiden 4:43 helt slut och näst intill uppgiven men ändå så nöjd och euforiskt lycklig som man bara kan bli av uthållighetssport (tror jag). Jag var helt skinnflådd mellan skinkorna och hade fått någon allergisk reaktion mot skvattram, ljung och blåbärsris så jag var helt knottrig på hela benen med tillhörande klåda så sitter man ändå där med ett leende på läpparna efter en snabb dusch, som sved, och en burgare i näven och undrar var anmälningslistan till nästa års race finns..det är kärlek det!

Min (Andreas) resa var av det lite enklare slaget idag. Som Fredrik tidigare beskrev segrade förståndet över viljan och jag valde att korta min tur i skogen. Det antyds att jag drabbas av någon åldersrelaterad förslitning, typ artros. Riktigt så pissigt är det inte. Jag har åter ignorerat kroppens signaler och sprungit vidare trots att höften varit stel, ond och överbelastad. Gluteus medius har knutit ihop sig till en hård golfboll och vägrat absorbera stötvågen vid alla löpsteg på ett värdigt sätt. Efter den förra trailtävlingen i Kolmårdsmiljö för knappa två månader sedan var det stopp. Nu delvis åter på banan!
Min start var knappa två timmar efter Fredriks och trailhalvmaran följde till en början marasträckningen. Inledningen här är väldigt kuperad med mycket rötter, berg och smal stig. Värmen var påtaglig och det var bara något svalkande att komma in i skogen. Tänkte innan start att ta det lugnt och öka efterhand. Tyckte efter någon dryg kilometer att det tog emot lite. Sneglade på klockan och insåg att pulsen på 183 slag/min kunde förklara både andningen och den begynnande trögheten. Släppte ryggen framför som visade sig bli dametta på omkring 1:35. Andra förståndiga beslutet den dagen.
Efter kanske knappa 4 km med teknisk terränglöpning blev det mer lättsprunget några kortare sträckor. Tog ut steget och ökade här. Fattar egentligen inte varför jag kör terrängtävlingar när jag ständigt blir glad då stigen tar slut och vägarna tar vid?! Snart ska Nävsjön rundas och åter ändrar banan karaktär. Rötter, rötter och rötter. Inte så kuperat, mer ondulerat. Korta knickar upp och ner. Och mera rötter. Trippar på så gott det går. Omkring knappt en mil runt sjön, väldigt strandnära och vackert. Tittar inte så mycket på allt det vackra men förstår att jag är mitt i det. Tänker att man skulle dra hit vid ett annat tillfälle och springa och njuta mer. Väl runt sjön återstår bara dryga halvmilen och motlut blir nedför då inledningen på rundan också är avslutningen. Har haft väldigt lite av medlöpare under resan. Tror jag låg omkring sexa efter knappa fem km men klev åt sidan till förmån för ett par löpare med lättare steg. Inbillar mig att jag ligger omkring tia. Ser en löparrygg en bit fram som jag kommer förbi. Ingen i ryggen. Frågar ett par funktionärer vid sista vattenstationen om det finns någon framför på rimligt avstånd. Men det verkar inte så. Tänker att jag håller min position. Känner mig nöjd med det. Avslutningen är skön. Bredare och "barkigare" stig med mer av svikt. Kryddar på lite den sista km och springer nöjd i mål. Uppsträckta armar. Det ska kännas bra och lika gott att förstärka den känslan. En varm dag som denna och efter att de tuffa banorna har avverkats är alla vinnare. Lite larvigt det uttrycket, "alla vinnare", men likväl är det så tycker jag, det inkluderar alla löpare och betyder att det pågår fler tävlingar än den där ett till tre räknas. Blev till sist tia och det känns bra.


Soliga boys efter lite löpning och burgare


Vi kan verkligen rekommendera Kolmårdsrundan. Många möjligheter för alla löpare och alla åldrar, kanske ett familjeäventyr för hela familjen? Stort tack till arrangörerna av KolmårdsRundan för en strålande fin tävlingsdag. Vi kommer åter!

//Fredrik och Andreas

söndag 19 juli 2015

Lite blandade tankar inför veckan och lite bilder från veckan som var

* En av årets höjdpunkter kommer till helgen, Amfibiemannen. I år med ny partner och mer erfarenhet så är hoppet att kunna dels pressa tid men även kräma ur kroppen rejält till #glowmilerface som målgång. Amfibiemannen är ju ett ganska snabbt lopp om man är rask i ben och armar. Terrängen är snäll och det är ju egentligen bara en simning som kan bli bökig ( eller två om man räknar med hemsimmet också..). Tyvärr så är ju inte jag den snabbaste löparen som sett solens ljus och har sålunda ej på pallen att göra, men att pressa sig och viljan kämpa har jag. Det är kanske den som fått mig dit jag är..I alla fall så är målet kan ösa på varje sträcka, loppet igenom..vi får se hur långt det håller..Om vi träffas där så hojta gärna till, är kass på hur folk ser ut och koppla ihop det..


Genomgång 2014


Jag och Johann 2014



* Har kanske löst det med en båt som kan åka med oss när vi simmar över roxen och tillbaka. Har haft det som en liten längtan sedan förra året men det blev inte av. 5 km enkel resa..borde funka..men med en liten extra säkring med båt som kan vara med om det händer något, hålla koll på andra båtar etc..eller kan ha med lite energi.. 




* Kanske får ihop en till minitriathlon trots att det sket sig med Karlstads alla lopp som var i veckan. Måste planera bättre..Denna gång är det Gammalkils triathlon som är på lördagen efter Amfibiemannen..men det borde ju inte vara några problem om jag fyller på ordentligt. 400 sim, 1,8 cykel och 5 km löp...jäkla roligt för att man orkar ju pressa alla distanserna eftersom de är väldigt korta. Fördelarna är ju att det inte kostar skjortan, tar inte hela dagen och är trivselfaktor involverat. Har lite småtankar om att öka distanserna, men då krävs det ju en "riktig" cykel..sånt kan man ju klara sig undan på de här mini-varianterna. En kompis som inte brukar tävla eller springa, cykla eller imma ska var amed och köra. Han simmade med våtdräkt ca 100 meter i Roxen ikväll och var helt slut..ska bli kul...men det är det som är kul. Man kan vara med och uppleva tävlingar också. 


* Lite bilder från veckan där Junior 13 år testade på att simma i öppet vatten med min våtdräkt. Han har testat ett par gånger att crawla och gjort som jag sagt till honom och fått ihop det riktigt bra faktiskt. Han lånade en av mina våtdräkter, ett par glajjer och pullbouy. Ner i vattnet i Västervik med 16 grader och mycket sjögräs. Började veva och andades riktigt snyggt mestadels. Väldigt imponerad av hans vilja och att han vågade. 

 Junior och senior


Trots lånad våtdräkt gick det riktigt bra. 






 Junior med orange hatt , senior graciöst nedkliv i vatten



 Lite vevande 


 Sprang lite. 


Grillade lite

 Pekade lite










fredag 10 juli 2015

Passen med guldkant

Alla pass har inte guldkant på sig.. En del måste dock göras ändå. Ibland är målet viktigare än just passet så att säga.. Gårdagens pass där 11 grader och spöregn gjorde sällskap är kanske inte sånt mans skriver hem om, men såna pass är ju viktiga också.. efteråt..Man pressar pannbenet lite och visar lite offervilja.





Ensamheten




Gegga


Rundan var ny för dagen och gick via Sturefors ut i ingentinget mot stenkrossen som ligger en bit ut..såg att det fanns en väg ifrån den på kartan. I alla fall hade jag ingen aning om var vägen var eller tog vägen när jag gav mig ut..men väl vid stenkrossen så hittade jag den och fortsatte på den. Bara jag, en massa sniglar och spöregnet. När vägen tog slut så kom jag fram till ett vägkors där jag sprungit fel tidigare. Hurra, jag visste var jag var.

Hem via spåret den sista biten och missade tyvärr ett av målen med passet vilket var 20 km, men lyckades skrapa ihop 15 i alla fall..och får vara nöjd med det då de sista dagarna bjudit på bra fysiska utmaningar.



Återhållsam glädje eller skitnödig? 



Hursom..bra för ben, pannben och kalender.. 



/Marcus 

tisdag 7 juli 2015

Sturefors Triathlon - Tävling

Jag och Andreas hade sneglat lite på den här tävlingen när vi fick nys om den. Vi bestämde oss dagen innan att verkligen köra. Distanserna på dessa små triathlonlopp är ju ganska behändiga så har du bara lite grundkondition så fixar du ju det. Sedan går ju allt att utveckla så klart.




Knyckte åt oss biljetter på matchdagen. Åkte ut tidigt och var orolig över att inte få plats nu när man hade bestämt sig för att köra. 


 Nöjd Andreas efter att ha kirrat en plats



 Nummer 93 som hängde på sniskan under loppet och självklart rycktes på upploppet


 De duktiga lite längre bort..


..och de glada motionärsentusiasterna med lite längre löpning


Distanserna på Stureforsloppet var: 300 sim, 18 km cykel och 6 km löpning. Klart överkomligt oberoende vilken racer du har till cykel. Det var flertalet, liksom jag som tog sin vardagliga cykla-till-jobbet-kompis. Men det fanns ju även ett toppskikt med "lite" mer påkostad material. Min son (13) följde med och hjälpte mig att dra cykeln till starten och sa spontant när vi diskuterade mina vinstchanser..

- Men din cykel är ju rätt bra..?

Vi tittade samtidigt till där två killar höll på att lasta av racercyklar för (höftar lite prismässigt för att ni ska få en bild) 600 000:-

Både jag och som skrattar högt åt min cykel och hans uttalande..samt mina "vinstchanser.."




 Höger varv runt bojarna. 300:ish meter. Ca 22 grader i vattnet


Försökte se lite proffsig ut och lade upp grejerna som grabbsen och tjejerna lite längre bort..


I alla fall gick vi bortåt startfållan. Värmen brassade på en av årets varmaste dagar. Härligt! Många duktiga hade lagt sig långt fram i växlingsområdet, medan jag tänkte mer på att hålla mig ur vägen för dom och tog en mer blygsam positionering. Andreas anslöt strax efter med sina grejer. Den här pre-race känslan är ju lite som kvällen innan julafton när man var barn. Man är småtaggad, lite pirrig och nervös, lite tunnelseende på grund av ganska avsmalnat fokus. Så göttig känsla! Den verkar inte avta ett smack..



Inför start


Gick ner och sparkade lite förstrött i vattnet för att bli av med lite pirr, pratade med lite kompisar på vägen, drack lite till, ordnade till skor, strumpor och sånt. Växlingen skulle ju bli det som tog längs tid. Lite info en kvart innan start sedan på mot starten.



Jag hade med min våtdräkt från förra årets swimrun med avklippta ben och armar utifall. Inte på grund av värmen men för flytet och enbart kunna skovla utav helvete för att kanske kunna få någon minut upp före Andreas. Många av de riktiga triathleterna körde ju fullt ställ, antagligen för den egna träningens skull och alla moment. Vattnet är ju ljuvligt just nu annars så våtdräkten är ju knappast nödvändig för det.

Både jag och Andreas tog en plats lite i bakvattnet så att säga..dels inte vara ivägen, men även undvika trängseln med allt vad det innebär. BBLÄÄRRPP (startskottet). I vattnet och försöka hålla lite koll på kombatanter och riktning. Fick en skaplig lucka omkring mig och vevade på. ingen tränsel utan lite folk omkring bara. Drog ifrån ett par stycken och hängde på de som stack lite snabbare ut från fållorna. ingen mjölksyra, ingen andningsproblematik utan skovlandet som en gammal hjulångare fortskred med bra fart. Första bojen, andra bojen..tittar upp och ser de som leder strax innan samt hela badplatsen som står som ett hav med publik och hejar. Jättekul och sporrande!


ett styck träsktroll


Pigg och alert trots idogt vevande



Kommer upp på stranden rätt pigg och glad på omkring 10-12 plats beroende på lite vem man frågar..riktigt kul! Lite synd bara att simningen inte egentligen spelar någon roll då den tid man ligger i vattnet är så liten i jämförelse med ex cykling. Snabbt bort till växlingen. Då min våtdräkt är avklippt så tog inte den någon tid att få av sig, däremot så tog det ju en jäkla tid att få på sig linne och skor. Ovana såklart, ändå väldigt frustrerande när man simmat skitbra och ser Andreas komma som ett skållat troll nästan samtidigt som mig till växlingen. Fan! snabbt på hjälm, springa springa med cykeln och trampa trampa utav helvete nu. Knyckte med mig två clifbar-gel som jag tryckte upp under mina jammers (simbyxorna) på utsida lår och de satt fast bra.


Hade en flaska sportdryck monterad på hojen. Tryckte i en gel på den första halvan av cyklingen, samtidigt som Andreas fullkomligen svischade förbi som ett jehu! jäklars vad en "riktig" cykel gör..ah, bara att trampa på och gneta. Cyklingen fortskred rätt ok och hade tydligen en maxhastighet på omkring 50. I nedförsbackarna försökte jag krypa ihop (nåja) som jag har sett att de gör på tv och rullade faktiskt förbi ett flertal andra. Vid några tillfällen nedför så började cykeln att vobla lite vilket inte var helt oroande. Skrotar man där så blir det ju svårt att fullfölja..

Reflexer och skärmar kvar ifall mörker och väta skulle uppträda...och ja, det är min cykel..även om den ser oroväckande liten ut.. #aerodynamicnurse




 Andreas snabb och stark in till andra växlingen



Här kommer Uberschwester med lånad hatt men glad i hågen



Drog den sista gelen strax innan växlingen till löpningen och skickade cykeln bort till min plats, och började springa. Körde i mina Salming race som (visade sig) var lite för löst åtknutna. Hade väl missat i all hets att dra åt dom ordentligt vid cykelväxlingen. Äh, bara köra. Stolpade iväg med faktiskt ganska lätta steg beroende på jämförande faktor. Värmen slog emot när vi kom ut på grusväg. Smack! som en gammal uppfostrande handflata. Nynnade på Märvels "the hills have eyes" för den har jag märkt har ett bra tempo för löpningen + att man blir glad av den.





Skön löpsträcka där fördelningen blev 50 / 50 grus asfalt ungefär. Blev lite oroad av värmen som gjorde luften glödhet. Som tur var så kom det lite vätska vid halva sträckan ungefär. Sedan fortsatte löpningen vidare mot slottet och alle´n som gav hopp om ett mål. Sprang faktiskt om flertalet som hade det ännu jobbigare med värmen än mig och sånt ger ju lite mer kraft till benen.

Körde sista kilometrarna nynnandes och med ett taktfast tempo. Väl med målet i sikte så ryktes lappen och defilering in i mål. Glad, nöjd och lite stolt.

Plats 30 för andreas på totalen och endast topp 3 damer innan. Plats 48 för mig med 110 startande.



Vilket steg på slutspurten! 


Bättre hållning än tidigare lopp i alla fall..o lappen i näven



Vatten och racesnack


 Medaljen..



Ultra och Uber






Små synapsblixtrar:

* Växlingarna är ju ett rent haveri när man inte är synkad med grejer och motorik. Såg (nog) ut som Bambi på is när jag samtidigt försökte få på mig strumporna på blöta fötter, ta på tävlingslinnet och knyta skorna.

* Tyvärr så ger det ju inte så mycket att vara skaplig i vattnet då cyklingen tar så pass mycket mer tid.

* Fantastiskt roligt med flertalet sport-former i samma grej. Man hinner ju inte ( på de här distanserna) tröttna mentalt på att hålla på. kan passa mitt "oroliga" mentala tillstånd.

* Roligt med så mycket hejarop. alla klapp och tjofadderittan gör ju att man orkar ta ut steget lite mer.

* Skaplig cykel spelar roll.

* Den här distansen (mini-triathlon) passar mig perfekt och visst, jag sneglar lite uppåt, men då måste man ju verkligen ha en riktig cykel och kört en jävla massa mil. Sånt slipper man ju på de kortare grejerna vilket är en vinst. Klart blodad tand..

* Kanon arrangemang i Sturefors. Stort tack!




/Marcus och Andreas

fredag 3 juli 2015

Vissa pass är skönare för själen än andra

Igår så var det en sådan där fantastisk dag som Sverige kan bjuda på vid enstaka tillfällen. Vindstilla, sol, blå himmel och + 20 grader..den där dagen man riktigt längtar efter de övriga 364..

Efter att ha firat att minstingen blev tonåring och han även prioriterat kompisar istället för familj som är brukligt för tonåringar så kröp det fram en känsla om att jag behövde hoppa i vatten. Hade inte haft möjlighet till att åka och bada på grund av en massa orsaker, men behövde. Knäckte ide´n om att springa till Sturefors vilket är 6,5 km ca enkel resa. Lyckades även att locka med mig fru och äldre barnet på cykel. Skönt med sällskap.

Löpningen dit gick bra och rätt friska ben..riktigt varmt i luften och solen värmde fortfarande. Lätt löpning med lite småprat emellanåt. Trevligt pass där man inte känner att man tränar utan att man transporterar sig. Trots detta nöjd med tid efter längre tids mental återhållsamhet inför löpningen.











Väl framme vid Stureforsbadet så hade klockan hunnit bli ca 21.30. Sparsamt med folk vilket alltid är skönt. Av med skor och strumpor - fläk i vätskan. Såå skönt! så där avsvalkande och göttigt bara. Precis lagom.

Drog ett par armtag och tänkte först om jag skulle försöka dra en repa, men sparade på krafterna istället.












Snabbtork och på med skorna igen. Dottern tyckte allt att jag var bitvis fruktansvärt pinsam. Hade för tighta byxor till exempel. Sprang i mina sim-"jammers"..och de är ju som löpartights. Hon bröt samman och cyklade i förväg när jag började stretcha på stranden..
 MUAHAHAHA Pappa - dotter 1-0

Lite tyngre ben på hemvägen men sällskap gjorde det lätt i sinnet i alla fall.




Fantastiskt skönt avslut på dagen. 


/Marcus

tisdag 23 juni 2015

Vardagens tralliga träning

Lite bilder från dagens gymnastik..


Idag har jag vält däck på förmiddagen och simmat på eftermiddagen. 

Få dagar som jag lyckas knåpa ihop två pass så det var ju gött i sig. 


Passa på att njuta av träningen när ni får möjligheten.

 Däck



 Jag




 Olstorp



"Östergötlands jobbigaste spår"




/Marcus 

tisdag 16 juni 2015

Vätternrundan 2015 - i professorns spår runt den där sjön

Som de endorfinjagande konditionsutövarna vi säger oss vara så räcker det förstås inte att bara springa, sim-springa och simma. Man bör även behärska cyklingens ädla konst. Självklart gärna något lokalt längre lopp. Typ 297 km runt en sjö. Typ Vättern.

Vätternrundan firade 50 i år. En långlivad motionsföreteelse som trots sin imponerande distans verkar vara åtkomlig för hyggligt många motionärer. Cykling som aktivitet är oftast skonsam och kan utföras efter egen förmåga trots några kilon extra eller något annat som vanligen begränsar tex vid löpning och kanske skidåkning. Just tillgängligheten och möjligheten till en angenäm naturupplevelse gör kanske cyklingen till den optimala motionsformen. Pendlingsperspektivet därtill, dvs låt bilen stå, får de inbitna cykelnördarna att framstå som dom friskaste av oss. Allt detta gäller ju förstås bara när vädret erbjuder oss en trevlig stund på jorden. Regn, blåst från sidan och framifrån och kyla gör färden till ett svårförsvarat helvete. Detta jubileumsår bjöds fantastiska förutsättningar för en lyckad och alltigenom underbar färd runt sjön.

Tydligen var det så att professor Sten-Otto Liljedahl hade tråkigt (just vid den tiden var han docent, sedermera professor i kirurgi). Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Han och frun Ingrid satt i sommarstugan någonstans vid Varamon och livet var kass. Eller kanske mest tråkigt. Sten-Otto ville göra nåt. Han ville cykla. Han föreslog helt sonika för Ingrid att de skulle göra en utflykt. Kanske runt Vättern. Ingrid var inte sen att haka på. Hon tänkte förmodligen fikakorg, vinpavor, fågelkvitter, pensionat och underbara soluppgångar efter fler än en övernattning vid någon vätternstrand. Sten-Otto tänkte en non-stopp-aktivitet. Det romantiska äventyret transformerades till en avskalad råskinn-utmaning. Ingrid kastade in kökshanduken. Sten-Otto lockade istället med den lokala cykelmojaren Ewert Rydell, som sade sig vara oumbärlig eftersom Sten-Otto ju kunde få punktering. Alltså ett eget enmans service-team. De gav sig av och ytterligare en man, Karl-Gösta Lundgren, cyklade med en kortare del av rundan. Året var 1963 (inte -64 som ofta rapporteras) och premiärloppet tog 22 timmar. Man startade vid midnatt, försörjde sig på vad de små orterna hade att erbjuda och väl i Hjo, de cyklade moturs från Motala, var de så trötta att de frågade ansvarigt befäl vid polisstationen efter möjlighet till övernattning. Fyllecellen var ledig och de vilade där några timmar. I dag hade det gett många och osanna rubriker. Året därpå upprepades turen med några fler engagerade. Förberedelserna var bättre och rundan tog 16 timmar. År 1966 kördes den första officiella rundan och av de 344 startande kom 334 i mål. Bästa tiden var 9:36. I år var motsvarande 20 002 startande, 19 352 i mål och 6:33 bästa tid. I början av 70-talet var antalet startade över 1000 personer, 1974 började man köra medsols och hjälmtvång infördes 1985. Flera ur släkten Liljedahl har åkt rundan. Närmaste familjen har startnummer 1 reserverat och sonen Peter åkte årets jubileumsrunda.


Professor Sten-Otto Liljedahl - initiativtagare till Vätternrundan

Professorn var idrottsintresserad och även aktiv inom idrottsmedicin. Han skrev artiklar, kortare skrifter och arbetade för Svenska Fotbollsförbundet. Vätternrundan skulle enligt Sten-Otto kunna utgöra underlag för idrottsmedicinska studier av individens anpassning till och reaktion av långvarig fysisk aktivitet. Puls, blodtryck och andra mätvärden registrerades som underlag för studierna. En fortsättning av de studier han bedrivit vid Karolinska Institutet, innan han kom till Linköping. I Linköping fortsatte Sten-Otto sin idrottsmedicinska bana och som ett parallellt spår startade han också det som senare blev en brännskadeavdelning. Idag Riksenheten för Brännskadevård. Helgens Vätternrunda med oss boys i Team Fillinge Ultra sluter cirkeln på ett trevligt sätt då flertalet av oss jobbar eller har jobbat på Brännskadeavdelningen. Häpp!

Vår runda då? Jo tack bra! Vi startade kl 20:46 på fredagkvällen. Ljummen sommarkväll som ingöt känslor av tillförsikt och hopp. Själv har rundan skrämt mig. Inte så lite heller. Mina två tidigare rundor har alltså inte verkat lugnande utan resorna på en åldrad och trög järnhäst har satt sina spår. Då - onda knän, trötta lår och en bred sadel gav domnande ben. Nu detta år - en hygglig racer och det var något helt annat. Materialet har betydelse när 30 mil ska avverkas. Därmed inte sagt att alla kör bättre med fullkarbon och tokexakta växlar men roligare blir det troligen. Ni förstår nog budskapet - åk på något lämpligt efter ditt intresse och din förmåga och plånbok.

Team Fillinge Ultras cykelsektion (Henrik, Fredrik, Johan och jag) var på ett strålande humör vid starten och kommande 18 mil. Vi hade som taktik att trampa på, stanna i depå när vi behövde energi/dryck och att försöka engagera åskådarna genom munterhet och vrål. Vi fick igång närmast samtliga folksamlingar som svarade med hejarramsor och peppande tillrop. Gött! Vi gjorde en kort visit i depå innan Jönköping, där vi stannade för att käka köttbullar och mos. Resan ner dit hade gått raskt och de långa nedförsbackarna gav emellanåt farter upp mot 60 knyck. Mentalt var vi inställda på en tuffare resa efter Jönköping upp mot Hjo. Långa sega backar. Rakor. Generellt tråkigare väg. Och mörkt. Körde med mörka glas men var till slut tvungen att köra utan brillor för att överhuvudtaget hålla mig på vägen under de få mörka nattimmarna. Backarna betades av en efter en. Bröderna Wirenmark drog mestadels vår lilla klunga framåt. Då och då bröt Henrik eller jag vinden i första position. Hade vi tur kom vi ifatt en klunga som vi kunde ligga bakom en stund men tyvärr hittade vi bara långsammare klungor och vi körde om istället.

Känslan är att hela resan på västsidan om Vättern är uppför. Långa sega backar eller backar som inte riktigt märks, dvs ändlösa små stigningar som drar ned farten. Kände också av lite energibrist vid några tillfällen och kanske borde jag pytsat i mig mer av Clifbar's goa kakor och energiduttar. Blev i vilket fall inte trött på smaken av choklad- eller jordnötsenergikakor, även de lite sötare gelduttarna funkade bra. Bra jobbat Clifbar.

Under de sista sju åtta milen kanske humöret sjönk en aning. Färre åskådare som applåderade fram oss och tröttheten dämpade oss något. Hemresan hade så att säga börjat på riktigt. Men de sista milen går ändå rätt fort. Efter de sista branta backarna och efter dom krokiga mindre vägarna in mot Medevi är det bara som en spurt kvar. In i Motala. När man ser Vätternvatten efter backen ner till strandpromenaden då tåras ett litet trött öga. Den sista chipavläsningen passeras och rundan är fullbordad. Några föräldrar. Några barn. Lite mat och några öl i gräset gör susen. Stelheten slår klorna i en, ändan är lite öm och muskulaturen omkring nacke och axlar har nya anatomiska inre strukturer. Vad gör väl det, vi är ju i mål! Nästan omedelbart bestämdes att årets tid på 11:07 till nästa år ska ner under 10 timmar. Lite mer cykelträning överhuvudtaget, flera längre pass och några färre depåstopp kommer att göra sub 10 helt rimligt.

Team Fillinge Ultras cykelsektion efter målgång - Henrik, Fredrik, Johan och Andreas


Team Fillinge Ultra önskar tacka Vätternrundan för ett föredömligt arrangemang - allt var perfekt. Till och med vädret. Vi vill även tacka Clifbar för dom utmärkta energiprodukterna - helt suverän smak med förmåga att ge bra tryck i benen.

May the Vätternrundan-force be with you!
/Andreas