Förebilder inom ultralöpning och den egna träningsdrycken

Jag har några få utvalda förebilder inom löpningen. Inte förebild som i att träna på liknande sätt eller försöka uppnå liknande prestationer. Utan förebild som i att personen har något som sticker ut. En annorlunda inställning i kombination med extrem prestation. Självskriven är ju Rune Larsson. En enastående idrottsman med makalös prestationsförmåga. Jonas Buud är en nutida levererande like. Båda är skönt avslappnade i förhållningssättet till sig själva och sina framgångar med samtidig närvaro av den där ovanliga förmågan att pressa sig och fokusera på uppgiften. Emelie Forsberg platsar in i samma team. På den internationella scenen (även om dessa tre svenskar i allra högsta grad var och är internationellt framgångsrika) finns Scott Jurek. En nästan osannolik träningsprodukt med okuvlig vilja att vinna och vara bäst. Säkert bra förutsättningar rent fysiskt förstås men troligen är inställningen och anpassningen till aktivitet, löpning och livet under många år av större vikt. Den inre resan löpningen innebär är helt avgörande för resultaten.

Kanske påverkas jag lite grand av dessa fyra löparikoner på olika sätt. Genom att läsa om Rune försöker jag träna så glädjeorienterat som möjligt. Tycker jag inte om det jag gör, slutar jag förr eller senare. Alla känner igen sig häri. Jonas inspirerar genom att vara som en dieselmotor (Runes ord). Han har troligen en extremt bra fettförbränning och har därför förmågan att kunna kräma på trots ett minimum av tillförd energi; fettdepåerna räcker. Jag försöker träna upp den förmågan med långpass och ibland periodisk fasta. Kanske blir min fettförbränning lite bättre. Kanske blir jag lite mer uthållig. Emelie står för den avslappnade attityden. Att det som känns bra, är bra. Tycker jag om att springa 3 timmar i fjällmiljö utan GPS så blir jag på sikt troligen en bättre löpare än genom ett återkommande envist matande av 2000-ingar. Jag försöker att inte planera i detaljer, utan mer översiktligt och precis som Emelie väljer jag bort mycket av det jag inte tycker är så kul. Scott har bidragit med att till viss del revidera min syn på mat och dryck. Och han inspirerar genom sitt sätt att mentalt vända negativa och jobbiga episoder till något positivt och stärkande. I hans bok "Ät och spring" finns många exempel på detta. Lästips.

Från "Ät och spring" kommer också receptet på en egentillverkad sportdryck. Ordet sportdryck låter i och för sig rätt trist. Tränings- eller tävlingsdryck är bättre. Receptet är något modifierat - läs boken för att ta del av originalet och därtill flera andra vegetariska recept.

Kokos- och rizocooler

2,5 dl kokt ris (inget salt)
1,5 dl kokosmjölk
1 liter vatten
2 msk honung (eller agave eller ngt annat sött)
1/2 tsk havssalt
någon msk kokos
2 msk chiafrön

Kör allt utom chiafrön i en stark mixer i ca 2 minuter. Blandningen ska bli slät (lite som välling, för er som i vuxen ålder har haft en relation med välling) och det är svårt att få till med en sketen stavmixer tex. Häll i chia, blanda och låt stå i kylskåp några timmar så den blir riktigt kall. Den blir också lite gelatinig. En förvånansvärt svalkande och energigivande dryck med lättsmält protein från chian. Funkar kalas på långpass eller äventyrslöpning. Blir det något över kan man blanda ner några skopor hampapulver för en bra återhämtningsdryck.

Så, vad eller vilka inspireras du av? Vilka är dina förebilder och vad kan du hämta för din egen utveckling? Fokusera på inställning eller sammanhang och omsätt det efter dina önskemål. Fokus på prestationer och tider blir lätt lite löjligt. För min del är det tex för sent att träna för att vinna Spartathlon tre gånger. Det finns tursamt mycket annat att hänga upp sin träning på.

Keep up the good spirit!
/Andreas

Racerapport Borås Swimrun 2014

Efter att under föregående år blivit helt fast i kombinationen simma och springa så lyckades jag övertala Fredrik att köra ett lopp med mig. Med viss tveksamhet så lyckades det efter ett tag, även om det fanns mörka orosmoln för simningen för hans del. Under året så har vi lyckats med att i alla fall köra ett gäng simpass inomhus, även om det inte är samma sak som att simma i öppet vatten. Vår tid för att testa material och vad vi skulle ha med/på oss blev också den lite lidande, men hoppet övergav oss inte. Vi stretade på med både simningen och löpningen. 

Fredrik håller ju som bäst på med ”runstreak”, vilket innebär i hans fall att han springer minst 5 km varje dag. Det har gett riktigt bra resultat för hans del. Makalöst driv i steget och uthållig som få. Han har ju även Ultravasan som huvudmål i år..Jag för egen del upptäckte dock att åka på charter veckan innan med allinclusive är inte helt optimalt för konditionen. Det blev i all fall lite simning i medelhavet, men ...löpningen blev “lite” lidande..

Pigga och fräscha

 Vi gav oss ner mot Borås tidigt på söndagmorgonen. Peppade, glada och förväntansfulla. Vi kände båda att det vore skönt att hellre komma ner till Borås lite för tidigt så man hinner sträcka på benen än att stressa iordning precis innan start. Vi stannade till en gång vid Borås och åt lite till. Efter att i två dagar försökt att planera och optimera både vätske och nutritionsintag för att orka med strapatserna så blev det till att sluta av med ostkaka som sista maträtt och en massa dricka.

Energiintag på en mack. 

Fint välkomnande

Väl framme på Almenäs och sjön Örenäs så visade sig Borås upp sig från sin bästa sida. En stor sol och i det närmaste vindstilla. Fantastiskt väder. Vi spankulerade omkring lite och sträckte på benen. Träffade på trevliga Salminggänget som höll på att packa upp snabba skor. Fler och fler swimrun-bitna dök upp. En härlig tjock dimma med jävlaranamma och gummi fyllde luften på gräset framför starten. Då vår erfarenhet av dessa tävlingar har en tämligen stor utvecklingspotential så försökte vi kolla över våra kombattanters utrustning. Rätt snart så såg vi att det var kanske tre par till som körde i långdräkt. Alla andra hade antingen klippt eller köpt en kort våtdräkt. Vissa klippte sina dräkter på plats. Av oerfarenhet (och lite i efterhand ogenomtänkt) men även till viss del snålhet på grund av att dräkten är i det närmaste ny så beslöt vi oss för att testa det här loppet och så får vi se..

Cafe´

"Påläggskalven" från Team Salmingrunning krängde snabba skor

Borås swimrun

Vi påbörjade ett samarbete med Surfspot efter att Dalhöjd aka www.crosstranad.blogspot.com prisade dom. Våtdräkter från Zone3 och övriga persedlar inhandlades därifrån. Även om vi nog kanske kände att det skulle varit bra med att klippa våtdräkterna så bestämde vi oss för att vi behövde flytkraften och att vi ville testa med lång variant först. Vi valde att köra med paddlar och dolme. Alla grejer funkade tipptopp..även om det blev lite varmt med helskodd dräkt denna ljuvliga sommardag...och att jag förbannade mig själv att jag inte köpte kort/klippte ett par gånger. Dräkten var i alla fall smidig och bra att simma med. Vi använde oss av Zone3:s "Aspire"

Bild från www.surfspot.se

Ordnar till grejerna lite

Bricka för att undvika att gummistroppen skär in. 

"Dolme med gummi"

Paddlarna som vi använde

Strax innan 11.00 så blev det lite snabb briefing av headmaster Colting som berättade lite om banan och de 1000 m höjdskillnader som väntade oss i backarna. Bra pepp.. Redan här kände man hur varmt det var. Värmen i luften omkring +20 grader, sol och blå himmel. En fantastisk dag på alla sätt.

Nummer 51: Team Fillinge Ultra!!!

Ungefär här så höjdes både puls och gummmidoften

Otroligt vackert i omgivningarna

PANG! Starten gick och elitgänget stack iväg som tid på en ledig dag. Resterande deltagare lufsade på fram emot första backen. Ganska trångt och de flesta tog det ganska lugnt här. Vi hade tagit beslutet att inte cabba ner den första löpningen då den bara var ngn kilometer..det visade sig vara kanske smart tidsmässigt men värmemässigt..sådär smart. 

Bild lånad från www.bt.se

Det är märkligt med swimrun, och helt sjukt bra att det är lite intervaller inbyggt för precis när man är lite lagom uttråkad på löpning så kommer vattnet som en räddande ängel. Svalt, skönt och befriande från värmen. 

En ganska kort simning som gick bra och utan några problem. Här kom det en trappa som vi var tvungna att gå uppför. Alla var tvungna att gå då den inte fick göras åverkan på. Väl uppe så blev det asfaltslöpning i uppförsbacke och lite mer grusväg. Solen stekte och pockade på uppskattning. Jag avböjde. Mera grusväg och lite mer grusväg till dess att vi blev invinkade i skogen. Skogen skylde solens strålar vilket var välbehövligt.

Stegen var ganska begränsade i sin stuns och längd. Vätskebehovet var skriande. Efter löpning på asfalt så sprack träden upp lite och på höger sida så kunde vi se en bra bit ner mot sjön. Härlig utsikt och en väldigt efterlängtad vy men framförallt: HURRA VÄTSKEDEPÅ!! Försökte att kasta i mig så mycket som möjligt i vätskeform. Vatten, cola, sportdryck, bars och bananer. Nu kom det en lite längre simning. Så skönt att hoppa ner i vattnet! Härliga vatten!!

bild lånad från www.bt.se 

Nedkylning behövdes rejält. Vi paddlade på, jag först och Fredrik efter. Mitt mission var att hålla kurs och Fredrik att hålla kolla på mig och var jag tog vägen. Vid några tillfällen så fick jag hojta till då det blev lite zick-zack simning. Å andra sidan kan man ju ha lite överseende med simningen då den begränsats till att inte simma + 700 m ett svep någon gång för Fredrik och framförallt inte så här mycket öppetvattensimning som dagen till ära bjöd på.

Även på denna simning kunde vi simma om ett par andra tävlande. Roligt. Väl uppe på land så bjöds vi på hejarop och glada människor, som det i och för sig var överallt. Väldigt roligt och man orkar lite till med dessa "heja heja".

Härefter blev det lite asfaltslöpning omkring lite bostadsområden. Roligast här var ett gäng barn som satt laddade med vattenpistoler, vattenkanoner och hinkar med vatten.

Tack alla barn!

Sedan kom vi in i ett litet skogsparti igen och riktigt kuperad omgivning. Sedan var det dags att simma tillbaka till andra sidan igen. Den simningen var lite kortare och gick utan problem. Stigningen som kom efter denna simning var så brant att de hade målat med tjock märkpenna på kartan. Stigning som riktigt bet i låren. Blev snabbt extremt varm. Pustandes och frustandes försökte jag mig på att springa. Det tog inte många steg före jag var tvungen att stanna till med yrsel och snedsteg. Riktigt jobbig löpning. 

Äntligen vätskekontroll. Skulle gärna sett vätska mer frekvent, även om jag förstår de logistiska hindren. Nu blev det simning tillbaka igen, hyfsat långt och upp i ett träskliknande område. Träsk gillar ju Team Fillinge Ultra så här var det som hemma. Svalt och skönt till och med..Plötsligt så stod vi näsa mot näsa med en trevlig gubbe med stort skägg.

Trevlig gubbe med stort skägg: - ta det lugnt, det kan finnas grenar och annat i vattnet.

Vi, frustandes: - ok, vart ska vi?

Trevlig gubbe med stort skägg: - 300-400 meter ditåt (höttandes med ena näven inåt i landet)  

Vi, med immiga glasögon: - tackarr!

Ner i ån. Kanske inte den ån i världen jag skulle valt att åma mig fram igenom om jag till exempel hade en klarblå å att välja mellan. Naturen här påminde mer och mer om “Bröderna Dahls Äventyr” för er som kommer ihåg dom. Makalös Norsk spännings-komedi-deckar-barn-tv. Den gick på den tiden Sverige bara hade två kanaler. 

Avslutades alltid med den största cliffhangern i mannaminne..i alla fall...så paddlade vi på här. Beredda för bäverattacker och rasande pirajor. Inga dök upp. Omkullfallna träd och allmän drivved gjorde att vi fick ta till ett par kliv uppe på torra land för att kunna forscera framåt. Sedan ner igen…

”- ÖÖÖHH, Var faan är vi någonstans”? hörde jag bakifrån, 

- hörrö kartläsarn, har du koll? 


Well..ingen snitsel, eller skylt som kungjorde att vi var på rätt spår. Nu var det ju så att jag förvisso hade kartan, och delvis var ansvarig för att lokalisera oss utifall nödläge skulle uppstå, however..så hade jag i stridens hetta, tja..man skulle kunna säga att jag placerat den i “postfacket”..eller i alla fall hade den under färdens gång hamnat där. Troligen pågrund av vätskebrist. Jag avvaktade lite med att se över vägbeskrivningen på kartan..och plötsligt:

- Vänta, jag ser ett par fötter sa jag

- Va? sa Fredrik

- Det är en bro därframme, kom igen!

Bild lånad från www.bt.se

Bild lånad från www.bt.se

Bild lånad från www.bt.se

Vi fortsatte vår resa genom Borås variant av Amazonas och kom upp på en härlig liten bro där vi möttes av glada tillrop och hejaramsor. Härligt att våra fans orkar stå och invänta oss.

Lånad bild från internetet

Nu blev det skogsstrapatser och stigande löpning. Härlig skogspart med riktig upplevelselöpning. Dock så blev jag mer och mer plågad av vätskebristen. Vi fick på grund av mig gå mer och mer. “Cabbade ner” efter ett tag då dimsyn och snedsteg gjorde sinnet tungt. Kändes inte helt ok där ett tag. Efter mycket svordomar (framförallt mot organisatörens jävulskap) och hasande så kom vi äntligen fram till något som liknade en pissegöl för boskap. Av lukten att döma så var det nog så, jag hasade mig i vattnet nedcabbad och försökte att kyla ner mig. Samtidigt som den nedkylningen troligen räddade livet på mig så tog sig Fredrik upp till den välkomnande vätskestationen, hämtade vatten, socker och jagvetifan. Det hjälpte dock. Jäklar vad skön kick det är att få vätska och socker när man är nere på 0.

Bild lånad från www.bt.se

Efter detta så tändes dock hoppet lite för i alla fall mig. Vi gick ett par meter och sprang i nedförsbackarna. Härlig natur även här. Riktiga trollskogar. Någonstans här började jag istället för att planera skepparbröst och tusen nålar att gilla organisatören Colting och hans hemmaplan. Makalösa möjligheter med en sådan vacker natur och härliga vattendrag. Även om den är gediget krävande. Efter skogslöpningen och lite grus/asfalts mix så kom vi fram till ytterligare en skogsgöl. Jag körde nedcabbat över. Jättetungt, men o så skönt. Liten skogslöpning och en liknande göl till. Fantastiskt vad svalt vatten kan göra för livsgnistan.

Efter detta så kom det en klättringspassage, där det faktiskt fanns en motionsslinga-skylt. Imponerande att ha motionsspår i detta området. Nedförslöpning och vi kände att nu var vi lite lite lättare på foten. kom ner till sista vätskestoppet. Även här ett gäng trevliga funktionärer som hejade på och visade på en härlig anda. Roligt! Ett par hundra meter till sedan sista simmet.

På med kläderna, här tappade vi en del tid och ett par stycken som passerade oss. Trots att jag i det närmaste höll på att lägga ner verksamheten någon timme tidigare så växte hornen ändå. Visst är det märkligt? På med paltorna och ut i sjön. Här kan ju inte låta bli att imponeras av min kollega som jag beskrev tidigare har en ganska tom CV över öppetvattensimningar både i antal och distans. Men nu, 1400 m (drygt då det blev lite zick-zack ett par gånger) som inget! Häftigt!!

Upp på land och defilera in för att få en kram av arrangören och födelsedagsbarnet Jonas Colting. Roligt även att vimplar och organisationen var kvar när vi kom i mål. Sånt uppskattas..

Vår tid blev till slut 6 timmar och 9 minuter på de ca 32 kilometrarna spring o sim.

Herrvinnarna kom in på 3:47...Dock så bröt vi inte och vi hade en jäkla kul resa! 

Små saker och tankar som kommit upp:

* Kort dräkt är nog att föredra. I alla fall när det är varm så till och med soldyrkarna söker skugga. Då kan det rent av vara dumdristigt att dra på sig tjockt gummi och springa det snabbaste man kan.

* Efter varje utmaning man tar sig igenom så samlar man på sig både erfarenhet och upplevelser. Vid liknande tävlingar som dessa så handlar det rätt mycket om vilken utrustning som kan vara bra att köra med. En del funkar för sådant och en del för annat. Svårt att säga vad som kan vara bra innan utan det gäller lite att pröva sig fram.

* Skulle ha varit bra med stroboskop på andra sidan, likt Amfibiemannen hade förra året. Lättare att sikta emot.

* Härlig och entusiasmerande funktionärer! Höjer verkligen upplevelsen!

* Peppande publik längs banan! överallt så möttes vi av glada tillrop, och barn som sprutade vatten på oss! Härligt!!

* Svårt att förklara för “vanliga människor” hur fantastisk den där känslan är dels när man kastar sig i vattnet efter en löpning, men även den där euforin som sköljer över en när man är mitt ute på vattnet, så långt det bara går och bara kommer in i något slags rus..armtag, armtag, andetag, armtag, armtag, andetag...det blir något slags mantra.  

* När jag vände mig om på sista simningen, solen stod lagom lågt, vi var helt ensamma på skön, och Fredrik bryter vattenytan och paddlar sig framåt, så skulle man haft med sig en kamera. Jäklar vad priser vi skulle vunnit på den bilden!

* Även om jag fortfarande är ganska urlakad och tämligen matt i pälsen så skulle jag gärna göra om det! Fantastisk upplevelse!

* Materialjusteringsplanering inför nästa race: Bättre "upphängning" för dolmen. Ett smalt gummiband blev för sladdrigt efter ett tag. Våtdräkt efter väder och vattentemperatur. Kort variant är nog att föredra om sommaren. Paddlar och glasögon funkade toppen. Energi kanske man kunde tagit med sig på ngt sätt. Får hitta en bättre anordning för att medta den utrustningen. Kanske Head:s nya våtdräkt kan vara ett alternativ?

* Inställningen till loppet ändrade sig något under själva utmaningen. Allt från "Nu jävlar!" till "håll en stadig och jämn takt", och mer på slutet "inte bryta inte bryta" och även "måste överleva"..till det slutgiltiga..."faan vad gött!!"

* Nu kan det vara så att verkligheten inte överensstämmer med mina upplevelser. Vare sig vatten, löpning eller annat tjafs. Summa summarum: underbar upplevelse ännyhow! Vi, Fredrik och Jag skulle vilja tacka alla både för hejarop på plats, sociala medier, samarbetspartners, lokala kändisar, funktionärer, sociala swimrun-skadadeindivider, fantastiskt roligt att få sådan stöttning! 



//Marcus och Fredrik

Jag kan springa var jag vill!

Ledig dag, turkisk yoghurt och valnötter i magen, lust att springa rakt ut i spenaten och se hur långt jag kommer.

Långa brallor och rejäla icebugs fick följa med på färden. Utan ett steg på väg tog jag mig en mil-runda på de sammanhängande fälten runt i den vackra Fillingebygden. Glad, blöt upp till midjan, efter gårdagens intensiva regnande, och lite darrig efter ett par kyssar från de elstängsel jag forcerade, återvände jag hem. 

/Malin

Äntligen

Nu äntligen kom grejerna. Våra våtdräkter och övrig utstyrsel till våra tävlingar inom swimrunscenen. Lite sent kan tyckas då första tävlingen är på lördag i Borås. Får sänka kraven (lite) och se det som ett första testlopp för oss som team.

Dräkterna som vi ordnade är av märket Zone3 och inte bara snygga utan de satt som en smäck också. Nya paddlar och pullboy inhandlades också från Surfspot.

Man kanske borde klippa i alla fall benen, men när man som vi precis har fått den så vill man ju ogärna ha skador på den så i Borås kör vi på helmantlat och fullt ställ. Troligen tar vi av oss capeérna när vi tävlar vilket är lite synd visuellt..ser väldigt mäktigt ut när vi kommer härjandes med cape´n fladdrandes bakom..

återkommer med lite mer bilder efter första testet ikväll..


/Marcus

UltraVasan 90 km och vägen dit

Tillförsikt. Med tillförsikt ser jag nu åter fram emot den 90 km långa UltraVasan. I ett par månader har jag tvivlat på att jag hinner förbereda mig som jag önskar. Jag har haft ont lite här och där och tappat både kontinuitet och antal löpta km. Kasst. Men efter Göteborgsvarvet och gårdagens korta långpass om ca 24 km så känns det lugnare. Inte helt bra men lugnare. Jag blev inte så trött och benen var fräscha hela vägen. Distansen är i och för sig inte så imponerande, alltså 24 km. 90 km däremot är långt! Viktigast var att jag under gårdagen fick ett kvitto på att kroppen är redo för nästa fas: samla volym och bygga styrka. Styrka har jag väl i och för sig samlat under vintern/våren men mest via isolerade benövningar på gym eller genom enbensböj i källartrappan eller liknande hemsnickrade övningar.

Det verkar som att Icebug Enlight kommer att följa
med på UltraVasan. Bra stabilitet och helt ok
dämpning för att vara så lätt och löpglad.

Nu kommer istället backpassens tid och jag började redan i måndags. Tanken är att springa allt längre pass i långa backar. Jag startade med 30 min vilket blev 6,4 km. Mina två backar är lyckligtvis förenade vid start men går åt olika håll, vilket gör det lite mer varierande. Kommande vecka ökar jag med 5-10 min och veckan efter likaså, osv. Löpteknik och styrka i ett smidigt paket. Dessutom flera km, vilket naturligtvis är helt avgörande om man ska springa maraton eller ultradistans. Samla klokt där det går att samla. Inte samla tre springa-till-jobbet-pass under arbetsveckan utan att hinna stretcha eller återhämta sig tillräckligt. Inte heller korta snabba intervaller med NocOut.se där jag genast måste kräma på mer än senor och muskler tål bara för att jag orkar och vill. Nu är ledorden kontinuitet är klokt. Kom ihåg det! Kontinuitet är klokt. Som sagt, med tillförsikt är jag på väg till UltraVasan 90 km. Hoppas bara Fredrik hittar en plats också.

/Andreas

Salomon Trail Tour - Kolmården 24/5

Redan när jag slog upp ögonen 6:15 i morse förstod jag att det skulle bli en varm dag. Började som tur var redan uppvätskningen kvällen innan och fortsatt nu även under morgonens timmar. Min mor och far kom förbi och skulle vara barnvakter på resan som tog oss förbi Norrköping och in i skogarna mot Sörsjöns friluftsområde. Vackert!

När vi klev ur bilen visade termometern 23 grader och varmare skulle det bli. Jag gillar att vara ute i god tid så vi var bland de första tävlande på plats. Jag hämtade min nummerlapp och lånade ett par skor utav Team Salomon. Salomon har nämligen med sig en hel del skor som man får låna under loppen man deltar i under deras tour genom Sverige. Ett riktigt trevligt och bra initiativ som gynnar både köpare och säljare. Jag lånade ett par nya Salomon Sense Ultra 3 soft ground.

När vi stod där o snackade lite med Salomon gänget sa Theo att även han ville springa. Sträckan för 12 åringar var bara 2,6km men jag sa blankt nej, ska man tävla måste man träna först (löpträningen har dock varit frånvarande sista månaden) så något lopp det blir det inte! Jag såg hur besviken han blev och sa, men vi har ju inga grejer med oss! Inget problem sa Theo, jag springer i det jag har på mig... (skateskor, chinosshorts och en alldeles för stor skate t-shirt) Vilken tur då att vi kunde låna skor till Theo oxå, han fick även låna mitt Salminglinne, shortsen fick duga! Vi efteranmälde Theo och då ville ju självklart även Vilda vara med. Det ska ju börjas i tid, så hon fick plats i knatteloppet på 500m.

 Benjamin, jag, Theo och Vilda innan racen

Theo frågade mig om jag trodde att han skulle vinna, för han ville absolut inte komma sist, nja sa jag, du kanske inte vinner men kämpa på så går det nog bra. Sagt och gjort, han la sig i ryggen på den löparen som stack i väg starkast, 200m senare drog Theo förbi och sprang sedan in som stolt vinnare av hela tävlingen. Riktigt coolt!!!

Theo efter målgång!

Nästa löpare på tur var Vilda, hon ville inte springa själv men om pappa följde med så skulle det nog gå bra. Nja jag fick springa med henne i famnen större delen av barnens sträcka men i mål sprang hon själv. Hon var inte särskilt glad heller men man kanske måste träna sig in i den rollen.

Sur Vilda







Sådär ja, nu var det herrarnas tur att kliva in i tävlingen. 21km skulle det bli och nu gassade solen på riktigt. Termometern visade 25 grader och de tävlande började att samlas i startfållan. Pang! small startskottet och vi var i väg. 21km är en ganska lurig distans, det är för långt att kuta allt vad man har men det är samtidigt för kort för att ligga och lura i bakvattnet. Det blev ett ganska raskt tempo genom den ganska/väldigt tekniskt inledande skogen, klockan visade 4:30 tempo och det kändes ändå helt ok. Banan slingrade sig genom mycket vacker skogsnatur, ömsom skogsstig ömsom blöta partier och emellanåt skogsväg.   Efter ca 8km passerades den andra vätskekontrollen och sen gick det uppför, närmare bestämt 170 höjdmeter uppåt, fy fan vad det sög i benen och hjärtat pumpade helt febrilt utan att riktigt förstå varför. Tempot sjönk, hållningen blev sämre och just då undrar man varför man valde 21km istället för 10, då hade det ju varit klart nu. De första 10 kilometrarna gick på 49 minuter och sen gick det bara utför, tidsmässigt alltså, tyvärr inte banprofilen. Upp och ner, genom myrar och snåriga bergspartier och rena träsk, helvete vad det sög.

Passerade 15km skylten och tänkte ändå, snart klart, men ben och huvud synkade inte riktigt så sista 7km blev tuffa. Precis innan 20km passeringen sprang man förbi målområdet för en sista sväng ut i träskmarken, då hör jag en bekant röst bakom ropa mitt namn, det var #roxen. Inte igen tänkte jag ( han sprang nämligen om mig på blodomloppets sista km i torsdags) och spände bågen och kramade ur det sista ur ben och pannben, det höll ca 100m sen kom han som ett kolmårdstroll och lagom när han skulle springa om mig snavade jag och letade mig allt närmre gyttjan, klarade mig precis men benen drog ihop sig i jordens kramp. Lyckades ändå löpa mig ur krampen men spurten var förlorad. Passerade mållinjen på tiden 1:58:45 som ändå får ses som godkänt med dagens tuffa värme och loppets tuffa terräng.

Fredrik glad och nöjd!

Sammanfattar det hela som en fantastisk dag i solen med nära och kära, samt en helt obeskrivligt vacker natur. Tack Kolmården och Salomon trail tour.

Kom även hem med en startplats till Kolmårdens trail marathon den 5 juli, ska ni med?? // Fredrik

Att dagen präglades av värme undgick varken åskådarna eller de som var ute i spåren, men att denna skulle ta knäcken på någon som älskar att springa i skog och mark var något jag inte planerade för... Planen var att ta sig runt de 21 km i hyfsat tempo men med målet att passa på att njuta av naturen. Så löd planen i alla fall, men väl ute upplevde jag annat. Efter relativt raskt tempo de första kilometrarna kändes det riktigt bra, inte låg jag i täten men jag hakade på nånstans i mitten. Efter en snabb avkylning med vatten över huvudet och endast ett glas energidryck (där hälften satt i fel strupe) fortsatte färden.

Jag minns knappt vart det var men nån kilometer innan andra vätskekontrollen kom en påtaglig yrsel och hjärtklappning som snabbt yttrade sig i en allmän svaghet i kroppen och känning av kramper i arbetande muskulatur. Jag insåg, dock alldeles för sent, att jag hade drabbats av värmeslag! Att det skulle utvecklas sig så dramatiskt och snabbt gjorde mig förvånad! En medlöpare såg att mitt tillstånd var dåligt och erbjöd sig att bistå med stöd, vätska och motivering att komma vidare (dock gående). Mitt tillstånd förvärrades dock ytterligare och jag fick lägga mig ner i över 30 minuter. Sakta men säkert dämpades hjärtklappningen och kramperna försvann. Jag ställde mig upp och med lite famlande och vinglig gång joggade jag försiktigt vidare till vätskekontrollen där jag beslöt mig för att bryta.

Självklart var det en besvikelse men var trotsallt vid gott mod då jag förvärvat en erfarenhet jag aldrig upplevt eller glömma, vätskebrist som resulterade i värmeslag, något jag i fortsättning inte kommer att underskatta! Så alla ni som är ute i spåren en varm sommardag, drick, det är bättre med en skvalpande mage än en kollaps pga av värmeslag!

//Benjamin

Kom och träna med oss!

Kom och träna med oss i Team Fillinge Ultra! Att träna tillsammans är grundtanken i vårt lilla sällskap och därför vore det roligt om fler kunde ansluta.

När: nu på söndag, 25/5 kl 15:30

Var: Vidingsjö motionscentrum vid barackerna

Hur: vi delar upp oss efter önskemål. Jag vet att några kommer att vara sugna på LOK-milen. Andra på 5:an. Tempot brukar vara åt det lugna hållet för att öka lite allteftersom.

Ta med något att äta så fikar vi tillsammans när alla har kommit tillbaka och återhämtat sig.
Så, lägg ned firandet av Mors-dag framåt eftermiddagen och ägna lite tid åt byggandet av din löparkropp och kom för att umgås med oss en stund. Ta med någon du känner. Eller inte känner. Det blir trevligt!

Keep up that good running spirit!

/Andreas

Runstreak day 150, 160 och 170!

Förlåt! Har legat efter i min rapportering om mitt runstreakande. För ni trodde väl inte att jag slutat? Nej den lyckan ska ni inte få en på ett tag iaf! Ta i trä...

Löpningen dessa sista 30 dagar har gått bra och i måndags 19/5 var det alltså dag 170 och lite drygt lika många mil. Med andra ord snittar jag 1 mil om dagen vilket känns lite overkligt då jag "rätt" ofta springer 5 km och tar det ganska piano. Det har varit väldigt varierad miljö, allt ifrån klippiga berg i Spanien till det vanliga gamla varvet runt Ekängen. Blöt traillöpning i Vidingsjös LOK-mil blandat med många rena asfaltspass till eller hem från jobbet.

Att variera sig är viktigt, dock ganska svårt rent tidsmässigt när man ska få in träningen varje dag. Oftast blir det 10km hem från jobbet, då har man tränat, hämtat dottern på dagis och duschat ca 16:00, snacka om tidseffektivt!!

Denna vecka väntar 2 tävlingar, först blodomloppet 22/5. 10 km asfalt, ett kul jippo med jobbet samtidigt som det kan vara kul att pressa sig lite, för på tävling springer man fort!

Sen den 24/5 ska jag till Salomon trail tour i Kolmården, 21 km traillöpning i mycket vacker miljö vilket ska bli riktigt kul. Kanske inte lika viktigt med en bra tid här, ska verkligen försöka njuta av omgivningen och den omtalade miljön i Kolmårdens skogar.

Mer om tävlingarna kommer givetvis efter målgång...

// Fredrik