Fredagsmys

När man inte skrivit ett inlägg på, jag vet inte hur länge, och så känns det plötsligt att idag, idag ska jag skriva. Vad framkallade det? Kanske de två lediga dagarna som gjort att jag betat av annat som har legat "före". Skrapa trädgårdsmöblerna, lyssna på poddcastar, röja bakom boden, rensa under vinbärsbuskarna, lägga undan vintervantarna ( ja, jag vet att det är juni nu), se färdigt "Big little lies", dricka rabarbergrogg på altanen. Intressant vad som hamnar "före" något annat, vem bestämmer det?

Göteborgsvarvet blev det inget skrivet om (trots att det var underbart kul och brorsan och jag sprang med lätta steg) inte om blodomloppet (trots att det var soligt, vackert och uppsluppet) eller Andreas och Marcus inspirations-prat i Sturefors bygdegård (där de med självdistans och humor  berättade om träning och den gemenskap som träning kan föda och den lust till träning som kan födas ur känslan av gemenskap). Inte heller det blev det skrivet om för det låg efter andra grejer, som låg före.

I dag, däremot, ska jag skriva att Andreas och jag simmat i Ärlångens svala vatten i försiktig kvällssol medan avslutningsrusiga tonåringar samlas vid badplatsens grill och eldar allt som går att elda. Jag ska skriva att idag är första gången jag har känt att jag har haft tillräckligt med syre när jag simmar. Antingen har jag ökat min lungkapacitet avsevärt eller, kan det vara så, att min teknik har förbättrats? Vet inte vilket som är bäst. Den annars så ofta närvarande känslan av att behöva avbryta simningen, andas lite extra, spana efter mörka skuggor som glider fram under en, navigera och starta om systemet uteblev, så gott som. Bara bubblorna efter mina egna armtag skärrade mig lite stundtals, men syret räckte till det också.

Nu fortsatt fredag och allra först kommer kaffe och bakelse i soffan... det har jag bestämt.
/ Malin

Triathlon i Gammalkil - allt är relativt

Allting är relativt... Det är lite av ett favorit-motto, valspråk, bevingat ord. Och det är väldigt sant.

Det är en del av det häftiga med att träna och ibland göra saker som känns lite för långt och jobbigt. När man ska göra det där som innan det långa och jobbiga kändes jobbigt, fast det inte var så långt, så känns det inte så jobbigt längre. Hänger ni med?, som Ernst säger.

Så var det igår med Gammalkils triathlon, ett mini-triathlon på 380 m sim, 18 km cykel och 4,2 km löp som gick av stapeln för 26:e året i rad (26 år, då har man lite rutin på hur sakerna ska ordnas!). Den distansen brukar kännas som en rätt rejäl grej att bita i men efter det genomförda triathlonet i Karlstad, på längre distans i tropisk hetta förra helgen, kändes det bara roligt att lite spontant köra i Gammalkil.

Och det blev roligt, vi fick njuta alla väderlekar; sol och fuktig hetta, ösregn, lite åska och kanske lite hagelkorn som fick ringklockan att plinga på cykeln. Marcus hade tipsat om terrängskor pga underlaget och Salming Elements fick följa med. Vi hoppade mellan de små grodorna och Canadagås-skitarna på Lillsjöns badplataner ner i det ljumma vattnet, körde från flugorna på cykeln genom det vackra jordbrukslandskapet, sprang i det, med spån, omsorgsfullt preparerade löpspåret och vid målgång fick vi färsk-printade diplom med våra tider för loppet på! Man vet hur sakerna ska ordnas i Gammalkil.

Dessutom så lär man sig av sina erfarenheter varje lopp. Den här gången att om man flätar håret kan hjälmens justeringsanordning fastna i håret och man får be åskådarna om hjälp med att få loss den i växlingen inför löpningen, man behöver inte vara rädd för vattenplaning om man cyklar i mitt tempo (enligt Andreas) och man ska ha snabb-snörning på sina löparskor istället för att sitta i pilla i snörena med darrande fingrar. Bra erfarenheter att ta med sig! Och visst blev det jobbigt, för man kan ju alltid ta i mer och simma, cykla, simma snabbare. På så sätt kan man ju oavsett sträckan egentligen se det som en utmaning, för allt är ju relativt...

Sen fick man äta mat och dricka vin, som vanligt!

Boråshelgen ur Malins synvinkel - åtskilliga timmars oupphörligt hejande och sprint med bror

Denna Borås-helg, som jag sett fram mot under flera veckor höll på att förmörkas av en riktigt ful förkylning. Skulle jag gå miste om en helg med många av de komponenter (bila, springa, simma, äta, öla, skratta) som verkligen gör mig glad? Osäkerhet in i det sista men efter en bilresa i total sömn med öppen mun torkade jag dreglet från kragen, laddade med nässpray och förberedde mig på en dag med intensivt hejande.

Duggregn, av den mer ljumma varianten, vätte oss med jämna mellanrum, men för att vara Borås måste det vara riktigt fint försommarväder vi fick ta del av. Efter att ha vinkat av Fredrik och Andreas vid start, påhejat vid sim-varvning (komplett med bomben från bryggan) och växling till cykel, inhandlades och avnjöts förtäring på Almenäs cafe´. Därefter promenerade Marcus och jag till slutet av cyklingen där vi hann erbjuda våra muntra tillrop till ett antal väl-ekiperade cyklister innan våra grabbar kom farande nerför den branta kröken mot växlingen till löpet. Förflyttning till löprundan. Vi hade rekat fina påhejnings-platser redan på förhand och kunde nu bidra med positiv förstärkning två gånger per 7000 meters-varv till alla förbipasserande löpare. Vi såg oss som helt oumbärliga för löparnas fortskridande och bejakade särskilt de respektingivande kämpar som på enbart vilja, med synbart onda knän och lår strävade mot målgång.

Efter att ha beundrat Andreas och Fredriks lätta löpsteg vid fyra tillfällen under löpningen begav vi oss mot målområdet. Molnen sprack upp och solen började glittra i sjöns kalla vatten när de två leende Fillinge Ultra-medlemmarna, under publikens jubel, spänstade sida vid sida på upploppet och gick i mål på fina tider. En heldag på Almenäsbadet, för mig en bra uppladdning inför morgondagens swimrun-sprint.


Efter en fräsch frukostbuffet på Quality hotell Grand Borås bär det av mot Almenäs återigen. Broder Martin ansluter från Göteborg för att dela våra njutningar och plågor. Nummerlapps-utdelningen är välorganiserad och snabbt avklarad och vi studerar kartan. Korta löp och simsträckor. Första doppet i Fjällsjön, låter kylslaget särskilt eftersom det börjar blåsa upp. Höjdkurvorna på kartan håller vad det lovar och hela första löpsträckan bär av uppåt. Mina, hyfsat tillfrisknade luftrör, väser missnöjt.

Trolsk, djupgrön skog med mossklädda stenar övergår i skogstjärn där Midgårds-ormen, tursamt nog, väljer att stanna kvar på botten under vår passage, trots att mina nästan självlysande Salming Elements säkert ser lockande ut där nerifrån. Sköna löpstigar avlöses av dopp i Viskan efter förfriskningar från Clifbar och överallt trevliga funktionärer. Nu är det bara vägen utmed de små, små stugorna kvar innan vi får hoppa i den kalla Öresjön där vi nästan kan vada hela vägen, men det är kanske fusk (?). När målet är nått väntar kramar, medalj och varmt kaffe och inte minst att få sitta i en varm bil och titta igenom alla foton från helgen medan färden går hemåt igen. Det är också en del i min triathlon/swimrun-helg i Borås.

/Malin

Björsäters Triathlon 2015 - något för alla!

Björsäter, ett litet samhälle 30 km öster om Linköping, bjuder upp till triathlon omkring första lördagen i augusti. Årets event var det 22:a i ordningen och mäter en tiondel av en Iron Man, alltså 380 m simning, 18 km cykel och avslutande 4,2 km löpning. Arrangemanget och distanserna är riktigt lyckade! Flertalet tror jag inleder sin bekantskap med triathlon genom just ett mini-triathlon; distanserna är överkomliga och kan genomföras om man bara är måttligt konditionstränad, på ren vilja så att säga; lagtävlan erbjuder att man kan genomföra "sin" gren och låta grannen ta sin favorit. Kort sagt - föredömligt!

Team Fillinge Ultra gillar konditionsyttringar. Triathlon är inget undantag. Gemensamt sett har vi några genomförda tävlingar. Jag fyra, Marcus två och Malin två. Det roliga med årets lopp var att Simon, Marcus son, skulle delta. 13 år och redan googlandes ÖTILLÖ, IronMan och liknande. Riktigt roligt! Mer om Simon senare.

Triathlon antas ibland vara ett ungt fenomen men uppgifter antyder att det på 20- och 30-talet i de Franska städerna Meulan och Poissy utövades "Les trois sports" (De tre sporterna) eller "La course des Touche à Tout" (kan inte franska men kanske har det något med banan och allt att göra?). Det skulle i alla fall vara något som liknar dagens triathlon, men med en annan inbördes ordning av grenarna: 3 km löpning, 12 km cykel och simning över floden Marne. Aktiviteterna betades av i följd utan paus och liknar definitivt ett mini-triathlon. Vet dock inte hur långt det är över Marne. På 70-talet hölls tävlingar i San Diego, Kalifornien, som döptes till triathlon. Nu med grenarna i känd ordning. 1977 (eller 1978 enligt vissa källor) hölls det första IronMan på Hawaii, 1983 hålls den första triathlontävlingen i Sverige (Uppsala) och 2000 deltar triathleter för första gången i OS Sydney. Sedan rullar det på. Lite i skymundan. Utan någon direkt uppmärksamhet. SVT sporten visar antagligen som vanligt division 2 fotboll på bästa sändningstid när svenska stor-triathleter som Åsa Andersson, Michael Thorén, Ted Ås, Lena Wahlqvist och Jonas Colting gör avtryck i Sverige, Europa och övriga världen. Efter Lisa Nordéns OS silver i London nynnas en annan melodin. Nu är trithlon intressant! Det är bra.

Team Fillinge Ultra innan start

I Björsäter lyser solen och vinden är len. Badplatsen vid sjön Risten börjar fyllas med folk som vandrar omkring med svindyra monstercyklar som testats tusentals timmar i vindtunnel och nästan rullar i femti knyck oavsett hur man bär sig åt. Högst vardagliga cyklar leds också till fältet där växling till cykel efter simmomentet ska ske. Kort genomgång av tävlingen. Trafikregler och så. Ner i sjöns svala vatten och snart är det start. Många har våtdräkt. Det är svalt förstås. Det går snabbare att simma med dräkt. Det kan vara bra att träna på bytet till cykel (inte helt lätt att ta av sig våtdräkten snabbt!). Det ser proffsigt ut. Skälen till att välja dräkt är åtskilliga. 

ANDREAS: Jag har inte våtdräkt. Eller jag har en, men den lämnade jag hemma. Min crawl utvecklas långsamt långsamt och jag tänker därför bröstsimma. Det flyter på hyggligt. Inom ett par minuter får jag kontroll på andningen och slutar hyperventilera. Simningen flyter på rätt ok. Jag håller jämna simtag med några crawlare - det stärker mig och jag härdar ut, min löjliga simning till trots. Kommer upp ur vattnet och kutar bort till hojen. Fötterna på handduken, linnet hakar upp sig på ryggen, sekunderna tickar... Transitionerna är den fjärde grenen i triathlon. Så iväg. Jag trycker på för att komma upp i fart. Har många duktiga simmare att jaga ikapp. Plockar en efter en. Cykelsträckan upp till Värnakorset är rätt kuperad och jag ligger hela tiden precis omkring syragränsen - uppför blir benen stinna, nerför och på platten kan jag precis återhämta mig. Gillar verkligen kampen! Efter vändningen är mer än halva sträckan avklarad. Det ger mer positiv input i huvudet mitt. Vid växlingen till löpning känns det ännu bättre - löpningen är min paradgren (nåja...) och tröttheten till trots borde jag kunna hålla uppe farten rätt ok under den korta sträckan. Spettar på. Första löpavsnittet är i skogen. Blött och slirigt. Tydligen gjorde jag misstaget att inte dra åt de elastiska skosnörena, skorna glappar lite. Rookie-tabbe! Plockar kanske 10 löpare under första km. Fortsätter att plocka placeringar och lyckas hålla ca 4 min/km i snitt. Snabba Salming Speed på fötterna! Om än inte riktigt knutna. Löpningen är härlig och jag kommer på mig med att längta efter 10 km istället för 4. Det går i och för sig över rätt snabbt... Kommer förbi ytterligare någon med klubblinne och kan styrkt av det med några hundra meter kvar spurta i mål. Underbar känsla! Under en timme med kanske 20 sek marginal. Riktigt nöjd. Gött också att efteråt småprata med andra deltagare och utbyta erfarenheter och upplevelser.

Skön målgång

Mina tips för inför ett schysst mini-triathlon:

1. träna alla moment innan tävling

2. tänk igenom en rutin vid transitionerna

3. träna löpning efter några mils cykling

4. fokusera på och känn glädje över de grenar du är bra på 

5. tycker du att det var kul och vill göra det igen tränar du också på dina svagheter inför nästa triathlontävling

MALIN: Konstigt att det kan vara så svårt med logistiken. För att vara en någotsånär normalbegåvad person får jag gå igenom packningen flera ggr. än vad som verkar rimligt. En påse med handduk, linne, strumpor,  och visst ja, nummerlappen. En annan med grejor till löpningen, kanske en peng till korv, i vilken påse ska jag lägga den? Vad gör jag med bilnyckeln? Ska jag verkligen cykla i blöta badkläder? Tursamt nog ombesörjer Björsäters triathlon transport av löpgrejor till T2 (transition 2, som jag har lärt mig att det heter) på ett smidigt sätt. Efter att ha packat allting står jag där i badkläder utan skor 45 minuter innan vi ska starta och tackar vädrets makter för solen.

Simningen går bra, men fegar ur och bröst-simmar, cyklingen på lånad racer (andra gången i mitt liv på racer) känns fint men några km in på sträckan är det tungt. Det tar ett tag för kroppen att värma upp sig och för benen att inse att det är annan aktivitet på gång nu. Det blir roligt när man börjar möta de tävlande som redan har vänt i Värnakorset och man kan heja på dem. När jag väl är inne på växlingen till löpningen går förste herre i mål och jag har mina 4 km kvar. Återigen tungt till en början innan benen inser läget men det går bättre och bättre och känns riktigt fint när jag går i mål och får slänga mig i gräset, titta på de sista kämparna som går i mål och förse kroppen med åtskilligt mer energi än jag gjort av med. 

MARCUS (och Simon): Har kommit på mig mer och mer trots ivrigt motstånd både utifrån och mig själv att jag verkar gilla triathlon. Variationen tillfredsställer nog mitt lynne. Dessa mini-varianter är verkligen bra för en som egentligen aldrig cyklat "på riktigt" eller har utrustning som krävs på de längre distanserna. Man kan köra med det man har och alla är välkomna. Jag har i år kört Sturefors och Gammalkils minitriathlon. Sjukt roligt och man kan ju med lite grundkondition köra plattan i mattan hela loppet. Den här gången så fick jag med mig Simon som skulle köra sin första egentliga tävling i sin egen regi. Han har spelat innebandy och lite fotboll innan, men nu fick han stå på egna ben. Anledningen till att det här egentligen kom upp är att Simon börjat att simma. Vi har tränat ett par pass, ingen crawl-skola eller liknande, men han har fixat armtag och andning på ett föredömligt sätt och betydligt snabbare än jag lärde mig trots simskola. På semestern så tog jag med mina våtdräkter och vi körde rakt ut i det mörka, svala och sjögräsrika vattnet, men inget berörde så det blev en sväng varje dag. Modigt av en 13-åring som inte simmat på riktigt egentligen. I alla fall så kom det upp önskemål, lite oklart var frågan kom ifrån men..vi bestämde oss för att köra tillsammans och valet föll på Björsäter på grund av avständ, enkelhet och även att Andreas och Malin skulle köra.

Nervöst och laddat dagarna innan, packad väska med alla grejer kl 08, dagen innan loppet. Vi var taggade till tänderna. När jag kom hem på fredagen började Simon diskutera Ö till Ö, Ironman Hawaii och Norseman med mig...han hade suttit och kollat Youtube för att kika på de olika loppen.

Området

Lite nervöst plockande, fixande och donande innan starten

Sjön Risten

Vi hade bra roddning av Mia som skötte markservicen med transport och allmän stöttning. Sim och mål är inte på samma ställe på Björsäter så man måste se till att antingen åka tillbaka efter loppet eller ha någon som tar hand om det.

Vi klädde om oss då vi körde i våtdräkt för lite ökad hjälp. Lade oss tillsammans till vänster på simmet en liten bit i det bakre ledet. Startskottet gick och fältet började veva. Lugnt och metodiskt hade vi som mål. Simon crawlade och körde på samtidigt som jag låg bredvid. Det är trångt i vattnet oavsett om det är dessa mindre varianter eller Ironman. Framme vid bojen för vändning på ca 200 meter, fortfarande crawlandes och inga stopp. Det fortsatta simmet gick även det skitbra, lugnt och metodiskt och inga trötthetsstopp. 100 meter har tidigare varit en sträcka som funkat utan större problem, men inte 400 vilket kanske var dagens största överraskning.

Två orangea mössor i mitten..

Upp ur vattnet, en liten backe att springa och vi lubbar på. Upp till cykeln, lite småsnack samtidigt som vi tar av oss och tar på oss. Fasen, t-shirten fastnar och nålar ryker. igen. Alltid samma misstag. Simon hade råkat nåla fast både fram och baksidan på t-shirten, äh, vi lösert och är snart på väg springandes med cyklarna.

Torka, snöra, på, av, in, nåla om, dricka lite, hjälm..typ så..

Första cyklingen blir attack-cykel, lite endorfinstinna och ivriga att göra bra ifrån oss. Plötsligt så hoppar kedjan. fan, vi blir omcyklade av ett par stycken. Ingen fara, lugnt och metodiskt..positiva tankar hela tiden.. Ner förbi by-korset och uppför backen, äh fan Simon tappar vattenflaskan. " - Vi tar den sedan", och så kör vi på. Ingen hets, men bra fart och ett jämnt tempo. Efter ca halva halva typ :ish..så kommer elitgänget svishandes..zzooomm zzzoommm , fast åt andra hållet då alltså. Rackarns snabba. Snart kom vändningen och ben och takt kändes fortfarande bra. In i byn för sista backen och då kommer en snäll funktionär fram till oss som cyklar och langar över Simons vattenflaska. Snällt och tack. In på fotbollsplanen, springa lite med cykeln, ta lite vatten och börja springa. Samtidigt som vi ger oss av så kommer Andreas in i mål. Roligt.

Enhetligt klädda för bästa effekt..

Löpningen blev ganska jobbig direkt, nu kom krämporna fram och pannbenet fick sig törnar. meningar som " jag ska aldrig mer..", " hur fan orkar dom springa Ironman?"...yttrades. Vi gick i någon liten backe initialt för att spara kraft, men sprang på så fort det gick. Genom skogsstigen, ut på asfalt och lite grusväg..nu kunde vi nästan se målet..in på gräsmattan och upploppet. Simon lyckades spurta ifrån mig och vann familjekampen. Glada och stolta!

 Ruschen på slutet och stärkt av hejarop

 Lite trött och lite ont..

Glada och stolta

Vi fixade det! Vi körde en triathlontävling tillsammans och vi hade skoj medan vi gjorde det!


Simon sa tydligt även efter målgången: "aldrig mer"...dock så kom han lite senare på kvällen med en kompis..så nu vill dom köra Ekängens triathlon om någon vecka.. hahah!

Hopp och lek

Har fått in lite flyt i våra gemensamma träningar och träffades i morse för pass, tredje veckan i rad.
Sex sjuksköterskor med obekväma scheman är inte alltid lätt att synka, men i morse kunde fyra av sex delta och det får nog anses som bra.

Dagen till ära fick det bli dubbelpass, alltså både löpning och simning inför kommande swimrunsäsong.

Vi träffades kl 08:00 vid simhallen för att jogga iväg runt Stångån. Tempot var behagligt med tanke på att Andreas varit sjuk och att vi släpade på Marcus. Skämt o sido, vi höll ett lagom tempo som inbjöd till samtal och skratt, för vissa blev det mindre skratt än för andra...

Klockan stannade på 11 kilometer vilket räckte i 5:40 tempo. Ett snabbt depåstopp vid bilarna för att hämta simkläder och fylla på med Tailwind Nutrition. Smidiga portionsförpackningar som bara gick att hälla i vattenflaskan, skaka och dricka. Ganska lätt och god smak och skön känsla i kroppen under sim passet.

Simning, simning är ett särskilt kapitel i Team Fillinge Ultras historia. Marcus plöjer vatten som aldrig förr, Andreas kämpar med tekniken och kör 25meter på ett andetag medans Malin så vackert glider fram i klassiskt bröstsim. Själv känns det ok och jag har börjat kunna öka distanserna mellan pusten vid bassängkanten. Lite oklara distanser för truppen idag, men allt mellan 500meter och 2,5 kilometer avverkades och ingen dog så det måste väl vara godkänt.

//Fredrik

Eftersom Marcus aldrig kan sköta sig på kort bjuder vi även på en sådan bild..

UltraVasan del 3 - 90 km mellan Sälen och Mora

Klockan var halv fem på lördags morgon när vi anlände till Berga by strax utanför Sälen. Startområdet såg rätt ödsligt ut jämfört med hur man ser det på tv då det är dags för skidåkarnas Vasaloppet. Halvmörker och dimma. Fuktig och kylig luft. Alla löpare är samlade i tältet eller strax utanför vid startfållan och man kan känna både förväntningen från löparna och doften av liniment. Underbart!

Vanligtvis brukar jag få tunnelseende så här nära tävling och världen runt omkring krymper ihop. Kanske har jag det även innan denna start men jag lägger ändå märke till att många löpare har klätt på sig vätskesystem. Hmm det kanske är bra, men det väger ju onekligen en del att bära med sig. Jag ser också fladdrande ljus från marschaller som är tända längs uppförsbacken efter startfållan. Riktigt snyggt. Ur högtalarna hörs stämningshöjande musik. När "Misty Mountains" spelas dovt och storslaget är ståpälsen total.

Fredrik och jag petar oss in i startfållan med ungefär en kvart kvar. Anspänningen tilltar. På ett bra sätt. Fredrik träffar några kompisar och snackar lite. Fem minuter kvar och folk börjar trycka ihop sig i fållan. När starten går är det bara skönt. Skönt att äntligen få starta resan mot Mora. Start och målgång i alla slags lopp är ju oftast garanterat ljuvliga. Det är där emellan det kan svida ordentligt.

Efter backen upp, den som är kantad av marschaller, går det fortsatt omväxlande uppför till första riktiga kontrollen vid Smågan. Knappt en mil har passerat och vi har väldigt medvetet hållit ett lågt tempo omkring 5:30-6:00 min/km. Tror man sig kunna springa 90 km springer man ju högst sannolikt en mil med lätthet och det lätt att falla in i sitt vanliga löptempo. Det blir sannolikt rätt jobbiga mil på slutet då...

Färden fortsätter in på banans knivigare del mot nästa stora station med båda mat och dryck, Mångsbodarna. Här handlar det om stiglöpning i sin ädlaste form - stenar, rötter, spänger och ett satans hit och dit för fötterna. Jag önskar stundtals att jag tränat mer på liknande underlag. Minnen från den härliga med ack så jobbiga Kolmårdsmaran poppar upp som vattkoppor på minnesbarken. Spängerna är kul att springa på eftersom de fjädrar tillbaka och skänker lite höjd till löpsteget. Men dom är hala, steget blir lite försiktigt och summan blir nog att farten är konstant. Hade valt mina IceBug Enlight som följeslagare och inte en gång halkade jag till på dom blöta planken eller stenarna - imponerande. Sulan i skorna är lite tjockare och med mer dämpning/stabilitet än i de modeller från IceBug jag annars använder och det passade prima för de många km som skulle avverkas. Speciellt fötterna tycker jag tar lite stryk av långlopp.

När Mångsbodarna dök upp framför oss kände både Fredrik och jag av en lättare hunger. Kort på energi kändes dåligt, rent av lite illavarslande. Här fanns möjlighet till korv-/ostmacka, pannkakor, bananer, saltgurka och mer därtill. Blåbärssoppa förstås. Alla stationer med blåbärssoppa var riktiga höjdare, särskilt där soppan var varm. Likaså gick vi båda igång på att energidrycken var varm ibland. Gick i gång på ett positivt sätt alltså. Minnen från barndomens termosar med varm saft smekte våra stenhårda ultrasjälar. Det här med att springa långt handlar också så mycket om vad som serveras vid nästa station och vad man ska välja att dricka och äta! Ibland kan ju tanken på ett glas varm blåbärsdryck vara det som gör att man håller det tänkta tempot ända till stationen. Det är smart att dela upp sträckan i ett ultralopp och avståndet mellan vätskestationerna är lagom delmålsdistanser att bryta ned hela sträcka på. Ett stort plus var också att alla funktionärer var så engagerade och uppmuntrade under hela sträckan.

Efter mångsbodarna var det nerför i flera km och farten ökade förstås. Sedan blev det stigning om ca 150 höjdmeter upp till Risberg. Har inget direkt minne av den stationen, men det var nog trevligt där också. Så här långt, alltså med 56 km kvar, riktades kompassen i på Evertsberg som utgör ca halvvägs i loppet. Dit kunde man skicka en påse med ombyte, nya skor och lite vad man ville. Halvvägs är ju en milstolpe och vägen dit var rätt flack om jag kommer ihåg rätt.

Översikt över bansträckningen

Vi hamnade i en skön stämning, Fredrik och jag, då vi stundtals pratade mycket om allt möjligt. Det funkar ju verkligen då tempot är lägre och syreatomerna räcker till mer än bara framfart. Ibland var vi tysta och gick in i oss själv. Samarbetet under resan funkade suveränt och en tråkig timme blir ju mindre tråkig om man kan snacka med någon. Förstås pratade vi också en hel del med medtävlare runt omkring oss men där riskerar man ibland att inte synka varandra och kan tvingas lyssna på en utläggning om en väldigt väldigt enkel och problemfri Vätternrunda, cyklad på ca 10 tim, när man bara vill tänka på om och i så fall när man ska kissa.

Efter ett kortare stopp i Evertsberg, där vi egentligen bara åt och drack utan att nyttja våra ditskickade påsar, var det utförslöpning i ca en mil med ca 250 tappade höjdmeter. Nedför på det sätter sliter lite på låren. En bra teknik för utförslöpning är en riktigt vettig investering. Jag har tränat i alla fall en gång i sommar så det gick naturligtvis strålande.

Under vägen till Oxberg började det väl ibland bli lite tungt. Vi hade hela tiden strategin att gå i alla längre och brantare uppförsbackar, för att spara kraft. Väl framme i Oxberg var det bara 29 km kvar. Ett knappt Lidingölopp. Ingenting att orda om. Det har vi gjort förr. Bara att ställa om och beta av. I Oxberg insåg vi också att alla större stationer verkade vara placerade på en höjd. Så innan blåbärssoppa, en uppförsbacke. Helt ok. Först prestera, sedan belöning.

Efter Oxberg är banan flack med bara mindre backar och egentligen är det ett svagt nedförslut hela vägen till mål. Vi märkte inte riktigt av det men gladdes i vilket fall av att strax efter Oxberg plötsligt vara i Hökberg. Väl här var det bara 19 km och nu snackar vi nedräkning. Hårt packad sand eller grusvägar och liknande underlag gjorde att löpningen blev enklare. Nu börjar låren svida lite. Tröttheten efter 7 mil är helt annorlunda jämfört med tröttheten i tex en halvmara med 5 km kvar. Efter 70 km är tröttheten närmast som en slags fantomsensation som är diffust pirrande. Benen är lite avdomnade och man uppfattar tydligt att dom vill stanna och vila lite. Omkring här, kanske lite tidigare, får vi besked om att Jonas Buud vunnit hela rasket och krossat allt motstånd genom att troligen springa på 6 timmar. Just vinnartiden råder det lite osäkerhet omkring och vi säger att 6 timmar är väl ändå helt omöjligt... Jo omöjlig, om man inte är från yttre rymden, som någon skrev dagen efter loppet.

Sista milen och kilometrarna går lite i trans. Benen bara rör sig. Inte av sig själva dock, man får piska på dom hela tiden. Men rörelsen framåt är det som upptar vårt medvetande. Här är vi trötta och bara matar på för att komma i mål någon gång. Väl i mål får man ju sluta spring. Nu pratar vi mindre. Vi bara tuffar på. Jag försöker boosta oss med positiva utrop, men jag vet inte riktigt om Fredrik hör. När vi kommer in i Mora händer ingenting alls. Nästan inga människor, nästan ingen aktivitet. Men när vi närmar oss målet med den klassiska portalen och alla människor står och applåderar oss den sista biten mot målgången - ja då kommer känslan av att vara oövervinnelig. Vi klarade det Fredrik! 9:41:12 tog det. Medaljtid och allt. För egen del blev jag alldeles vek i sinnet och ögonen tårades några sekunder. Så skönt att vara framme! Dessutom hade Malin och Lisa precis gjort sig i ordning och var på väg mot målet för att möta oss. Timing.

Lika glada som stela

Efteråt hängde vi i tältet med matserveringen. Satt och började eftersnacket. Frågade varandra om respektive lopp, tider, medlöpare, svackor, glädjen och allt annat som hör till. Stelheten tilltar och när man sedan ska resa sig känns plötsligt 90 km lite för långt. Efter långa löpningar brukar jag bli konstig i kistan och känner av ett lätt illamående samtidigt som jag är hungrig. Så inte denna gång. Köttbullar och potatismos satt fint och hemfärd till Sälen med Vasaloppsbussarna gick förvånansvärt fort. Hela kvällen fortsatte vi eftersnacka. Hela tiden med ett närmast ohämmat intag av mat och dryck i stugan. Rätt omedelbart efter loppet tror jag vi alla konstaterade att det här måste vi göra igen. Det är ju ett rätt ok betyg till både arrangör och till oss själva!

Vilka hänger på 2015?
/Andreas

Styrkan dröjer sig kvar

Så har då en vecka gått sedan Vasan gick av stapeln. En allt igenom positiv erfarenhet, så här i backspegeln. Bansträckningen går genom underbar natur med små sjöar som skymtar bakom vita björkstammar, alla trevliga människor i spåren som orkar växla några ord och de välorganiserade och fräscha depåerna med pannkaka (!), blåbärsoppa och bullar (att jag tränat på att äta under längre löprundor under sommaren har varit bra). Den uppmuntran man fick av publik och funktionärer var också ovärderlig, vissa personer dök upp och hejade åtskilliga gånger utmed banan. I och med att loppet var långt var det stundtals glest mellan löparna. På upploppet mot portalen i Mora kändes det som att alla, som stod där och hejade, bara hejade på mig och fånigt flinande med gråten i halsen orkade jag länga någon centimeter extra på stegen.

Spåren i kroppen börjar blekna, förutom en ömmande fotrygg, men i huvudet finns de kvar.  Främst är det fortfarande en allmän tillfredställelse, en känsla av att vara stark. Andra besvärliga saker förlorar sin udd i jämförelse.

Låst in bilnyckeln i bilen?  - Jag kan i alla fall springa 45 km!

Kostar det 6 500 kr att laga AC:n?- Jag kan i alla fall springa 45km!

Är det tre föräldramöten under kommande vecka?- Jag kan i alla fall...

Det tycker jag är skönt.

/Malin

UltraVasan del 2 - Förberedelser i Sälen

Organisationen Vasaloppet är som en fabrik. En fabrik som tillverkar tävlingar som fraktas ut som paket till oss sökande och längtande. Till oss som vill hitta en lämplig utmaning. Förutom det traditionella Vasaloppet 90 km har fabriken Vasaloppet tillverkat Öppet spår, TjejVasan, UngdomsVasan, CykelVasan med olika distanser, VasaStafetten med flera. Allt för att vi som upplevelsesökare ska kunna hitta det som passar oss bäst.

Det här året har turen kommit till UltraVasan 45 eller 90 km. Äntligen! Liksom CykelVasan tillverkades och började säljas i en tid då mountainbike snabbt blev en populär aktivitet så lanseras nu UltraVasan i en tid när vi törstar efter fler terränglopp med längre distanser; dessa utgör det lite hetare inslaget inom den andra löpboomen vi nu upplever. Den första löpboomen inträffade under 80-talets första hälft, då alla skulle jogga. Som det hette. Förresten heter det inte terränglöpning längre, som när jag var yngre. Nu heter det helst "trail" och alla tränare eller snarare inspiratörer, som till antalet är jättemånga och ordnar "event" och "camps" överallt i Sverige, kallar sig med självklarhet "coach". Ord och begrepp byts ut men löpningen består. Det är tur det.

Fabriken Vasaloppet är verkligen professionella! Dom har vanan att arrangera stora tävlingar och vet vad som krävs för glada deltagare. Det skapar en lugn och välkomnande stämning. Å andra sidan är det kanske det man betalar för när anmäler sig? En startavgift ett stycke över 1000 kr förpliktigar verkligen.

Vi åkte upp till Sälen redan under onsdagen och passade på att lägga in några dagar rekreation med turer till fjälls. Liten fjällstuga, gå eller springa i fjällen, mycket mat och vila med goda vänner innebär verkligen livskvalitet. Under torsdag och fredag innan tävlingen hann vi med tre turer på närliggande fjäll, varav två var löpturer. Löpningen under fredagen blev kanske längre och framför allt lite brantare än vi planerat men det var så inspirerande att trippa omkring på fjällryggen, omringad av ljungris och närmast oändlig utsikt. Fotlederna blev bara lite trötta som tur var.

På fjällryggen vid Tandådalen

Dramatisk sky

Mot Östfjäll stugan

Hur mycket vi än åt, gick på tur, löpte dom undersköna lederna över berg och genom dalar så kunde vi inte bromsa tiden - lördagen närmade sig. Tävlingsdag. Som vi hade längtat. För egen del så var det inte bara en alldeles angenäm väntan. Efter att ha drabbats av vad som kändes som total fysisk och psykisk utmattning efter drygt sex mil under Stockholm Ultra förra hösten så var jag lite skraj för att fullständigt ta slut igen. Där och då med kramp och leda hade jag 4 mil kvar att plåga mig igenom. Då och då frågar man sig helt enkelt: Varför? Ett enkelt svar för min del är: Att det är så skönt när man är klar.

/Andreas

UltraVasan del 1 - Inför

Tisdag kväll, halvsent. Väskorna är packade och en lista över sista-minuten-packningen vilar tryggt på köksbänken. Kläder, mat, skor och prylar. Hur mycket kan man behöva under fyra dagar i en stuga? Rätt mycket tydligen om man tittar på de två resväskorna och diverse andra påsar och väskor. I morgon, strax efter lunch, startar färden mot Sälen för lördagens UltraVasa - 45 alternativt 90 km att avverka löpandes. Fredrik, Lisa, Malin och jag. Fredrik och jag 90 km. En ansenlig andel av Team Fillinge Ultra är under helgen verkligen ultra. Smakar fint!

UltraVasan 2014

Känslorna är ändå blandade. Som vanligt infinner sig osäkerhetens fula tryne: är inte långpassen du avverkat rätt få till antalet? Du kanske hade behövt fler av de långa backpassen va? Överhuvudtaget, är inte 90 km onödigt långt? Dessa frågor hör till, för egen del i alla fall, och bidrar till att öka fokuseringen på uppgiften. Ett sätt att titta tillbaka och analysera planeringen och utfallet. Värre är det med rädslan. Den finns där också. Rädslan för smärtan. Och tröttheten. Och att bryta. Rädslan att bryta är egentligen obefogat störst. Att bryta framkallar känslor av misslyckande efteråt men samtidigt vet jag att risken är rätt liten. Jag bryter inte. Rädslan för smärta och trötthet är mer av det verkliga slaget. Det gör ont och man blir trött. Punkt. Men samtidigt söker jag ju tröttheten. Jag vill kämpa under lång tid och övervinna tröttheten och min egen litenhet inför en annalkande utmattning. Det är en del av upplevelsen att vid målgång känna sig större än tävlingens motståndet. Att få vara klar, att komma i mål, är verkligen omvälvande. En storhet i att jag inte gav vika. För att inte tala om att fullständigt ge sig hän i eftersnack med andra som delar upplevelsen. Smärtan under resan skulle jag däremot mycket gärna vara utan, den tillför inget speciellt. Visst är det skönt att komma i mål och slippa springa med en kropp som gör ont men det onda brukar ändå finnas med ett par extra dagar och innebär för mig ingen dimension av upplyftande upplevelser.

Jag är nöjd till 90 % med mina förberedelser. Jag har haft en hygglig volym av löpning räknat i km. Jag har tränat varierat: långa långpass, vanliga långpass, intervaller, snabbdistans och backar. Och en del utfyllnadspass. För 10 extra procent skulle jag vilja ha haft några fler långa långpass och lite mer av styrketräning för ben och bål. Men jag är ändå i stort nöjd. Kanske några fler km/vecka också...

Rädsla och tvekan till trots, UltraVasan är en riktig käftsmäll till äventyr! Bara att försöka njuta lite av smällen också...

/Andreas

Jag kan springa var jag vill!

Ledig dag, turkisk yoghurt och valnötter i magen, lust att springa rakt ut i spenaten och se hur långt jag kommer.

Långa brallor och rejäla icebugs fick följa med på färden. Utan ett steg på väg tog jag mig en mil-runda på de sammanhängande fälten runt i den vackra Fillingebygden. Glad, blöt upp till midjan, efter gårdagens intensiva regnande, och lite darrig efter ett par kyssar från de elstängsel jag forcerade, återvände jag hem. 

/Malin

Göteborgsvarvet - reflektioner dagen efter

Göteborgsvarvet är ett jäkla lopp! Alltid deltagarrekord och därmed fullt av löpare, funktionärer och publik överallt. Trots att många tusen (kanske 15 000!?) inte kommer till start efter att ha betalt startavgiften är det trångt i startleden och trångt längs hela banan. Emellanåt springer man på bredare vägar och då glesar leden ut sig något och man kan bedriva sin framfart på sitt eget vis och i egen takt. Alltid något.

Väldigt jobbigt är det också! Två större broar ska man över och uppförsbackarnas sugande elevation uppvägs bara nästan av att efterföljande nedförsbackar skänker lite av fartinjektion. Om man orkar släppa på och om låren inte dör av det excentriska arbetet vill säga. Ska man persa på halvmaran väljer man ju lätt en annan tävling.

Jag tycker orkestrarna, körerna och sambatakterna hörs alldeles för dåligt! Det är förstås trevligt att de släpat sig dit och står och lirar på något gammalt Scaniaflak men det ska väl ändå kännas ända in i skelettet att de är där för att pusha och peppa. Bubblan runt många av oss trötta löpare är så solid och motståndskraftig att bakgrundsskval hjälper föga. Mer tryck i PA:t tack!

Bortsett från dessa MINOR irritationsmoment är Varvet (man säger inte Göteborgsvarvet i Göteborg i alla fall, hallå från landet eller?) en riktigt MAJOR upplevelse. Jag var länge motståndare men efter att ha stått bredvid som åskådare ett år och skrikigt, hejat och försökt inspirerat alla möjliga deltagare så greps jag av den go'a stämning som ändå bitvis infinner sig. Det gemytliga i att vara på samma ställe som 60 000 andra löpare är rätt fräckt. Världens största halvmara! Trots allt folk är det väl egentligen inte så trångt om man bara planerar lite. Vill man kuta snabbare och ha en bättre startgrupp får man väl se till att förtjäna det. Eller ställa sig längst fram i den tilldelade och hoppas att formen är bättre i år.

Känslan i stan är att många drar till bansträckningen och deltar för att hjälpa alla löpare framåt. All heder till dom som står och applåderar och ropar, på just mig, när jag som mest behöver det dessutom. Och till alla som står och langar dricka och lämnar över blöta svampar att kyla sig med. Många av oss löpare tackar inte ens. Skäms.

Varvet är speciellt och bästa sättet att uppleva det är att testa. Alla kan springa, hasa, gå/lunka sig igenom 21 km efter målmedveten träning under vintern och våren. Kanske tycker man att det kul när man är i mål. Tycker man dessutom att det är kul också under resan mellan start och mål är det jackpott.

För egen del gick det bra i år. 1:31 är jag nöjd med. Det finns rätt många som springer lika fort eller fortare men i år motsvarade det vad jag kunde få ut av kroppen efter en period utan längre pass och utan egentlig fartträning. 1:31 är jag just nu. Förnuftig start och ett rätt konstant tempo lade grunden. Pannben och rutin hjälpte till på slutet. I mål väldigt trött. Men glad! Nu en dag senare utan vare sig ömhet eller trötthet i benen ställer jag mig frågan om jag inte safe:ade, men så tänker man ju alltid dagen efter. När man har glömt den tunga känslan i ben och bröstkorg och skallen som kräver ett lägre tempo.

Jag bestämde mig för ett skobyte i sista stund och valde Speed-pjucken från Salming. Lätta med bra respons och den lägre profilen ger inget av den svajighet man ibland upplever i lite mer uppbyggda skor. Övertygande. Men maradistans tror jag inte jag fixar i dom. Eller snarare, jag vinner inget på det.

Jag, Malin och Martin

Malin hade det lite knivigare i år och kämpade mot en orolig mage. Under färden önskade hon sig också några fler och längre pass, genomförda under mars och april. Svårt att ordna på beställning. Tyvärr. Martin (Malin bror) persade med några minuter till 1:38. Bra gjort!

Nästa år kommer vi tillbaka. Starkare. Snabbare. Och ännu mer motiverade. Hör du det Varvet?

Keep up that good running spirit!

/Andreas

Soligt Citylopp i Linköping

Lördagen bjöd på strålande sol, svag vind och ledighet. Bästa tänkbara förutsättningar för att stödja Barndiabetesfonden med deltagande i Cityloppet. Med hela familjens stöd i ryggen startade vi vid 11 på förmiddagen från Lilla Torget, ca: 300 springsugna individer. Sträckningen; ett 5 km-varv genom Hejdegården med blommande fruktträd, utmed ån till Tannefors slussar, tillbaka på andra sidan ån och upp till torget igen. Cityloppet-löpare sprang sida vid sida med andra löpare, änder och lördagsflanörer med hund. Många föräldrar tog med ryggsäck och barn och förflyttade sig i hastigheter av intervallkaraktär längs banan. Härligt att se en sexåring spurta efter en km och irriterat vända sig om efter pappa med ryggsäck, en pappa som med lite mer erfarenhet i bagaget vet att det kan vara bra att hushålla med krafterna i början... 

Hushöll själv lite med krafterna första varvet, eftersom jag också har lite erfarenhet, men ökade under varv två och klarade mina 10 km precis under 50 minuter! 

Glass i solen på torget efter detta, inte så dumt!

/ Malin

I tävlingsmundering, inklusive klocka (!), dagen till ära.

Team Fillinge Ultra gästspelar utanför kommungränsen

Morgonen hade knappt börjat gry före Teamet hade samlats för att i gemensam färd bege sig mot staden där Glenn bor. Stämningen var pillimarisk och förväntansfull. Jag tror att vi alla har sett fram emot den här träffen. Mötet med Jocke på Salming Running var verkligen trevligt första gången vi träffades och det kändes som att det "klaffade"mellan oss. Då i Linköping med löpningsmöte omkring Stångån.

Resan gick på utan några större skavanker och trafikhinder. Kaffe och macka ungefär halvvägs på frostig utebänk med någon minus grad i sol är makalöst underskattat. Vi kom fram ca tre minuter efter utsatt tid och körde faktiskt rätt på första försöket (bra Andreas). In och upp på kontoret som har expanderats och öppnats ordentligt bara någon dag innan vi kom. Det har varit en hektisk men rolig vecka för gänget i Salming Running förstod vi. Men om man trivs med sitt jobb och kontakter med andra likasinnade så blir jobbet inte betungande.

Efter ett kortare snack så blev det omklädning och utforskning av miljön. Måste nog erkänna mitt funderande om det gick att springa på något annat än asfalt i de där krokarna. Överallt köpcentrum, affärer och större vägar. Måste vi ta bil till någon förort nu tänkte jag stilla, men som tur var satte jag mig inte i bilen utan avvaktade snyggt. "Räddade" situationen galant kan man tycka..

However...så samlade vi ihop gänget samtidigt som Malins bror som bor i staden även han dök upp för lite samkväm med syster och hennes gäng. Vi började springa bortåt utåt från köpcentrumlokalerna och bakom ett par hus så skymtades det träd. Det finns hopp tänkte jag. Även om jag kanske inte är den som det lämpar sig allra bäst för i Fillinge Ultra så kan känslan att springa och prata, diskutera, blöta tankar vara att det är en härlig möjlighet att umgås. Prestigelöst och enkelt i sin utformning samtidigt som man gör något man tycker om..umgås och tränar. Det är ju lite det som Team Fillinge Ultra handlar om...i alla fall är det en stor grundbult.

Efter någon kilometer så kom vi fram emot ett skogsparti och ett ordinärt elljusspår utan elljus. Man skulle på östgötska kunna kalla det för spår. Snirkligt och stigande löpte vi på. Uppåt och lite mer uppåt.."- Det är värt det när vi kommer upp", hörde Jockes stämma. Spåret hade många avstickningar både till höger och vänster fler gånger och det verkade finnas hur mycket möjligheter att variera sitt springande i den här skogen hur mycket som helst. Solens och värmens intåg tillsammans med våren gör löpning, trots fysisk ansträngning, till en härlig upplevelse. Vacker natur och trevligt sällskap..behöver man mer?  Efter ytterligare stigningar och en ytterst krävande "trapp-stigning" på ca 22 000 m:ish..typ...så kom vi upp på en liten höjd med rätt häftig omgivning.

( "har man inte fotat det så har det inte hänt" )

Där såg man (förutom de knän och fötter som jag mestadels tittade på dubbelvikt) flera stigar och ytterligare möjligheter till härliga utmaningar. Nu kändes det som om vi hade vänt och rent geografiskt började hemförslöpningen. Fortsatt ganska teknisk och mysig miljö för löpning. Hit och dit, rötter och sten. Solen i plytet och björkar som höll på att slå ut. Magnifik miljö för uteliv.

De med rappaste benen trippade på medan jag höll ihop gruppen bakifrån. Åter mot kontoret och över lite mer "urban-trail-quest-löpning" (över vägar och broar på asfalt). Snabbdusch och mycket intressanta diskussioner om dels kommande modeller och hur man resonerar i utvecklingen av nya skor..spännande år 2015..

Sedan blev det utfodring av hungriga löpare och livliga diskussioner där det som jag mest kommer ihåg var nog att någon nämnde att det vore skönt att ha ett snabbare maratonlopp i kroppen innan "riktiga" tävlingen (Vasaloppetultra, 9 mil). Efter detta fick det bli testning av snabba skor och utprovning av klubboveraller. Kan nog med viss stolthet påskina att Team Fillinge Ultra kommer inte bara bli riktigt snabba i år utan även riktigt snygga..

Vi tackar Jocke och resten på Salming Running för förtroendet för samarbetet och dagens trevliga träff! Vi blev alla inspirerade av dagen!

Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Salmingrunning store, men om ni har långväga så finns ju möjligheten för er på: www.salmingrunning.com.

Lisa, Marcus, Malin, Benjamin, Andreas och Fredrik

TFU

genom Marcus

Öppen träning i Tinnerö

Kamrater!

Ni ska veta att vi mötte många avundssjuka och längtansfulla blickar idag. Vi sex tappra som enligt annonseringen samlades vid Universitetssjukhusets södra entré för en gemensam och stärkande löprunda inför helgens sus och dus. I de mötandes ögon tyckte vi oss se en längtan efter att följa med i vårt glada sällskap längs stigar och grusvägar, över ängar, i Tinneröområdet. Vi såg hur gärna dom också ville kasta sig uppför ett par sprintbackar i fullt ställ. Låta benen trumma virvelvindar. Hur väldigt gärna dom också ville stoja och flåsa och prata så att lungorna liksom inte riktigt räcker till.

För det ÄR verkligen ett fredagsnöje att springa en sväng tillsammans. Men det är ett ansträngande nöje. Vi nöjer oss självklart inte med mindre.

Så, snälla kamrater, gör oss sällskap! Vi vill gärna att just DU ska springa med oss och få känna trötthetens och gemenskapens glädje. Kan du springa en dryg halvmil är det verkligen inte mycket att fundera på. Vi hjälper dig om det blir längre än så. Kanske kommer kl 15:45 på fredagar att bli en kronisk glädjestund!?

Trevlig helg!

/Andreas

Teamträff

Så var det dags för ytterligare en teamträff. Dagen bjöd på underbar löpning i motionsspår i Vidingsjö. Marcus, Andreas, Fredrik, Johan, Benjamin och ny för dagen Robert samlades på eftermiddagen för att värma upp LOKEN-milen så här en vacker vårdag. Spåren bjuder på varierad terräng, skog, hygge och öppna fält, relativt torrt i spåren men med viss väta i de skuggiga partierna. En hel del löpare var ute men vilka fick se sig passeras. I mer eller mindre samlad trupp avverkades milen och avslutades med lite matsäck för att återfå krafterna.

Johan, Fredrik, Marcus, Andreas, Robert, Benjamin

Efter att gruppen efterhand upplöstes anslöt Malin som inte hade möjlighet att närvara tidigare men som var sugen på att dra en repa på 5:an. Benjamin gjorde henne sällskap för att varva ner dagens pass.

Ännu en lyckad tematräff med Team Fillinge Ultra! 

Fler kommer, kanske vill du haka, håll ögonen öppna?!

Back on track

Efter långvarig förkylning av närmast pneumoniska mått har jag idag sprungit lite ordentligt. Maken och jag tog stig och grusväg över Huttekulla mot Landeryd. Vid avtagsväg till Sturefors (6km, Marcus...) skiljdes våra vägar;  arbete för maken, kaffe och ostkaka i soffan för mig.

Vår!

Och så Malin då...

Även jag ska nu få till en presentation, så nybliven bloggare jag är. Även jag sjuksköterska och hemmavarande i Fillinge.

Jag har väl kunnat kalla mig löpare de senaste fem åren av mitt liv, då jag lite mer målinriktat tränat mig fram mot Göteborgsvarv, blodomlopp och mindre triathlon (Ekängen och Björsäter). Löpningen är den bästa motionsform som jag hitills har upptäckt (man kan dock inte säga att jag har letat så intensivt). Löpning går att utföra i alla väder (i dessa gråa tider nästan det enda som jag kommer på att göra ute), i alla sinnesstämningar (är man arg går det fort), även när man inte har tid, lust och ork. Tar man sig bara utanför dörren en kvart så har man vunnit över latmasken, lättjan och klockan (?).

En extra dimension till löpningen upplever jag när jag får springa tillsammans med andra. Jag kommer ur min komfort-zon om jag blir påhejad i uppförsbackarna och om jag dessutom får en god fika med prat tillsammans efteråt, medan kinderna svalnar och kläderna torkar, då är det något jag gärna ägnar en ledig eftermiddag åt.