Borensberg swimrun racereport

Solen sken tillsammans med en ljuvligt blå himmel. Försommarsmaken riktigt låg i luften. Den där sköna tävlingskänslan bubblade i kroppen. Den kommer nog aldrig att gå över..kolla packningen en gång till, skor, våtdräkt, energi, Frank, omutifallatt-grejer..ja, allt fanns med den här gången med. Samlingen var vid Hällaskolan i Borensberg. Där även starten för loppet gick ut i ett av motionsspåren. Vi träffade lite kompisar från tidigare bravader #TeamMalakow där Andreas skulle köra korta svängen. Även Två kamrater från sjukhuset som skulle köra sin första swimrun.

 Fredrik äter, Eskil med vän kollar utrustningen 

Pre-workout: ostkakaka

Lite försnack om banan från ledningen och vad vi hade att förvänta oss. Peppigt och förväntansfullt i luften. Två minuter till start...pang - o iväg. Det var nog enda gången jag såg Malakow. Som en raket försvann han och vi fick höra senare att han vann korta klassen. Eller vann och vann..det var ju en ganska avskalad historia, utan tidtagning och medaljer. Men han var klart först i mål i alla fall.

Andra långsimmet

Första löpet gick bra trots att det var första gången för i år då vi sprang med våtdräkterna. Den där tryckande känslan och kramande gummit gjorde sig påmint om att det blir rätt varmt och betydligt jobbigare att andas. Jag hade med mig två st blocks med clifbar och hade tryckt upp dom under våtdräkten i benen. Men strax innan första simmet så gled en ur. Förbannelse. Fanns ingen tid att stanna då när man hör alla hovar smattra precis bakom. På med mössan, upp med dragkedjan, fäst paddlarna...och i första vattnet. Det var svalt, absolut inte de där 14 som de hade registrerar i något vatten på den officiella temperaturen, men det som var mest jobbigt var att andningen inte hade lugnat sig utan att försöka hoppa i vattnet med rejält flås gör det väldigt svårsimmat. Fick bli en halv sekund på rygg och ett par lugna andetag innan rytmen återfanns. De två simningarna som var först var också de längsta. 500 och 680 enligt pm. Lika skönt att hoppa i lika skönt var det att komma upp. I andra simningen som var lite längre så var det riktigt frostigt om armarna bitvis. Händerna var kalla bra länge efteråt på löpningen. Benen led ingenting av kylan.

 Sisten i..

återhämtningsgång

Simningen funkade mycket bra för oss och vi simmade ikapp och förbi de som lhade legat framför oss med en rejäl sträcka. Skön känsla. Dock så sprang de ju om oss efter ett tag på land tyvärr. Men i alla fall.. man får vara glad för det lilla i livet. Löpningen fortsatte här på decimeterstora sylvassa stenar innan vi till slut sprang in i skogen och orienterings-vm påbörjade. Svårt att hitta de snitslar som satt uppe för att utmärka banan så vi sprang fel hur många gånger som helst. Blev nog någon kilometer extra. Men utmaning även i terrängen som var precis rakt ut i skogen. Ingen stig, ingen upplöjd fåra..utan rakt ut. HÄRLIGT!

swosch swosch swosch

Vi kommer till slut fram till sista vattenhindret, eller alltså sjön som ligger högst upp på tävlingskartan där vi ska först ut igenom den och springa lite och sedan tillbaka på nästan samma ställe..becksvart vatten och rätt skön temperatur. Kommer på efter ca 20 meter att jag glömt dra upp dragkedjan i ryggen och att det är därför det är lite tyngre i simmet..över första svängen...igenom ris och snår som rev på smalbenen. över igen och precis vid uppgången så klappade jag i en sten som stod under vattnet osynligt så det går nog fortfarande svallvågor. Jäklars vad ont. Blodvite uppstod och Fredrik fick blåsa på såret så det inte skulle göra ont längre. Stapplande försökte vi ta oss vidare på något som liknade en stig initialt men som sedermera övergick till helt obanad terräng igen. Svårt att hitta märkningen igen. Jag svor och spottade och Fredrik bara garvade åt mig. Efter mycket gående bitvis, då det knappt gick att springa bland allt ris och mölj så hittade vi ut till en grusväg. Kom snart fram till en funktionär som hänvisade oss ner i vattnet och rakt över till en brygga. När vi kom upp på den gistna bryggan så tappar plötsligt undertecknad balansen i ett svagt ögonblick..och är tvungen att kliva rakt ut i vassen/gyttjan..och försvinner helt. Håller på att knappt komma upp då det var så mycket oskön bajs-dy..rätt skönt att ha skor på sig då..Jag svär och Fredrik garvar. Vi simmar över och börjar se slutet på banan. Lite löpning och två simsträckor kvar. Här är rätt skön miljö och lite upplevelselöpningsmiljö. Huvudet lyfter något och blir lite gladare röster inuti det.

Näst sista simmet var egentligen inga problem utan en rätt skön upplevelse..lite löp innan sista simmet. Här var vattnet behagligare..eller om vi var så pass varma nu att det var rätt skönt med kyla. Upp och vidare mot målet som nu inte låg långt borta.

Sönerna hade ordnat lördagsgodis till oss i form av medaljer. 

Wohoo . i mål! Glada, lagom trötta och fulla med endorfiner.


Spridda skurar:

* Gött att vara igång. Även om det var kallt bitvis så övertog glädjen det hela

* Bra på sim, utvecklingspotential på löp

* Clifbar energiblocks funkade riktigt bra. Måste ha en bättre "ta-med-mig-plats" bara. En "block" räckte tydligen.

* Snitslar bör sitta högt och synligt med ganska lång längd. Inte bakom små granar svinkorta. Det underlättar om de är långa och vajar i vinden så man har något att sikta emot.

* Körde med Inov8:s 212:or. Bra beslut i den här terrängen. Dock så verkar det som om de har sett sina bästa dagar. Börjar bli rejält slitna.

* Tack Åsa för lån av många av bilderna

* Trevlig och avskalad tillställning på ett bra sätt,  som vi får hoppas att återkomma till. Tack till er bakom Borensberg Swimrun!

* Motala tidningen skriver lite om arrangemanget: http://mvt.se/sport/lyckad-premiar-for-swimrun-11009892.aspx





/Marcus

Att springa fel kan gynna lekamen

Vaknar upp lite smådäven efter trevlig middag under gårdagskvällen. Ingen baluns, men ändock tillräckligt att blir lite hypovolem. Vaknade på morgonkvisten vid 06 och gick ut med Franks polare som vi har på lån den här veckan. Så underbart pre-sommarväder!

Pre-sommar sol och dagg. 

Frank o Pappy. Frank till vänster.

I alla fall så hade vi planerat att jag skulle springa och hämta bilen. Perfekt att kombinera nytta med nöje. Raka vägen är ca 7 km..så jag tänkte att springa halva LOK-milen och fortsätta bort till våra bekanta. 

Väl inne i spåret så kom det en avkrok där jag som hastigast undrade var den där vägen tar vägen..? så jag fortsatte helt enkelt rakt fram istället för att vika av vid 6 km skylten inne i skogen. Härlig natur och underbart löparväder gav mig frid i sinnet. Dock så började jag undra lite var jag nu var någonstans. Ett litet hum hade jag ..men hur långt kommer det här att bli egentligen? 

Efter ett par km så kommer jag fram till en bondgård..och en loppmarknad som jag brakar rakt in i, eller igenom och förbi i alla fall..Både dom och jag blev nog ganska förvånade. 

Kommer fram till asfalt vilket i sammanhanget gav lite trygghet. Kompassen påtalade att vi nu skulle springa höger för att komma till civilisation och undvika mer banjomusik. Jag stolpade på och tuggade asfalt så gott det gick. Mellantiderna visade på ett jämnt och skapligt tempo. Blev omsvischad av cyklister på båda sidor. Det gav också lite förhoppning om hanterbar sträcka mot bilen. 

Efter ett tag så kommer jag fram till en gård som jag känner igen i alla fall. Trygghet. Även om det i samma stund gick upp för mig på ett ungefär hur långt jag hade kvar. Stannade och tog ett par gummiduttar från Clifbar. De är faktiskt riktigt lättuggade och ger inte en sådan där jobbig "gel-aktig" eftersmak..detta till att de verkar vara rena raketbränslet för mig. När jag tog dessa så hade jag kört i en timme och hade ca lika mycket kvar. Tog tre duttar, en släng vatten och körde igen. 

Snart kommer jag fram till parkeringen vid Tinnerö Eklandskap. Ett fritidsområde som är rätt skönt att gå omkring och strosa i. Svänger av där gör att "gena" genom området..Får zick-zacka mellan turister, fågelskådare och övrigt löst folk. Alla kom undan med äran i behåll. Köttar på och försöker att öka frekvensen på fötterna något, men det blev nog mer ett undvikande av sänkning i stället för tempohöjning. Snart så kommer jag fram till det militära övningsområdet där jag krupit omkring och jagat fiender. Sjukhuset skymtar i horisonten och välbekanta vägar möte mig med sol. 

Väl framme så är jag trött men inte "ligga i fosterställning i en liten hög på golvet- trött" och det är ju skönt att slippa när man ska sätta sig i bilen och köra hem. 

Bra pass som lovar gott.. 

//Marcus 

Clifbar

Teamet fick möjlighet av snälla Clifbar att testa och utvärdera grejer från just Clifbar.

Choklakakera å gummiduttarna (läses på bred ösgötska för bästa effekt) ska testas och så återkommer vi med åsikter o tankar...

Kan säga att kakera (se ovan) är oiktit goa i alle fall..ska ta med dom på en långlufs också.

Frank var sugen också..

Kan nog tro att gelduttarna kan vara smidiga att ta med på swimrunpassen..eller på långpass löp med så klart..vi får se..

återkommer..

-->  www.clifbar.se

//Marcus 

Borensberg Swimrun

Snart dags för premiärlopp och premiär swimrun för året. Många som ser fram emot årets säsong och hoppas att fler kommer att testa på sporten. 

jag gillar Borensberg Swimruns strategi och tänk. Liten peng som går vidare till något bra, allting behöver inte kosta skjortan. Enkelheten och upplevelsen är minst lika viktigt. 

Fredrik och jag ska köra den här tävlingen...ska bli både kul och spännande! 

/Marcus 

Insiktens smärtsamma blöta filt

Ibland händer det. Den där ”aha-upplevelsen” sköljer över det mentala sinnestillståndet. Ibland tillför den positiva känslor och ibland det motsatta. Problematiskt nog så är det ofta den egna självbilden som skapat en version som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten som andra kan ha upplevt den. Till detta kan det rent hypotetiskt tillkomma ett tillstånd där man jämför sig med fel segment av människoträdet. Att man inte ser till sin egen utveckling och framsteg utan hetsar sig emot siffror och tider som inte ens var möjliga när man låg på kröningens topp av den fysiska spänsten.

Vi kan säga att undertecknad skulle, rent teoretiskt, kunna ha upplevt något liknande. Vid peppande situationer till andra individer så talar jag som en lärd om att ”se till de egna förutsättningarna, ha tålamod, skynda långsamt”..jadi jadi jadi…men när det kommer till de egna prestationskraven så låter det annorlunda. Är det för att jag jämför mig med proffstriathleter, eller läser mycket om hur man ”måste” träna för att utvecklas, eller ska jag skylla på samhället? ”- Jag har ju ingen lokal!” Oklart huruvida orsak och samband till detta hör ihop..men jag tror att mina krav på att pressa mig och utvecklas liksom krockar lite med verkligheten och den målinriktade träningen skjuter lite snett.

Vidingsjöskogens stigar fick känna på Uberschwesters trippande

Jag väger + 100 kg. Springer ungefär som bilden som visades inuti ditt huvud alldeles nyss. Lite stappligt och frustande. Jag fick nyligen se en film på ”löpsteget” och jag är benägen att hålla med. Jag är mer eller mindre uppvuxen på en handbollsplan. Den är 40 meter:ish, och man kan stå o pusta lite då och då. En mils löpning har varit oöverstigliga mål att kämpa sig igenom för mig så länge jag kan minnas. Nu har jag utvecklas till att jag gärna vill springa en mil + lite till..jag lärde mig simma, tja eller kämpade mig igenom andningskoden för 2 år sedan..har simmat över 2400 meter i öppet vatten. Det är ju en stor utveckling hos en + 40 taggare? Och även om det kanske inte går så snabbt hela tiden så känns det ändå att jag klarar att mosa mig igenom och uppleva samtidigt..och sånt är viktigt för mig. Jag kommer (troligen) inte stå på pallen så jättemånga gånger i de tävlingar jag ställer upp i. Har det inte som mål heller (eller jo…lite…), men jag vill uppleva saker, känna gemenskap och utmana mig själv.

Både löpning och swimrun är ju ett jättebra exempel på aktivitet där alla är välkomna. Både riktigt duktigt och snabbt folk och vi andra som kanske vill pressa oss lite, men framförallt uppleva. En slags gemenskap trots oceaner av krafter emellan.

Jag och Frank filosoferar lite om distans och balans.

Mina hjärnspöken ligger nog framförallt i den egna självbilden som sagt, och de jämförelser jag gör. Jag ska försöka fokusera mer på den egna utvecklingen som i skrivande stund egentligen är rätt häftiga om man ser över tid. Jag har satt upp distansmål i år om att springa 100 mil, samt simma 20 mil totalt. Enorma distanser om man tittar på vad jag har presterat tidigare. Visst, jag pratar och tittar med löpare/simmare som gör detta per månad…men hej..vad tusan..Jag utvecklas, jag har kul, jag mår bra. Jag vill bli bättre mot vad jag var förut i jämförelse mot mig själv.

Och vet ni…jag blir det..

Av en händelse så har vi fått ynnesten om att uppleva och träffa andra sportintresserade. Vi blev inbjudna till TSTMI. Team Salming Track Invitational. 3000 meter löpning på bana uppe på Bosön. Legendariskt mark. Jag har skrivit lite om det förut, men nu släpptes det en film alldeles nyss från sagda lopp. Och innan ni dömer mig..jag stapplar omkring på filmen men jag slog personligt och sprang i 4:10 tempo...då kan ni tänka er hur pass duktiga de andra är som bara flyger fram....Jag ser ut att stå klippt still! Men jag hade roligt där uppe ändå..(och vann viktklassen och kom tvåa i åldersklassen)

 

Vi käkade långpass i lördags

Hälften av Team Fillinge Ultra's medlemmar kunde i lördags välja att spendera sisådär fem timmar tillsammans på allra bästa sätt. I strålande vårsol dessutom. Planen sedan ett par dagar var ett gemensamt långpass löpning i trakterna strax utanför Bankekind hos undertecknad. Knappt tre timmar löpning och två timmar stretch och matintag kändes rimligt.

Långpass är ju som bekant självaste grundbulten i den del av konditionsidrott som syftar till uthållighet under längre distanser. Det är lika mycket en fysisk som mental förmåga. Uthållighet handlar om att mobilisera energi för kroppens transport framåt under lång tid; energi från sånt man kan stoppa i sig under vägen men också energi från det kroppen alltid bär med sig, nämligen fett. Långpassträning kommer att handla om båda. Under två timmar aktivitet kanske man förbrukar 1500 kcal vilket är omöjligt eller i alla fall mycket svårt att stoppa i sig i form av vätska eller tilltugg under löpningen. Kroppen måste alltså ta energi från glykogendepåerna i musklerna och levern men det räcker ändå inte. Energi hämtas då också från lagrat fett. Den fysiska delen av kroppen kan ju inte förhålla sig till en planerad distans, den vet ju inget om hur länge den förväntas föra oss framåt. Den anpassar sig sakta till rådande situation och startar vinstgivande processer för att minimera risken för alarmerande energibrist. Fett finns i massor! Drygt 100 000 kcal inom de flesta av oss. Det räcker för ett skapligt långpass. Efter några långpass har anpassningen redan kommit en bit på väg: fler mitokondrier, ett större kapillärnät i arbetande muskler, effektivare energiprocesser, hårdare psyke och förhoppningsvis har även löpsteg och övrig muskelkoordination trimmats till ökad effektivitet.

Allt detta tänkte vi tre (Marcus, Benjamin och jag) inte ett dyft på under lördagens ca 25 km långa löpning i nämnda vårsol. Vi pratade mest om annat, tramsade och planerade våra konditionsyttringar. Så där nördigt som det blir när man umgås med likasinnade. Benjamin berättade om löpningen på Madeira - och vi andra två insåg omedelbart att fler medlemmar i Team Fillinge Ultra borde gästa den portugisiska ön för de ultralånga löptävlingarna skull. Kanske blir det så någon gång. Överhuvudtaget pratade vi om vilka framtida lopp som kräver vår närvaro. Det blir några stycken om man räknar efter. Ett av de stora målen för samtliga medlemmar är förstås UltraVasan 45 och 90 km. Tills dess måste fler långpass betas av. Kanske kan fortsatt några bli en gemensam aktivitet. Det blir liksom lite trevligare på det sättet.

Glädje och gemenskap

Post-tränings häng

Vi hörs!

Andreas

MIUT 2015 avklarat

I torsdags var det så dags för registrering inför årets MIUT 115/85/40/17 km. Cirka 1 300 deltagare var anmälda, 409 till 115 km, 188 till 85 km, 413 till 40 km och 316 till 17 km. Deltagarna kom från ca 30 olika nationer, där portugiserna var i majoritet i alla loppen. För Trail 40 km som var aktuellt för mig, var jag ensam svensk, den andra svensken som var anmäld till 115 km var tyvärr inte med i resultatlistan senare. Då registreringen var avslutad följde en briefing för hela tävlingen vilket kanske inte tillhörde de mest lysande och välorganiserade. I korthet, de frågor som ställdes till organisatören hördes inte och svaren gavs på portugisiska, men i övrigt var det helt ok.

Planering inför loppet

Countdown till start

Starten för MIUT börjar vid midnatt med 115 km loppet från Porto Moniz, på morgonen klockan 07 släpper de på 85 km gänget och när klockan är 10 startar 40 km trailen och 17 km startar klockan 12. Detta betyder att målgång sker ungefär samtidigt för samtliga deltagare.

På morgonen vid 8.30 gick bussen upp mot bergen, rätt snart gick vi in bland molnen som såg tunga ut. Hade en förhoppning att vi skulle passera dessa och påbörja löpningen i strålande solsken, men så vart det icke. Ungefär 1 timme innan start var vi framme och i endast löparkläderna (jag i shortstights/linne/vindjacka) vart vi alla utfösta från den varma bussen ut i den ruggiga och fuktiga blåsten, temperaturen var inte många plusgrader (nattetid kan det ibland sjunka till under nollan) och gjorde att de flesta deltagare bildade gruppen för att hålla värmen. Ingen toppen start för ett lopp men stämningen var ändå rätt god. 

In i dimman, ruggig start

Så äntligen gick starten, med en position mitt i klungan vart det ömsom löpning/gång uppför till toppen av Pico do Areeiro (ca 1800 möh) innan startfältet tunnandes ut och färden gick genom molnen nerför mot Ribeiro Frio. Härifrån var det sedan en kraftig stigning till Poiso, över 500 meter på 3,7 km! Inte så att jag sprang några större delar här men låren fick lite att jobba med. Väl uppe fortsatte resan nedför på single track i ömsom skog och snår. Stigarna var härliga att springa på men då det gick nedför så var det verkligen nerför med kraftig lut vilket gjorde att benen och inte minst hjärnan fick arbeta hårt för att bromsa emot och välja rätt plats att sätta ner foten. Otroligt nog var det få som snubblade eller slog om kull (och senare i mål så såg jag endast en som verkar ha skadat fotleden). Höglandsterrängen byttes vart eftersom ut mot tätare skog. Om det var fuktigt högre upp så var det då lite blötare nu, inte för att det regnande men skogarna är mer av regnskog. Genom gyttjan i en böljande single track fortsatte jag i rätt skaplig takt. Att springa eller ta sig ner i kraftiga branter tar rätt hårt på knän och fotsulor, ffa det sistnämnda, som påverkas av skjuvkrafterna. Vid ca 30 km började jag känna blåsbildning men inget var att göra än att fortsätta. Skogen byttes ut mot fantastiska vyer över dalgångar när den sista delen återstår sker löpningen på stig vid sidan av bevattningskanaler (levador). Här gäller det att vara skärpt då dessa kanaler rinner längs med bergssluttningarna och ett felsteg här kan faktiskt vara ödesdigert. Vädret byttes ut mot solsken och värme. Från den rätt frusna starten var nu värmen ett problem, alltid är det något!  Men värmen är dock iaf min största fiende då den gör att jag tappar mycket vätska och salter. Trots försök att kompensera detta är jag efter hela tiden. Under loppet hade jag knappt 2 liter i mitt hydropack och drack minst 2 liter till vid vätskestationerna, trots detta kände jag under de sista kilometrarna av vätskebristen genom att hjärnan inte riktigt var med vilket gjorde att jag drog ner något på takten en del. Slutligen nådde jag mållinjen i Machico efter 5 timmar (plats 77 av 373) med en fantastisk hejarklack bestående av min fru Karolina och nyfunna goda vänner med familj! Nöjd med min prestation avslutade vi dagen på tradionellt vis, espetada, grillspett med kött av världsklass! Gör jag om detta nästa år?! Om jag har möjlighet, absolut!

/Benjamin

Målgång (5:02:26)

Yes, I made it!

Återhämtning med min fru!

Första träffen inför Vätternrundan

Så var det äntligen dags.. eller jag vet inte, inte jätte kul det där med att cykla men hur eller hur så är vi några stycken som har anmält oss till Vätternrundan den 12:e juni. 300 kilometer på en cykel, det är fan långt det.
Jag själv Fredrik, Andreas, Henrik och min lillebror Johan är det som ska cykla. Jag och brorsan för första gången, Henke och Andreas är rutinerade rävar och cyklar för tredje.
Jag har cyklat några mil på racern i år, lillebror likaså, Henke har tränat inomhus i vinter och för Andreas blev detta årspremiär. Henke kunde dock inte närvara på grund av jobb..

Jag och lillebror hade planerat att cykla till Åtvidaberg på påskafton för att fira påsk hos mor och far. Dottern samt packning transporterades ner på fredagen så nu var det bara vi kvar. Andreas behövde motivation och draghjälp så han mötte upp i Vorsbergsrondellen, cyklade med till Björsäter för att sedan snedda över Värna och hem igen, en premiärrunda på ca 4 mil. Brorsan och jag fick dryga 6.

Alla väderstationer varnade för regn eller snö men vädret visade sin makt och även om det var lite småkyligt så sken solen och det gör de flesta utomhusaktiviteter både lättare och roligare.

 

Här är ett litet fotobevis från Björsäter.

 

Lagom möra i baken nådde vi äntligen Åtvidaberg och påskmaten. Tanken var att lillebror och jag även skulle cykla hem på söndagen men Johan kände sig krasslig så jag fick cykla hem själv. Samma väg men med en helt annan lutning och betydligt mer blåst, inte kul.

 

Långlöp på långfredagen

Fick möjlighett att backa mig en c-tur på långfredagen. Barnen var redan bortlånade inför helgens jobb så det blev bara jag och fruga kvar..skönt! Vi sticker till Omberg, sa frugan, klart vi gör sa jag.. Linköpings regn byttes mot sol i Hästholmen. Klockan hade redan passerat 17:00 när vi parkerade bilen vi Ombergs turisthotell. Tittade snabbt på en karta över området och såg en orange led, 27km! Lite för sent för nästan 3 mil i kuperad terräng med tanke på frugans fotproblem. Hittade en möjlig rättöversväg vilket gjorde rutten ca 2 mil lång, ja det får funka..

Jobbade oss upp längs västra sidan, underbar natur i underbart väder och tillsammans med den man älskar-svårslaget.

 

Lisa invigde dagen till ära sina nya Hoka one one, ett väldämpat alternativ som faktiskt verkar funka

 

rätt mycket uppför..

 

och nerför..

 

Utsikt från bergets östra sida

 

Växlande terräng och skog, mycket upp och ner, genom bergsraviner, bok och barrskog. Turen tog nästan 3 timmar och klockan stannade på strax under 2 mil, klockan hade blivit åtta och då blev det mörkt. Såg inte mycket de sista kilometrarna men det vi hade sett innan räckte gott och väl.

Omberg är väl värt ett besök, se till att ha gott om tid på dig bara..

 

Fredrik och Lisa

Madeira Ultra Trail

Ultralopp på Madeira? Jodå..team Fillinge Ultra har medlemmar som ska tävla där..

Ni kan följa Benjamins eskapader live. kolla på: 

http://www.madeiraultratrail.com/

Ser ju rätt göttigt ut!! 

 Lånad bild

Lånad bild

Borensberg Swimrun

Jupp, nu är vi anmälda till lokala swimrunloppet i Borensberg. Bra initiativ och lite skönt att det är i närheten. 100 spänn som sedan går till välgörande ändamål. 

kolla mer på: http://www.borensbergswimrun.se/

Bokrecension: Markus Torgeby - Löparens hjärta

Mycket har skrivits om Markus Torgeby. Text- och bildmedia expanderar sin bevakning av den mystiske och förmodade annorlunda enslingen. Han tillskrivs närmast kulstatus. Nu skrivs det ännu mer. Författaren Markus Torgeby släpper en självbiografi.

Markus Torgeby verkar växla mellan olika skepnader och uttryck. Han är hitom 40 års-strecket och har levt liksom flera liv. Rika liv men med skiftande inriktningar och innehåll. Eremitliv i skogen strax utanför Järpen i Jämtland. Jobb som hårmodell. Föreläsningar och löpläger. Han har tränat riktigt hårt. Inkluderat tillsammans med oändligt snabba löpare i Tanzania. Han har kört dubbla löppass dagligen i mer än halva sitt liv. Gudstro och väckelsemöten precis om knuten. Ströjobbat med diverse för att kunna fortsätta leva ett enkelt liv. Numera, som make och trebarnsfar, verkar vardagen mer lik hur de flesta har det. Kåtan i skogen är utbytt mot hus på egen mark. Jämtland och västkustens Öckerö. Periodvis boende och arbete.

En del av den rastlöshet som fanns tidigt som barn och fortsättningsvis under uppväxten, kläs i både fysiska och existentiella termer. Längtan efter utmattande fysisk aktivitet och det efterföljande sinnliga lugn som den muskulära tröttheten och tömda energidepåer skänker verkar ha varit drivkraften under många år i Torgebys liv. Kraven runt omkring oss påverkar oss olika. En MS-sjuk mamma och en tränare med en egen agenda för Torgebys löpning medförde behovet av en frizon. En plats och ett tillstånd där kraven inte formas av en kvalificeringstid inför SM- eller EM-deltagande. Krav ska istället kännas i kroppen och vara på riktigt - kyla, hunger och trötthet. Äkta krav. Tillvaron i sin renaste form. Mot, och senare med, naturen och ett avskalat liv kan man hitta sig själv. Lära sig hantera sin egen roll i en större gemenskap. Att bo i en kåta i skogen är i boken en del av en verklig resa, ett högst reellt tillstånd där kampen för överlevnad blir tydlig och påverkar innehållet i en dag. Kåtan är också en metafor för den mentala kamp vi alla i någon mening dagligen för mot de måsten som vi själva och andra skapar. Från första sidan beskrivs människans utsatthet i ett modernt samhälle. Vare sig man läser texten om människan Torgeby eller associerar vidare till sig själv eller någon annan så griper orden och berättelsen tag i läsaren. Att inte passa in. Språket är okomplicerat och tydligt, ger muskler, nerv och driv. Situationerna och människorna beskrivs kortfattat men texten ger ändå en exakt känsla av trovärdighet. Markus berättar och jag förstår. Inte sällan saknas värderingar. Händelser och individers handlingar redogörs för utan tydligt ställningstagande för eller emot. Istället ges läsaren utrymme till att tänka själv och värdera på sitt eget vis. En viss humor ger distans och lättar upp. Här finns sorg, glädje, förvirring och död.

Löparens hjärta är en biografi. Hjärtat tillhör en löpare. Men hjärtat skulle kunna tillhöra vem som helst. Löparens hjärta är inte bara för löpare eller andra konditionsidrottare. Den kan lika gärna läsas av vem som helst. Med stor behållning dessutom. Om du vill är det här en bok som sätter dig som läsare i fokus. Och det är inte vanligt när det gäller biografier. Passa på.

Koster Swimrun

Jo...men alltså..får man släppa nyheter och sånt den 1:a April..egentligen?? Att släppa Koster Swimrun som Petter gjort precis är ju i så fall det elakaste sedan folk spikade upp annat folk på träplankor. 

Om det nu skulle visa sig att det Aprilskämt så vill vi ju inte missa det i så fall...då det beskrivs som ett sjukhelsikes upplevelselopp som man går igång på hejdlöst. Även mina misstankar kvarstår så vågar man ju liksom inte, inte skicka in en "anmälan"..

Kolla mer på: www.kosterswimrun.se . makalös beskrivning och utmaning!

Nya pjucks

Jag gillar att springa i gegga och terräng. Jag gillar det mer än jag är duktig på det. Det kanske har hänt att buskar och mindre träd har fått följa med på en tur då svängen blivit lite rakare än det kanske var tänkt..en del bulor i backen kanske har rätats ut och kartbilder har fått ritas om efter att jag kört något varv här och där..men jag gillar det. Kanske på grund av att det blir lite automatiska vilopauser då och då samt att tempot ibland får justeras både upp ner..o säkerligen även naturupplevelsen som bonus.

I alla fall så sprang större delen av vårat gäng Ultravasan förra året. Jag insåg tidigt min begränsning både i tid (att hinna med under årets utmaningar) men även orkesmässigt och slitagemässigt att räkna bort den utmaningen. Men var jag än läser så beskrivs loppet på ett härligt sätt och upplevelser är något jag jagar mer än något annat just nu.

Jag fick i present en startplats till Ultravasan 45. Själaglad över att kunna ta del av utmaningen och den fina presenten så har samtidigt mina snigelsynapser (se tidigare dokumentation) börjat spela mig ett spratt och känna efter om det inte "bättre" och ett mer "vuxet" alternativ att springa 90 km...45 är ju lite fjösigt.. När dessa tankar kommer så får jag försöka slå mig själv mentalt och komma ihåg att jag har sprungit 20 km som längst i mitt liv..(bortsett från vissa swimruntävlingar, men då får man ju vila lite under simmomenten..).

Så 45 blir nog jättebra för mig...i alla fall till att börja med...

Hoka One One Challenger ATR

Hur som helst så har jag velat fram och tillbaka över skoalternativ. Jag gillar framförallt lite mindre dämpade skor, med mycket markkänsla. Men när jag använt dessa för att springa lite längre så har kroppen sagt till om vila efteråt. Inte träningsvärk, utan mer smärtsam påminnelse om slitage. Har läst i stort sett varje forum, youtub:at, provat i butik och varit rätt jobbig mot mina närmaste i mitt velande. Till slut så beställde jag ett par Hoka One One. De ser ju ut som ett par förvuxna finniga tonåringar i högstadiet när man tittar på dem bredvid några andra skor. Många ultralöpare eller tyngre löpare lovordar dessa med "lite" mer dämp i.

 Hoka One One till vänster och Salming Race till höger

Enligt alla förstå-sig-påare och mer erfarna så skulle man beställa en storlek större än vad man normalt har. Så jag gjorde det. Storlek 12. Lite förvånande att det inte medföljde åror. However så passade skorna skitbra. Mjuka, studsiga och snygga. Men tyvärr så fick jag hem dom precis när jag hade blivit sjuk, förkyld och ynklig så de har fått stå till sig ett par dagar nu. Men idag så blev det luftning och test på dom. De erfarna säger att det tar ett par gånger innan man har vant sig vid dom, och ja, det stämmer nog. Även om det kändes helt okej att springa i dom så är det en annan känsla än exempelvis Salmingdojjorna där man känner marken och får ett annat driv. Salming är mer nedcabbad sportbil och Hoka är mer åt familjekombin. Med takbox.


Nu kanske det inte var det snällaste att göra att testa ett par nyinköpta skor med pipande lungor, överäten mage och geggiga synapser. Men det gick..skapligt. Tog det väldigt lugnt och försökte bara röra lite på mig. Skorna kändes väldigt bra hela tiden, bra grepp trots regngeggigt spår. Tror mer på att benen blev tunga efter att inte ha rört på sig tillsammans med feber och förkylning än att skorna plötsligt blev betongklossar. Lite fånig man känner sig med nya skor och man springer så försiktigt försiktigt så det nästan blir löjligt. Kommer säkert springa på mer aggressivt om någon vecka.

 Dessa kör jag oftast mina löppass i: Fr vä: Hoka, Merrell All out fuse (med en extra salmingsula), Inov8 Xtalon 212, Salming Race.

 Rivjärn

 Geggiga skor är glada skor

I alla fall kändes det bra efter löpturen. Känslan över skorna känns ok. Alltid väldigt nervös eller vad det är nr man betalar så sjukt mycket pengar för skor. De är galet dyra, så jag tror inte att jag köpt så här dyra skor någon gång faktiskt. De här komer förhoppningsvis fylla funktionen när det kommer till längre distanserna. När det kommer till off-trail, intervaller och swimrun så har jag andra weapons of choice..

..och man kan ju inte ha för många skor..eller hur?

Har du bättre skor i ditt lager? Tror du att de skulle passa mig bättre? tror du att jag som väger vuxenvikt och ska springa lite längre kan testa just dina skor så hojta till om du tror att de är bättre..jag inte bang för att testa nya grejer.. ; ) 

/Marcus 

The Jericho Mile - Sympathy For The Devil

Hittade lite inspiration på youtube. Klippet är från "The Jericho Mile" vilken jag inte har sett.. ännu..
men gillar frenesin i träningen. Den där "jävlar-anamma-till-sista-andetaget-öset"..

Samma känsla som vid träningsscenerna i Rocky IV..o joo..ni får också gåshud och vill träna skiten ur er till dom klippen.

Att med hela kroppen skrikandes av vilja att fullfölja, att göra ett "Glowmiler-nylle" vid målgång är varje race mål i år för mig. Att fullkomligt skita ner precis varje del av kroppen med den viljan att fullfölja och göra sitt absolut bästa.

Att varje träningspass inte kan vara världsrekordpass eller skrivas i historieböckerna är ju helt naturligt. Men att göra sitt bästa, det kan man göra. Oavsett förutsättningar.

Smärta framkallad av gymnastik är ett av mina gift som jag använder i regelbunden basis i mitt medicinskåp. Jag är beroende av det. I admit it. Det är säkert du också..är du inne och läser sånt här så välkomnar vi även dig. Välkomna smärtan och omslut dig av den. Det är något särskilt med den där attityden som jag går igång på..





Orka nu se hela klippet, det är ca 10 minuter lång med bra musik..själva "triggern" börjar efter ca halva..

//M