Våran största medlem när han är som bäst!
Marcus Lundin är endorfinberoende. Symptomen vid för låg nivå är gnällighet och irritation. Motmedlet finns dock nära till hands – hård träning.
Det brakar till i skogen och Marcus Lundin kommer rusandes ut ur grönskan. Han har tagit fel på vår mötestid med en halvtimma och valde därför det snabbaste sättet att ta sig från hemmet i Ullstämma till motionsspåret i Vidingsjö.
Han sprang.
Vi slår oss ner vid ett bastant träbord för en pratstund, men Marcus ursäktar sig igen och joggar i väg för att dricka vatten.
– Jag fick visst ta i lite för att komma hit fort nog, säger han.
Du kunde ha tagit bilen?
– Njae, att springa går fortare. Och så får jag gratis träning också.
Ett sätt att tänka som anstår en träningsfantast förstås. Freak är att gå lite för långt, säger han själv.
– De som tycker att man är ett freak är nog de som inte tränar själva.
Han skiljer på motionerande och träning för tränings skull. Det första innebär att man kan springa eller simma och samtidigt småprata med sin kompis – alltså mer sociala aktiviteter. I den andra gruppen placerar han sig själv och kompisarna i Team Fillinge ultra. Gänget, som i själva verket är sex arbetskamrater inom landstinget, gjorde gemensam sak av sitt träningsintresse för fem år sedan och bildade sitt team. Nu peppar de varandra i spåret eller simbassängen och åker på löplopp och swimrun-tävlingar tillsammans.
Marcus, som är elitspelare i handboll i grunden, saknar tiden med gemensamma lagträningar och gemensamma mål. När yrket som sjuksköterska på brandskadekliniken på Universitetssjukhuset tog allt mer tid och Marcus dessutom blev pappa fanns ingen plats över för organiserad lagidrott.
– Men jag saknar det mycket. Själva ”moset” du vet, säger han.
Ersättningen blev swimrun. Riktigt tuffa tävlingar som innehåller flera moment av löpning i terräng och simning i sjöar och vattendrag.
– Det var en läkarkollega, Johann Zdolsek, som frågade om jag ville hänga med. Jag sa ja direkt där i korridoren på jobbet.
– Jag kunde inte simma något vidare så det fick bli en hel del kakelvändning i simhallen innan vi tog oss an Amfibiemannen i Roslagens skärgård. Det var jobbigt men fantastiskt roligt. Längsta simsträckan är 1 200 meter i öppet vatten i den tävlingen, och jag hade harvat 25-meterslängder i bassängen. Då förstår du...
Naturupplevelsen och frihetskänslan i sporten gav dock mersmak.
– Ser du ett berg så springer du över det. Ser du vatten så simmar du genom det, sammanfattar Marcus.
Dessutom betyder den nödvändiga träningen hur mycket ”mosande” som helst.
– Det handlar om att släppa allt annat och bara ösa på. Ta fram pannbenet och all jävla anamma som går att uppbringa.
Har alla den här förmågan?
– Alla har pannben, men vi använder dem till olika saker. En del forskar till exempel. Jag skulle ha svårt för att sitta stilla för länge, men jag säger inte att det ena användningsområdet är sämre än det andra, säger Marcus Lundin.
Team Fillinge ultra tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Ibland kör de så kallade öppna pass och bjuder in andra att vara med.
– Det är kul, det har kommit ett 10-tal nya på några träningar. Vi delar upp oss i olika grupper efter förmåga, säger Marcus. Jag själv har egentligen svårt med långlöpning och får kämpa en del. Däremot gillar jag intervaller och backträning. Ju jobbigare desto bättre.
Många har svårt att komma igång med träningen, vad säger du till dem?
– Man ska veta att man bara behöver tävla mot sig själv. Då blir det kanske lättare. Men många prioriterar annat än träning. Och visst, vill man läsa en bok och mår bra av det så är det väl också helt okej.
Det passar dock inte en man med endorfinberoende. Allra bäst mår Marcus när han får kombinera ”mosandet” i löparspåret med att nöta längder i simbassängen.
– Simning är väldigt skön träning. Man kan ta ut sig utan att få ont, man blir bara helt färdig. Jag brukar känna mig som en påse blöta muffins efteråt. Det är perfekt!
Text och bild lånat från Corren.se
Han sprang.
Vi slår oss ner vid ett bastant träbord för en pratstund, men Marcus ursäktar sig igen och joggar i väg för att dricka vatten.
– Jag fick visst ta i lite för att komma hit fort nog, säger han.
Du kunde ha tagit bilen?
– Njae, att springa går fortare. Och så får jag gratis träning också.
Ett sätt att tänka som anstår en träningsfantast förstås. Freak är att gå lite för långt, säger han själv.
– De som tycker att man är ett freak är nog de som inte tränar själva.
Han skiljer på motionerande och träning för tränings skull. Det första innebär att man kan springa eller simma och samtidigt småprata med sin kompis – alltså mer sociala aktiviteter. I den andra gruppen placerar han sig själv och kompisarna i Team Fillinge ultra. Gänget, som i själva verket är sex arbetskamrater inom landstinget, gjorde gemensam sak av sitt träningsintresse för fem år sedan och bildade sitt team. Nu peppar de varandra i spåret eller simbassängen och åker på löplopp och swimrun-tävlingar tillsammans.
Marcus, som är elitspelare i handboll i grunden, saknar tiden med gemensamma lagträningar och gemensamma mål. När yrket som sjuksköterska på brandskadekliniken på Universitetssjukhuset tog allt mer tid och Marcus dessutom blev pappa fanns ingen plats över för organiserad lagidrott.
– Men jag saknar det mycket. Själva ”moset” du vet, säger han.
Ersättningen blev swimrun. Riktigt tuffa tävlingar som innehåller flera moment av löpning i terräng och simning i sjöar och vattendrag.
– Det var en läkarkollega, Johann Zdolsek, som frågade om jag ville hänga med. Jag sa ja direkt där i korridoren på jobbet.
– Jag kunde inte simma något vidare så det fick bli en hel del kakelvändning i simhallen innan vi tog oss an Amfibiemannen i Roslagens skärgård. Det var jobbigt men fantastiskt roligt. Längsta simsträckan är 1 200 meter i öppet vatten i den tävlingen, och jag hade harvat 25-meterslängder i bassängen. Då förstår du...
Naturupplevelsen och frihetskänslan i sporten gav dock mersmak.
– Ser du ett berg så springer du över det. Ser du vatten så simmar du genom det, sammanfattar Marcus.
Dessutom betyder den nödvändiga träningen hur mycket ”mosande” som helst.
– Det handlar om att släppa allt annat och bara ösa på. Ta fram pannbenet och all jävla anamma som går att uppbringa.
Har alla den här förmågan?
– Alla har pannben, men vi använder dem till olika saker. En del forskar till exempel. Jag skulle ha svårt för att sitta stilla för länge, men jag säger inte att det ena användningsområdet är sämre än det andra, säger Marcus Lundin.
Team Fillinge ultra tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Ibland kör de så kallade öppna pass och bjuder in andra att vara med.
– Det är kul, det har kommit ett 10-tal nya på några träningar. Vi delar upp oss i olika grupper efter förmåga, säger Marcus. Jag själv har egentligen svårt med långlöpning och får kämpa en del. Däremot gillar jag intervaller och backträning. Ju jobbigare desto bättre.
Många har svårt att komma igång med träningen, vad säger du till dem?
– Man ska veta att man bara behöver tävla mot sig själv. Då blir det kanske lättare. Men många prioriterar annat än träning. Och visst, vill man läsa en bok och mår bra av det så är det väl också helt okej.
Det passar dock inte en man med endorfinberoende. Allra bäst mår Marcus när han får kombinera ”mosandet” i löparspåret med att nöta längder i simbassängen.
– Simning är väldigt skön träning. Man kan ta ut sig utan att få ont, man blir bara helt färdig. Jag brukar känna mig som en påse blöta muffins efteråt. Det är perfekt!
Text och bild lånat från Corren.se